Skrivpuff - 7 April 2017 - 9

*
Maxine klappade pappa på kinderna och log igen.
”Sluta tänka nu, pappa. Jag vill åka hem.”
”Jag med!” sa Alex.
Martin log och rufsade om pojkens hår. Sedan ställde han ner flickan på golvet.
”Nu åker vi hem så att du får vila, Maxie. Och sen äter vi nåt extra gott till middag ikväll.”
”Låter bra, tycker jag.” sa Alex.
Det tyckte Maxine också.
Familjen sa hej då till skolsköterskan och gick mot omklädningsrummen för att hämta barnens kläder och ryggsäckar.


***
”Vi ska åka och bowla nästa vecka.” berättade Alex när de gick till bilen en stund senare.
Maxine nickade glatt.
”Cool, va? Som belöning för att vi var så awesome på idrottslektionen idag.”
Martin log.
”Vad kul!”
Barnen nickade och log stort.
”Yep!” sa Maxine. ”Och vet du, pappa, Alex är snabbast i klassen, av killarna. Och Gregory med. Dom delar första plats i löpningen.”
”Grattis, lilla gubben!” sa Martin stolt och kramade om pojken. ”Bra jobbat.”
”Tack!” sa Alex och stoltheten lyste om den lilla killen. ”Och Maxie är snabbast av tjejerna.”
”Jag är super-stolt över er båda.” log Martin.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 8

*
Martin kramade Maxine länge, försiktigt för att inte göra henne illa. Den lilla tösen kändes så bräcklig.
Hade hon blivit ännu tunnare den senaste tiden…?
”Hur gick det på sjukhuset igår då, Maxie?”
Flickan log lite.
”Dr. Kimble undersökte mig och tog några liter blod. Dom ska nog mata vampyrerna på sjukhuset.” sa hon skämtsamt, med lite fniss i rösten.
”Överdriv…” småsjöng Alex och himlade sig.
Fast han fnissade också, han gillade ju sin systers knashumor.
I nästa sekund slocknade dock leendet i barnens ansikten, för Maxine grimaserade plötsligt av smärta igen. Hon tog sig om handleden igen och gnuggade den.

”Älskling, har du ont?” ville pappa veta.
Tveksamt nickade Maxine. Motvilligt berättade hon att det gjorde lite ont i skelettet och lederna ibland.
Martin höll sin lilla dotter intill sig och kramade henne igen, medan oron växte allt mer.
Joanne hade berättat för honom om blåmärkena på dotterns rygg, och om näsblodet och läkarbesöket.
Och nu hade flickan blivit trött och andfådd också - och så smärtan i lederna. Tanken på dessa symtom var skrämmande.
Martin befarade att varje förälders mardröm höll på att slå in.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 7

*
Medan de väntade på pappa Martin stod Alex vid fönstret och tittade ut, på skolgården och lekande ungar.
Maxine suckade och försökte se uttråkad ut. Förmodligen för att maskera hur trött hon var, gissade skolsköterskan. 
Hon blev lite bekymrad när flickan höll sig om handleden, som om hon hade ont i den.
”Maxine, raring, har du ont här?” frågade hon och började försiktigt undersöka flickans handled.
Maxine såg motvillig ut. Men till slut nickade hon.
”Lite.” grimaserade hon.
Ett tag såg det ut som flickan skulle säga något mer, men hon avbröts när det knackade på dörren.

Sköterskan öppnade och släppte in en man med vänligt och varmt utseende.
”Pappa!” ropade barnen unisont och rusade fram till honom.
”Hej, mina älsklingar!” skrattade Martin Clarke och kramade om Alex och Maxine.
Sedan lyfte han upp Maxine och såg länge på hennes bleka lilla ansikte.
”Hur är det med dig då, Tiger?” frågade han bekymrat.
”Jag blev lite trött under fys-passet bara.” suckade flickan.
Martin mötte Alex blick och oron i pojkens stora blå ögon fick honom att förstå att Maxine mådde mycket sämre än hon ville säga.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 6

*
Alex fick - som tur var - ingen läskig spruta av skolsköterskan.
Det hade han inte väntat sig heller, men blotta tanken på en vass nål i armen fick honom att rysa av fasa.
Han fick bara ett vänligt leende och en mjuk klapp på kinden.
Och så ett glas vatten.
Hon måste sett på mig hur törstig jag är… tänkte pojken och drack girigt upp varenda droppe i plastglaset.
”Jag har ringt till era föräldrar.” sa skolsköterskan till Alex och Maxine. ”Och er pappa kommer hit om en liten stund.”

