Silverstjärnan - 26

*
När Ryan vaknade nästa dag kände han sig mer utsövd än han trott att han skulle göra.
Konstigt, tyckte han. Jag kan ju bara ha sovit i ett par timmar...
Han kikade på sin väckarklocka och såg att klockan nästan var tolv!
"Varför har ingen väckt mig...?!" utbrast han högt.
Maureen, Sunshine och Sheila log mot honom.
"Din mamma och pappa tyckte att du - och vi - behövde sova ut." sa Maureen. "Och dessutom har du feber."
"Har jag mycket feber?" frågade Ryan.
Maureen skrattade.
"Du måste känna dig jättevarm, Ry. Det var som att sova bredvid ett element i natt!"
Ryan fnissade.
Sedan såg han förvånat på Maureen.
"Har du sovit hos mig hela natten...?"
Maureen nickade.
Ryan log, han såg både glad och lite generad ut.
"Var inte det trångt?"
Maureen skakade på huvudet.
"Nej, det gick så bra så."
"Precis, du tar ju ingen plats, Ry, så liten som du är." retades Sheila.
Tjejerna fnissade.
Ryan kastade en kudde på Sheila.
Sheila lade tillbaka kudden på sängen och gav Ryan en kram.
"Gudars skymning, vad varm du är!" utbrast hon. "Man kan ju steka ägg på dig!"
"Så varm är jag inte." sa Ryan.
"Jo, det är du faktiskt." skrattade Maureen.
"Ja," höll Sheila med. Hon la handen på Ryans rygg. "det känns ju till och med genom din pyjamaströja."
Ryan skruvade generat på sig.
Sheila flinade.
"Är du lite nervös att jag ska kittla dig?"
"Nej." ljög Ryan.
Sheila skrattade.
"Lilla lögnare. Men du behöver inte vara orolig, jag ska inte kittla dig."
"Tur för dig." sa Ryan.
"Får vi pussa dig då?" flinade Maureen.
"Nääää!" fnissade Ryan.
Han skuttade ur sängen och sprang ner i köket.
"Ska vi springa efter och ge honom en puss?" sa Sheila.
Maureen och Sunshine fnissade och nickade.
Tjejerna sprang efter Ryan.
*

Silverstjärnan - 25

*
När de druckit lite varm choklad ner i köket gick de upp för att försöka sova igen.
Ryan var lite motvillig, rädd att han skulle börja drömma igen.
"Om du inte kan somna gör det inget." sa David. "Men det är bra om du vilar lite iallafall, du håller på att få feber."

Alla sa god natt till varandra och gick och lade sig.
Kate bytte lakan i Ryans säng och sedan stoppade hon och David om sin son och sa god natt till Maureen, Sunshine och Sheila.
Ryan såg trött ut, men han kämpade för att hålla sig vaken.
"Sov du." sa Sheila och kramade honom. "Vi väcker dig så fort vi hör att du drömmer nåt."
"Ska jag sitta hos dig tills du somnar?" frågade Maureen.
Ryan nickade.
Maureen kröp upp i Ryans säng och höll honom i sin famn.

David stod i dörröppningen och log mot Ryan och Maureen.
Han tänkte på hur mycket Maureen liknade sin mamma. Det var som att se en yngre kopia av Maggie.
Inte bara på grund av utseende, sätt och rörelsemönster, utan också för att Maureen, precis som Maggie alltid tog hand om Ryan så fint och med sådan värme och kärlek.
Ryan såg på David och vinkade sömnigt till honom.
"God natt pappa." gäspade han.
"God natt lilla gubben." log David. "Sov gott."

När Kate tittade till ungdomarna en halvtimme senare hade de somnat.
Ryan också. Maureen låg bredvid honom och höll om honom.
Kate log. Nu visste hon att Ryan skulle känna sig trygg resten av natten.
*

Sunny's historia: kapitel 57-58

*
Kapitel 57-58 (+ ett nytt dagboksinlägg) i
Sunshine's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu!
*

Ny story: Rae & Riley

*
Halloj!
Jag ville bara passa på att säga att jag har påbörjat en ny liten story,
på engelska.
I brist på bättre titel går den nu under arbetsnamnet Rae & Riley
(som också är namnen på huvudpersonerna i berättelsen)
Du kan läsa Rae & Riley's story här

Chapter 1-4 finns uppe nu.
Trevlig läsning! (Hoppas jag... ;-) )
// Dakota



Rae & Riley "soundtrack" (Spotify)

*

Blue Creek Memories #9

*
Storebror Patrick minns:

Ashlee är en unge som alltid har pratat mycket - och ibland
(särskilt när hon var liten) kunde det bli ganska pinsamt för oss andra...
Som den gången då vi pratade om pappas yrke...
Ashlee (då 6 eller 7 år): Vår farbror Andrew i Georgia är också läkare.
Han tittar på nakna damer.

