*
Halloj igen!
Hoppas ni har haft en bra måndag!
Min måndag har varit.... jag vet inte... läs och döm själva:
Idag när hämtade jag Noel i skolan frågade han och kompisen Tom mig om något ord på engelska. Jag sa vad det hette, och snabbt som blixten var "Global-uppvärmning-tjejen"
(nej, jag minns faktiskt inte vad hon heter... smeknamnnet har liksom fastnat *LOL*)
där gav mig en mopsig min. Hon talade om att "min mamma kan bättre engelska än du!"
"Jaha..." sa jag. "men din mamma är inte här nu och det var dessutom mig Noel och Tom frågade."
Hon stack näsan i vädret och stövlade därifrån.
Kul med små barn, va...?
Noel var inte heller så rolig idag...
När vi kom ut på skolgården gav han mig värsta anklagande blicken och sa skarpt:
"Leni, du har glömt Melwin!"
"Eh, nej... er pappa ska hämta honom senare."
Noel ville inte lyssna på det örat, som man säger.
"Men du glömde Melwin!!"
Suck!
"Noel, JAG ska INTE hämta Melwin idag!!"
Noel blängde argt på mig hela vägen hem.
Suck och stön.
6 är han visst nu ja... "Lilla puberteten". Härliga tider.
Och Lilla Olivia har börjat bitas... Kul...
Vad har hänt med mina snälla små syskon...?
Kram,
Leni
*
måndag, september 20, 2010
Gästblogg: Leni 20/9 2010
Halloj!
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!
Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)
Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.
Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!
Kramisar,
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!
Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)
Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.
Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!
Kramisar,
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*
söndag, september 19, 2010
Silverstjärnan - 36
*
Ryan såg plötsligt allvarlig ut.
”Vad är det gubben?” frågade David. ”Vad tänker du?”
Ryan log.
”Jag satt bara och tänkte på att jag har världens bästa familj.”
”Du är världens finaste grabb, vet du det?” sa David.
Ryan log blygt och skakade på huvudet.
”Jo, det är du.” sa Maggie.
Maureen reste sig och gav Ryan en kram och en puss på kinden.
”Ja, superfin är du, Little Monkey Boy. Och världens sötaste.”
Ryan blev ännu mer generad.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
*
Ryan såg plötsligt allvarlig ut.
”Vad är det gubben?” frågade David. ”Vad tänker du?”
Ryan log.
”Jag satt bara och tänkte på att jag har världens bästa familj.”
”Du är världens finaste grabb, vet du det?” sa David.
Ryan log blygt och skakade på huvudet.
”Jo, det är du.” sa Maggie.
Maureen reste sig och gav Ryan en kram och en puss på kinden.
”Ja, superfin är du, Little Monkey Boy. Och världens sötaste.”
Ryan blev ännu mer generad.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
*
Silverstjärnan - 35
*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”
Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”
”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.
”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.
Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”
Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”
”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.
”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.
Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*
Silverstjärnan - 34
*
”Jag är helt mållös…” sa David. ”Tänk att det äntligen är över!”
”Och tänk att polisen fick fast dom så fort…!” sa Maggie. ”det är fantastiskt!”
Kate log.
”Två unga vittnen kom till polisstationen i kväll och berättade att de sett några män måla hakkorsen på Davids bil. Och de kände igen männen som anhängare till Kane.”
”Helt otroligt…” sa Maggie.
Kate nickade och fortsatte:
”Vittnena var rädda, för en av männen som målade hakkorset hade sett dem, så grabbarna sprang och gömde sig och vågade inte gå till polisen förrän nu i kväll.”
”Jag skulle personligen vilja tacka vittnena!” sa David.
Kate log igen.
”Det ska vi göra också. Jag tänkte att vi kunde bjuda dem på middag i morgon.”
”Vet du vilka vittnena är...?!” frågade Ryan. "Vilka då? Känner vi dom?"
”Ja,” sa Kate. Hon såg på Ryan, Maureen och Sunshine. ”Ni känner dem jätteväl - det är era klasskamrater; Clark och Joe.”
Ryan, Maureen och Sunshine såg på varandra och jublade.
”Clark och Joe är fantastiska!” jublade Sunshine.
”Det är de verkligen!” sa David.
*
”Jag är helt mållös…” sa David. ”Tänk att det äntligen är över!”
”Och tänk att polisen fick fast dom så fort…!” sa Maggie. ”det är fantastiskt!”
Kate log.
”Två unga vittnen kom till polisstationen i kväll och berättade att de sett några män måla hakkorsen på Davids bil. Och de kände igen männen som anhängare till Kane.”
”Helt otroligt…” sa Maggie.
