Skrivpuff - 5 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av orden:
Granne och Kaos

Blue Creek, Minnesota. Juni 1996

Den lilla flickan stod utanför det vita spjälstaketet och tittade in i trädgården och på det vita huset med veranda.
Flickungens händer hade blivit alldeles svettiga, inte bara på grund av sommarvärmen; 29 grader, utan mest för att de kramade trästaketets spjälor. 
Hennes smaragdgröna ögon var stora och nyfikna och munnen lite öppen. Så såg hon ofta ut när hon var riktigt fast i sin koncentration.
Kanske stod hon och drömde om att själv få bo ett sådant hus en vacker dag.

Inne i grannhusets trädgård slängde en äldre man ifrån sig sina trädgårdshandskar och redskap och gick fram till flickan.
"Här finns inget för dig, flicka lilla. Gå du tillbaka till anstalten, där du hör hemma."
Mannen pekade upp mot den höga kullen, där det gamla barnhemmet Blue Creek Asylum låg.

Flickan släppte taget om staketet och tog ett steg bakåt. Hon torkade av handflatorna mot jeansshortsen och stirrade på gubben.
"Det är för jävligt att bo granne med ett dårhus." sa gubben. "Det blir bara kaos när föräldralösingarna kommer ner hit."
Så nära är det ju inte till Blue Creek Hill... tänkte flickan. Så himla störd kan han bara inte bli av oss. Och vi är nästan aldrig nere i stan...
Michelles små händer blev till arga knytnävar och hon fick lust att klippa till gubben rakt i plytet.
Men istället log hon ett bedrägligt rart leende.
"Isåfall tycker jag att du ska flytta, din stinkande gamla pisspotta." sa Michelle.
Och innan mannen hann säga något mer stegade flickungen iväg.

Michelle log brett för sig själv. Hon kände sig nöjd.
Nu skulle hon gå in till byn och köpa en stor mjukglass i den gammeldags butiken som ägdes av en snäll gubbe vid namn Walt. 
För just den här dagen var det Michelles födelsedag. 9 år blev hon - och hon tyckte att hon förtjänade något gott.
Att personalen på barnhemmet kanske saknade henne nu - i den bemärkelsen att hennes frånvaro gjorde dem arga - struntade hon högaktningsfullt i just nu.
Dessutom var det ingen på Blue Creek Hill som tyckte om henne, så då kunde hon lika gärna rymma en stund.
Michelle gick vidare och sjöng nynnade på Camptown Races. Det var annars en knasig och rätt glad liten sång, men i den lilla 9-åringens tappning lät den ganska creepy.

Skrivpuff - 4 Oktober 2018

Skriv en text inspirerad av ordet:
Överraskande

Sun City, California
Måndag, 4 Oktober 2010

🎶 "Happy birthday to you.
Happy birthday to you.
Happy birthday dear Alex..." 🎶

Alex Spencer-Clarke satte sig sömnigt upp i sängen och log mot sin sjungande familj som hade smugit in i hans rum med frukostbricka och paket.
Som alltid blev Alex lite överväldigad och generad när han blev firad, men en födelsedagssång var helt klart bättre än en enträgen väckarklocka.
Och glad blev han förstås, för alla presenter och all kärlek hans familj visade.
Han öppnade ett par paket nu på morgonen, de innehöll kläder som han hade önskat sig: jeans och en cool T-shirt.
Men resten av paketen ville Alex spara till efter skolan.
"Jag vill inte stressa med paketöppningen." förklarade han.

När Alex ätit upp sin födelsedagsfrukost tog han en dusch och så klädde han på sig, de nya kläderna.
Sedan kramade han mamma Jo och pappa Martin och alla (foster)syskonen och tackade för uppvaktningen.
Nu var han redo för skolan.
"Vad ska ni göra idag då?" frågade pappa Martin.
”Ett tråkigt prov… inte en jätteskojig födelsedagspresent precis…” suckade Alex.
Joanne log mot honom
"Nej, det är det förvisso inte." instämde hon och strök pojken över håret. "Men det kommer att gå bra, hjärtat. Du har ju stenkoll."
Alex log brett.
"Mmmm... vi får hoppas det."

Familjen önskade Alex en bra dag och vinkade av honom vid skolbussen en stund senare.
"Lycka till, brorsan!" ropade Maxine, hans jämnåriga (foster)syster. "Du kommer att rocka det där provet!"
Alex gav henne en slängkyss.
"Tack, Maxie! Och du kommer att rocka ditt prov!"
Maxine skulle inte till skolan idag, utan till sjukhuset för några provtagningar på Onkologi-avdelningen.
Nu skrattade hon.
"Ja, så klart, vi är ju bästast, vi två!"

🚌

När Alex och hans klasskamrater kom in i klassrummet ett par minuter i nio fick de en sällsynt överraskning.
Deras lärare, Miss Barclay, sa att det skulle bli ett muntligt prov istället och den som kunde svaret fick räcka upp handen och svara.
"Yesss!" utbrast Alex, ivrigt triumferande. "Det blev en bra födelsedagspresent för mig ändå!"
Alex kompisar skrattade. Det gjorde läraren också.
"Grattis på födelsedagen, Alex." log hon.
Och Alex bästa kompis Holly gav honom en lång kram och en kyss på kinden.
"Grattis, min lilla sötnos!" sa hon glatt och kärleksfullt. "Hur känns det att bli 17 då?"
Alex skrattade till.
"Tack! Det känns bra. 17 är väl ingen jätteskillnad från 16, men det känns som hela den här dagen blir bra."
Holly skrattade mjukt och rufsade honom i håret.
"Det låter ju bra."

Miss Barclay såg leende ut över klassen.
"Innan vi börjar med provet tänkte jag att vi kan sjunga för vår födelsedags-pojke."
Alex skruvade generad på sig på sin stol.
"Nej, vi kan göra provet istället..."
Men klassen bara skrattade och så började de sjunga Happy Birthday för Alex.

Skrivpuff - 3 Oktober 2018

Skriv en text där följande ord helst ska vara med:

ångerfull 
lycklig

Paradise High School
Paradise California. 
Hösten 2010

"Är du aldrig ångerfull, för det som hände med Hazel?"
Camille Gardner såg, med nästan manande blick, på sin barndomsvän och klasskamrat Saundra Meeks.
Saundra höjde frågande på ögonbrynen.
"Varför skulle jag vara det. Vi har aldrig gjort henne nåt."
Camille suckade.
Jo, det var ju det vi gjorde. Och det var därför Hazel försvann, tänkte hon.
"Hazel var mobbad ju." påpekade Camille. "Och folk säger att hon tog livet av sig - på grund av sånt som vi i skolan gjorde."
Gråten stockade sig i Camilles hals när hon tänkte på klasskamraten som försvann för 7 år sedan.

Hazel Beatrix Jones.
En älvlik, rödhårig 11-åring med porslinsdocka-blekt ansikte och fräknar.
En söt, snäll, fantasifull och glad tjej.
Hazel och Camille hade varit bästisar sedan de var fyra år och de lekte varje dag. 
Flickorna hade varit lyckliga och obekymrade.
Men i slutet av femte klass förändrades allt, när Saundra kom till klassen.

Saundra tog beslag på Camille och ville att den nyfunna vännen skulle bli som hon. Hazel hamnade mer och mer utanför.
Saundra fick med sig fler tjejer i klassen och de bildade ett litet gäng av tjejer som började mobba Hazel. 
De retade henne för hennes namn och för att hon var rödhårig. Och för att hon började umgås med en av pojkarna i klassen, en tanig liten kille som var ett par månader yngre.
Camille tyckte egentligen att den där killen var väldigt söt och snäll, men det vågade hon inte säga, då skulle hon också bli hackkyckling.

Med tiden blev allt värre och Hazel blev alltmer tillbakadragen och ängslig.
I sjätte klass var det som värst. Och så en höstdag 2003, strax innan Thanksgiving-helgen, försvann Hazel. Spårlöst.
Hon lämnade efter sig en handskriven lapp till sina klasskamrater. 
Den hade legat på Hazels bänk i klassrummet.