Inte pinsamt alls... *lol*
(btw, Uncle Andrew är gynekolog.)


Kevin, 8 år, kan också stå för pinsamheterna (just ask Ashlee)

Kevin (då 4 år): Varför har inte mamma snopp som pappa?
Ashlee (då 11 år, lite besvärad, för vi var ute bland folk):
Mamma är ju tjej, du vet. Tjejer har inte snopp.
Kevin: Varför har inte tjejer snopp?
Ashlee: Shhhh! Dom har inte det bara.
Kevin (högre): Men varför har inte tjejer snopp...?!
Ashlee (väldigt generad och sammanbiten): Jag vet inte det Kev...
(Kevin öppnar munnen för att fråga igen, men Ash avbryter)
Ashlee: Jag vet inte! Ta det med Gud! Okej?

(Pappa och jag hade ganska svårt för att hålla oss för skratt...
det gjorde inte Ashlee på bättre humör precis *lol*)


// Patrick Hayden
*

Silverstjärnan - 24

*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.

Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*

Silverstjärnan - 23

*
David höll om Ryan.
Pojken skakade fortfarande av den hemska mardrömmen.
David kände ett rent och vitglödgat hat mot Kane som skrämt Ryan idag och därmed rivit upp minnena av allt det ofattbara och fruktansvärda som hänt Kate, hennes syster och föräldrar.

Ryan verkade känna av Davids känslor, för han såg upp på sin far med stora feberblanka ögon och frågade:
”Du hatar honom också va, pappa?”
”Ja, grabben, det gör jag. Jag brukar inte hata folk, men med Kane känner jag så mycket hat att skulle kunna explodera.”
Ryan höll om sin pappa.
”Så känner jag med.” sa Ryan.
*

Silverstjärnan - 22

*
Maggie kom tillbaka någon minut senare med en liten handduk som hon sköljt under kallt vatten.
Hon baddade Ryans feberheta ansikte, sedan gav hon Ryan en kram.
”Känns det bättre nu älskling?”
Ryan, som hade börjat andas mer normalt, nickade.
”Lite bättre. Men jag vill inte sova mer nu. Tänk om drömmen kommer tillbaka..!”
”Du behöver inte somna om än.” lugnade David. ”Ta det bara lugnt du och tänk på annat en stund.”
Ryan såg på sin mamma och pappa och sedan på de andra.
”Förlåt att jag väckte er.” mumlade han skamset.
”Men älskade, finaste lilla Ryan…” sa Maggie. ”Du hade en otäck dröm!”
”Precis.” sa Sunshine. ”Det var ju inte så att du väckte oss med flit.”
”Men ni behöver sova… vi ska upp tidigt i morgon…”
”Ryan…” Sheila ställde sig framför Ryan och gav honom en kram. ”det gör inget. Vi tycker om dig ändå.”
Sheila log och rufsade om Ryans hår.
Ryan besvarade matt leendet.
”Tack Sheila.”
”Är det säkert att du mår bättre nu?” frågade Sheila oroligt.
Ryan nickade.
”Jag tror det… Men jag skulle nog behöva lite luft.”
”Ska vi gå ut en stund?” frågade David.
Ryan nickade igen.
Han och David gick ner tillsammans och så gick de ut på terassen.
*

