*
Det var en kall fredagsmorgon i Blue Creek. Vårvädret dröjde och det hängde regn i luften.
”Jag tycker om när det regnar.” sa Kevin. ”För kan man hoppa i vattenpölar.”
”Är det roligt att bli alldeles blöt och kall?” frågade Ashlee.
”Ja, det är det.” sa Kevin och log brett mot sin storasyster. ”Och så kan jag stänka vatten på dig.”
”Haha, tror du ja.” skrattade Ashlee.
Matthew Hayden - Ashlee och Kevins pappa - kom gående en bit därifrån. Han vinkade till sina barn och till Kyle, Coral och Darla.
”Ashlee - mössa!” ropade han.
”Ja, den är jättesnygg på dig pappa!” sa Ashlee och gjorde tummen upp.
Kevin, Darla, Coral och Kyle skrattade.
Matthew Hayden kom skrattade fram till sin dotter.
”Jag menade att du ska ta på dig din mössa, trollet.”
”Jag vet, jag bara retas. Jag har min mössa här.” Ashlee klappade på sin jackficka.
”Den är nog finare på ditt huvud.” sa Matthew och log.
Ashlee tog på sig sin mössa.
”Åååh... vad fin jag blev!” sa hon överdrivet och fladdrade med ögonfransarna.
De andra skrattade.
”Min lilla gulliga tokunge.” skrattade Matthew. ”Stick iväg nu, så ni inte kommer för sent till skolan.”
Ungdomarna skyndade sig iväg med Kevin i släptåg.
”Hej då pappa! Vi ses ikväll!” ropade Ashlee.
Matthew gav sin dotter en slängkyss. Sedan log han när han såg att Ashlee drog till sig Kevin så att han inte skulle komma så långt efter dem.
Han var stolt över hur bra Ashlee tog hand om sin lillebror och att hon alltid var så snäll mot honom.
*
onsdag, april 07, 2010
måndag, april 05, 2010
Rekognosering
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor
”Börja” #21.
Nu när jag visste vem som bodde i huset gick jag förbi där
varje dag.
Ofta lånade jag med mig grannens hund.
Ingen misstänker en hundägare på promenad.
Så en dag gav det utdelning.
Det första jag lade märke till när hon kom ut ur huset var att hon var mycket mindre än vad jag hade föreställt mig.
Fan, hur gammal var hon egentligen...? Tretton? Fjorton?
Hon var helt klart ett par år yngre än de andra ligistglinen. Hon såg så oskyldig ut...
Men även små vandaler kan se ut som änglar, tänkte jag.
Ytterdörren öppnades igen, en liten grabb klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom ut på verandan. Han halvsprang fram till tjejen.
”Vi ska faktiskt gå tillsammans till skolan...!” flämtade han.
”Då får du väl skynda dig.” svarade tjejen.
Men sedan log hon brett och väntade in grabben, förmodligen hennes lillebror.
Hon lade armen om hans axlar och sade något som han skrattade åt.
När de gick förbi mig drog hunden i kopplet. Han ville hälsa på ungarna.
”Får man klappa den?” frågade grabben.
”Gå inte fram till främmande hundar.” sa tjejen, som förmodligen var hans syster.
”Men han är säkert snäll!” sa grabben.
”Det spelar ingen roll.” sa tjejen med en liten suck.
Sedan tillade hon i en bestämd, menande ton:
”Dessutom kommer du få en massa hundhår på dig...”
Grabben suckade.
”Visst ja...”
Han såg upp på sin syrra.
”Varför måste du vara allergisk?”
Tjejen flinade.
”För att du inte ska få nån hund fattar du väl?”
Grabben skrattade.
”Kul, verkligen kul.”
Tjejen såg upp på mig. Hon var söt och hade väldigt vackra ögon, havsgröna, som var inramade av täta, svarta ögonfransar.
Hon gav mig nu en väldigt granskande blick. Det såg ut som om hon försökte memorera mig utseende.
Jag log mot henne i ett försök att se vänlig ut.
Hon fick en liten rynka mellan ögonbrynen.
Fan, anade hon oråd nu...? Inte bra.
”Fin hund.” sa grabben. ”Vad heter den?”
Jag rycktes ur mina funderingar.
”Eh... han heter Napoleon.”
Grabben log stort.
”Napoleon? Coolt namn!”
Tjejen drog i hans arm.
”Kom nu, annars missar vi bussen.”
Ungarna gick mot skolbussen.
”Hej då Napoleon!” ropade grabben och vinkade.
Tjejen vände sig om medan de gick och gav mig en sista misstänksam blick.
Jag gillade inte alls att hon tittade på mig sådär.
Hon fick inte lägga mitt utseende på minnet.
*
”Börja” #21.
Nu när jag visste vem som bodde i huset gick jag förbi där
varje dag.
Ofta lånade jag med mig grannens hund.
Ingen misstänker en hundägare på promenad.
