SkrivPuff: Utmaning 2010:151 - 31 maj

Skriv om något oviktigt.

Teckningen föreställde ett stort havsodjur som reste sig ur höga, skummande vågor. Den var så vacker och välgjord att den såg ut att vara en illustration hämtad ur en sagobok.
Bildläraren var alldeles hänförd.
”Tony, har du gjort den här?” frågade hon.
Tony tittade upp från teckningen han nu höll på med. Han såg på havsodjuret och nickade.
”Den är ju underbar! Vilken talang du har!”
Tony log blygt och fortsatte med sin bild.
Intill pojken låg en hög med sagolika teckningar. Bildläraren tog upp dem och studerade dem fascinerat.
”Tony, har du ritat alla de här...?”
”Jaaa.” sa Tony tyst.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att färglägga sitt senaste alster.

Emilia, som satt bredvid Tony, såg på teckningen han nu höll på med. Även detta alster var en sagoillustration; tre barn, två pojkar och en flicka, stod på en karg klippa och kämpade mot ett drakliknande havsodjur.
”Wow!" flämtade Emilia imponerande. "Jättefin! Vad vad bra du är på att rita och måla, Tony!”
”Äsch..." sa Tony med en liten axelryckning. "Det här är inget speciellt, inget viktigt.”
Han tillade mumlande:
”Jag är inget viktigt.”
”Säg inte så!” sa Emilia. ”Dom är jätte, jättefina och du är visst viktig!”
Tonys kinder blev lätt rosa. Han var inte var att få så här mycket positiv uppmärksamhet.
I sin nya familj och nya skola kände sig Tony trygg, älskad omtyckt och respekterad. Det var något han inte fått uppleva tidigare i sitt unga liv.

”Tack Emilia.” mumlade han.
”Berätta om bilden.” bad Emilia.
”Det är vi.” sa Tony. ”Du och jag och Dante. Tre äventyrare.”
”Det måste vi skriva en historia om!” utbrast Emilia. ”Och så gör vi en bok med sagan och dina bilder!”
Tony sken upp.
”Tycker du?”
Emilia log brett.
”Absolut!”
Hon satt tyst och såg på Tony ett ögonblick.
Hur kunde han tycka att han var oviktig? Han var en av de snällaste killarna Emilia kände.
Dessutom var han var söt, omtänksam och duktig på en massa saker.
Emilia kunde faktiskt känna igen sig i Tony. I sin gamla skola hade hon känt sig oviktig, ful och värdelös.

”Jag tror det var meningen att vi skulle bli vänner.” sa Tony plötsligt.
Han lade sin hand på Emilias.
”För tillsammans kan vi få känna oss viktiga.”
Emilia nickade. Hon hade tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon. ”För vi är viktiga för varandra.”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 2)

*
Brent och Jerry och två av deras kompisar försökte hela dagen att provocera Ashlee till att vräka ur sig svordomar och de retade henne för hennes tvångsmässiga beteenden.
Ashlee blev alldeles spänd när hon kämpade för hålla tillbaka sin ilska och OCD.
Mot slutet av skoldagen var Ashlee så spänd och varm att deras lärare var rädd att flickan var sjuk. Hon skickade Ashlee till skolsköterskan.

När Ashlee gick förbi Brent, som satt närmast dörren, väste Brent:
”Lilla papegojaaaan... säg kukhuvud.”
Max, som satt bakom Brent, sträckte sig fram och knuffade till Brent i ryggen.
”Låt Ashlee vara ifred, Brent!” fräste han.
Brent bara flinade.
Ashlee skakade på huvudet för att visa hur patetisk Brent var.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 1)

Blue Creek Junior High School.
Oktober 2007

”Ashlee, säg skithög.” Brent flinade mot Ashlee.
Det enda Brent lyckats lära sig om Tourettes Syndrom var fördomarna; att personer som hade TS ofta svor.
Ashlee hade inte den sortens verbala tics, men det hände att hon ibland härmade det folk sa.
Elaka tungor, både barn och vuxna, brukade säga att Ashlee hade ”Papegoj-sjukan”.

