Sunny ger en tankeställare - del 2

Revolten på Waverly Avenue




Nästa dag var en mulen, lite blåsig, men ändå varm dag. 


Stjärnbaneret på torget vid Waverly Avenue vajade perfekt på flaggstängerna; inte en enda av dem snurrade upp sig eller skrynklade sig.
Rekryterna stod snyggt uppställda mitt på torget iklädda sina uniformer.
Några av dem såg stolta och rakryggade ut, medan andra såg rädda ut.
”De ser ju ut som om de är på väg till sin avrättning!” viskade Maureen.
”Det är de ju!” viskade Ryan tillbaka.
Skolans rektor stod vid en mikrofon på scenen.
”Mina damer och herrar, det är nu dags för rekryternas hyllningtal! Från Abraham Lincoln High School: Sunshine Robinson!”
Sunshine gick fram till mikrofonen.
En man i publiken ropade:
”Stå upp! Vi ser dig inte!”
Han fick medhåll av några som skrockade med.
Maggie, som satt framför honom, vände sig om och såg strängt på honom.
”Nu tiger du flumhuvud!”
Ryan och Maureen fick bita sig i tungan för att inte skratta högt.

Sunshine fattade mikrofonen med båda händerna.
”Mina damer och herrar, när jag nu står här och ser på våra soldater kommer jag att tänka på en händelse som utspelades för länge sen, i det antika Grekland.”
Arméns generaler och officerare såg på varandra, rynkade sina ögonbryn och pannor.
Vad var detta för något? Det här var inte rätt tal…!
”Vad håller hon på med…?” viskade Maureen.
Ryan sken upp. Han visste precis vad Sunshine höll på med!
”Sunny är ett geni!” utropade han.
”Tyst unge!” hyssjade en sur man.
”Tyst själv!” väste Ryan tillbaka.
Sunshine fortsatte:
”Det bestämdes att varje år skulle ungdomar från Aten offras till ett vidunder i en labyrint på Kreta. De unga pojkarna och flickorna offrades för att dö.”
Hon gjorde en gest mot soldaterna.
”Ungefär som ni.”
Den högste generalen reste sig och gick med dånande arga steg fram till Sunshine.
Hon såg lugnt och oberört upp på den store mannen med tomat-rött ansikte.
”Kungens son sade till sin far att han också ville skickas till Kreta, för att skickas in i monstrets labyrint, men kungen ville inte skicka iväg sin ende son.”
Flickans ord och blick träffade generalen hårdare än vad gevärskulor skulle ha gjort.
Alla visste att generalen inte skulle skicka sin son till Vietnam, då denne befann sig på östkusten och studerade till jurist.
”Har din lilla historia någon poäng?” röt General Masterson.
Rytandet var mest ett sätt för honom att behålla sin stenhårda fasad.
Han som kunde få hjärtlösa vuxna män att gråta, hade nu blivit tillplattad offentligt - av en liten skolflicka!
”Ja, Sir, min historia har en poäng.” svarade Sunshine.
Hon såg ut på publiken och sedan tillbaka på General Masterson.
”Kungens son sade: ‘hur kan du kräva att folket ska offra sina barn, när du själv inte är beredd att göra samma offer?’”

Det var nu alldeles tyst på torget, till och med vinden hade tystnat.
Nu blir jag väl avrättad… tänkte Sunshine.
Ryan ställde sig upp.
”Heja Sunny!” jublade han.
Maureen var inte sen att göra likadant.
Snart ställde sig även Maggie, David och Kate upp och applåderade Sunshine.
Till och med skolans rektor följde med i ovationen.
”Du har kurage du, Miss Robinson.” sa generalen.
”Ja… jag menar... tack, Sir!” sa Sunshine och log.
Till allas förvåning log generalen tillbaka.
”Mina damer och herrar - Sunshine Robinson!”
Han manade folk som inte stod upp att deltaga i den stående ovationen.

Ryan och Maureen sprang fram till scenen.

Maggie, David och Kate ställde sig en bit bakom dem.
Sunshine smet ner till sina vänner.
”Jag trodde General Masterson skulle slå ihjäl dig!” sa Maureen. ”Han såg galen ut ett tag!”
”Jag fattar inte hur du vågade!” sa Ryan.
”Kom hit modiga lilla flicka.” Maggie omfamnade Sunshine. ”Titta på dem Sunny.”
Sunshine såg på generalerna och officerarna. De satt fortfarande med hakorna i marken.
”Det här kanske var dumt…” mumlade Sunshine modfälld.
”Det var inte alls dumt!” sa Kate.
”Det var modigt!” sa Ryan och kramade Sunshine.
”Ja, det var verkligen modigt!” Maggie, som fortfarande höll armarna om Sunshine, drog även in Ryan i sin famn.
”Sunny, min raring, du har kanske inte stoppat krig idag,” sa Maggie. ”men du har givit de där gamla stofilerna en tankeställare - och det har ingen lyckats med - nånsin!”

