***
Calypso Island var en gammal fästningsö.
Den var döpt efter Kalypso, som i den grekiska mytologin höll kvar Odysseus och hans mannar på sin ö och försenade deras hemfärd.
Calypso Island hade förr använts som fängelse-ö och kallades ibland för ”Little Alcatraz” av invånarna i Delphi och det sades att det spökade på där.
Föräldrar ville inte släppa iväg sina barn till ön då det gick så många otäcka rykten om stället.
Nu tornade fängelseborgen på sin klippiga ö upp sig i skymningsdimman. Hotfullt, som om den ville varna förbipasserande för att komma för nära.
Havets vågor slog mot klipporna, men för övrigt var det tyst.
Tystnaden bröts för ett ögonblick av ett skarpt ljud - ett pistolskott.
Ett par minuter senare startades en motorbåt.
Sedan sänkte sig tystnaden åter över ön.
***
måndag, november 02, 2009
söndag, november 01, 2009
Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 5
***
Lördag kväll.
En konferencier stod på scenen på restaurangen och presenterade dem som skulle sjunga.
Sist ut var Maureen.
Konferencieren hoppades att hon kunde sjunga. De andra hade inte kunnat det.
Maureen gick upp på scenen och tog mikrofonen.
Ryan vinkade glatt till henne.
Hon gav honom en varnande blick.
Hur sjutton ska jag kunna sjunga ett duett ensam? tänkte hon.
Konferencieren frågade om hon var redo.
Maureen nickade.
”Är det nån gentleman i publiken som känner sig manad att sjunga med vår vackra unga dam här?” frågade konferencieren.
Det verkade inte vara någon som ville - eller vågade - sjunga.
”Nähä, då kan du sjunga med mig!”
Konferencieren gav Maureen ett bländande leende.
Gudars skymning…! tänkte Maureen. Ska jag behöva sjunga en av de vackraste låtarna som finns med en fåntratt som ser ut att ha sovit med en galje i truten?!
”Hon ska sjunga med mig!”
Ryan gick upp på scenen och tog konferencierens mikrofon.
”Jaså… jaha.” Konferencieren försökte se cool ut, men alla kunde se hur besviken han var.
Han gick av scenen och satte igång bakgrundsmusiken till Marvin Gaye’s Ain’t No Mountain High Enough.
Maureens och Ryans duett blev succé, de fick stående ovationer.
”Ni är bäst!” skrek Sunshine.
”Sjung mer!” vrålade Sheila.
Alla på restaurangen stämde in.
”Vi får väl sjunga en sång till då.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Minst.” skrattade Maureen. ”Ska vi ta All You Need Is Love...?”
”Underbar sång!” sa konferencieren. Leendet nådde närapå upp till hårfästet i pannan på honom. "Verkligen en underbar sång!"
Ryan och Maureen fick alla att sjunga med i All You Need Is Love.
Konferencieren såg överlycklig ut när han också fick sjunga.
”Vilka talangfulla ungar vi har!” sa Maggie stolt till Kate och David när gick hemåt senare på kvällen.
”Ja, de är fantastiska!” sa Kate.
”Konferencieren med jättesmilet var också ganska bra.” fnissade Ryan.
”Jag trodde nästan han skulle fria till mig!” fnissade Maureen.
”Så du var inte lite kär i honom då…?” flinade Ryan.
De andra skrattade.
Maureen började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig, pyret!” ropade hon.
***
Lördag kväll.
En konferencier stod på scenen på restaurangen och presenterade dem som skulle sjunga.
Sist ut var Maureen.
Konferencieren hoppades att hon kunde sjunga. De andra hade inte kunnat det.
Maureen gick upp på scenen och tog mikrofonen.
Ryan vinkade glatt till henne.
Hon gav honom en varnande blick.
Hur sjutton ska jag kunna sjunga ett duett ensam? tänkte hon.
Konferencieren frågade om hon var redo.
Maureen nickade.
”Är det nån gentleman i publiken som känner sig manad att sjunga med vår vackra unga dam här?” frågade konferencieren.
Det verkade inte vara någon som ville - eller vågade - sjunga.
”Nähä, då kan du sjunga med mig!”
Konferencieren gav Maureen ett bländande leende.
Gudars skymning…! tänkte Maureen. Ska jag behöva sjunga en av de vackraste låtarna som finns med en fåntratt som ser ut att ha sovit med en galje i truten?!
”Hon ska sjunga med mig!”
Ryan gick upp på scenen och tog konferencierens mikrofon.
”Jaså… jaha.” Konferencieren försökte se cool ut, men alla kunde se hur besviken han var.
Han gick av scenen och satte igång bakgrundsmusiken till Marvin Gaye’s Ain’t No Mountain High Enough.
Maureens och Ryans duett blev succé, de fick stående ovationer.
”Ni är bäst!” skrek Sunshine.
”Sjung mer!” vrålade Sheila.
Alla på restaurangen stämde in.
”Vi får väl sjunga en sång till då.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Minst.” skrattade Maureen. ”Ska vi ta All You Need Is Love...?”
”Underbar sång!” sa konferencieren. Leendet nådde närapå upp till hårfästet i pannan på honom. "Verkligen en underbar sång!"
Ryan och Maureen fick alla att sjunga med i All You Need Is Love.
Konferencieren såg överlycklig ut när han också fick sjunga.
”Vilka talangfulla ungar vi har!” sa Maggie stolt till Kate och David när gick hemåt senare på kvällen.
”Ja, de är fantastiska!” sa Kate.
”Konferencieren med jättesmilet var också ganska bra.” fnissade Ryan.
”Jag trodde nästan han skulle fria till mig!” fnissade Maureen.
”Så du var inte lite kär i honom då…?” flinade Ryan.
De andra skrattade.
Maureen började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig, pyret!” ropade hon.
***
Ryan’s & Maureen’s vadslagning - del 4
***
Torsdag kväll.
Klockan började närma sig tio.
”Somna nån gång då!” sa Maureen.
”Aldrig!” log Ryan. ”Jag ska bråka med dig, har ju sagt.”
”Tror du att du ska vinna va?” sa Maureen.
”Ja, jag hade tänkt det.” sa Ryan.
Han kvävde ännu en gäspning.
”Vore det inte jätteskönt att sova istället?” föreslog Maureen.
Ryan slog henne lätt i huvudet med en kudde.
”Klockan är tio.” meddelade Sunshine några minuter senare.
”Nej…” Maureen skakade misstroget på huvudet.
"Sorry..." sa Sunshine.
Maureen tittade på fickuret som hängde runt Sunshines hals.
”Neeej! Fan!” utbrast Maureen.
”Yes! Jag vann!” ropade Ryan triumferande.
Han la armen om Maureen.
”Jag vann.” sa han glatt. ”Det gjorde inte du!”
”Så nu ska jag alltså sjunga inför alla på restaurangen på lördag…” suckade Maureen.
”Ja, det ska du!” sa Ryan lyckligt. ”Jag bestämma en riktigt bra låt åt dig.”
”Jag får väl veta vilken innan i morgon kväll?” undrade Maureen.
Ryan nickade.
”I morgon bitti.”
”Det var ju snällt.” mumlade Maureen.
”Ja, visst är det.” flinade Ryan.
”Hur kunde du hålla dig vaken så länge?” frågade Sheila. ”Du brukar ju somna vid sju!”
Ryan kastade en kudde på henne.
Tjejerna såg menande på varandra.
Sedan brottade de ner Ryan.
***
Torsdag kväll.
Klockan började närma sig tio.
”Somna nån gång då!” sa Maureen.
”Aldrig!” log Ryan. ”Jag ska bråka med dig, har ju sagt.”
”Tror du att du ska vinna va?” sa Maureen.
”Ja, jag hade tänkt det.” sa Ryan.
Han kvävde ännu en gäspning.