Jag orkar inte mer.
Det är för svårt att vara jag.

Alla kommer att fråga varför.
Men i någras hjärtan finns nog svaret.

P.S.
Kära D, jag glömmer dig aldrig!
Solskenet i mitt liv.
Min diamant.
För alltid i mitt ❤️

Hazel Beatrix Jones

Camille undrade vem som hade den där lappen nu?

Hazels föräldrar kanske.

Eller diamanten i Hazels liv.

Camille vände på huvudet och fick syn på klasskamraten Denny Jackson som gick mot trottoaren vid skolgårdens utkant.
Denny var diamanten, pojken som Hazel hade funnit en själsfrände i. 
Han var fortfarande tanig och såg mycket yngre ut än 18 år, snarare som en outvecklad 14-åring. Detta var något han blev retad för ibland av en del killar i skolan.
Men Camille tyckte att Denny var också väldigt söt och charmig fortfarande och den fina killens hjärta ömmade för folk som inte hade det så lätt i livet.

Nu såg Camille och Saundra hur Denny kramade en kvinna i 50-årsåldern och sedan hur han klev in i hennes bil.
"Var inte det där Hazels mamma?" sa Saundra. "Vad ska Denny göra med henne?"
Camille ryckte på axlarna.
"Ingen aning. Prata om Hazel kanske? Det är ju årsdagen för hennes försvinnande snart."

Saundra fnissade plötsligt till.
"Eller så är Mrs. Jones en 'cougar' - och nu ska hon förföra lille Denny...!"
Hon skrattade vulgärt.
Camille såg på henne med avsmak.
"Var inte så okänslig och vulgär."
Saundra svarade med en missnöjd min.
"Jag skämtade ju bara." muttrade hon.
Precis så sa hon alltid när Hazel mobbades... tänkte Camille.

11-åriga mobbaren Saundras ord började nu ringa i hennes öron.
"Jag skämtade ju bara...! Hazel kan ju inte bli kränkt av ett litet skämt..."
"Men Denny är ju en liten tönt, så varför ska jag inte säga det...?"
"Hazel är en mes - och hur kan hon tro att hon passar att vara kompis med oss...?!"
"Denny har säkert liten snopp. Oh, jag vet! Hazel och Camille, ni är ju kära i honom, ni kan kolla om han har det!"

"Visst..." muttrade Camille nu. "Du skämtade bara."
Men ibland går så kallade skämt för långt.

Skrivpuff - 2 Oktober 2018

Skriv en text där följande ord helst ska vara med: 

krokig
karriär
stoppa
början



Hans väg i livet hade alltid varit krokig. Tillvaron hade på inget vis varit direkt olyckligt, men ett aningens ostrukturerat och rastlöst liv hade han ändå haft.
Karriären då? Tja, den var väl något... tvivelaktig.
Till en början ville han helst leva på sin egen konst, det var en stor dröm. Men drömkarriären hade inte blivit som han önskat. Av någon anledning sålde inte hans tavlor.

Så kom den där dagen då han fick ett så frestande erbjudande att han nästan dreglade av iver att få pröva nya vingar.
Jo, det var en ljusskygg bransch han nu öppnade en dörr till... Men lusten till en fet plånbok gick inte att stoppa.

25 år senare var Vanström en framgångsrik man - och ganska förmögen.
Men karriären hade sina risker, nu hade han fått nys om att Lagens Väktare sökte med ljus och lykta efter honom och hans konst.
Det var dags att sjappa nu. Den stora resväskan stod packad i hallen och biljetter var beställda.
I morgon bitti var flygets avgång. Inom kort skulle han kunna njuta i ett paradis, utan att vara rädd för att snuten skulle sticka in sin fula tryne i hans hem.

Det svåra var att ta farväl av pojken. Den lille knatten som han tagit hand om sedan hans morsa bara stack en morgon, utan någon förklaring.
Nu satt pojken vid köksbordet och ritade.
"Vad fint du ritar."
7-åringen tittade upp och log blygt.
"Tack. Jag ritar dom där smältade klockorna."
Bilden var bra. Mycket bra.
Nyss 7 år fyllda och redan en liten konstnär. Jag har lärt upp honom bra.

"Du gillar också Dalí." sa pojken och orden fick Vanström att rycka till.
"Va...?"
Pojken höll upp teckningen.
"Fröken i skolan visade oss bilder på gamla tavlor. Den med klockorna som smälter är av han Dalí. Han hade skojsig mustach."
Pojken fnissade. Sedan såg han nyfiket på Vanström.
"Kände du Dalí? Lärde han dig att måla smältiga klockor - som du lärde mig...?"
Vanström var nu alldeles torr i munnen.
Varför var ungen så smart...?! Hur mycket hajade han...?

Nu blev Vanström stressad.
"Tony, gå och ta på dig dina skor nu, och hämta din ryggsäck. Vi måste åka till Havregatan nu."
Pojken såg med stora ögon på honom.
"Men vi skulle ju gå på McDonald's - och äta farväl-middag." sa han med besvikelse i rösten.
Vanström strök honom tafatt över det ljusbruna håret.
"Det får bli en annan dag. Familjen som du ska bo hos väntar ju på dig!"
Pojken knycklade ihop sin teckning, gled ner från stolen och lämnade köket.

En stund senare uppenbarade sig hans magra lilla gestalt ute i hallen. 
Pojken höll en ryggsäck i ena handen och ett gosedjur i den andra.
"Okej, då åker vi väl till Havregrynsgatan då." suckade han.
Vanström skrattade och kramade om pojken.
"Du kommer att få det sååå bra hos dina nya fosterföräldrar!"

🎨🖌🖼

Skrivpuff - 6 februari 2018

*
Mörkret

Camp Orion. Sommaren 2006

Denny vill helst inte lämna lägereldens mysiga och trygga värme för att gå in i den mörka, kusliga skogen nu denna sena kväll. Men han måste verkligen kissa, så han har inget val.
Det finns en buske bara ett par steg bort från lägerelden, men Denny vill inte göra sina behov så nära de andra. Särskilt inte nu, när tjejerna är med. Pinsamt ju. Och kanske inte så trevligt heller att pinka nära de andra - även om de inte lär se honom om han går bakom busken.
Han kastar ännu en blick på skogen. Suckar och reser sig.
"Vad ska du göra...?" undrar kompisen Scott.
"En grej bara." mumlar Denny och börjar gå mot skogen.
Just när han når skogsbrynet hör han Hank ropa:
"Akta dig för ormarna bara, lillkillen! Dom är nog hungriga så här dags!"
De andra äldre killarna skrattar högt.
Denny stelnar till. Han hatar ormar!
"Oroa dig inte, sötis!" hörs Desis trygga stämma. "Det finns inga ormar här!"
Eftersom Denny litar mycket mer på Desi än på de de stora killarna skyndar han sig iväg, in i mörka skogen.
Ja, det känns läskigt... men han är så jäklarns kissnödig nu att han skulle hinna kissa på sig innan han skulle vara framme vid busken nära brasan.

Han hittar ett lämplig träd att kissa vid och tömmer blåsan. Det känns bra att inte vara nödig mer. Nu kan han slappna av och gå tillbaka till de andra.
Men åt vilket håll ska han gå...?
Denny snor förvirrat runt och svär över att han kan lyckats gå vilse. Så långt har han väl inte gått...?
Jo, tydligen, för lokalsinnet är som bortblåst.
Mörkret omsluter honom och skogens ljud får honom att rysa.
Toppen, nu håller han på att bli rädd också...
Han suckar och himlar med ögonen åt sig själv.
13 ½ år och skraj för mörker...
"Denny Jackson, du är patetisk..." muttrar han för sig själv.

