Back to Camp Topeka! Del 2

*
Det var endast Miss Coleman och hennes klass som skulle åka med bussen ända upp till Camp Topeka i Blue Hills.
De tre andra passagerarna skulle hoppa av vid olika hållplatsen på vägen.
Den förste som skulle gå av var en äldre man. Han stod otåligt vid bussens dörrar och väntade på att bussen skulle stanna.
När bussen väl stannade tyckte inte gubben att chauffören öppnade dörrarna tillräckligt fort, för han gapade:
"Öpnna! Jag ska av här!"
När inget hände vände han sig mot sina medpassagerare.
"Kan någon säga till föraren att öppna! Jag ska av här!"
Han märkte inte när dörrarna öppnades. Han morrade:
"Jag ska av här!"
En försynt flickröst med sydstatsdialekt påkallade hans uppmärksamhet:
"Det är öppet nu, Sir."
Gubben blängde på flickan.
"Vaddå?"
"Dörrarna är öppna nu Sir." upprepade flickan. Nu hade hon fniss i rösten.
"Ni kan gå av nu Sir." sa pojken som satt bredvid henne, även han hade fniss i rösten.
"Jäkla hippie-ungar." muttrade gubben och så klev han av bussen.
"Ha en trevlig dag!" ropade Sunshine och Ryan efter honom.
Gubben blängde surt på passagerarna i bussen.
"Vi vinkar till honom, så kanske han blir lite gladare!" sa Ryan.
"Jaaaa! Det gör vi!" skrattade klassen.
När bussen började åka iväg, såg gubben hur tjugo high school-elever och ett par vuxna personer glatt vinkade åt honom.
Gubben blängde ännu surare.
"Oj då..." sa Ryan. "Han var verkligen inte glad."
"Rolig gubbe." sa Clark. "Jag förstår inte varför han var så sur... Det måste vara jättekul att åka med oss."
"Ja, jag blir iallafall jätteglad av att åka med oss!" sa Sheila.
"Jag med!" instämde Ryan, Sunshine och Maureen.
*

Ett hem för Baby Grace - del 2

*
Pastor Cummings satt kvar en stund och funderade på det kvinnan berättat för honom, sedan gick han bort till Eden Park Orphan House som låg intill kyrkan.

Baby Grace låg på en filt på golvet, omgiven av flera barn.
En sexårig flicka höll babyns pyttesmå händer i sina.
"Hon är liten som en docka!" utbrast flickan. "Vilka små och mjuka händer hon har!"
Pastorn log.
"Hon är visst väldigt populär här, va?"
"Ja!" sa en annan flicka. "Alla vill leka med henne och hjälpa till. Vi tycker jättemycket om henne."
"Det är bra det." sa Pastor Cummings.
En nioårig pojke såg allvarligt på Pastor Cummings.
"Ni har hittat hennes familj va?"
Pastorn nickade.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
Pojken ryckte på axlarna.
"Förstod det bara. Ska dom hämta henne?"
"Nej." sa Pastor Cummings. "Dom ska adoptera bort henne."
"Jaha."
Pojken suckade. Han såg på Baby Grace och strök henne mjukt över kinden med pekfingret.
"Varför vill dom inte ha dig?" sa han sorgset. "Hur kan man bara lämna ett litet barn?"
"Det är inte lätt att förstå." sa Pastor Cummings.
Den sexåriga flickan, som sagt att babyn var som en docka, tittade upp på den gamle pastorn.
"När ska hon adopteras?"
"Så fort vi hittar en bra familj som vill ha henne." svarade Cummings.
"Jag hoppas att ni aldrig hittar nån." sa flickan.
Den nioårige pojken såg på henne och rynkade ögonbrynen.
"Hur kan du säga så...?! Vill du inte att hon ska ha det bra?"
"Jo!" sa flickan. "Men jag menar bara att jag kommer att sakna henne jättemycket."
"Nu ska vi inte vara själviska." sa pojken. "Vi ska be för att vår lilla baby får det bra!"
Pojken tog upp den lilla babyn i sin famn och höll henne tätt intill sig.
"Pastor Cummings, lova att ni hittar någon som älskar henne jättemycket."
Pastor Cummings log mot pojken.
"Det lovar jag, Seth."
*

Ett hem för Baby Grace

*
Saint Grace Church.
7 November, 1995.