”Vore det inte jätteskönt att sova istället?” föreslog Maureen.
Ryan slog henne lätt i huvudet med en kudde.
”Klockan är tio.” meddelade Sunshine några minuter senare.
”Nej…” Maureen skakade misstroget på huvudet.
"Sorry..." sa Sunshine.
Maureen tittade på fickuret som hängde runt Sunshines hals.
”Neeej! Fan!” utbrast Maureen.
”Yes! Jag vann!” ropade Ryan triumferande.
Han la armen om Maureen.
”Jag vann.” sa han glatt. ”Det gjorde inte du!”
”Så nu ska jag alltså sjunga inför alla på restaurangen på lördag…” suckade Maureen.
”Ja, det ska du!” sa Ryan lyckligt. ”Jag bestämma en riktigt bra låt åt dig.”
”Jag får väl veta vilken innan i morgon kväll?” undrade Maureen.
Ryan nickade.
”I morgon bitti.”
”Det var ju snällt.” mumlade Maureen.
”Ja, visst är det.” flinade Ryan.
”Hur kunde du hålla dig vaken så länge?” frågade Sheila. ”Du brukar ju somna vid sju!”
Ryan kastade en kudde på henne.
Tjejerna såg menande på varandra.
Sedan brottade de ner Ryan.
***
”Ingen pottig middag tack”
***
Malena, Göran och barnen skulle äta middag hos Görans syster Marianne.
En inte så angenäm lukt slog emot dem när de öppnade dörren till Mariannes lägenhet.
Noel rynkade på näsan.
”Å, fy! Äckligt! Varför luktar det potta här?”
”Potta! Äckligt!” ekade Melwin.
Tvillingbröderna höll för näsan.
Leni och Linus såg på varandra, de hade varit med förr.
”Surströmming!” utbrast de unisont.
Noel stirrade på sina äldre syskon.
”Vaddå? Får vi sur strömming? Jag gillar inte ens osur strömming!”
”Näää blää!” instämde Melwin.
”Vi får säkert nåt annat.” lugnade Leni.
”Ja, vuxna vet att barn inte gillar surströmming.” sa Linus.
Noel såg på sin pappa.
”Får vi annan mat, pappa?”
”Vet inte gubben,” sa Göran. ”du får fråga din faster, det är hon som gjort maten.”
”Faster!” ropade Noel. ”Måste vi äta sur strömming?”
Hans faster strök honom över håret.
”Nej, Noel. Jag har gjort kycklingpaj också.”
”Ja!” skrek Melwin. ”Sycking i paj är mums!”
Göran och Mariannes mor såg på Leni och Linus.
”Men ni som är lite äldre kan väl äta lite surströmming?”
”Nej, det kan vi inte.” sa Leni.
”Sycking i paj vill vi ha!” sa Melwin bestämt.
”Ja, ingen pottig middag tack.” sa Noel.
”Men det är väl bra om barnen lär sig äta lite vuxenmat?” sa Göran och Mariannes mor.
”Oh ja, jättebra.” sa Leni. ”I morgon ska vi äta pölsa.”
”Vad är pölsa för nåt...?” frågade Noel. ”Det låter läskigt.”
”Jag skojade bara,” skrattade Leni. ”och du vill inte veta vad pölsa är.”
***
Malena, Göran och barnen skulle äta middag hos Görans syster Marianne.
En inte så angenäm lukt slog emot dem när de öppnade dörren till Mariannes lägenhet.
Noel rynkade på näsan.
”Å, fy! Äckligt! Varför luktar det potta här?”
”Potta! Äckligt!” ekade Melwin.
Tvillingbröderna höll för näsan.
Leni och Linus såg på varandra, de hade varit med förr.
”Surströmming!” utbrast de unisont.
Noel stirrade på sina äldre syskon.
”Vaddå? Får vi sur strömming? Jag gillar inte ens osur strömming!”
”Näää blää!” instämde Melwin.
”Vi får säkert nåt annat.” lugnade Leni.
”Ja, vuxna vet att barn inte gillar surströmming.” sa Linus.
Noel såg på sin pappa.
”Får vi annan mat, pappa?”
”Vet inte gubben,” sa Göran. ”du får fråga din faster, det är hon som gjort maten.”
”Faster!” ropade Noel. ”Måste vi äta sur strömming?”
Hans faster strök honom över håret.
”Nej, Noel. Jag har gjort kycklingpaj också.”
”Ja!” skrek Melwin. ”Sycking i paj är mums!”
Göran och Mariannes mor såg på Leni och Linus.
”Men ni som är lite äldre kan väl äta lite surströmming?”
”Nej, det kan vi inte.” sa Leni.
”Sycking i paj vill vi ha!” sa Melwin bestämt.
”Ja, ingen pottig middag tack.” sa Noel.
”Men det är väl bra om barnen lär sig äta lite vuxenmat?” sa Göran och Mariannes mor.
”Oh ja, jättebra.” sa Leni. ”I morgon ska vi äta pölsa.”
”Vad är pölsa för nåt...?” frågade Noel. ”Det låter läskigt.”
”Jag skojade bara,” skrattade Leni. ”och du vill inte veta vad pölsa är.”
***
lördag, oktober 31, 2009
En liten bokmal
***
Greta Williams, bibliotekarie på Blue Creek Library, såg på barnet borta vid bokhyllorna.
Den lilla flickan klättrade upp på en stol för att ta ner en bok hon inte nådde.
Elle Jenlin var en av bibliotekets stamkunder.
Om det fanns en tävling som hette ”Rekord i flest biblioteksbesök per år” eller något liknande skulle Elle lätt vinna.
Hon hade varit på biblioteket så ofta att hon kunde namnet på alla som jobbade där och deras familjemedlemmar.
Det första hon gjorde när hon kom in på biblioteket, varje gång, var att gå fram till in- och utlånings-disken för att fråga personerna där bakom hur de - och deras familjer - mådde.
Elle kom fram till disken med en hög böcker i famnen.
Mrs. Williams hjälpte henne att lägga upp böckerna på disken, checkade ut dem och tittade på titlarna.
Mrs. Williams log varmt och nickade.
Det fanns en bok som hon länge tänkt på åt lilla Elle.
”Har du läst Matilda av Roald Dahl?”
”Nej, den har jag inte läst.” svarade Elle. ”men jag har hört mycket om den och skulle gärna vilja läsa den. Har ni den inne?”
”Tyvärr så har vi inte kvar den.” svarade Mrs. Williams. ”Men jag har ett exemplar hemma, jag ska ta med den hit. Kom hit i morgon efter skolan, så kan du låna den.”
”Tack så mycket Mrs. Williams! Ni är så snäll!”
”Jag tycker den lilla flickan i boken påminner så mycket om dig.”
Elle log.
”För att vi båda läser så mycket.”
”Och för att du är en så rar och speciell flicka.” sa Mrs. Williams.
Elle log igen, men plötsligt fick hon ett sorgset uttryck i ansiktet.
”Hur är det med ert hjärta, Mrs. Williams?” frågade hon.
Mrs. Williams såg förvånat på Elle.
”Hur visste du…?”
”Ron berättade det.” svarade Elle.
Ron var Mrs. Williams vuxne son.
”Jag träffade honom förra veckan när han läste sina dikter på Sallys café.” sa Elle. ”När jag frågade hur ni mådde såg han lite lessen ut, och så sa han att ni har ont i hjärtat.”
”Jag har fått nya mediciner av min doktor, så jag ska nog bli bättre.” sa Mrs Williams.
Elle stoppade ner böckerna hon lånat i sin ryggsäck och gick mot dörren.
Just som hon skulle gå ut, vände hon sig om och såg på bibliotekarien med tårblanka ögon.
”Jag vill inte att ni ska dö Mrs. Williams.”
”Åh, älskade lilla Elle, jag ska inte dö. Var inte orolig.”