”Säg skithög då, lilla papegojan!” flinade Brent.
Ashlee gav honom en irriterad min.
”Lägg av!” fräste hon.
Hon vände sig om för att gå därifrån, men Brent ställde sig snabbt i vägen för henne.
”Lilla papegojan, säg 'kukhuvud' då.”
Brent och hans kompisar skrattade, de tyckte det var jätteroligt att försöka få Ashlee att säga fula saker.
”Jättemoget.” sa Ashlee och himlade sig. ”Det märks verkligen att ni är tolv och tretton år - verkligen.”
Skolklockan ringde. Rasten var slut.
”Säg det då!” envisades Brent. ”Fort, innan vi måste gå in!”
Ashlee svarade med att visa Brent ett uppsträckt långfinger.
*

Melwin & Påsk-häggen...

*
Melwin (vid frukostbordet i morse): Jag vill ha hägg!

Linus (sömnigt): Öh... va...??

Melwin: Jag vill ha hägg.

Leni: Vill du ha ägg?

Melwin (Ler & nickar ivrigt): Aaaaa. Jag vill måla hägg!

Noel: (skeptiskt) Ägg-målning...? Nu?!
(Noel ger sin tvillingbror en bestämd min)
Meh hallå! Det är ju inte påsk.

Göran (Linus, Noel & Melwins pappa) sätter sig vid bordet och gör sig en ägg-smörgås.

Melwin: Pappa, äter du hägg på ”mörrgossen”...?

Göran: (i en lite undrande ton) Jaaaa... varför är det så konstigt med ägg på smörgåsen?

Melwin: Meh, pappaaaa... (skrattar) Det är inte påsk!

*

Somarlåv! Av Noel Ekdahl

(Obs! Skrivet aldeles skällv av Noel!)

På fredag hade vi fesst på förskolann. För nu är det 
härlig somar o vi ska innte gå på förskolann mera. 
Vi är innte so små lengre! Vi är faktist 6 år nu! 
Snart börjjar Melwin o jag i riktiga skolan. Det ska bli veldit spennande 
o rolit! 
På förskolann var pärsonalen lite lessna o nestan grät enn liten skvett 
när vi sa hejdå. 
Dom blev så himmla lessna för att dom får ju inte trefa oss mera nu 
o det är nog tråkit.
Vi fick god glass-torta på förskolann i alafall. kakor o saft okså.

Nu ska vi äta midag. Mamma har jort spageti o köttbular.

Hej då! Puss o kram
från Noel Ekdahl
6 år
*

Motellet (del 5)

*
Efter en sömlös natt skyndade jag till sega gubben och checkade ut.
”Jag måste fråga en sak: har det skett hemska saker i rum nummer nio?”
Sega gubben nickade.
Han böjde sig ner under disken och tog fram ett gulnat papper som han lade framför mig.
Det var ett tidningsurklipp.
FAMILJ BRUTALT MÖRDAD PÅ MOTELLRUM
läste jag.

I tidningsurklippet fanns, förutom en ganska lång artikel om den mördade familjen, en bild av dem.
Jag flämtade högt när jag såg den yngsta familjemedlemmen; en liten flicka med långt, ljust, nästan vitt, hår.
”Det är ju barnet som var inne i mitt rum inatt!” utbrast jag, knappt medveten om att jag pratat högt.
Jag såg på tidningsurklippet igen. Det var daterat den 10 september 1972.

”Fick man fast mördaren?” frågade jag.
Motellägaren skakade på huvudet.
Det var något underligt med hans uppsyn...
En förändring hade skett. Segheten och hans dvala-liknande sätt att tala och röra sig på var nu som bortblåst.
Mannens ansikte förvreds i ett illvilligt grin som fick blodet att isa sig i mina ådror.
*

En harmonisk helg (Del 2)

