(Klicka på bilden för större version)
*
tisdag, december 28, 2010
lördag, december 25, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 25
25 December
"Idag är jag glad." sa Ricky. "För alla är här, Maxine är hemma igen och jag har fått många fina julklappar! Jag måste dansa glädjedans!"
Han skuttade runt och dansade sin lilla glädjedans tillsammans med sin enorma flodhäst som Maxine och Jane köpt till honom.
"Jag vill ta en bild." sa Alex. "På hela familjen. Sätt er i soffan allihop."
"Jag också?" frågade Nora.
Alex log.
"Ja, dummer. Jag sa ju hela familjen!"
Nora skrattade och tog tag om Alex midja.
"Säger man dummer till sin mamma, va?"
"Mmmm... det gör man." fnissade Alex och vred sig ur hennes grepp.
Alex tog flera bilder av sin familj.
"Vi måste skriva ut en och rama in den." sa Joanne.
Alex log och nickade.
"Mmmm, det måste vi göra."
Joanne kramade honom.
"God jul min älskling."
"God jul Joanne."
"Det här är en bra jul." sa Cassie. Hon satte sig nära Alex och höll om honom. "För vi får alla vara tillsammans."
"Det var väldigt fint sagt Cassie." sa Martin.
"Hallå!" sa Ricky ivrigt. "Jag vill också säga en grej! Jag tycker också att det är en bra jul! Och vet ni, jag fick allt jag önskade mig av Tomten!"
"Det är toppen Ricky." log Maxine.
Ricky nickade lyckligt.
"Jag hoppas den största önskningen slår in också."
"Vilken är den största önskningen då?" frågade Martin.
Ricky satte sig nära Maxine i soffan och slog armarna om henne.
"Att Maxie blir frisk såklart!"
Maxine såg så väldigt tunn, blek och orkeslös ut. Hon log blekt mot Ricky.
Familjen fick tårar i ögonen.
Alex tittade bort, för att ingen skulle se tårarna som hängde i hans långa, mörka ögonfransar.
Maxine tog Alex hand och kramade den och Joanne strök honom över håret.
"Mina önskningar brukar slå in," fortsatte Ricky. "så du blir nog frisk Maxie!"
Han pussade sin fostersyster på kinden.
"På julen brukar det hända mirakel." sa han med full övertygelse.
*
"Idag är jag glad." sa Ricky. "För alla är här, Maxine är hemma igen och jag har fått många fina julklappar! Jag måste dansa glädjedans!"
Han skuttade runt och dansade sin lilla glädjedans tillsammans med sin enorma flodhäst som Maxine och Jane köpt till honom.
"Jag vill ta en bild." sa Alex. "På hela familjen. Sätt er i soffan allihop."
"Jag också?" frågade Nora.
Alex log.
"Ja, dummer. Jag sa ju hela familjen!"
Nora skrattade och tog tag om Alex midja.
"Säger man dummer till sin mamma, va?"
"Mmmm... det gör man." fnissade Alex och vred sig ur hennes grepp.
Alex tog flera bilder av sin familj.
"Vi måste skriva ut en och rama in den." sa Joanne.
Alex log och nickade.
"Mmmm, det måste vi göra."
Joanne kramade honom.
"God jul min älskling."
"God jul Joanne."
"Det här är en bra jul." sa Cassie. Hon satte sig nära Alex och höll om honom. "För vi får alla vara tillsammans."
"Det var väldigt fint sagt Cassie." sa Martin.
"Hallå!" sa Ricky ivrigt. "Jag vill också säga en grej! Jag tycker också att det är en bra jul! Och vet ni, jag fick allt jag önskade mig av Tomten!"
"Det är toppen Ricky." log Maxine.
Ricky nickade lyckligt.
"Jag hoppas den största önskningen slår in också."
"Vilken är den största önskningen då?" frågade Martin.
Ricky satte sig nära Maxine i soffan och slog armarna om henne.
"Att Maxie blir frisk såklart!"
Maxine såg så väldigt tunn, blek och orkeslös ut. Hon log blekt mot Ricky.
Familjen fick tårar i ögonen.
Alex tittade bort, för att ingen skulle se tårarna som hängde i hans långa, mörka ögonfransar.
Maxine tog Alex hand och kramade den och Joanne strök honom över håret.
"Mina önskningar brukar slå in," fortsatte Ricky. "så du blir nog frisk Maxie!"
Han pussade sin fostersyster på kinden.
"På julen brukar det hända mirakel." sa han med full övertygelse.
*
fredag, december 24, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 24
24 December. Julafton
Det var en tyst familj som åt frukost på Julaftons morgon.
"Det är ingen rolig Jul." sa Ricky och drog tjurigt bort små bitar ur sin smörgås. "För Maxine är inte hemma."
"Ja, det känns tomt." höll Joanne med. "Men hon kommer nog hem snart, ska du se?"
"Annars kan hon ju inte få sina julklappar imorgon bitti." sa Ricky.
Och den lille pojken kom att tänka på en ännu värre sak:
"Tänk om hon är där ute någonstans alldeles ensam... och tänk om hon är jättesjuk!"
Martin reste sig.
"Jag åker ut och letar igen. Jag får ingen ro."
Han skulle just hämta sina bilnycklar när det knackade på köksdörren.
Martin öppnade. Där ute stod en man i 35-årsåldern. I sina armar bar han Maxine.
"Maxine!" skrek Ricky.
Alla sprang fram till mannen och Maxine. Flickan såg väldigt trött och svag ut.
"Du är Marvin va?" sa Alex. "Maxine berättade om dig."
Marvin log.
"Det stämmer det grabben."
Marvin vände sig till Martin och Joanne.
"Jag känner Maxine från sjukhuset. Min fru låg där."
"Trevlig att träffas." sa Ricky artigt.
"Tack snälla för att du kom hem med henne!" sa Joanne.
"Inga problem." sa Marvin. "Hon sa att hon ville hit."
"Jag ville hem. Inget sjukhus." kraxade Maxine.
Martin tog sin fosterdotter från Marvin. Sedan tog han Marvin i hand.
"Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig!"
Marvin log.
"Hjälp Maxine att må så bra som möjligt bara, då blir jag glad."
"Det ska vi göra." sa Joanne.
Marvin stannade en stund och berättade mer om medicinsk marijuana och att han jobbade på ett slags center dit sjuka personer kom och behandlades med marijuana.
Han visade en DVD som de spelat in på centret förra året, där några patienter berättade hur "gräs" hjälpte dem och så berättade han att Maxine kommit till centret dagen innan.
"Då ville jag inte hem." sa Maxine trött. Hon låg på soffan under en filt. "Men idag ville jag hem."
"Det är vi jätteglada för älskling!" sa Joanne och pussade Maxine på kinden.
En stund senare sa Marvin adjö och reste sig för att gå.
"Vill du inte stanna lite längre och äta frukost med oss." frågade Joanne.