Silverstjärnan - 21

*
Kate, David, mormor och morfar och Maggie kom in i rummet.
Kate och David satte sig ner hos sin son och höll om honom.
”Det var bara en dröm älskling.” tröstade Kate.
”Det var så verkligt…!” grät Ryan. ”Det kändes som vi var där på riktigt.”
Kate behövde inte fråga vad ”där” var för ställe. Hon förstod.
”Men det var en dröm, pyret.” lugnade pappa David.
”En otäck dröm, men den är över nu och inget farligt kommer att hända dig.” sa morfar.
Ryan klamrade sig fast vid sin mamma.
”Dom skulle ta dig.” snyftade han. ”Jag skrek och försökte hindra dom… men dom bara drog iväg dig…”
Kate höll Ryan intill sig och strök pojken över håret.
Ryan skakade och snart började han nästan hyperventilera.
”Ryan, försök andas lite lugnare nu.” sa David mjukt.
”Brukar han göra så här?” frågade mormor Adina oroligt.
”Ja,” sa David. ”men det brukar gå över efter en stund.”
”Andas, raring.” viskade Maureen.
Hon strök Ryan över kinden.
”Gud, vad varm du är.”
Kate kände på Ryans panna.
”Ja, stekhet. Du håller på att få feber, Ryan.”
Kate gjorde en ansats att resa sig.
”Jag går och hämtar en våt handduk att badda ansiktet med.”
”Nej, Kate, jag gör det.” sa Maggie. ”Stanna hos Ryan du.”
Kate log tacksamt.
”Tack Maggie.”
*

Silverstjärnan - 20

*
”NEEEEEJ!!! Mamma...!!!”

Ryan vaknade med ett kraftigt ryck och satte sig upp i sängen.
Andningen var tung och svetten rann om honom. Lakanet och täcket hade snott ihop sig som två rep.
Inte förrän en lampa tändes och han såg Sunshine och Maureen sätta sig intill honom i sängen förstod han att han hade drömt.

Sheila satt på sin madrass och såg oroligt på honom.
Sunshine strök bort en hårslinga ur Ryans ansikte.
”Du hade en mardröm, Ry. Men det är okej nu. Du är hemma med din familj och du är trygg.”
Sunshine kramade Ryan som skakade av feberfrossa.
*

Silverstjärnan - 19

*
Omkring honom fanns bara skräck och kaos.
Han såg rader av baracker, höga ståltrådsstängsel laddade med el, 
och höga skorstenar som spydde ut tjock, sötklibbig rök.
Arga män med vapen röt order åt magra människor med slitna kläder. 
De arga männen slet i de stackars rädda och gråtande människorna, 
knuffade och slog.
En lägervakt skrek åt några av sina fångar att skynda på, de skulle få 
gå och duscha nu sade han.
Fångarna livrädda, grät och bad om nåd. 
Lägervakten skrek högre och slog alla som inte lydde fort nog.

Bland alla rädda fångar fanns han själv, mamma, morfar och mormor.
Hans arm värkte av tatueringsnålen och han var livrädd för vad skulle hända nu.
Han klamrade sig fast vid mamma. Hon försökte lugna honom med mjuka ord, men han hörde att hon var lika rädd som han.

En lägervakt med stålgrå ögon kom fram till dem. 
Kane. Han bar ett elakt flin i ansiktet.
Kane slet tag i mamma och drog henne bort mot byggnaden där duscharna fanns.
”Nej! Låt bli henne! Ni får inte ta henne ifrån mig! MAMMA!”

Kanes ondsinta skratt ekade runtomkring dem.
*

Silverstjärnan - 18

*
Ryan kämpade länge för att inte somna, men till slut blev det omöjligt att hålla ögonen öppna. Han gäspade stort och somnade, hoprullad som en liten boll.
Sunshine, Maureen och Sheila såg på honom och log.
”Den grabben är det sötaste som finns.” tyckte Sheila.
”Ja, det är han verkligen.” log Maureen.
Hon tog på Ryan täcket och pussade honom på kinden.
Ryan rörde sig en aning, men han fortsatte att sova djupt.
”Hoppas verkligen att han får sova i natt.” sa Sunshine.
Hon tillade sorgset:
”Utan mardrömmar.”
Sedan gav hon också Ryan en puss.
Sheila gjorde likadant.
”Om han visste hur många pussar han får nu skulle han bli super-generad.” fnissade Sheila.
Sunshine och Maureen nickade instämmande och fnissade.
*

Silverstjärnan - 17

*
Det var en trött samling som satt kring familjen McKenzie-Goldmans köksbord och åt middag den kvällen. Särskilt Ryan såg slut ut.
”Lilla gubben…” sa Maggie. ”du ser ut som om du helst av allt vill gå och sova.”
Ryan nickade.
”Jag är jättetrött, men jag tror inte jag kommer att kunna sova i natt…”
Ryan hade alltid haft lätt att få mardrömmar och han tvivlade inte en sekund på att den här dagens händelser skulle ge honom mardrömmar en lång tid framöver.
Trots tröttheten kände Ryan inte att han ville gå och lägga sig. Men han visste att han var tvungen för att orka upp till skolan nästa dag.