*
Kyle och Ashlee hade också en rolig kväll.
För att inte tala om Kevin; han var överlycklig när Ashlee och Kyle spelade spel med honom innan middagen.
Ashlee lät sin lillebror vinna, så att han inte skulle bli tjurig resten av kvällen (vilket han brukade bli om han förlorade i spel).
Kevin sprang runt på nedervåningen och sjöng glatt att han var en vinnare.
”Du borde nog inte få mer socker ikväll...” sa Ashlee när Kevin för fjärde gången sprang runt soffbordet.
”Joho!” flinade Kevin. ”Jag ska äta allt godis som finns i hela huset! Och sen ska jag äta upp dig!”
Kevin monster-morrade och kastade sig över sin syster i soffan.
”Kevin, lugna ner dig lite nu!” ropade Selma Hayden från köket.
”Jag är inte Kevin! Jag är Godis-monstret!”
De hörde hur Selma skrattade.
”Kan Godis-monstret komma ut i köket och skära några tomater?” bad hon.
”Bläää!” sa Godis-monstret. ”Grönsaker är nyttiga och äckliga! Vi vill ha godis!”
Ashlee suckade trött. Hon knuffade försiktigt ner Kevin på golvet.
Sedan såg hon på Kyle.
”Jag klandrar dig inte om du vill fly härifrån.”
Kyle log.
”Jag vill inte fly härifrån. Jag trivs här.”
Ashlee kände på hans panna, som för att kolla om han hade feber.
Kyle skrattade.
*

En harmonisk helg (Del 1)

*
Coral och Kyle njöt av att slippa gå hem på fredagskvällen.
Eftersom fadern var på av sina lastbilsresor med Nancy under helgen skulle Coral och Kyle få en rolig och harmonisk helg med sina kompisar.
Coral skulle sova hos Darla på fredagen och Kyle hos Ashlee.
På lördagen skulle de samlas hos Ashlee, äta middag och sova över där.

Coral, Darla och Darlas äldre syster Amanda bakade kakor och pizza.
Sedan åt de framför TV:n såg romantiska komedier på DVD.

Under middagen ringde telefonen. Darla svarade.
”God afton.” hördes en tillgjord röst. ”Jag har en stilla undran: har ni möjligtvis Prins Albert på burk...?”
Skratt hördes i luren.
”Max och Chris.” viskade Darla till Coral och Amanda. I luren sa hon: ”Nej Max, vi har inte nån Prins Albert på burk.”
Max blev alldeles tyst när han inte fick chansen att dra poängen i skämtet.
”Är ni säker? Har ni verkligen inte Prins Albert på burk...?” frågade han, i en manande ton.
Coral tog luren.
”Nej, Max, vi har inte Prins Albert på burk. Vi har redan släppt ut honom.”
Darla och Amanda gapskrattade.
”Men...” sa Max tillplattat.
”Hej då Max.” sa Coral leende.
”Hur visste ni att det var jag förresten?” frågade Max.
”Hört talas om nummerpresentatör...?” flinade Coral.
”Åh...” mumlade Max snopet.
"Och vi känner igen din röst." tillade Coral.
"Åh..." sa Max, ännu mer snopet.
”Ha en trevlig kväll, Max.” sa Coral. ”Hälsa Chris.”
Hon lade på luren.

Tjejerna återgick till sin pizza och filmerna.
De pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och fnittrade åt det mesta och hade en helmysig tjejkväll.
Coral tänkte inte på fadern och allt jobbigt som pågick där hemma en enda sekund, istället njöt hon av sin frihet och trygghet.




En harmonisk helg är fortsättningen på "Champion!"
Champion! Del 1 | Champion! Del 2 | Champion! Del 3

*

Blue Creek Memories #3 (Del 7)

*
Coral och Kyle berättade aldrig för någon om att fadern dödat deras kanin.
Deras kompisar anade inget, de antog helt enkelt att Bunny hade rymt och ställde inga frågor om det.

Coral och Kyle berättade heller aldrig att de tvingats sitta kvar vid bordet för att äta upp maten, ingen av alla de gånger det hände.
Det var en hemlighet som syskonen bestämde att de skulle hålla för sig själva.

Den kletiga väven av lögner hade börjat spinnas.