"Tack, men jag måste iväg till centret nu." sa Marvin. "Förresten, låt Maxine ta lite 'gräs' ibland, hon mår lite bättre då. Det är inte det att hon vill ta droger..."
Martin log.
"Vi vet. Vi är övertygade nu och ska lyda ditt råd. Tack för allt!"
"God jul!" ropade Ricky efter Marvin när han gick till sin bil. "Tack för att du kom hem med Maxine!"
Marvin vinkade glatt till Maxines familj.
*
Det var en tyst familj som åt frukost på Julaftons morgon.
"Det är ingen rolig Jul." sa Ricky och drog tjurigt bort små bitar ur sin smörgås. "För Maxine är inte hemma."
"Ja, det känns tomt." höll Joanne med. "Men hon kommer nog hem snart, ska du se?"
"Annars kan hon ju inte få sina julklappar imorgon bitti." sa Ricky.
Och den lille pojken kom att tänka på en ännu värre sak:
"Tänk om hon är där ute någonstans alldeles ensam... och tänk om hon är jättesjuk!"
Martin reste sig.
"Jag åker ut och letar igen. Jag får ingen ro."
Han skulle just hämta sina bilnycklar när det knackade på köksdörren.
Martin öppnade. Där ute stod en man i 35-årsåldern. I sina armar bar han Maxine.
"Maxine!" skrek Ricky.
Alla sprang fram till mannen och Maxine. Flickan såg väldigt trött och svag ut.
"Du är Marvin va?" sa Alex. "Maxine berättade om dig."
Marvin log.
"Det stämmer det grabben."
Marvin vände sig till Martin och Joanne.
"Jag känner Maxine från sjukhuset. Min fru låg där."
"Trevlig att träffas." sa Ricky artigt.
"Tack snälla för att du kom hem med henne!" sa Joanne.
"Inga problem." sa Marvin. "Hon sa att hon ville hit."
"Jag ville hem. Inget sjukhus." kraxade Maxine.
Martin tog sin fosterdotter från Marvin. Sedan tog han Marvin i hand.
"Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dig!"
Marvin log.
"Hjälp Maxine att må så bra som möjligt bara, då blir jag glad."
"Det ska vi göra." sa Joanne.
Marvin stannade en stund och berättade mer om medicinsk marijuana och att han jobbade på ett slags center dit sjuka personer kom och behandlades med marijuana.
Han visade en DVD som de spelat in på centret förra året, där några patienter berättade hur "gräs" hjälpte dem och så berättade han att Maxine kommit till centret dagen innan.
"Då ville jag inte hem." sa Maxine trött. Hon låg på soffan under en filt. "Men idag ville jag hem."
"Det är vi jätteglada för älskling!" sa Joanne och pussade Maxine på kinden.
En stund senare sa Marvin adjö och reste sig för att gå.
"Vill du inte stanna lite längre och äta frukost med oss." frågade Joanne.
"Tack, men jag måste iväg till centret nu." sa Marvin. "Förresten, låt Maxine ta lite 'gräs' ibland, hon mår lite bättre då. Det är inte det att hon vill ta droger..."
Martin log.
"Vi vet. Vi är övertygade nu och ska lyda ditt råd. Tack för allt!"
"God jul!" ropade Ricky efter Marvin när han gick till sin bil. "Tack för att du kom hem med Maxine!"
Marvin vinkade glatt till Maxines familj.
*
torsdag, december 23, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 23
23 December
När Martin och Joanne åkte runt och letade efter Maxine, åkte Alex hem till Nora och Cassie för att ta med sig Cassie ut på lunch.
När han kom in i sin mammas kök knöt det sig i magen av oro på honom. Cassie satt på golvet vid kylskåpet med knäna uppdragna till hakan och armarna om huvudet. Hon storgrät.
Nora satt bredvid och försökte trösta henne.
"Vad har hänt?!" frågade Alex och sprang fram till dem.
Cassie bara snyftade. Hon kastade sig i sin storebrors famn.
"Vad har hänt?!" upprepade Alex.
Då såg han den stora blåtiran vid Noras ena öga.
"Vi grälade." sa hon tyst. "Darryl och jag. Allt jag gjorde var att fråga varför han inte åkt till Washington..."
Nu började även Nora gråta.
"Men det värsta var att Cassie kom i vägen för honom! Hon ville gå emellan för att hjälpa mig och då slet Darryl tag i henne och kastade henne mot kylskåpet! Hon slog i bakhuvudet."
Alex fylldes av ilska. Han andades tungt och skakigt. Nora såg hur han knöt nävarna.
"Jag ska döda honom!"
Nora höll honom intill sig och höll fast honom.
"Nej Alex... om du letar upp honom nu råkar du också illa ut."
"Det skiter jag i!" vrålade Alex. "Man skadar inte min mamma och min lillasyster!"
Cassie höll hårt om sin bror.
"Snälla Alex, gå inte. Stanna här hos oss nu."
"Nej." sa Alex bestämt. "Ni två följer med mig hem till Joanne och Martin nu. Där är ni trygga."
En stund senare, när de hade lugnat ner sig lite, lade Cassie armen om sin bror och frågade:
"Alex, hur blir med vår lunch?"
"Vi kan självklart gå ut och äta om du vill, om du inte har ont?"
Cassie log.
"Det gör inte så ont längre. Jag blev nog mest rädd. Men du, jag har sett fram emot vår lunch hela veckan. Jag vill ha pizza."
Alex skrattade för förta gången på två dagar.
"Okej, pizza it is, men du betalar."
Han blinkade busigt åt Cassie.
"Nej du." fnissade Cassie och kittlade honom. "Du betalar! Och det är bäst för dig att du bjuder på dessert också."
Alex skrattade ett porlande skratt.
"Oki doki, you're the boss. Pizza och glass får det bli. Vill du ha glass på pizzan, eller pizza i glassen?"
"Blääää!" fnissade Cassie."
"Vaddå?" flinade Alex. "Gillar du inte pizza och glass?"
I nästa sekund kiknade Alex av skratt när både Cassie och deras mamma överöste honom med kittlingsattacker.
*
När Martin och Joanne åkte runt och letade efter Maxine, åkte Alex hem till Nora och Cassie för att ta med sig Cassie ut på lunch.
När han kom in i sin mammas kök knöt det sig i magen av oro på honom. Cassie satt på golvet vid kylskåpet med knäna uppdragna till hakan och armarna om huvudet. Hon storgrät.
Nora satt bredvid och försökte trösta henne.
"Vad har hänt?!" frågade Alex och sprang fram till dem.
Cassie bara snyftade. Hon kastade sig i sin storebrors famn.
"Vad har hänt?!" upprepade Alex.
Då såg han den stora blåtiran vid Noras ena öga.
"Vi grälade." sa hon tyst. "Darryl och jag. Allt jag gjorde var att fråga varför han inte åkt till Washington..."