Elle rusade in bakom disken och kastade sig i Mrs. Williams famn.
”Jag älskar er.” nästan viskade hon.
Sedan gick ut från biblioteket.
”Hon är verkligen ett speciellt barn.” sa Greta Williams högt för sig själv.
***
Greta Williams, bibliotekarie på Blue Creek Library, såg på barnet borta vid bokhyllorna.
Den lilla flickan klättrade upp på en stol för att ta ner en bok hon inte nådde.
Elle Jenlin var en av bibliotekets stamkunder.
Om det fanns en tävling som hette ”Rekord i flest biblioteksbesök per år” eller något liknande skulle Elle lätt vinna.
Hon hade varit på biblioteket så ofta att hon kunde namnet på alla som jobbade där och deras familjemedlemmar.
Det första hon gjorde när hon kom in på biblioteket, varje gång, var att gå fram till in- och utlånings-disken för att fråga personerna där bakom hur de - och deras familjer - mådde.
Elle kom fram till disken med en hög böcker i famnen.
Mrs. Williams hjälpte henne att lägga upp böckerna på disken, checkade ut dem och tittade på titlarna.
Oliver Twist av Charles Dickens”Mrs. Williams, kan ni rekommendera nån bok åt mig?” frågade Elle.
Mary Poppins av P.L. Travers
The Wizard of Oz av L. Frank Baum
Mrs. Williams log varmt och nickade.
Det fanns en bok som hon länge tänkt på åt lilla Elle.
”Har du läst Matilda av Roald Dahl?”
”Nej, den har jag inte läst.” svarade Elle. ”men jag har hört mycket om den och skulle gärna vilja läsa den. Har ni den inne?”
”Tyvärr så har vi inte kvar den.” svarade Mrs. Williams. ”Men jag har ett exemplar hemma, jag ska ta med den hit. Kom hit i morgon efter skolan, så kan du låna den.”
”Tack så mycket Mrs. Williams! Ni är så snäll!”
”Jag tycker den lilla flickan i boken påminner så mycket om dig.”
Elle log.
”För att vi båda läser så mycket.”
”Och för att du är en så rar och speciell flicka.” sa Mrs. Williams.
Elle log igen, men plötsligt fick hon ett sorgset uttryck i ansiktet.
”Hur är det med ert hjärta, Mrs. Williams?” frågade hon.
Mrs. Williams såg förvånat på Elle.
”Hur visste du…?”
”Ron berättade det.” svarade Elle.
Ron var Mrs. Williams vuxne son.
”Jag träffade honom förra veckan när han läste sina dikter på Sallys café.” sa Elle. ”När jag frågade hur ni mådde såg han lite lessen ut, och så sa han att ni har ont i hjärtat.”
”Jag har fått nya mediciner av min doktor, så jag ska nog bli bättre.” sa Mrs Williams.
Elle stoppade ner böckerna hon lånat i sin ryggsäck och gick mot dörren.
Just som hon skulle gå ut, vände hon sig om och såg på bibliotekarien med tårblanka ögon.
”Jag vill inte att ni ska dö Mrs. Williams.”
”Åh, älskade lilla Elle, jag ska inte dö. Var inte orolig.”
Elle rusade in bakom disken och kastade sig i Mrs. Williams famn.
”Jag älskar er.” nästan viskade hon.
Sedan gick ut från biblioteket.
”Hon är verkligen ett speciellt barn.” sa Greta Williams högt för sig själv.
***
Utmaning: mp3-lista
***
- lyssna på din mp3 / iPod / CD
- byt låt för varje fråga
1. Vem är mest lik dig?
Zac Efron
2. Vem är mest lik din mamma?
Tina Turner
3. Vem är mest lik din pappa?
Dan Brown
4. Du vore ett perfekt par med...
Elvis
5. Du skulle lätt bli bästis med...
Amy Diamond
6. Ni skulle avsky varandra, du och...
Madonna
7. Du drömmer om att träffa...
Dean Koontz
8. Du har vilda sexfantasier om...
Hanson
9. När du träffar dina vänner så brukar ni prata om...
Torey Hayden
10. Vem har världens vackraste röst?
Osmonds
11. Vems röst vill du ha?
Sweeney Todd cast
12. Du tror att du är släkt med...
Camilla Läckberg
13. Du skulle vilja ha följande artist/band
som spelade på din nästa födelsedag...
Les Misérables cast
14. Du dansar bäst när du hör denna person/dessa personer...
Mika
- lyssna på din mp3 / iPod / CD
- byt låt för varje fråga
1. Vem är mest lik dig?
Zac Efron
2. Vem är mest lik din mamma?
Tina Turner
3. Vem är mest lik din pappa?
Dan Brown
4. Du vore ett perfekt par med...
Elvis
5. Du skulle lätt bli bästis med...
Amy Diamond
6. Ni skulle avsky varandra, du och...
Madonna
7. Du drömmer om att träffa...
Dean Koontz
8. Du har vilda sexfantasier om...
Hanson
9. När du träffar dina vänner så brukar ni prata om...
Torey Hayden
10. Vem har världens vackraste röst?
Osmonds
11. Vems röst vill du ha?
Sweeney Todd cast
12. Du tror att du är släkt med...
Camilla Läckberg
13. Du skulle vilja ha följande artist/band
som spelade på din nästa födelsedag...
Les Misérables cast
14. Du dansar bäst när du hör denna person/dessa personer...
Mika
SkrivPuff: Utmaning 304 - 31 oktober
***
Skriv om en trollerilåda.
Delphi Elementary School,
Fredag, 1 november, 1963
7-årige Ryan skakade på sin lunchbox.
Hans bästa vän och klasskamrat Maureen såg undrande på honom.
”Vad gör du?”
”Om jag skakar den här kanske maten förvandlas till nåt godare.” sa Ryan.
8-åriga Maureen skrattade och skakade på huvudet.
”Du är ju knasig! Det är en lunchbox, ingen trollerilåda!”
”Småbarn…” sa 8-åriga Sheila. ”de tror på vad som helst!”
”Bara för att du inte har nån fantasi behöver du inte bli snorkig.” svarade Ryan.
”Jag menade inte att förolämpa dig.” sa Sheila mjukt. ”Skaka lunchen igen då, så får vi se om det händer nåt.”
Ryan skakade sin lunchbox igen och öppnade den.
Han suckade besviket.
”Nä, jag visste det… tråkig rostbiffsmörgås…”
Plötslig tog någon lunchboxen ifrån honom.
Ryan skulle just göra sig beredd på att protestera, men så såg han till sin lättnad att det inte var någon av skolans översittare, utan hans 11-åriga storasyster Rebecca.
”Här är din lunch.” suckade Rebecca och gav honom en lunchbox. ”Pappa förväxlade dem.”
Hon gick bort till sina kompisar.
Ryan öppnade sin lunchbox och tittade på sin lunch.
Yes! Det var precis vad han ville ha: jordnötssmör-smörgås!
Han såg triumferande på Sheila och Maureen. Hans blå ögon glittrade lyckligt.
”Ser ni? Jag är lite magisk trots allt!”
***
Skriv om en trollerilåda.
Delphi Elementary School,
Fredag, 1 november, 1963
7-årige Ryan skakade på sin lunchbox.
Hans bästa vän och klasskamrat Maureen såg undrande på honom.
”Vad gör du?”
”Om jag skakar den här kanske maten förvandlas till nåt godare.” sa Ryan.
8-åriga Maureen skrattade och skakade på huvudet.
”Du är ju knasig! Det är en lunchbox, ingen trollerilåda!”
”Småbarn…” sa 8-åriga Sheila. ”de tror på vad som helst!”
”Bara för att du inte har nån fantasi behöver du inte bli snorkig.” svarade Ryan.
