Anfall – del 2

Del 1 = SkrivPuff: Utmaning 2010:101 - 11 april
*
En halvtimme senare kom Ashlees pappa och hämtade henne.
”Måste du gå hem?” frågade Max. ”Är du sjuk?”
”Nej då, men jag måste hem och vila lite.” sa Ashlee lugnt. ”Jag kan nog komma tillbaka imorgon.”
Kyle följde med Ashlee ut till hennes skåp.
”Ta hand om dig och vila ordentligt.” sa han.
Ashlee slog armarna om honom och höll fast honom i en kram.
Kyle kände hur hennes hjärta slog snabbare än vanligt.
”Ingen fara.” mumlade Ashlee lågmält. ”Det är bara dumma bieffekter.”
Kyle tänkte efter i ett par sekunder, sedan mindes han burken som fallit ur Ashlees ryggsäck på fredagen.
”Åh... jag förstår.” viskade han.
”Jag hatar dom!” sa Ashlee.
”Mmmm... men du blir väl bättre av dom?” frågade Kyle.
Ashlee ryckte på axlarna.
”Jag vet inte... känns inte så.”
Ashlee tog på sig jackan och gjorde sig redo att följa med sin pappa hem.
Mrs. Rice ropade in Kyle i klassrummet igen.
Ashlee slog armarna om Kyle igen.
Hennes pappa småskrattade och drog loss Ashlee från Kyle.
”Ashlee, älskling, låt Kyle gå in till lektionen igen nu. Ni ses ju igen imorgon.”
”Ett litet anfall av seprationsångest bara.” sa Ashlee i en överdrivet dramatisk ton och vinkade. ”Farväl...”
Kyle skrattade och vinkade tillbaka.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:101 - 11 april

Skriv om anfall.
*
Anfall – del 1

Dubbeltimme i matte på måndagsmorgonen var inte något eleverna på Blue Creek High School precis längtade efter.
Men nu slapp de i alla fall Mr. Carlisle. Matteläraren som slagit Ashlee var nu avstängd från sin tjänst och skulle med all sannolikhet få sparken.

Mrs. Rice lät nu eleverna skapa sina egna sifferpussel som de sedan skulle låta klasskamraterna få lösa.
Ashlee var på väg att hämta en svart tuschpenna att rita rutor till sina sifferpussel med, när hon plötsligt föll ihop på golvet och blev liggande.
”Ashlee!” Kyle rusade fram till henne och satte sig intill henne.
Resten av klassen såg oroligt på Ashlee som låg stilla på golvet.
Mrs. Rice satte sig också intill Ashlee och kände på hennes puls.
”Vad händer?” frågade flera av eleverna.
Oroligt mummel fyllde klassrummet.
”Ingen fara.” lugnade Mrs. Rice eleverna. ”Ashlee har bara svimmat.”
”Är hon död?” frågade Max. När han blev nervös tappade han ibland sin förmåga att ta in vad andra sa.
”Vem är död?” hördes en liten röst nerifrån golvet.
Till allas stora lättnad slog Ashlee upp ögonen och satte sig upp.
”Fan vad du skrämde oss!” sa Max.
”Ja,” sa Ashlee. ”men vem är död?”
Mrs. Rice kunde inte låta bli att skratta.
”Det är ingen som är död, vännen. Det var bara Max som trodde att du dog.”
”Max... det var bara ett svimningsanfall, din dummer.” sa Ashlee med ett litet skratt.
Hon halvsatt nu på golvet och lutade sig mot Kyle.
Kyle höll om henne.
”Är det säkert att du mår bra?” frågade han. Han lät väldigt klentrogen.
”Lite darrig bara.” sa Ashlee.
”Vill du ha något att dricka?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee nickade.
”Jag ordnar det!” Max for upp från sin stol och rusade iväg.
Han kom tillbaka en stund senare med en burk Coca-Cola.
”Varför svimmade du?” frågade han.
”Vi tar det en annan gång.” sa Ashlee tyst.
”Okej.” sa Max. ”Fan tjejen, du får inte skrämmas så där! Vi blev livrädda!”
Max kramade Ashlee.
Ashlee besvarade kramen, sedan snurrade hon runt och satte sig på knä mittemot Kyle.
”Du ser fortfarande orolig ut, Kyle. Du tänker väl inte också svimma va?”
Kyle log.
”Nej, jag tror inte det.”
”Bra!” Ashlee log och kramade Kyle också.
*