Nu började även Nora gråta.
"Men det värsta var att Cassie kom i vägen för honom! Hon ville gå emellan för att hjälpa mig och då slet Darryl tag i henne och kastade henne mot kylskåpet! Hon slog i bakhuvudet."
Alex fylldes av ilska. Han andades tungt och skakigt. Nora såg hur han knöt nävarna.
"Jag ska döda honom!"
Nora höll honom intill sig och höll fast honom.
"Nej Alex... om du letar upp honom nu råkar du också illa ut."
"Det skiter jag i!" vrålade Alex. "Man skadar inte min mamma och min lillasyster!"
Cassie höll hårt om sin bror.
"Snälla Alex, gå inte. Stanna här hos oss nu."
"Nej." sa Alex bestämt. "Ni två följer med mig hem till Joanne och Martin nu. Där är ni trygga."
En stund senare, när de hade lugnat ner sig lite, lade Cassie armen om sin bror och frågade:
"Alex, hur blir med vår lunch?"
"Vi kan självklart gå ut och äta om du vill, om du inte har ont?"
Cassie log.
"Det gör inte så ont längre. Jag blev nog mest rädd. Men du, jag har sett fram emot vår lunch hela veckan. Jag vill ha pizza."
Alex skrattade för förta gången på två dagar.
"Okej, pizza it is, men du betalar."
Han blinkade busigt åt Cassie.
"Nej du." fnissade Cassie och kittlade honom. "Du betalar! Och det är bäst för dig att du bjuder på dessert också."
Alex skrattade ett porlande skratt.
"Oki doki, you're the boss. Pizza och glass får det bli. Vill du ha glass på pizzan, eller pizza i glassen?"
"Blääää!" fnissade Cassie."
"Vaddå?" flinade Alex. "Gillar du inte pizza och glass?"
I nästa sekund kiknade Alex av skratt när både Cassie och deras mamma överöste honom med kittlingsattacker.
*
onsdag, december 22, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 22
22 December
"Maxine, har du kvar Rickys önskelista?" frågade Joanne. "Jag ska åka och köpa något mer, men minns inte vad han ville ha."
"Ja visst, jag har den här."
Maxine stoppade ner handen i jeansjackans innerficka och drog upp önskelistan. Ett vitt föremål följde med upp och föll ner på köksgolvet.
"Du tappade nåt." sa Alex.
I samma ögonblick som han såg vad det var, stelnade han till.
Han höll nästan andan när Martin böjde sig ner och tog upp föremålet.
Martin stirrade på den hemrullade cigaretten som han nu höll mellan tummen och pekfingret.
"Vad i..." mumlade han.
"Jag kan förklara!" sa Maxine.
Martin suckade.
"Den här talar för sig själv. 'Gräs'... Vad tänkte du på Maxine...?"
Nu var det Maxines tur att sucka.
"Visst, det är 'gräs', men det där är medicinskt - och lagligt!"
"Det hjälper mot hennes illamående." inflikade Alex.
"Du säger inget om sprutorna med Morfin jag måste ta." fortsatte Maxine.
"Maxine..." suckade Martin. "Morfinet är..."
"Medicinskt." avslutade Maxine.
"Läs om det." sa Alex till Martin och Joanne.
"Jag har hört talas om medicinsk marijuana, gubben." sa Martin.
"Vi kan läsa på mer om det." sa Joanne.
Martin nickade.
"Mmmm... normalt gillar vi inte droger i vårt hem men..."
Martin hann inte säga klart meningen, för Maxine orkade inte höra mer.
Hon gick mot dörren.
"Fint, då bor jag inte i ert hem mer!" skrek hon.
Hon smällde igen dörren och sprang iväg.
Martin sprang efter och ropade på henne.
Men det var för sent. Han såg Maxine kliva på en buss en bit därifrån.
"Älskade lilla unge..." suckade han.
Han gick in till Joanne och Alex igen.
Alex blängde anklagande på sin fosterfar.
"Bra jobbat, du körde ut min syster."
"Alex... jag har inte kört iväg Maxine. Vad jag ville säga var att vi ska läsa på mer om 'gräset' innan vi låter Maxine fortsätta med det."
Alex såg förvånad upp på Martin.
"Va? Menar du det?"
Martin log och höll om pojken.
"Ja, det menar jag. Jag tar bilen och åker och letar efter henne nu genast."
"Jag följer med!" sa Alex.
Han skyndade sig ut till garaget och ropade otåligt att Martin också skulle skynda sig.
*
"Maxine, har du kvar Rickys önskelista?" frågade Joanne. "Jag ska åka och köpa något mer, men minns inte vad han ville ha."
"Ja visst, jag har den här."
Maxine stoppade ner handen i jeansjackans innerficka och drog upp önskelistan. Ett vitt föremål följde med upp och föll ner på köksgolvet.
"Du tappade nåt." sa Alex.
I samma ögonblick som han såg vad det var, stelnade han till.
Han höll nästan andan när Martin böjde sig ner och tog upp föremålet.
Martin stirrade på den hemrullade cigaretten som han nu höll mellan tummen och pekfingret.
"Vad i..." mumlade han.
"Jag kan förklara!" sa Maxine.
Martin suckade.
"Den här talar för sig själv. 'Gräs'... Vad tänkte du på Maxine...?"
Nu var det Maxines tur att sucka.
"Visst, det är 'gräs', men det där är medicinskt - och lagligt!"
"Det hjälper mot hennes illamående." inflikade Alex.
"Du säger inget om sprutorna med Morfin jag måste ta." fortsatte Maxine.
"Maxine..." suckade Martin. "Morfinet är..."
"Medicinskt." avslutade Maxine.
"Läs om det." sa Alex till Martin och Joanne.
"Jag har hört talas om medicinsk marijuana, gubben." sa Martin.
"Vi kan läsa på mer om det." sa Joanne.
Martin nickade.
"Mmmm... normalt gillar vi inte droger i vårt hem men..."
Martin hann inte säga klart meningen, för Maxine orkade inte höra mer.
Hon gick mot dörren.
"Fint, då bor jag inte i ert hem mer!" skrek hon.
Hon smällde igen dörren och sprang iväg.
Martin sprang efter och ropade på henne.
Men det var för sent. Han såg Maxine kliva på en buss en bit därifrån.
"Älskade lilla unge..." suckade han.
Han gick in till Joanne och Alex igen.
Alex blängde anklagande på sin fosterfar.
"Bra jobbat, du körde ut min syster."
"Alex... jag har inte kört iväg Maxine. Vad jag ville säga var att vi ska läsa på mer om 'gräset' innan vi låter Maxine fortsätta med det."
Alex såg förvånad upp på Martin.
"Va? Menar du det?"
Martin log och höll om pojken.
"Ja, det menar jag. Jag tar bilen och åker och letar efter henne nu genast."
"Jag följer med!" sa Alex.