”Jag menade inte att förolämpa dig.” sa Sheila mjukt. ”Skaka lunchen igen då, så får vi se om det händer nåt.”
Ryan skakade sin lunchbox igen och öppnade den.
Han suckade besviket.
”Nä, jag visste det… tråkig rostbiffsmörgås…”
Plötslig tog någon lunchboxen ifrån honom.
Ryan skulle just göra sig beredd på att protestera, men så såg han till sin lättnad att det inte var någon av skolans översittare, utan hans 11-åriga storasyster Rebecca.
”Här är din lunch.” suckade Rebecca och gav honom en lunchbox. ”Pappa förväxlade dem.”
Hon gick bort till sina kompisar.
Ryan öppnade sin lunchbox och tittade på sin lunch.
Yes! Det var precis vad han ville ha: jordnötssmör-smörgås!
Han såg triumferande på Sheila och Maureen. Hans blå ögon glittrade lyckligt.
”Ser ni? Jag är lite magisk trots allt!”
***
fredag, oktober 30, 2009
SkrivPuff: Utmaning 303 - 30 oktober
***
Skriv om mellanmål.
Emilia sträckte sig efter mjölkpaketet för att hälla lite på sin mannagrynsgröt, ett av hennes favoritmellanmål på fritids.
Men det var svårt att lyfta ett fullt mjölkpaket med bara en hand, den andra var ju fortfarande gipsad, så hon tappade paketet i golvet och all mjölk rann ut på golvet.
”Klant!” skrek något av barnen.
Anders, en i fritidspersonalen, slog handflatan i bordet.
Barnen hoppade förskräckta till.
”Det förstår ni väl,” sa Anders argt. ”att det inte är så lätt när man har armen i gips! Hur vore det om någon av er kunde vara lite hjälpsam någon gång istället!”
Lars, som gick i samma klass som Emilia, reste sig och gick fram till henne.
”Var inte lessen.” sa han. ”Jag hjälper dig. Vänta så ska jag hämta ett nytt mjölkpaket i köket.”
”Vad snällt av dig, Lars.” berömde Birgitta, en annan personal.
”Lars är kär i Emilia!” retades Hanna.
”Jobba på din attityd lite.” fräste Lars.
Hanna blev märkbart förnärmad. Men hon var fortfarande på retsamt humör, så hon vände sig till Emilia och log försmädligt.
”Ska ni gå hem och pussas sen?”
Emilia höll upp sin friska handflata mot Hanna.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte. Imbecill!”
Med de orden lämnade Emilia bordet.
Hanna bara gapade. Hon visste inte var imbecill betydde, men hon begrep att det inte var något bra.
”Jag går hem.” viskade Emilia till Anders och Brigitta.
”Är det nån hemma då?” frågade Birgitta.
”Jag kan gå till farmor.” sa Emilia.
”Jag ringer henne först och kollar att det går bra.” sa Anders. ”Vad har farmor för telefonnummer?”
Emilia rabblade upp sin farmors telefonnummer och Anders gick in i köket och ringde.
”Farmor väntar på dig hemma.” sa Anders efter någon minut. ”Tack för idag Emilia.”
”Tack för idag.” svarade Emilia.
Hon gick ut till barnens hyllor och tog på sig skor och jacka.
Lars stod i dörröppningen och vinkade åt henne när hon gick.
”Vi ses i morgon!” ropade han.
Emilia vände sig om och log mot honom.
”Ja, vi ses i morgon! Och du, Lars. Tack för att du är min vän!”
Lars log varmt tillbaka.
”Och tack för att du är min, Emilia!” ropade han.
Hanna hade smugit upp bakom honom.
Nu viskade hon retsamt:
”Lars är kär i Emilia!”
Lars vände sig om och knuffade bort henne.
”Seriöst Hanna, du har stora attitydproblem! Jag är lite trött på dig.”
***
Skriv om mellanmål.
Emilia sträckte sig efter mjölkpaketet för att hälla lite på sin mannagrynsgröt, ett av hennes favoritmellanmål på fritids.
Men det var svårt att lyfta ett fullt mjölkpaket med bara en hand, den andra var ju fortfarande gipsad, så hon tappade paketet i golvet och all mjölk rann ut på golvet.
”Klant!” skrek något av barnen.
Anders, en i fritidspersonalen, slog handflatan i bordet.
Barnen hoppade förskräckta till.
”Det förstår ni väl,” sa Anders argt. ”att det inte är så lätt när man har armen i gips! Hur vore det om någon av er kunde vara lite hjälpsam någon gång istället!”
Lars, som gick i samma klass som Emilia, reste sig och gick fram till henne.
”Var inte lessen.” sa han. ”Jag hjälper dig. Vänta så ska jag hämta ett nytt mjölkpaket i köket.”
”Vad snällt av dig, Lars.” berömde Birgitta, en annan personal.
”Lars är kär i Emilia!” retades Hanna.
”Jobba på din attityd lite.” fräste Lars.
Hanna blev märkbart förnärmad. Men hon var fortfarande på retsamt humör, så hon vände sig till Emilia och log försmädligt.
”Ska ni gå hem och pussas sen?”
Emilia höll upp sin friska handflata mot Hanna.
”Tala till handen, för öronen lyssnar inte. Imbecill!”
Med de orden lämnade Emilia bordet.
Hanna bara gapade. Hon visste inte var imbecill betydde, men hon begrep att det inte var något bra.
”Jag går hem.” viskade Emilia till Anders och Brigitta.
”Är det nån hemma då?” frågade Birgitta.
”Jag kan gå till farmor.” sa Emilia.
”Jag ringer henne först och kollar att det går bra.” sa Anders. ”Vad har farmor för telefonnummer?”
Emilia rabblade upp sin farmors telefonnummer och Anders gick in i köket och ringde.
”Farmor väntar på dig hemma.” sa Anders efter någon minut. ”Tack för idag Emilia.”
”Tack för idag.” svarade Emilia.
Hon gick ut till barnens hyllor och tog på sig skor och jacka.
Lars stod i dörröppningen och vinkade åt henne när hon gick.
”Vi ses i morgon!” ropade han.
Emilia vände sig om och log mot honom.
”Ja, vi ses i morgon! Och du, Lars. Tack för att du är min vän!”
Lars log varmt tillbaka.
”Och tack för att du är min, Emilia!” ropade han.
Hanna hade smugit upp bakom honom.
Nu viskade hon retsamt:
”Lars är kär i Emilia!”
Lars vände sig om och knuffade bort henne.
”Seriöst Hanna, du har stora attitydproblem! Jag är lite trött på dig.”
***
torsdag, oktober 29, 2009
SkrivPuff: Utmaning 302 - 29 oktober
Skriv om skrubbsår.
New York City
Det hade gått några år sedan hon såg dem senast, men Carla visste att hon skulle kunna känna igen dem bland tusen andra barn och ungdomar.
Pojken var brunhårig, någon nyans ljusare än flickan.
Flickan hade fortfarande långt hår, utsläppt.
Hon tänkte att de alltid varit fina, vackra.
Pojken cyklade iväg mot gångvägen. Fortare och fortare trampade han nedför allén.
Flickan satt på en bänk och såg efter honom.
Plötsligt föll pojken av sin cykel och landade på asfalten.
Carla sprang fram och hjälpte honom upp.
Han hade redan fått stora skrubbsår på de knotiga knäna.
”Hur gick det?” frågade hon.
”Ont!” snyftade pojken.
Hans blick var lite frånvarande.
Flickan kom fram till dem och drog pojken intill sig, skyddade honom som en lejonhona skyddar sina små.
Flickan synade Carla, med en lång, allvarlig blick.
”Tack. Jag tar hand om honom nu.” sa hon.
Pojkens blick tycktes lite mer närvarande nu när flickan var hos honom.
Han tryckte sig intill henne, lade armarna kring hennes midja.