*

Blue Creek Memories #3 (Del 6)

*
Kyle snyftade och försökte tvinga ner äckelkänslorna.
Till slut stod pojken inte ut längre; han kräktes upp köttbitarna han hade i munnen, mitt på tallriken.
Fadern svor till.
”Jävla unge! Vad du grisar ner!”
Tårarna strömmade ner för pojkens nu bleka kinder.
”Sitt inte där och böla!” röt fadern. ”Ät din mat istället!”
Han vände sig till Coral.
”Det gäller dig också!”
Coral tog, med skakande händer, upp sin gaffel och tvingade i sig maten.
Fadern satte en gaffel i Kyles hand och tryckte ner pojkens huvud nära tallriken.
”Ät...!” väste han.

Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen när Coral och Kyle hade ätit upp allt på sina tallrikar.
De hade nu nästan somnat av utmattning där de satt vid bordet.
Robert Collins stoppade sina barn i säng och tog på dem pyjamas.
”Ungar, jag tvingar er inte att äta för att vara elak.” sa han. ”Jag gör det för ert eget bästa.”
Coral vände sig mot väggen och drog täcket över huvudet, vägrade se på fadern.
Kyle borrade ner ansiktet i kudden.
Fadern suckade.
Han släckte deras sänglampor och lämnade deras rum.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 5)

*
Kyle och Coral vägrade att äta. De satt och grät ner stora tårar i sina tallrikar långt efter Lenny och Nancy hade gått.
Faderns irritation växte sig större och större.
”Ät upp nu. Ni får inte lämna bordet förrän era tallrikar är tomma.”
Han tog Corals gaffel, lassade på lite mat och pressande in den kalla sörjan i sin dotters mun.
Coral spottade ut maten.
”Reta inte upp mig Coral.” varnade fadern. ”Ät upp maten nu – det du spottade ut också!”
Coral petade runt bland köttbitar och potatis med gaffeln, men hon åt inte en enda tugga.
”Vad ska jag ta mig till med dig?” suckade fadern.
Coral snyftade.
Hon hade ont i magen, av flera anledningar; hunger, rädsla och äckelkänslor.
Fadern gick fram till Kyle och förde en gaffel med mat mot hans mun.
”Du vill väl smaka på pappas mat, lilla gubben?”
Kyle knep ihop munnen och skakade på huvudet.
”Nu äter du!” vrålade fadern.
Båda barnen hoppade till.
Fadern tryckte in mat i Kyles mun, tvingade honom att svälja och upprepade sedan proceduren.
”Snälla pappa, sluta!” grät Coral.
”Tig nu, unge!” röt fadern.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 4)

*
”Vem är Bunny?” frågade Nancy.
”Gör vi det? Äter vi Bunny?” frågade Coral. Även hennes kristallblå var tårfyllda.
”Vaddå...? äter vi nån vi känner?” frågade Lenny.
Han tyckte tydligen att det var roligt sagt, för han skrockade förnöjt åt sig själv.
Nu snyftade Kyle och Coral högt.
”Du har dödat vår kanin!” grät Coral.
”Jag vill... inte... äta mer...!” snyftade Kyle.
”Ni behöver väl inte sitta och böla över en kanin?” sa fadern, i en ton som tydligt visade hur löjliga han tyckte att hans barn var just nu. ”Ät upp maten nu, ungar.”
Kyle skakade på huvudet.
”Vill inte äta Bunny...!” grät han.

Middagen förflöt och de vuxna åt med god aptit. Coral och Kyle satt bara och grät.
”Ät upp nu,” sa fadern. ”så får ni efterrätt sedan.”
*

Blue Creek Memories #3 (Del 3)

*
En dag i september när Coral och Kyle kom hem från skolan upptäckte de att kaninen inte satt i sin bur.
De hittade honom inte på gräsmattan på baksidan av huset heller.
”Bunny kanske har rymt!” sa Kyle. Han såg bekymrad ut.
”Mmm...” sa Coral, lika bekymrad hon. ”Jag hoppas att han inte har blivit överkörd av en bil eller ihjälskrämd av högstadiekillarna.”
Kyle såg ännu mer orolig ut.
”Pappa kanske kan hjälpa oss att leta.” sa han.