Så en dag gav det utdelning.
Det första jag lade märke till när hon kom ut ur huset var att hon var mycket mindre än vad jag hade föreställt mig.
Fan, hur gammal var hon egentligen...? Tretton? Fjorton?
Hon var helt klart ett par år yngre än de andra ligistglinen. Hon såg så oskyldig ut...
Men även små vandaler kan se ut som änglar, tänkte jag.
Ytterdörren öppnades igen, en liten grabb klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom ut på verandan. Han halvsprang fram till tjejen.
”Vi ska faktiskt gå tillsammans till skolan...!” flämtade han.
”Då får du väl skynda dig.” svarade tjejen.
Men sedan log hon brett och väntade in grabben, förmodligen hennes lillebror.
Hon lade armen om hans axlar och sade något som han skrattade åt.
När de gick förbi mig drog hunden i kopplet. Han ville hälsa på ungarna.
”Får man klappa den?” frågade grabben.
”Gå inte fram till främmande hundar.” sa tjejen, som förmodligen var hans syster.
”Men han är säkert snäll!” sa grabben.
”Det spelar ingen roll.” sa tjejen med en liten suck.
Sedan tillade hon i en bestämd, menande ton:
”Dessutom kommer du få en massa hundhår på dig...”
Grabben suckade.
”Visst ja...”
Han såg upp på sin syrra.
”Varför måste du vara allergisk?”
Tjejen flinade.
”För att du inte ska få nån hund fattar du väl?”
Grabben skrattade.
”Kul, verkligen kul.”
Tjejen såg upp på mig. Hon var söt och hade väldigt vackra ögon, havsgröna, som var inramade av täta, svarta ögonfransar.
Hon gav mig nu en väldigt granskande blick. Det såg ut som om hon försökte memorera mig utseende.
Jag log mot henne i ett försök att se vänlig ut.
Hon fick en liten rynka mellan ögonbrynen.
Fan, anade hon oråd nu...? Inte bra.
”Fin hund.” sa grabben. ”Vad heter den?”
Jag rycktes ur mina funderingar.
”Eh... han heter Napoleon.”
Grabben log stort.
”Napoleon? Coolt namn!”
Tjejen drog i hans arm.
”Kom nu, annars missar vi bussen.”
Ungarna gick mot skolbussen.
”Hej då Napoleon!” ropade grabben och vinkade.
Tjejen vände sig om medan de gick och gav mig en sista misstänksam blick.
Jag gillade inte alls att hon tittade på mig sådär.
Hon fick inte lägga mitt utseende på minnet.
*
torsdag, april 01, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:91 - 1 april
Luras!
"Maggan! Vet du, jag har tappat en tand!"
Melwin höll mycket riktigt fram en liten framtand mot sin förskollärare Maggan.
"Men oj!" utbrast Maggan. "Gjorde det ont?".
"Näää." Melwin skakade på huvudet.
"Får jag se vilken tand det är Melwin?"
"Den." sa Melwin och pekade på tanden i sin lilla näve.
Maggan log.
"Nej, jag menar, får jag se i munnen?"
Melwin nickade och gapade stort.
Maggan tittade på pojkens tänder. Hon såg mer och mer förbryllad ut.
"Men Melwin... du har ju inte tappat nån tand..."
"Nääää!" fnissade Melwin.
Noel kom springande emot dem. Han storskrattade.
"April, april, din dumma sill!"
Maggan såg att Noel saknade en framtand i överkäken.
Visst ja! Första april!
Hon log mot tvillingarna.
"Så ni bara lurade mig? Busungar!"
Melwin skrattade stolt.
"Aaaa! Roligt!"
*
"Maggan! Vet du, jag har tappat en tand!"
Melwin höll mycket riktigt fram en liten framtand mot sin förskollärare Maggan.
"Men oj!" utbrast Maggan. "Gjorde det ont?".
"Näää." Melwin skakade på huvudet.
"Får jag se vilken tand det är Melwin?"
"Den." sa Melwin och pekade på tanden i sin lilla näve.
Maggan log.
"Nej, jag menar, får jag se i munnen?"
Melwin nickade och gapade stort.
Maggan tittade på pojkens tänder. Hon såg mer och mer förbryllad ut.
"Men Melwin... du har ju inte tappat nån tand..."
"Nääää!" fnissade Melwin.
Noel kom springande emot dem. Han storskrattade.
"April, april, din dumma sill!"
Maggan såg att Noel saknade en framtand i överkäken.
Visst ja! Första april!
Hon log mot tvillingarna.
"Så ni bara lurade mig? Busungar!"
Melwin skrattade stolt.
"Aaaa! Roligt!"
*
tisdag, mars 30, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:89 - 30 mars
Skriv om måttfullhet.
"Jag vill ha O'Boy!" sa Noel vid frukosten.
"Nej," sa Malena. "det är för mycket socker i. Du får dricka mjölk."