Kate nickade och fortsatte:
”Vittnena var rädda, för en av männen som målade hakkorset hade sett dem, så grabbarna sprang och gömde sig och vågade inte gå till polisen förrän nu i kväll.”
”Jag skulle personligen vilja tacka vittnena!” sa David.
Kate log igen.
”Det ska vi göra också. Jag tänkte att vi kunde bjuda dem på middag i morgon.”
”Vet du vilka vittnena är...?!” frågade Ryan. "Vilka då? Känner vi dom?"
”Ja,” sa Kate. Hon såg på Ryan, Maureen och Sunshine. ”Ni känner dem jätteväl - det är era klasskamrater; Clark och Joe.”
Ryan, Maureen och Sunshine såg på varandra och jublade.
”Clark och Joe är fantastiska!” jublade Sunshine.
”Det är de verkligen!” sa David.
*
Silverstjärnan - 33
*
Ryan satt på sängen när David kom in till honom.
Pojken tittade upp på sin pappa.
”Jag är rädd, pappa.” sa han tyst.
David slog sig ner intill Ryan och lade armen om honom.
”Vad är du rädd för, gubben?”
”Tänk om allt bara blir värre…” sa Ryan. ”Tänk om dom tar reda på var vi bor…!”
David skulle just tänka ut något bra att säga när de hörde en telefonsignal. De hörde Kate svara där nere och efter ett par minuter ropade hon:
”David! Ryan! Kom ner! Skynda er!”
Hon lät varken rädd eller upprörd.
David och Ryan skyndade sig ner.
Ryan sprang så fort att han nästan snubblade i trappan.
”Försiktigt älskling.” sa Maggie.
”Vem ringde?” flämtade Ryan.
”Polischefen.” sa Kate. ”Han hade stora nyheter.”
Kate log lättad, sedan började hon att gråta - av glädje. Hon gick fram till David och Ryan och höll om dem.
”De har fått fast dom nu. För en halvtimma sedan.”
David höll nästan på att börja av lättnad och glädje gråta själv.
Ryan såg storögd på sin mamma.
”Är det sant? Är dom fast nu?”
Kate gav sin son en jättestor kram.
”Ja älskling, det är över nu. Dom ska spärras in och kan aldrig skada vår familj mer!”
Maggie, Maureen och Sunshine rusade fram och kramade Kate, David och Ryan.
*
Ryan satt på sängen när David kom in till honom.
Pojken tittade upp på sin pappa.
”Jag är rädd, pappa.” sa han tyst.
David slog sig ner intill Ryan och lade armen om honom.
”Vad är du rädd för, gubben?”
”Tänk om allt bara blir värre…” sa Ryan. ”Tänk om dom tar reda på var vi bor…!”
David skulle just tänka ut något bra att säga när de hörde en telefonsignal. De hörde Kate svara där nere och efter ett par minuter ropade hon:
”David! Ryan! Kom ner! Skynda er!”
Hon lät varken rädd eller upprörd.
David och Ryan skyndade sig ner.
Ryan sprang så fort att han nästan snubblade i trappan.
”Försiktigt älskling.” sa Maggie.
”Vem ringde?” flämtade Ryan.
”Polischefen.” sa Kate. ”Han hade stora nyheter.”
Kate log lättad, sedan började hon att gråta - av glädje. Hon gick fram till David och Ryan och höll om dem.
”De har fått fast dom nu. För en halvtimma sedan.”
David höll nästan på att börja av lättnad och glädje gråta själv.
Ryan såg storögd på sin mamma.
”Är det sant? Är dom fast nu?”
Kate gav sin son en jättestor kram.
”Ja älskling, det är över nu. Dom ska spärras in och kan aldrig skada vår familj mer!”
Maggie, Maureen och Sunshine rusade fram och kramade Kate, David och Ryan.
*
Silverstjärnan - 32
*
Ryan var ovanligt tyst hela kvällen och han hade ingen aptit vid middagen.
Senare på kvällen satt han uppkrupen i den stor fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i en bok.
Men David, Kate och såg tydligt att han bara låtsades läsa den.
Maureen och Sunshine kom hem från San Francisco vid nio-tiden den kvällen. De hade hört på stan vad som hänt och nu var de oroliga för Ryan.
När Ryan såg dem sken han upp lite, men han såg fortfarande blek och ledsen ut.
Maureen och Sunshine kramade honom.
”Polisen kommer att få fast dom som gjorde det,” sa Maureen. ”det är jag säker på.”
”Jag hoppas det.” sa Ryan.
”Och då hoppas jag att dom spärras in i en gammal möglig fängelsehåla!” sa Sunshine.