Senare kom Nancy och Lenny på middag.
Fadern ställde fram en stor gryta på bordet.
”Ta för er!” sa han stolt.
Han lade upp mat på Kyle och Corals tallrikar. Barnen såg på den nya maträtten.
”Vad är det här...?” frågade Kyle.
”Var inte så petig, gubben.” sa fadern. ”Det är gryta, ser du väl? Bara vanlig gryta. Smaka nu.”
Kyle tog en liten, försiktig tugga.
Coral följde sin lillebrors exempel.
”Nå, hur smakade det?” frågade fadern. ”Gott?”
”Mmmm, det var suveränt gott!” sa Nancy. ”Vad säger ni ungar?”
”Men vad är det för nåt?” envisades Kyle.
Precis när han frågat fick Coral en obehaglig känsla i magen. Köttbiten växte i munnen på henne.
Kyle måste ha uppfattat sin systers oro, för hans stora kristallblå ögon fylldes med tårar och blev ännu större när han gav sin far en förskräckt blick.
”Äter vi... Bunny...?” snyftade pojken.
*

Blue Creek Memories #3 (Del 2)

*
Den grå kaninen trivdes mycket bra hemma hos Coral och Kyle. Den hade fått en stor fin, hemmabyggd bur och han fick vara ute och skutta i gräset varje dag.
”Vad frisk och glad han är!” sa Kyle lyckligt när de haft kaninen ett tag.
Coral och Kyle lekte med kaninen och lärde den att göra allehanda konster

En dag i slutet av sommaren påminde fadern sina barn om att de inte kunde behålla kaninen för alltid.
”Det är en vildkanin som egentligen inte borde bo med människor.”
”Vi vet, men han kan väl få stanna över vintern i alla fall?” sa Coral bedjande.
”Ja, snäääälla pappa!” bad Kyle.
”Vi får se.” sa fadern.
Coral och Kyle dansade en lyckodans.
Fadern log och skakade på huvudet.
”Men jag lovar ingenting.”
*

Blue Creek Memories #3 (Del 1)

Blue Creek. Juli 2003

Kaninen var grå. Den verkade rädd och försökte gömma sig i ett snår.
Coral lyfte försiktigt upp den.
Hon kände hur det stackars djuret darrade när hon höll den i famnen.
”Det kanske är dom där stora pojkarna som har skrämt den.” gissade Kyle.
Coral nickade.
Det hade hänt flera gånger att några grabbar från högstadiet sprang i skogen och vandaliserade naturen och skrämde djur.
”Undrar om den är skadad...” sa Coral och kramade kaninen. ”Och hungrig.”
”Kan vi ta hem honom?” frågade Kyle. ”Annars kanske ett större djur kan ta honom, eller dom där killarna...”
Han såg oroligt på kaninen och klappade djurets mjuka päls.
”Ja, vi tar hem honom.” sa Coral.
Hon såg på Kyle och log.
”Morfar kanske kan hjälpa oss att bygga en bur.”
”Ja!” sa Kyle. ”En stor, fin bur!”
”Du ska få ett jättefint hem.” sa Coral och borrade in ansiktet i kaninens päls.
Kaninen verkade trivas i Corals famn, för den slutade skaka och gjorde det bekvämt för sig.
Syskonen log mot varandra och gick hemåt med sin lilla kanin-kompis.
*

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad - igen ;-)

*
Jag har redigerat Blue Creek Hill: Rum 97 
(berättelsen om Eli & Dylan) 
en aning, gjort några (pyttesmå) ändringar ;-)
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:142 - 22 maj

Skriv om äkta kärlek


Danmark. Augusti 1990

”Det här är min lillebror Kristian.” Marie Olsen puttade leende sin 24-årige bror framåt i folkvimlet. ”Kristian, det här är Rebecka.”
”Hej.” sa Kristian lite blygt och skakade hand med den unga, blonda kvinnan från Sverige.
”Trevligt att träffas.” log Rebecka. ”Din syster har pratat så mycket om dig.”
”Jaså?” sa Kristian. Han såg på sin storasyster och skrattade lite. ”Du har väl inte sagt nåt dumt, hoppas jag?”
Marie skrattade.
”Nej, inget dumt, skatt. Bara skryt.”
”Låter bra.” log Kristian.
Han såg på Rebecka igen. Vad vacker hon var!