"Okej då." sa Noel surmulet.
Mamma Malena hällde upp mjölk i sin lille sons glas.
Noel, som noga övervakade upphällningen av den vita drycken, höll upp en hand.
"Stopp! Nu räcker det med nyttigheter."
"Men Noel, du tycker ju om mjölk." Malena kunde inte låta bli att le.
"Jo, mjölk är väl gott..." sa Noel.
Sedan gav han sin mamma en bestämd blick.
"Men nån måtta får det faktiskt va', mamma."
*
"Jag vill ha O'Boy!" sa Noel vid frukosten.
"Nej," sa Malena. "det är för mycket socker i. Du får dricka mjölk."
"Okej då." sa Noel surmulet.
Mamma Malena hällde upp mjölk i sin lille sons glas.
Noel, som noga övervakade upphällningen av den vita drycken, höll upp en hand.
"Stopp! Nu räcker det med nyttigheter."
"Men Noel, du tycker ju om mjölk." Malena kunde inte låta bli att le.
"Jo, mjölk är väl gott..." sa Noel.
Sedan gav han sin mamma en bestämd blick.
"Men nån måtta får det faktiskt va', mamma."
måndag, mars 29, 2010
torsdag, mars 25, 2010
Alfabets-dikt - av Coral
*
*
A - Art
B - Blue Creek
C - Capricorn
D - Darla (my best friend)
E - Expressions
F - Friendship
G - Giggle
H - Hairspray (the musical)
I - Indigo (color)
J - Joy (my middle name)
K - Kyle (best brother ever!)
L - Laughter
M - Magic
N - Novels
O - Ocean
P - Photography
Q - Quill
R - Roses
S - Strawberry Fields (The Beatles song)
T - Twitter
U - Utopia
V - Vacation
W - Writing
X - X-Files
Y - Yesterday (The Beatles song)
Z - Zoo
*
Alfabets-dikt - av Kyle
*
A - Ashlee
B - Blue Creek
C - Coral
D - Dreams
E - Extraordinary (Ashlee)
F - Friends
G - Gentleness
H - Happiness
I - Irish
J - Journey
K - Keepsake
L - Laughter
M - Music
N - Nature
O - Ocean
P - Photo gallery
Q - Quirk
R - Radical
S - Swimming
T - Twitter
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X-Files
Y - Yellow
Z - Zoo
*
A - Ashlee
B - Blue Creek
C - Coral
D - Dreams
E - Extraordinary (Ashlee)
F - Friends
G - Gentleness
H - Happiness
I - Irish
J - Journey
K - Keepsake
L - Laughter
M - Music
N - Nature
O - Ocean
P - Photo gallery
Q - Quirk
R - Radical
S - Swimming
T - Twitter
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X-Files
Y - Yellow
Z - Zoo
*
Alfabets-dikt - av Ashlee
*
A - Awesome
B - Blue Creek
C - Coca-Cola
D - Drama Club
E - Eden Park
F - Family & Friends
G - Green
H - Happy
I - Ice sickles
J - Jelly shoes
K - Kyle
L - Lifelong friendship
M - Music
N - Notes (yep, we pass notes in class... :P )
O - Ocean
P - Popsicles
Q - Quirk
R - Rock 'n' Roll \\m//(^_^)\\m//
S - Scorpio (my sign) ♏
T - TS
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X Files
Y - Yawn
Z - Zodiac
*
A - Awesome
B - Blue Creek
C - Coca-Cola
D - Drama Club
E - Eden Park
F - Family & Friends
G - Green
H - Happy
I - Ice sickles
J - Jelly shoes
K - Kyle
L - Lifelong friendship
M - Music
N - Notes (yep, we pass notes in class... :P )
O - Ocean
P - Popsicles
Q - Quirk
R - Rock 'n' Roll \\m//(^_^)\\m//
S - Scorpio (my sign) ♏
T - TS
U - Utopia
V - Vacations
W - Writing
X - X Files
Y - Yawn
Z - Zodiac
*
onsdag, mars 24, 2010
Ett hem för Baby Grace - del 4
Eden Park.
8 November, 1995.
"Tänk, nu är jag storebror." sa Patrick.
Han satt i den mjuka fåtöljen i vardagsrummet och höll Baby Grace i famnen.
"Jag har en lillasyster!"
Han pussade babyn på kinden.
"Min fina lillasyster." sa han ömt och gosade med henne.
Baby Grace såg ut att stortrivas.
"Hon tycker om dig, Patrick." sa Selma och log mot sin son.
"Mmm..." sa Patrick, utan att ta blicken från babyflickan. "Och jag tycker jättemycket om dig, lilla Grace."
Patrick var tyst en stund sedan såg han på sin mamma och pappa.
"Ska hon heta Grace?"
"Tycker du inte om namnet?" frågade Selma.
"Jo," sa Patrick. "det är jättesött, men jag tycker att vi ska ge henne ett eget namn också. Hon är ju faktiskt våran baby nu."