”På vatten och bröd?” frågade Ryan.
Sunshine skakade på huvudet.
”Nu är du för snäll, Ryan.”
Kate kunde inte låta bli att le.
”Jag håller med flickorna. Vi får verkligen hoppas att polisen hittar dom.”
Sedan såg Kate på Ryan.
”Ska du inte försöka äta lite, älskling? Ska jag göra en smörgås åt dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Tack mamma, men jag är inte hungrig.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade ner på boken på soffbordet.
”Jag går upp och lägger mig.”
Ryan gick tyst och sakta upp på sitt rum.
”Jag går upp och tittar till honom.” sa David.
*
Ryan var ovanligt tyst hela kvällen och han hade ingen aptit vid middagen.
Senare på kvällen satt han uppkrupen i den stor fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i en bok.
Men David, Kate och såg tydligt att han bara låtsades läsa den.
Maureen och Sunshine kom hem från San Francisco vid nio-tiden den kvällen. De hade hört på stan vad som hänt och nu var de oroliga för Ryan.
När Ryan såg dem sken han upp lite, men han såg fortfarande blek och ledsen ut.
Maureen och Sunshine kramade honom.
”Polisen kommer att få fast dom som gjorde det,” sa Maureen. ”det är jag säker på.”
”Jag hoppas det.” sa Ryan.
”Och då hoppas jag att dom spärras in i en gammal möglig fängelsehåla!” sa Sunshine.
”På vatten och bröd?” frågade Ryan.
Sunshine skakade på huvudet.
”Nu är du för snäll, Ryan.”
Kate kunde inte låta bli att le.
”Jag håller med flickorna. Vi får verkligen hoppas att polisen hittar dom.”
Sedan såg Kate på Ryan.
”Ska du inte försöka äta lite, älskling? Ska jag göra en smörgås åt dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Tack mamma, men jag är inte hungrig.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade ner på boken på soffbordet.
”Jag går upp och lägger mig.”
Ryan gick tyst och sakta upp på sitt rum.
”Jag går upp och tittar till honom.” sa David.
*
lördag, september 18, 2010
fredag, september 17, 2010
torsdag, september 16, 2010
Ocean Beach Memories #11 - del 3
*
Jag övade ofta på en fiol från skolans orkester och längtade till jul.
Tänk vad glad jag var fem veckor senare när jag fick min alldeles egna fiol!
Jag spelade för familjen och släkten. (Som tur var lät det bra! Haha!)
Och lille Ryan fick sin ”lilofon”. Han började att spela tillsammans med mig.
”Nu är vi nästan en orkester, Ryan.” sa jag glatt.
”Jaaaa!” sa Ryan glatt. ”En orkester!”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på mamma och frågade:
”Vad är en orkester?”
Mamma förklarade att en orkester är en grupp människor som spelar instrument.
”Jaha!” sa Ryan. ”Becki och jag är liten orkester. Med ‘biolin’ och ‘lilofon’!”
I familjen har vi sedan dess använt Ryans egna ord för violin och xylofon, även långt efter Ryan hade lärt sig instrumentens rätta namn.
”Biolin” och ”Lilofon” låter mycket gulligare, tycker jag.
Jag tror Ryan var ungefär sex år gammal när pappa en dag sa ”Biolin” på skoj. Ryan såg då på honom och sa:
”Pappa… det heter faktiskt violin.”
*
Jag övade ofta på en fiol från skolans orkester och längtade till jul.
Tänk vad glad jag var fem veckor senare när jag fick min alldeles egna fiol!
Jag spelade för familjen och släkten. (Som tur var lät det bra! Haha!)
Och lille Ryan fick sin ”lilofon”. Han började att spela tillsammans med mig.
”Nu är vi nästan en orkester, Ryan.” sa jag glatt.
”Jaaaa!” sa Ryan glatt. ”En orkester!”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på mamma och frågade:
”Vad är en orkester?”
Mamma förklarade att en orkester är en grupp människor som spelar instrument.
”Jaha!” sa Ryan. ”Becki och jag är liten orkester. Med ‘biolin’ och ‘lilofon’!”
I familjen har vi sedan dess använt Ryans egna ord för violin och xylofon, även långt efter Ryan hade lärt sig instrumentens rätta namn.
”Biolin” och ”Lilofon” låter mycket gulligare, tycker jag.
Jag tror Ryan var ungefär sex år gammal när pappa en dag sa ”Biolin” på skoj. Ryan såg då på honom och sa:
”Pappa… det heter faktiskt violin.”