Familjen Olsens strandhus, Danmark. Februari 1991

”Tänk att ni har varit ihop i snart sex månader nu!” sa Renée, Rebeckas äldre syster.
”Han är det bästa som har hänt mig!” sa Rebecka.
”Jag ser det på dig.” myste Renée.
Systrarna satt i den mysiga strandhuset som ägdes av Kristians familj. Det underbara huset låg på en privat strand, endast ett par steg från havet.
Rebecka älskade stället, även nu när himlen var grå, vinden ven runt knutarna och havet såg vildsint ut.
”Sååå... när ska ni flytta ihop då?” frågade Renée plötsligt.
”Så fort vi hittar en bra lägenhet som inte kostar en förmögenhet.” sa Rebecka.
Vinden tjöt när Kristian öppnade ytterdörren och kom ut i köket.
”Jag har en överraskning.” sa han och såg ut som en lycklig liten pojke på julafton.

När Kristian berättat vad det var för överraskning var Rebecka också överlycklig.
De hade fått strandhuset av Kristians mor! Det var nu bara deras.
”Jag älskar det här huset!” jublade Rebecka. ”Och stranden och havet!”
”Och mig?” frågade Kristian och log sitt charmiga, pojkaktiga leende.
Rebecka skrattade och drog Kristian intill sig.
”Mest dig.”

Strandhuset, Danmark. 29 november 1992

Rebecka och Kristian satt i sin dubbelsäng såg på sin nyfödda dotter som sov i sin fars famn.
Den lilla, knappt en timme gammal, hade fötts hemma.
Rebecka hade suttit i badet när värkarna kom och sedan hade allt gått väldigt snabbt. Babyflickan hade bråttom och hade tydligen bestämt sig för att inte födas på sjukhuset, utan hemma i strandhuset.
Som tur var hade Rebecka och Kristian en läkare som närmsta granne. Kristian hade rusat iväg och hämtat henne.
Rebecka var lite trött efter förlossningen, men både mor och dotter mådde bra.
”Hur mår du, skatt?” frågade Kristian.
”Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt tjugosju-åriga liv.” sa Rebecka, hon fullkomligt strålade av lycka. ”Hur mår du då älskling?”
Kristian såg ut som han just vunnit en miljon.
”Jag har heller aldrig varit lyckligare!” sa han. ”Först träffade jag världens vackraste kvinna och sen får vi den här underbara lilla!”
Rebecka kramade om sin älskling och kysste honom.
Kristian log.
”Det här, Rebecka - du, jag och lilla skrutten här – det är verkligen äkta kärlek.”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:141 - 21 maj

Skriv om kulturkrockar


Maj 2001

”Varför pratar du så konstigt?” frågade Filip den rödhåriga flickan.
”Cecilie pratar inte konstigt, hon pratar annorlunda, för hon kommer från Danmark.” sa Peter, en av Cecilies bästa kompisar.
”Det var bra sagt Peter.” berömde deras lärare.
”Tack.” sa Peter blygt.
Läraren såg vänligt på Filip.
”Filip, du är ju ny i klassen, så du vet inte att en del av barnen här pratar lite annorlunda. Cecilie pratar både svenska och danska och Indra pratar svenska och kroatiska.”
”Och Peter pratar tre språk!” sa Leni. ”Svenska, engelska och lite spanska!”
”Precis,” sa läraren. ”och när människor kommer från olika länder och kulturer kan det kanske bli lite tokigt ibland om alla har olika traditioner."
Läraren skrattade till.
"Oj, nu blev jag rörig. Men förstår du vad jag menar, Filip?”
Filip log och nickade.
”Ja, fröken, jag förstår. Alla kan inte va' lika.”
”Nä, för det det skulle bli tråkigt!” sa Cecilie.
”Tror jag med.” sa Filip. ”Förlåt att jag sa att du pratade konstigt, Cecilie. Jag menade annorlunda - på ett bra sätt, fast jag kom inte på det ordet.”
”Det är okej.” sa Cecilie och log.
”Jag önskar jag kunde fler språk än svenska.” sa Filip avundsjukt.
”Vi kan lära dig!” sa Indra.
Filip såg överlycklig ut.
"Ja! Vad kul!"
Läraren var stolt över att barnen tog hand om sin nye klasskamrat så fint.
Cecilie, Leni, Peter, Indra och Filip sprang iväg och hade språklektion.
När skolan var slut för dagen hade Filip fått en diger samling ord och fraser att lära sig.

