Solstigen 12 - 15

*
Jag vaknar klockan nio nästa morgon av att Troy sitter på min mage och gastar:
"Bada mamma!"
Jag kan inte låta bli att skratta.
"God morgon säger man."
Det tycker tydligen inte Troy. Han har annat i tankarna än artighetsfraser.
"Baaada! T'oy bada pooooolen!"
"Alfred vill också bada!" säger Dorian och kastar upp den uppblåsta krokodilen i sängen.
"Får vi gå till poolen nu?" Isolde hoppar nästan av iver där hon sitter på sängkanten.
"Vi ska bara äta lite frukost först, sen kan vi bada." säger jag.
Dorian och Isolde jublar. De älskar att bada.
Skönt att vi har egen pool i trädgården som vi kan gå till när vi vill.

"BAAAADAAAAA!" skriker Troy.
"Skrik inte." förmanar Isolde. "Man får inte bada om man skriker."
Troy ser snopet på mig.
"Inte bada...?" frågar han.
"Jodå, du ska få bada. Men man får inte skrika så där."
Troy skakar på sitt lockiga huvud.
"Mäe, inte skrika."

Vi kravlar oss ur sängen och går ner till köket.
Eller går och och går... Dorian rusar ner.
"Sisten ner är en krokodilrumpa!" skrattar han.


Ta inte illa upp, Alfred.
Alfred bara tittar på mig med sina stora krokodilögon när han släpas ner för trappan av en sommargalen Dorian.
*

Solstigen 12 - 14

*
”Mamma, får vi sova här? Vi är rädda för åskan.”
Jag öppnar ett öga och kikar sömnigt upp. Där vid sängkanten står Isolde med Troy och sitt gosedjur katten Flingan i famnen.
Troy ser inte så rädd ut, han ser istället glad ut - glad över att ha sluppit ur spjälsängen. Han leker med Flingans svans och smakar lite på den.
Isoldes ögon är stora och hon lyssnar ut mot himlen efter åskljud.
Hon är så åskrädd, stackars liten.
”Kryp ner här ni.” säger jag.
Isolde skiner upp. Hon släpper ner Troy på mitt täcke och kryper sedan upp själv och lägger sig tätt intill mig med katten Flingan tätt intill sig.
"Tåva?" undrar Troy.
"Ja nu ska vi sova säger jag."
"Tåva mamma." säger Troy och gosar in sig nära mig.
"Ja." gäspar Isolde. "Sova hos mamma. Det är mysigt."
"Musit." säger Troy.

Vi har bara blundat i tre sekunder när tassande ljud hörs utanför mitt sovrum. Sedan hörs Dorians sömndruckna röst.
”Mamma, det åskar, Alfred och jag vill sova hos dig.”
”Självklart får ni det.”
Dorian bökar sig upp i sängen och lägger sig bakom min rygg.
Vänta lite… vem farao är Alfred…?
Alfred...?! Ska grann-gubben, som går klädd i samma brun kofta året om (bläää), sova här...?

Nej vänta, nu börjar jag vakna till... är inte Alfred ungarnas uppblåsbara krokodil?
Mycket riktigt - när jag vänder mig om stirrar jag in i ett stort leksakskrokodil-öga.
Ledsen Alfred, men du får sova på golvet.
”Neeej!” ropar Dorian när jag lägger ner Alfred på golvet.
”Ledsen gubben, men han får inte plats.” säger jag. ”Och krokodiler trivs bättre på golvet.”
”Ja! Han kan bita spöken och tjyvar i benen!” säger Isolde glatt. ”Han är våran vakthund-krokodil!”
”Kokodil!” ropar Troy glatt.
”Ja och nu ska ‘kokodilen’ sova.” gäspar jag. ”Han är jätte-jätte-trött.”
”Natti natti krokodilen!” säger Isolde och Dorian.
”Natti natti ’dilen!” ekar Troy.
”Natti natti mamma!” säger Isolde och Dorian.
”Natti mina älsklingar.” säger jag.