”Jaaaa…!”
Syskonen Clarke såg så lyckliga ut nu att skolsköterskan blev alldeles varm om hjärtat. Hon antog att barnens pappa hade varit bortrest och att de saknade honom.
Hon fick snart en bekräftelse på sina tankar.
”Pappa har varit bortrest med sitt jobb i två dagar, så vi längtar lite efter honom.” sa Maxine.
Hennes bror nickade, ivrigt instämmande.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 5

*
Alex kom inrusande på skolsköterskans rum och glömde helt av att knacka på dörren.
Först när han stod där, mitt inne i rummet, kom pojken på hur oartig han varit. Han stannade upp och skakade på huvudet åt sig själv.
Komma instormande som en tornado på det här sättet…
Hur ouppfostrad var han egentligen…?

Pojken rodnade lite och stammade fram en ursäkt.
Men till hans lättnad blev inte skolsköterskan det minsta irriterad på honom. Hon bara log snällt och ledde in honom till ett mindre, angränsande rum.
Där låg Maxine på en brist och vilade.
Hon såg ganska blek och trött ut, men när hon fick syn på sin bror sken hon upp som en sol och satte sig upp.
”Hej, brorsan! Vad gör du här…?!”

”Hälsar på dig såklart, dummer.” fnissade Alex. ”Vad skulle jag annars göra här?”
Maxine fnissade också och ryckte på axlarna.
”Inte vet jag… tänkte att du kanske var sugen på att få en spruta.” flinade hon.
Alex såg förskräckt ut för ett ögonblick.
”En spruta…?! Aldrig i livet!”

Skrivpuff - 7 April 2017 - 4

*
En annan lärare såg till klassen medan idrottslärare tog med sig Maxine till skolsköterskan.
”Vad är det för fel med Maxie…?” frågade Gregory och såg oroligt på Alex.
”Vi vet inte.” sa Alex och ryckte ledset på axlarna. ”Läkaren sa att provsvaret kommer nästa vecka.”
Han svalde och Gregory gissade att kompisen hade gråt i halsen.
”Jag känner på mig att det är nåt riktigt dåligt…” fortsatte Alex med grötig röst.
Han blev alldeles kall inombords nu när han mindes blåmärkena som prydde hans systers ryggrad och näsblodet från igår morse.
Både Gregory och Holly kramade om honom.
”Vi får hoppas att det inte är nåt farligt med Maxie.” sa Gregory.

Fler klasskamrater kom fram till dem och ville trösta Alex.
Alex uppskattade kompisarnas omtänksamhet, men all snällhet blev lite för mycket för honom, så till slut gled han ur deras omfamningar och backade undan.
Sedan vände han sig om, för att ingen skulle se att han var på vippen att börja gråta.
"Jag… jag går och ser hur det är med Maxie." sa han och började springa mot skolbyggnaden.
Kvar stod klasskamraterna. Barnen kände sig ledsna och oroliga. Och maktlösa.
"Men alltså…" sa Gregory. "Våran lilla Maxie kan bara inte vara allvarligt sjuk… det vore helt fel ju - och jäkligt orättvist."

Skrivpuff - 7 April 2017 - 3

*
Idrottsläraren satte sig intill flickan och lade armen om henne.
"Vi om ju överens om att du skulle ju ta det lugnt idag, Maxine. Din mamma för mig berättade att du var på läkarbesök igår och tog några prover...”
Maxine nickade och suckade tungt.
”Men det är så tråkigt att ta det lugnt…!” klagade hon. ”Och vi var ju tvungna att göra det här fys-testet.”
Maxines bästis Holly slog sig ner hos dem.
”Jo, men din hälsa är mycket viktigare, Maxie.”
Idrottsläraren sa att hon höll fullständigt med om det.
”Dessutom blödde du näsblod i går morse. Så det var dumt av mig att låta dig vara med på gympan idag.” tillade hon och studerade oroligt flickan.

