Rockin' Around the Christmas Tree - del 11

*

☃

*
13 December, 1970.
Söndag.

Ryan var trött på att inte kunna prata.
Han hade istället försökt viska hela helgen, men Kate och David sa åt honom att det inte var bra för stämbanden.
De tröstade honom med att laryngiten snart skulle gå över.
”Om några dagar kan du prata igen.” sa David.
Ryan suckade. Han ville att det skulle vara över nu!
Han hade bara varit sjuk i ett par dagar, men han var redan trött på det.
Han var dock glad över att han var så pass pigg att han kunde vara uppe - att tvingas bli sängliggande skulle förmodligen göra honom galen av rastlöshet.

Sent på söndagseftermiddagen hände det äntligen någonting roligare.
Maureen och Sunshine kom över och frågade Ryan om han ville följa med på bio.
Det ville han.
De tänkte gå till stadens lilla biograf, som visade gamla filmer.
Nu visades Oliver! - musikalen från 1968 som baserades på Charles Dickens klassiska roman Oliver Twist.
”På bio behöver du ju inte prata.” log Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Och så kan du inte säga emot nånting jag säger - det är ju jättebra!” skrattade Maureen.
Ryan klottrade ner några ord på en bit papper som låg på köksbordet.

Vänta bara… när jag blir frisk
ska jag säga emot dig hela tiden!!

Maureen skrattade hjärtligt och kramade Ryan.
”Vet du vad, sötnos; det ser jag fram emot.”
*

SkrivPuff: Utmaning 347 - 13 december

Skriv om att bära ljus.

Det går en ängel

Det går en ängel kring vårt hus
Han bär på två förgyllda ljus
Han bär en bok uti sin hand
Så somna vi i Jesu namn

Lånad ur: En liten bönbok
*

Emilia och konstmysteriet - del 9

*
Efter Lucia-firandet åt alla lunch tillsammans i den stora matsalen.
Folk kom fram till Emilia och berömde henne för det fina uppträdandet.
Ja, Dante fick också mycket beröm förstås.
Dante puttade mjukt på Emilia och nickade mot Hanna och Lise.
”Kolla,” viskade han. ”knäckta kloakråttor!”
Emilia skrattade.
Det här var en av de bästa dagarna i hennes liv.
Åh, hon var så glad att de flyttat hit!
*

Emilia och konstmysteriet - del 8

Söndag 13 december. Lucia.

När de sjungit klart Önskelistan och tackat för applåderna, meddelade Dante högt och tydligt i sin mikrofon:
”Nu ska vår vackra Emilia framföra en mycket vacker svensk visa. Varsågod Emilia!”
Emilia höll sin mikrofon stadigt med sin högra hand.
”Jag ska nu sjunga Tusen bitar av Björn Afzelius. Det är ingen julsång, men den låten betyder mycket för mig och det är en favorit i min familj.”
Emilias mamma och pappa såg på varandra, stolta och rörda.
Emilia började sjunga.

Det säjs att ovan molnen är himlen alltid blå,
Men det kan va svårt att tro när man inte ser den.
Och det säjs att efter regnet kommer solen fram igen,
men det hjälper sällan dom som har blitt våta.
För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut,
ser man allt med lite andra ögon.
Så man övar sej, och långsamt blir man bättre på att se
skillnad mellan sanningar och lögner.

Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.
Allting kan gå itu, ett hjärta kan gå i tusen bitar
Säjer du att du är min vän så är du kanske det.

Emilias mamma torkade ögonen med en näsduk, så rörd blev hon av sin lilla dotters sång.
När den lilla konserten var över fick Emilia och Dante stående ovationer. Applåderna höll på länge och Pontus busvisslade.
”Bravo! Bravo!” ropade flera stycken i publiken.
Emilia och Dante var så lyckliga att de strålade mer än ett tomtebloss.
*

Emilia och konstmysteriet - del 7

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia såg sina föräldrar sitta i publiken. Även Hanna och Lise och deras föräldrar satt där, men Emilia bestämde sig för att strunta i dem.
I publiken satt även Emilias kompisar från den gamla skolan; Pontus och Lars. De hade kommit dit tillsammans med Lars mamma och lillasyster Lova.
Emilia vinkade lite diskret, men lyckligt, till dem.
Sedan gick hon och Dante upp på scenen.
”Nämen åh… vilken vacker liten ängel!” utropade tant Signe.