Just när vi äntligen ska somna sätter sig Dorian upp och tänder lampan.
”Mamma, i morgon vill Alfred ha glass till frukost.”

Dream on, Affe.
*

Födelsedags-special 4/7: Charli

Grattis Charli!

*

(Klicka på bilden för större storlek)

Födelsedags-special 4/7: Chloe

Grattis Chloe!

*

(Klicka på bilden för större storlek)

Sunny's historia: kapitel 55-56

*
Kapitel 55-56 av Sunny's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu!
*

Monday surprise... del 2

*
"Vi ska få en ny tjej i klassen." berättade Max för Coral och Darla när de möttes i matsalen på lunchen.
"Vad kul." sa Coral.
"Ja." sa Max. "Vi hoppas att hon är snygg."
"Och med 'vi' menar du egentligen 'jag'." sa Darla menande.
Max ryckte på axlarna.
"Kanske det." sa han.
"Du brukar inte vara ytlig." sa Coral.
"Nä... jag vet." sa Max. "Men man kan väl få drömma lite...?"
"Dröm på du." skrattade Darla.
"Förresten kanske hon drömmer om oss killar." flinade Max.
Ashlee fnissade.
"Mmmm... mardrömmar."
Coral, Darla och Kyle skrattade.
Max klappade menande med handen på Ashlees knä.
"Passa dig du, lilla troll..."
Ashlee fnissade och tog bort hans hand.


"Förresten..." sa Max tankfullt en stund senare. "När ägde Slaget vid Little Big Horn rum egentligen...?"
"Artonhundrasjuttiosex." svarade Ashlee och Kyle unisont.
"Visste ni det...?!" utbrast Max.
Kyle nickade.
"Varför sa ni inget till mig på lektionen då?" sa Max anklagande.
Ashlee ryckte på axlarna.
"Nobody asked us."
*

Monday surprise...

*
"Jag har en liten överraskning." berättade klassföreståndaren i Kyle och Ashlees klass.
Eleverna blev idel öron.
"Ska vi få ha pizzaparty i matsalen varje dag?" frågade Max.
Läraren skakade på huvudet.
"Nej. Gissa igen."
"Lärarna har kommit på att det är farligt med läxor...?" frågade Ashlee.
Klassen skrattade.
"Tyvärr inte." log läraren. "Vi ska få en ny elev i klassen."
Det gick ett sus genom klassen.
En ny elev. Spännande!
"Kul!" sa Ashlee.
"Tjej eller kille?" undrade Max.
"Tjej." svarade läraren.
"Coolt!" sa Max. "Är hon snygg?"
Ashlee höjde på ena ögonbrynet.
"Jag skojade bara, Ash." skyndade sig Max att säga.
"Tur för dig." flinade Ashlee. "Annars skulle du åka på en propp."

"Jag förväntar mig att ni tar väl hand om den nya eleven när hon kommer." sa läraren.
Det lovade klassen att de skulle göra.
Under resten av lektionen pratade eleverna inte om annat än den nya tjejen.
Hur såg hon ut? Varifrån kom hon? Hur var hon som person?

Läraren var tvungen att ryta till en aning för att få tillbaka sina elevers uppmärksamhet.
"Nu fortsätter vi lektionen." sa han när ungdomarna hoppade till och tittade upp. "Är det någon som vet när Slaget vid Little Big Horn ägde rum...?"
Max räckte upp handen.
Läraren log stolt mot sin elev.
"Bra Max! Vilket år var det?"
"När kommer den nya tjejen?" frågade Max.
Klassen fnissade.
Läraren suckade.
"Hon kommer någon dag den här veckan. Förmodligen imorgon. Nå, Max, vilket år ägde Slaget vid Little Big Horn rum...?"
"Nej, det vet jag inte." sa Max.
Ny suck från läraren.
*