Maxine log lite.
”Fast jag ville ju vara med idag - och jag mådde okej innan jag började springa. Så du behöver inte klandra dig själv.”
Idrottsläraren besvarade leendet och den ganska lillgamla och rara kommentaren, men det märktes tydligt att hon var orolig för den här lilla tösen.
”Hmmm… det är nog bäst att du får gå till skolsköterskan och vila lite.”
Maxine suckade igen och mumlade att hon inte var gjord av glas.
Men hon kände sig helt slut, och lite vila lät inte helt dumt ändå.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 2

*
”Bra jobbat, ungar! Jag är så stolt över er!” hejade idrottsläraren medan barnen sprang sina 50 meter.
Hon möttes av stora, glada leenden och blickar fulla med kämparglöd.
Taniga lilla Alex och den något gängligare Gregory tog i lite extra och fick bäst tid av killarna. De kom i mål samtidigt som Maxine, som var långt före de andra tjejerna.
”Herregud…!” skrattade idrottsläraren imponerat. ”Ni kämpar ju som ni skulle vara med i OS!”
När alla hade sprungit klart fick de lov att ta en kort paus, för att pusta ut och dricka sportdryck som läraren tagit med sig åt dem.
Och sedan imponerade Alex och Maxine igen, genom att stå - och gå - på händer.

”Är ni säkra på att ni inte är cirkus-ungar…?” skojade Gregory.
Alla skrattade.
Maxine skakade på huvudet.
”Inte helt säker faktiskt.” flinade hon. "Vi kan ha rymt från en cirkus."
Hon skrattade med de andra, men så började hon hosta istället och drog efter andan, som om hon hade fått svårt att andas.
Alex såg bekymrat på sin syster.
”Du skulle nog ha tagit det lite lugnare, Maxie…”
”Äsch… jag mår bra.” sa Maxine.
Hon försökte låta pigg och kavat, men flickan lät ovanligt andfådd och hon sjönk trött ihop på marken. 
Hennes tunna lilla kropp verkade oförmögen att orka göra något mer.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 1

*
Oförmögen

Sun City School, Sun City, California.
September 2006.

Vid varje terminsstart fick eleverna på Sun City School utföra fysiska konditionstest på idrottslektionen. Den här dagen var det dags för (foster)syskonen Alex och Maxine Clarke och deras klasskamrater, ett gäng nyblivna 8:or.
De skulle bland annat: göra armhävningar och springa 50 meter på så kort tid som möjligt.
Och de som ville, eller kunde, stå på händer fick gärna göra det också, men det var ingen krav.

”Ungar, om ni utför alla övningar idag och sköter er ordentligt, så går vi och bowlar nästa vecka - istället för vanlig lektion.” lovade idrottsläraren, som ville peppa ungarna inför dagens ganska tuffa övningar.
Hon log ett stort leende när en hel klass med Junior High-ungar jublade och tjöt av glädje. Flera av dem älskade bowling.
Ungarna var, minst sagt, taggade till max när de sprintade iväg.
Belöning kunde vara en bra motivering.

Skrivpuff - 6 April 2017

*
Tinga

Camp Orion. Sommaren 2006.

Fem ystra pojkar stormade in i stuga nummer 6. Det var första dagen på årets sommarläger och nivån på ungarnas iver och förväntningarna var höga.
Snart var det dags för upptäcktsfärd på området, och det kändes extra spännande för Alex som aldrig varit på Camp Orion förut.
Men först skulle bagage ställas in i stugan och sängar skulle väljas.

Denny klättrade snabbt upp till överslafen på en av våningsängarna.
"Dibs* på den här!" utropade han glatt.
"Oj, då minstingarna tar sig ton…" skrattade Johnny.
Alex slog oskyldigt ut med händerna, som för att säga "Jag har inte sagt nåt".
Men sedan flinade han brett och paxade överslafen i sängen intill Dennys.
"Så sant som det är sagt." sa han belåtet till de tre äldre killarna som snopna stod nere på golvet.