"Det är ingen dum idé." sa Matthew. "Grace kan vara hennes mellannman. Vill du ge henne ett förnamn, grabben?"
Patrick såg på sin pappa.
"Får jag ge henne ett namn?"
Matthew log och nickade.
Patrick reste sig och lade försiktigt ner sin lilla syster i fåtöljen. Sedan drog han till sig sitt ritblock och tuschpennor som låg på soffbordet.
Han satt länge och gjorde en lista med namn han tyckte var fina.
Till slut höll han upp blocket mot sin mamma och pappa.
"Så här ska hon heta! Jag tror det stavas så iallafall."
Söndagen den 14 november 1995 döptes Matthew och Selma Haydens lilla dotter, Patricks lillasyster, i Saint Grace Church.
Hennes fullständiga namn blev: Ashlee Grace Madison Hayden.
*
8 November, 1995.
"Tänk, nu är jag storebror." sa Patrick.
Han satt i den mjuka fåtöljen i vardagsrummet och höll Baby Grace i famnen.
"Jag har en lillasyster!"
Han pussade babyn på kinden.
"Min fina lillasyster." sa han ömt och gosade med henne.
Baby Grace såg ut att stortrivas.
"Hon tycker om dig, Patrick." sa Selma och log mot sin son.
"Mmm..." sa Patrick, utan att ta blicken från babyflickan. "Och jag tycker jättemycket om dig, lilla Grace."
Patrick var tyst en stund sedan såg han på sin mamma och pappa.
"Ska hon heta Grace?"
"Tycker du inte om namnet?" frågade Selma.
"Jo," sa Patrick. "det är jättesött, men jag tycker att vi ska ge henne ett eget namn också. Hon är ju faktiskt våran baby nu."
"Det är ingen dum idé." sa Matthew. "Grace kan vara hennes mellannman. Vill du ge henne ett förnamn, grabben?"
Patrick såg på sin pappa.
"Får jag ge henne ett namn?"
Matthew log och nickade.
Patrick reste sig och lade försiktigt ner sin lilla syster i fåtöljen. Sedan drog han till sig sitt ritblock och tuschpennor som låg på soffbordet.
Han satt länge och gjorde en lista med namn han tyckte var fina.
Till slut höll han upp blocket mot sin mamma och pappa.
"Så här ska hon heta! Jag tror det stavas så iallafall."
Söndagen den 14 november 1995 döptes Matthew och Selma Haydens lilla dotter, Patricks lillasyster, i Saint Grace Church.
Hennes fullständiga namn blev: Ashlee Grace Madison Hayden.
*
tisdag, mars 23, 2010
Back to Camp Topeka! Del 11
Nästa morgon
"Kom nu! Vi ska hälsa på Sunny!"
Ryan stod vid dörren och hoppade nästan av iver och otålighet.
"Vi kommer sötnos." skrattade Maureen.
"Får vi ta på oss skor först?" sa Sheila.
"Nej." sa Ryan.
Han sprang i förväg.
"Älskling!" ropade Sheila efter honom. "Ska du inte ha skor på dig?"
"Ryan går barfota så ofta han kan." sa Maureen. "Sån har han alltid varit."
"Kom nu!" ropade Ryan till tjejerna. "Sluta söla!"
"Jag älskar den grabben!" sa Sheila.
Tjejerna skyndade efter Ryan till sjukstugan.
Sunshine låg i sjuksängen och läste Archie. Hon lade ifrån sig serietidningen och såg glädjestrålande på Ryan, Maureen, Sheila och Jill när de kom in i sjukstugan.
"Hej!" sa hon. "Vad kul att se er!"
"Hur mår du?" frågade Maureen oroligt och kramade Sunshine.
"Jag har mått bättre." sa Sunshine. "Men det är iallafall bättre än igår."
Hon såg på Ryan.
"Hur mår du då? Efter sjukhusbesöket igår menar jag."
Ryan log.
"Det känns bättre nu när jag vet att du är okej."
Han kramade om Sunshine.
"Du räddade mitt liv igår, Ryan, vet du det? Du och Maureen."
"Gjorde vi...?" sa Ryan förvånat.
Sunshine log.
"Sjalen dummer! Hade ni inte kommit på det hade nog giftet spridit sig."
Ryan ryste. Han ville helst sluta tänka på läskiga giftormar nu.
Det verkade nästan som om Sunshine läst hans tankar, för hon tog hans hand, log och sa:
"Men nu pratar vi om nåt kul istället. Jag vill glömma den där jäkla ormen."
"Bra idé!" tyckte Ryan.
"Vad gjorde ni för kul igår kväll?" frågade Sunshine.
Maureen, Sheila och Jill såg lurigt på varandra.
Maureen lade armarna om Ryans midja.
"Ska vi visa vad vi gjorde med dig igår...?"
Ryan log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska ni verkligen inte göra."