Dantes mamma spelade piano och Dantes pappa spelade gitarr när Emilia och Dante sjöng.
De sjöng bland annat Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus och avslutade med Önskelistan.

När kommer tomten?
Snart kommer tomten!
Titta! Här är listan över allt som vi vill ha:

Vi vill ha skridskor, en häst och en rymdraket,

gröna små monster och helst inga mjuka paket.
Femton soldater! Och vad sen?
Femton till, utav tenn!
Fredliga ska dom va förstås, krigar ej och slåss

Sen har vi önskat en orm och en lurvig björn,
fjärrstyrda bilar, en påse med solrosefrön,

bussar och tåg som går på räls,

en fetlagd katt med blommig päls

ett jättelikt tält, en cirkusdvärg.
en burk med rutig färg.

Ge oss en dator och böcker om äventyr,

en skär alligator om den inte är alltför dyr.

*

Emilia och konstmysteriet - del 6

Söndag 13 december. Lucia.

Emilia var väldigt förtjust i Lucia-nattlinnet som tant Signe sytt åt henne.
Det var inte långt, som en traditionell Lucia-särk, utan såg mer ut som en liten vit, knälång klänning.
Emilia drog på sig vita strumpbyxor och en vit underkjol av tyll under klänningen. Tyllkjolen gjorde att klänningen såg ännu sötare ut.
Hon skulle just sätta den batteridrivna Luciakronan på huvudet när Dante skyndade i rummet.
Han bar två stora änglavingar med tunna små silvertrådar i famnen.
”Emilia! Kolla vad jag hittade i teatersalongen igår kväll!”
”Åh... vad vackra!” sa Emilia.
”Ja, nu kan du vara julängel om du vill, det är finare än Lucia tycker jag.”

Dante hjälpte Emilia att trä vingarna över det söta hemsydda Lucia-nattlinnet.
Han granskade klänningen, vingarna och Emilias skruvlockade hår.
”Wow! Emilia, du ser ut som en ängel! Eller sagoprinsessa! Nej! Sagoprinsess-ängel!”
Emilia log blygt.
”Tycker du verkligen det?”
”Mon dieu!” utbrast Dante. ”Så klart att jag menar det. Du är jättefin.”
”Tack.” sa Emilia, fortfarande blyg av alla komplimanger.
”Ska vi gå ner då?” sa Dante. ”Alla väntar nog i teatersalongen redan.”
”Ska bara ta på mig skorna först.”
Emilia tog på sig sina vita lacksandaler och knäppte spännena.
Sedan drog hon ett djupt andetag.
”Nu är jag redo.” sa hon.

De gick tillsammans ner för den breda trappan som ledde ner i lobbyn.
Emilia stannade till. Hon såg på Dantes fina pepparkaksgubbe-dräkt, bestående av hatt, brun tröja och bruna byxor med vitt tryck som skulle föreställa glasyren.
Emilia hade både pepparkaksgubbe-dräkt och pepparkaksgumma-klänning uppe på sitt rum, hon använde dem som pyjamas och nattlinne.
”Dante, vad oartig jag är!” utbrast hon. ”Jag glömde ju säga att du också ser fin ut.”
”Men äsch… den här gamla trasan…” sa han överdrivet kokett och fladdrade med ögonfransarna.
Båda barnen skrattade.
*

Emilia och konstmysteriet - del 5

*
Vanström slog in två tavlor i kraftigt brunt omslagspapper, sedan gick han ut till sin bil och lade försiktigt in sina verk i det rymliga bagageutrymmet.
Plötsligt kände han sig iakttagen. Han vände sig tvärt om.
Ingen där.
Konstigt… han kunde svära på att någon stått och tittat, spionerat på honom.
Han hörde skratt och glada röster borta vid klätterställningen. Han såg ditåt.
Det var den där lilla flickan och hennes kompis.
Vanström slappnade av. Ungar var ofarliga, det enda de brydde sig om var att leka. De visste ingenting om det han sysslade med.
En snöboll flög genom luften och träffade Vanström i ryggen.
Fnitter från lekplatsen.
Vanström kramade en snöboll och slängde den mot barnen.
”Inte ens i närheten ju!” ropade Dante.
”Jag är nog lite trött i armen bara!” ropade Vanström tillbaka.
”Aaaa, skyll på det!” skrattade Dante.
”Nä, nu har jag inte tid med småbarnslekar längre.” sa Vanström. ”Jag har viktigare saker för mig. Tjenixen på er småungar!”
Vanström vinkade åt Emilia och Dante, klev i sin bil och körde iväg.