Solstigen 12 - 13

*
"Mammaaaa!" ropar Isolde. "Troy äter gräs!"
Jaha, men vad bra, vi behöver ändå klippa gräset.
Nej, nej, så säger jag naturligtvis inte, oroa er inte gott folk.
Jag springer fram till min 2-åring, lyfter upp honom och pillar ut gräset ur hans mun.
"Men Troy, man kan inte äta gräs."
"Nääää." säger Troy och rynkar på näsan.
Jag torkar av hans ansikte och sätter ner honom igen. Han pilar genast iväg mot sandlådan.
Snabb som en iller klättrar han ner i sanden - och börjar smaka på den.
Men Troy... folk kan ju tro att du inte får någon mat hemma...!

Förra veckan svalde Troy nästan en av Dorians små legobitar.
"Meh! Nu fattas det ju en grön till mitt rymskepp!" ylande den ömme storebrorsan.
Sorry Dori, jag ska be Troy att äta en röd nästa gång.

Nu gick det bra, tack vare att Isolde snabbt var framme vid sin lillebror och slet legobiten ur hans mun.
Troy var inte det minsta glad över att mista godbiten. Han dunkade med sina små nävar i mattan och bölade
Buhuuuu!
så att tårarna sprutade värre än en brandslang.
Men Dorian var snäll och lät lillebror leka med hans bilar istället.
Legobitarna plockade Dorian undan. Han ställde dem högt upp på en hylla.
"Nu får han inte tag på dem."
Sedan såg Dorian allvarligt på mig.
"Mamma, prata allvar med Troy och säg att han inte får äta vissa saker som kan vara farliga."
Ska prova det du.
Tack mina älskade barn, för att ni är så beskyddande mot er lillebror allätaren.

Nu ropar Isolde från trädgården igen:
"Mammaaaaa! Troy åt en myra!!"
*

Do you believe in ghosts?

*

Ashlee answers:
I don't think so. But I believe in clowns
- they are creepy beyond belief... :s


http://www.formspring.me/bluecreekies
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 3

*
Familjen Hayden satt ute och åt sin mat.
Ashlee ställde sina vinylfigurer framför sig på bordet och matade dem med pommes frites.
”Får du i dig något själv nu?” skrattade hennes pappa.
Han rufsade om sin lilla dotters svarta hår.
”Ja då.” fnissade Ashlee. ”Ska dricka lite nu.”
Ashlee drog åt sig sin mugg med läsk.
”Gott med läsk, va?” log Selma. ”Skämmer pappa bort er nu när det är sommarlov?”
Patrick nickade.
”Alltid.”
Han såg leende på sin lillasyster. Ashlee höll sin vaxade pappersmugg med båda händerna och drack lite ur det genomskinliga sugröret.
”Extra lyxigt för Ashlee att få läsk.” sa Patrick. ”Hon får ju aldrig det annars.”
”Jag ville ha vatten,” sa Ashlee. ”men jag kunde inte låta bli att säga Sprite.”
Hennes föräldrar och storebror skrattade.
Ashlee strök bort några hårslingor ur ansiktet och såg förvånad på sin familj.
”Vad är så roligt?”
”Vi tyckte att din kommentar var så rolig och gullig.” log Selma.
”Jaha.” sa Ashlee och fortsatte att dricka sin Sprite.
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 2

*
Nu när Ashlee var nästan 5 år var hon inte längre rädd för McDonald’s clown, men hon föredrog Burger Boy-maskoten.
”Han ser ju så snäll och glad ut - då måste man gilla honom!” sa hon när hon pratat med maskoten en stund och kramat den.
”Ja ja.” sa Patrick. ”Jag är hungrig. Kan vi gå in och beställa nu?”
”Ja, nu går vi in och beställer.” sa pappa Matthew.
”Jag vill ha cheeseburger!” sa Ashlee ivrigt. ”Och ketchup och pommes frites!”
”Ta det lugnt.” skrattade Patrick. ”Du ska få mat.”

