*
Det var lugnare i klassen nu när Jerry och Brent var relegerade.
De hade ett par anhängare som var sura på Kyle och Ashlee, men de var inte på långa vägar lika våldbenägna som Jerry och Brent.
Anhängarna försökte komma åt Ashlee och Kyle på andra sätt, gjorde sitt bästa för att knäcka dem genom pikar och kommentarer.
De blev dock frustrerade när de upptäckte hur starka Kyle och Ashlee var.
Det skulle inte bli lätt att knäcka dem.
En dag skulle klassen iväg på utflykt till ett museum. De gick i samlad trupp ned för den stora stentrappan som ledde till skolans entré.
Ashlee hade det extra jobbigt med sina tvångstankar den här dagen och kände sig tvungen att gå tillbaka tre trappsteg och räkna medan hon gick ner.
Fem gånger var hon tvungen att göra så.
"Men åhhh! Kan du vara mer långsam...?" stönade en av Jerry och Brents anhängare som hette Clint (ja, döpt efter Clint Eastwood). "Det tar ju hundra år för oss att komma iväg om du ska hålla på så där!"
Ashlee var så inne i sin mani att hon inte hörde honom.
Hon bara klev upp och ner för trappan och räknade.
Clint knuffade till Ashlee när hon för fjärde gången nådde botten av trappan.
Ashlee skakade av sig honom och gick upp tre trappsteg en femte gång.
"Skärp dig nu för helvete!" fräste Clint. "Vi kommer aldrig iväg!"
"Rör henne inte!" fräste Kyle.
"Nej, hon måste börja om då." sa Max. "Om hon blir avbruten."
Clint såg konstigt på dem och sedan på Ashlee.
"Vad fan, hon är ju helstörd!"
"Det är hon inte alls!" sa Kyle.
”Jo!” sa Clint. ”Ett riktigt litet freak! Akta så att du inte blir smittad!”
Kyle andades häftigt, som om han var andfådd.
”Du säger inte så om Ashlee!” skrek han.
”Freeeeeak…” sjöng Clint. Han hade ett äckligt hånflin på läpparna.
Kyle såg ut att vilja kasta sig över sin klasskamrat.
*
lördag, juni 19, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:169 - 19 juni
Skriv om något skirt.
Klänningen var ljusgrön och hade en underkjol av siden i samma färg.
”Visst är den vacker?” Louella Jenlin såg på sin lilla dotter med förväntansfull blick.
”Jaaa!” sa Elle.
Flickan kände på tyget och strök över klänningen med fingertopparna.
”Den är väldigt vacker.” sa Louella. ”Och tunn, det är därför den har underkjol, så att den inte vara genomskinlig.”
Elle log varmt. Änglaleendet, brukade Louella tänka.
”Skir.” sa Elle.
”Vaddå?” Louelle såg förvånat på sin sjuåring.
”Skir, inte tunn.” svarade Elle.
”Vilka fina ord du kan min raring.”
Louella kände sig stolt över att hennes lilla unge läste så mycket och lärde sig svåra ord.
”Mmmm.” sa Elle och log.
Elle visste att folk tyckte att hon var väldigt intelligent för sin ålder, men det var inget hon tänkte särskilt mycket på. Hon tänkte aldrig i livet bli mallig eller tro att hon var bättre än någon annan!
”Ska du prova klänningen?” frågade Louella.
Elle nickade ivrigt. Hon kastade av sig jeans och T-shirt så att hon stod i bara linne och trosor.
Louella drog den skira klänningen över hennes lockiga huvud.
”Oj då, den var visst lite för lång.”
Elle såg ner på fållen, den räckte ända ner till fötterna på henne.
”Men mamma… du vet väl min storlek? Detta här är inte min storlek.”
”Du ska få skor till också.” sa Louella. ”Jag såg så söta tygskor, gröna med rosa rosor fastsydda. Skulle du vilja ha dem?”
Elle svarade inte.
Hon drog av sig klänningen och sedan gav hon sin mamma en allvarlig blick.
”Har du betalat för klänningen?”
”Elle…”
”Har du det?” Elles röst blev högre och mer anklagande. ”Får jag se kvittot?”
Louella skrattade. Elle tyckte det lät nervöst och lite tillgjort.
”Men Elle… när man ger bort en present visar man inte kvitto…”
”Var är påsen från butiken du köpte klänningen i?”
Elle gick ut i hallen och sökte efter en påse som klänningen kunde legat i.
”Du har inte betalat för den!” skrek Elle. ”Du stjälde den! Varför måste du göra så?! Polisen kan komma och kasta dig i fängelse - och då hamnar jag på barnhem!”
Elle brast i gråt och rusade in på sitt rum.
Louella sjönk ner på hallgolvet med den gröna klänningen i famnen. Hon kände på tyget.
Skir.
Hon smakade på ordet.
Klänningen är skir. Om skir kan betyda ömtålig passar det in på min lilla unge också.
Louella satt tyst ett tag, funderade och studerade klänningen. Efter några minuter fick hon en idé och sken upp, riktigt nöjd med sig själv.
Jag vet! Jag syr upp klänningen och så köper jag de där gröna små skorna - då blir nog Elle glad!
*
Klänningen var ljusgrön och hade en underkjol av siden i samma färg.
”Visst är den vacker?” Louella Jenlin såg på sin lilla dotter med förväntansfull blick.
”Jaaa!” sa Elle.
Flickan kände på tyget och strök över klänningen med fingertopparna.
”Den är väldigt vacker.” sa Louella. ”Och tunn, det är därför den har underkjol, så att den inte vara genomskinlig.”