Plötsligt hörs ett högt kalla kårar längs ryggraden-läskigt läte. Som en ugglas hoande, fast underligt och onaturligt. Ljudet får Denny att hoppa till.
Han skrattar till, åt sig själv.
"Jag är inte rädd." säger han och försöker låta så tuff som möjligt, trots att rösten darrar och skvallrar om något annat.
Då knäcks en torr gren någonstans och sedan hörs hoandet igen. Ljudet har kommit närmare.
Och så känner Denny att någonting tar tag om honom, som en monsterkram.
Han skriker till och börjar fäkta med armarna för att komma loss.
Då hör han skratt...!
Det är Johnny, Hank och Scott som har kommit fram till hans träd. De vrålar av skratt.
"Blev du rädd, lillkillen...?" flinar Johnny. "Hann du pinka klart, eller har du gjort i byxorna nu...?"
"Trodde du att det farliga skogs-monstret höll på att ta dig...?" skrockade Hank.
Denny skäms för att han har blivit så rädd. Och det - plus de stora killarnas retsamma skratt och ord - gör honom arg.
"Håll truten!" fräser han och försöker ta sig ur Hanks grepp.

"Släpp honom!"
Desi...? tänker Denny.
Denny tittar upp och får mycket riktigt syn på Desi och Mae. Och efter tjejerna kommer hans bästa kompis Alex springande.
Lättnaden av att se dem är så stor att Denny nästan svimmar av lycka. Han sliter sig loss och springer fram till dem.
"Jag hamnade lite vilse..." flämtar han.
"Lätt hänt i dom här skogarna." ler Mae och rufsar honom i håret.
Nu vill Denny bara gå tillbaka till lägerelden och den sköna värmen och grilla korv.
Men först måste han tvätta händerna efter sitt "toalettbesök".
Som om hon läst hans tankar sträcker Mae fram en liten flaska med handdesinfektions-gel.
"Tack!" ler Denny.
Han sträcker ut handen för att ta emot flaskan, men så kommer han på en sak.
"Eh... jag ska nog inte ta i nåt nu..." mumlar han menande och ler blygt.
Mae skrattar snällt och trycker ut lite handgel i hans händer.
Denny rengör noga händerna. Det känns bra att vara ren.

Desi lägger armen om hans midja och drar honom intill sig.
"Varför gick du så här långt in i skogen...?" frågar hon.
"Vet inte..." svara Denny. "Dum i huvudet kanske..."
"Äsch, " säger Scott. "han är lite för blyg för att pinka en meter bort från er bara. Därför sticker han in i monsterskogen..."
Scott ler brett och dunkar Denny broderligt i ryggen.
"Jag är inte blyg!" protesterar Denny och känner hur det hettat till i kinderna igen. "Jag ville bara krama ugglorna god natt fattar ni väl?"
Nu ler han brett mot de andra.
Desi skrattar ömt och kramar om lillkillen.
"Åh, du är så söt!" säger hon kärleksfullt och börjar kittla honom.
Denny piper av skratt och vrider generat på sig.
"Akta så han inte kissar på sig!" hojtar Hank och börjar gapskratta igen. "Han kan göra det om du kittlar honom mycket."
Desi säger åt Hank att sluta retas. Sedan slutar hon kittla Denny och ger honom en kram istället.
"Ska vi gå tillbaka nu - och grilla lite?"
Denny ler och nickar glatt.
"Ja, och berätta spökhistorier!" säger han ivrigt och hans ögon glittrar.
Desi ler och ger honom en kram till. Alex får också en kram.
Båda pojkarna ler blygt och deras öron blir lite röda.
"Tur att det är mörkt här i skogen." säger Alex lågt till sin bästa kompis. "Då syns inte dom här..."
Han känner på sina öron.
"Tror ni ja...!" fnissar Scott. "Era öron blir ju fan radioaktiva när ni blir generade...!"
Alex och Denny jagar honom hela vägen tillbaka till lägerelden.

Caption - © Pixabay

🦉 🌙

Gott Nytt År! 2017/2018

Julkalendern 2017 - Del 31

*
Blue Creek, Minnesota
31 December 2009.
*
Nyårsafton, klockan 23:30.

Nyårsnatten var kall och stjärnklar.
15-åriga Darla Montgomery och några av hennes vänner var på väg från festlokalen där Darla hade haft sin nyårsfest. Nu skulle de gå till torget och se på fyrverkerier, lyssna på nyårskören och fira in det nya året.
Vid statyn på torget fick tonåringarna syn på en liten figur klädd i rosa vinterjacka och pyjamas.
"Elle!" utbrast Darla. "Vad gör du här ute...?"
Hon sprang fram och lyfte upp den lilla flickan.
"Hej Darla!" sa Elle och kramade henne. "Jag ville se nyårsfirandet."
Darla såg sig om i folkvimlet.
"Är du här med din mamma, eller mormor?"
Elle skakade på huvudet.
"Nope, jag gick ut själv. Mamma har nyårsfest och alla röster och musiken hemma väckte mig och sen kunde jag inte somna om..."
Den lilla tjejen frynte missbelåtet på näsan.
"Får jag vara med er?"
Darla log lite.
"Så klart du får!"
Hon ville absolut inte lämna en liten 7-åring alldeles ensam mitt i natten.
"Men vi ska nog ringa din mamma, så hon inte blir orolig."
Elle viftade bort Darlas kommentar.
"Äsch, inte hör hon telefonen, så som det babblas och spelas hemma..."

Darla utbytte en blick med sin klasskamrat Brian. Det kändes inte bra att ett liten unge kunde gå ut på stan själv utan att någon där hemma märkte det.
Darla fick syn på sin pappa, som var polis. Hon gick dit med Elle som en liten koala-unge om halsen.
"Hej pappa! Titta vad jag hittade!"
Hennes pappa vände sig om och log när han fick syn på sin yngsta dotter och lilla Elle.
"Nämen hej!"
"Elle är här alldeles ensam..." sa Darla menande.
Pappa Richard såg orolig ut. Men Elle bara fnissade.
"Äsch, jag är inte ensam längre, ni är ju här."
Darlas pappa tog upp sin mobiltelefon och ringde hem till Elle. Flera signaler fick gå fram, men till slut var det någon som svarade.
"Hej Louella, Richard Montgomery här. Jag ville bara att du ska veta att Elle är här, på torget."
Han lyssnade en stund.
"Nej då, hon är okej, ingen fara. Ska jag komma hem med henne?"

Elle började gråta.
"Nej! Jag vill inte gå hem än, det är inget roligt hemma... Dom vuxna bara festar och ingen bryr sig om mig. Jag vill sova hos Darla!"
Darla och Brian tröstade den lilla medan Mr. Montgomery pratade lite mer med Elles mamma.
När han pratat klart tog han Elle i sina armar.
"Du får sova hos oss i natt om du vill."
"Yaaaaay!" jublade Elle. "Det blev en bra nyårs-födelsedags-afton ändå!"
Hon kramade Darlas pappa hårt.
"Just det!" utbrast Darla. "Du fyller ju sju år idag! Grattis Elle!"
Hon kramade den lilla söta 7-åringen.
"Grattis tjejen!" sa Brian. "Vi borde haft en present åt dig..."
Han såg sig om, på alla tivolistånd. Kanske han kunde vinna något åt Elle?

Brian gick iväg för att undersöka saken.
En stund senare kom han tillbaka med en rosa nallebjörn i famnen.
"Grattis på födelsedagen, lillskrutten." sa han och räckte nallen till Elle.
Hon blev överförtjust och kramade och pussade Brian.
"Tack! Vad du är snäll!"
Darla log mot sin klasskamrat.
"Det där var väldigt fint gjort."
Brian log också.
"Tja, det är så jag jobbar."
Det har han rätt i! tänkte Darla.
Brian var alltid snäll mot folk och var en väldig bra kompis.

Nu började kören sjunga Auld Lang Syne.
Elle lyssnade andaktsfull och höll hårt om sin nya nalle.
Darla lyfte upp henne i sin famn igen och kramade henne. Hon tyckte så mycket om den här speciella lilla ungen.
"Gott nytt år!" sa Elle.
"Gott nytt år, Elle!" log Darla och pussade lilltjejen på kinden.
Elle såg länge på henne, sedan sa hon allvarligt:
"Du är så snäll, Darla och jag älskar dig. Jag önskar att du var min syster."
Darla blev alldeles tårögd.
"Awww... sötis. Det önskar jag också."
Elle log stort.
"Då bestämmer vi det - jag är din lillasyster. Inofficiellt alltså."
Darla skrattade ömt.
"Ja, det bestämmer vi."
Elle kramade henne - länge.