Redan klockan halv tio gick Ryan upp och lade sig.
Sunshine, Maureen och Sheila följde med honom upp. Flickorna skulle sova i Ryans rum, som de alltid gjorde när de sov över.
Kates mor och far skulle sova i gästrummet och Maggie i Rebeccas gamla rum.
Ryan tyckte det var väldigt mysigt att alla skulle spendera natten hos dem - som en enda stor familj.
Och den här natten skulle det bli extra skönt att ha sällskap.
*

Födelsedags-special 30/8: Kristian

Grattis Kristian!

*

(Klicka på bilden för större version)

*

Huset som Gud glömde - 34

Kyle

Vi fick som tur var inga grodor till middag.
Men det var nära att vi fick något som var ännu värre…
Farfar frågade om vi ha kaningryta till middag.
Kaningryta...
Jag trodde Coral skulle kräkas eller svimma... och jag kände mig rätt spyfärdig själv.

”Vi äter inte det…” var det enda Coral fick fram.
Som tur var sa farfar:
”Nej, jag trodde väl inte det heller. Vi kan beställa pizza till er.”
Vi andades lättade ut.
Darla och Ashlee verkade också glada över att slippa äta kanin.
Stort tack till den som uppfann pizza!


Jo, jag vet, det kan verka som dubbelmoral att inte äta vissa djur när vi faktiskt äter kött från ko och gris och så…
men har man som barn tvingats äta sitt husdjur (som Coral och jag tvingades göra en gång), så blir man nog lite känslig för vissa maträtter.

Farfars syster Gertrude, som kommit hem till huset idag efter en resa, muttrade något om att farfar och farmor inte skulle skämma bort oss och att alla borde äta samma maträtt vid en måltid.
Men vi struntade i henne och mumsade på våra goda pizzor istället!
*

Silverstjärnan - 16

*
Adina såg ut att fundera på något. Ryan satte sig intill henne i soffan och vilade kinden mot hennes axel.
”Vad tänker du på mormor?”
Mormor Adina lade armen om pojkens axlar och log mot honom.
”Jag tänkte på att ikväll ska vi be till Gud och tacka för att vi har en så fin och stark familj.”
”Ja, det var en bra idé, mor.” log Kate.
”Ja, vi har världens bästa familj!” sa Ryan.
Han såg på Maggie, Maureen och Sunshine.
”Och jag räknar med er också, det vet ni va?”
Maggie gav Ryan en lång kram.
”Ja, lilla älskling, det vet vi. Tack.”
Maureen och Sunshine kramade också Ryan.
Ryan log generat, sedan såg han på Sheila.
”Sheil, du tillhör också familjen så klart, tro inte att jag glömde dig.”
Sheila log.
”Ja, jag är väl ungefär din jobbiga storasyster?”
Ryan skrattade.
”Ja, som en storasyster är du, fast du är inte jobbig.”
Shelia log och rufsade om Ryan hår.
”Inte ens när jag retas med dig eller gör så här…”
Hon kittlade Ryan.
Ryan skruvade på sig och fnissade.
”Okej då, lite jobbig är du.”
De andra skrattade.
*

Silverstjärnan - 15

*
”Tänk om alla kunde vara lika förståndiga som Sunny.” sa Ryan. ”Då skulle världen se bättre ut.”
De andra log och höll med Ryan.
Sunshine kände sig rörd och jättegenerad.

”Förstånd är viktigt.” sa Asher. ”Far gelt bakumt men alts, nor keyn seykhl nit.”
Ryan log och nickade.
”Vad ler du för?” undrade Sheila. ”Vad betyder det…?”
Asher såg på Ryan.
”Lite Jiddisch kan du, min pojke - översätt till Sheila.”
”Okej.” log Ryan. ”Det betyder: ’För pengar får man allt, utom förstånd’.”
”Mycket klokt sagt, Asher.” log David.
”Tack min son.” sa Asher och log brett mot sin svärson och kramade om honom.
*