Han skyndade sig ut till garaget och ropade otåligt att Martin också skulle skynda sig.
*
tisdag, december 21, 2010
A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 1
20 December
Nikki och Cole såg upp mot den lilla blonda, rödklädda flickan i 10-års-åldern som stod vid Alice In Wonderland-skulpturen och såg med oseende blick över parken.
"Är det där Noelle Nichols...?" frågade Cole. "Jag tror inte jag har sett henne på över ett år. Brukar hon fortfarande stå där?"
"Ja." svarade Nikki. "Hon leker där varje dag. Eller leker... hon står iallafall där. Och hon har alltid den där röda kappan och mössan på sig, vägrar bära nånting annat."
"Just det, det minns jag." sa Cole.
Noelle fick syn på Nikki och Cole. Hon höjde en vantbeklädd hand och vinkade sakta.
Nikki och Cole gick upp till bronsskulpturen där barn klättrade och lekte glatt bland figurerna från Lewis Carrolls älskade berättelse.
Det var bara lilla rödklädda Noelle som stod alldeles stilla, nästan som om hon hörde till statyn.
"Hej Noelle!" sa Nikki glatt. "Hälsar du på Alice idag?"
Noelle nickade.
"Alice, White Rabbit, Mad Hatter, Chesire Cat."
Flickan pekade på varje figur hon räknade upp.
"Noelle, kommer du ihåg Cole?" frågade Nikki.
Noelle nickade ivrigt.
"Kommer ihåg. Mina vänner. Nikki och Cole." Noelle såg på Cole och log lite. "Jag ser dig på TV hemma."
Cole och Nikki log mot den lilla flickan.
"Har ni haft te-party?" frågade Cole.
Noelle skakade på huvudet.
"Inte gillar te. Varm choklad bättre. Nana gör choklad. Ska gå hem nu."
Noelle tog Nikkis hand och sedan Coles.
"Nikki och Cole ska följa med."
Hon drog dem med sig mot ett av höghusen nära parken.
"Det är inte varje dag man blir bjuden på choklad-party." sa Cole leende till Nikki.
"Varm choklad med mini-marshmallows." sa Noelle. "Och kakor. Chocolate Chip."
Noelle tittade drömmande upp i luften.
"Jag ser snöflingor. Alla snöflingor är unika. Och vackra. Och jag har fina vänner."
*
Nikki och Cole såg upp mot den lilla blonda, rödklädda flickan i 10-års-åldern som stod vid Alice In Wonderland-skulpturen och såg med oseende blick över parken.
"Är det där Noelle Nichols...?" frågade Cole. "Jag tror inte jag har sett henne på över ett år. Brukar hon fortfarande stå där?"
"Ja." svarade Nikki. "Hon leker där varje dag. Eller leker... hon står iallafall där. Och hon har alltid den där röda kappan och mössan på sig, vägrar bära nånting annat."
"Just det, det minns jag." sa Cole.
Noelle fick syn på Nikki och Cole. Hon höjde en vantbeklädd hand och vinkade sakta.
Nikki och Cole gick upp till bronsskulpturen där barn klättrade och lekte glatt bland figurerna från Lewis Carrolls älskade berättelse.
Det var bara lilla rödklädda Noelle som stod alldeles stilla, nästan som om hon hörde till statyn.
"Hej Noelle!" sa Nikki glatt. "Hälsar du på Alice idag?"
Noelle nickade.
"Alice, White Rabbit, Mad Hatter, Chesire Cat."
Flickan pekade på varje figur hon räknade upp.
"Noelle, kommer du ihåg Cole?" frågade Nikki.
Noelle nickade ivrigt.
"Kommer ihåg. Mina vänner. Nikki och Cole." Noelle såg på Cole och log lite. "Jag ser dig på TV hemma."
Cole och Nikki log mot den lilla flickan.
"Har ni haft te-party?" frågade Cole.
Noelle skakade på huvudet.
"Inte gillar te. Varm choklad bättre. Nana gör choklad. Ska gå hem nu."
Noelle tog Nikkis hand och sedan Coles.
"Nikki och Cole ska följa med."
Hon drog dem med sig mot ett av höghusen nära parken.
"Det är inte varje dag man blir bjuden på choklad-party." sa Cole leende till Nikki.
"Varm choklad med mini-marshmallows." sa Noelle. "Och kakor. Chocolate Chip."
Noelle tittade drömmande upp i luften.
"Jag ser snöflingor. Alla snöflingor är unika. Och vackra. Och jag har fina vänner."
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 21
21 December
Maxine mådde så pass bra att hon orkade gå med Alex till köpcentret och julhandla.
De hittade en affär med coola jeans och T-shirts. Maxine höll fram en svart T-shirt med texten
Både Alex och Maxine skrattade.
"Ja, det är ju sant." sa Alex. "Man kanske skulle köpa en sån."
Maxine nickade.
"Gör det." Hon räckte honom galgen med T-shirten. "Du kan ha den på min begravning."
Alex leende slocknade. Hans ögon blev blanka och han gav snabbt tillbaka galgen till Maxine.
"Prata inte så dumt!" fräste han.
"Alex..." Maxine strök honom lätt på armen.
"Lägg bara av." sa Alex. Nu lät han mer sorgsen än arg.
Han gick mot en annan avdelning i butiken.
Maxine stod kvar med Life Is A Bitch-tröjan i handen och tittade efter sin fosterbror. Hon suckade.
Skulle hon skulle gå efter och krama honom, eller om skulle låta honom vara?
Hon lät honom vara.
Varken Maxine eller Alex sa något till varandra under bussresan hem.
Maxine var trött när de kom hem, så hon la sig på sin säng och vilade.
Jane kom in till henne.
"Hur är det? Är du och Alex osams?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inte direkt. Jag sa nåt han blev lite ledsen för bara."
Jane rynkade ögonbrynen.
"Vad sa du då?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inget. Du Jane, kan du göra mig en tjänst? Ge Alex den där."
Maxine pekade på en kasse från en klädaffär.
"Visst." sa Jane. "Julklapp?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej, en liten grej mellan oss bara."
Jane tog påsen och gick in till Alex rum.
Några minuter senare kom Alex in till Maxine. Han kramade Life Is A Bitch-tröjan i handen.
"Du köpte den." Han log lite och satte sig på Maxines säng. "Tack. Jag gillar den."
Maxine log.
Alex log också, men suckade.
"Jag älskar dig syrran, det vet du." Han kramade Maxine. "men du, jag vill inte att du pratar om... du vet..."
Maxine nickade.
"Jag vet... Förlåt."
Hon kramade honom hårt.
*
Maxine mådde så pass bra att hon orkade gå med Alex till köpcentret och julhandla.
De hittade en affär med coola jeans och T-shirts. Maxine höll fram en svart T-shirt med texten
LIFE
IS A
BITCH
Både Alex och Maxine skrattade.
"Ja, det är ju sant." sa Alex. "Man kanske skulle köpa en sån."