Julkalendern 2017 - Del 30

*
Sun City, California.
Måndag, 30 December, 2002.

Det var kvällen före Nyårsafton. Alex och Maxine hade haft en rolig dag med deras älskade barnvakt, 16-åriga Dede, och höll nu på att vinka av henne. De små 9-åringarna stod på trottoaren utanför deras hus och såg Dede gå mot sin bil.
Just som Dede skulle öppna bildörren kom Alex springande mot henne.
"Dede, gå inte!" snyftade han.
"Men lilla älskling..." sa Dede bestört och lyfte upp pojken i sin famn. "Hur är det?"
Hon visste att lille Alex ibland kunde drabbas av plötslig separationsångest. Hon vande sig aldrig, det kändes lika mycket i Dedes hjärta varje gång det hände.
Även om Alex för det mesta var glad och sprallig, var han var en känslig pojke som kunde grubbla ganska mycket över saker. Kanske var han orolig nu när hans barnvakt skulle sätta sig i sin bil och köra hem i mörkret?
Alex lindade armarna om Dedes hals.
"Jag vill inte att du ska åka hem. Du ska vara hos oss."

Barnens fostermamma Joanne och Maxine kom fram till dem.
"Jag tycker också att du ska stanna!" sa Maxine och slog armarna om Dedes midja. "Tills i morgon!"
Alex nickade instämmande.
Dede såg på Joanne och sedan på barnen och log.
"Det skulle jag jättegärna göra, älsklingar, men jag har ju inga grejer med mig... inga kläder till i morgon, inga toalettsaker eller nånting."
Maxine drog sig fundersamt i underläppen en stund. Därefter studsade hon till och sken upp.
"Jag vet! Du kan fira Nyår med oss!"
"Jaaaa!" jublade Alex. "Och då kan du sova över!"

Joanne sa att Dede var välkommen att fira Nyår med dem i morgon, hon visste att tonårsflickans föräldrar var bortresta och att Dede inte hade någon lust att åka till San Francisco och festa med sina vänner.
"Vad kul!" sa Dede. "Då säger vi så!"
Hon ställde ner Alex på marken och så kramade och pussade hon barnen god natt.
"Sov nu, små vildingar. Vi ses i morgon."
"Tidigt! Kom på morgonen, så vi får ha dig heeela dagen!" sa Alex och nu studsade han också av iver.
Dede skrattade.
"Jag kommer nån gång vid lunch. Och när vi har ätit kan vi hitta på nåt. Okej?"
Både Alex och Maxine gjorde tummen upp.
Dede pussade dem igen och klev in i sin gröna bil.

Joanne lade armen om sina små ungar.
"Nu är klockan över åtta, läggdags för er."
De gick tillbaka mot huset.
"Mamma Jo..." sa Maxine kan du läsa nåt för oss?"
Joanne lovade att läsa en kort saga.
"Nej, en lååång saga! Snälla!" bad Maxine.
"Ja, vi kan väl börja läsa Boy: Tales of Childhood som jag fick i julklapp?" sa Alex.
Båda barnen slog ihop händerna som i bön och såg på Joanne med bedjande hundvalpblick.
Joanne kunde inte låta bli att skratta åt sötnosarna. Ungarna såg verkligen fram emot att få höra boken om författarens Roald Dahls barndom.
"Ja, okej då. Vi börjar väl med Boy då. Men jag lovar inte att det blir ett helt kapitel idag. Ni måste faktiskt sova lite också."
Maxine log lurigt och de blå ögonen glittrade av bus.
"Vi får väl se..."
Alex såg precis lika lurig och glitter-ögd ut.
"Mmmm... vi får väl se." instämde han.
Barnen skrattade glatt.

Julkalendern 2017 - Del 29 - 2

*
Efter läkarbesöket tog Aidan och Karen en kort promenad på Manhattan och letade efter ett ställe att  äta lunch på.
"Ska ni äta med oss, Mrs. Lewis?" frågade Aidan.
Mrs. Lewis sa att hon var tvungen att gå ett ärende på stan, men hon bestämde att de skulle ses utanför special-polisernas högkvarter om 90 minuter.
Aidan frågade Karen om han kunde få pizza till lunch och de hittade som tur var ett trevligt pizza-ställe i närheten.
Pojken höll Karens hand under hela promenaden och han släppte inte taget förrän de fick sitt bord på restaurangen.
"Jag känner mig lite mer trygg om jag får hålla dig i handen." förklarade pojken blygt.
Karen log och sa att han gärna fick hålla hennes hand.
Aidan log blygt.
De satte sig ner vid ett fönsterbord och plockade upp varsin meny. Aidan studerade den i djup tystnad, som om det var en intressant bok han läste.
"Hittar du nåt gott?" log Karen.
Pojken nickade.

Pojken hade inte pratat så mycket sedan de lämnade läkarens rum, men han sken upp en aning när han fick sin pepperoni-pizza och ett glas läsk.
"Nästan som fest." sa han och log stort mot mot sin fostermamma.
Karen log. Den här ungen var bedårande.
"Ibland behöver man en liten belöning. Och det förtjänar du för att du var så modig idag, Aidan."
Pojken såg ut som han hade fått en miljon dollar minst.
"Modighets-pizza!" utbrast han glatt.

* * *

Efter lunchen promenerade den lilla pojken med sin fostermamma och sin socialarbetare till SCA - Special Crime Agency.
Aidan tyckte att det skulle bli lite spännande att få träffa special-poliser. Men sin lilla hand i Karens kände han sig redo att gå in i byggnaden.
Innanför entrén möttes de av en mörkhårig man klädd i kostym.
"Hej, jag är Agent Marco Danelli."
"Och jag är Aidan Brewster." sa Aidan och skakade artig hand med SCA-agenten. "Och det här är Karen och Mrs. Lewis."
Agent Danelli log varmt.
"Trevligt att träffa er allihop. Nu tar vi hissen upp till mitt kontor. Är du okej med att åka hiss, Aidan?"
Vad fint av honom att fråga det, tänkte Karen. inte alla tänker på att en del kan vara rädda för att åka hiss.
Hon visste inte om Aidan var det, så hon uppskattade att agenten kommit på att fråga pojken.
Aidan nickade ivrigt.
"Ja, det är okej! Jag åker nästan aldrig hiss, men det är rätt så spännande. Jag brukar leka att hissar är rymdskepp, du vet, med alla knappar och så."
Pojkens blyghet och oro hade nu ersatts av iver och Karen tyckte det var skönt för honom att slippa jobbiga känslor för en stund.

* * *

När Aidan, Karen och Mrs. Lewis hade presenterats för några av Agent Danellis kollegor fick de gå in i ett rum med två svarta soffor av konstläder och ett par enkla soffbord. På det ena bordet stod vatten- och läsk-flaskor och några glas.
Pojken såg storögd på dryckerna och viskade något till Karen.
Agent Danelli som gissade vad pojken ville log och sa:
"Du får ta vilken dricka du vill, grabben."
Aidan pekade på en Perrier. Han gillade det mineralvattnet och dessutom tyckte han att den gröna och lite rundade flaskan var så fin. Karen hällde upp lite i ett glas åt honom.
Aidan kröp upp i en soffa och satte sig tillrätta, sedan tog han emot glaset och drack lite.
Karen och Mrs. Lewis satte sig i samma soffa som pojken, medan Agent Danelli och en av hans kollegor slog sig ner i soffan mittemot.
En liten bandspelare med mikrofon placerades framför dem och Agent Danelli frågade om Aidan var redo.
Pojken nickade.