Elle log varmt. Änglaleendet, brukade Louella tänka.
”Skir.” sa Elle.
”Vaddå?” Louelle såg förvånat på sin sjuåring.
”Skir, inte tunn.” svarade Elle.
”Vilka fina ord du kan min raring.”
Louella kände sig stolt över att hennes lilla unge läste så mycket och lärde sig svåra ord.
”Mmmm.” sa Elle och log.
Elle visste att folk tyckte att hon var väldigt intelligent för sin ålder, men det var inget hon tänkte särskilt mycket på. Hon tänkte aldrig i livet bli mallig eller tro att hon var bättre än någon annan!
”Ska du prova klänningen?” frågade Louella.
Elle nickade ivrigt. Hon kastade av sig jeans och T-shirt så att hon stod i bara linne och trosor.
Louella drog den skira klänningen över hennes lockiga huvud.
”Oj då, den var visst lite för lång.”
Elle såg ner på fållen, den räckte ända ner till fötterna på henne.
”Men mamma… du vet väl min storlek? Detta här är inte min storlek.”
”Du ska få skor till också.” sa Louella. ”Jag såg så söta tygskor, gröna med rosa rosor fastsydda. Skulle du vilja ha dem?”
Elle svarade inte.
Hon drog av sig klänningen och sedan gav hon sin mamma en allvarlig blick.
”Har du betalat för klänningen?”
”Elle…”
”Har du det?” Elles röst blev högre och mer anklagande. ”Får jag se kvittot?”
Louella skrattade. Elle tyckte det lät nervöst och lite tillgjort.
”Men Elle… när man ger bort en present visar man inte kvitto…”
”Var är påsen från butiken du köpte klänningen i?”
Elle gick ut i hallen och sökte efter en påse som klänningen kunde legat i.
”Du har inte betalat för den!” skrek Elle. ”Du stjälde den! Varför måste du göra så?! Polisen kan komma och kasta dig i fängelse - och då hamnar jag på barnhem!”
Elle brast i gråt och rusade in på sitt rum.
Louella sjönk ner på hallgolvet med den gröna klänningen i famnen. Hon kände på tyget.
Skir.
Hon smakade på ordet.
Klänningen är skir. Om skir kan betyda ömtålig passar det in på min lilla unge också.
Louella satt tyst ett tag, funderade och studerade klänningen. Efter några minuter fick hon en idé och sken upp, riktigt nöjd med sig själv.
Jag vet! Jag syr upp klänningen och så köper jag de där gröna små skorna - då blir nog Elle glad!
*
fredag, juni 18, 2010
The Nicest Kid In Town - 4
*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.
”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*
”Vad gör ni?” frågade Kevin.
Han stod i dörröppningen och såg både förvånad och road ut.
”Vi busar lite med Kyle.” sa Ashlee glatt.
”Torterar.” rättade Kyle.
Ashlees mamma och pappa kom in i vardagsrummet.
”Nämen, kittlar ni stackars Kyle nu igen?” sa Selma.
Ashlee fnissade och nickade glatt.
”Kyle, du vet att Ash är kittlig, va?” frågade Kevin.
”Ja, det vet jag.” skrattade Kyle. ”Men det är lite svårt att göra nåt med henne nu när hon sitter på mig.”
Matthew Hayden skrattade.
”Vill du ha hjälp, Kyle?”
”Ja tack!” sa Kyle.
”Pappa, kittla Ashlee!” sa Kevin ivrigt.
”Nej!” sa Ashlee.
Hon hoppade upp i soffan, tog en kudde och gömde sin under den.
”Vad bra du gömmer dig, Ashlee!” fnissade Kevin. ”Man ser dina ben och dina fötter!”
”Jag fick inte plats under soffan.” mumlade Ashlee under kudden.
Hennes familj och vänner skrattade.
”Du inser att du är fast nu va, pyret?” sa Matthew.
Han satte sig i soffan hos sin dotter.
Ashlee slängde ner kudden på golvet och såg på sin far.
”Jag är inte fast.” sa hon och strök håret ur ansiktet.
Matthew tog tag i Ashlees bara fötter.
”Inte…?” log han.
”Ser ut som du är fast.” flinade Kyle.
”Vad säger du Kyle?” sa Matthew. ”Ska vi kittla de här små fötterna lite?”
Kyle nickade.
”Nej, inte kittla fötterna!” pep Ashlee.
”Jo!” sa Kyle. ”Nu ska du få igen!”
”Det här är roligt!” fnittrade Kevin.
*
torsdag, juni 17, 2010
The Nicest Kid In Town - 3
*
Efter skolan gick Ashlee, Kyle, Coral och Darla hem till Ashlee.
De satte sig i vardagsrummet och åt lite mellanmål och pratade om allt möjligt.
Ashlee drog med fingertopparna upp och ner över Kyles underarm.
”Ash… nu kittlas du igen!” protesterade Kyle fnissande.
”Who, me…?” sa Ashlee oskyldigt.
Coral skrattade.
”Det var säkert inte med flit, Ash.” sa hon sarkastiskt.
”Nej precis.” fnissade Darla. ”För du råkar ju inte alls veta att Kyle är kittlig just där.”
Ashlee såg på Kyle.
”Va… är du kittlig här Kyle?” Hon log busigt och tog tag i Kyles arm igen. ”Hade jag ingen aning om.”
”Nej inte alls...” mumlade Kyle.
Han försökte se sur ut, men han var så full i skratt att det inte gick särskilt bra.
Darla reste sig tog fram sin kamera.
”Håll kvar den minen Kyle. Du ser så söt ut att jag måste föreviga minen.”