Maxine nickade.
"Gör det." Hon räckte honom galgen med T-shirten. "Du kan ha den på min begravning."
Alex leende slocknade. Hans ögon blev blanka och han gav snabbt tillbaka galgen till Maxine.
"Prata inte så dumt!" fräste han.
"Alex..." Maxine strök honom lätt på armen.
"Lägg bara av." sa Alex. Nu lät han mer sorgsen än arg.
Han gick mot en annan avdelning i butiken.
Maxine stod kvar med Life Is A Bitch-tröjan i handen och tittade efter sin fosterbror. Hon suckade.
Skulle hon skulle gå efter och krama honom, eller om skulle låta honom vara?
Hon lät honom vara.
Varken Maxine eller Alex sa något till varandra under bussresan hem.
Maxine var trött när de kom hem, så hon la sig på sin säng och vilade.
Jane kom in till henne.
"Hur är det? Är du och Alex osams?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inte direkt. Jag sa nåt han blev lite ledsen för bara."
Jane rynkade ögonbrynen.
"Vad sa du då?"
Maxine skakade på huvudet.
"Inget. Du Jane, kan du göra mig en tjänst? Ge Alex den där."
Maxine pekade på en kasse från en klädaffär.
"Visst." sa Jane. "Julklapp?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej, en liten grej mellan oss bara."
Jane tog påsen och gick in till Alex rum.
Några minuter senare kom Alex in till Maxine. Han kramade Life Is A Bitch-tröjan i handen.
"Du köpte den." Han log lite och satte sig på Maxines säng. "Tack. Jag gillar den."
Maxine log.
Alex log också, men suckade.
"Jag älskar dig syrran, det vet du." Han kramade Maxine. "men du, jag vill inte att du pratar om... du vet..."
Maxine nickade.
"Jag vet... Förlåt."
Hon kramade honom hårt.
*
måndag, december 20, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 20
20 December
Det var första dagen på jullovet. Alex och Maxine tog en promenad med Alex mamma på stranden.
"Alex, jag vet att du inte vill... men kan du inte vara hos Cassie och mig över jul?" bad Nora. "Cassie blir så ledsen om du inte kommer... och jag med."
"Mamma..." började Alex.
"Darryl behöver du inte oroa dig för." sa Nora. "Han ska inte vara hemma, han ska inte ens vara i stan."
Alex himlade med ögonen.
"Det där har jag hört förut, mamma. Han kommer alltid hem. Och då förstör han allt."
Nora skakade nekande på huvudet.
"Nej, gubben. Inte den här gången. Han ska till Washington DC."
Alex såg lite tveksam ut.
"Jag ska fundera på saken."
"Okej älskling." Nora log. "Ring när du vet."
Alex nickade.
"Ska jag göra."
Nora gav Alex en kram och en puss och på kinden och sedan kramade hon Maxine.
"Ta hand om er. Vi ses."
Maxine och Alex stod och såg på Nora där hon gick på strandpromenaden bort mot busshållplatsen.
När Nora vände sig om för att vinka till dem såg hon hur Maxine puffade till Alex och sa något till honom. Hon såg ganska bestämd ut lade Nora märke till.
Alex nickade. Sedan sprang han ifatt sin mamma.
"Mamma, jag vill nog vara med dig och Cassie i jul."
"Åh, min fina älskling!" Nora drog in Alex i sin famn. "Vad glad du gör mig! Och Cassie kommer att bli överlycklig!"
Alex log. Han mådde så bra när han såg sin mamma så här lycklig.
"Vi kan vara hos dig på julafton." föreslog Alex. "Och så kan vi vara hos Joanne och Martin på juldagen - och öppna julkappar med dom."
Nora nickade.
"Det låter jättebra älskling!"
Hon kramade Alex igen och såg bort på Maxine som log brett mot dem.
Nora mimade "tack" och vinkade till Maxine.
Maxine vinkade tillbaka.
Ännu en bra dag, tänkte hon.
*
Det var första dagen på jullovet. Alex och Maxine tog en promenad med Alex mamma på stranden.
"Alex, jag vet att du inte vill... men kan du inte vara hos Cassie och mig över jul?" bad Nora. "Cassie blir så ledsen om du inte kommer... och jag med."
"Mamma..." började Alex.
"Darryl behöver du inte oroa dig för." sa Nora. "Han ska inte vara hemma, han ska inte ens vara i stan."
Alex himlade med ögonen.
"Det där har jag hört förut, mamma. Han kommer alltid hem. Och då förstör han allt."
Nora skakade nekande på huvudet.
"Nej, gubben. Inte den här gången. Han ska till Washington DC."
Alex såg lite tveksam ut.
"Jag ska fundera på saken."
"Okej älskling." Nora log. "Ring när du vet."
Alex nickade.
"Ska jag göra."
Nora gav Alex en kram och en puss och på kinden och sedan kramade hon Maxine.
"Ta hand om er. Vi ses."
Maxine och Alex stod och såg på Nora där hon gick på strandpromenaden bort mot busshållplatsen.
När Nora vände sig om för att vinka till dem såg hon hur Maxine puffade till Alex och sa något till honom. Hon såg ganska bestämd ut lade Nora märke till.
Alex nickade. Sedan sprang han ifatt sin mamma.
"Mamma, jag vill nog vara med dig och Cassie i jul."
"Åh, min fina älskling!" Nora drog in Alex i sin famn. "Vad glad du gör mig! Och Cassie kommer att bli överlycklig!"
Alex log. Han mådde så bra när han såg sin mamma så här lycklig.
"Vi kan vara hos dig på julafton." föreslog Alex. "Och så kan vi vara hos Joanne och Martin på juldagen - och öppna julkappar med dom."
Nora nickade.
"Det låter jättebra älskling!"
Hon kramade Alex igen och såg bort på Maxine som log brett mot dem.
Nora mimade "tack" och vinkade till Maxine.
Maxine vinkade tillbaka.
Ännu en bra dag, tänkte hon.
*
söndag, december 19, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 19
19 December
"Vad roligt att du orkar sitta med oss idag älskling!" sa Joanne till Maxine när familjen åt middag. "Skönt att du har lite aptit igen."
Maxine log.
"Tack. Det känns bra att sitta här och faktiskt kunna äta lite."
"Maxie, börjar du bli frisk nu?" frågade Ricky.
"Jag vet inte Ricky." sa Maxine. "Men idag är iallafall en sån där bra dag."
"Då blir jag glad!" sa Ricky.
"Tack Ricky." log Maxine.
Joanne såg på sin familj.
"Är det nån som vill ha fler köttbullar?"
Ricky räckte upp handen.
Joanne la upp lite mer mat åt honom och åt sig själv.
"Nån mer som vill ha påfyllning?"
Alex skakade på huvudet.
"Det är bra för mig också." sa Jane.
"Jag är glad att jag fick i mig två." sa Maxine.