Sunny ger en tankeställare - del 1

En idé föds




Sunshine satt i skolbiblioteket och funderade på vad hon skulle skriva om i sin uppsats. 


Det gick trögt. 


Essäskrivning var annars inget problem för Sunshine, men nu var det något som blockerade kreativiteten. 


Hon bet förstrött på den gula blyertspennan. 


Ryan tittade upp från sin uppsats och såg länge på Sunshine. 


Sunshine, som kände att någon iakttog henne, tittade upp. 


Ryan log. 


”Vi får lunch sen, vet du. Du behöver inte äta pennan.”


Sunshine skrattade och kastade ett hopknycklat papper på honom.


”Du tänker på i morgon, va?” frågade Ryan.


Sunshine nickade.


Varje år hölls en stor ceremoni för soldaterna som skulle åka iväg och strida i krig. Och varje år valdes en elev från Abraham Lincoln High School ut för att hålla ett hyllningstal för rekryterna.

I år hade den lotten fallit på Sunshine. 


Sunshine suckade djupt. Hon var inte nervös inför morgondagens stora uppgift, men hon ville helst slippa vara med i en hyllningsfest för krig.


Nu tittade Maureen också upp.


”Jag fattar inte varför vi måste vara med på den där ceremonin!” suckade hon. ”Det känns fel med en stor fest när en massa unga människor skickas ut i krig! Ett helt land förstörs och de flesta skickas rakt i döden!”


Sunshine stirrade på Maureen.


”Nu har jag det!” skrek hon. ”Nu vet jag vad jag ska säga i morgon!”


”Men det visste du väl redan?” sa Ryan. ”Talet är ju färdigskrivet…”


Sunshine log och skakade på huvudet.


”De kan glömma sitt gamla tal.”


Sunshine återgick till sin uppsats.


Ryan såg storögd på henne.


”Men… ska du inte berätta för oss om din plan…?”


Sunshine bara log hemlighetsfullt och skakade på huvudet.


Maureen lade armen om Ryans axlar.


”Det är revolution på gång.”


Raseri - del 7

Ryan kände sig mycket bättre till mods nu än vad han hade gjort i förmiddags.
Officer Franklin hade varit jätteschysst. De hade ätit glass och pratat om piren och fästningen.
Det kändes som om den starka, men ändå sköna, vinden ute på piren hade sköljt bort alla skavande, onda känslor.
För ett tag fick han glömma allt det hemska.
Nu var det kväll och han satt mellan Sunshine och Maureen på muren vid den gamla fästningen och såg solen gå ner.
”Det här är så vackert!” suckade Maureen.
”Vilket då?” frågade Ryan frånvarande.
”Du, min sötnos.” svarade Maureen och kittlade honom i nacken.
”Äh… lägg av!” sa Ryan knuffade till Maureen.
Sunshine och Maureen fnissade.
Det var ganska mörkt ute nu, men de visste att han rodnade.

Raseri - del 6

Walter såg på de fyra internerna som kom in i rummet.
”Vi har hört att du gillar småpojkar.” sa den ene.
”Här inne har vi inga söta, oskyldiga små ungar. Men… du kanske kan hantera lite större grabbar – oss tillexempel?” sa en annan och ställde sig bakom Walter.
Walter såg panikslagen på vakten.
Men vakten vände ryggen åt Walter, gick ut och stängde dörren efter sig.
”Hur känns det att vara utsatt och försvarslös?” frågade den störste internen i rummet.
Den fjärde såg Walter rakt i ögonen.
”Jag har en grabb därhemma. Han är i samma ålder som grabben du var på. Om nån rörde min grabb skulle jag inte tveka att ha ihjäl kräket.”
”Förstår du vart vi vill komma med det här lilla samtalet?” frågade den förste internen.
Walter nickade.
”Bra.” sa den störste. ”Då kan vi ha lite kul nu.”
Han flätade samman fingrarna och pressande handflatorna utåt så att det knakade.

Raseri - del 5

En vecka hade gått sedan den vidriga dagen i Uncle Walters bil.
Ryan petade på ett litet hack i köksbordets träyta. Han gjorde allt för att slippa möta polisernas blickar.
Två kvinnliga poliser hade kommit hem till dem för att fråga honom om Uncle Walter.
”Gjorde din farbror någonting med dig i bilen, Ryan?” frågade Officer Franklin.
”Nej!” svarade Ryan snabbt.
För snabbt. Han märkte att de inte trodde honom.
Hans pappa klappade honom på ryggen. Ryan skakade av sig beröringen.
Kunde de inte låta honom vara ifred!
Ryan dolde ansiktet i sina armar som vilade mot bordet.
Han ville inte visa tårarna som var på väg att svämma över.
Officer Franklin reste sig.
”Ryan, har du lust att visa mig stranden och omgivningarna här? Så kan din pappa och min partner prata lite.”
”Okej.” Ryan torkade ansiktet med tröjärmarna. ”Piren är cool.”
Polisen log mot honom.
”Bra, då går vi till piren, så bjuder jag på glass.”
”Tack!” mimade David.
Officer Franklin log till svar.