När Matthew, Selma och barnen kom fram till disken för att beställa fick de en övveraskning.
”Gratulerar!” hojtade killen bakom disken. ”Ni är dagens tjugonde familj!”
”Vad betyder det?” frågade Ashlee.
”Det betyder att ni får valfri desert och ni ungar får ett Burger Boy-paket!”
Killen räckte Patrick och Ashlee varsin färgglad box.
Den innehöll: vit T-shirt med glad tecknad hamburgare på, ritblock och kritor, samt två 15 centimeter höga vinyldockor föreställande den glada hamburgaren och Burger Boy.

Ashlee blev överlycklig.
”Man kan nästan tro att det är min födelsedag idag!” jublade hon.
När hon fick välja en mjukglass till dessert utbrast hon:
”Presenter och ice cream sundae! Vilken dag!”
*

Road trip, Burger Boy & Surprises! 1

*
Juli, 2000

Det var en solig och het sommardag. Matthew och Selma Hayden var på bilresa med Patrick och lilla Ashlee.
De skulle åka ända ner till Georgia, en resa de gjorde varje sommar.
Eftersom resan tog över 20 timmar stannade de flera gånger på vägen så att de kunde sträcka på benen, äta, fika och titta på omgivningarna - och bada om vädret tillät.

Vid lunchtid stannade de till vid en Burger Boy för att få lite mat i magarna.
Som alltid när de kom till Burger Boy hälsade Ashlee på restaurangens maskot, en två meter hög pojke med runt, leende ansikte.
Första gången hon såg Burger Boy var hon drygt två år gammal, då gick hon fram till statyn och omfamnade den.
Sedan hade hon tittat upp på dess glada ansikte och sagt:
”Du är snäll, dig är jag inte rädd för.”

Ronald McDonald’s däremot hade hon blivit livrädd för och vägrade att titta på den långe clownen.
”Nej, han är farlig!” hade hon sagt en gång. ”Ta bort honom!”

Det var ren tur att Ashlee inte fått syn på killen som gick omkring utklädd till Ronald McDonald’s just den dagen och delade ut ballonger.
”Hennes rädsla hade nog inte blivit botad av att få se en levande clown.” hade Patrick senare sagt till sina föräldrar.
Och det hade han nog rätt i.
*

Hollywood Kidz – kapitel 10

*
”Äh, strunta i honom.” sa Logan och hoppade ner från bordet han satt på. ”Han ska alltid göra sig tuff.”
”Ja, bry dig inte om honom, Gemini.” sa den 13-årige killen.
Det skulle Gemini verkligen inte göra. Sådana surisar ville hon inte umgås med!
”Han är nog så'n för man inte ska märka att han har känslor.” trodde Logan.
Den 13-årige killen och Gemini log mot den lille killen.

”Cool tröja du har förresten.” sa Gemini till Logan.
Han bar en T-shirt med en grön drake med små lila vingar - ett motiv från en Disney-film.
”Tycker du?”
Logan sken upp. Han drog i tröjan så att motivet bredde ut sig.
”Det är Elliot, från Pete's Dragon.”
Gemini log.
”Jag såg den filmen en gång. Den var bra.”
Logan nickade ivrigt.
Gemini och Logan började pratade om filmen.
”Jag önskar att jag hade en vän som draken Elliot.” sa Logan drömmande.
”Jo, det vore coolt.” tyckte Gemini.
Logans lilla ansikte sprack upp i ett lyckligt leende när han lade armen om Gemini och sa:
”Fast vi har ju varann. Och det är lika bra!”

Gemini log brett. Hela hon kände sig lycklig.
Hon hade fått en ny vän!
*

Hollywood Kidz – kapitel 9

*
Gemini Winters hade bott på Rainbow House Orphan Shelter i två veckor nu och hon stortrivdes.
Det var väldigt skönt att slippa vara hemlös och hungrig jämt.
Och här fanns suverän personal och super-trevliga kompisar i alla åldrar.
Det fanns alltid någon att leka eller snacka med.