Hank valde den enda enkelsängen. Då återstod endast en våningsäng, vilken Scott och Johnny fick dela på.
Johnny blickade upp på småkillarna.
"Nu är ni nöjda va, som har varsin våningsäng för er själva?" log han.
"Super-duper-nöjda!" sa Denny och Alex unisont och gjorde tummen upp.
"Kom nu, små-smurfar, så går vi ut och inspekterar ägorna." sa Scott i viktig ton.
"Wohoooo!" jublade Alex och Denny.
Killarna tog med sig lite godis och kakor - proviant var ju bra att ha när man skulle på upptäcksfärd - och så rusade alla fem ut i solskenet.

_______________________________________
*Dibs ≈ Göra anspråk på, paxa, tinga

Skrivpuff - 5 April 2017

Vi ses

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine sov djupt när Janie och Alex kom in i hennes rum på sjukhuset. Och eftersom de inte ville väcka sin syster lade de bara ett paket från bokhandeln på sängbordet.
"Så att hon ser det direkt när hon vaknar." sa Alex.
Janie log mot lillebror och gjorde tummen upp.
Förutom bokpaketet hade de med sig en mjuk vit nallebjörn, en krya-på-dig-present från hela syskonskaran, plus Alex och Maxines kompisgäng. 
De placerade nallebjörnen intill Maxine i sängen. Sedan pussade de henne på kinden.
"Vi kommer tillbaka senare, Maxie." viskade Janie.
Till Alex sa hon:
"Ska vi gå ner till kafeterian och äta nåt, eller vi du ta en promenad i sjukhusparken och äta glass?"
"Promenad i sjukhusparken." sa Alex, utan att tveka.
Sjukhusparken var en lugn och vacker plats och det kändes inte som den hördes till en otäck plats som ett sjukhus.

Alex svalde och Janie kunde tydligt se ångesten i hans ögon.
Sjuksköterskan som satt i en stol intill sängen märkte det också. Hon reste sig och gick fram till ungdomarna och så gav hon Alex en liten kram.
"Var inte orolig, raring." sa hon med sin lugnande och vänliga röst, den som alltid fick en att känna sig så trygg. "Maxie behövde bara sova lite, hon fick inte så mycket sömn i natt."
Alex snörvlade till.
"Tack. Jag får såna här dumma oros-attacker och konstiga tankar ibland…"
Då slog Maxine upp ögonen och såg sömnigt på sina syskon.
"Vem är konstig?" frågade hon och gäspade.

Alex blev alldeles full i skratt.
"That would be me." log han.
Janie skakade fnissande på huvudet.
"Nej då, ingen är konstig. Brorsan var lite orolig för dig bara."
"Aha." nickade Maxine och så kramade hon sin brors hand. "Men du behöver inte oroa dig, Alex. Jag sov ju bara, det är ingen fara med mig."
Men Alex leende hade slocknat och han såg lite ledsen och orolig ut nu, så Maxine satte sig upp och gav honom en lång kram.
"Lilla brorsan…" sa hon ömt och kärleksfullt. "jag är bara lite nyopererad."
Flickan klappade sig på buken, där hennes mjälte hade suttit.
"Men jag ska inte dö, så jäklarns taskig tänker jag inte vara mot dig."
Nu log Alex igen. Han satte sig på sjuksängen och höll om sin syster.

"Vi saknar dig här hemma." sa han efter en liten stund. "Får du komma hem i morgon?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nope, tyvärr… Men i övermorgon kanske. Och då ses vi igen."
"Ja, det gör vi." sa Alex och log.
Han kramade Maxine igen.
"Orkar du följa med ut i parken?" frågade Janie.
Maxine sa att hon gärna ville gå ut.
"Jag gillar sol och frisk luft."
Den snälla sköterskan följde med tonåringarna, hon körde Maxine i rullstol.
"Sjukhus-policy." förklarade Maxine.
"Äh… du är bara lat." flinade Alex.
Maxine brast ut i ett porlande och lyckligt skratt, som ekade i hela sjukhuskorridoren.
Hon var så glad att Alex orkade skämta på det här viset, trots sin ångest.
"Jag älskar din knasiga humor, brorsan!"
"Åh, tackar!" log Alex och gjorde en dramatisk bugning.