Det märktes att de var trygga tillsammans.
”Det var längesen.” sa Carla till dem. ”Hur mår ni?”
Blicken Carla nu fick av flickan var nästan förintande.
Carla vände sig om och gick från dem.
”Känner vi henne? Vem var det?” hörde hon pojken fråga.
”Ingen speciell.” svarade flickan, en avmätt ton i hennes röst.
Carla gick bort och satte sig på en parkbänk.
Hon tittade länge på den lille pojken och den unga flickan.
Hennes fina barn, som hon inte hade sett på så länge.
Om hon räknade rätt borde pojken vara 8-9 år nu.
Flickan (eller ung kvinna var hon nu) någonstans i de övre tonåren.
Kunde hon vara 18-19 år redan?
Det hade gått flera år, men det gick inte en dag utan att hon tänkte på den där morgonen då hon tog sitt beslut.
Hon grät tyst och undrade hur hon hade kunnat tillåta sig själv att lämna dem; det käraste hon hade - efter allt som hänt dem!
Inte så konstigt att flickan inte ville veta av henne, hon skulle förmodligen reagerat likadant om hon var i hennes kläder.
Skrubbsåren som pojken fått på knäna nu var ingenting emot de djupa såren flickan måste ha i själen.
Sår som aldrig skulle läka.
***
New York City
Det hade gått några år sedan hon såg dem senast, men Carla visste att hon skulle kunna känna igen dem bland tusen andra barn och ungdomar.
Pojken var brunhårig, någon nyans ljusare än flickan.
Flickan hade fortfarande långt hår, utsläppt.
Hon tänkte att de alltid varit fina, vackra.
Pojken cyklade iväg mot gångvägen. Fortare och fortare trampade han nedför allén.
Flickan satt på en bänk och såg efter honom.
Plötsligt föll pojken av sin cykel och landade på asfalten.
Carla sprang fram och hjälpte honom upp.
Han hade redan fått stora skrubbsår på de knotiga knäna.
”Hur gick det?” frågade hon.
”Ont!” snyftade pojken.
Hans blick var lite frånvarande.
Flickan kom fram till dem och drog pojken intill sig, skyddade honom som en lejonhona skyddar sina små.
Flickan synade Carla, med en lång, allvarlig blick.
”Tack. Jag tar hand om honom nu.” sa hon.
Pojkens blick tycktes lite mer närvarande nu när flickan var hos honom.
Han tryckte sig intill henne, lade armarna kring hennes midja.
Det märktes att de var trygga tillsammans.
”Det var längesen.” sa Carla till dem. ”Hur mår ni?”
Blicken Carla nu fick av flickan var nästan förintande.
Carla vände sig om och gick från dem.
”Känner vi henne? Vem var det?” hörde hon pojken fråga.
”Ingen speciell.” svarade flickan, en avmätt ton i hennes röst.
Carla gick bort och satte sig på en parkbänk.
Hon tittade länge på den lille pojken och den unga flickan.
Hennes fina barn, som hon inte hade sett på så länge.
Om hon räknade rätt borde pojken vara 8-9 år nu.
Flickan (eller ung kvinna var hon nu) någonstans i de övre tonåren.
Kunde hon vara 18-19 år redan?
Det hade gått flera år, men det gick inte en dag utan att hon tänkte på den där morgonen då hon tog sitt beslut.
Hon grät tyst och undrade hur hon hade kunnat tillåta sig själv att lämna dem; det käraste hon hade - efter allt som hänt dem!
Inte så konstigt att flickan inte ville veta av henne, hon skulle förmodligen reagerat likadant om hon var i hennes kläder.
Skrubbsåren som pojken fått på knäna nu var ingenting emot de djupa såren flickan måste ha i själen.
Sår som aldrig skulle läka.
***
onsdag, oktober 28, 2009
En riddare i natten
***
Fortsättning på SkrivPuff 301 - 28 oktober:
Skriv om monstret under sängen.
***
***
Tom Harrison skulle just låsa upp sin bil och åka hem när han såg en liten gestalt längre bort på parkeringsplatsen.
Vad fan gör ett barn ute så här dags? tänkte han.
När han kom närmare barnet kände han igen henne.
Det var ju Eddie Jenlins lilla dotter.
”Elle, lilla vän, vad gör du här? Det är alldeles för sent för en liten flicka att vara ute så här sent, det är ju mitt i natten!”
Elle såg upp på den store polismannen.
”Ingen älskar mig!” snyftade hon.
Tom Harrison satte sig på huk och såg på den lilla.
”Men det är väl ändå inte sant? Jag tror nog att mamma Lou är orolig där hemma nu.”
Elle skakade på huvudet.
”Jag vill träffa pappa!”
”Vi kanske kan ordna det nån dag, raring.” sa Tom Harrison. ”Jag ska prata med lite folk och så ska vi höra vad din mamma säger. Okej?”
Elle nickade.
”Okej.” sa hon, lite skakigt efter allt gråtande.
Tom Harrison reste sig upp.
”Får man eskortera prinsessan hem?”
Elle log.
Hennes lilla hand tog Tom Harrisons stora hand.
Tillsammans gick de mot Elles hyreshus.
”Ni är som en riddare i natten Mr. Harrison.” sa Elle.
Tom Harrison skrattade bullrande.
”Jo du, en riktigt Sir Lancelot, va?”
Elle fnissade.
”Jo... lite faktiskt!”
***
Fortsättning på SkrivPuff 301 - 28 oktober:
Skriv om monstret under sängen.
***
***
Tom Harrison skulle just låsa upp sin bil och åka hem när han såg en liten gestalt längre bort på parkeringsplatsen.
Vad fan gör ett barn ute så här dags? tänkte han.
När han kom närmare barnet kände han igen henne.
Det var ju Eddie Jenlins lilla dotter.
”Elle, lilla vän, vad gör du här? Det är alldeles för sent för en liten flicka att vara ute så här sent, det är ju mitt i natten!”
Elle såg upp på den store polismannen.
”Ingen älskar mig!” snyftade hon.
Tom Harrison satte sig på huk och såg på den lilla.
”Men det är väl ändå inte sant? Jag tror nog att mamma Lou är orolig där hemma nu.”
Elle skakade på huvudet.
”Jag vill träffa pappa!”
”Vi kanske kan ordna det nån dag, raring.” sa Tom Harrison. ”Jag ska prata med lite folk och så ska vi höra vad din mamma säger. Okej?”
Elle nickade.
”Okej.” sa hon, lite skakigt efter allt gråtande.
Tom Harrison reste sig upp.
”Får man eskortera prinsessan hem?”
Elle log.
Hennes lilla hand tog Tom Harrisons stora hand.
Tillsammans gick de mot Elles hyreshus.
”Ni är som en riddare i natten Mr. Harrison.” sa Elle.
Tom Harrison skrattade bullrande.
”Jo du, en riktigt Sir Lancelot, va?”
Elle fnissade.
”Jo... lite faktiskt!”
***
SkrivPuff: Utmaning 301 - 28 oktober
***
Skriv om monstret under sängen.
Elle skrek hjärtskärande i panik.
Hennes mamma kom sömndrucken in i det lilla rummet Elle sov i.
”Monster!” grät Elle. ”Det är faktiskt ett monster under sängen!”
Louella Jenlin suckade.
”Elle, du är stor flicka nu. Du vet att det inte finns monster. Somna om nu, vi ska upp tidigt i morgon.”
”Jag vill att pappa Eddie ska skrämma bort monstret!” sa Elle. ”Han är den enda som vet hur man gör.”
Ny suck från mamma.
”Elle, jag orkar inte med det här… du vet mycket väl att din pappa inte kan komma.”
Elle slog med knytnävarna i madrassen.
”Men jag vill! Kan jag inte få ringa honom åtminstone? Han kanske vill veta att han lilla flicka är lessen och längtar efter honom.”