Pastor Cummings hade just avslutat söndagens gudstjänst när en kvinna i femtioårsåldern kom fram till honom.
"Pastorn, jag skulle vilja prata med er om babyn ni hittade här ute. Jag såg i tidningen att ni efterlyste någon som visste något om henne."
Pastorn och kvinnan slog sig ner i varsin kyrkbänk.
"Vet ni vems baby det är?" frågade Pastor Cummings.
"Ja, hon är min dotters baby."
Pastorn såg överraskad på kvinnan.
"Ert barnbarn?"
Kvinnan nickade.
"Min dotter berättade aldrig att hon var gravid. Hon rymde hemifrån för några månader sedan. Hon är bara femton år."
"Var det er dotter som lämnade flickungen här?" frågade pastorn.
"Förmodligen." svarade kvinnan. "Men det var lika bra det. Min dotter är inte kapabel att ta hand om ett barn. Babyn har det bättre där hon är nu."
"Så ni vill inte hämta henne?" undrade Pastor Cummings.
"Nej." sa kvinnan kort. "Vi ska inte ha nån baby. Min man och jag har varken tid, råd eller plats och min dotter är inte lämplig som mor som hon lever nu. Det är bättre att barnhemmet, eller någon familj, tar hand om flickungen. Babyn förtjänar någon som ger henne trygghet och kärlek."
"Jag förstår." sa pastorn.
Kvinnan nickande.
"Jag ger mitt medgivande om bortadoption. Jag hoppas att någon vill adoptera den lilla, så att hon får ett fint liv."
"Jag ska göra allt för att hitta en familj åt henne." lovade pastorn.
Kvinnan log ett tunt leende.
De bokade ett möte då alla papper skulle skrivas på.
"Vi ni se Baby Grace?" frågade pastorn.
"Nej." sa kvinnan kort.
Sedan reste hon sig och gick ut ur kyrkan.
*

En oväntad gäst... del 3

*
Eden Park. 
6 November, 1995.

Nio dagar hade gått sedan Baby Grace hittades på kyrktrappan.
Man hade försökt hitta den lillas föräldrar eller släktingar, men ingen hade hört av sig.
Det verkade inte som om någon skulle komma med den andra halvan av silverhjärtat och hämta sin baby.

"Vad händer med henne nu?" frågade Selma Hayden sin man när de satt och åt middag på kvällen.
"Hon bor för tillfället på kyrkans barnhem." sa Matthew. "Där har hon det bra."
8-årige Patrick spärrade upp ögonen.
"Men tänk om hon måste bli som han Quasimodo!" utbrast han förfärat. "Han hittades ju utanför en kyrka!"
Matthew dolde ett leende.
"Har farmor och du tittat på gamla filmer igen?"
Patrick nickade.
"Alla var jättedumma mot Quasimodo!"
"Ja, men det kommer inte att hända med Baby Grace." försäkrade Matthew. "Alla är jättesnälla och försiktiga med henne."
"Säkert?" frågade Patrick.
"Helt säkert." log Matthew.
"Tur för dom." sa Patrick.
Han tog några tuggor av sin mat, sedan såg han upp på sina föräldrar.
"Kan man inte adoptera bebisar som inte har nån mamma eller pappa?"
"Jo, någon kommer säkert adoptera lilla Grace såsmåningom," sa Matthew. "men vi måste veta om hon har en mamma och pappa först."
"Men dom gav ju bort henne!" sa Patrick upprört. "Då kan dom väl inte vilja ha henne?"
"Nej..." suckade Matthew tungt.
"Jag skulle aldrig, aldrig lämna bort henne." sa Patrick myndigt. "Jag skulle ta hand om henne och vara världens bästaste storebror!"
Matthew och Selma Hayden såg på varandra.
Selma log.
"Vad...?" sa Matthew. "Tänker du på samma sak som jag...?"
Selma log igen.
"Vi har plats, älskling. Både i våra hjärtan och här hemma. Och jag har alltid velat ha en liten flicka."
*