Sjuksköterskan blev alltid lika rörd av att se den fina kärleken mellan syskonen Clarke.
Och hon tyckte att det var helt underbart att de (nästan) alltid kunde skoja och skratta, trots Maxines svåra sjukdom. 
Vilka fantastiska ungar! tänkte hon kärleksfullt.

Skrivpuff - 4 april 2017 - #2: Alex & Joanne

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det var en underbar, kylig morgon i början av december.”
— Skadad av Cathy Glass

*

---



Sun City, California. December 2010.

Joanne

Det var en underbar, kylig morgon i början av december.
Jag fylldes av stark harmoni genom att bara att stå på stranden och se ut över havet - och på min älskade (foster)son Alex, som stod på en röd surfingbräda och väntade på en perfekt våg.
Helst ville jag inte störa honom alls, pojken älskade ju havet och mådde bra av att vistas vid stranden. Men tiden började ticka iväg och det var snart dags att åka till skolan.

"Alex!" ropade jag och vinkade till mig honom.
Han gjorde en menande gest mot en ganska stor våg som var på väg och sedan på brädan.
Jag suckade. För hur mycket jag än ogillade att hindra honom från den här fina chansen att briljera på vågorna, var jag tvungen. 
Komma för sent till skolan var inget alternativ.
Så jag skakade på huvudet och vinkade återigen till mig honom. Sedan såg jag, lite dyster till sinnes, på hur en mycket motvillig tonårskille kom emot mig.
Han suckade tungt.
"Mamma Jo… det där var ju värsta chansen…!"

Jag rufsade om hans blöta och trasliga hår.
"Jag vet älskling, förlåt. Men klockan är mycket nu och du måste hinna duscha, byta om och äta frukost innan vi åker till skolan."
Alex såg lite förundrad ut.
"Är det dags redan…? Wow... tiden flyger verkligen iväg ibland."
Jag log.
"Ja, det gör den verkligen. Har du varit ute länge förresten?"
När jag kom in på Alex rum, för att väcka honom, en stund tidigare blev jag mycket förvånad över att se att hans säng var tom. Och jag slogs av en lätt oro när jag inte fann honom i huset. Det tog en liten stund innan jag kom på att han måste ha gått ner till havet.
Alex funderade.
"Jag vaknade strax före sju... så en timme, eller lite mer."
Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag kunde inte somna om… "förklarade han. "och eftersom jag kände mig trött, men ändå rastlös, gick jag ner hit med min bräda istället."

Pojken såg pigg och harmonisk ut nu och jag kände mig så glad över att han hade en så härlig fristad som vår lilla strand.
Jag lade armen om Alex och kysste honom på kinden.
"Du är fin du, min lilla unge."
"Men mamma…"
Jag skrattade mjukt åt min charmig unge. Han uttryckte sig på det där lite tonårs-generade sättet han brukade använda när jag pussade eller kramade honom.
Alex skrattade också.
"Typiskt morsor…" retades han. "dom ska alltid hålla på och pussas och kramas."
Fortfarande skrattande sprang pojken hemåt, mot vårt hus som låg tvärs över vägen.
Jag hoppas att resten av dagen också blir bra för dig, min älskling… tänkte jag.

---

Skrivpuff - 4 april 2017 - #1: Holly & Maxine

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. 
Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”På baksidan av låret är ett blåmärke stort som ett halvdollarmynt, ett körsbär som har satt en fläck genom tyget.”

— Allt för min syster av Jodi Picoult



---

Sun City Aqua Park, California. September 2006.

Holly

”Vi hinner nog åka en gång till innan det är dags att dra hem!” ropade min bästis Maxine till mig, samtidigt som hon simmade bort till poolens ena långsida, där stegen fanns.
"Yay!" svarade jag glatt. "Vilken rutschkana ska vi ta?"
Maxine var framme vid bassängkanten nu.
"Den." sa hon och pekade på den breda blå rutschkanan, den med flera banor att åka på.

