Skrivpuff - 13 Augusti 2016

*
Olyckshändelse

Paradise, California. Sommaren 2006.

Darryl gick på strandpromenaden nere vid havet tillsammans med sina styvbarn Alex, 12 ½ år, och Cassie, 8 ½. De skulle gå till piren där det fanns ett litet tivoli.
Barnen var ivriga och glada och solen sken varmt denna härlig augustidag.
Det var inte så ofta Alex och Darryl kom överens, alls.
Styvfadern kunde nämligen vara både nedlåtande, sträng och även ganska våldsam mot pojken. Så oftast undvek Alex sin mammas sambo som pesten.
Men de senaste två veckorna hade Darryl varit schyst mot Alex, så även idag.
Alex såg leende upp på styvfadern nu där de gick och Darryl rufsade om pojkens hår.
"Blir det en bra dag, tror ni?" sa styvfadern och log mot barnen.
Cassie och Alex nickade ivrigt.
Överallt fanns löften om en idel rolig och bra dag.

Men så plötsligt...
När de gått ungefär halvvägs hörde de hundskall bakom sig. 
Alex vände sig nyfiket om och flämtade till. Rakt emot honom rusade en stor hund.
Instinkten pojken fick nu var att fly, så det gjorde han. Han sprang så fort han kunde, med kroppen fylld av adrenalin och skräck, över strandpromenadens ljusa asfalt. 
Alex hörde hur Darryl ropade att han skulle stanna, men pojken fortsatte att springa.
Till slut tog jakten slut. Men inte så som man kunde ha önskat.
Hundens tassar slog omkull den magra pojken.
Alex, som landade ganska hårt på marken, vågade inte röra sig när han kände hundens nos och fuktiga andedräkt mot sitt ansikte.
Cassie började gråta, rädd att hunden skulle göra hennes bror illa.

Darryl rusade fram, tog svärande tag i hundens halsband och drog bort den från pojken.
Mannens ögon blixtrade när han spände blicken i hundens ägare, som nu sprungit ifatt dem.
"Koppla din byracka, för fan!" röt Darryl.
Kvinnan kopplade hunden och försökte sig på ett leende.
"Förlåt lille vän," sa hon till Alex. "men han ville bara leka."
Leka...?! tänkte Alex. Den där jycken är ju värre än Cujo..!
Cujo var en rabiessmittad hund i en bok av Stephen King. Alex hade nyligen läst boken sett filmen.
"Men min unge vill inte leka med din hund!" fräste Darryl.

Sedan lyfte han upp Alex från marken och såg på pojken. 
Lilleman hade skrapat upp båda knäna, en armbåge och hakan i asfalten.
"Min hund menade inte att vara elak. Det var en olyckshändelse." sa hundägaren och försökte stryka Alex över håret.
Alex drog trotsigt bort huvudet och blängde argt på damen.
Darryl lade armen om pojkens axlar.
"Låt min grabb vara ifred. Och dra härifrån innan vi polisanmäler dig och ditt hundskrälle!"
Kvinnan kopplade sin hund och gick bort från strandpromenaden.
Alex stod på darrande ben och såg efter dem.
"Jag gillar nog inte hundar längre..." mumlade han.
Darryl gav pojken en liten kram och sedan tröstade han Cassie.
"Sluta gråta nu, stumpan, allt är bra nu."
Cassie torkade tårarna och höll sin bror i handen.
"Nu går vi till piren och äter hot dogs och massor med glass." sa Darryl och rufsade båda barnen i håret.
Alex och Cassie log.
Resten av dagen kanske skulle bli bra, trots allt.

Skrivpuff - 12 Augusti 2016

*
Blickar

(Tidigt) utdrag ur mitt kommande bokprojekt "Downtown Girl"

• New York City • • Sommaren 2012 •

24-åriga Dani Danelli, som var mer av en jeans och T-shirt-tjej, kände sig inte helt bekväm i svart cocktailklänning (även om hon passade bra i den) och lite mer makeup än hon normalt brukade bära.
Och något hon ännu mindre kände sig bekväm med var alla blickar från äldre killar som hon drog till sig när hon skred in på nattklubben.
Dekadens, sex, sprit och droger på klubbar var inte hennes "cup of tea".