En oväntad gäst... del 2

*

Eden Park Hospital
Fredag 29 oktober, 1995

Sköterskorna på Eden Park Hospital blev genast förtjusta i den lilla babyn.
Den lilla blev väl omhändertagen och hade fått mat, varma kläder och ny blöja.
"Hon kan inte vara gammal, bara nån dag." sa en av sköterskorna.
"Vem kan lämna en sån här liten sötnos?" sa en annan sorgset. "Hon är det vackraste barn jag nånsin har sett! Se så mycket hår hon har!"
Hon strök babyn över det korpsvarta, mjuka håret.
"Och vilka ögon! Smaragdgröna! Hon ser ut som en liten sagovarelse!" utbrast en annan sköterska.
Doktor Matthew Hayden som just kom ut till receptionen där sköterskorna stod och beundrade babyn undrade var det var som pågick.
"Jag fann den här lilla tösen på kyrktrappan för en stund sedan." förklarade Pastor Cummings. "Alldeles ensam och övergiven."
Dr. Hayden såg på babyn.
"Ser ut som hon är född för tidigt." sa han bekymrat. "Finns det något i korgen som kan identifiera henne?"
"Jag tror inte det. Vänta, så ska jag se efter."
Pastor Cummings såg ner på filtarna i korgen.
"Vad är detta?"
Han fiskade upp en vit papperslapp och läste högt:

Please take good care of our little darling. 

She was born on October 28th.

We will be back to get her soon.

We have left half of a silver locket 

around her neck and kept the other half 

so that when we come back for her 

you will know that she's our baby.

"Annie!" utbrast en sköterska.
De andra såg förundrade på henne.
"Musikalen Annie." förtydligade hon. "En liten flicka lämnas på trappan till ett barnhem och med henne finns precis en sån här lapp! Den enda som saknas på denna lappen är flickans namn - och silvermedaljongen."
"Silvermedaljong...?" mumlade Pastor Cummings. 
Han rotade runt lite i korgen. Och på botten fann han en silvermedaljong; ett halvt hjärta på en tunn silverkedja. 
"Det kommer från ett sånt där vänsskapshjärta som man kan bryta itu och ge bort till sin bästa vän." sa sköterskan som pratat om musikalen Annie.
Doktor Hayden tog den lilla tösen i sin famn.
"Född tjugoåttonde oktober." mumlade han. "Det var igår. Då är du bara en dag gammal."
Babyn såg på Matthew Hayden med lugn blick. Det såg ut som om hon förstod varenda ord som sades.
"Hon måste få ett namn!" sa en av sköterskorna.
"Vi får kalla henne Grace så länge." sa Matthew Hayden. "Det passar väl? Hon hittades ju utanför Saint Grace."
Sköterskorna log.
"Grace. Ett vackert namn på en vacker liten baby."
Baby Grace gav ifrån sig ett litet grymtande till svar.
"Hon håller tydligen med." log Doktor Hayden.
De andra skrattade.
*

En oväntad gäst...

*

Fredag, 29 oktober, 1995

Det var sen kväll i den lilla staden Eden Park i Georgia. Iskallt regn piskade trappan till den stora stenkyrkan Saint Grace Church.
Eftersom det var sent och vädret var så kallt och ruskigt höll sig de flesta inomhus.
Pastor Cummings hade just låst kyrkporten. Han drog nu regnkappan tätare om sig, sedan klev ut på trappan, försiktigt, så att han inte skulle halka.
Det skulle se ut det... tänkte den gamle pastorn, att halka i det blöta och göra sig till åtlöje för eventuella åskådare... nej, det går inte för sig.
Han tog ett par försiktiga steg och undrade i sitt stilla sinne om det skulle vara förmätet att be vädergudarna om lite vackrare väder?
Det var då han hörde ljudet.
Han stod stilla och lyssnade. Hade han verkligen hört rätt?
Som svar på hans fråga hördes ljudet igen. Det var gråt.
Den sortens gråt kan bara komma från en mycket liten människa, tänkte Pastor Cummings.
På översta trappsteget stod en vit babykorg i rotting. Den gamle mannen satte sig på knä intill korgen och såg ner i den.
Där låg ett bylte inlindad i en filt. Ett litet nyfött barn.
"Vem har lämnat dig här, liten?" mumlade Pastor Cummings.
Gråten avtog en aning. Nu hördes bara ett litet rossligt jollrande och babyn såg på pastorn med mörka ögon.
Pastor Cummings lyfte varsamt upp korgen och tog med den till sin bil.
Sedan körde han till Eden Park Hospital.
*

Födelsedags-special 3/3: Jordan

Grattis Jordan!