"Jag kan ta lite till." sa Martin.
Ricky åt med glupande aptit, drack upp sin mjölk och såg sedan på Joanne och Martin.
"Det var jättegott! Blir det dessert nu?"
Alla skrattade.
"Vi kan gå till glassbaren och köpa frozen yoghurt." föreslog Martin.
Hela familjen gick till glassbaren. Sedan gick de på strandpromenaden medan de åt frozen yoghurt. Till och med Maxine fick i sig lite dessert.
"Det är verkligen en bra dag!" sa Alex. "Stå still där, jag måste föreviga den här dagen!"
Han lyfte upp kameran som hängde runt hans hals och tog en bild av sin familj.
"Den blev jättebra!"
Han visade familjen bilden på digitalkamerans display.
"Fast du är ju inte med." sa Ricky.
"Jag kan ta en bild på er ungar." sa Martin. "Se glada ut."
Jane, Maxine, Alex och Ricky såg glada ut och Martin knäppte en bild.
"Perfekt!" sa han förnöjt.
De gick vidare på strandpromenaden.
"Vet ni," sa Ricky. "jag gillar helgerna, för då får man äta godis och dessert! Och idag är en extra bra helg för Maxine mår bra!"
*
"Vad roligt att du orkar sitta med oss idag älskling!" sa Joanne till Maxine när familjen åt middag. "Skönt att du har lite aptit igen."
Maxine log.
"Tack. Det känns bra att sitta här och faktiskt kunna äta lite."
"Maxie, börjar du bli frisk nu?" frågade Ricky.
"Jag vet inte Ricky." sa Maxine. "Men idag är iallafall en sån där bra dag."
"Då blir jag glad!" sa Ricky.
"Tack Ricky." log Maxine.
Joanne såg på sin familj.
"Är det nån som vill ha fler köttbullar?"
Ricky räckte upp handen.
Joanne la upp lite mer mat åt honom och åt sig själv.
"Nån mer som vill ha påfyllning?"
Alex skakade på huvudet.
"Det är bra för mig också." sa Jane.
"Jag är glad att jag fick i mig två." sa Maxine.
"Jag kan ta lite till." sa Martin.
Ricky åt med glupande aptit, drack upp sin mjölk och såg sedan på Joanne och Martin.
"Det var jättegott! Blir det dessert nu?"
Alla skrattade.
"Vi kan gå till glassbaren och köpa frozen yoghurt." föreslog Martin.
Hela familjen gick till glassbaren. Sedan gick de på strandpromenaden medan de åt frozen yoghurt. Till och med Maxine fick i sig lite dessert.
"Det är verkligen en bra dag!" sa Alex. "Stå still där, jag måste föreviga den här dagen!"
Han lyfte upp kameran som hängde runt hans hals och tog en bild av sin familj.
"Den blev jättebra!"
Han visade familjen bilden på digitalkamerans display.
"Fast du är ju inte med." sa Ricky.
"Jag kan ta en bild på er ungar." sa Martin. "Se glada ut."
Jane, Maxine, Alex och Ricky såg glada ut och Martin knäppte en bild.
"Perfekt!" sa han förnöjt.
De gick vidare på strandpromenaden.
"Vet ni," sa Ricky. "jag gillar helgerna, för då får man äta godis och dessert! Och idag är en extra bra helg för Maxine mår bra!"
*
lördag, december 18, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 18
18 December
"Det är lördag! Det är lördag!" sjöng Ricky. "Vi ska till den nya godisaffären - och jag ska köpa tonvis med gooooodis! Och sen ska vi äta pizza till middag!"
Joanne var tvungen att milt ta tag i Ricky och säga åt honom att lugna ner sig. Ricky lydde snällt.
"När ska vi gå?" frågade han.
"Om en timme ungefär." sa Joanne. "Du kan väl gå och leka en lugn lek så länge?"
"Okej. Jag går och lägger pussel."
Ricky skuttade in i vardagsrummet och rotade fram ett pussel från en hylla.
"Klarar jag det här? Det är massor med bitar."
Maxine som satt i en fåtölj och läste, tittade på Ricky.
"Ja, det där fixar du. Jag kan hjälpa dig om du vill?"
"Jaaaa!"
Ricky sken upp som en sol. Han tyckte mycket om att göra saker tillsammans med sina äldre syskon.
Pusslet föreställde ett öppet hav och vidsträckt blå himmel med några ulliga moln på.
Ricky lade några bitar av pusslet, sedan sneglade han på Maxine.
"Kommer man till Himlen när man dör?"
"En del tror det." sa Maxine.
"Är det bra där då?" undrade Ricky.
Maxine log.
"Det vet man inte, men det tror jag att det är."
Ricky funderade.
"Det andra stället då? Jag får inte säga ordet, men är det väldigt varmt där nere?"
Maxine fnissade. Vilka tankar den lille grabben hade. Det var att kul att prata med Ricky, för han hade alltid så fina funderingar.
"Det finns kalla platser i Helvetet också."
Ricky drog efter andan.
"Maxie! Du sa H-ordet...!"
"Men Maxie... man får inte svära." skrattade Alex som just kom in i rummet.
Maxine log.
"Ricky, man får säga H-ordet när det är platsen man pratar om."
"Får man?"
Maxine nickade.
"Ja, det får man."
"Jaha." sa Ricky. Sedan såg han på Alex och Maxine. "Ska ni följa med och äta pizza sen?"
"Ja, det kan vi väl göra." sa Alex. "Eller vad säger du Maxine, hur är din aptit?"
"Lite bättre faktiskt." sa Maxine. "Jag kan prova att äta lite pizza."
"Yaaaay!" jublade Ricky.
Han började sjunga sin sång om lördag, godisaffär och pizza-middag igen.
Alex lutade sig när Maxine.
"Skönt att din aptit är bättre. Är det... du-vet-vad som hjälper?"
Maxine log lite.
"Mmmm... jag tror faktiskt det."
*
"Det är lördag! Det är lördag!" sjöng Ricky. "Vi ska till den nya godisaffären - och jag ska köpa tonvis med gooooodis! Och sen ska vi äta pizza till middag!"
Joanne var tvungen att milt ta tag i Ricky och säga åt honom att lugna ner sig. Ricky lydde snällt.
"När ska vi gå?" frågade han.
"Om en timme ungefär." sa Joanne. "Du kan väl gå och leka en lugn lek så länge?"
"Okej. Jag går och lägger pussel."
Ricky skuttade in i vardagsrummet och rotade fram ett pussel från en hylla.
"Klarar jag det här? Det är massor med bitar."
Maxine som satt i en fåtölj och läste, tittade på Ricky.
"Ja, det där fixar du. Jag kan hjälpa dig om du vill?"
"Jaaaa!"
Ricky sken upp som en sol. Han tyckte mycket om att göra saker tillsammans med sina äldre syskon.