Idag hade Gemini introducerats för ett spel hon aldrig sett förut: Air hockey.
Man skulle slå en plastpuck över ett speciellt bord och försöka göra mål på motståndaren. Det var ett riktigt roligt spel.

Gemini dansade en liten glädjedans när hon för tredje gången i rad vann.
”Shit vad bra du är på det här!” utbrast hennes motståndare, en 13-årig kille. ”Jag tyckte du sa att du aldrig hade spelat air hockey förut?”
”Det har jag inte.” sa Gemini.
”Det kan man inte tro, du är superbra ju!” utbrast Logan, en liten kille i 10-årsåldern.
”Ja, hon är bra – för att vara tjej.” sa en äldre kille med tuff uppsyn.
Han hånskrattade.
Gemini satte händerna i sidan och blängde på killen.
”Ursäkta, vad menar du med det?”
”Ja, vad menar du...?” sa Logan. ”Tjejer kan väl vara lika bra på sport och spel och sånt som killar!”
Killen med tuff uppsyn bara fnös.
”Småungar...” muttrade han.
Han lämnade spelrummet.
”Vi tror visst att vi är märkvärdiga bara för att vi råkar vara tolv år va?” ropade Gemini efter honom.
*

Teatern

*
När skolan var slut för dagen gick Emily till teatern, där hennes far arbetade som regissör och dramatiker.
Emily älskade teatern och alla underbara människor som jobbade där, alla var så snälla.
Det bästa var att sitta i en av de mjuka röda stolarna och titta på en repetition av en föreställning.
Hjälpa till att plocka fram rekvisita på scenen var också något Emily tyckte mycket om att göra, då brukade hon låtsas att hon själv var med i en pjäs.

Nu smög Emily in i salongen och sjönk ner i en fåtölj i raden längst fram.
På scenen repeterades en spännande pjäs.
De två huvudrollsinnehavarna stannade till och vinkade glatt till den lilla flickan.
Emily vinkade tillbaka.
Hennes sargade fingrar ömmade fortfarande efter Mr. Pottsworths hårda slag med linjalen.
Emily kände sig gråtfärdig.

Rose, den unga kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, såg att den lilla flickan såg ledsen ut.
"Ursäkta mig." sa hon till sina medskådespelare.
Hon klev ner från scenen och gick fram till Emiliy.
"Hur är det fatt vännen?"
"Åh, det är ingenting." sa Emily svagt.
Den unge manlige hudrollsinnehavaren, Sebastian, kom också fram till Emily. Han fick syn på hennes såriga fingrar och tog försiktigt Emilys hand på sin handflata.
"Vad har hänt, vännen?"
Emilys röst darrade när hon svarade.
"Min lärare slog mig för att jag inte hade med mig en bok han sagt att vi alla ska ha."
Rose flämtade förfärad till.
"Den uslingen!" morrade Sebastian. "Han borde få smaka på sin egen medicin."
"Ja." snyftade Emily. "Men det är ingen som vågar säga åt honom. Till och med vuxna är rädda för honom!"
"Jag är inte rädd för honom!"
Emily, Rose och Sebastian vände sig om och fick syn på William Hamilton, Emilys far, som kom gående i gången mellan stolarna.
Emily kastade sig i sin fars famn och grät.
"Se på Emilys fingrar, Sir." sa Rose med gråt i rösten.
William Hamilton såg på sin dotters sårade fingrar och kokade av ilska.
"Det ska bli mig ett sant nöje att få säga den satans pottan vad jag tycker om honom!"
"Bravo Mister Hamiltion!" jublade Sebastian upprymt.
*

Solstigen 12 - 12

*
Isolde och Dorian skuttar in i köket.
"Hej!" säger jag glatt. "Är hungriga?"
"Jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en gnu!" säger Dorian.
"Jag med!" säger Isolde.
Jag plockar fram paketet med köttfärs ur kylen.
"Vad bra," säger jag. "för jag ska precis göra köttbullar."
"Söttbuuuuulle! Vill ha söttbulle!" ropar Troy som redan sitter i sin höga barnstol vid bordet.
Dorian drar fram en stol till diskbänken.
"Får jag hjälpa till att rulla köttbullar?"
"Det får du gärna göra." ler jag. "Gå och tvätta händerna först."
"Jag vill också göra köttbullar!"
Isolde drar också fram en stol till diskbänken och sedan springer tvillingarna iväg mot badrummet för att desinficera sig.