"Jo, gör det." fnissade Sunshine.
*
"Kom nu! Vi ska hälsa på Sunny!"
Ryan stod vid dörren och hoppade nästan av iver och otålighet.
"Vi kommer sötnos." skrattade Maureen.
"Får vi ta på oss skor först?" sa Sheila.
"Nej." sa Ryan.
Han sprang i förväg.
"Älskling!" ropade Sheila efter honom. "Ska du inte ha skor på dig?"
"Ryan går barfota så ofta han kan." sa Maureen. "Sån har han alltid varit."
"Kom nu!" ropade Ryan till tjejerna. "Sluta söla!"
"Jag älskar den grabben!" sa Sheila.
Tjejerna skyndade efter Ryan till sjukstugan.
Sunshine låg i sjuksängen och läste Archie. Hon lade ifrån sig serietidningen och såg glädjestrålande på Ryan, Maureen, Sheila och Jill när de kom in i sjukstugan.
"Hej!" sa hon. "Vad kul att se er!"
"Hur mår du?" frågade Maureen oroligt och kramade Sunshine.
"Jag har mått bättre." sa Sunshine. "Men det är iallafall bättre än igår."
Hon såg på Ryan.
"Hur mår du då? Efter sjukhusbesöket igår menar jag."
Ryan log.
"Det känns bättre nu när jag vet att du är okej."
Han kramade om Sunshine.
"Du räddade mitt liv igår, Ryan, vet du det? Du och Maureen."
"Gjorde vi...?" sa Ryan förvånat.
Sunshine log.
"Sjalen dummer! Hade ni inte kommit på det hade nog giftet spridit sig."
Ryan ryste. Han ville helst sluta tänka på läskiga giftormar nu.
Det verkade nästan som om Sunshine läst hans tankar, för hon tog hans hand, log och sa:
"Men nu pratar vi om nåt kul istället. Jag vill glömma den där jäkla ormen."
"Bra idé!" tyckte Ryan.
"Vad gjorde ni för kul igår kväll?" frågade Sunshine.
Maureen, Sheila och Jill såg lurigt på varandra.
Maureen lade armarna om Ryans midja.
"Ska vi visa vad vi gjorde med dig igår...?"
Ryan log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska ni verkligen inte göra."
"Jo, gör det." fnissade Sunshine.
*
Back to Camp Topeka! Del 10
*
Ryan sov ganska oroligt den natten.
Maureen, som vaknade till mitt i natten, märkte att Ryan höll på att börja drömma mardrömmar.
Hon tassade bort till Ryans säng och lade sig intill honom. Sedan höll hon om Ryan och strök honom över håret.
Ända sedan hon var liten hade hon sett att Maggie brukade göra så, både med Ryan och Maureen själv. Hon visste att det hjälpte när Ryan hade mardrömmar.
Det gjorde det nu också. Ryan slappnade av och hans sömn blev lugnare.
Maureen log när hon kröp ner i sin säng några minuter senare.
Hon hade alltid tyckt om att ta hand om Ryan, som hon tyckte så mycket om.
Det var en egenskap hon ärvt av mamma Maggie.
Innan Maureen somnade funderade hon på hur Sunshine hade der borta i sjukstugan.
Mådde hon dåligt? Hade hon ont? var hon ledsen eller rädd?
Hoppas det blir morgon snart så att vi kan få gå och hälsa på Sunny! tänkte Maureen.
Sedan somnade hon.
*
Ryan sov ganska oroligt den natten.
Maureen, som vaknade till mitt i natten, märkte att Ryan höll på att börja drömma mardrömmar.
Hon tassade bort till Ryans säng och lade sig intill honom. Sedan höll hon om Ryan och strök honom över håret.
Ända sedan hon var liten hade hon sett att Maggie brukade göra så, både med Ryan och Maureen själv. Hon visste att det hjälpte när Ryan hade mardrömmar.
Det gjorde det nu också. Ryan slappnade av och hans sömn blev lugnare.
Maureen log när hon kröp ner i sin säng några minuter senare.
Hon hade alltid tyckt om att ta hand om Ryan, som hon tyckte så mycket om.
Det var en egenskap hon ärvt av mamma Maggie.
Innan Maureen somnade funderade hon på hur Sunshine hade der borta i sjukstugan.
Mådde hon dåligt? Hade hon ont? var hon ledsen eller rädd?
Hoppas det blir morgon snart så att vi kan få gå och hälsa på Sunny! tänkte Maureen.
Sedan somnade hon.
*
Back to Camp Topeka! Del 9
*
Nu kom även Jill fram till Ryan.
"Vet du Ryan, Sheila har rätt; du är jättesöt - och man måste verkligen pussa dig!"
Ryan log blygt. Hans kinder var rosiga.
Jill var inte alls lika framfusig som Sheila, så hon nöjde sig med att ge Ryan en lätt kyss på kinden.