Aidan fick berätta ungefär samma sak som hos läkaren, fast med fler detaljer den här gången.
Special-poliserna fick höra om medicinerna som hans mamma Hope behövde och att hon blev väldigt sömnig av några av dem, men hon kunde vara väldigt pigg av andra mediciner. Det var lite olika.
Ibland kom män hem till dem. Mamma dansade med dem och skrattade och sedan brukade de gå in i mammas sovrum.
"Många av farbröderna  är snälla och ger godis och presenter, men några av dem är mest konstiga. När mamma har somnat vill de krama mig, eller känna innanför min pyjamas."
Aidan drack lite mer vatten. Man blev torr i munnen av att berätta så här mycket.
"En del farbröder vill ta av mig min pyjamas och liksom brottas, dom kallar det så. Ibland smeker dom mig över hela kroppen då eller kittlas, men en del vill brottas mer, så dom ligger på mig och stoppar in..."
Pojken tystnade tvärt. Han hade blivit alldeles blek och Marco Danelli var orolig att han behövde kräkas.
Agenten skulle just resa sig och fråga om pojken behövde gå till toaletten, när Aidan fortsatte.
"Jag tycker inte om när farbröderna leker med mig... speciellt inte när dom vill brottas, det är äckligt när dom gör så - och det gör så ont...!"
Pojken skrek nästan fram de sista orden och nu sprutade tårarna ur hans ögon.
"Jag vill inte mer...!" grät han.

Agent Danelli satte sig framför pojken och höll hans hand.
"Du behöver inte berätta mer nu, Aidan. Vi har fått veta massor med viktiga saker och vi kommer att ta reda på vilka dom där männen är."
Aidan torkade tårarna.
"Kommer ni att prata med farbröderna, Agent Danelli?" frågade han.
Marco Danelli log.
Åh, vi kommer att göra mer än så, lilla gubben... tänkte han.
Högt sa han att de skulle förhöra männen och gripa dem.
Aidans lilla tårdränkta ansikte sprack upp i ett stort leende och så kramade han om den snälla special-polisen.
"Jag visste att ni skulle hjälpa mig!"
Agent Danelli log och rufsade om pojkens hår.
"Du har ju hjälpt oss, Aidan. Och du har varit modig som ett lejon."
Aidan strålade av stolthet.

Innan de lämnade högkvarteret gick Agent Danelli in på sitt kontor och hämtade något ur en skrivbordslåda. Han räckte det glänsande föremålet till Aidan.
"Den här ska du ha, för ditt mod och för att du har hjälp special-agenter med det här fallet."
Aidans ögon blev stora som tefat.
"Wow...!" utbrast han och höll upp en skimrande silvrig polisbricka med inskriptionen

SPECIAL CRIME AGENCY

NYC

"Det är inte vem som helst som får en sån fin polisbricka." sa Agent Danellis kollega och blinkade med ena ögat åt Aidan.

Den lilla pojken visste inte vad han skulle ta sig till med sin glädje och stolthet.

"Jag är speciell!" utbrast han. "Och modig! Ingen har aldrig sagt det till mig förut...!"

"Då var det på tiden att du fick höra det idag, grabben." tyckte Agent Danelli.

Aidan kramade honom igen.

Julkalendern 2017 - Del 29 - 1

*
New York
Måndag, 29 December 2003.

Aidan blev allt annat än glad när hans socialarbetare Mrs. Lewis dök upp hos familjen Reyes på måndagsmorgonen. Mrs. Lewis var en snäll tant, tyckte han, men hennes besök passade inte för honom just idag bara.
"Vi skulle ju gå ut och åka pulka idag...!" klagade han till sin fosterpappa.
Aidan hade sett fram emot att få gå ut och prova sin nya julklapps-pulka.
Paul Reyes strök lugnande sitt lilla fosterbarn över håret. Sedan satte han sig på soffans armstöd och drog pojken intill sig.
"Aidan, kommer du ihåg att vi pratade om att Mrs. Lewis skulle komma hit idag, och om vad som ska hända?"
Pojken funderade.
"Mmmm..." mumlade han och nickade. "Jag vet att hon skulle komma hit nån dag, men jag hade glömt vilken dag..."
Paul log och så lovade han pojken att han skulle får åka pulka så mycket han ville i morgon.

Mrs. Lewis kom fram till dem och hälsade på Aidan.
"Lilla gubben, vet du vad vi ska göra idag?" sa hon med sin mjuka och snälla röst.
Aidan nickade.
"Jag ska till en läkare som ska undersöka mig. Och sen ska jag till specialpoliser och berätta vad männen hos mamma gjorde med mig."
Mrs. Lewis log.
"Du har ju stenkoll, Aidan!"
Pojken log stort mot socialarbetaren och såg ganska stolt ut när han fick så fint beröm. Men leendet försvann fort och oro syntes i hans blick.
"Är hon snäll, läkaren?"
Mrs. Lewis nickade.
"Ja, raring. Hon är väldigt snäll och hon har jobbat länge med små barn och tonåringar som har varit med om liknande saker som du. Så hon förstår hur du har det och vet att man kan bli lite nervös inför ett läkarbesök."
Aidan funderade lite mer på detta.
"Ska jag gå till läkaren själv?"
"Nej, jag och Karen följer med dig." försäkrade Mrs. Lewis. "Så vi är med dig hela tiden."
Aidan nickade som bekräftelse på att han förstod och gick och ställde sig nära Karen.
"Och du går inte ifrån mig...?"
Karen kramade om honom.
"Nej, älskling, jag går inte ifrån dig."

* * *

Läkaren var snäll. Aidan kände sig snabbt trygg med henne. De pratade en stund innan undersökningen och sedan berättade läkaren lite om vad hon skulle göra.
Först genomförde hon en rutinundersökning, med vägning och mätning och en liten titt i halsen och öronen.
Allt såg bra ut med hals och öron, men läkaren antecknade att pojken var ganska liten och tunn för sin ålder. Och han hade en del blåmärken på kroppen som oroade henne.
"Hur fick du blåmärkena, Aidan?"
Pojken ryckte på axlarna och sedan skakade han osäkert på huvudet. Han skruvade på sig där han satt på britsen och pappret under honom prasslade.
"Det är helt okej att berätta för doktorn, älskling." sa Karen uppmuntrande. "Hon måste få veta, så hon kan hjälpa dig."
Aidan såg länge på läkaren, bestämde hur han skulle göra.
Till slut lutade han sig fram och viskade:
"Ibland hamnar jag i bråk i skolan och jag är mycket mindre än de andra ungarna, så jag får mest stryk. Och ibland vill några av männen som kommer hem till mamma brottas och då kanske jag blir lite så här..."
Pojken gjorde en visande gest med båda händerna över kroppen.
"Jag förstår." sa läkaren. "Tack snälla Aidan, för att du berättade för mig. Det var modigt."
Aidan gav henne ett tappert litet leende.

Läkaren pratade en stund med Karen och socialarbetaren, sedan rullade hon fram en vikbar skärm som hon ställde mellan dem och undersökningsbritsen.
"Aidan, får jag fotografera dina blåmärken. Jag måste dokumentera allt du berättat för mig."
"Doku... mentera." ekade Aidan. "Det betyder typ att du skriver ner och sparar saker, va?"
Läkaren log.
"Ja, precis! Du är en väldigt intelligent pojke."
Aidan log blygt.
"Min fröken i skolan tycker inte att jag är smart..."
"Då har hon fel, vännen. För du är jättesmart."
Läkaren strök honom över håret och visade sedan kameran hon skulle dokumentera hans skador med.
Aidan fick till och med prova kameran, till sin stora förtjusning. Han tog en bild av sin arm och sedan på ett blåmärke på låret.

När pojken kände sig lite mer trygg med kameran lät han doktorn fotografera hans kropp.
Hon var så snäll och sa flera gånger hur duktig han var.
Fast sedan var doktorn tvungen att undersöka hans "privata delar", eftersom farbröderna hos mamma hade gjort honom illa där. Då grät han mycket, särskilt när hon undersökte rumpan. För även om doktorn var snäll och försiktigt var det läskigt och gjorde ont.
Han grät medan han klädde på sig också.
"Förlåt..." snyftade han. "Jag försökte vara en stor och duktig pojke, men jag är bara liten och rädd..."
"Men raringen... du är duktig - och super-modig!" sa läkaren.
Och Karen lyfte upp honom i sin famn och höll om honom.

Julkalendern 2017 - Del 28

*
Lake Hydra, Minnesota
Måndag, 28 December 2009.