David såg länge efter sin son när han tillsammans med Officer Franklin gick mot piren.
”Det är något han inte vill berätta.” sa David.
Officer Larsen nickade.
”Jag fick också det intrycket.”
”I går kväll ville han säga något till sin mamma och mig, men sedan ångrade han sig.”
David såg på den unga polisen.
”Officer Larsen, du tror också att Walter gjorde någon med honom, inte sant?”
”Ja, det tror jag.”
Hon suckade, märkbart modfälld.
”Det märks så tydligt att det finns något han inte vill - eller inte kan - säga. Och han skäms.”
David slöt ögonen, som om han tänkte att han kunde få bort alla onda tankar om han blundade.
Sedan tittade han ut mot piren, där Ryan nu stod och visade Officer Franklin den spektakulära utsikten.
Pojken i röd munktröja och blå jeans såg så liten och bräcklig där ute i den kraftiga vinden.
”Det är väl bäst att låta Ryan berätta själv, när han är redo?” frågade David.
”Mmm, det är det.” instämde Officer Larsen. ”Och vad Walter anbelangar så har vi tillräckligt mycket på honom för få honom inlåst en bra tid framöver.”
”Och om skulle det visa sig att han har förgripit sig på Ryan…?” frågade David.
Frågan gjorde honom illamående.
”Så sätter vi dit honom för det.” svarade Officer Larsen.
David såg att hon knöt händerna.
”Komma undan ska han inte få göra om jag får bestämma!”

Ode to Judith Barsi

Behind the smile
Hides a secret
A secret of pain and fear

You flew off to a safer place
A place with no pain or fear

You were an angel on Earth
Now you are an angel in Heaven

Sweet Judith,
You are missed and loved
And you will never be forgotten

Judith Eva Barsi
♥ 6/6 1978
† 25/7 1988

Raseri - del 4

Ryan blundade. Huvudet dunkade och det var svårt att andas.
Han ville bara sova och glömma bort den här dagen.
En sjuksköterska vakade över honom som en hök.
”Du får inte somna!”
”Skrika åt en pojke som har hjärnskakning… det är ju trevligt.” hördes en myndig stämma från dörröppningen.
Ryan vred på huvudet.
Det var Maureen.
Intill henne stod Sunshine och Maggie, Maureens mamma.
”Väldigt professionellt. Vrålar ni ofta åt era patienter här?” undrade Sunshine. ”Eller är det en tisdags-grej?”
Sköterskan blängde på Maureen och Sunshine, sedan på Maggie.
”Kan ni inte lära era flickor lite hyfs?” fräste hon.
”Det är inget fel på flickornas uppfostran.” svarade Maggie lugnt. ”Dessutom håller jag med dem.”
Sköterskan fnös och lämnade salen.
”Vi skrämde nog bort henne.” sa Maureen.
”Vad det nåt vi sa…?” flinade Sunshine.
”Tack,” sa Ryan med mycket trött, men tacksam röst. ”Hon är hemsk.”
”För dig skrämmer vi bort vem som helst. Säg bara till.” sa Maureen.
Sunshine och Maureen gick fram till Ryan och kysste honom på kinden.
”Tack för att ni kom.” sa Ryan. ”Ledsen att jag inte är nåt roligt sällskap just nu.”
”Säg inte så raring.” Maggie satte sig på sängkanten och höll hans hand.
”Nej, just det,” sa Maureen. ”Vi vill vara hos dig ändå.”
Ryan log. Sedan blundade han.
Kate McKenzie kom in i rummet.
”Nej, älskling, du får inte sova.”
Ryan stönade. Vad alla tjatade om att han inte fick sova!
”Jag vet att du mår uselt,” sa Kate mjukt. ”Men det är farligt för dig att sova nu.”
Då brast alla känslor för Sunshine, hon började gråta.
Maggie drog ner henne intill sig och höll om henne.
”Lilla gumman. Det är ingen fara, allt kommer bli okej.”
Maureen och Kate kramade också om Sunshine.
”Älskade vännen, Ryan är trygg här.” sa Kate. ”Om några dagar får han komma hem och då är allt bra igen. Okej?”
Kate log mot henne.
”Okej.” Sunshine lyckades le tillbaka och torkade tårarna.
Hon kände Ryans hand på sin. Hon såg på honom.
”Gråt inte, Sunny.” sa Ryan. ”Det är inte så farligt.”

SkrivPuff: Utmaning 205 - 24 juli

Skriv om något litet.


Hon mindes en gång på biblioteket. När ingen såg smet hon in på vuxenavdelningen och botaniserade bland hyllorna.
Hon fick syn på en gammal bok. På ryggen stod det IDIOTEN.
Intresserad som hon var av titeln drog hon ut boken och tittade på den.
Idioten… det lät väldigt spännande.
Hon undrade vad för sorts idiot den handlade om? Hon visste att det fanns flera sorters idioter, hon hade träffat många av den mest idiotiska sorten.