Pusslet föreställde ett öppet hav och vidsträckt blå himmel med några ulliga moln på.
Ricky lade några bitar av pusslet, sedan sneglade han på Maxine.
"Kommer man till Himlen när man dör?"
"En del tror det." sa Maxine.
"Är det bra där då?" undrade Ricky.
Maxine log.
"Det vet man inte, men det tror jag att det är."
Ricky funderade.
"Det andra stället då? Jag får inte säga ordet, men är det väldigt varmt där nere?"
Maxine fnissade. Vilka tankar den lille grabben hade. Det var att kul att prata med Ricky, för han hade alltid så fina funderingar.
"Det finns kalla platser i Helvetet också."
Ricky drog efter andan.
"Maxie! Du sa H-ordet...!"
"Men Maxie... man får inte svära." skrattade Alex som just kom in i rummet.
Maxine log.
"Ricky, man får säga H-ordet när det är platsen man pratar om."
"Får man?"
Maxine nickade.
"Ja, det får man."
"Jaha." sa Ricky. Sedan såg han på Alex och Maxine. "Ska ni följa med och äta pizza sen?"
"Ja, det kan vi väl göra." sa Alex. "Eller vad säger du Maxine, hur är din aptit?"
"Lite bättre faktiskt." sa Maxine. "Jag kan prova att äta lite pizza."
"Yaaaay!" jublade Ricky.
Han började sjunga sin sång om lördag, godisaffär och pizza-middag igen.
Alex lutade sig när Maxine.
"Skönt att din aptit är bättre. Är det... du-vet-vad som hjälper?"
Maxine log lite.
"Mmmm... jag tror faktiskt det."
*
fredag, december 17, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 17
17 December
"Maxine, vem var snubben du pratade med på strandpromenaden igår?" frågade Alex.
Maxine log.
"Oh, det var Marvin. Jag träffade honom och hans fru på sjukhuset när jag blev sjuk. Hans fru var sjuk... och hon dog för några månader sedan."
Maxine svalde en klump i halsen.
"Men Marvin kommer ändå till sjukhuset ibland och hälsar på mig."
"Stackars man..." sa Alex. "Vad snällt att han hälsar på dig ibland."
"Ja, han är jättesnäll." sa Maxine med mycket värme i rösten.
Hon såg och Alex och småskrattade.
"Du trodde han var en skummis va?"
Alex skrattade lite generat.
"Faktiskt så... ja, det trodde jag. Sorry... jag antar jag blir lite överbeskyddande ibland."
"Jag klandrar dig inte." log Maxine. "Jag hade nog trott samma sak och blivit lite misstänksam. Det där vi fick lära oss när vi var små; att vi inte prata med främlingar är nog så starkt rotat i oss."
"Ja, det tror jag också." skrattade Alex.
De satt tysta på trappan en stund. Det var Maxine som bröt tystnaden.
"Du såg kanske att Marvin gav mig ett paket?"
Alex nickade.
"Du vet ju att jag har mått väldigt dåligt ett tag nu. Det Marvin gav mig kan ta bort jättemycket av mitt illamående och kan tillochmed förbättra min aptit.."
Alex stirrade på sin fostersyster.
"Du menar...?"
Maxine nickade. Hon tog fram en hemrullad cigarett ur fickan.
"Normalt gillar jag inte sånt här, och inte du heller... men detta hjälpte verkligen Marvins fru, så det kanske funkar på mig också. Och det här är lagligt."
Alex smålog.
"Oh man... Maxie... morsan och farsan kommer att gå i taket."
"Ja," sa Maxine. "men den smällen får jag ta. Just nu vill jag bara få må lite bättre."
"Det vill jag med att du ska göra."
Alex kramade om Maxine.
*
"Maxine, vem var snubben du pratade med på strandpromenaden igår?" frågade Alex.
Maxine log.
"Oh, det var Marvin. Jag träffade honom och hans fru på sjukhuset när jag blev sjuk. Hans fru var sjuk... och hon dog för några månader sedan."
Maxine svalde en klump i halsen.
"Men Marvin kommer ändå till sjukhuset ibland och hälsar på mig."
"Stackars man..." sa Alex. "Vad snällt att han hälsar på dig ibland."
"Ja, han är jättesnäll." sa Maxine med mycket värme i rösten.
Hon såg och Alex och småskrattade.
"Du trodde han var en skummis va?"
Alex skrattade lite generat.
"Faktiskt så... ja, det trodde jag. Sorry... jag antar jag blir lite överbeskyddande ibland."
"Jag klandrar dig inte." log Maxine. "Jag hade nog trott samma sak och blivit lite misstänksam. Det där vi fick lära oss när vi var små; att vi inte prata med främlingar är nog så starkt rotat i oss."
"Ja, det tror jag också." skrattade Alex.
De satt tysta på trappan en stund. Det var Maxine som bröt tystnaden.
"Du såg kanske att Marvin gav mig ett paket?"
Alex nickade.
"Du vet ju att jag har mått väldigt dåligt ett tag nu. Det Marvin gav mig kan ta bort jättemycket av mitt illamående och kan tillochmed förbättra min aptit.."
Alex stirrade på sin fostersyster.
"Du menar...?"
Maxine nickade. Hon tog fram en hemrullad cigarett ur fickan.
"Normalt gillar jag inte sånt här, och inte du heller... men detta hjälpte verkligen Marvins fru, så det kanske funkar på mig också. Och det här är lagligt."
Alex smålog.
"Oh man... Maxie... morsan och farsan kommer att gå i taket."
"Ja," sa Maxine. "men den smällen får jag ta. Just nu vill jag bara få må lite bättre."
"Det vill jag med att du ska göra."
Alex kramade om Maxine.
*
torsdag, december 16, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 16
16 December
Alex stod på strandpromenaden såg förundrad bort på mannen i 30-årsåldern som kramade Maxine.
Vad var det för snubbe? Och vad var det för paket han gav Maxine? Det här kändes skumt.
Holly, en kompis till Maxine och Alex, knäppte med fingrarna nära Alex öra.
"Hallå, Jorden till Alex!"
Men Alex var så fokuserad på mannen och Maxine att han inte reagerade på Hollys försök till att få hans uppmärksamhet.
Inte förrän Holly kittlade honom i sidorna reagerade Alex. Han ryckte till och vred sig ur hennes grepp.
"Vad?" frågade han.
Holly skrattade och skakade på huvudet.
"Hej sötnos! Vilken planet är du på? Jag har försökt prata med dig i flera minuter nu."
Alex log lite.
"Sorry. Jag såg Maxine där borta med nån främmande snubbe..." Han pekade. "Det verkade skumt."
Holly såg bort mot stället Alex pekade mot. Men mannen och Maxine var borta.
Holly kände på Alex panna.
"Du har nog fått solsting lilla gubben." skojade hon. "Maxie är inte här."
"Hon var det." suckade Alex.
Holly lade en arm om Alex midja.