Kyle satt länge på sängen och beundrade sin födelsedagspresent: morfars gamla baseball-grejer.
"Jag slår vad om att du längtar till våren, så att du kan prova grejerna." log Coral.
Kyle log tillbaka mot sin syster och nickade ivrigt.
"Fast en del av mig vill låta sakerna vara som dom är... du vet, eftersom morfar var den som använde dom sist..."
Pojken såg sorgsen ut när han tänkte på sin älskade morfar som han saknade så mycket.
Morfar Harry, hade dött 2 ½ år tidigare och saknaden var fortfarande lika stor för hans barnbarn. Kyle trodde att sorgen aldrig skulle försvinna.
Coral satte sig intill Kyle och lade armen om honom.
"Jag förstår att du känner så. Men jag vet att morfar skulle vilja att du spelar baseball med utrustningen som han brukade använda - han skulle bli så glad då."
Flickan log.
"Han skulle nog säga: 'Detta är inte prylar som hör hemma på nåt museum, det är sport-prylar som ska användas och föra med sig glädje'."
Kyle nickade och svalde gråten.
"Ja, du har rätt syrran. Jag kan verkligen höra morfar säga så."
Coral kramade sin bror.

Lizzie knackade på dörren och kikade in i rummet.
"God morgon, älsklingar."
Hon gick fram till sängen och gav Kyle en stor kram.
"Grattis på födelsedagen, lilla gubben!"
"Tack Lizzie!" log Kyle och kramade sin styvmamma.
Sedan kramade Lizzie om Coral också.
"Är det nån som vill ha lite våfflor och varm choklad till frukost?"
Det vill både Kyle och Coral ha. Syskonen följde med Lizzie till köket, där en mumsig födelsedagsfrukost väntade.

På köksbordet stod inte bara frukosten framdukad, där fanns också flera paket.
Kyle stod länge och såg beundrande och överraskad på allt.
Till slut skrattade hans pappa
"Ska du bara stå där hela morgonen...?" sa han och och puffade mjukt fram sin son till bordet. "Ät och öppna dina presenter."
Kyle skrattade lite.
"Jag... jag blev bara lite..."
"Överväldigad?" föreslog Lizzie och strök honom över håret.
Kyle nickade.
"Mmmm..."
Coral tog ett av paketen från bordet och gav det till sin bror.
"Från mig."
Kyle såg förvånat på henne.
"Men jag har ju redan fått present av dig...?"
Coral log.
"Men baseball-grejerna var ju egentligen från morfar. Detta är bara från mig."
Kyle öppnade paketet och stirrade på den lilla asken.
"En digitalklocka! En vattentät!"
Coral nickade glatt.
"Ja... du har ju lättare för digitala siffror och så simmar du mycket, så jag tyckte det var en passande grej att ge dig. Och nu behöver du inte förstöra fler klockor." sa hon och puffade sin bror i sidan.
Kyle fnissade. En gång hade han glömt att han hade klocka på sig när han skulle simma och så hade den klockan blivit förstörd. Nu skulle han inte behöva tänka på sådant mer.
"Tack syrran! Den är jättefin!"
Han studerade klockan, strök med fingrarna över urtavlans glas och kände på det lena silikonarmbandet.
"Den har alarm och stoppur också! Cool! Och jag älskar färgen!"
Turkosblå, som vattnet i simbassänger. En av Kyles favoritfärger.
Coral skrattade ömt åt sin yngre brors glädje och kramade honom.
"Jag visste väl att du skulle tycka om den."

De åt frukost och sedan öppnade Kyle resten av sina presenter.
"Jag har en liten överraskning till dig, grabben." meddelade fadern. "När du har gjort dig i ordning tänkte jag att vi skulle gå ut och åka lite snöskoter."
Kyle sken upp igen.
"Cool!"
Robert Collins skrattade och rufsade om pojkens hår.
"Jag tänkte väl att skoter var nåt för dig. Du och jag åker på en och tjejerna på den andra." sa han och nickade mot sin dotter och sin sambo.
"Det blir en super-bra dag!" sa Kyle.

(Fristående) fortsättning på Födelsedag vid Lake Hydra

Julkalendern 2017 - Del 27

*
Christmasland, New York
27 December 2006.

Mae Winters satt i ett bås på Murphy's Café, ett hemtrevligt och gammaldags familjeägt fik, och njöt av en mugg med choklad med vispgrädde.
Hon satt här ensam, men hon hade ingenting emot det - inte ens idag, på sin födelsedag.
Mae tyckte om lugn och ro som man kunde få med denna frivilliga ensamhet. Då kunde man få sitta med näsan i en bok, eller bara med sina funderingar utan att någon tyckte att hon var tråkig.
Den här julen hade Mae återvänt till New York, sin gamla hemstad, för första gången på flera år, och det hade inte varit helt lätt. Många jobbiga känslor hade kommit upp till ytan.
En positiv sak med att komma tillbaka till östkusten var att hon och mamma hade kommit närmare varandra och det var Mae väldigt glad för. I kväll skulle mor och dotter ut och äta tillsammans och fira Maes stora dag.
Men förmiddagen ville Mae ha för sig själv.
Såvida det inte dyker upp någon rolig vän, förstås... tänkte Mae.
Hon log mot sig själv. Det skulle det inte göra. Alla hennes vänner fanns hemma i California.
Plötsligt började hon känna en saknad efter Desi och de andra kompisarna. Tur att de skulle ses till Nyår.

Den klassiska ringklockan av mässing som berätta att någon öppnade dörren till caféet plingade och två personer klev in. En tjej i 15-årsåldern och en kille som såg lite yngre ut.
När pojken drog av sig mössan hajade Mae till.
"Denny...?!" sa hon häpet.
Pojken vände sig mot henne och så minst lika häpen ut.
"Mae!" utbrast han och sprang nästan fram till hennes bord. "Hej! Vad gör du här?"
Han himlade på ögonen åt sig själv och skakade på huvudet.
"Ja, jag fattar ju vad du gör här... det är ju ett fik... Jag menar..."
Mae skrattade.
"Att det var en överraskning att se mig här?" föreslog hon.
Denny nickade.
"Det var verkligen en överraskning att få se dig här med." sa Mae och gav honom en lång kram. "Har du firat jul här i New York?"
Denny nickade igen.
"Ja, min familj firade med Indie och hennes familj."
Han pekade på tjejen som han kommit in på caféet med och vinkade åt henne att komma bort till dem.
Tjejen kom fram till dem och Denny presenterade dem för varandra.
"Så det här är Mae, från sommarlägret." sa Indie glatt. "Vad kul att äntligen träffas! Denny har pratat jättemycket om dig!"
Mae log.
"Har han? Vad gulligt! Han pratade jättemycket om dig på sommarlägret också."
Indie lade armen om Denny.
"Awww...! Vad fint! Vilken gullunge du är, Denny!" sa hon och gav honom en kram och en puss på kinden.
Denny rodnade lite och vred sig ur kramen.
"Jag går nog och beställer..." mumlade han.
Tjejerna såg menande på varandra och fnissade.

Mae, Denny och Indie satt länge på Murphy's Café och pratade och fikade. De hade det hur trevligt som helst.
Jag hade inte räknat med sällskap idag... tänkte Mae. Men det gjorde verkligen min födelsedag ännu bättre än jag kunnat tänka mig.
Denny såg fundersamt på henne.
"Mae, fyller inte du 16 idag...?"
"Jo, det gör jag." sa Mae och log mot den söta lilla killen. "Hur sjutton kommer du ihåg det...?!"
Denny ryckte på axlarna.
"Tja... vi pratade ju om födelsedagar i somras och så råkade jag minnas det bara."
"Han har väldigt bra minne." skrattade Indie och rufsade om Dennys mörkbruna hår.
Denny log med tillgjord kaxighet.
"Ja, man är väl begåvad."
Sedan såg han en stund på Mae, lite blygt.
"Grattis förresten." sa han och gav henne en kram. "Om jag vetat att vi skulle träffa dig här idag hade jag fixat en present."
"Tack, sötnos." sa Mae och höll om honom. "Men inte behöver du ge mig en present. Det räcker ju med att få se ditt söta lilla ansikte."
Denny grimaserade lite och tjejerna fnissade glatt åt det, för båda visste så väl att han inte gjorde det för att han tyckte att Maes kommentar var töntig - utan för att han inte ville visa hur generad han blev. Typiskt Denny-manér.