”Man kan inte bara ringa dit. Elle, det vet du.” sa Louella. ”Snälla lilla du, sov nu. Vi har skola och jobb i morgon.”
Elles gråtattack tog ny fart. Nu grät hon så att hon höll på att tappa andan.
”Men Elle… älskling… kom här."
Louella tog Elle i sin famn och höll om henne.
"Ska mamma ta bort monstret? Vill du det?”
Elle slet sig loss.
”Åhhh! Du är dum! Du fattar ingenting!”
Louella såg på sin lilla dotter.
Var det här verkligen ungen som lärarna i skolan brukade prata om som en så mogen, speciell och fin flicka.
Det var som om de pratade om en helt annan unge... hemma kunde Elle vara alldeles omöjlig, som förbytt.
”Jag vill inte va här!”
Elle rusade upp ur sängen och ut i hallen. Hon tog på sig skor, drog på sig en jacka ovanpå pyjamasen, sedan rusade hon ut ur lägenheten.
Ut i nattmörkret.
***
Skriv om monstret under sängen.
Elle skrek hjärtskärande i panik.
Hennes mamma kom sömndrucken in i det lilla rummet Elle sov i.
”Monster!” grät Elle. ”Det är faktiskt ett monster under sängen!”
Louella Jenlin suckade.
”Elle, du är stor flicka nu. Du vet att det inte finns monster. Somna om nu, vi ska upp tidigt i morgon.”
”Jag vill att pappa Eddie ska skrämma bort monstret!” sa Elle. ”Han är den enda som vet hur man gör.”
Ny suck från mamma.
”Elle, jag orkar inte med det här… du vet mycket väl att din pappa inte kan komma.”
Elle slog med knytnävarna i madrassen.
”Men jag vill! Kan jag inte få ringa honom åtminstone? Han kanske vill veta att han lilla flicka är lessen och längtar efter honom.”
”Man kan inte bara ringa dit. Elle, det vet du.” sa Louella. ”Snälla lilla du, sov nu. Vi har skola och jobb i morgon.”
Elles gråtattack tog ny fart. Nu grät hon så att hon höll på att tappa andan.
”Men Elle… älskling… kom här."
Louella tog Elle i sin famn och höll om henne.
"Ska mamma ta bort monstret? Vill du det?”
Elle slet sig loss.
”Åhhh! Du är dum! Du fattar ingenting!”
Louella såg på sin lilla dotter.
Var det här verkligen ungen som lärarna i skolan brukade prata om som en så mogen, speciell och fin flicka.
Det var som om de pratade om en helt annan unge... hemma kunde Elle vara alldeles omöjlig, som förbytt.
”Jag vill inte va här!”
Elle rusade upp ur sängen och ut i hallen. Hon tog på sig skor, drog på sig en jacka ovanpå pyjamasen, sedan rusade hon ut ur lägenheten.
Ut i nattmörkret.
***
tisdag, oktober 27, 2009
SkrivPuff: Utmaning 300 - 27 oktober
***
Skriv om att lära sig räkna
***
Familjen var lite orolig när deras nya bebis skulle komma.
De pratade mycket om förlossningen, övervägde Kejsarsnitt.
Daniel var fyra år och blivande storebror - en uppgift att vara mäkta stolt över.
Men han kunde inte undgå att höra föräldrarnas oro
Tänk om något går fel?
och funderade mycket på bebisen och vad som kunde hända.
En dag hörde han någon prata om att bebisar kunde födas utan fingrar och tår.
Tio fingrar skulle man ha och tio tår - det hade någon på dagis lärt honom.
När Emilie föddes kom släkten upp till BB för att hälsa den lilla välkommen.
Daniel vakade som en hök över lillasyster och kontrollerade att de höll henne som man skulle.
Så mindes han de vuxnas oro.
Daniel tittade på Emilies pyttesmå händer och fötter. Han räknade tyst för sig själv.
Sedan såg han upp och meddelade strålande:
”Hon har tårna, mamma! Och fingrar!”
***
Skriv om att lära sig räkna
***
Familjen var lite orolig när deras nya bebis skulle komma.
De pratade mycket om förlossningen, övervägde Kejsarsnitt.
Daniel var fyra år och blivande storebror - en uppgift att vara mäkta stolt över.
Men han kunde inte undgå att höra föräldrarnas oro
Tänk om något går fel?
och funderade mycket på bebisen och vad som kunde hända.
En dag hörde han någon prata om att bebisar kunde födas utan fingrar och tår.
Tio fingrar skulle man ha och tio tår - det hade någon på dagis lärt honom.
När Emilie föddes kom släkten upp till BB för att hälsa den lilla välkommen.
Daniel vakade som en hök över lillasyster och kontrollerade att de höll henne som man skulle.
Så mindes han de vuxnas oro.
Daniel tittade på Emilies pyttesmå händer och fötter. Han räknade tyst för sig själv.
Sedan såg han upp och meddelade strålande:
”Hon har tårna, mamma! Och fingrar!”
***
måndag, oktober 26, 2009
En Ekdahlsk morgon - del 3
***
Linus var besviken på sin pappa som bara jobbade jämt.
Möten är viktigare än jag, tänkte Linus. Dumma, jävla skitmöten!
Linus ville skrika och sparka på ytterdörren, men då skulle han bara få skäll.
”Linus!” ropade hans mamma. ”Var snäll och ställ din tallrik i diskmaskinen!”
Linus släpade sig in i köket, dukade av sin tallrik och sitt glas.
”Jag kan hjälpa dig med läxorna ikväll.” sa Malena.
”Kan du något om grekisk mytologi då?” undrade Linus, en viss tveksamhet i rösten.
”Nej, det kan jag tyvärr inte.” sa Malena.
Linus himlade sig och gav sin mamma en vad-var-det-jag-sa-blick.
”Men Leni kan mycket om grekiska sagor och myter.” sa Malena.
”Hon är ju aldrig här längre.” sa Linus.
Han saknade sin storasyster.
De träffades inte så mycket nu när Leni bodde hos sin pappa Johan.
”Jag kan ringa Leni och be henne hämta dig på fritidsgården i eftermiddag.” sa Malena.
”Bra!” Linus sken upp. ”Hoppas hon kan komma tidigt. Det är så tråkigt på fritidsgården.”
”Vad ska ni göra där idag då?” frågade Malena.
”Fula påskkycklingar.” mumlade Linus.
”Syckingar gillar jag om! Fula syckingar med.” sa Melwin glatt.
Sedan upplyste han:
”Syckingar gör goda ägg.”
Vi måste göra något åt hans talfel, tänkte Malena.
På förskolan hade de mycket att säga om att Melwin inte kunde prata rent.
Antydningar hit och dit.
Dagiskompisarna accepterade Melwin och han var väldigt omtyckt bland både barnen och deras föräldrar.
Däremot verkade det som om personalen hade svårt att acceptera de barn som inte klassades som ”normala” på förskolan.
Malena bestämde att hon skulle prata med Göran om att de borde byta förskola.
”Hönsen lägger ägg, inte kycklingarna.” hörde hon Linus säga till Melwin.
”Vem är höns?” frågade Melwin.
”Kycklingarnas mamma.” sa Noel.
”Och det heter kyckling – inte sycking!” sa Linus.
Malena såg på väggklockan. Den var tre minuter i åtta.
Skolan började tjugo över åtta och tvillingarna skulle vara på förskolan klockan nio.
Nu var det bråttom.
”Mamma!” skrek Noel. ”Melwin häller kaviar i min mjölk!”
Noel grep tag om sin tvillingbrors hår och drog hårt.
Melwin skrek larmande och grät så att tårarna sprutade.
”Mamma, jag flyttar till en cirkus”, sa Linus. ”Det är lugnare där.”
***
Linus var besviken på sin pappa som bara jobbade jämt.