Ryan rodnade ännu mer. Han la sig ner och gömde huvudet under kudden.
Tjejerna fnissade.
Maureen kittlade honom lätt på ryggen.
"Får vi se på dina röda öron Ryan?" retades hon.
"Neeej...! Och sluta kittla mig." fnissade Ryan och skruvade på sig.
Men Maureen slutade inte.
"Vi tänker aldrig sluta kittla dig, lilla gullplutt. För det är så kul." sa Sheila och så tog hon tag i Ryans fötter.
Ryan tittade upp på Sheila och Maureen.
"Jag tycker inte om er längre..." mumlade han truligt.
Sedan började han fnissa igen när tjejerna attackerade honom.
En lätt knackning hördes på dörren och Miss Coleman klev in.
"Jag vill inte vara en glädjedödare, men nu är det dags att sova."
"Får vi hälsa på Sunny imorgon?" frågade Ryan förhoppningsfullt. Han satte sig ivrigt upp.
Miss Coleman log varmt.
"Ja, det får ni. Då blir hon nog glad. Jag ska gå och säga godnatt till henne nu."
"Hälsa från oss!" sa Ryan och Maureen samtidigt.
"Det ska jag göra." log Miss Coleman. "Sov gott nu."
*
Nu kom även Jill fram till Ryan.
"Vet du Ryan, Sheila har rätt; du är jättesöt - och man måste verkligen pussa dig!"
Ryan log blygt. Hans kinder var rosiga.
Jill var inte alls lika framfusig som Sheila, så hon nöjde sig med att ge Ryan en lätt kyss på kinden.
Ryan rodnade ännu mer. Han la sig ner och gömde huvudet under kudden.
Tjejerna fnissade.
Maureen kittlade honom lätt på ryggen.
"Får vi se på dina röda öron Ryan?" retades hon.
"Neeej...! Och sluta kittla mig." fnissade Ryan och skruvade på sig.
Men Maureen slutade inte.
"Vi tänker aldrig sluta kittla dig, lilla gullplutt. För det är så kul." sa Sheila och så tog hon tag i Ryans fötter.
Ryan tittade upp på Sheila och Maureen.
"Jag tycker inte om er längre..." mumlade han truligt.
Sedan började han fnissa igen när tjejerna attackerade honom.
En lätt knackning hördes på dörren och Miss Coleman klev in.
"Jag vill inte vara en glädjedödare, men nu är det dags att sova."
"Får vi hälsa på Sunny imorgon?" frågade Ryan förhoppningsfullt. Han satte sig ivrigt upp.
Miss Coleman log varmt.
"Ja, det får ni. Då blir hon nog glad. Jag ska gå och säga godnatt till henne nu."
"Hälsa från oss!" sa Ryan och Maureen samtidigt.
"Det ska jag göra." log Miss Coleman. "Sov gott nu."
*
Back to Camp Topeka! Del 8
*
Sunshine blev utskriven från sjukhuset senare på eftermiddagen, men hon mådde fortfarande lite dåligt och eftersom Camp Topkeas sjukstuge-läkare ville hålla Sunshine under observation, skulle hon tillbringa natten i sjukstugan.
"Stackars Sunny som måste sova ensam inatt..." sa Ryan när han, Maureen, Sheila och Jill låg i sina sängar den kvällen.
"Helt ensam är hon inte," sa Sheila. "Doktorn är ju där."
"Mmm... men ändå..." sa Ryan och såg lite sorgsen ut. Han satte sig upp i sängen.
Maureen satte sig nära honom.
"Du är fin du Ryan, som är så omtänksam."
Hon strök Ryan över håret.
"Äh... det är väl ni också." mumlade Ryan.
Maureen, Sheila och Jill log åt att Ryan blev generad när han fick en komplimang.
"Vad ler ni åt?" frågade han.
Tjejerna fnissade.
Sheila satte sig också på Ryans säng.
"Vi ler åt dig, för du är så söt."
Nu såg Ryan ännu mer generad ut. Han skakade på huvudet.
"Jo, du är söt!" sa Sheila. "Söt som socker."
Ryan skrattade.
"Du är verkligen kansig, Sheil."
"Jag kanske är knasig," log Sheila. "men du är ändå det sötaste som finns. Du är faktiskt så söt att jag måste pussa dig!"
Innan Ryan hann protestera brottade Sheila ner honom i s'ängen och pussade honom.
"Maureen! Jill! Kom och hjälp mig!" fnissade Ryan.
"Nej, jag ska visa Jill min specialare." sa Sheila. "Jill, kolla hur generad Ryan blir nu."
Jill såg road på när Sheila pussade Ryan på halsen.
Ryan fnissade och försökte gömma sig under täcket.
"Kittlas det, Ryan...?" frågade Jill retsamt.
"Nej..." fnissade Ryan. Han var röd om öronen.
"Lilla lögnare!" skratatde Sheila. "Du vet väl hur det går för dig om du ljuger...?"