Emilia satt på en av däckgungorna.
”Jag tror inte jag tycker om honom.” sa hon.
”Inte jag heller.” sa Dante. ”Han är verkligen en äkta skummis."
"Mmmm..." instämde Emilia.
"Du Emilia! Vi ska försöka ta reda på vad han sysslar med.”
”Det blir spännande.” sa Emilia. ”Vi blir nästan som detektiver!”
Dante klättrade upp på en gunga.
”Vi är super-detektiverna!” tjoade han.
”Wohoo!” tjoade Emilia.

Barnen kom överens om att de skulle låtsas vara ovetande om att Vanström var en skummis.
Om han trodde att de bara var oskyldiga, barnsliga små ungar skulle han inte ana oråd.
*

Emilia och konstmysteriet - del 4

*
På lördagsmorgonen fick Emilia en chock när hon såg vilka som anlände till herrgården. Hanna och Lise - plågoandarna från hennes gamla skola! Deras föräldrar var också med.
Hanna och Lise gick genast fram till Emilia.
”Hej Emilia! Vad kul att se dig.” sa Hanna i lismande ton. ”Var du Lucia i din skola igår?”
”Nej.” svarade Emilia.
”Nej just det, du är ju aldrig Lucia.” hånlog Lise.
”Jag var Lucia igår.” sa Hanna.
”Jaha.” sa Emilia ointresserat.
”Och du missade talangshowen förra veckan!” pladdrade Hanna på. ”Alla sa att jag var jättebra.”
”Jaha.” sa Emilia, ännu mer ointresserat.
Hanna verkade inte uppfatta att Emilia inte brydde sig om hennes skryt.
”Lise och jag vann - så klart.”
Hanna knyckte malligt på nacken.
”Vi ska fira Lucia här i morgon.” svarade Emilia kort. ”Vi ska ha en liten Lucia-jul-konsert.”
”En liten julgala om man så vill.” sa Dante. ”I vår teatersalong.”
Dante vände sig mot Emilia, nickade mot Hanna och Lise och himlade sig.
”De där två alltså…” mumlade han. ”Mon dieu…”
Emilia nickade instämmande.
”Vem är det där?” frågade Lise och pekade på Dante.
Dante gjorde en dramatisk bugning mot Lise och Hanna.
”Bonjour, je m'appelle Dante Deveraux. Jag bor här på denna vackra herrgård. Jag är söta Emilias vän, tillika beskyddare.”
”Varför pratar du så konstigt?” frågade Hanna och rynkade på näsan.
”Kanske för att jag är fransk och för att jag är lite gammaldags av mig.” sa Dante med ett brett leende på läpparna. ”Men jag kan prata vanligt också, om det är svårt att förstå.”
”Åh... kommer du från Frankrike?” utbrast Hanna förtjust. ”Jag har varit i Frankrike flera gånger! Vi var i…”
Dante höjde avfärdande handen.
”Frukostdags. Kom, så äter vi. Låt maten tysta mun.”
Emilia log segervisst. Hon fick nästan lust att utföra en liten segerdans, mitt här på lobbyns golv.

”Där fick de så de teg.” viskade Emilia till Dante när de gick mot matsalen.
”Ja, det får vi hoppas.” svarade Dante. ”De där tjejerna kunde verkligen pladdra!”
”Man skulle mura igen munnar på dom…” sa Emilia. ”Med cement.”
Dante lade armen om Emilias tunna axlar.
”Mon petite ami, var Lucia i morgon - då kanske du knäcker de där malliga kloakråttorna!”
Emilia log åt Dantes iver och vilja att knäcka Hanna och Lise.
”Okej,” sa hon. ”jag är väl Lucia i morgon då.”
*