Hon tog med sig boken till utlåningsdisken, ställde sig på tå och sköt fram det gamla verket till bibliotekarien.
Damen tittade på henne och tog ifrån henne boken.
”Det här är en vuxenbok, lilla vän. Ingenting för dig. Du är alldeles för liten för en sån här bok. Gå ner till barnavdelningen och låna en fin bilderbok istället.”
Bilderbok… Hon ville inte ha nån stinkig bilderbok!
Varför skulle hon titta i en bilderbok? Hon kunde faktiskt läsa!
Här hade de minsann inte bara idioter i bokhyllan – de hade dem bakom utlåningsdisken också!
Och det var hon inte för liten för att förstå!

Raseri - del 3

David McKenzie rusade in i Walters sjukrum.
Han tog tag i sin äldre brors sjukhusskjorta och skakade honom.
”Jävla idiot! Du kunde ha dödat min son!”
”Det gör ont…” gnällde Walter ynkligt. ”Jag har hjärnskakning.”
”Du har ont…?”
Davids grepp om skjortkragen hårdnade.
”Min son ligger i en säng med skador på näsbenet och bröstkorgen! Och han har en blödning i hjärnan! Läkarna vågar inte låta Ryan komma hem på flera dygn och han får inte sova – för de är rädda att han kan hamna i koma!”
Davids mor tog tag i hans arm.
”David, lugna ner dig lite.”
”Lugna ner mig...?! Den här idioten dödar nästan min son, ditt yngsta barnbarn, och du tycker att jag ska lugna ner mig?!”
David kände sin fars lugnande hand på sin axel.
”David, kom så går vi till Ryan, han behöver dig nu.”
George McKenzie ledde ut David ur rummet.

Raseri - del 2

När Ryan vaknade tittade han upp i ett vänligt, främmande ansikte.
”Håll ut grabben, vi ska hjälpa dig.”
Försiktigt drog mannen ut pojken ut bilen och lade honom försiktigt på en filt på marken.
Han var livrädd att han kunde skada pojken mer.
Pojken blödde ur ett jack i pannan och det forsade blod ur hans näsa.
”Rör dig inte.” sa han till pojken. ”Din nacke kan ha skadats. Okej?”
”Okej.” svarade pojken.
”Bra, grabben. Allt kommer att bli bra, okej? Min bror är borta på bensinstationen och ringer efter en ambulans nu.”
”Vad heter du vännen?” frågade en kvinna.
”Ryan.”
Kvinnan satte sig ned och höll i Ryans huvud, så att han inte skulle råka röra på huvudet.
”Ryan, det kommer säkert att bli bra med din pappa också, var inte orolig.”
”Inte min pappa.” sa Ryan med avsmak i rösten.

En bil stannade vid olycksplatsen och en mörkhårig kvinna klev ur.
När Maggie Watson såg pojken på marken rusade hon fram till honom.
”Åh… Ryan! Herregud!”
”Känner du honom?” frågade mannen.
”Om jag gör!” sa Maggie. ”Jag har känt honom i hela hans liv. Vi är grannar. Jag kände igen hans farbrors bil – och sedan såg jag att Ryan låg här.”
Maggie sjönk ner bredvid pojken.
”Tant Maggie, är det du…?”
”Ja, älsklingen, det är jag.” Maggie tog hans hand och höll den i sin.
Ryan kände sig lättad över att höra Maggies mjuka, lugna röst.

”Ambulansen borde komma vilken sekund som helst nu.” sa mannen.
Han hade rätt: i nästa sekund hördes sirener från både amulans och polisbil.
Ambulansmännen lade Ryan på en bår.
”Var gör det ont?” frågade en av dem.
”Huvudet.” svarade Ryan. ”Och här.”
Han pekade på näsan och sedan på bröstkorgen.
”Jag följer med Ryan.” sa Maggie.
”Bra,” sade en av ambulansmännen och log varmt. ”Då får han lite trygghet.”
Maggie vände sig till poliserna.
”Men, kan jag lämna min bil här?”
En av poliserna log.
”Min kollega här kan köra den till sjukhuset, så behöver du inte tänka på den.”
”Åh, tack snälla!” sa Maggie, full av tacksamhet.
Hon fick nästan lust att krama poliserna.

Raseri - del 1

Ryan satt i framsätet på Uncle Walters nya bil.
Uncle Walter hade fått syn på Ryan utanför biblioteket och stannade till för att prata med sin brorson.
Walter hade bett Ryan om ursäkt för senast.
”Jag brusade upp lite väl mycket.” förklarade han. ”Men det är bara det att min bil är min ögonsten – ingen får röra den.”
Ryan nickade bara.
”Vad sägs om att ta en liten tur, grabben? Jag kör dig hem!”
Ryan tvekade.
”Jag vet inte… Tror inte det; pappa blir nog inte så glad om jag kommer hem med dig…”
Uncle Walter fick en irriterad, djup rynka mellan ögonen.
”Men för fan Ryan, ingen behöver veta nåt! Du berättar väl inte allt för farsgubben, va? Jag kan stanna en bit bort - så att brorsan inte ser mig.”
Ryan kunde inte stå emot sin farbrors starka övertalningsförmåga.
Därför satt han alltså nu i Walters bil.