Hon tog tag i stegens räcke för och började klättra upp.
Då upptäckte jag något på henne som inte hade sett förut - ett nästan 3 centimeter stort blåmärke på baksidan av ena låret.
"Vad har du gjort där?" frågade jag och petade försiktigt Maxine på låret.
Hon rynkade förbryllat pannan.
"Va…? Vaddå?"
"Blåmärket. Stort som en 50-centare."

Nu stod Maxine på bassängkanten.
"Äsch, jag har väl gjort illa mig på något bara. Du vet ju hur jag klänger omkring." sa hon, hur lugnt som helst, och log brett mot mig.
Jag log tillbaka.
"Jo, jag vet. Du är som ett litet djungeldjur. Men det måste ha gjort ont, att få det där märket…?"
Jag kunde inte få blåmärket ur tankarna, det såg så otäckt ut.

Maxine ryckte på axlarna.
"Inte vet jag. Jag minns ju inte ens hur jag fick det, så det är väl inget att böla för."
Hon gick med beslutsamma steg mot rutschkanorna.
"Kom nu då, så vi hinner fram innan parken stänger." skojade hon.
Maxines glada skratt spred sig över poolområdet.

Detta var den sista söndagen på vårt härliga sommarlov.
Söndagen den 3 september 2006.
Detta var också sista dagen allt var normalt i våra liv, särskilt för Maxine (underbara lilla Maxie, som inte ens hade fyllt 13 då) - men också för oss som älskar henne.
// Holly

Julkalendern 2016 - December 1

*
Den unga författaren Elliot Kinney avbröts i sitt novellskrivande när något dunsade mot fönsterrutan.
Och eftersom han var så inne i rysligheterna han höll på att skriva om ryckte han till av det plötsliga ljudet.
Herregud… varför skriver jag skräck när alla läskiga tankar gör mig knäpp och paranoid…?
Högljudda barnskratt hördes från trädgården.
Elliot log och skakade trött på huvudet.
”Skitungar…” mumlade han för sig själv.
Han reste sig från sin stol, gick fram till fönstret och öppnade det.
Där ute i vinterskymningens dunkla sken stod några av grannskapets ungar, med stora flin i sina ansikten och snöbollar i händerna.
”Hej, har ni kul?” frågade han.
Han fick mest skratt till svar.
”Vi har träffat alla köksfönster på den här gatan nu!” sa en liten pojke, mäkta nöjd med sig själv.
”Och vi träffade knäppa gamla tantens katt!” skrattade en liten tjej. ”Pow! Helkul!”
Elliot skakade på huvudet åt busigheterna.
”Tror ni att katten tyckte det var lika kul?”
Ungarna brast i gapskratt.
”Alltså, den blev helt: ’meaooooow’!” tjöt flickan i en arg-katt-imitation. ”Skitsur!”
”Låt katten vara.” sa Elliot. ”Jag menar det!”
Han gillade inte granntanten något vidare, hon var ingen trevlig människa, men kattstackarn hade aldrig gjort en fluga förnär.


Flickan tycktes fundera på detta en stund.
”Okej då.” sa hon och ryckte på axlarna.
Hon rättade till sin lite för stora mössa och drog i sina stickade vantar, som förmodligen var blöta och inte alls varma längre. Sedan log hon mot Elliot.
”Skriver du på en bok nu?”
Elliot nickade.
”Tja… jag försöker i alla fall.”
”Vad skriver du om?” ville flickungen veta.
Medan Elliot funderade på detta tittade han ut och fick syn på en snögubbe som någon hade byggt.
Han (Elliot, inte snögubben) flinade mot ungarna.
”Jag skriver om en ond snögubbe som blir levande och börjar äta upp bråkiga små ungar.”
Busungarna sprang därifrån, skrikande av både rädsla och skratt.