"Kom så går vi och köper glass innan den här värmen tar kål på oss."
"Okej." sa Alex. "Men du såg inte Maxine?"
Holly skakade på huvudet.
"Skumt..." mumlade Alex. "Jag kan svära på att det var Maxie."
Alex stod på strandpromenaden såg förundrad bort på mannen i 30-årsåldern som kramade Maxine.
Vad var det för snubbe? Och vad var det för paket han gav Maxine? Det här kändes skumt.
Holly, en kompis till Maxine och Alex, knäppte med fingrarna nära Alex öra.
"Hallå, Jorden till Alex!"
Men Alex var så fokuserad på mannen och Maxine att han inte reagerade på Hollys försök till att få hans uppmärksamhet.
Inte förrän Holly kittlade honom i sidorna reagerade Alex. Han ryckte till och vred sig ur hennes grepp.
"Vad?" frågade han.
Holly skrattade och skakade på huvudet.
"Hej sötnos! Vilken planet är du på? Jag har försökt prata med dig i flera minuter nu."
Alex log lite.
"Sorry. Jag såg Maxine där borta med nån främmande snubbe..." Han pekade. "Det verkade skumt."
Holly såg bort mot stället Alex pekade mot. Men mannen och Maxine var borta.
Holly kände på Alex panna.
"Du har nog fått solsting lilla gubben." skojade hon. "Maxie är inte här."
"Hon var det." suckade Alex.
Holly lade en arm om Alex midja.
"Kom så går vi och köper glass innan den här värmen tar kål på oss."
"Okej." sa Alex. "Men du såg inte Maxine?"
Holly skakade på huvudet.
"Skumt..." mumlade Alex. "Jag kan svära på att det var Maxie."
"Du har hallucinationer, lilla gubben." sa Holly. "Kom nu."
Hon gav Alex en lätt dask i baken och drog skrattande med sig honom bort mot glassbaren.
Jag får väl fråga Maxine ikväll... tänkte Alex. Undrar vad hon höll på med...?
*
onsdag, december 15, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 15
15 December
"Alex, snälla, du kan väl vara med mamma och mig i Jul?"
Cassie såg bedjande på sin bror.
"Du vet att jag jättegärna är med dig och mamma," sa Alex. "men jag tänker inte tillbringa Julen med Darryl. Det funkar bara inte."
"Nej... jag vet..."
Cassie skrapade förstrött med tumnageln på sin vaxade pappmugg med läsk.
Alex kände sig som en stor skit när tårar steg upp i hans lillasysters ögon.
"Fan också...!" muttrade han. "Kan inte den där idioten bara dra!"
Cassie tittade upp.
"Det önskar jag också. Men mamma behöver honom. Han hjälper henne med räkningar och sånt."
Alex suckade.
"Men jag kan ju hjälpa henne med sånt!"
Cassie lade sin hand på Alex.
"Men mamma vill ju inte att du ska använda dina pengar på henne. Du ska ha dem till college och andra viktiga saker."
Alex skrattade glädjelöst.
"College... vem bryr sig om sånt? Jag kommer nog inte ens in."
"Det gör du visst!" sa Cassie. "Sluta nedvärdera dig själv! Du är jättesmart och klarar vilken utbildning som helst. Vad vill du bli?"
Alex ryckte på axlarna.
"Har jag aldrig tänkt på."
"Fotograf kanske?" sa Cassie. "Eller rockstjärna, som pappa var? Du sjunger faktiskt väldigt bra."
"Jag kanske blir fotograf då." sa Alex.
"Det tycker jag." log Cassie. "Och du, har ni inte nån musikal-kurs på din skola? Sök till den till våren!"
"Men så bra sjunger jag väl inte?" skrattade Alex.
Cassie log.
"Inte...? Varför tycker din musiklärare det då?"
Alex såg häpet på sin syster.
"Va...?"
"Din musiklärare sa till mamma en gång att du är en av de största talangerna hon haft som elev. Det har ju hon sagt till dig också."
Alex skakade på huvudet.
"Jo, men du lyssnar ju inte på beröm," skrattade Cassie. "så det gick väl inte in genom öronen på dig."
Nu skrattade Alex också.
"Så du tycker att jag borde lyssna mer på beröm?"
"Duh!" utbrast Cassie. "Dummer, du måste inse en sak."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie gick fram till sin bror och kramade honom.
"Du är bäst!"
*
"Alex, snälla, du kan väl vara med mamma och mig i Jul?"
Cassie såg bedjande på sin bror.
"Du vet att jag jättegärna är med dig och mamma," sa Alex. "men jag tänker inte tillbringa Julen med Darryl. Det funkar bara inte."
"Nej... jag vet..."
Cassie skrapade förstrött med tumnageln på sin vaxade pappmugg med läsk.
Alex kände sig som en stor skit när tårar steg upp i hans lillasysters ögon.
"Fan också...!" muttrade han. "Kan inte den där idioten bara dra!"
Cassie tittade upp.
"Det önskar jag också. Men mamma behöver honom. Han hjälper henne med räkningar och sånt."
Alex suckade.
"Men jag kan ju hjälpa henne med sånt!"
Cassie lade sin hand på Alex.
"Men mamma vill ju inte att du ska använda dina pengar på henne. Du ska ha dem till college och andra viktiga saker."
Alex skrattade glädjelöst.
"College... vem bryr sig om sånt? Jag kommer nog inte ens in."
"Det gör du visst!" sa Cassie. "Sluta nedvärdera dig själv! Du är jättesmart och klarar vilken utbildning som helst. Vad vill du bli?"
Alex ryckte på axlarna.
"Har jag aldrig tänkt på."
"Fotograf kanske?" sa Cassie. "Eller rockstjärna, som pappa var? Du sjunger faktiskt väldigt bra."
"Jag kanske blir fotograf då." sa Alex.
"Det tycker jag." log Cassie. "Och du, har ni inte nån musikal-kurs på din skola? Sök till den till våren!"
"Men så bra sjunger jag väl inte?" skrattade Alex.
Cassie log.
"Inte...? Varför tycker din musiklärare det då?"
Alex såg häpet på sin syster.
"Va...?"
"Din musiklärare sa till mamma en gång att du är en av de största talangerna hon haft som elev. Det har ju hon sagt till dig också."
Alex skakade på huvudet.
"Jo, men du lyssnar ju inte på beröm," skrattade Cassie. "så det gick väl inte in genom öronen på dig."
Nu skrattade Alex också.
"Så du tycker att jag borde lyssna mer på beröm?"
"Duh!" utbrast Cassie. "Dummer, du måste inse en sak."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie gick fram till sin bror och kramade honom.
"Du är bäst!"
*
tisdag, december 14, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 14
14 December
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
måndag, december 13, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 13
13 December
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
söndag, december 12, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:336 - 12 december
Skriv om att vara rik.
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 12
12 December
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
lördag, december 11, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 11
11 December
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)