Ryan bara skrattade och försökte komma undan.
*
Back to Camp Topeka! Del 7
*
"Ska jag dö nu?" frågade Sunshine med svag liten röst när de var framme vid sjukhuset.
"Nej, det ska du inte!" sa Ryan, nästan argt, för han var så orolig.
Coach Henderson gav pojken en lugnande klapp på axeln.
"Allt ska ordna sig, grabben, okej?"
Ryan nickade.
Maureen lade armen om Ryan.
~
"Oj, ni kom verkligen i sista sekunden." sa läkaren när Sunshine låg på en brits.
Ryan och Maureen blängde på läkaren.
"Men nu ska du få lite motgift och sen ska du bara vila, så blir du bra sen, lilla vän."
Sunshine såg dåsig och omtöcknad ut. Ryan och Maureen ställde sig vid britsen och höll hennes händer.
"Vad gör du här?" sa Sunshine till Ryan. "Du avskyr ju sjukhus."
"Vill inte lämna dig." mumlade Ryan skakigt.
Sunshine log mot honom.
"Nej, nu får ni gå ut i väntrummet." sa läkaren.
"Men..." började Ryan.
Men läkaren lyssnade inte på pojkens protester, han bara föste ut Maureen och Ryan.
~
Ryan sjönk darrigt ner på en stol i väntrummet. Han såg blek ut.
Maureen visste att det inte enbart berodde på att han var orolig för Sunshine; Ryan led av sjukhusskräck. Idag var första gången han frivilligt följt med till ett sjukhus.
Maureen satte sig på huk framför Ryan. Hon strök luggen ur hans panna och såg honom djupt i ögonen.
"Ryan, vill du gå ut...?"
Ryan skakade på huvudet.
Maureen drog Ryan intill sig och kramade honom.
"Det var verkligen bra att du kom på det där med sjalen, Ry. Det kanske räddade Sunnys liv."
Ryan sa inget. Han bara kramade Maureen hårt.
*
Back to Camp Topeka! Del 6
*
Coach Henderson och Miss Coleman var i färd med att förbereda dagens lunch när Joe kom farande med andan i halsen.
"Hjälp!" flämtade han.
"Vad är det som har hänt?" frågade Coach Henderson.
Joe flämtade och försökte hämta andan. Det enda han fick fram var:
"Orm... giftig... Sunny..."
Mer än så behövde inte Coach Henderson höra.
"Joe, visa mig var de är!"
Coach Henderson och Joe rusade mot bilen och körde upp mot platsen där klassen befann sig.
Coach skyndade fram till Sunshine.
Maureen höll precis på att knyta sjalen hon haft som hårband om Sunshines fot.
"Så att inte giftet ska sprida sig." sa hon till Coach Henderson.
Coach Henderson såg stolt på henne.
"Mycket bra tänkt, Maureen." berömde han.
Sedan lyfte han upp Sunshine och bar henne till bilen.
"Det var Ryans idé." sa Maureen.
Coach Henderson log stolt mot både Maureen och Ryan.
"Bra tänkt." sa han. "Men nu måste vi skynda oss till sjukhuset."
"Får vi följa med?" frågade Ryan.
Innan Coach Henderson hann svara hade Ryan och Maureen klättrat in i bilen.
*
Coach Henderson och Miss Coleman var i färd med att förbereda dagens lunch när Joe kom farande med andan i halsen.
"Hjälp!" flämtade han.
"Vad är det som har hänt?" frågade Coach Henderson.
Joe flämtade och försökte hämta andan. Det enda han fick fram var:
"Orm... giftig... Sunny..."
Mer än så behövde inte Coach Henderson höra.
"Joe, visa mig var de är!"
Coach Henderson och Joe rusade mot bilen och körde upp mot platsen där klassen befann sig.
Coach skyndade fram till Sunshine.
Maureen höll precis på att knyta sjalen hon haft som hårband om Sunshines fot.
"Så att inte giftet ska sprida sig." sa hon till Coach Henderson.
Coach Henderson såg stolt på henne.
"Mycket bra tänkt, Maureen." berömde han.
Sedan lyfte han upp Sunshine och bar henne till bilen.
"Det var Ryans idé." sa Maureen.
Coach Henderson log stolt mot både Maureen och Ryan.
"Bra tänkt." sa han. "Men nu måste vi skynda oss till sjukhuset."
"Får vi följa med?" frågade Ryan.
Innan Coach Henderson hann svara hade Ryan och Maureen klättrat in i bilen.
*
Back to Camp Topeka! Del 5
*
Clark tog upp en stor sten och släppte den på ormen.
Macy tjöt till.
"Varför gjorde du så?! Man kan inte bara ha ihjäl ett djur sådär!"
Clark blängde på Macy.
"Ursäkta att jag bryr mig mer om Sunny än en orm...!" fräste han. "Det är ju trevligt att du tänker mer på en gammal orm när Sunny kan dö!"