Kyle skakade på huvudet.
”Glöm det Darl.”
”Är du kaxig nu?” sa Darla.
Kyle nickade glatt.
Darla satte sig tätt intill Kyle och lade armarna om honom.
”Du vet vad som händer om du är kaxig va, sötnos?”
”Nä, det vet jag inte.” fnissade Kyle.
”Det kan jag berätta!” sa Ashlee ivirigt. ”Då gör vi så här!”
Ashlee brottade ner Kyle på golvet och satte sig på hans ben.
”Det är bra Ashlee!” skrattade Darla. Hon satte sig intill Kyle. ”Hur var det nu Kyle, du var väldigt kittlig här också va?”
Darlas fingrar lekte retsamt vid Kyles midja.
Kyle fnissade och försökte ta bort Darlas händer.
”Jag har aldrig varit kittlig!” sa han truligt.
”Liar!” sa Ashlee och fnissade.
*
Efter skolan gick Ashlee, Kyle, Coral och Darla hem till Ashlee.
De satte sig i vardagsrummet och åt lite mellanmål och pratade om allt möjligt.
Ashlee drog med fingertopparna upp och ner över Kyles underarm.
”Ash… nu kittlas du igen!” protesterade Kyle fnissande.
”Who, me…?” sa Ashlee oskyldigt.
Coral skrattade.
”Det var säkert inte med flit, Ash.” sa hon sarkastiskt.
”Nej precis.” fnissade Darla. ”För du råkar ju inte alls veta att Kyle är kittlig just där.”
Ashlee såg på Kyle.
”Va… är du kittlig här Kyle?” Hon log busigt och tog tag i Kyles arm igen. ”Hade jag ingen aning om.”
”Nej inte alls...” mumlade Kyle.
Han försökte se sur ut, men han var så full i skratt att det inte gick särskilt bra.
Darla reste sig tog fram sin kamera.
”Håll kvar den minen Kyle. Du ser så söt ut att jag måste föreviga minen.”
Kyle skakade på huvudet.
”Glöm det Darl.”
”Är du kaxig nu?” sa Darla.
Kyle nickade glatt.
Darla satte sig tätt intill Kyle och lade armarna om honom.
”Du vet vad som händer om du är kaxig va, sötnos?”
”Nä, det vet jag inte.” fnissade Kyle.
”Det kan jag berätta!” sa Ashlee ivirigt. ”Då gör vi så här!”
Ashlee brottade ner Kyle på golvet och satte sig på hans ben.
”Det är bra Ashlee!” skrattade Darla. Hon satte sig intill Kyle. ”Hur var det nu Kyle, du var väldigt kittlig här också va?”
Darlas fingrar lekte retsamt vid Kyles midja.
Kyle fnissade och försökte ta bort Darlas händer.
”Jag har aldrig varit kittlig!” sa han truligt.
”Liar!” sa Ashlee och fnissade.
*
The Nicest Kid In Town - 2
*
”Vad tänker du på lilla drömmare?” Darla rufsade om Kyles hår. ”Du ser fortfarande allvarlig ut.”
”Jag är okej.” log Kyle.
”Du såg ut att vilja sparka Mark förut!” fnissade Ashlee.
Kyle skrattade.
”Som du gjorde när vi var små.” sa Darla.
Kyle såg förvånat på henne.
”Va, gjorde jag?”
Både Coral och Ashlee nickade åt minnet.
”Ja, det gjorde du.” skrattade Coral.
”Det minns jag inte.” sa Kyle. ”När gjorde jag det?”
”Jag tror du var sju år.” sa Darla. ”Det var inte Mark du sparkade, det var nån dum unge som var taskig mot mig; kallade nog tjockis eller nåt liknande - och du blev så jäkla arg!”
Darla skrattade åt minnet.
”Säg inte så till min Darla! sa du och så gick du fram och sparkade killen på smalbenet.”
”Det såg ut som du ville göra det nu på Mark också.” sa Ashlee.
”Ja, det gjorde det faktiskt.” skrattade Darla.
”Vem vet, jag kanske gör om det, om nån är elak mot er.” sa Kyle.
Darla log och rufsade om Kyles hår igen.
”Lovar du det?”
Kyle nickade.
”Mmmm. Ingen får vara dum mot mina vänner.”
Darla gav Kyle en stor kram.
”Aww Kyle, du är så gullig! Visste du det?”
Kyle såg generad ut. Han skakade på huvudet.
”Men det är du!” sa Ashlee.
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*
”Vad tänker du på lilla drömmare?” Darla rufsade om Kyles hår. ”Du ser fortfarande allvarlig ut.”
”Jag är okej.” log Kyle.
”Du såg ut att vilja sparka Mark förut!” fnissade Ashlee.
Kyle skrattade.
”Som du gjorde när vi var små.” sa Darla.
Kyle såg förvånat på henne.
”Va, gjorde jag?”
Både Coral och Ashlee nickade åt minnet.
”Ja, det gjorde du.” skrattade Coral.
”Det minns jag inte.” sa Kyle. ”När gjorde jag det?”
”Jag tror du var sju år.” sa Darla. ”Det var inte Mark du sparkade, det var nån dum unge som var taskig mot mig; kallade nog tjockis eller nåt liknande - och du blev så jäkla arg!”
Darla skrattade åt minnet.
”Säg inte så till min Darla! sa du och så gick du fram och sparkade killen på smalbenet.”
”Det såg ut som du ville göra det nu på Mark också.” sa Ashlee.
”Ja, det gjorde det faktiskt.” skrattade Darla.
”Vem vet, jag kanske gör om det, om nån är elak mot er.” sa Kyle.