Emilia och konstmysteriet - del 3

*
”Lucia…?” Emilia såg klentorget på sin mamma. ”Vill dom att jag ska vara Lucia?”
”Ja,” sa mamma. ”tant Signe har sytt ett jättefint Lucia-nattlinne till dig.”
Emilia gjorde en liten grimas.
”Snälla Emilia, se inte ut så där.” bad mamma. ”Det var väl snällt av tant Signe?”
Emilia suckade.
Jovisst var det jättesnällt av tant Signe att sy Lussekläder åt henne, men nu skulle det ju vara omöjligt att tacka nej till att vara med i Lucia-tåget… då skulle hon bara verka otacksam och det ville hon absolut inte!
”Men ni kunde ha frågat åtminstone.” sa Emilia.
”Alla flickor vill väl vara Lucia?” sa mamma.
”Inte jag.” suckade Emilia. ”Jag vill inte att alla ska stirra på mig och tycka att jag är helt kass.”
Emilia hade blivit utskrattad av barnen i skolan och de hade viskat bakom hennes rygg, pekat och fnissat åt henne så många gånger att hon helst inte ville visa upp sig för publik.
Men mamma hörde inte på henne längre, hon var på väg mot den stora ytterdörren för att ta emot några nyanlända gäster.
”Vad suckar du för?” frågade Dante.
Han tog av sig sin mössa och skakade frenetiskt bort snön.
”Jag ska vara Lucia på söndag.” sa Emilia och himlade sig.
”Oj då…” sa Dante och slet av sig sina snöiga vantar och skakade även dem. ”Hoppas att jag slipper vara med i Lucia-tåget.”
”Hoppas inte för mycket…” muttrade Emilia.
”Vaddå? Vet du något som inte jag vet?” Dante såg misstänksamt på Emilia.
Emilia ryckte på axlarna.
”Nä, men jag blir inte förvånad om dom syr en lusse-dräkt till dig också.”
”Säg inte så, Emilia!” sa Dante. ”Man ryser ju i hela kroppen.”
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 10 #2

*

☃

*
11 December, 1970.
Fredag.
(forts.)

När Sunshine och Maureen slutade skolan för dagen kom de och hälsade på Ryan.
”Har du tråkigt?” frågade Sunshine.
Ryan nickade.
”Men du behövde nog lite vila.” sa Maureen. ”Det har ju varit ganska tufft i skolan den senaste tiden.”
Ryan ryckte på axlarna, som för att säga ”jag antar det.”
”Du missade inte så mycket idag.” tröstade Sunshine.
”Förutom att Macy tjurade jättemycket för att Sunny fick sjunga dina solon och inte hon.” tillade Maureen.
Ryan skrattade och himlade med ögonen.
”Ja, hon är en riktig drama queen.” sa Sunshine.
Ryan skrattade igen. Han var glad över att tjejerna kommit för muntra upp honom en sådan här trist dag.
”Hur mår du då?” frågade Maureen.
Ryan gjorde tummen ner.
”Stackare...” Maureen strök bort en hårslinga som fallit ner i ögonen på honom.
”Vi hoppas att du blir frisk snart.” sa Sunshine.
Ryan log.
”Mår du bättre om du får en kram av dina bästa tjejkompisar tror du?” frågade Maureen och log.
Ryan ryckte tvivlande på axlarna. Men sedan ändrade han sig, han log mot flickorna och nickade.
”Jag tänkte väl det.” log Maureen.
Hon och Sunshine kramade om Ryan.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 10 #1

*

☃

*
11 December, 1970.
Fredag.

Ryan vaknade med halsont på fredagsmorgonen. Han var nu så hes att han inte kunde prata alls.
Trots hans protester tog Kate honom till en läkare..
Läkaren konstaterade att Ryan hade någonting som kallades laryngit, inflammation i struphuvudet.
”Du måste vila rösten ett par dagar.” sa läkaren. ”Ansträng den inte alls. Du får inte ens viska, det är värre för din röst.”
Ryan såg oroligt på sin mamma.
Kate förstod direkt.
”Han har en julkonsert…”
Läkaren log.
”När är den?”
”Den tjugoförsta.” svarade Kate.
Läkaren log igen och såg på Ryan.
”Oroa dig inte grabben, du är frisk till dess. Men nu ska du bara vila några dagar, okej?”
Ryan suckade, men han nickade.

Ryan fick vara hemma från skolan på fredagen, så att han kunde vila - och för att han inte skulle behöva prata.
Han låg på soffan i vardagsrummet och kände sig uttråkad.
Kate satt vid soffbordet och pysslade med fotografier.
När Maggie kom för äta lunch med dem vid tolvtiden hade Ryan somnat på soffan.
Han vaknade inte igen förrän klockan halv fyra.