Möten är viktigare än jag, tänkte Linus. Dumma, jävla skitmöten!
Linus ville skrika och sparka på ytterdörren, men då skulle han bara få skäll.
”Linus!” ropade hans mamma. ”Var snäll och ställ din tallrik i diskmaskinen!”
Linus släpade sig in i köket, dukade av sin tallrik och sitt glas.
”Jag kan hjälpa dig med läxorna ikväll.” sa Malena.
”Kan du något om grekisk mytologi då?” undrade Linus, en viss tveksamhet i rösten.
”Nej, det kan jag tyvärr inte.” sa Malena.
Linus himlade sig och gav sin mamma en vad-var-det-jag-sa-blick.
”Men Leni kan mycket om grekiska sagor och myter.” sa Malena.
”Hon är ju aldrig här längre.” sa Linus.
Han saknade sin storasyster.
De träffades inte så mycket nu när Leni bodde hos sin pappa Johan.
”Jag kan ringa Leni och be henne hämta dig på fritidsgården i eftermiddag.” sa Malena.
”Bra!” Linus sken upp. ”Hoppas hon kan komma tidigt. Det är så tråkigt på fritidsgården.”
”Vad ska ni göra där idag då?” frågade Malena.
”Fula påskkycklingar.” mumlade Linus.
”Syckingar gillar jag om! Fula syckingar med.” sa Melwin glatt.
Sedan upplyste han:
”Syckingar gör goda ägg.”
Vi måste göra något åt hans talfel, tänkte Malena.
På förskolan hade de mycket att säga om att Melwin inte kunde prata rent.
Antydningar hit och dit.
Dagiskompisarna accepterade Melwin och han var väldigt omtyckt bland både barnen och deras föräldrar.
Däremot verkade det som om personalen hade svårt att acceptera de barn som inte klassades som ”normala” på förskolan.
Malena bestämde att hon skulle prata med Göran om att de borde byta förskola.
”Hönsen lägger ägg, inte kycklingarna.” hörde hon Linus säga till Melwin.
”Vem är höns?” frågade Melwin.
”Kycklingarnas mamma.” sa Noel.
”Och det heter kyckling – inte sycking!” sa Linus.
Malena såg på väggklockan. Den var tre minuter i åtta.
Skolan började tjugo över åtta och tvillingarna skulle vara på förskolan klockan nio.
Nu var det bråttom.
”Mamma!” skrek Noel. ”Melwin häller kaviar i min mjölk!”
Noel grep tag om sin tvillingbrors hår och drog hårt.
Melwin skrek larmande och grät så att tårarna sprutade.
”Mamma, jag flyttar till en cirkus”, sa Linus. ”Det är lugnare där.”
***
En Ekdahlsk morgon - del 2
***
Göran reste sig från sin stol.
”Nu ska pappa gå till jobbet.”
Göran var lättad över att kunna lämna morgonkaoset.
Han älskade naturligtvis sin familj, men han tyckte inte om morgnarna hemma; en stressig fru och gnälliga ungar var inte hans melodi.
Det hade varit lugnt och stilla hemma så länge Malenas dotter, 16-åriga Leni, hade bott hos dem.
Men nu hade Leni flyttat till sin pappa, mest för att hon och Malena rök ihop rätt ofta.
Leni var bra på att hålla ordning på de stundtals mycket bångstyriga tvillingarna.
Göran saknade den ordningen och lugnet.
Göran gav sin fru en kyss och vinkade till barnen.
”När kommer du hem pappa?” frågade Linus. ”Jag vill att du ska hjälpa mig med läxorna.”
”Mamma får hjälpa dig, jag kommer hem sent ikväll.”
”Om mamma inte kan då?” sa Linus besviket.
”Jag hjälper dig!” sa Noel glatt.
”Det kan inte du.” suckade Linus.
”Joho!” hävdade Noel. ”Jag är duktig häruppe.” han knackade sig i huvudet med pekfingret.
Malena skrattade.
”Ja, gubben, det är du.” hon rufsade om hans hår.
”Jag är ingen gubbe.” sa Noel.
Linus skyndade efter sin pappa ut i hallen.
”Pappa, kan inte du skjutsa mig till skolan?”
Linus ville så gärna umgås med sin pappa som han numera såg alltmer sällan.
”Hinner inte skjutsa dig idag, Limpan.” sa Göran. ”Jag är redan sen till ett möte. Ha en bra dag.”
Göran försökte ge sonen en kram, men Linus drog sig undan.
Göran skyndade sig ut ur lägenheten och tog trapporna ner.
Alltid bråttom... suckade Linus. Han kommer få magsår.
Göran reste sig från sin stol.
”Nu ska pappa gå till jobbet.”
Göran var lättad över att kunna lämna morgonkaoset.
Han älskade naturligtvis sin familj, men han tyckte inte om morgnarna hemma; en stressig fru och gnälliga ungar var inte hans melodi.
Det hade varit lugnt och stilla hemma så länge Malenas dotter, 16-åriga Leni, hade bott hos dem.
Men nu hade Leni flyttat till sin pappa, mest för att hon och Malena rök ihop rätt ofta.
Leni var bra på att hålla ordning på de stundtals mycket bångstyriga tvillingarna.
Göran saknade den ordningen och lugnet.
Göran gav sin fru en kyss och vinkade till barnen.
”När kommer du hem pappa?” frågade Linus. ”Jag vill att du ska hjälpa mig med läxorna.”
”Mamma får hjälpa dig, jag kommer hem sent ikväll.”
”Om mamma inte kan då?” sa Linus besviket.
”Jag hjälper dig!” sa Noel glatt.
”Det kan inte du.” suckade Linus.
”Joho!” hävdade Noel. ”Jag är duktig häruppe.” han knackade sig i huvudet med pekfingret.
Malena skrattade.
”Ja, gubben, det är du.” hon rufsade om hans hår.
”Jag är ingen gubbe.” sa Noel.
Linus skyndade efter sin pappa ut i hallen.
”Pappa, kan inte du skjutsa mig till skolan?”
Linus ville så gärna umgås med sin pappa som han numera såg alltmer sällan.
”Hinner inte skjutsa dig idag, Limpan.” sa Göran. ”Jag är redan sen till ett möte. Ha en bra dag.”
Göran försökte ge sonen en kram, men Linus drog sig undan.
Göran skyndade sig ut ur lägenheten och tog trapporna ner.
Alltid bråttom... suckade Linus. Han kommer få magsår.
En Ekdahlsk morgon - del 1
***
Noel Ekdahl öste upp tre fulla matskedar lingonsylt på sin havregrynsgröt.
Noels tvillingbror Melwin var inte lika glad i dagens frukost; han petade bara i sin gröt med skeden.
Malena stoppade Noels hand innan pojken hann ösa upp ännu mer sylt på sin gröt.
”Det är min sked!” sa Noel.
”Du har redan alldeles för mycket sylt på gröten, Noel.” sa hans mamma.
Femåringen protesterade vilt, han slet åt sig skeden och råkade slå omkull sitt mjölkglas.
”Fan!” stönade Malena trött.
Göran harklade sig.
”Inte svära, Malena, ungarna suger åt sig som svampar.”
”Fan!” ekade Noel glatt.
Göran gav sin fru en menade blick.
Malena rev av en bit hushållspapper från rullen på diskbänken och torkade upp mjölk från vaxduken och från golvet, sedan hällde hon upp ny mjök åt Noel.
”Vill inte ha gjöt!” gnällde Melwin.
”Du måste äta frukost.” sa Göran till sin lille son.
”Gillar inte om bjun gjöt!” sa Melwin.
”Det heter brun gröt.” sa Linus. “Melwin, säg brun.”
”Bjun.” sa Melwin.
"BRRRRUN." ljudade Linus.
"Bjuuuuun." sa Melwin.