”Ditt problem, Ryan, är att du är en liten mes.” sa Uncle Walter när de åkt en stund. ”Du umgås för mycket med dina små tjejkompisar. Snart kommer väl du också börja gå i klänning!”
”Vad pratar du om?” frågade Ryan.
”Du måste visa tjejerna att du är en man, att det är du som bestämmer! Visa lite kuk för helvete. Om du nu har någon…”
Till sin förfäran kände Ryan sin farbrors hand mellan sina ben.
”Sluta!” skrek Ryan. ”Låt bli mig!”
Ryan famlade efter dörrhandtaget.
”Men din korkade lilla snorunge!” skrattade Uncle Walter, fortfarande med handen vid pojkens intima delar. ”Du kan ju för fan inte hoppa ur bilen i farten!”
Han tvärbromsade.
Ryan rycktes framåt. Han tappade andan när bilbältet tryckte till bröstkorgen.
”För helvete Ryan, jag bara skämtar lite med dig. Har du ingen humor…?”
”Kör hem mig.” sa Ryan, knappt hörbart. Förödmjukelsens tårar brände.
Uncle Walter startade bilen och körde mot stranden där Ryan bodde.
Ryan tog bort Uncle Walters hand.
Walter skrattade retsamt och lade dit den igen.
”Rör mig inte!” skrek Ryan.
Walter höjde handen, för att smeka Ryan över kinden, eller rufsa honom i håret.
Ryan visste inte vilket och han brydde sig inte, han hade fått nog.
Han bet sin farbror så hårt han kunde i handen.
”Helvete! Jävla unge!” röt Walter och drog åt sig handen.
Då förlorade han kontrollen över bilen.
Den for fram i full fart tills den rammade ett träd.
Ryans huvud slog i instrumentbrädan.
Han kände smärta, näsblod och blod som rann från pannan och ner i ögonen.
Han famlade vid sin hals och fick tag i sol-amulletten som han fått av Sunshine.
Hans svettiga fingrar kramade amuletten.
Sedan blev allting svart.

SkrivPuff: Utmaning 203 - 22 juli

Skriv om en spegel.

Hon drog fram stolen och klättrade upp på den, sedan stod hon och såg med stadig blick in i spegeln.
Hon visste att de tittade på henne.
Hon hade sett en sådan här spegel på TV en gång, så hon visste hur det fungerade.
På andra sidan satt de och glodde på henne, antecknade och diskuterade.

En av dem kom in till henne.
Han tog den andra stolen, satte sig grensle över den och stödde armarna på det framåtvända ryggstödet.
Hon satte sig ner på sin stol och dinglade med benen.
Han log mot henne, såg snäll ut.
”Vill du ha glass?” frågade han.
Hon funderade.
”Idioten” hade en gång sagt att snutkaffe smakade skit, det kanske var likadant med glassen.
Hon skakade på huvudet.
”Va, ingen glass? Det som är så gott. En donut kanske?”
Flickan ställde sig på stolen igen och tittade in i spegeln.
”Gillar du spegeln?” frågade han.
Han tänkte leende på sin egen lilla flicka där hemma.
Han berättade för den lilla på stolen vid spegelväggen om sin flicka.
”Hon kan inte gå förbi en spegel utan att stanna till vid den för att beundra sig själv.”
Den lilla himlade med ögonen.
Nähä… Inte imponerad.
Han såg på sina kollegor, skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna.

På andra sidan tvåvägsspegeln tittade de på den lilla späda flickan med de smaragdgröna ögonen.
Den lilla stod nu med händerna pressade mot glaset och gjorde groteska grimaser.

Vem var det här gåtfulla lilla barnet som vägrade att prata?
Varifrån kom hon?
En av männen lyfte en telefonlur och slog ett telefonnummer han för längesedan lärt sig utantill.
Han suckade tungt inför uppgiften, men det fanns ingen annan utväg.
”Miss Manning? Ah, vad bra. Kommissarie Gordon här. Ni får bädda en säng till ikväll.”

Överraskningar - del 2

(fortsättningen på "Ärkefiender" & "Överraskningar")

”Vet du älskling, jag har bokat hotellrum åt oss tre i San Francisco.” berättade Kate när hon, Ryan och David satt i bilen på väg till San Francisco.

”Har du?” sa Ryan. ”Varför då?”
”Jo, vi tänkte stanna där över helgen och åka hem på måndag kväll.” sa David.
”Då kan vi hitta på nåt kul där - inte bara gå till tråkiga tandläkaren.” sa Kate och rufsade om Ryans hår.
Ryan lyckades le genom all sin oro.
”Vad ska vi göra där då?” undrade han.
”Det får du bestämma grabben.” sa David. ”Det är din resa.”

Hotellet i San Francisco var stort och lyxigt.
När de stod vid incheckingsdisken fick Ryan syn på en tjej med långt, lockigt mörkt hår.