Karaktärerna om sig själva 15: Melwin

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


Namn: Melwin Ekdahl
Smeknamn:
Ålder: 5, snart 6 år
Födelsedag: 6 maj 2004
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Blå
Bor: I ett stort hus som är högt

Favoriter:
Mat: 
Spagetti med köttfärssås (med ketchup på), Köttbullar och makaroner (med ketchup på), 
raggmunk med lingonsylt, sån där lite tjock pannkaka med saftsås
Dryck: Saft, sockerdricka, mjölk
Sport: Fotboll och cykla
Ämne i skolan: Har inte börjat skolan än

Går i kyrkan: Lite

Hatar/ogillar:
Äcklig mat, när barnen på dagis är dumma, när människor skriker

Älskar/gillar:
Godis, gosedjur, Colette
och mamma, pappa och Limpan (Linus) och Leni såklart!!
Och Lilla O för hon är en gullig bebis!
*

Karaktärerna om sig själva 14: Noel

*
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)


Namn: Noel Ekdahl
Smeknamn: Nonno
Ålder: fyller 6 år i maj
Födelsedag: 6 maj 2004
Hårfärg: Blond
Ögonfärg: Blå
Bor: I ett höghus med många trappor

Favoriter:
Mat: Köttbullar och makaroner med ketchup, pannkaka, raggmunk,
spagetti med köttfärssås
Dryck: Röd saft, sockerdricka
Sport: Fotboll och ishockey
Ämne i skolan: Har inte börjat skolan än

Går i kyrkan: Kanske ibland

Hatar/ogillar:
Äcklig mat, när barnen på dagis är dumma, när vuxna skriker

Älskar/gillar:
Godis, paket, mamma och pappa och mina syskon
*

Besök i mörkret - del 2

*
Nej, Abbie, skärp dig nu! sa jag tyst till mig själv. Det är klart att det är Michael!
Och det var det. Han bar på en stor bag, en ryggsäck och flera kassar med inslagna paket.
Mika kastade sig i hans famn.
”Det är faktiskt inte jul förrän om fyra dagar, morbror Michael.” sa hon.
Michael flinade.
”Nej, jag vet, men det var ju det enda sättet att bli insläppt här.”
Han ställde sin packning i hallen. Sedan lyfte han upp Mika och kramade henne, sedan gav han mig en kram.
”Hur är det syrran? Sett gamla spöken?”
Den humoristiska tonen i Michaels röst var borta.
Han förstod varför jag hade tvekat att öppna dörren.
”Shhh.” viskade jag. ”Vi tar det sen.”
Jag nickade menande mot Mika.
”Okej.” sa Michael. Sedan log han igen. ”Finns nåt käk i det här gamla huset? Jag är vrålhungrig.”
Mika nickade.
”Vi ska göra smörgåsar innan allt i kylskåpet blir förstört! Kom, Morbror Michael!”
Hon drog ivrigt med sig sin morbror ut i köket.
Jag låste snabbt alla lås och reglar på ytterdörren, sedan följde jag med min bror och min dotter ut till köket.
*

Besök i mörkret

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

December, 2009

”Börja” #26. 

Jag tände levande ljus och lyktor i fönstren. Det var strömavbrott för tredje gången på en vecka och där ute i mörkret föll snöflingor stora som dasslock. 

Då bultade det på dörren.

”Jag öppnar!”
7-åriga Mika sprang mot ytterdörren.
”Nej!”
Jag rusade fram och tog tag i hennes arm.
Min dotter såg oförstående på mig.
”Vad är det mamma, varför är du så rädd?”
”Du får inte öppna dörren, Mika. Det kan stå en främling därute.”
Mika höjde avväpnande händerna.
”Okej, okej, don't have a hissyfit. Jag ska aldrig öppna dörren.”
”Bra.” Jag log mot min lilla tjej. ”Förlåt att jag skrek åt dig älskling, men ibland blir jag så orolig.”
”Det är okej mamma.” Mika log och kramade mig. ”Du behöver inte bli så orolig.”
Det bultade på dörren igen.
”Hallå? Det är Tomten! Får jag komma in eller ska jag stå här och frysa rumpan av mig?”
Jag skrattade och drog en lättnadens suck när jag hörde att rösten därute inte tillhörde någon ondsint främling.
Mika fnissade och jublade.
”Det är Morbror Michael! Får jag öppna dörren nu då, mamma?”
”Ja, nu kan du öppna dörren.”
I samma sekund som Mika vred om dörrknoppen fick jag en sådan där obehaglig känsla…
Tänk om det inte var min bror som stod därute utan…
*