Darla log och rufsade om Kyles hår igen.
”Lovar du det?”
Kyle nickade.
”Mmmm. Ingen får vara dum mot mina vänner.”
Darla gav Kyle en stor kram.
”Aww Kyle, du är så gullig! Visste du det?”
Kyle såg generad ut. Han skakade på huvudet.
”Men det är du!” sa Ashlee.
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Kyle såg om möjligt ännu mer generad ut.
*
The Nicest Kid In Town - 1
*
”Hej 'Fatso'!”
Mark Pattinson dunkade vänlig Darla i ryggen.
”Hey! Det där var varken snällt eller kul!” sa Ashlee.
”Det var ett skämt, okej Ash?” sa Mark.
Ashlee såg ändå arg ut.
Kyle gav också Mark en ogillande blick.
Darla hade varit lite överviktig sedan barndomen och hade blivit retad för det.
Nuförtiden var det väldigt sällan någon som retade Darla, men ibland kunde någon vräka ur sig en kommentar.
Mark Pattinson var ingen taskig kille, men lite klumpig och ibland tänkte han inte på hur han uttryckte sig, så det kunde verka som ett påhopp.
”Jag menade inget illa.” försäkrade Mark. ”Du tog väl inte illa upp, Darla?”
”Inte den här gången.” sa Darla. ”Jag vet att du inte menar nåt illa, Mark.”
”Men tänk lite på vad du säger till folk, okej?” sa Coral.
”Okej.” sa Mark. Han skämdes lite. ”Det var verkligen inte meningen, Darla. Förlåter du mig?”
Darla log och himlade sig lite.
”Jaaa, kanske… om du kysser mina fötter.”
”Jaha…” sa Mark osäkert.
Darla skrattade.
”Jag skämtade Marky! Stick iväg nu.”
Mark skyndade bort i korridoren.
”Han tänkte verkligen kyssa dina fötter!” skrattade Ashlee.
Darla skrattade också.
”Just nu har han nog så dåligt samvete att han skulle kunna göra allt jag ber honom om.”
”Säg åt honom att göra dina läxor och bära din lunchbricka varje dag i en månad.” förslog Ashlee med ett snett litet leende.
Coral och Darla skrattade.
”Bra idé Ash, jag kanske ska be honom göra det.” sa Darla.
Kyle såg ut att stå i egna tankar.
Ashlee petade honom i sidan.
Kyle ryckte kittligt till och log.
"Vad...?" frågade han.
*
”Hej 'Fatso'!”
Mark Pattinson dunkade vänlig Darla i ryggen.
”Hey! Det där var varken snällt eller kul!” sa Ashlee.
”Det var ett skämt, okej Ash?” sa Mark.
Ashlee såg ändå arg ut.
Kyle gav också Mark en ogillande blick.
Darla hade varit lite överviktig sedan barndomen och hade blivit retad för det.
Nuförtiden var det väldigt sällan någon som retade Darla, men ibland kunde någon vräka ur sig en kommentar.
Mark Pattinson var ingen taskig kille, men lite klumpig och ibland tänkte han inte på hur han uttryckte sig, så det kunde verka som ett påhopp.
”Jag menade inget illa.” försäkrade Mark. ”Du tog väl inte illa upp, Darla?”
”Inte den här gången.” sa Darla. ”Jag vet att du inte menar nåt illa, Mark.”
”Men tänk lite på vad du säger till folk, okej?” sa Coral.
”Okej.” sa Mark. Han skämdes lite. ”Det var verkligen inte meningen, Darla. Förlåter du mig?”
Darla log och himlade sig lite.
”Jaaa, kanske… om du kysser mina fötter.”
”Jaha…” sa Mark osäkert.
Darla skrattade.
”Jag skämtade Marky! Stick iväg nu.”
Mark skyndade bort i korridoren.
”Han tänkte verkligen kyssa dina fötter!” skrattade Ashlee.
Darla skrattade också.
”Just nu har han nog så dåligt samvete att han skulle kunna göra allt jag ber honom om.”
”Säg åt honom att göra dina läxor och bära din lunchbricka varje dag i en månad.” förslog Ashlee med ett snett litet leende.
Coral och Darla skrattade.
”Bra idé Ash, jag kanske ska be honom göra det.” sa Darla.
Kyle såg ut att stå i egna tankar.
Ashlee petade honom i sidan.
Kyle ryckte kittligt till och log.
"Vad...?" frågade han.
*
En dag på sjön - del 6
*
Hela gänget gav sig ut på sjön igen nästa morgon. De roade (eller skrämde) andra sjöfarare genom att skratta och sjunga högt.
När Krister klämde i med Sommaren är kort gav Noel honom en bestämd blick.
"Nääää, Krister, sommaren har ju precis börjat och den är jättelång faktiskt."
"Ja det har du ju rätt i." skrattade Krister.
Noel såg på Leni.
"Sjung nåt somrigt." befallde han.
"Aj aj kapten." sa Leni. "Går det bra om vi spelar radio?"
"Nääää! Buuuu!" sa Melwin. "Ni ska sjunga!"
Leni, Cecilie, Indra, Peter och Embla hade ett kort rådslag om vad de skulle sjunga.
Det fick bli Rock-A-Hula-Luau (Summer Is Coming) ur Grease 2.
"Rolig sång!" sa Melwin glatt.
"Mera sjung!" befallde Lilla O.
"Sjung Ta mig till havet." bad Helena. "Den är så fin."
"Okej," sa Leni. "men då ska alla sjunga."
"Allsång på Skansen alltså?" skrattade Johan.