När de kommer tillbaka rullar vi söta små "söttbullar", kokar makaroner, skär grönsaker och dukar.
Vi skrattar högt när Isoldes mage kurrar och låter som en jordbävning.
"Oj då!" fnissar hon. "Min mage är visst jättehungrig!"
"Min med." säger Dorian.
Troy säger ingenting. Men jättehungrig är han säkert - för han har börjat smaka på vaxduken.
*

Hollywood Kidz – kapitel 8

*
”Nästan allt låter som an offer I can't refuse.” sa Cole. ”Min lägenhet är ett enda kaos av olika manus och papper med idéer...”
”Cool!” sa Nikki.
Cole nickade.
”Jo, det är skitkul - men jag vet inte om jag ska välja komedi, drama, thriller, skräck eller musikal.”
Han suckade lite.
”Och jag vet inte om jag ska vara kvar här i New York, eller om jag ska åka tillbaka till L.A. ...”
”Vilket dilemma.” skrattade Nikki.
Cole skrattade också.
"Mmmm..."

Nikki satte sig bredvid Cole och lade armen om honom.
”No worries, C - vi ska nog hitta nåt åt dig. Vi kanske kan göra en omröstning på din hemsida och se vad dina fans helst vill se dig i.”
Cole log.
”Ja, vi kan prova det.”
Sedan log han ännu bredare och tillade:
”Eller så börjar jag köra motorcykel i Europa.”
Moose gav honom en blick.
”Ingen fara Moose, jag skämtade bara.” skrattade Cole.
Moose grymtade – som för att säga:
”Bäst för dig det.”
*

Hollywood Kidz – kapitel 7

*
Nikki stirrade klentroget på sin bästis i flera minuter.
”C, du driver med mig...”
Cole skakade på huvudet.
”Nej. Det kan väl vara bra med lite förändringar.”
Nikki gav honom en varnande blick.
”Cole Zachary Taylor, om du förändrar dig på det sättet vet jag inte vad jag gör med dig.”
Ett okynnigt leende spreds sig i Coles ansikte.
”Sen när blev du lättlurad, Nik?”

Nikki låtsades bli sur och kastade en brödbit på honom.
”Skräms inte så där!”
Cole bara skrattade.
”Oroa dig inte Nikki, jag skulle aldrig förändra mig – inte på det sättet..”
”Tur för dig.” sa Nikki.
Hon log mot honom.

”Däremot behöver jag din hjälp med att välja bland alla erbjudanden jag har fått.” sa Cole.
”Nåt bra?” frågade Nikki intresserat. ”Any offers you can't refuse...?”
Cole skrattade roat åt Gudfadern-referensen.
Nikkis far och farbröder var välkända i maffiakretsar.
*

Hollywood Kidz – kapitel 6

*
Cole Taylor tog av sig sina solglasögon och skannade restaurangen med blicken.
Han fick syn på den han letade efter i ett av båsen längst in.
”Hej Nik!”
Han gav sin bästa vän ett brett leende och en stor kram.
Nikki Danelli log tillbaka och besvarade kramen.
”Hej C! Välkommen hem från Hollyweird!”
Cole log.
”Tack.”
”Hur är läget?” frågade Nikki.
Cole gled in på vinylsoffan mittemot Nikkis.
”Kan inte klaga.” sa han.
Nikki såg granskande på honom.
”Du tänker på något.”
Cole stirrade på sin bästis.
”Hur vet du det...?!”
Nikki skrockade.
”Snälla Cole... vi har känt varandra sedan vi var två år! Den dagen jag inte kan läsa av dina tankar får jag undersöka huvudet!”
Cole skrattade.
”Ja, det har du nog rätt i.”
”Så...” sa Nikki uppmanande. ”Vad är det som tynger ditt hjärta?”
Cole såg allvarligt på Nikki och drog en liten suck.
”Jag funderar på att förändra mig."
Nikki höjde på ögonbrynen.
"Oh...? Tell me."
"Tja..." sa Cole. "Jag funderar på att klippa av mig håret, skaffa slarvigt skägg, sluta med showbiz och istället börja köra motorcykel i Europa.”
*