Elliot skrattade åt hur lättlurade de var, även om de försökte visa sig tuffa och stora - och inte gulliga, vilket de egentligen var.
Han skulle just stänga fönstret när ett ansikte plötsligt dök upp nära hans.
”Jesus H Christ…!” utbrast han och höll handen för hjärtat, som för att känna om det fortfarande slog efter chocken. ”Åh, hej Mrs. Larson.”
Granntanten såg länge på honom.
”Någon har kastat snöbollar på stackars Barney.” klagade hon - som om det var Elliots fel.
”Mmmm… jag vet. Jag sa åt dom.” sa Elliot och log lite.
Han gjorde ännu en ansats att stänga fönstret, men då tog Mrs. Larson tag om fönsterkarmen och såg honom stint i ögonen.
”Och någon har byggt en obscen snögubbe på min tomt…” sa hon, i ännu mer klagande ton.
”En vaddå…?” sa Elliot, aningens förbryllad.
”En obscen snögubbe!” nästan fräste granntanten och pekade.


Då såg Elliot att snögubben han sett för en stund sedan hade fått lite ovanliga snögubbe-attribut. Istället för morot till näsa hade den fått genitalier - en glad erektion till råga på allt.
”Det är hemskt!” tjöt granntanten förfärat.
Elliot nickade och försökte hålla sig för skratt.
”Men ni kan bara ta bort moroten, Mrs. Larson.” förslog han.
Mrs. Larson såg förskräckt på den unge mannen.

”Jag ska anmäla den till polisen!” nästan skrek den gamla damen. ”Detta är förargelseväckande beteende!”
Elliot log igen.
”Lycka till med det, Mrs. L.” sa han.
Sedan stängde han fönstret, eftersom det började bli riktigt kallt inne i köket nu.
Mrs. Larson gick. Och så fort damen var utom synhåll brast Elliot ut i gapskratt.
Undrar hur polisen reagerar när en tokig kvinna kommer in på stationen och anmäler en obscen snögubbe… Man skulle ju nästan vilja vara med då.

Go Gold In September - A Haiku

*

For Little Fighters

Childhood Cancer Awareness

Paint September Gold

© Alex & Maxine
*
#GoGold

*

September-haiku

*

Septembers ankomst


gyllene sol och himmel blå

mjuk vind, krispig luft

Skrivpuff - 31 Augusti 2016

*
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt

Sun City, California. Våren 2011.

17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.

Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"

Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du  är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."

Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 2

*
Det dröjde inte länge förrän Mr. X (som agenterna på SCA kallade honom) visade ännu mer intresse för Dani än att bara bjuda på en drink.
Snart hade han lagt armen om henne och började kyssa henne.
Dani kände sig äcklad av att känna hans läppar mot sin hud, och ville helst gå därifrån.
Men det gjorde hon inte. Hon lät Mr. X hålla på och stålsatte sig stenhårt för att mota bort lusten att fösa bort honom. 
Nu var det dags att plocka fram sina skådespelartalanger, hur obehaglig situationen än kändes.
För nobbar jag honom nu kommer Jacob och jag inte kunna gripa honom... tänkte hon.
Dani låtsades njuta av Mr. X famlande fingar och kyssvilliga läppar. Och han nappade på det betet.
Tydligen var Dani rätt objekt för Mr. X begär. Och hon visste att om hon spelade sina kort rätt skulle han börja prata mer med henne och avslöja mer om sitt leverne.

Efter ungefär en halvtimme reste sig Mr. X ur soffan. Han log mot Dani och sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp.
"Följer du med upp till mig på en privat liten fest?"
Dani tvekade en sekund men så log hon och reste sig.
De andra som satt i soffan följde också med upp, men Mr. X hade bara ögon för Dani. Han höll sin hand på hennes korsrygg när de gick upp för en bred och lyxig trappa. Och inom bara ett par sekunder började handen flytta sig ner mot hennes rumpa.
Återigen fick Dani behärska sina känslor. Allra helst hade hon lust att bryta de där vidrigt vandrande fingrarna på honom. 
Men det kunde hon ju inte göra.
Lugn nu, Danelli... peppade hon sig själv. En liten stund till bara, så kan vi sätta dit honom sedan.
Och istället för att ta fram sina försvars-instinkter log Dani som om hon älskade hans beröring.

---

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 1

*
Fortsättning från Skrivpuff - 12 Augusti 2016

Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i slutet av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.
Du väljer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

Original-mening:
"Hon tvekade en sekund men så log hon och reste sig."