Bredvid hennes stod en längre tjej med rakt nästan svart hår.
Nu har jag blivit knäpp! tänkte Ryan. De där tjejerna ser ju precis ut som…
”Hej Ryan! Här är vi!”
Det var Sunshine och Maureen!
”Är ni här?” utbrast Ryan. ”När kom ni hit?”
”För en tjugo minuter sedan.” log Sunshine.
”Vi ville önska dig lycka till hos tandläkaren.” sa Maureen.
”Ni kom väl inte ända hit för att önska mig lycka till?” sa Ryan.
”Jo.” sa Sunshine.
”Och nu har vi gjort det! Så, hej då!” retades Maureen.
”Din mamma frågade om vi ville följa med hit.” förklarade Sunshine. ”Och det ville vi!”
Sunshine och Maureen kramade Ryan och önskade honom lycka till.
”Ryan, jag har något till dig.”
Sunshine gav Ryan ett halsband.

På kedjan hängde en amulett i form av en sol.
Ryan log.
”En sol. För att den är från dig?”
”Kanske.” log Sunshine. ”Men mest för att att den ger dig postitiv energi och skyddar dig från negativa krafter.”
”Wow. Cool! Tack så mycket Sunny!”
Ryan tog på sig solamuletten och kramade Sunshine.
Kate kom fram till dem.
”Jag hatar att vara en glädjedödare, men Ryan, det är dags nu.”

Ryan svalde hårt.
”Vi ses sen - om jag överlever.”
”Det gör du.” sa Sunshine med orubblig övertygelse.
Hon kramade sin egen solamulett, som hon bar om halsen, hårt i handen.

Överraskningar - del 1

(fortsättningen på Ärkefiender)

Ryan väcktes redan klockan sju av sin mamma.

När han såg vad klockan var stönade han och kröp ihop i sängen igen.
”Mamma, det är lördag!”
”Jag vet älskling.” log Kate. ”Men du har fått en tandläkartid och det tar minst en timme att köra till San Francisco.”
”Tandläkartid?!”
Ryan satte sig upp, plötsligt klarvaken, och stirrade på sin mamma.
”Ja, Doktor Ford ska fixa din framtand. Han är specialist.”
”Jobbar han på lördagar?” frågade Ryan.
”Ja, det gör han. Han är en väldigt populär tandläkare, så han kunde bara ta emot dig den här tiden.”
Ryan suckade.

Han skulle helst av allt vilja dra sitt varma täcke över huvudet och somna om.
Kate pussade sin son på huvudet.
”Seså, gör dig i ordning nu, så gör jag lite frukost.”
”Jag är inte hungrig.” mumlade Ryan.
Tanken på att han skulle till tandläkaren fick honom att känna sig sjuk.
”Oroa dig inte, raring, det går säkert bra. Doktor Ford är jättebra.”
Ryan skakade på huvudet.
”Jo, Ryan, jag lovar! Jag har varit hos honom två gånger och han är den bästa tandläkaren jag har haft.”
Ryan var nu alldeles blek.
Kate satte sig bredvid honom och kramade honom.
”Lilla älskling, alla tandläkare är inte som Doktor Moss.”

Ryan hade haft tandläkarskräck i hela sitt liv och en händelse tre år tidigare hade förvärrat skräcken.
Doktor Moss hade kommit åt en nerv med borren, så när Ryan gick därifrån såg det ut som han hade fått rejält med stryk.

Hela hans högra kind hade blivit alldeles blå.
Efter den dagen hade Ryan vägrat att ens gå i närheten av tandläkarmottagningen.
Kate och David krävde att Ryan skulle få en ny tandläkare och det fick han.
Men Kate och David fick nästan släpa Ryan till tandläkarhuset, likadant varje gång han skulle dit, och hans nya tandläkare var tvungen att söva honom inför varje behandling.

Nu satt Ryan på sin säng och våndades inför sitt möte med Doktor Ford.
Kate försökte lugna honom.
”Jag har pratat med Doktor Ford om hur illa du tycker om att gå till tandläkaren och han var väldigt förstående.”
”Förstår han om jag låter bli att komma.” muttrade Ryan.
Kate började skratta.
”Nej du, det gör han nog inte. Dessutom måste vi få din framtand lagad - annars kan den gå sönder ännu mer och du kan få jätteont.”
Ryan drog ett djupt skakigt andetag.
”Är det säkert att han är bra…? Inte som sadisten Moss?”
”Jag lovar och svär!” log Kate.

I ondskans skugga

Leni och Cecilie var hemma hos sin skolkamrat Albert.

De väntade på att några andra kompisar skulle komma dit. Tillsammans skulle de gå ut och äta och sedan gå på bio.

Medan de väntade tittade de lite i familjens bokhylla. Hade de några intressanta titlar?

Leni stelnade till när hon såg att varenda titel hade nazistisk anknytning.

I glasskåpet intill bokhyllan låg nazi-medaljer och en hakkorsarmbindel.