Barnen lekte på skolgården medan de väntade på att deras föräldrar skulle hämta dem.
Plötsligt sprang Cecilie och Filip rakt in i varandra och slog ihop huvudena rejält.
Cecilies pappa kom springande mot barnen som nu satt på marken.
”Hur gick det, skatt?” Kristian Olsen lyfte upp sin dotter.
”Bra tror jag.” Cecilie gnuggade sin panna där en ond bula nu växte fram.
Även Filips panna pryddes av en stor bula
”Är ni okej?” frågade Kristian oroligt.
Filip och Cecilie nickade.
”Vad hände?” frågade Kristian
Cecilie log genom smärtan.
”Kultur-krock.”
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:140 - 20 maj

Skriv om något franskt!
*

Prolog till SkrivPuff: Utmaning 195 - 14 juli (2009)

*

REVOLUTIONENS BARN

Café Coeur Rouge, Paris. Juni 1832

”Non! Absolut inte, Soleil!”
François röst var bestämd. Han kunde inte tillåta barnen att vara med och strida i den planerade revolutionen, de var alldeles för unga.
“Jag vill också slåss för vår frihet och rättigheter!” sa Soleil.
“Det är alldeles för farligt.” sa François.
Soleil tjurade lite och pillade på ett hopvikt tygstycke hon hade i knät.
“Vad är det där?” frågade Bastien, Soleils bäste vän, som hon rymt från barnhemmet tillsammans med.
Soleil vek upp det röda tygstycket och höll upp det framför sig.
“En flagga?” sa Bastien.
Soleil reste sig, höll upp den röda flaggan så högt hon kunde ovanför huvudet.
“Jag har gjort den själv!” sa hon stolt.
Hon log och gav flaggan till François.
“Till mig?”
Soleil nickade ivrigt.
“Bara för revolutionens skull.”
“Du är en sann liten patriot, du, Soleil.” sa François.
Han log mot den lilla flickan som var så söt i sina ljusa, toviga lockar och lite smutsiga ansikte.
Det fanns så mycket glädje i det lilla livet, trots att hon inte ägde någonting och inte hade någon familj som älskade henne.
Soleil log tillbaka mot François, som hon beundrade så. Hon slätade till sin klänning, som hon så omsorgsfullt sytt själv, en enkel liten bomullsklänning i rött, vitt och blått.
“Du ska väl inte vara med på barrikaderna?” frågade Bastien.
Han kände sig rädd och orolig inför de annalkande striderna.
“Jo, det ska jag!” sa Soleil bestämt.
Den lilla flickan ställde sig på sin stol, sköt upp en knuten näve i luften.
“Revolution eller död!” skrek hon.
Som om hon redan står på barrikaden... tänkte François med en liten suck. Jag måste ta ett allvarligt samtal med Jules som lovat henne att få vara med.

Soleil, Bastien och François åt sin frukost under tystnad.
Det var en mager frukost, bestående av ost, bröd och vatten.
“Det är inte bakelser, men det är bättre än inget.” hade Soleil sagt, med en liten glimt i ögat, när frukosten  serverades.
Hon syftade på ryktet som uppstått om en drottning i deras land för över fyrtio år sedan.
Soleil tog en stor tugga av sin brödbit och sköljde ner den med vatten.
“Sa drottningen verkligen så, att folket kunde äta bakelser?” frågade Bastien.
Soleil ryckte på axlarna.
“Je ne sais pas.”
“Isåfall borde hon fått bakelser nerkörda i halsen.” tyckte François.
Soleil nickade instämmande.
Sedan började hon tyst nynna på La Marseillaise.
*