Men syftet med kvällens nattklubbsbesök var viktigt, så Dani skakade av sig allt obehag och fokuserade på att göra sitt jobb.
Dessutom var det lite spännande att gå undercover.
SCA-agent på dagen - nattklubbsdrottning på natten... tänkte Dani roat och log för sig själv.

Skrivpuff - 11 Augusti 2016

*
Grå

Sommaren 2014.

Dagen var grå, kall och blåsig. Inte det bästa sommarvädret, särskilt inte om man var på semester...
Men Colette tyckte inte att det gjorde så mycket, nu fick hon ju en bra möjlighet att krypa upp i soffan med en mjuk filt, en kudde och en spännande bok. Flickan var en liten bokmal som älskade böcker.
Nu försjönk hon i sin äventyrsbok, skriven av en av hennes favoritförfattare, och glömde bort både tid och rum.

Inte förrän hon hörde ytterdörren öppnas tittade Colette upp. Hon log mot pappa och storebror Tony som hade varit inne i stan och shoppat.
På Tonys blå regnjacka blänkte vattendroppar och hans bruna hår var ganska blött.
"Oj, regnar det ute...?!" utbrast Colette.
Tony skrattade mjukt.
"Ja, det har det gjort i över en timme nu."
Colette fnissade.
"Jag har inte ens tittat ut sedan jag började läsa..."
Storebror slog sig ner intill henne.
"Vilken härlig känsla att vara så inne i en bok."
Colette nickade ivrigt.
"Ja, verkligen! Hittade du nån ny bok inne stan förresten?"
Tony, som också var en bokmal, hade råkat glömma ta med sig böcker när de packade inför semestern. Och Colette visste hur mycket han saknade läsandet, även om de bara hade varit hemifrån i ett par dagar.

Tony höll upp en stor påse från en bokhandel.
"Jag hittade flera." sa han lyckligt och gav pappa Krister en blick som var full av tacksamhet.
Pojken tillade lite hemligt:
"Och det kan hända att det finns böcker till dig här i också, syrran."
Colette jublade.
"Åh...! Det är ju som julafton - fast det är sommar!"
"Eller hur!" skrattade Tony.
Han strålade av glädje, precis som sin lillasyster gjorde nu.
Snart satt båda syskonen uppkrupna i soffan med näsan i varsin bok.
Inte förrän middagen var klar slet de sig från sina äventyr.

Skrivpuff - 10 Augusti 2016

*
Konstigare

New York City. December 2010.

"Vänd dig inte om nu," sa 23-åriga Nikki Danelli lågt till sin jämnåriga kusin. "men den där killen har kollat in oss ända sedan vi kom in här. Det känns konstigt..."
Dani Danelli vred sakta, nästan omärkbart, på sig och ignorerade Nikkis protesterande suck.
Hon låtsades fixa till sin halsduk som hängde över stolsryggen. På det viset kunde hon få en skymt av cafégästerna som satt bakom henne.
En ung man i 25-årsåldern tittade mycket riktigt åt deras håll.
Dani vände sig mot Nikki igen.
"Jag får underliga vibbar..."
Nikki sa att det fick hon med. Och hon berättade att det inte var första gången hon såg den här killen.
Dani såg bekymrad ut och hon funderade.
"Nik, ta en bild på mig med din mobil - men se till att du får med 'Mr. Weirdo'."
"Smart tänkt, Agent Danelli." log Nikki och plockade upp sin mobil.
Hon knäppte av ett par foton och sedan fortsatte de unga tjejerna att fika.