Vännerna tillbringade ännu en stund i det mysiga café-båset.
Indie såg på sin klocka och for upp.
"Oj, om vi ska hinna hem till middagen klockan sex måste vi sticka nu...!"
Denny och Indie tog raskt på sig sina ytterkläder; tjock jacka, halsduk och vantar.
Denny försökte smyga ner sin mössa i jackfickan, men Indie tog småskrattande mössan ifrån honom och tryckte ner den på hans huvud.
"Det är kallt ute, lilla dumsnut. Du kommer att frysa öronen av dig om du inte har på dig den här."
Mae log åt att Denny suckade och såg lite envist trulig ut.
Men han insåg nog att Indie hade rätt om att det var bäst att ha mössa, för han lät den sitta kvar. Han rättade bara till mössan en aning, för den satt nu lite väl långt ner över ögonen.

Denny och Indie kramade Mae och önskade henne en fortsatte trevlig födelsedag och sedan rusade de ut i decembermörkret och kylan.
En liten stund senare lämnade Mae också caféet. Hon tog en taxi hem till sin mamma.
Hon log under hela bilfärden in till stan. Hennes dag hade varit underbar.

Julkalendern 2017 - Del 26

*
Blue Creek Hill Orphan Asylum.
Blue Creek, Minnesota
Onsdag, 26 December 2007.

Det var sen kväll. läggdags för alla barn på barnhemmet.
14-årige Eli var på väg till sitt rum när han fick syn på henne, Caley. Den lilla mörkhåriga, 10-åriga flickan som aldrig pratade.
Eller, jo, med honom pratade hon ibland, men med väldigt tyst röst. Som om hon berättade en hemlighet.
En del barn på Blue Creek Hill kallade henne "den stumma flickan", men Eli visste ju att hon inte var helt stum. Hon hade något som kallades Selektiv mutism, hade han hört personalen säga. Så hon kunde prata, men valde av någon anledning att inte göra det.

Nu stod Caley vid ett av fönstren i allrummet och tittade ut på snön och vintermörkret.
"Hej, Caley!" sa Eli.
Flickan log när hon såg att det var han och vinkade lite.
Eli gick fram till fönstret och satte sig på den breda fönsterbrädan. Caley log igen och klättrade upp hon med.
"Har du haft en bra jul?" frågade Eli.
Caley nickade och såg så glad ut att Eli förstod att hon varit hemma med sin familj över jul. Den här lilla tjejen blev bara så lycklig när hon fick vara med sina äldre syskon.
"Vad bra, Caley!" sa Eli. "Jag är glad för din skull."
Flickan sken upp och kramade honom.
"Du då?" sa Caley, med tunn röst, eftersom hon var så ovan vid att prata.
"Min storasyster var här. Hon åkte hem igår." berättade Eli.
Caley log ömt. Hon var glad för Elis skull, men hon önskade att han också kunde fått åka hem på julen.

"Där är du ju...!"
Både Eli och Caley ryckte till när de hörde den stränga rösten.
"Caley, du skulle ha gått till sängs för länge sen! Kom, nu går vi till ditt rum."
Syster Otis, barnhemmets strängaste sköterska, lyfte ner Caley från fönsterbrädan och höll om hennes handled när de gick mot sjukhusflygeln.
Caley vände sig om och vinkade till Eli.
"God natt, Caley!" ropade Eli.
Han suckade.
Den där kärringen är alldeles för hårdhänt och sträng mot lilla Caley...

En stund senare hämtades Eli av Syster Grey, den snällaste sköterskan. De gick tillsammans till rum 97, där Eli bodde.
"Såg du att det nästan är fullmåne fortfarande?" frågade Syster Grey vänligt när hon drog ner rullgardinen.
Eli nickade och gav sköterskan ett litet leende.
"Mmmm... Syster Grey, kan du titta till Caley sen. Jag vill inte att Syster Otis ska vara den sista hon ser när hon somnar ikväll, om hon är rädd och lite ledsen..."
Syster Grey kramade om pojken.
"Du är en sån fin och omtänksam pojke, Eli. Jag ska titta till Caley."
"Tack." sa Eli och kröp ner i sin säng.
Syster Grey stoppade om honom.
"Jag hoppas du kan sova i natt."
Det hoppades Eli också. En natt utan mardrömmar skulle vara skönt för en gångs skull.
"Jag läser nog en stund." sa han och tog fram en av sina julklappsböcker som han lagt under huvudkudden.
Syster Grey nickade tillåtande.
"Inte för länge bara. Om Syster Otis ser att du har lampan tänd efter klockan elva..."
"... då förvandlas hon till en elak häxa..." flinade Eli.
Syster Grey kunde inte låta bli att skratta, fastän hon borde förmana pojken.
"Eli...!" utbrast hon låtsasträngt och kittlade honom.
Pojken skrattade och skruvade på sig.

"Förlåt..." mumlade Eli, en aning besvärad, efter en stund. "jag vet att Syster Otis är din kollega, men hon är inte alltid så snäll - och en del barn är rädda för henne."
Syster Grey blev inte sur, hon bara stök pojken över kinden.
"Jag vet det, gubben." sa hon mjukt. "Det är svårt att ändra på Syster Otis."
Eli nickade.
"Men du är snäll iallafall."
En väldigt rörd Syster Grey gav pojken en lätt puss på kinden innan hon gick ut ur rummet.
"Sov gott, lilla gubben."

Julkalendern 2017 - Del 25

*
Silver Falls, Montana
25 December 1845.

Sent på juldagen gick Anna Cooper ut till stallet tittade till hästarna och gårdens nytillskott, de små kattungarna, som endast var ett par dagar gamla. Alla djuren mådde fint och det gjorde Anna lugn och nöjd.
Hon skulle just gå ut ur stallet när hon kände hur det högg till i magen.
Hon flämtade till och blev först lite orolig när smärtan blev värre. Men så sansade hon sig och förstod att det nog var barnet som tyckte att det var dags att få komma ut nu.
"Det går inte att åka till doktorn nu, inte i det här snöiga vädret," sa hon till barnet i magen. "så du får allt födas här min vän."
Anna satte sig i höet i en av de tomma spiltorna, där också kattmamma och hennes små låg och vilade sig.
"Käre gode Gud," bad Anna. "gör så att allt går bra."

Inne i boningshuset började Charles Cooper fundera på var hans hustru hade tagit vägen. Så här lång tid brukade det inte ta att titta till djuren.
En molande känsla i magen sa honom att något kunde vara fel...
Han slängde på sig ytterkläder och rusade ut till stallet.
"Anna!" ropade han och blev ännu mer orolig när han inte hittade henne.
Mjau! hördes kattmamma från en av spiltorna.
Och sedan hörde den ljuvaste stämman på jorden. Annas röst.
"Charles! Jag är här! Barnet är på väg."
Kattmamma kom fram till honom och började uppfordrande att buffa på hans ben.
"Jadå, jag ska hjälpa Anna." log Charles.
Mjau! sa kattmamma igen, som hon ville säga att det var allt bäst det.

Knappt en halvtimme minuter senare satt Anna i sängen hemma i stugan och i famnen höll hon en sovande liten pojke.
Charles satt på sängkanten och såg på sin fru och deras lilla unge. Han kunde inte ta ögonen från dem.
"Tänk att vi fick ett litet julmirakel." sa han. "Vi är verkligen välsignade."
Anna log.
"Ja, det finaste julmiraklet man kan önska sig. Jag är så lycklig!"
"Det är jag med!" sa Charles och höll om henne. "Lyckligare än någonsin."

Charles Cooper gjorde en tyst överenskommelse med sig själv:
Deras lilla julmirakel, som nu bara sov lugnt i sin mors famn, skulle skämmas bort med kärlek och trygghet och allt annat som skulle göra att en liten pojke fick känna sig lycklig och beskyddad.
Ja, allt det där Charles själv saknat som barn skulle hans son få i överflöd.