"Allsång på svansen!" tjoade Noel.
"Kalsong på svansen!" tjoade Melwin.
Alla skrattade.
Sedan sjöng de alla möjliga låtar, från Ta mig till havet, Sommartider och Änglamark till knasiga låtar som Köppäbä-visan.
Lilla O klappade i händerna och skrattade glatt.
"Mera sjung!" sa hon efter varje sång.
"Det är bara att lyda." skrattade Johan.
"Ja!" sa Tony. "Let's rock!"
"Rock 'n' roll!" jublade Colette.
*
Hela gänget gav sig ut på sjön igen nästa morgon. De roade (eller skrämde) andra sjöfarare genom att skratta och sjunga högt.
När Krister klämde i med Sommaren är kort gav Noel honom en bestämd blick.
"Nääää, Krister, sommaren har ju precis börjat och den är jättelång faktiskt."
"Ja det har du ju rätt i." skrattade Krister.
Noel såg på Leni.
"Sjung nåt somrigt." befallde han.
"Aj aj kapten." sa Leni. "Går det bra om vi spelar radio?"
"Nääää! Buuuu!" sa Melwin. "Ni ska sjunga!"
Leni, Cecilie, Indra, Peter och Embla hade ett kort rådslag om vad de skulle sjunga.
Det fick bli Rock-A-Hula-Luau (Summer Is Coming) ur Grease 2.
"Rolig sång!" sa Melwin glatt.
"Mera sjung!" befallde Lilla O.
"Sjung Ta mig till havet." bad Helena. "Den är så fin."
"Okej," sa Leni. "men då ska alla sjunga."
"Allsång på Skansen alltså?" skrattade Johan.
"Allsång på svansen!" tjoade Noel.
"Kalsong på svansen!" tjoade Melwin.
Alla skrattade.
Sedan sjöng de alla möjliga låtar, från Ta mig till havet, Sommartider och Änglamark till knasiga låtar som Köppäbä-visan.
Lilla O klappade i händerna och skrattade glatt.
"Mera sjung!" sa hon efter varje sång.
"Det är bara att lyda." skrattade Johan.
"Ja!" sa Tony. "Let's rock!"
"Rock 'n' roll!" jublade Colette.
*
The Danellis - Special Crime Agency - 4
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
Whimbys haka hängde nu vid trottoaren. Han hade verkligen inte väntat sig att Dani skulle ge honom svar på tal så här.
Jacob skrockade roat.
Han gillade verkligen Dani Danelli! Hon var en så cool och intelligent tjej och hade mycket härlig humor.
(Och ja, okej... hon var söt också).
”Vad tänker du på?” frågade Dani.
Jacob log mot henne.
”Äh, jag tänkte bara att vi två kommer att bli…”
”Riktigt goda vänner.” avslutade Dani meningen.
”What the heck, är ni två tankeläsare nu också?!” utbrast Whimby.
Dani och Jacob bara log.
Utan att de visste om det, tänkte Dani Danelli och Jacob Linz samma tanke:
Äntligen har jag fått en partner som är på samma nivå som jag. På alla sätt.
*
The Danellis - Special Crime Agency - 3
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
Dani och Jacob bestämde sig för att gå ut och äta lunch för att känna varandra lite bättre.
Den blonde kollegan bestämde sig för att att han ville följa med.
”Uppför dig nu, Whimby!” väste Jacob till honom när Dani gick i förväg för att trycka upp hissen.
”Ja ja ja, jag ska.” flinade den blonde.
Men Whimby tycktes snabbt glömma bort att han skulle uppföra sig.
När de kom ut på gatan glodde han på en grupp storbystade kvinnor.
Dani kunde nästan svära på att han slickade sig om munnen.
Hon himlade sig.
Jacob slog till sin blonde kamrat på armen.
”Aj! Vad slåss du för?!”
Whimby gnuggade sin överarm.
Dani och Jacob gav honom en blick.
”Jaha jaså…”
Han ryckte först nonchalant på axlarna, men efter en liten stund bet han sig tankfullt i läppen och såg på Dani.
”Du tycker att jag är en gris va...?”
Dani skakade på huvudet.
”Nej då.” sa hon lugnt. ”Det skulle vara förolämpande.”
Man behövde inte vara raketforskare för att se att blonde Whimby lättat tänkte:
Åh, vad bra. Phew...!
Men Dani spräckte hans bubbla genom att tillägga:
”Förolämpande mot grisarna.”
*
The Danellis - Special Crime Agency - 2
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
Två killar kom gående mot dem. Dani gissade att de var ungefär 25-30 år.
Båda var gängliga. Den blonde var kraftigare över axlarna och hade ett brett leende på läpparna.
Har han sovit med en galge i truten eller...? tänkte Dani.
Hon kände igen den ljushårige, hade träffat honom ett par gånger och hon gillade honom inte alls.
Hon hoppades att han inte var hennes nye partner.
De skulle inte komma överens, det kunde hon sätta en månadslön på.
Den mörkhårige hade ett lugnt, sympatiskt utseende.
Dani hoppades att han var lika trevlig som han såg ut.
"Nå, vem är den lycklige utvalde?" frågade Dani.
Som om det varit hans stickreplik, kom den mörkhårige fram till Dani och log vänligt.
"Dani Danelli," sa chefen. "detta är Jacob Linz, din nye partner."
Jacob Linz och Dani skakade hand.
"Trevlig att träffas, Miss Danelli." sa Jacob. Han log varmt.
"Detsamma." log Dani. "Men kalla mig inte Miss Danelli, jag heter Dani."
"Okej." sa Jacob. "Dani."