Linus skrattade, men slutade tvärt när han såg sin pappas stränga blick.
Göra narr av Melwin talfel var strängt förbjudet i det Ekdahlska hemmet, hur roligt det än kunde låta.
”Ta en macka om du inte vill ha gröt.” föreslog Linus.
Melwin sneglade på sin pappa.
”Får jag macka?”
”Okej.” sa Göran. ”Men då får du äta lite fil med müsli också.”
”Det kan jag väl.” sa Melwin, lättad över att få slippa den läbbiga gröten.
***
Noel Ekdahl öste upp tre fulla matskedar lingonsylt på sin havregrynsgröt.
Noels tvillingbror Melwin var inte lika glad i dagens frukost; han petade bara i sin gröt med skeden.
Malena stoppade Noels hand innan pojken hann ösa upp ännu mer sylt på sin gröt.
”Det är min sked!” sa Noel.
”Du har redan alldeles för mycket sylt på gröten, Noel.” sa hans mamma.
Femåringen protesterade vilt, han slet åt sig skeden och råkade slå omkull sitt mjölkglas.
”Fan!” stönade Malena trött.
Göran harklade sig.
”Inte svära, Malena, ungarna suger åt sig som svampar.”
”Fan!” ekade Noel glatt.
Göran gav sin fru en menade blick.
Malena rev av en bit hushållspapper från rullen på diskbänken och torkade upp mjölk från vaxduken och från golvet, sedan hällde hon upp ny mjök åt Noel.
”Vill inte ha gjöt!” gnällde Melwin.
”Du måste äta frukost.” sa Göran till sin lille son.
”Gillar inte om bjun gjöt!” sa Melwin.
”Det heter brun gröt.” sa Linus. “Melwin, säg brun.”
”Bjun.” sa Melwin.
"BRRRRUN." ljudade Linus.
"Bjuuuuun." sa Melwin.
Linus skrattade, men slutade tvärt när han såg sin pappas stränga blick.
Göra narr av Melwin talfel var strängt förbjudet i det Ekdahlska hemmet, hur roligt det än kunde låta.
”Ta en macka om du inte vill ha gröt.” föreslog Linus.
Melwin sneglade på sin pappa.
”Får jag macka?”
”Okej.” sa Göran. ”Men då får du äta lite fil med müsli också.”
”Det kan jag väl.” sa Melwin, lättad över att få slippa den läbbiga gröten.
***
söndag, oktober 25, 2009
Elle's julminne # 1
***
Ett litet julminne
Av Elle Jenlin.
***
När jag var liten och bara 4 år firade vi jul hos några kompisar till pappa Eddie. De bor på landet.
Jag ville inte att vi skulle äta kalkonen på julafton, jag ville ha honom som husdjur och döpa honom till Freddy!
Man är lite knäpp när man är liten faktiskt.
På julafton kom iallafall kalkon fram på bordet.
Men pappa sa att det inte var Freddy. Den här kalkonens namn var Larry.
Det var lite roligt! :)
Och jag är nog lite hemsk för jag åt av Larry och han var god.
***
Ett litet julminne
Av Elle Jenlin.
***
När jag var liten och bara 4 år firade vi jul hos några kompisar till pappa Eddie. De bor på landet.
Jag ville inte att vi skulle äta kalkonen på julafton, jag ville ha honom som husdjur och döpa honom till Freddy!
Man är lite knäpp när man är liten faktiskt.
På julafton kom iallafall kalkon fram på bordet.
Men pappa sa att det inte var Freddy. Den här kalkonens namn var Larry.
Det var lite roligt! :)
Och jag är nog lite hemsk för jag åt av Larry och han var god.
***
Maureen's Story
Nu finns Maureen's Story uppe!
Klicka på bilden för att komma till hennes egen sida :)
Klicka på bilden för att komma till hennes egen sida :)
***
lördag, oktober 24, 2009
Frågor till Elle
Känner du Eli ?
Eli är några år äldre (16 eller 17 tror jag), men jag har träffat honom några gånger i stan och på biblioteket.
Han är jättesnäll! En gång lagade han mitt cykeldäck som fick punktering.
Vi bor i samma stad, som heter Blue Creek.
Fast han bor på "The Hill" (barnhemmet här).
Eller föresten... nu bor han i New York!
När träffade du din pappa senast?
På sommaren när jag var 5 år. (I vinter fyller jag 7)
Pappa Eddie är världens supersnällaste, men mormor säger att trubbel brukar leta upp honom.
Hurdan är din mamma?
Hurdan är din mamma?
Mamma är lite speciell...
Ibland är det lite svårt för henne att ta hand om mig.
Hon glömmer mig ibland. Som tur är hittar jag i denna här staden.
Och hon kan glömma att jag inte tål viss mat och så... Mormor och jag skriver stora lappar och påminner henne.
Och mamma kan inte hjälpa det, men hon måste stjäla när hon går i affärer. Jag tror det kallas kleptoman eller nåt... (slog upp ordet i en bok på biblioteket)
Jag blir jättearg! För hon kan faktiskt hamna i fängelse och då måste jag bo på barnhem (The Hill).
Hur gammal var du när du lärde dig läsa?
Hur gammal var du när du lärde dig läsa?
Jag lärde mig läsa när jag var ungefär 2 år.
(Jag skryter inte nu väl...? För det vill jag inte)
Tack för alla frågor!! Jag blir jätteglad! :-)Om du vill veta mer så är det bara att fråga!Jag svarar på typ allt! :PPuss & kram// Elle
Frågestund med karaktärerna
Ryan svarar:
Jag har ju börjat sjunga en del nu, så det vore kul att hålla på med det.
Teater är också kul.
Här i vår stad finns en speciell skola för elever med artisttalang. Mina lärare tycker att jag ska börja där.
Det blir inte förrän om några år - efter High School, men jag söker nog dit.
Funderar också på att börja tävlingssimma. Det blir nog rätt så tufft, för jag är både yngst och minst i skolan [har inte ens fyllt 14 än] - men jag är envis!
Maureen tillägger: Jätte-envis menar han! (skratt)
Nej, nu ska jag vara snäll, han är jätteduktig (både som artist & simmare) ! :-)
Melwin & Noel: är ni lika varann?
Noel svarar: Japp! Vi är såna här tvillingar som ser på pricken likadana ut!
Melwin svarar: Japp! Jättelikadana!
(Storasyster Leni tillägger att pojkarna är enäggstvillingar)
Maureen: känner du att Ryan och Sunny får för mycket fokus, och vad skulle ditt livs historia innehålla om du fick chansen att berätta den?
Maureen svarar: Nej, det tycker jag inte. Jag tar så mycket plats ändå (skrattar).
Nej. ärligt talat - jag tycker inte att de får för mycket fokus. Både Ryan & Sunny betyder så jäkla (får man svära?) mycket för mig och jag unnar dem allt gott!
Mitt livs historia... ja, den skulle nog handla mycket om (min underbara) mamma Maggie - och om barnet som hon förlorade i unga år.
Sedan skulle jag nog berätta om min far som lämnade oss (flyttade) när jag var liten.
Frågor till karaktärerna
Tänkte börja med frågestunder (Q’s & A’s) med mina karaktärer
här i bloggen.
Ställ gärna frågor till någon/några av karaktärerna i kommentars-rutan nedan, så ska jag se till att de svarar ;-)(Q’s & A’s dyker upp i nytt/nya inlägg)
Önskelista: Elle
Detta här önskar jag mig till jul + till min födelsedag:
Hoppas du inte tycker jag önskar mig för mycket, kära Tomten!
(menar inte att va girig)
Om du tycker jag ber om för mycket är det faktiskt okej
om du bara ger mig en av sakerna! Jag blir glad ändå :)
Puss & kram xoxoxo
Elle Jenlin
(7 år 31 december)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)