Hollywood Kidz – kapitel 5

*
Ingen av gästerna på Frankie's Ristorante reagerade när den unge killen i solglasögon släntrade in med den kolossale mannen tätt bakom sig.
Gästerna var nämligen vana vid att den kände film- och TV-stjärnan Cole Taylor besökte restaurangen.
Det var aldrig någon som, med kamera och autografblock i högsta högg, trängdes vid hans bord för att få en glimt av honom.
På Frankie's var Cole Taylor som vem som helst och han uppskattade att folk lät honom vara i fred.
Om en journalist eller paparazzi skulle våga sig in efter Cole, skulle Frankie själv ge dem på porten – handgripligen – om så krävdes.

Cole såg på sin koloss till livvakt och suckade.
”Moose... du behöver inte gå så nära.”
Moose tog ett steg tillbaka.
”Sorry Cole. Gammal vana.”

Maurice ”Moose” Higgins hade känt sin unge skyddsling i hela hans liv och skulle aldrig låta något hända honom.
Han skulle till och med kunna dö för grabben!
Moose tenderade att bli en aning överbeskyddande ibland, det var han fullt medveten om, men då sa Cole ifrån och Moose gav grabben lite andrum.
*

Blue Creek Memories #8

*
Pappa Matthew minns:

Vi flyttade från Georgia till Blue Creek i början av maj 1999.
Patrick var då 13 år och Ashlee 3 ½.
Ashlee tyckte att Ravenville Airport i Georgia var en väldigt spännande plats.
Hon tittade storögd på allt och hälsade glatt på alla människor som gick förbi oss och frågade dem en massa olika frågor.
"Ska ni åka flygplan?"
"Vart ska ni åka?"
"Har ni åkt flygplan förut?"
"Har ni hund/katt/kanin/råtta/sköldpadda?"
Om folk svarade ja på djurfrågan, kom givetvis följdfrågor om djuret:
"Vad heter han?"
"Hur gammal är den?"
"Ska den flyga?"
Folk log mot den lilla flickan och svarade tålmodigt på hennes frågor.

Vid ett ögonblick stannade Ashlee till och pekade på en stor skylt.
"Vad är Baggage claim?"
"Det är där man hämtar sina väskor." svarade jag.
Sedan hajade jag till och stirrade på vår lilla dotter.  Hade jag verkligen hört rätt, läste flickungen på skylten...?

Jag såg på Selma och Patrick. De hade reagerat på samma sätt.
"Läste du på skylten Ashlee...?" frågade Patrick sin lillasyster.
Ashlee nickade och pekade på skylten.
"Man hämtar sina väskor där. Ska vi göra det?"
"Inte där." sa Patrick. "Våra väskor ska ju till en annan flygplats."
"Jaha." sa Ashlee.

Patrick var otroligt förbluffad och imponerad. Han testade sin systers läsförmåga genom att ideligen peka på posters och skyltar och bad henne läsa vad som stod på dem.
Ashlee förbluffade oss mer och mer när hon läste på allt hennes storebror pekade på.
Vi hade ingen aning om att hon kunde läsa!
"Min lillasyster kan läsa!" utropade Patrick stolt. "Hon är bara tre och ett halvt!"

Ashlee verkade inte så imponerad av sin talang.
Hon gäspade och kramade sitt gosedjur.
Sedan såg hon på Selma och mig.
"Kan jag få en glass nu?" bad hon.

*