Glöd – del 18

*

”Nu går vi och äter en cheeseburger och skålar i Coca-Cola.” sa Max.
”Vad ska vi skåla för då?” frågade Ashlee.
”Att Mister Carlisle kanske får sluta som lärare!” sa Max. ”Nästa vecka får vi veta vad skolan beslutar.”
”Det är bra att han slutar,” sa Ashlee. ”men jag vill inte prata om honom mer idag. Vi skålar för vår vänskap istället.”
Hon såg på sina vänner.
”Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Hon gav Kyle en särskilt öm blick och när de gick ut från skolan tog hon hans hand i sin.
”Vad söta ni är tillsammans!” sa Max förtjust.
Ashlee gav Max en slängkyss.
Sedan såg hon på Kyle igen.
”Jag menar det Kyle; jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Kyle lade armen om Ashlees axlar.
”Jag vet inte heller vad jag skulle ta mig till om jag inte hade er.”
Ashlee gav Kyle en hård kram.
”Kyle, du är bäst! Vet du det?”
”Nej.” log Kyle.
Ashlee log. Han såg så gulligt blyg ut.
”Men det är du i alla fall.”
Ashlee kysste honom på kinden.
”Den 'bästaste' killen på jorden är du!”
*

Glöd – del 17

*

När hon bara hade tre trappsteg kvar i entréhallens stora trappa stannade Ashlee till. Hon satte sig och hämtade andan.
Hon kände på kinden där matteläraren hade slagit henne. Området var varmt och ömmade.
Gubbjävel... muttrade Ashlee för sig själv. Jag hoppas du ramlar ner i nåt hål och ruttnar!
Då hörde hon Kyles röst:
”Ashie!”
Ashlee tittade upp och fick syn på Kyle, Coral, Max, Chris och Darla vid toppen av trappan.
”Ska inte ni ha lektion?”
”Nej, det är lunchdags nu.” sa Coral.
”Vill du följa med oss och ta en hamburgare?” frågade Chris.
Ashlee log och nickade.
Hon reste sig och klev ned för de sista trappstegen.
När hon gjort det, klev hon upp tre steg igen, vände och gick ner. Hon räknade noga varje steg.
Sedan upprepade hon proceduren.
När hon var på väg att göra det en tredje gång lyfte Chris ner henne.
”Nej Ashlee... vi ska faktiskt äta lunch idag.” skrattade han.
Han höll henne fast henne med sina starka armar och snurrade runt med henne.
Ashlee fnissade.
Hon var så tacksam för att hennes vänner kunde hantera hennes tvångstankar och tics med så mycket förståelse och humor. Då skämdes hon inte för det, utan glömde nästan bort att hon hade OCD och TS.
Chris släppte ner Ashlee och gav henne en kram.
*

Glöd – del 16

*

Rektorn kikade ut från sitt rum.
”Oj! Vilken folksamling det var här då! Vad har hänt?”
Eleverna började prata i munnen på varandra, snabbt och med upprörda röster.
Mrs. Rice lugnade ner dem.
”Låt Ashlee berätta vad som hände.”
Mrs. Rice ledde mjukt in Ashlee på rektorns rum.
Idrottsläraren, Mr. Carlisle, Kyle och Max följde efter.
Rektorn såg på Ashlee.
”Vad har hänt, vännen?”
”Mister Carlisle slog mig.” mumlade Ashlee, knappt hörbart.
Rektorn såg på flickan.
”Hörde jag rätt...? Sa du att han slog dig?!"
Ashlee nickade.
"Men Herregud! Får jag se på dig?”
Rektorn undersökte flickans kind.
”Lilla vän...”
Nu orkade inte Ashlee med mer uppmärksamhet. Hon knuffade sig förbi lärarna och sina klasskamrater och sprang ifrån dem.
Hon sprang till sitt skåp och slet ut sin jacka och ryggsäck.
Hon hade fått nog av skolan för idag.
*

Solsken, korv & praliner

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #30.
En grillad med bröd och gurkmajonnäs, bad jag och i samma
stund nös han, rakt ut, över korvar och tillbehör.
Ska bli, snörvlade han.