Den blonde killen såg på Jacob, sedan på Dani, sedan log han ett fräckt leende och gjorde tummen upp.
"Wow!" mimade han till Jacob.
"Lägg av!" mimade Jacob till svar.
Jacob var inte alltid så glad i sin kollegas barnsliga, tonårsmanér.
"Ja... då ska man alltså arbeta tillsammans med den ökända Dani Danelli." sa Jacob leende.
"Yep!" log Dani.
Sedan sa hon på Gudfadern-manér:
"Welcome to the family."
De skrattade båda två.
"Tack så mycket, 'Miss Corleone'." skojade Jacob.
Dani log brett.
Den här killen skulle hon komma bra överens med!
*
onsdag, juni 16, 2010
The Danellis - Special Crime Agency - 1
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
"Din nye partner kommer idag."
"Redan?"
Dani Danelli såg förvånat på den gråhårige mannen som var en av cheferna för SCA - Special Crime Agency.
Sedan ryckte hon på axlarna.
"Tja... Christiansen var ändå inte rätt man för det här jobbet."
"Nej." suckade chefen.
Han var en odugling... tänkte han.
Men det sa han inte högt till Dani. Istället sade han:
"Dani, kära du, du måste lära dig att inte skrämma bort dina arbetskamrater."
"Jag kan inte hjälpa det." sa Dani oberört. "Det finns liksom i blodet..."
Hon log menande mot sin chef.
Både han och Dani såg på familjefotografiet som stod på Danis välstädade skrivbord.
Familjen Danelli, känd i maffiakretsar.
Både Danis farbröder, Vinnie och Bobby hade en hög rang inom "familjen".
Det hade även Danis far Marco, men han hade nu blivit hederlig och använde istället sin makt och sina kontakter för SCA:s räkning.
SCA - Special Crime Agency var en högt ansedd byrå som kunde jämföras med FBI och liknande federala myndigheter.
SCA tog fast alla möjliga brottslingar, från skattesmitare till sexförbrytare.
Dani var väldigt stolt över att får jobba där och skulle inte kunna tänka sig att ha ett annat jobb.
Det enda hon saknade nu var en partner med samma sorts humor som hon. Men det skulle såklart också vara någon som delade hennes värderingar och respekterade henne trots hennes unga ålder.
Dani var vid 23 års ålder den yngsta agenten på SCA.
"Här kommer din nye partner."
Chefen gjorde en gest mot glasdörrarna.
Dani höll nästan andan av spänd förväntan.
*
tisdag, juni 15, 2010
"Grease monkeys" 3
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
"Det går inte så bra att brotta ner pappa va, brorsan?" fnissade Rebecca.
"Ser det ut så...?" fnissade Ryan.
Han försökte ta sig ur Davids grepp.
"Faktiskt inte." skrattade Rebecca. "Ska du inte ge upp Ryan?"
Ryan skakade på huvudet.
"Jag ger mig aldrig!"
"Du kan väl ge dig en liten stund?" frågade Kate. "Så att vi kan äta lunch nu."
Hon log mot sin son.
David såg på Ryan.
"Ska vi ge oss?"
Ryan låtsades fundera.
"Vet inte... Det beror på vad vi får för lunch."
"Kommer ni inte äter vi upp all efterrätt." skojade Maggie.
"Neeej!" Ryan låtsades bli förfärad. "Inte efterrätten!"
Maggie skrattade.
"Kom hit och ät då gullunge."
"Ja, nu går vi och äter." log David.
Han släppte taget om Ryan.
Ryan satte sig i soffan. Han såg upp på sin far med sitt speciella bus-leende.
"Jag är inte färdig med dig än." varnade han.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
"Varför rufsar alla i mitt hår hela tiden...?" frågade Ryan nyfiket.
"Har du nåt emot det?" undrade Maureen.
"Nä," sa Ryan. "jag bara undrar."
"För att det är så kul." sa Sunshine.
"Ja, säkert." log Ryan.
"Jo, det är kul." sa Maureen och rufsade om i hans hår. "Lika kul som att... pussa dig!"
"Nej, inga pussar!" sa Ryan och blev röd om kinderna.
"Jo." flinade Maureen.
Ryan reste sig och gick mot trappan som ledde ner på stranden.
"Då får du jaga mig först!"
Han sprang ner i sanden.
"Men Ry!" ropade Rebecca. "Kom nu, vi ska ju äta!"
"Är du galen?" sa Ryan. "Det finns ju galna tjejer som vill pussas där uppe!"
De andra skrattade.
"Vi kittlar dig också - om du inte kommer upp inom två sekunder!" ropade Rebecca.
Ryan skyndade sig upp för trappan och satte sig anfådd på sin plats.
"Inte pussas och inte kittlas!" pustade han.
"Är det farligt?" skrattade Maggie och kramade pojken.
"Jaaa!" sa Ryan. "Det är jätte-farligt!"
Maureen log.
"Du får en puss iallafall."
Ryan skakade på huvudet och rodnade igen.
"Jooo!" skrattade Maureen.
Hon gav Ryan en puss på kinden.
*
måndag, juni 14, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 2
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
Marco och Dani Danelli omgavs fortfarande av skrattsalvor när de satte sig i Marcos stora bil.
Marco skakade på huvudet och skrattade.
”Ja, ha ha, jättekul!” sa han.
”Good one, Dani!” jublade kollegorna.
Marco gav sin dotter en blick.
”Så det var du! Jag visste väl det!”
Dani ryckte på axlarna.
”Det var Christiansen.” log hon.
Sedan började hon gapskratta igen.
”Såg du hans min! Han kan verkligen se rädd ut!”