*

(Klicka på bilden för större storlek)

Back to Camp Topeka! Del 1

*
Det var dagen före Abraham Lincoln High School's andra klassresa till Camp Topeka.
Ryan låg på soffan och läste när Maggie, Maureen, Sheila och Sunshine kom hem till familjen McKenzie.
"Hej sötnos, har du packat klart nu?" frågade Maggie.
Ryan nickade.
"Eller ligger du bara och drömmer?" flinade Maureen och satte sig intill honom i soffan.
"Jag har packat klart." sa Ryan. Han satte sig upp och lutade sig mot Maureen. "Och jag ligger inte och drömmer, Maureen."
Maureen log mot Ryan och rufsade om hans hår.
"Jo, du drömmer säkert om mig." log Sheila och petade honom i magen.
"Yeah right." fnissade Ryan. Han skruvade på sig och tog bort Sheilas hand.
"Har du packat regnkläder?" frågade David.
"Ja, jag har packat allt jag behöver." sa Ryan.
"Insektsmedel, bortstötande medel?" fortsatte David.
Ryan skrattade till.
"Bortstötande medel...? Vad ska jag stöta bort?"
Maureen, Sheila, Sunshine, Maggie och Kate skrattade.
David log mot sin son.
"Bortstötande medel är bra mot djur och insekter." sa David.
"Precis, tänk om det kommer en hungrig björn." log Maggie.
"Ni är ju helknasiga!" skrattade Ryan. "Skulle jag bli uppäten av en björn...?"
"Mmm, hungriga björnen kanske tycker att vår Little Monkey Boy är jättemumsig." skojade Sunshine.
Ryan skrattade och skakade på huvudet.
"Skaka inte på huvudet Ryan." log Maureen. "Björnar älskar sötnosar som du."
"Hur vet du det?" flinade Ryan. "Har du frågat dom?"
I nästa sekund fick han kämpa för att komma undan tjejernas kittlingsattack.
"Ska jag hjälpa till?" frågade David.
"Jaaa!" sa tjejerna glatt.
*

Karaktärerna om sig själva 12: Ashlee

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ASHLEE

Namn: Ashlee Grace Madison Hayden
(Tilltalsnamn: Ashlee Grace - fast de flesta säger bara Ashlee)
Smeknamn: Ash, Ashie, Pixie, Wildcat & Punky
Ålder: 15 (i oktober)
Födelsedag: 28 Oktober, 1995
Hårfärg: Svart
Ögonfärg: Smaragdgröna/havsgröna
Bor: Blue Creek (sedan jag var 4 år)

Favoriter:
Mat: Mac & Cheese, pizza, spagetti
Dryck: Pepsi, Coca-Cola, te, Iste, grapefruit juice
Sport: jag gillar att irritera min omgivning - är det en sport? Jag skojar bara! *lol* Simma är kul.
Ämne i skolan: Engelska, Drama Club, musik

Går i kyrkan: väldigt sällan, men det händer att jag gör det

Hatar/ogillar:
Alla som beter sig idiotiskt mot mig och mina vänner och familj
- och folk som snackar skit!
Annars ogillar jag när vi får för mycket läxor, vissa lärare och min OCD & TS...

Älskar/gillar:
Jag älskar min familj & mina vänner.
Kevin tillägger: Ash älskar Kyle!!!
*

Karaktärerna om sig själva 11: Kyle

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

KYLE

Namn: Kyle Joshua Michael Collins
Smeknamn: Inget… tror jag inte iallafall...
Ålder: 15 (i december)
Födelsedag: 28 December 1995
Hårfärg: Ljusbrun/kastanjebrunt/hasselnötsbrunt
Ögonfärg: Blå
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Cheeseburger & fries, Lizzie’s kycklingpaj & Lizzie's sallad
Dryck: Vatten, Pepsi
Sport: gillar inte sport så mycket… men simma är kul
Ämne i skolan: Engelska, musik, historia

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar:
Matte, människor som är elaka, skitsnack, våld

Älskar/gillar:
Min syster Coral, Ashlee + mina andra coola kompisar, Lizzie

*

Karaktärerna om sig själva 10: Coral

Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

CORAL

Namn: Coral Joy Melissa Collins
Smeknamn: C, Cor, Cori/Cory
- eller Codi (Det var Kyle som började kalla mig Codi - han kunde inte säga Coral eller Cori när vi var små ;-) )
Ålder: 15 (på Julafton)
Födelsedag: 24 December, 1994
Hårfärg: Rödbrun/koppar
Ögonfärg: Blå
Bor: Blue Creek

Favoriter:
Mat: Pasta, cheeseburger & fries, Lizzie’s kycklingpaj & Lizzie's sallad
Dryck: Pepsi, vatten, te
Sport: Baseball är ganska kul att kolla på och jag gillar att simma
Ämne i skolan: Historia, musik, Engelska