"Lägg av nu!" sa Ryan. "Ingen ska dö."
Men Ryan var orolig. Om ormen var giftig kunde det gå riktigt illa för Sunshine...
"Mår du illa, Sunny?" undrade Maureen.
"Nej då." Sunshine skakade på huvudet.
Men Maureen såg att Sunshine inte talade sanning.
"Du måste säga om du mår dåligt, Sunny." sa Maureen.
"Jag är lite trött tror jag..."
Sunshine sjönk sakta ner i gruset.
Nu började hennes fot svullna upp och bli missfärgad.
"Herregud, Sunny..." mumlade Ryan förfärat.
Han satte sig intill Sunshine.
Maureen satte sig också ner på marken. Hon höll om Ryan och kände hur hans magra kropp skakade.
Sunshine tog Ryans hand.
"Se inte så rädd ut Ryan." sa hon och log blekt. "Jag ska inte dö."
"Lovar du det?" sa Ryan.
"Ja, dummer."
Sunshine kramade hans hand lite hårdare.
*
Clark tog upp en stor sten och släppte den på ormen.
Macy tjöt till.
"Varför gjorde du så?! Man kan inte bara ha ihjäl ett djur sådär!"
Clark blängde på Macy.
"Ursäkta att jag bryr mig mer om Sunny än en orm...!" fräste han. "Det är ju trevligt att du tänker mer på en gammal orm när Sunny kan dö!"
"Lägg av nu!" sa Ryan. "Ingen ska dö."
Men Ryan var orolig. Om ormen var giftig kunde det gå riktigt illa för Sunshine...
"Mår du illa, Sunny?" undrade Maureen.
"Nej då." Sunshine skakade på huvudet.
Men Maureen såg att Sunshine inte talade sanning.
"Du måste säga om du mår dåligt, Sunny." sa Maureen.
"Jag är lite trött tror jag..."
Sunshine sjönk sakta ner i gruset.
Nu började hennes fot svullna upp och bli missfärgad.
"Herregud, Sunny..." mumlade Ryan förfärat.
Han satte sig intill Sunshine.
Maureen satte sig också ner på marken. Hon höll om Ryan och kände hur hans magra kropp skakade.
Sunshine tog Ryans hand.
"Se inte så rädd ut Ryan." sa hon och log blekt. "Jag ska inte dö."
"Lovar du det?" sa Ryan.
"Ja, dummer."
Sunshine kramade hans hand lite hårdare.
*
Back to Camp Topeka! Del 4
*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*
måndag, mars 22, 2010
Best of Noel & Melwin XV
*
Noel: Imorgon, till samlingen, ska vi ha med oss nåt som börjar på K och visa dom andra barnen.
Melwin: Jag vill ha med mej Colette!
Leni: (skratt) Men Melwin... Colette är är ingen leksak. Och Colette börjar inte på K, det börjar på C.
Melwin: Aha... just det... Men då jag tar med mej honom. (håller upp ett gosedjur)
Noel: Meh... det är ju en grävling! Det börjar på Grrr.
Melwin: Aaaa... men han kanske heter Korven!
***
Noel: Vill ni höra en rolig historia!
Det var två tomater... dom var ute och gick. Och en blev överkörd av en bil.
*
Noel: Imorgon, till samlingen, ska vi ha med oss nåt som börjar på K och visa dom andra barnen.
Melwin: Jag vill ha med mej Colette!
Leni: (skratt) Men Melwin... Colette är är ingen leksak. Och Colette börjar inte på K, det börjar på C.
Melwin: Aha... just det... Men då jag tar med mej honom. (håller upp ett gosedjur)
Noel: Meh... det är ju en grävling! Det börjar på Grrr.
Melwin: Aaaa... men han kanske heter Korven!
***
Noel: Vill ni höra en rolig historia!
Det var två tomater... dom var ute och gick. Och en blev överkörd av en bil.
Melwin: Aaaa! Han blev mos. Då sa den andra tomaten: Kom nu "kepshup" så går vi!
(Tvillingarna skrattar)
Melwin: Kom nu "kepshup" så går vi! Roligt!
Noel: Det heter keTchup.
Melwin ser lite ledsen ut för att han inte kan prata rent.
Noel klappar honom kamratligt i ryggen.
Noel: Fast det gör inget Melwin. Den är rolig oavsett.
***
Noel: Cecilie, vad ska du göra i sommar.
Ceci: Bland annat åka till Danmark.
Noel: Åååh... jag vill också åka till Danmark.
Linus: Vad gör man i Danmark då, tror du, Noel?
Noel: Meh! Pratar Danmarkska såklart fattar du väl!
Ceci: (skrattar) Jaaa! Så klart man pratar "Danmarkska" i Danmark. Det fattar du väl, Limpan?
Linus: (skrattar) Aaa just det! Tänkte inte på det.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)