”Dani…” sa hennes far med lite mer allvar i rösten. ”Hur många partners har du skrämt bort nu egentligen…?”
Marco Danelli visste att Christiansen redan nästa morgon skulle be om en ny partner. Dani var för tuff för honom.
”Farsan, ge mig en partner som passar mig bättre, så ska jag behålla honom. Den här har ingen humor och han är tråkigare än än uttorkad kaktus.”
Marco Danelli log.
”Du är hopplös, vet du det prinsessan?”
Dani nickade.
”Yep, det vet jag.”
Marco Danelli log mot sin enda dotter.
”Okej, som du vill, doll face; du ska få en ny partner.”
"Yes!"
Dani såg triumferande ut. Sedan såg hon på sin far och log spjuveraktigt.
”Men du, farsan, det var en jäkla kul dekal, inte sant…?”
Marco Danelli suckade.
Men sedan började han gapskratta.
Han tutade på sina skrattande agenter på parkeringsplatsen och cirkulerade runt dem tre gånger innan han körde hemåt.
”Rädda Dani! Dad farted! She can’t get out!” skrek agenterna. De tjöt av skratt.
Dani stack ut armen genom rutan och vinkade glatt till sina kollegor.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:164 - 14 juni - del 1
Skriv om dekaler
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
Marco Danelli försökte dra bort dekalen, men den satt alldeles för hårt.
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
”Vad är det som är så roligt?”
Marco Danelli, chefen för SCA - Special Crime Agency såg hur hans kollegor stod parkeringen och gapskrattade.
”Du har fått en liten present.” frustade en av hans agenter.
På bakre vindrutan på Marco Danellis svarta Lexus satt en stor gul dekal med svarta bokstäver och skrek ut sitt budskap:
”Vem av er lustigkurrar har gjort det här?” frågade han.
Hans blick föll på sin 23-åriga dotter Dani som jobbade som en av hans agenter.
”Titta inte på mig...” sa Dani oskyldigt.
Hon torkade bort en skratt-tår ur ögonvrån och följde sin partner till hans bil.
Ur sin byxficka drog hon upp en femdollars-sedel som hon gav till Christiansen.
”Fan Christiansen! Jag trodde du skulle fega ur!”
Christiansen tog pengen och log. Men han kände sig inte så stursk som han försökte ge sken av.
”Mr. Danelli ser rätt arg ut…” sa han. Han hade stor respekt för sin chef.
”Du kommer att vakna med ett hästhuvud i sängen i morgon.” flinade Dani.
Christiansen svalde så att adamsäpplet guppade.
”Tack för den Dani. Har du glömt att det var din idé?”
”Nope.” flinade Dani. ”Det var kul att slå vad med dig. Jag har inte skrattat så här mycket på länge.”
”Det var så lite så. Men du, Dani… du skvallrar väl inte på mig?”
”Jag lovar.” sa Dani.
Marco Danelli gick fram till sin dotter och hennes partner.
”Var det här ert verk?” han gjorde en gest mot dekalen.
Dani skrattade så mycket att hon inte kunde svara.
Hennes partner skrattade inte. Han tänkte att det kanske inte hade varit en så bra idé att sätta den där dekalen på Mr. Danellis bil.
”Christiansen, i morgon tar du städarens jobb.” beordrade Marco Danelli.
”Ja, Sir. Tack.” sa Christiansen, lättad över att komma undan med en dags städande som straff.
”Gör inte om det.” varnade Marco Danelli och såg med farlig blick på Danis partner.
Christiansen svalde igen.
”Det ska jag inte göra Sir.” sa han och skyndade sig in i sin bil.
*
söndag, juni 13, 2010
"Grease monkeys" 2
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
"Nämen! Är så du ser ut, lillebror?" utbrast Rebecca när en nybadad Ryan kom ut på verandan en stund senare.
"Ha, ha, mycket roligt." sa Ryan.
Han satte sig bredvid sin syster i träsoffan.
"Men du... ska du inte ta på dig skor?" sa Rebecca.
"Nä!" sa Ryan med en blandning av trots och busighet i rösten.
"Men trollet, då blir du ju smutsig om fötterna igen." påpekade Rebecca.
"Bra." sa Ryan. "Dom ska vara smutsiga."
Rebecca skrattade och höll om sin lillebror.
"Du får se upp hur du går bara, Ryan." sa David, som stod intill soffan. "Så att du inte kliver på något som du kan skada dig på, en glasbit tillexempel..."
"Jag tänker inte kliva på en glasbit igen." sa Ryan.
Han tillade fundersamt:
"En rostig spik kanske..."
"Passa dig. Skadar du dig mer nu adopterar vi bort dig." sa David spjuveraktigt.
Kate, Maggie, Rebecca, Maureen och Sunshine skrattade.
"Tack farsan, jag älskar dig också." flinade Ryan.
Han ställde sig upp i soffan och slog armarna om David.
"Vad ska du nu hitta på...?" skrattade Rebecca.
"Brotta ner pappa!" sa Ryan.
David skrattade åt sin busige son och svepte upp pojken i famnen.
"Nej...! Jag ska brotta ner dig!" fnissade Ryan.
"Kan du inte." skrattade David. "Du är fast här nu."
Maggie såg leende på Kate.
"Man kan nästan tro att du har två söner."
"Ja, verkligen, de är lika busiga båda två!" skrattade Kate.
"Pappa är värst!" ropade Ryan.
*
lördag, juni 12, 2010
"Grease monkeys"
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
"Hur länge har ni hållt på med den där bilen nu?"