”Mmm trevligt... extra allt.” muttrade jag.
Emilia rynkade på näsan och fnissade.
”Äckligt...!” viskade hon.
”Eller hur!” sa jag. ”Du mannen, jag tar ingen korv.”
Korvgubben såg snopen ut när Emilia och jag sprang därifrån.
”Merde...!” flämtade jag. ”Snorkorv liksom!”
”Fräscht, Dante!” tjöt Emilia. ”Slemmigt – men mättande!”
Vi skrattade högt och fick folk att glo på oss. Några såg irriterade ut.
”Små barn ska synas, men inte höras.” sa en gammal tant.
”Men Madame...” sa jag. ”man ska vara glad en sån här dag. Det är fredag och solen skiner. Le soleil! Härligt va!”
”Ja, ja, ja.” muttrade sura damen.
”Gå och köp lite praliner, eller vad damer nu äter," föreslog jag. "så känner ni er lite piggare.”
Damen tittade på mig som om jag var ett UFO.
”Praliner...?”
”Chocolat, Madame, chocolat. Très bon!”
Damen fnös.
Emilia log då sitt allra soligaste leende. Jag svär, mon ami, det kan smälta värsta vulkanen!
”Fredagsmys, damen! Det är jättehärligt!”
Nu, ärade läsare och läsarinna, hände något fantastiskt: damen log faktiskt!
”Jag kanske ska gå och köpa mig några karameller.” sa hon.
Emilia och jag gjorde tummen upp och sprang skrattande vidare.
*

Glöd – del 15

*

På väg till rektorn mötte de Coral och Darla.
”Vart är ni på väg?” frågade Darla häpet.
”Till rektorn.” sa Max. ”Mr. Carlisle slog till Ashlee och nu ska han få sina fiskar varma!”
Coral och Darla stirrade på Max.
”Han gjorde vad...?” utbrast Coral.
”Han gav Ash värsta örfilen!” sa Chris. ”Kolla på henne!”
”Vilket jävla svin!” sa Darla. ”Kom Ash, får jag se på dig?”
Darla såg på Ashlees kind.
”Usch... lilla stackare... Gör det ont?”
Ashlee nickade.
”Mr. Carlisle kommer säkert att åka ut från den här skolan med öronen före!” sa Chris.
”Ja, det får vi verkligen hoppas.” sa Darla.
”Coach, vad händer med Mister Carlisle nu?” frågade Max.
”Vi polisanmäler honom och så kan Ashlees föräldrar stämma honom.”
”Bra!” sa Max.
Idrottsläraren nickade och log. Sedan vände han sig till Ashlee.
”Ashlee, är mamma eller pappa hemma nu?”
”Pappa är hemma.” svarade Ashlee. ”Han är ledig idag. Men ring honom inte, han kanske sover, han har jobbat så mycket.”
”Han vill nog gärna få reda på vad som har hänt.” sa idrottsläraren.
”Mmm..” sa Ashlee. ”Det vill han nog.”
”Ashlee, du är nog viktigare än en ledig dag för din farsa.” sa Chris.
”Det tror jag också.” log idrottsläraren.
*

Glöd – del 14

*

Idrottsläraren såg på Ashlee.
”Kom, nu ska vi till rektorn och berätta vad som har hänt. Vill någon följa med och agera vittne”
Hela klassen räckte ivrigt upp handen - till och med Brent och Jerry.
Ungdomarna såg fram emot att se sin hatade mattelärare åka dit.
Nu kanske de äntligen skulle bli av med honom!
”Ja vad fan, kom med allihop.” sa idrottsläraren.
Han log lite; stolt över att de ställde upp för Ashlee - för det gjorde nästan hela klassen.

Mr. Carlisle såg både butter och modfälld ut när han, idrottsläraren, Mrs. Rice och hela klassen marscherade iväg till rektorn.
”Dead man walking... Dead man walking...!” sa Max med lite sjungande röst.
Ashlee trampade honom på foten för att få tyst på honom.
*