*

Emilia och konstmysteriet - del 2

*
Emilia hade bara känt Dante Devereaux i en vecka, men de hade genast blivit goda vänner.
Dante var ett år äldre än Emilia. Men han hade snabbt talat om för henne att han inte hade någonting emot att leka med henne bara för att hon var ett år yngre eller flicka.
”Om man är snäll och accepterar mig får man gärna vara grön med lila prickar och komma från planeten Exodus.” sa han.
”En del behandlar mig som jag är en alien.” hade Emilia svarat.
”Ja men då så! Mycket angenämt att träffa dig!” hade Dante sagt och strålat av lycka över att få en kompis.
Emilia hade känt sig lycklig hon med.
Dante kände sig hemmastadd här på herrgården visade det sig; hans mamma jobbade där under storhelger. Och han tyckte att det var jättehäftigt att Emilia skulle bo på herrgården nu.
”Tänk att dina päron har ärvt en hel herrgård!” hade han utropat när Emilia berättade varför de skulle bo där permanent. ”Jag har inte ens vunnit på en trisslott…!”
”Päron…?” hade Emilia frågat.
”Föräldrar alltså.” förklarade Dante.
”Aha. Päron - vad kul, det ska jag säga i fortsättningen.” sa Emilia.

Nu såg Dante på Emilia, som med andan i halsen skyndade in i matsalen.
”Var brinner det?” frågade han.
”Ingenstans.” flämtade Emilia. ”Men jag krockade med han den där skumma, långe mannen nyss. Han såg så konstigt på mig, log liksom så här falskt.”
”Vi får hålla ögonen på den snubben.” sa Dante. ”Jag tror han kan ha nåt djävulskap på gång.”
Emilia var glad över att Dante trodde på henne.
”Det finns fler skumma saker här.” viskade Dante.
”Vaddå?” Emilia såg sig oroligt om i matsalen.
”Risgrynsgröten.” viskade Dante. ”Riktigt läbbig… brrr…!”
Emilia skrattade.
”Jag menar allvar.” sa Dante. ”Den är ohyggligt äcklig.”
”Jag äter ändå bara mannagrynsgröt.” sa Emilia.
”Klokt.” tyckte Dante.
Tant Signe kom fram till dem.
”Nu ska det väl bli gott med lite Tomtegröt till lunch, eller vad säger ni barn?”
Emilia och Dante såg på varandra. Sedan brast de ut i ett gapskratt.
Fnissande gick de mot lussebullarna och kannorna med varm choklad.
Tant Signe såg undrade på barnen.
Vad i hela friden tog det åt dem...? tänkte hon.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 9 #2

*

☃

*
10 December, 1970.
Torsdag.
(forts.)

”Idag var helt klart den bästa repdagen.” sa Sheila när de gick hemåt.
”Ja, det var det verkligen.” sa Maureen.
”Jag håller med.” sa Ryan. Hans röst lät väldigt kraxig.
Maureen såg på honom.
”Vad du låter! Har du ont i halsen?”
”Nej, det är inte så farligt.” sa Ryan lugnt. ”Känner mig lite hes bara.”
Maureen lade armen om hans axlar.
”Sjungit för mycket idag kanske?”
”Ja, jag tror det.” sa Ryan.
”Du håller väl inte på att bli sjuk?” frågade Sheila oroligt.
”Det är inget fel på mig.” sa Ryan. ”Oroa er inte. Jag mår bra!”

På kvällen var Ryan ännu hesare. Trots att han hävdade bestämt att han mådde bra var alla oroliga att han höll på att bli sjuk.
Det David och Kate oroade sig mest för var att en eventuell förkylning skulle försämra hans immunförsvar, så som infektioner gjort när han var liten.
Ryan, som märkte deras oro, försäkrade dem om att han inte kände sig förkyld, bara lite ansträngd i halsen.
”Jag är okej.” sa han och log mot dem. ”Mig knäcker man inte så lätt.”

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 9 #1

*

☃

*
10 December, 1970.
Torsdag.