David McKenzie såg på sin älskade hustru som stod i öppningen till garaget.
"Tja..." sa han fundersamt. "Nån timme."
Kate skrattade.
"Två timmar älskling. Tröttnar ni aldrig?"
"Nej, det är ju jättekul, mamma!" sa Ryan ivrigt. "Den här bilen är så cool!"
"Vad bra älskling." Kate rufsade om hans hår. "Men kom in och tvätta er nu så ska vi äta lunch sen.
"Vaddå, är vi inte fina så här?" skojade David och såg på sina neroljade kläder.
"Jo, ni är jättefina, mina små 'grease monkeys'." log Kate.
David och Ryan torkade av sina neroljade händer på en trasa, sedan följde de med Kate mot huset.
"Oj, nån behöver ett bad!" utbrast Maureen när de kom upp på verandan.
"Jag...?" sa Ryan. "Men det är bara mina kläder som är oljiga."
"Jaså?" log Sunshine. "Du har olja på näsan."
Ryan flinade.
"Ja, ja, men den ska vara där."
"Yeah right." skrattade Sunshine.
"Ryan, badrummet - nu." sa Kate och puffade mjukt in Ryan i huset.
"Men jag badade ju i julas!" flinade Ryan och log busigt.
Sedan tillade han:
"Förresten ska bilmekaniker vara lite skitiga. Eller hur pappa? Pappa...?"
Ryan såg sig om efter sin far, för att få lite stöd, men David hade redan gått ner till källaren för att duscha.
"Hrmm... bra stöd han var då..." muttrade Ryan.
"Men Ryan, vi vill se ditt söta lilla ansikte." sa Maggie.
"Just det." sa Kate. "Och jag antar att det finns nånstans där under smuts och olja."
Hon såg på sin son som om hon försökte se hans ansikte genom smutsen.
"Okej, jag går väl upp till badrummet då." suckade Ryan. "Men jag tvättar bara ansiktet."
Ryan tyckte annars om att bada, men han tänkte inte slösa en härlig sommardag på att ligga i badet.
"Ry, du behöver tvätta håret också." sa Rebecca. "Och fötterna!"
Ryan lyfte på ena foten, vred på den och granskade den.
"Vaddå... det är väl inget fel på mina fötter?"
"Snälla lilla du," skrattade Rebecca. "ett troll har renare fötter än du!"
Maureen och Sunshine fnissade.
Ryan suckade igen.
"Okej, okej, jag badar väl då om det nu är så viktigt."
Rebecca skrattade och skakade på huvudet.
"Ja se småpojkar..."
"Jag hörde det där!" ropade Ryan bortifrån trappan.
*
Utmaning: ”Det var en gång…” Tigerpojken 1
*
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
Det var en gång för länge sedan en liten pojke som inte var som andra pojkar.
Han talade precis som andra små pojkar och hade riktiga känslor.
Men den här pojken var mycket speciell.
Han var nämligen inte mycket större än en kattunge. Hans söta runda ansikte och händer var en litet barns, men resten; kroppen, tassar, huvud och öron var en tigerunges; mjuk, randig och brandfärgad.
Grimaldi gnuggade sina knotiga händer.
Vilken skatt den här lille ungen var!
Folk skulle stå i kö för att få se honom - och det bästa av allt: de skulle betala rejält med guld- och silver-mynt för att få en glimt av underverket, även om de fick se aldrig så lite!
Grimaldi skrockade åt sin plan. Vad rik han skulle bli!
Nu gällde det att fånga den fantastiska upptäckten, innan han anade misstankar och sprang sin väg.
Grimaldi gick sakta fram mot tigerbarn-varelsen och log brett mot honom.
Tigerpojken blinkade nyvaket och nyfiket på den magre, gamle mannen.
Varför tittade han så och vad ville han?
Tigerpojken tyckte inte om gubben. Den illvilliga uppsynen skrämde honom.
Tänk om han när som helst kunde förvandla sig till ett ondsint monster…?
Han vände om och skulle just springa därifrån när han kände smärta i svansen!
Gubben hade tagit tag i hans svans och drog nu honom intill sig.
Tigerpojken skrek och grät och sparkade med sina små pälsben.
Men gubben bara skrockade.
”Där fick jag dig din lilla filur! Nu kommer du inte undan! Du är min nu, bara min!”
Grimaldi sjöng hela vägen hem, med den gråtande lille tigerpojken i famnen.
Rik, jag ska bli rik! Vilken underbar dag!
*
Detta är en utmaning från vilse i vitterheten
*
Det var en gång...
Utgå från din favoritsaga om du har en, eller välj en av de mest kända klassikerna. Hitta sedan något i sagan som du blir inspirerad att skriva om.
Sagor är ofta fyllda av olika motiv förutom den grundläggande berättelsen,
och där finns mycket att välja på. Eller så kan du skriva ut den "onda" sidans perspektiv - kanske blir det en helt annan saga då?
*
Sagoväsen
Skapa ditt alldeles egna sagoväsen! Det kan vara något litet eller stort,
ont eller gott, eller mitt emellan.
Solstigen 12 - 10
*
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
”Mamma, Isolde ska gifta sig med Zac Efron.” upplyser Dorian.
”Trevligt.” ler jag.
Majas mamma skrattar.
”Du vet att det är brudens föräldrar som betalar bröllopet va?”
"Ja, det vet jag." skrattar jag.
Vad gör man inte för sin älskade lilla prinsessa?
I want fabulous
That is my simple request
All things fabulous
Bigger and better and best
I need something inspiring
to help me get along
I need a little fabulous
is that so wrong?
Fabulous
(High School Musical 2)
*
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)