"Vad ska han heta, tycker du?" frågade Charles. "För jag antar att vi inte kan kalla honom 'Julmiraklet' hela hans liv..."
Anna skrattade.
"Nej, det går ju inte - även om han är det. Jag tycker Sebastian är en bra namn för den här lilla raringen."
Charles nickade gillande. Det var en fint namn.
Och så fick Julmiraklet namnet Sebastian Andrew Cooper.

God Jul 2017

Julkalendern 2017 - Del 24

*
Lake Hydra, Minnesota
Torsdag, 24 December 2009.

Sent på julaftonskvällen satt 15-åriga födelsedagsbarnet Coral och hennes (snart) 14-årige bror Kyle på en varm filt vid brasan och mumsade på popcorn medan de lyssnade på Lizzie som läste en spännande julberättelse.
Bättre avslut på sin födelsedag kan man inte få, tänkte Coral och myste.

När Lizzie läst klart såg hon på Coral och Kyles pappa och log finurligt.
"Vi har ju en överraskning till en viss person här..." sa hon hemligt.
Robert Collins log och nickade.
"Ja, det har vi ja. Klä på er varmt så går vi ut."
Coral och Kyle såg förvånade på sin far och sedan på deras styvmamma.
"Men det är ju nästan midnatt..." sa Coral.
Pappa lade armen om henne.
"Jaha, får du inte stanna uppe sent eller?" skrattade han. "Hoppa i varma kläder nu, så ni inte fryser rumporna av er."
Alla klädde sig varmt och gick ut ur stugan.
Just som Robert låste dörren hördes bjällerklang och en släde stannade till utanför stugan.
Förvånad klättrade Coral upp i släden. Hennes bror satte sig intill henne, medan fadern och Lizzie slog sig ner mittemot.
"Vad ska hända nu?" frågade Coral.
"Du får se, prinsessan." log hennes pappa.

De åkte en stund, tills de kom till en hög klippa som låg ovanför en bottenfryst sjö.
Detta var en av Corals favoritplatser. Utsikten var vidunderligt vacker och här uppe kunde man alltid få se en sagolik stjärnhimmel.
Den lilla familjen klev ur släden och Robert sa att nu skulle de hålla ögon en på himlen.
Alla spanade uppåt.
Snart pekade Robert.
"Ser ni den stjärnan där?"
Alla nickade.
Robert höll om Coral.
"Det är din stjärna."
"Va?"
Coral stirrade på honom och sedan på stjärnan.
"Du menar... du har köpt den?"
Pappa nickade.
"Ja... du har ju alltid tjatat om att få en sån så jag tyckte det var dags nu. Grattis på födelsedagen, min lilla flicka."

Coral kunde knappt förstå att hennes pappa hade gjort en sån här fin sak för henne.
Det här var ju mannen som brukade skrika åt henne och Kyle och hota och slå dem... Och nu hade han han köpt en stjärna till henne - något hon önskat sig sedan hon var liten...!
Lizzie är helt fantastisk...! tänkte hon. Hon har gjort pappa till en helt annan människa sedan hon kom till oss. Jag kommer alltid att älska henne för det!
Alla känslor rann över och Coral började gråta.
"Tack pappa." fick hon fram. "Det är en jättefin stjärna."
"Du är också jättefin, Coral Joy." sa Robert ömt.
De blickade upp mot stjärnhimlen igen, såg på den länge i tystnad och ren beundran.
Kyle kramade sin syster.
"Grattis, stjärnflickan." sa han och log ömt.
"Tack lillebror." svarade Coral och besvarade kramen.
Den här födelsedagen hade blivit fin och minnesvärd. Och Coral skulle aldrig glömma tacksamheten hon kände för det.

Fristående fortsättning på Jul hos Coral & Kyle – del 1-6
*

Julkalendern 2017 - Del 23

*
Oak Park, New York
Onsdag, 23 December 1964

14-åriga Alessia "Allie" Salerno tog på sig en röd/vit-prickig västklänning med vit blus och vita strumpbyxor under.
"Skor. Vad ska jag ta för skor...?"
Hon rotade runt i hallgarderoben där hennes skor stod. De enda röda stövlarna hon ägde var gummistövlar. Inte så tjusigt kanske, men de fick duga. Och med tjocka sockar i skulle hon i alla fall inte frysa om tårna.
Till slut knöt hon ett rött sidenband över sitt mörkbruna hår, med rosett på huvudet. Hon log åt sin spegelbild. Nu var hon julfin.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Vad fin du är, älskling."
Allie log.
"Tack, mamma." sa hon och började dra på sig sin varmaste kappa.
"Du får inte glömma mössa, vantar och halsduk." påminde mamma. "Det är väldigt kallt ute idag."
Carmela Salerno tog fram de varma plaggen åt dottern och hängde med ett ömt handlag på henne halsduken.
"Vad håller ni på med då?"
Allies pappa hade kommit ut i hallen. Han lutade sig mot garderobsdörren. I ena handen höll han en ölburk.
"Varför är du så uppklädd?"
"Jag ska gå ut." sa Allie upprymt.
Men så såg hon sin pappas ogillande uppsyn och en stor del av upprymdhet försvann.
"Vad?" frågade hon.
"Du ska ingenstans. Du ska ju hjälpa din mor i köket, förbereda inför i morgon." sa pappa.
Allie skakade på huvudet.
"Men jag ska bara på middag hos familjen Blake. Du sa att jag fick gå, det minns du väl?"
Carmela höll om flickan.
"Sergio, vi har faktiskt lovat flickan. Det är bestämt sedan förra veckan. Jag klarar mig själv i köket, det har jag alltid gjort."
Allie log. Det var skönt att ha någon på sin sida i det här huset.

Sergio Salerno kom fram till henne.
"Ja, du får väl gå på den där middagen då. Men torka bort läppstiftet."
Allie suckade. Hon hade bara tagit på ett tunt lager rött läppstift, hon ville ju vara extra fin. Och mamma hade givit henne tillåtelse till lite makeup.
"Det är bara lite läppstift, pappa..." började Allie.
Men Sergios blick var mörk och sträng.
"Torka bort det, sa jag. Min 14-åriga dotter ska inte gå genom stan och se ut som en billig hora."
Allie flämtade till av förfäran. Men sedan blev hon arg. Hon fick aldrig yttra minsta lilla svordom, då kunde hennes bakdel få smaka på bältet, men här stod pappa och kallade henne för hora...!
"Det gör jag inte alls!" fräste hon. "Jag har bara lite läppstift som matchar mina julkläder - och mamma sa att jag var fin, så det så!"

Carmela försökte medla mellan far och dotter, men Sergio bara viftade bort henne.
"Detta är mellan mig och Alessia. Och hon ska lyda mig, annars..."
Allie ögon sköt nästan blixtar av ilska.
"Annars vad då...? Spöar du mig?"
Sergio tog tag om hennes arm.
"Är du uppkäftig?" röt han. "Då kanske du behöver lite smisk, så du lär dig hur man uppför sig!"
"Uppför dig själv!" skrek Allie.
I nästa sekund brände hennes kind av smärta och tårar steg i hennes ögon.
Utan att säga ett endaste ord tog flickan på sig mössa och vantar och så tog hon upp presentpåsen som hon ställt vid ytterdörren. Därefter stormade hon ut ur lägenheten.
Ute i decemberkylan började hon gråta, både av ilska och av sorg, över att hennes pappa kunde behandla henne så här.
Hon ville skrika högt och sparka på saker. Men hon sansade sig och började gå genom den vintervita förorten.
Ute på stan var det lugnt och stilla. Stora snöflingor föll från en mörkblå, stjärnbeströdd himmel och det lugnade henne.
Snart kände hon ro och glädje över att hon nu skulle på middag hemma hos skolkamraten Brandon och hans föräldrar.
Hon till och med längtade efter familjen Blake. De var alltid så snälla mot henne.
Ibland önskar jag att det var min familj...