Glöd – del 13

*

Det blev dödstyst i klassrummet. Eleverna satt bara vid sina bänkar och såg storögda på sina lärare.
”Vad pratar du om?” sa matteläraren, fastän han mycket väl förstod vad hans lärarkollega pratade om.
Idrottsläraren vinkade till sig Ashlee.
Hon kom lite motvilligt in i klassrummet tillsammans med Kyle och ställde sig intill idrottsläraren.
”Jag pratar om det här!” sa idrottsläraren och gjorde en gest mot Ashlees ansikte. "Jag pratar om att du misshandlar dina elever!”
”Hon provocerade mig!” protesterade matteläraren.
”Så då är det rätt att slå henne...?” sa Max.
Han gick fram till Ashlee och lade en arm om henne.
”Vem har slagit vem?” frågade Mrs. Rice som kom just in i klassrummet.
”Mister Carlisle slog Ashlee.” berättade Kyle.
”Hon var uppkäftig, vägrade lyda och hon stod och härmade mig!” sa Mr. Carlisle. ”Och det var inte första gången.”
”Ashlee gör det inte med vilje!” utbrast Mrs. Rice. ”Det är verbala tics, det hör till när man har Tourettes – det vet du!”
”Skitsnack. Flummigt dravel.” mumlade matteläraren, nästan ohörbart.
Idrottsläraren gav Mr. Carlisle en så hätsk blick att matteläraren bleknade och nästan sjönk ihop.
”Shit..." pustade Max. "jag skulle inte vilja möta Coach i en mörk gränd när han har den blicken...
”Hon provocerade mig...” förvarade sig matteläraren.
”Om jag fick för mig att slå alla som provocerade mig skulle jag inte ha tid med annat.” morrade idrottsläraren. ”Du ska inte stå där och tro att du kommer undan med det här!”
*

Glöd – del 12

*

Ashlee och Kyle bestämde sig för att smita in i det lilla grupprummet intill klassrummet, där skulle de få vara ifred.
När de nästan var framme mötte de idrottsläraren. Han såg direkt på Ashlee och Kyle att något var fel och den upprörda stämningen som fortfarande pågick i klassrummet gick inte att undvika ens om man försökte.
”Vad har hänt där inne?” frågade idrottsläraren.
Då fick han syn på den kraftiga rodnaden på Ashlees kind. Han såg också att flickan gråtit, det hängde fortfarande tårar i hennes mörka ögonfransar.
”Vad har hänt, vännen?” frågade han. ”Har du fått en smäll av någon?”
Ashlee bara nickade.
Idrottsläraren lyfte upp Ashlees haka och såg henne i ögonen.
”Vem har slagit dig, vännen?”
Ashlee svalde ner en klump i halsen.
”Mister Carlisle.” svarade hon till slut.
”Vad är du säger...?!”
Idrottsläraren blev mörk i ögonen.
”Han slog henne hårt!” sa Kyle.
Läraren nickade. Han såg på Ashlees kind igen.
”Jag ser det.”
Kyle berättade vad som hänt i klassrummet.
”Hon kunde inte hjälpa det.”
”Han tyckte att jag provocerade honom.” mumlade Ashlee.
Idrottsläraren skakade ilsket på huvudet och rusade in i klassrummet.
”Vad är du för idiot som ger dig på dina elever?!”
*

Förnimmelse i mörkret

*

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #10.
När jag klev av bussen insåg jag att jag hade gått av för tidigt.
Det var mörkt och ödsligt.
Jag hade en känsla av att jag inte var ensam.

Jag hörde steg bakom mig och kastade en försiktig blick bakåt.
Jag såg en man i trettioårsåldern. Det fanns något i hans blick som fick min mage att knyta sig.
Nu gällde det att koma härifrån så fort som möjligt!
Jag gick lite fortare, det gjorde även min förföljare.
Snabbt gick jag över till andra sidan gatan. Men snart hörde jag stegen efter mig igen.
Oro bubblade i magen och i mitt huvud snurrade olika scenarion.
Vad som skulle hända när han fick tag i mig ville jag inte ens tänka på.
Han var alldeles nära nu. Om han sträckte ut handen skulle han kunna grabba tag i mig.
Med bultande hjärta och andan i halsen småsprang jag.
Nu var jag vid bron, snart inne i stan. Jag kunde slinka in en affär eller på en restaurang och söka skydd.
Då sprang jag in i någon. Jag skrek till och backade undan.