”Vad fan är det här för familj…?!” flämtade Cecilie.

De hörde att Albert kom tillbaka från köket.

”Kommer ni?” ropade han från sitt rum. ”Jag har hämtat Cola till oss! Mitt rum är det andra till vänster!”

Cecilie och Leni gick för att säga till honom att de tänkte gå hem.

När de kom in i hans rum fick de ännu en chock.

På en av väggarna satt en affisch i gigantiskt format - föreställande

Adolf Hitler!

Och på insidan av dörren satt klistermärken med hakkors och nazistiska slagord.

Fotografierna på väggarna föreställde några av de grymmaste;

Amon Goeth, Himmler, Göring, Mengele.

Leni kände hur världen snurrade, alldeles för fort.

Albert log brett.

”Min farfar kände dem. Han träffade dem flera gånger.” sa han stolt. Leendet blev ännu bredare. ”Coolt va?”

Då slog det Cecilie hur Albert hade fått sitt namn!

Hon hade inte tänkt på det förut. Men nu, när de stod i denna lägenhet, som utan svårigheter kunde konkurrera med ett nazi-museum, var det glasklart vem som var hans namne: Albert Speer!

Leni blev allt blekare för varje sekund.

Kallsvetten trängde fram och hon mådde illa.

Cecilie lade en arm om hennes axlar och ledde ut henne i hallen.

”Vart ska ni?” frågade Albert förvånat.
 "Ska ni gå?"

”Leni mår inte bra.” sa Cecilie. ”Det är… astma! Vi måste till en läkare!”

I själva verket var det Cecilie som hade astma, men hon tyckte att sjukdom var en bra ursäkt för att kunna komma därifrån fort.

Leni var tacksam för att hennes vän kom på en ursäkt så snabbt.

Flickorna sprang nedför alla trapporna från fjärde våningen.

Andfådda, chockade och äcklade kom de ut på gatan.

När de rundade gaveln på hyreshuset tvingades Lenis obehag upp.

Efteråt sjönk hon ner på trottoarkanten och började gråta.

Sommarlägret - del 1

1. Mot kollo!

Bussen åkte från Gärdet klockan åtta en morgon i juli.
Nu skulle vi åka på kollo och vara borta i tre veckor.
Danne och jag hade sett fram emot det länge.

Inga föräldrar, ingen skola, inga regler.

Bara frihet, bad, fotboll och spökhistorier vid lägerelden!
Och kanske tjejer…

Danne och jag skulle dela rum med två andra killar - Jonas och Andreas.

De var också tolv och var jätteschyssta och roliga.
Andreas hade smugglat med sig godis som han bjöd oss på.
Att vi inte fick ta med oss godis var förstås en regel, men det gjorde inte så mycket.

Alla föräldrar hade skickat med pengar som ledarna skulle köpa godis till oss för på lördagarna.

Vi åt lunch i stora matsalen.

Vi fick nån soppa som var rätt så god.
Soppan var kryddad med något som flöt på ytan.

Aaaa, jag vet, det låter inte så fräscht, men kryddan gav soppan en god smak.
En kille vid bordet intill oss räckte upp handen och ropade:
”Ursäkta, varför är det granbarr i soppan?”
Alla skrattade, men han var helt allvarlig.
Under resten av lunchen satt han och gnällde över ”granbarren”.
”Det är faktiskt timjan.” sa en liten tjej som satt mittemot mig.
Granbarrs-killen såg surt på henne.
”Har jag frågat dig eller?” fräste han.
”Ja, det gjorde du faktiskt.” sa den lilla tjejen bestämt.
”Snorunge.” mumlade han.
Jag suckade. Den här killen skulle det bli problem med...

Den blomstertid nu kommer - 6

En kvinna i fyrtioårsåldern kom fram till dem.
”Mamma…” sa Lova ansträngt.
Hennes bröstkorg hävde sig upp och ner.
Reneé satte snabbt ner sina kassar på marken och började rota i sin handväska.
Hon fick upp en inhalator och räckte den till sin lilla dotter.
”Två doser.” sa hon lugnt till flickan.
Lova gjorde som hon sa, sedan reste hon sig upp och kastade sig

i sin mammas famn.
”Jag trodde att du var borta, mamma.” Lova började gråta igen.
”Men det var jag inte.”
Reneé strök bort några hårslingor som fastnat i Lovas tårdränkta ansikte.
”Jag är här nu älskling.”
”Hon glömde sin medicin hemma igen, mamma.” sa Lars.
Deras mamma nickade bara.
Hon lyfte upp Lova i famnen och sträckte sig ner mot kassarna.
”Jag tar dem, mamma.” sa Lars snabbt och tog kassarna.
”Tack min skatt.” sa Reneé tacksamt.

Hon såg på sina barn och log.

”Vad säger ni, ska vi gå och äta glass innan vi åker hem?”
”Ja!” jublade Lars. ”Mjukglass!”
”Med strössel!” sa Lova. ”Sån där strössel med olika färger!”
”Du menar karamellströssel?” rättade Lars.
”Ja, karamell.” sa Lova.
”Känner du dig bättre nu då?” frågade mamma.
”Jadå,” svarade Lova. ”Bara jag får glass snart så.”