”Idag måste vi bestämma hur ni ska stå på scenen.” sa Miss Wallace under torsdagseftermiddagens repetition.
”Varför då?” undrade Clark.
”Ni kan inte bestämma det under konserten.” förklarade Miss Wallace. ”Då blir det kaos.”
”Kaos kan vara kul.” sa Clark.
”Kan du skärpa dig!” fräste Macy. ”Vi försöker sätta upp en professionell show här!”
Macy suckade.
”Ibland är du bara så jobbig Clark!”
”Nu räcker det Macy.” sa Miss Wallace. ”Nu har Clark nog förstått att han ska lugna ner sig lite.”
Macy snörpte på munnen.
”Hur ska vi stå?” frågade Maureen.
”Jag vill ha Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila i mitten längst fram, eftersom ni ska sjunga duetter tillsammans och Ryan solo." sa Miss Wallace. "Resten av er kan stå i storleksordning.”
”De längsta längst bak alltså?” frågade Joe skämtsamt.
”Nej…” sa Sheila. ”De kortaste längst bak.”
Klassen fnissade.

Efter en liten stund hade alla intagit sina platser på scenen.
Ryan stod mellan Sunshine och Maureen. Sheila stod bredvid Maureen.
Macy stod på raden bakom. Hon kände sig fortfarande lite sur för att hon inte skulle få stå i centrum för allas uppmärksamhet.
Jill stod bredvid Sunshine, glad över att få stå vid en god vän. Fast innerst inne hade hon helst velat stå bredvid Ryan.

*

SkrivPuff: Utmaning 344 - 10 december

Skriv om en förfalskning.

Emilia och konstmysteriet 
Del 1

Vanström granskade sina senaste verk och skrockade belåtet.
Han hade redan köpare som väntade därute i världen.
Tack vare sin talang och köparnas pengar skulle han bli rik som ett troll och ingen skulle ana någonting.
Nu var det dags att gå upp på rummet och fira. Champagnen som låg på kylning bara väntade på att bli uppkorkad.
Han låste dörren till källarrummet han använde som ateljé. Sedan gick han visslande upp i den stora herrgårdens lobby.

Han var nu så djupt inne i sina tankar att han inte tänkte på hur han gick.
Han krockade med någon.
Han såg ner på en liten flicka med ljusbrunt hår. Han hade sett henne förut; för några dagar sedan, när herrgårdens gäster anlände.
Det var en söt och allvarlig liten tjej.
”Ojsan. Ursäkta lilla vän. Gick det bra?”
”Ja då.” svarade flickan.
Vanström log brett mot henne.
”Jag får nog se mig för hur jag går i fortsättningen.”
Flickan nickade. Hon såg lite avvaktande på honom, sedan skyndade hon sig mot matsalen.
Skrämde jag henne? tänkte Vanström oförstående.
Han förstod inte varför. Han som såg så ofarlig ut.


Emilia slutade att springa när hon kom fram till matsalen. Här var det mycket folk, så här kände hon sig trygg.
Hon visste inte riktigt varför, men hon hade tyckt illa om den långe blonde mannen redan första dagen här på herrgården.
Det var något skumt med honom. Och hans falska leende därute i lobbyn hade gjort henne illa till mods.
Hon skulle prata om det med Dante meddetsamma vid lunchen. Han gillade skummisar och mysterier.
Kanske var det här början på ett stort, spännande äventyr?
*

Födelsedags-special 10/12

Grattis Dylan!

(Klicka på bilden för större version)

Rockin' Around the Christmas Tree - del 8 #2

*

☃

*
9 December, 1970.
Onsdag.
(forts)


”Hej, nu är vi hemma!” ropade Ryan när han, Sunshine och Maureen kom hem.
Kate och Maggie satt vid köksbordet med färgglada papper och boxar framför sig.
”Hej älsklingar!” sa Maggie glatt. ”Har ni haft en bra dag i skolan?”
”Ja, det var lugnare än igår.” sa Sunshine.
”Och vi har skrattat mycket. Visst, Ryan?” sa Maureen.
Ryan nickade instämmande.
”Ja, det har varit en bra dag.” sa han. ”Vad gör ni då?”
”Vi slår in julklappar.” sa Kate.
”Vad kul!” sa Ryan.
Han kikade på paketet hans mamma höll på att slå in.
”Vad får jag?”
De andra skrattade.
”Vad nyfiken du är.” sa Kate. Hon la armen om sin son. ”Jag talar inte om vad du får.”
Ryan låtsades se besviken ut.
”Vad synd.”
”Du kan få en puss istället om du vill.” sa Maureen.
”Nej tack.” sa Ryan med ett litet flin.
”Du får en ändå.” sa Maureen.
”Då får du fånga mig först!”
Ryan sprang ner på stranden.
”Varför tycker han att pussar är så läskiga?” undrade Maggie skrattande.
”Vet inte,” sa Maureen. Hon fnissade. ”men han blir generad och det är kul att reta honom lite.”
Hon och Sunshine sprang efter Ryan ner till stranden.