”Sophie, lugn, det är bara jag.”
Den lugna rösten var så bekant. Mjuk och trygg.
Lättad över att det inte var någon kumpan till förföljaren såg jag upp på killen. Sedan gav jag ifrån mig ännu ett litet skrik.
Men denna gången var ett lyckoskrik.
”Jack!”
”Det är jag det.” sa han och log. Han gav mig en kram. ”Kul att se dig igen, Sophie! Skrämde jag dig?”
”Va? Nej, men jag blev förföljd av en skum typ...”
Jag hörde hur min röst darrade.
”Åh Jack! Vilken tur att det var du!”
Jag kramade min barndomsvän länge.
”Men Sophie... du skakar ju...” sa Jack. ”Vet du vad, vi går och äter en bit mat, så får du värma dig. Och så kan vi snacka lite.”
Jag såg på honom. Han var precis lika snygg som jag mindes honom. Och nu kände jag hur mycket jag hade saknat honom.
”Det låter som en utmärkt plan.” log jag.
Han log tillbaka.
Vi gick in mot stan.
”Men nu måste du berätta vad du gör i stan, Jackie Cooper – du har ju inte varit hemma på flera år!”
”Lång historia.” sa Jack. ”Men jag ska berätta, när vi har fått lite mat i oss.”

Jag var så nyfiken! Jag ville höra allt om vad mitt livs kärlek hade haft för sig sedan han flyttade från stan.
*

Glöd – del 11

*

Kyle hittade Ashlee ute på skolgården några minuter senare.
Hon satt uppe på en låg stenmur med knäna uppdragna till hakan och armarna om benen.
Kyle satte sig bredvid henne.
”Hej. Blir du inte kall?”
Ashlee ryckte på axlarna.
Kyle tog av sig sin tunna flanellskjorta som han bar ovanpå sin T-shirt och hängde den om Ashlees axlar.
”Det blev lite för mycket där inne.” sa Ashlee.
Hennes gröna ögon var fulla med tårar. Det var bara en tidsfråga innan de skulle svämma över.
”Åh Ashlee...”
Kyle drog Ashlee intill sig och höll om henne. Då kände han att hon började skaka av gråt.
”Jag är ett freak!” grät hon.
”Det är du inte alls!” sa Kyle och kramade henne hårdare. ”Alla som säger så om dig snackar skit, det vet du, Ashie! Du kan inte hjälpa att du har tics och tvångstankar.”
Ashlee lindade armarna om Kyles hals.
”Jag vill inte gå tillbaka till klassrummet.” snyftade hon.
”Då gör vi inte det.” sa Kyle lugnt. ”Men vi borde åtminstone gå in, du får inte bli kall. Och nu börjar det regna.”
Ashlee torkade tårarna med baksidan av handen.
”Du är så snäll, Kyle.”
Hon kysste honom på kinden.
*

Glöd – del 10

*

Flera minuter senare satt en olycklig Ashlee på sin stol och jobbade med sin mattebok.
Plötsligt började hon dunsa med radergummit i boken igen.
”Nej... inte igen...!” stönade några.
Mr. Carlisles tålamod höll på att ta slut.
”Nu räcker det, Miss Hayden.”
Han ledde henne mot dörren.
”Nu har jag fått nog av dig.”
”Nu har jag fått nog av dig.” ekade Ashlee.
Mr. Carlisle var nu alldeles röd i ansiktet. Han öppnade klassrumsdörren och pekade ut i korridoren med hela handen.
”Ut ur mitt klassrum.”
”Ut ur mitt klassrum.” ekade Ashlee.
Flera av klasskamraterna skrattade.
Mr. Carlisle blev ännu rödare av ilska.
”Ut ur mitt klassrum säger jag!”
”Ut ur mitt klassrum säger jag!” ekade Ashlee lugnt.
SMACK!
Mr. Carlisles hårda, torra handflata landade på Ashlees kind.
En stor, blossande ros trädde fram på Ashlees annars lite bleka hy.

”Vad fan gör du!” skrek Max och rusade fram till Ashlee. ”Det där är barnmisshandel!”
Kyle sprang också fram till Ashlee. Han höll tröstande om henne.
Ashlee stod lugnt och såg upp på Mr. Carlisle med hatfull blick. Det såg ut som hon försökte mörda honom med endast ögonen som vapen.
Kyle tänkte att det var samma sorts blick som Coral kunde ge fadern.
Klasskamraterna var inte lika lugna och behärskade som Ashlee.
”Du är ju inte klok!” tjöt Shirley.
”Vi ska anmäla dig!” sa Julie.
”Vi går till rektorn och berättar allt!” sa Max.