• New York City • Sommaren 2012 •

Dani satt på en av de höga stolarna vid baren och funderade på hur länge hon kunde tacka nej till drinkar som alla män, unga som äldre, försökte bjuda henne på.
Hon drack nämligen inte alkohol. Men... skulle någon bli misstänksam? Här drack ju alla.

Bartendern ställde ett högt glas med någon genomskinlig drink framför Dani, som tog glaset och sniffade diskret på drycken. Gin & Tonic.
"Från unge herrn där borta." log bartendern och nickade åt en kille som satt i en av de mjuka sofforna på andra sidan lokalen. "Han vill bjuda bort dig till sitt bord."
Dani sträckte på sig och såg bort mot killen.
Han log och vinkade åt henne att komma över till honom.
Iver, blandat med en uns vaksamhet, strömmade nu genom den unga agentens kropp. Det var ju mannen som SCA hade haft span på länge!
Skulle de äntligen gripa honom i kväll...? 
Återigen kände hon iver rusa inom henne.
Det är nu eller aldrig... tänkte Dani.
Hon gled graciöst ner från barstolen, tog med sig sin drink och gick mot den misstänkte.

Skrivpuff - 17 Augusti 2016

*
Hänt

Sun City Hospital.
Sun City, California. Våren 2011.

8-åriga Brianna tittade in i Maxines rum.
"Hej, Maxie! Får jag komma in?"
17-åriga Maxine log mot den yngre flickan och vinkade in henne.
"Hej Bri, vad har hänt?"
Brianna satte sig på sängen.
"Jag tänkte bara säga adjö. Jag ska åka hem nu - och imorgon flyttar vi till San Francisco."
Maxine frågade lilltjejen om hon såg fram emot flytten.
Brianna nickade.
"Jodå, det gör jag. Fast jag kommer att sakna dig." sa hon och såg lite sorgsen ut.
"Äsch, så långt är det ju inte till San Francisco." sa Maxine uppmuntrande. "Jag kan hälsa på dig när som helst."

Brianna sken upp.
"Ja, det kan du ju! Men då får du hälsa på mig hemma." sa hon och räckte sin vän ett kort som hon hade ritat själv och skrivit ner sin nya adress på.
Nu log 8-åringen stort och hennes ögon glittrade lyckligt.
Maxine funderade en stund, sedan log hon också.
"Menar du att du inte ska vara på sjukhus mer...?"
Brianna skakade ivrigt på huvudet.
"Nope! Jag är i remission nu, baby!"
Maxine gav till ett glädjetjut och kramade om sin lilla sjukhus-kompis.
"Åh, Bri! Jag är såååå glad för din skull!"

"Tack Maxie!" sa Brianna och kramde Maxine hårt. "Och jag hoppas att det blir så för dig också snart."
Maxine suckade.
"Jag med. Fast det ser inte ut som det blir snart..."
"Men jag är hoppfull." sa Brianna. "Förr eller senare kommer vi vara friska båda två."
Nu log Maxine stort.
"Och då, Bri, ska vi ha en stor fest och fira att vi besegrade Evil C!"
"Yeah!" jublade Brianna triumferande.

Dr. Craven kom in i rummet. Han bar på en bricka med plastskålar.
"Är det nån som vill ha glass?" log han.
Både Maxine och Brianna räckte ivrigt upp handen.
Läkaren och hans två yngsta Leukemi-patienter åt glass och pratade en stund.
Sedan var det dags för Brianna att åka hem.
Det blev många kramar och lyckotårar för flickorna och Dr. Craven fick också kämpa med gråten.
När Brianna gick ut ur rummet vände hon sig om.
"Maxie, kick Cancer's ass!" sa hon bestämt.
"Det ska jag!" svarade Maxine och knöt näven.
"Ta hand om dig nu, sötnos." sa Dr. Craven.
Brianna nickade glatt. Och så vinkade hon och sprang iväg.
"Det här blev en jäklarns lycklig, men rätt så vemodig dag." sa Maxine.
Dr. Craven höll med flickan om det.

Skrivpuff - 16 Augusti 2016

*
Köpa

London, England. Våren 1865.

Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på. 
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.

Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.

Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.