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 8

*

☃

*
9 December, 1970.
Onsdag.

Det var ett trött gäng som satt på golvet i musik- och drama-salen på onsdagsmorgonen. Gårdagen hade varit lång.
”Jag föredrar kindergarten...” gäspade Clark. ”där fick man sova middag.”
”Jag håller med.” sa Sheila. Även hon gäspade.
”Nu tycker jag att vi ska börja repetera.” sa Macy surmulet. ”Vi sitter ju bara här och slösar tid.”
”Vi kanske ska vänta på lärarna.” sa Arthur. ”Så vi får musik att sjunga till.”
Han blängde surt på Macy.
Macy blängde tillbaka.
”Vi kan ställa upp oss på scenen i alla fall,” föreslog Jill. ”så att vi ser redo ut när Miss Wallace kommer.”
”Bra idé!” sa Maureen, lättad över att någon lättade upp stämningen. ”Kom igen! Upp med er innan ni somnar.”
Klassen klev upp på scenen, nu ivriga att sätta igång med repetitionen.
Clark hittade en tomteluva och satte den på huvudet.
”Ho ho ho!” skrockade han med djup stämma.
Miss Wallace kom in i salen.
”God jul!” skrek Clark.
”Fåntratt.” mumlade Sheila.
”Komplimangerna haglar.” sa Clark och log brett mot Sheila.
”Ni är redo för lite julshow ser jag.” log Miss Wallace. ”Vad bra.”
”Vi kan väl börja med nåt rockigt, så att vi vaknar?” sa Clark.
”Ja, det kan behövas.” sa Sheila och gäspade igen.

De började med The Twelve Days Of Christmas.
Det var inte så lätt att hålla reda på texten i den sången, särskilt inte nu när de var trötta, så klassen kollapsade nästan av skratt.
Till och med Macy verkade vara på gott humör.
”Ni har ett vackert leende mylady.” sa Clark och log brett mot Macy. ”Ni borde visa tänderna oftare.”
Macy bara stirrade på Clark.
”Clark… kan du vara seriös i en sekund?” sa Maureen.
”Inte mycket.” sa Clark.
”Ska jag sparka honom på smalbenet åt dig?” frågade Sunshine.
Macy log - hon till och med skrattade lite.
”Nej tack, Sunny, det behövs inte.”

The Twelve Days Of Christmas (sista versen)

On the twelfth day of Christmas
my true love sent to me:
Twelve drummers drumming,
Eleven pipers piping,
Ten lords a-leaping,
Nine ladies dancing,
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming,
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four calling birds,
Three French hens,
Two turtle doves,
And a partridge in a pear tree!

*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 7

*

☃

*
8 December, 1970.
Tisdag.

Skoldagen hade varit tuff; extrapass på simträningen och tre timmars repetition av julkonserten, utöver de vanliga lektionerna.
”Vilken dag!” stönade Maureen när hon, Ryan och Sunshine kom in i familjen McKenzies vardagsrum. ”Jag är helt slut…”
”Jag med!” sa Sunshine.
Flickorna sjönk ner i soffan.
”Mmm… det var en ganska jobbig dag.” sa Ryan.
”Ganska jobbig…?” sa Maureen. ”Du måste också vara helt slut?”
”Nej, jag är jättepigg.” sa Ryan.
”Ja säkert!” skrattade Maureen och drog ner honom intill sig i soffan. ”Var det därför du höll på att somna på matte-lektionen?”
”Det var ju bara för att matte-lektionen var så tråkig.”
Sunshine och Maureen skrattade.
”Det har du faktiskt rätt i.” sa Maureen. ”Den var supertråkig.”
Kate, David och Maggie kom in i vardagsrummet.
”Känner ni för att äta på restaurang i kväll?” frågade Kate.
”Ja, det låter trevligt!” sa Maureen.
”Mmm… men om jag somnar får ni bära hem mig.” sa Ryan.
De andra skrattade.
”Det är inga problem.” David log och rufsade om sin sons hår.
Ryan gjorde en liten grimas mot sin pappa.
Maureen skrattade till.
”Så du är trött i alla fall…?”
Ryan ryckte på axlarna.
”Lite kanske.”
”Vi får hoppas att morgondagen blir lugnare för er.” sa Kate.
”Ja, det vore skönt.” sa Maureen. ”Förresten, Ryan; såg du hur Jill tittade på dig idag?”
”Ja, men jag fattar inte varför…” sa Ryan.
Maureen log mot Ryan och rufsade om hans hår.
”Hon tycker ju att du är det sötaste som finns fattar du väl!”
”Äh lägg av…” sa Ryan generat.
*
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 6