*
Ocean Beach Memories #11 - del 2
*
Mamma frågade om han ville ha en flöjt, men då hade Ryan redan fått syn på ett annat instrument - en Xylofon.
Han slog på de färgglada plattorna med klubban - en pinne med en gummikula.
”Jag spelar musik!” sa han glädjestrålande. ”Jag är så duktig!”
När vi lämnade musikaffären hade jag valt mitt instrument. Det blev fiol.
Vi köpte ingen nu, men jag var inte ledsen för det, för jag var ganska säker på att jag skulle få en i julklapp. Mamma och pappa var glada över att jag ville spela ett instrument.
Ryan skulle säkert få en Xylofon.
Jag såg att han blev lite besviken över att han inte fick en nu, men han grät eller gnällde inte. Vilken duktig liten kille, va?
Han kanske också kände på sig att han skulle få en ”lilofon” i julklapp.
*
Mamma frågade om han ville ha en flöjt, men då hade Ryan redan fått syn på ett annat instrument - en Xylofon.
Han slog på de färgglada plattorna med klubban - en pinne med en gummikula.
”Jag spelar musik!” sa han glädjestrålande. ”Jag är så duktig!”
När vi lämnade musikaffären hade jag valt mitt instrument. Det blev fiol.
Vi köpte ingen nu, men jag var inte ledsen för det, för jag var ganska säker på att jag skulle få en i julklapp. Mamma och pappa var glada över att jag ville spela ett instrument.
Ryan skulle säkert få en Xylofon.
Jag såg att han blev lite besviken över att han inte fick en nu, men han grät eller gnällde inte. Vilken duktig liten kille, va?
Han kanske också kände på sig att han skulle få en ”lilofon” i julklapp.
*
Ocean Beach Memories #11 - del 1
*
Rebecca berättar:
Jag började tidigt i livet att intressera mig för musik. I skolan fick vi ofta spela instrument och jag drömde om att få ett alldeles eget instrument en dag.
En dag när jag var 8 år tog pappa och mamma med mig till en musikaffär så att jag skulle få titta på några instrument och välja det jag tyckte bäst om.
Jag blev alldeles lyrisk - tänk om jag skulle få ett i julklapp!
Vi gick runt i musikaffären länge. Jag tittade och provade flera instrument och det var ganska svårt att välja.
Piano ville jag inte ha. Jag tyckte om att spela piano, men spela kunde jag göra hos farmor och farfar.
Flöjt verkade tråkigt, så det ville jag inte heller ha.
Ryan, som var 4 år, tittade förundrad på flöjten.
”Vad är det för pinne?” undrade han.
”Det är ingen pinne, det är en flöjt.” sa jag och fnissade.
Jag visade honom hur man spelade flöjt och han såg storögd på mig.
”Pinnen gör musik!” utbrast han.
Jag gav min lilla bror flöjten.
”Vill du prova? Blås i den.”
Ryan blåste och blev jätteförvånad av tonerna som kom ut.
”Jag gör musik!”
”Kul va?” sa jag.
Ryan nickade.
Han sprang fram till mamma och pappa och höll fram flöjten.
”Titta! Pinnen gör musik!”
*
Rebecca berättar:
Jag började tidigt i livet att intressera mig för musik. I skolan fick vi ofta spela instrument och jag drömde om att få ett alldeles eget instrument en dag.
En dag när jag var 8 år tog pappa och mamma med mig till en musikaffär så att jag skulle få titta på några instrument och välja det jag tyckte bäst om.
Jag blev alldeles lyrisk - tänk om jag skulle få ett i julklapp!
Vi gick runt i musikaffären länge. Jag tittade och provade flera instrument och det var ganska svårt att välja.
Piano ville jag inte ha. Jag tyckte om att spela piano, men spela kunde jag göra hos farmor och farfar.
Flöjt verkade tråkigt, så det ville jag inte heller ha.
Ryan, som var 4 år, tittade förundrad på flöjten.
”Vad är det för pinne?” undrade han.
”Det är ingen pinne, det är en flöjt.” sa jag och fnissade.
Jag visade honom hur man spelade flöjt och han såg storögd på mig.
”Pinnen gör musik!” utbrast han.
Jag gav min lilla bror flöjten.
”Vill du prova? Blås i den.”
Ryan blåste och blev jätteförvånad av tonerna som kom ut.
”Jag gör musik!”
”Kul va?” sa jag.
Ryan nickade.
Han sprang fram till mamma och pappa och höll fram flöjten.
”Titta! Pinnen gör musik!”
*
onsdag, september 15, 2010
tisdag, september 14, 2010
måndag, september 13, 2010
Silverstjärnan - 31
*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.
”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.
”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*
söndag, september 12, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)