Går i kyrkan: ibland

Hatar/ogillar: Våld, idiotiska människor

Älskar/gillar: Brorsan, kompisar, Lizzie
*

Skrattsjukan - del 3

*
Kevin lade armen om sin storasysters midja.
"Jag tror iallafall att ni är kära!"
"Vem är du kär i då, Kevin?" frågade Darla.
"Ingen!" utbrast Kevin. "Tjejer är yucky!"
Elle harklade sig. Hon satte händerna i sidorna och såg med rynkade ögonbryn på Kevin.
"Ursäkta...? Vad är jag då? Hackad lever?"
"Men du är ingen vanlig tjej." sa Kevin. "Du är Elle, min alldeles speciella kompis."
"Snygg räddning..." flinade Ashlee.
Elle såg på Ashlee och nickade instämmande. Hon slog uppgivet ut med armarna.
"Pojkar..." suckade hon. "Dom är oförbätterliga."
Ashlee, Coral, Kyle, Max och Darla såg på Elle och skrattade.
"Hon är så söt!" sa Darla. "Jag tror jag vill adoptera henne!"
"Ja! Gör det!" fnissade Elle lyckligt. Hon kramade Darla.
Kevin såg ut att fundera på något.
"Är alla killar oför... vad det nu hette?"
"Dom flesta." sa Ashlee. "Men det finns såklart undantag."
"Är jag ett av undantagen?" undrade Max.
Ashlee låtsades fundera.
"Nä." sa hon och började skratta.
"Men Kyle är ett undantag, va?" retades Kevin. "För ni äääälskar varann!"
Ashlee började jaga honom.
Kevin pep till och sprang iväg så fort han kunde.
*

Skrattsjukan - del 2

Fredag eftermiddag.


Ashlee och Kyle var inte de enda som hade drabbats av skrattsjukan. Det visade sig att även Elle och Kevin var fulla av fniss när Ashlee, Coral, Kyle, Max och Darla hämtade dem från skolan på eftermiddagen.
"Ni också...?" sa Max. "Man kan ju tro att ni har fått skrattpiller och lustgas till lunch eller nåt!"
"Jaaaa!" fnissade Elle. "Två portioner!"
Alla skrattade.
Kevin var även på lite retsamt humör. Han såg på sin syster och Kyle som gick bredvid varandra.
"Ni är kära i varann va? Ska ni hem och pussas nu?"
Ashlee puttade ner Kevin i en snöhög.
Kevin sjönk ner i den djupa snön.
"Hjälp! Jag kommer inte upp!" fnissade han.
"Vad synd." sa Ashlee med ett snett litet leende. "Då får du ligga där, så hämtar vi dig på måndag. Hej då!"
Hon vinkade till Kevin och gick iväg med snabba steg.
"Näää, Ash! Hjälp mig!"
"Nä, det blir så lugnt och skönt hemma om du ligger kvar där." flinade Ashlee.
Men sedan gick hon bort till Kevin och drog upp honom.
*

Skrattsjukan

Fredag morgon.


"Nu ska vi prata lite om litteratur." sa engelskläraren Miss Kramer. "Jag tänkte att ni skulle få läsa..."
Miss Kramer avbröt sig och såg på Ashlee och Kyle som tycktes ha drabbats av ett fnissanfall.
"Vad är det som är så roligt?" frågade hon.
"Jag vet inte...!" fnissade Ashlee.
"Det är skrattsjukan." sa Max. "Mycket allvarlig åkomma."
"Förlåt," sa Kyle och försökte behärska sig. "vi ska vara tysta nu."
Julie Carver blängde surt på Ashlee och Kyle.
"Kan ni vara tysta! Miss Kramer försöker hålla lektion här!"
Miss Kramer log mot dem.
"Så farligt är det inte Julie. Jo, jag tänkte att ni ska börja läsa Charles Dickens Oliver Twist på måndag."
Ashlee och Kyle började skratta igen.
"Men vad är det som är så roligt...?!" utbrast Max.
"Jag har ingen aning." skrattade Kyle.
Max skrattade.
"Ni är ju knäppa!"
"Jag vet!" fnissade Kyle.
"Men var tysta nu!" fräste Julie ilsket. "Miss Kramer ska prata om Charles Dickens!"
"Mmm... vi ska försöka." svarade Ashlee, men utan att riktigt mena det.
Hon petade Kyle i sidan och sa med låtsas-sträng röst:.
"Tyst nu Kyle, Miss Kramer ska prata om 'Darles Chickens'!"
Nu kunde varken klasskamraterna eller Miss Kramer hålla sig för skratt längre. Julie var den enda som inte skrattade.
"Visst är det underbart att man kan vara så här glad en fredagsmorgon?" skrattade Max. Han såg glatt på Kyle och Ashlee. "Kan inte ni få skrattsjukan oftare? Snälla?"
Ashlee slängde ett suddgummi på honom.
*