Ashlee rusade plötsligt ut ur klassrummet.
”Ashlee, vart ska du?” ropade Max efter henne, men Ashlee svarade inte.
Max såg olyckligt på sina kamrater.
”Ska vi springa efter, eller vad...?”
Shirley strök lätt Kyle över ryggen.
”Spring efter henne du, Kyle. Hon behöver nog prata med en bra vän nu.”
Kyle nickade och sprang iväg för att leta efter Ashlee.
*

Glöd – del 9

*

Ashlee passade på att snappa åt sig arbetsbladen med Soduko på väg till sin bänk.
”Mister Carlisle, får Kyle och jag gå till det lilla grupprummet här intill och jobba?” bad hon.
”Nej, Miss Hayden. Nu sitter du här och jobbar.”
Ashlee gick mot dörren.
”Vi behöver få sitta och jobba i lugn och ro.” förklarade hon.
”Om du sätter dig ner och och jobbar så blir det lugn och ro här inne.” sa Mr. Carlisle.
”Snälla Mister Carlisle...” började Ashlee.
”Tyst nu!” röt Mr. Carlisle.
”Tyst nu!” ekade Ashlee.
”Du står väl inte här och härmar mig?!” sa Mr. Carlisle.
”Hon kan inte hjälpa det, Sir.” sa Kyle. ”Det är tics.”
Mr. Carlisle lyssnade inte på Kyle. Han såg surt på Ashlee igen.
 ”Nu räcker det, Miss Hayden. Gå och sätt dig.”
”Gå och sätt dig.” ekade Ashlee.
Några i klassen skrockade.
”Nu slutar du härmas! Det är inte kul!” röt Mr. Carlisle. ”Sätt dig på din plats och jobba med din bok!”
Han tog tag i Ashlees arm och ledde henne till hennes bänk.
”Släpp mig!” sa Ashlee och frigjorde sig från lärarens grepp. ”Jag får gå iväg och jobba för Mrs. Rice!”
”Hon får det.” intygade Max. ”Om hennes OCD och tics blir för jobbiga kan hon få tillåtelse att sitta i grupprummet och jobba.”
”Sa ju det Sir!” sa Ashlee triumferande.
Hon gick mot dörren.
”För sista gången: gå och sätt dig!” röt Mr. Carlisle.
*

Glöd – del 8

*

Strax innan andra timmen av matte-lektionen skulle börja kom Mr. Carlisle in i klassrummet.
”Jag hoppas att ni alla har gjort läxan.”
Eleverna nickade.
”Bra.” sa läraren.
Han gick fram till Kyle och Ashlee och tog ifrån dem arbetsbladen med Sudoku.
”Det här får ni leka med på fritiden.”
”Men Mrs. Rice sa att vi fick hålla på med det!” protesterade Ashlee.
”Men nu har ni inte Mrs. Rice, utan mig.” svarade Mr. Carlisle.
Han lade arbetsbladen på katedern.
Ashlee smög fram och tog tillbaka dem.
När hon satte sig igen fick Mr. Carlisle se att hon tagit arbetsbladen.
Läraren fick en sträng rynka mellan ögonen.
”Lägg tillbaka pappren, Miss Hayden.”
”Med all respekt, Sir, så fick vi tillåtelse att lösa Soduko idag.”
”Jag sa att ni ska jobba med era böcker.” sa Mr. Carlisle och tog återigen arbetsbladen till katedern.
”Vi jobbar med boken, Ash.” sa Kyle, som ville behålla friden i klassrummet.
”Nu ska vi gå igenom läxan.” sa Mr. Carlisle till klassen.
Han skrev upp talen som eleverna haft i läxa på svarta tavlan, sedan valde han ut vilka elever som skulle komma fram och lösa talen.
Kyle fick komma fram och lösa den näst sista talet.
När Mr. Carlisle såg att Kyle inte kunde lösningen dök den stränga rynkan upp igen.
”Har du inte gjort läxan?”
”Jag har en annan bok, Sir.” mumlade Kyle.
Miss Rice hade i höstas skaffat matteböcker som var lite lättare än de andras åt Kyle.
”Ja, visst ja.” suckade Carlisle. ”Gå och sätt dig du.”
Julie fick komma fram och lösa ännu ett tal.
Det sista talet fick Ashlee lösa. Hon tragglade länge med talet innan hon gav upp.
”Matte är ändå överskattat.” sa hon likgiltigt och ryckte på axlarna.
De flesta i klassen fnissade.
*