*

☃

7 December, 1970.
Måndag.
(forts.)

”Ni får citera mig, kära klasskamrater.” sa Joe.
”Undrar om den där Sokrates-snubben har nåt att säga om äcklig köttfärslimpa.” sa Joe.
”Tur att det finns så många saker man klarar sig utan.” citerade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
”Ni ungar är oförbätterliga...!”
”Vad säger Sokrates om oförbätterliga ungar?” frågade Arthur.
Ryan funderade en stund, sedan log han och citerade:
”Barn nu för tiden är tyranner. De trotsar sina föräldrar, hivar i sig maten och tyranniserar sina lärare.”
Mer skratt från klassen.
”Men ni är väldigt rara små tyranner.” skrattade Miss Coleman. ”Skriv ner citaten i er bok och sen kan ni gå på lunch.”
Eleverna skrev fort och skyndade sig sedan ut ur klassrummet.
”Vi ses i musik- och drama-salen efter lunchrasten, mina små tyranner!” ropade Miss Coleman efter dem.
”Kommer jag inte så har jag spolat ner mig i toaletten.” sa Clark menande.
”Du hatar verkligen köttfärslimpan, va?” frågade Jill.
Clark gjorde en dramatisk, plågad grimas som svar.
Sheila såg på sina klasskamrater.
”Vad har vi för lektion nu?”
Maureen stirrade på sin något virriga vän.
”Säg att du skämtar, Sheil. Vi har lunch!”
”Ja, det visste jag väl.” sa Sheila. ”Skulle bara se om du var vaken.”
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 5

*
☃

7 December, 1970.
Måndag.

”Varför måste vi ha historia?” stönade Clark.
”Det är väl bra att ni få lära er lite om både gamla och nya händelser?” sa Miss Coleman. ”Utforska världen är väl underbart?”
”Ganska trist.” suckade Clark.
”Det outforskade livet är inte värt att levas.” sa Sunshine.
Miss Coleman såg imponerat på henne.
Clark rynkade ögonbrynen.
”Vad då…?”
”Sokrates.” sa Sunshine.
”Vem är det? Går han i den här skolan?” frågade Joe.
Sunshine log.
”Nej. Sokrates var en grekisk filosof.”
”Vad sa han sa du?” Clark lät en aning intresserad nu.
”Det outforskade livet är inte värt att levas.” upprepade Sunshine.
”Så den där snubben menar att man får det tråkigt om man inte utforskar saker i livet…?” sa Clark.
”Just precis, så är det, Clark.” log Miss Coleman. ”Det där är ett väldigt bra citat, Sunny. Tack för att att du påminde oss om det.”
Sunshine log blygt.
Miss Coleman skrev upp citatet på svarta tavlan.
”Skriv gärna av det.” uppmanade hon sina elever.
Sedan log hon. Det såg ut som hon fick en idé.
Hon gick och hämtade nya skrivhäften och delade ut dem.
”Döp det här häftet till Min citat-bok. Här ska ni samla citat som vi tar upp här i klassen.”
”Vad kul!” sa Jill. ”Kan vi inte få skriva ner fler citat genast?”
Miss Coleman såg stolt på sina ivriga, vetgiriga elever.
”Är det någon som har nåt mer citat?” frågade hon.
Clark räckte upp handen.
”Om vi får köttfärslimpa till lunch, spolar jag ner mig i toaletten.”
Klassen skrattade.
*