Silverstjärnan - 14

*
”Nej… nu får jag sluta gråta…!” sa Ryan skamset när han lugnat ner sig lite några minuter senare.
”Nu ska du lyssna på mig, mormors finaste pojke,” sa mormor Adina och höll Ryans ansikte mellan sina händer. ”om du är ledsen ska du gråta och det ska du inte skämmas för.”
Hon torkade sin dottersons tårar och höll om honom.
”Din mormor har rätt, Ryan.” sa Sunshine. ”Det är inget fel att visa känslor.”
”Lyssna på kloka flickan här.” sa morfar Asher och kramade om Sunshine. ”Det händer hemska saker ibland i ens liv och då blir man ledsen och arg och ibland rädd, och då kommer känslor - och det gör absolut ingenting, Ryan!”
”Att visa känslor är bra, lilla gubben.” sa David.
”Ja, det bevisar ju bara att man är stark!” sa Sunshine.
Kate kramade om Sunshine.
”Du är förståndig du, lilla Sunny.”
Sunshine log generat.
*

Silverstjärnan - 13

*
En stund senare kom Ryan på en sak:
”Mormor och morfar kommer ju om en stund! Hur ska vi kunna berätta för dom…?”
Kate kramade om Ryan.
”Dom har nog redan fått höra det.” trodde Maureen. ”Saker sprids snabbt i den här lilla stan.”

Adina och Asher Goldman hade mycket riktigt fått höra om sin dottersons otäcka möte med Kane.
De såg mycket skakade ut när de kom.
”Finaste barnen, hur mår ni?” frågade morfar Asher oroligt.
”Jag är mest ledsen för att ni och mamma har blivit påminda om alla hemskheter...!” sa Ryan.
”Jag med!” sa Sunshine.
Adina och Asher kramade Ryan och Sunshine hårt.
Ryans ögon svämmade över igen.
*

Silverstjärnan - 12

*
Mitt i alltihop kom Maureen och Sheila in genom dörren.
”Vi mötte Miss Coleman på stan.” sa Maureen. ”Hon berättade vad som hänt. Det är ju fruktansvärt!”
Maureen kramade om Sunshine och Kate och sedan strök hon Ryan över ryggen.
Sheila kramade också om Sunshine och Kate och hon strök Ryan över håret.
Ryan tittade upp och såg sig omkring en stund.
Sedan torkade han tårarna med tröjärmen.
”Förlåt…” mumlade han generat.
”Vad ber du om ursäkt för?” frågade Sheila. ”För att du gråter…?”
Ryan nickade.
”Men älskade lilla Ryan…!” utbrast Maggie. ”Inte ska du be om ursäkt för att du gråter!”
”Du har varit med om läskiga saker idag.” sa Sheila. ”Kan ju knäcka vem som helst.”
”Pinsamt.” mumlade Ryan.
”Inte då.” sa Sheila. Hon gav Ryan en stor kram. ”Du är ledsen, och då får du gråta hur mycket du vill! Är det förstått?”
Ryan nickade och torkade bort resten av tårarna med tröjärmen.
”Bra sötnos!” sa Sheila.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
Ryan log ett blekt, trött och lite generat leende. Sedan såg han på sin pappas tårdränkta skjortbröst.
”Förlåt.” mumlade han igen.
David log och rufsade om Ryans hår..
”Du skulle ju inte be om ursäkt för att du gråter.”
"Nej..." mumlade Ryan. "Men din skjorta är alldeles blöt."
"Vatten." log David. "Det torkar vet du."
Han drog in Ryan i famnen och kramade honom.
”Vilken dag…!” suckade Ryan trött.
*

Silverstjärnan - 11

*
”Ryan, vad sa Kane till dig?” frågade David.
”Jag vill inte prata om det sa jag ju!” sa Ryan.
Kate strök sin son över ryggen.
”Jo, få det ur dig Ryan,” sa hon mjukt. ”då försvinner lite av den onda känslan du känner nu.”
Ryan såg på sin mamma.
”Hur ska jag kunna prata om det, mamma…? Han pratade om så hemska saker! Hemskheter som hände dig och moster Rachel och mormor och morfar…!”
”Men det är okej att prata om det älskling.” sa Kate och strök Ryan mjukt över kinden.
Ryan skakade på huvudet.
”Men jag ville inte påminna dig om allt det!”
Ryans ögon svämmade över av tårar igen och han begravde åter ansiktet i sin fars skjorta.
David och Kate höll tröstande om sin son.
David såg förkrossad ut och Kate grät också.
”Må Fan ta det där monstret Kane!” morrade Maggie.
*