Glöd – del 7

*

Varje gång Ashlee skulle börja räkna ett nytt tal dunkade hon tre gånger med sitt radergummi i matteboken. Det var inte speciellt höga dunsar, men de irriterade ändå klasskamraterna.
”Snälla, sluta med det där.” sa Julie.
”Mmmm.” sa Ashlee, men hon fortsatte.
Nytt tal – duns, duns, duns.
Efter ett par gånger fick Brent nog.
”Lägg av nu, ditt jävla freak!”
”Hon kan inte hjälpa det.” sa Kyle.
”Det är för fan bara att sluta...!” fräste Brent.
”Nu får du vara tyst Brent.” sa Mrs. Rice.
”Hon då?!” Brent pekade bort mot Ashlee.
”Hon kan inte rå för det!” sa Max argt.
Kyle lade sin hand på Ashlees.
”Ash, vill du hjälpa mig med det här?”
Han knackade med pennan på sitt sudoku.
Ashlee nickade. De började lösa sifferpusslet tillsammans.
Men efter några minuter började Ashlee dunsa med radergummit igen.
”Men vad fan...!” stönade Brent. ”Du är ju störd!”
Han reste gick fram till Ashlee, slet radergummit ur hennes hand och kastade iväg det.
”Nu är du så god och plockar upp det där igen.” sa Mrs. Rice. ”Sedan lämnar du tillbaka det till Ashlee och ber henne om ursäkt.”
Brent gjorde som lärarinnan sa, men med stor motvilja.
”Här har du ditt gamla sudd. Kan du använda det som en normal människa nu?”
”Fin ursäkt.” sa Max.
Brent gav honom en varnande blick och gick tillbaka till sin plats.
”Du behöver väl inte vara så taskig?” viskade Julie. ”Ashlee kan faktiskt inte rå för att hon håller på så där.”
Brent bara ryckte likgiltigt på axlarna.
”Jag tycker ändå att hon är störd.” muttrade han.
Julie bara skakade på huvudet åt Brent. Hon var själv inte särskilt förtjust i Ashlee, men hon tyckte att Brent kunde gå för långt ibland.
*

Glöd – del 6

*

Eleverna sken upp när de såg att det inte var Mr. Carlisle som satt vid katedern, utan deras andra mattelärare, Mrs. Rice.
”Ska vi ha er idag, Mrs. Rice?” frågade Kyle.
Lärarinnan log mot honom.
”Ja, men bara första timmen.”
”Varför kan vi inte ha dig andra timmen också?” undrade Ashlee.
”Jag ska på ett möte då.”
”Jaha.” sa Ashlee med rösten full av besvikelse. ”Fast jag tycker att vi är roligare än gamla möten.”
Mrs. Rice skrattade.
”Ja, det tycker jag också, Ashlee. Men som lärare måste man tyvärr vara med på gamla, tråkiga möten också.”

Klassen satte sig i sina bänkar, slog upp kapitel 4 i matteboken och började räkna.
Kyle suckade tungt.
Mrs. Rice gick fram till honom.
”Är det jobbigt?”
Kyle nickade.
”Det går ju inte in i huvudet...!”
”Nä, det är ju lite svårt när man ingen IQ har!” skrockade Jerry elakt.
Mrs. Rice gav honom en sträng blick.
”Så äger man inte, Jerry! Och det går nog bättre för dina kamrater om du vänder dig framåt och fokuserar på ditt eget arbete.”
Tillplattat av tillsägelsen återgick Jerry till sin mattebok.
Mrs. Rice förklarade lugnt och tålmodigt ett tal för Kyle.
Kyle suckade på nytt och skakade på huvudet.
”Jag är ledsen, Mrs. Rice, men det går inte...”
”Det behöver du inte be om ursäkt för, Kyle. Vänta lite, så ska jag hämta något annat åt dig.”
Mrs. Rice gick fram till katedern och hämtade en liten bunt med arbetsblad.
”Har du löst Soduko någon gång, Kyle?”
”Ja, ett par gånger. Coral har visat mig.”
”Vill du göra det nu? Det kanske är lite roligare än att jobba med boken hela tiden.”
Kyle log mot sin lärare.
”Tack, Mrs. Rice.”
Mrs. Rice log tillbaka. Sedan lade hon en hand på Ashlees axel.
”Hur går det för dig då?”
”Jag kämpar på.” sa Ashlee.
”Det är bra det.” skrattade lärarinnan.
*