SkrivPuff: Utmaning 201 - 20 juli

Skriv om att vara rädd.

Okända röster

Det är vår.
Solen skiner över det gula huset

i den lummiga trädgården.
Buxbomshäcken kring trädgården är välansad.

Men bara för att allt ser perfekt ut på utsidan,

betyder det inte att det är det på insidan.

Okända röster viskar om

ond, bråd död.

Det finns bara två som känner till sanningen

om det ohyggliga som hänt i huset:
Flickan som gömmer sig i kojan i skogen

och mannen som letar efter henne.
Mannen som vill tysta flickan

som har sett allt han har gjort.

Den blomstertid nu kommer - 5

”Lova! Där är du ju!”
Lova, vände sig om mot rösten.
Åh, vilken lättnad! Där stod ju storebror.
”Lova, du skulle ju stanna vid leksakerna.” förmanade Lars och tog sin systers hand.
”Jag… glömde… bort det…” snyftade Lova hackigt fram med grötig röst.
Hennes lilla kropp skakade av gråt.
”Okej, men nu är jag här, Lovisen.” tröstade Lars mjukt.
Han kramade sin lilla syster.
”Kom så går vi till mamma, hon ska köpa jordgubbar.”

Lova torkade bort de klibbiga tårarna med tröjärmen.
Den gröna studsbollen föll ur hennes hand och studsade iväg på kullerstenarna.
”Min boll!” tjöt Lova.
Lars sprang snabbt efter bollen och just som den var på väg ut i gatan fick han tag i den.
”Lägg den i fickan.” sa han till Lova, som sprungit efter honom.
Lova tog bollen och stoppade den i en av sina byxfickor.
Sedan sjönk hon trött ner på marken, hon började andas tungt.

Lars såg oroligt på sin lillasyster.
Hon hade överansträngt sig igen.
Först oron över att mamma var borta och sedan springandet…
Nu höll hon på att få ett astmaanfall.
”Din medicin!” sa Lars.
Lova kände på fickorna. Ingen medicin där.
”Glömde… hemma…” hennes andning blev tyngre och en aning pipande.
Lars himlade sig.
Dumma glömska unge.
”Du får inte glömma den!” skrek han.

Den blomstertid nu kommer - 4

Juli

Elsie Franzén hade sålt godis på torget ända sedan hon pensionerats femton år tidigare.
Elsie hade för vana att titta på folk som handlade i de olika stånden.
Nu föll Elsies blick på den lilla flickan som stod ensam mitt på torget.
Flickan hade rufsig pagefrisyr, stora bruna ögon och små fräknar över

näsan och kinderna.
Hon var klädd i en rosa-vit-randig tröja, rosa snickarjeans och röda plastsandaler.
Den lilla kramade en grön studsboll i högerhanden.
Elsie hade precis sett flickan köpa bollen i leksaksståndet.
Nu såg sig barnet oroligt omkring i folkvimlet.
Mamma fanns inte någonstans. Inte hennes bror heller.
En oroande tanke for genom huvudet på flickan:
Tänk om mamma har glömt att jag är med?
Tänk om de redan har åkt hem?
Underläppen började darra av gråt.
”Mamma!” grät hon. ”Mamma var är du?”
”Vad är det lilla vän?” frågade Elsie Franzén.
”Jag har tappat bort min mamma och min bror!” grät flickan.
Stora tårar föll nerför hennes kinder.
”Kära nå’n.” sa godisdamen bekymrat.
Stackars liten, tänkte hon sorgset.

Den blomstertid nu kommer - 3

Lova och Lars fick vara uppe senare än vanligt på kvällen eftersom det var sommarlov nu.
Lars visade sina egenhändigt ritade serier och teckningar för Cecilies pappa Kristian.
”Du är verkligen en talangfull konstnär, Lars.” berömde Kristian.
”Tack, det säger alla.” sa Lars, utan att låta det minsta skrytsam.

Cecilie blev milt beordrad av Lova att läsa en saga.

Det blev två kapitel ur Ronja Rövardotter.
Sedan satt flickorna i Lovas säng och fnittrade och busade.
”Du, Lova,” sa Cecilie. ”Jag har en present till dig.”
Cecilie tog upp ett mjukt paket ur sin ryggsäck och gav det till Lova.
Lova klämde på paketet.
”Jag vet nog vad det är.”
Ett brett leende spred sig i Lovas fräkniga ansikte.
”Till min samling va?”
Cecilie bara log hemligt.
Lova slet ivrigt upp paketet.

Till sin stora glädje hade hon gissat rätt: det var en Care Bear!
Den rosa nallen hade en regnbåge på magen.
Lova jublade.
”Åh, Ceci, det är Gladnalle! Den enda som fattades i min samling.”

När Lova somnade en halvtimme senare kramade hon Gladnalle

tätt intill sig.