Karaktärernas anslagstavlor: Maureen

Maureen's anslagstavla

(Klicka på bilden för större version)

*

Karaktärernas anslagstavlor: Sunny

Sunny's anslagstavla

(Klicka på bilden för större version)

Karaktärernas anslagstavlor: Ryan

Ryan's anslagstavla

(Klicka på bilden för större version)
*

Ode To Snow

*

Snowflakes in the air. 
Light and happy dance. 
I catch 'em on my tounge. 
Then we skip away
my snow angel friend 
and me

Poem by Elle

*

"Vilken bitchig mamma..." del 3

*
När de satt i bilen och var på väg hem sa Kevin:
"Vilken bitchig mamma..."
Han såg lite skamset på de andra.
"Jag vet att jag inte får säga bitch... men hon var det."
Matthew Hayden log.
"Idag låtsas jag att jag inte hörde din svordom, Kevin. Damen var verkligen bitchig."
"Vi har tur som har dig och mamma som föräldrar." sa Kevin, med mycket värme i rösten. "Ni skulle aldrig nånsin skrika åt oss så där!"
"Verkligen inte." sa Matthew Hayden. "Jag älskar och respekterar mina barn."
Kevin såg på sin syster.
"Ash, visst har vi världens bästa föräldrar."
Ashlee nickade.
"Vi har verkligen tur, Kevin."
*

"Vilken bitchig mamma..." del 2

*
Pojken fann sig i att han inte fick köpa godis, men han höll i en serietidning han ville köpa.
"Fast det fattas lite pengar, mamma. Får jag låna av dig?" frågade han försiktigt.
"Det fattar du väl att du inte kan köpa en massa grejer när du inte har tillräckligt med pengar!" röt mamman. "Är du en idiot?"
Nu kunde in Matthew Hayden hålla sig längre. Han gav kvinnan en hård blick.
"I den här stan kallar vi inte våra barn idioter."
Kvinnan blängde surt på honom.
Matthew Hayden ignorearde henne. Istället såg han på grabben.
"Hur mycket fattas det?"
"Sjuttiofem cent..." mumlade pojken.
Matthew grävde i sin ficka. Han fick upp en en-dollarsedel och gav den till pojken.
"Här har du, grabben."
Pojkens ögon blev stora som tefat.
"Får jag den?"
Matthew log och nickade.
"Köp du din tidning."
Pojken strålade av lycka.
"Åh... tack så mycker Sir! Mamma, jag fick en hel dollar! Var inte det jättesnällt?"
Mamman bara fnyste.

När de gick mot parkeringen blängde pojkens mamma åter på Matthew Hayden. Han svarade med att le ljuvt mot henne.
Elle räckte ut tungan åt pojkens dumma mamma.
"Det är bra, Elle!" sa Ashlee och Coral.
*

"Vilken bitchig mamma..."

*
Ashlee, Kevin, Elle, Coral och Kyle var i Blue Creeks supermarket med Ashlee och Kevins pappa.
Plötsligt hörde de en mamma skrika på sin lille son, som var 8-9 år. Kvinnans röst hördes i hela affären.
Kevin och Elle stirrade storögda på kvinnan.
"Stackars barn..." mumlade Mr. Hayden.
"Jag hatar föräldrar som skriker på sina barn." sa Kevin.
"Det gör jag med." Matthew Hayden gav sin son en liten kram.

När de stod vid kassorna för att betala, såg de pojken och hans arga mamma i kön intill.
Hon fortsatte att gapa på sin son.
"Varför valde du de där onyttiga flingorna?!"
"Lägg tillbaka godiset! Inget godis på en vardag, det vet du!"
Elle såg nu ännu mer storögd på kvinnan.
"Oj då..." sa hon. "Damen vill verkligen göra sin åsikt hörd."
Ashlee, Coral, Kyle och Matthew Hayden och folk omkring dem log mot den lilla flickans något vuxna formulering.
"Ja, det kan man säga..." sa Kyle.
Han chockad och bedrövad över att en förälder kunde förnedra sin son på det sättet, inför alla människor.
*