Killen beställde in mer kaffe och drack medan han läste i en pocketbok.
"Undrar vad han läser?" sa Nikki.
Dani log.
"Andvändarhandbok för stalkers." föreslog hon, skämtsamt, med med ett uns av allvar i rösten.
Nikki himlade med ögonen och skrattade.
"D... du är ju arbetsskadad...!"
Dani var agent på SCA - Special Crime Agency. Men inte ens när hon var ledig, som idag, släppte hon inte sina agent-takter. Nikki brukade skämtsamt pika henne för det.
Tjejerna skrattade och skämtade en stund till, men det gjorde inte att deras vaksamhet försvann.
Den här killen skulle de ha koll på. 
Det var nog säkrast så.

Skrivpuff - 9 Augusti 2016

*
Högre

Sommaren 2014

Colette Hasselgren klättrade högst upp på sanddynen och såg ut över stranden och havet.
"Wow...!" flämtade flickan och det gick inte att missa hur hänförd hon var.
Hennes stora bruna ögon glittrade och kinderna glödde av iver.
Den lilla 11 ½-åringen studsade nästan av glädje där hon stod barfota i den mjuka sanden.
"Ja, visst är det vackert!" sa hennes 17-årige storebror Tony, lika hänförd han.
Helena och Krister Hasselgren såg på sina barn och log. 
Semester-resan hit ner till Skåne hade varit en bra idé, precis som de trodde när de började planera den.
Innan Tony och Colette kom till familjen Hasselgren, och blev deras adoptivbarn, hade de inte sett så mycket mer än kvarteret de bodde i med deras gamla fosterfamilj.
Helena och Krister vill ge barnen så många fina upplevelser som möjligt. 
Det var underbart att se hur mycket Tony och Colette blomstrade och hur de älskade alla familje-resor.
"Tänk att vi ska bo här i två hela veckor!" tjöt Colette lyckligt. "Det är bättre än man kan drömma om!"
Hon virvlade ner från sanddynen och kastade sig i sin pappas öppna famn.
"Ibland tror jag att jag drömmer när jag ser sånt här vackert." sa hon.
Alldeles rörd av flickans ord lyfte Krister upp Colette och kramade henne länge.
Tony såg allvarlig ut nu, så Helena lade armen om pojkens axlar.
"Hur är det, älskling?" frågade hon lite oroligt.
Tony log lite.
"Jag tror också att jag drömmer. I vårt gamla fosterhem fick vi aldrig följa med på semester - inte ens i Sverige. Men du och pappa vill ge oss allt..."
Pojkens ögon blev blanka och han svalde.
"Jag kan inte säga hur tacksamma vi är för det..."

Helena kunde inte hålla tillbaka tårarna nu.
"Älskade ungen min... inte behöver ni uttrycka er tacksamhet heller."
Krister instämde.
"Ni är våra barn och vi ger er saker och upplevelser för att vi älskar er - och vi vill göra er lyckliga!"
Tony nickade.
"Mmmm... jag vet. Men ibland är det så svårt att släppa hur Colette och jag behandlades i huset från Helvetet, det har ju inte ens gått sex år..."
Krister såg tårögd på sina barn. De fina ungarna hade varit så illa behandlade av de där fruktansvärda fosterföräldrarna.
"Tony och Colette," sa Krister ömt. "ni är så fina och värdefulla. Det får ni aldrig glömma bort."
Colette log.
"Det ska vi inte glömma. Och du Tony, vi är fria nu, du och jag, det får du inte heller glömma."
Tony log också.
Och så kramade han om sin älskade familj och lillasyster.
"Jag älskar er så mycket." viskade han med gråt i rösten.
"Du är bäst, brorsan!" sa Colette ömt och lade armarna om hans hals.

Skrivpuff - 8 Augusti 2016

*
Avsluta

Sun City, California. Våren 2011.

"Försökte du avsluta ditt liv, Alex?"
Psykologens blick flyttades långsamt från tonårspojkens bandagerade vänsterarm till hans blå ögon.
Detta fick 17-årige Alex att skruva på sig av obehag.
Nä, men jag skulle vilja avsluta den här jäklarns sessionen... tänkte han.
"Jag försökte inte ta livet av mig, om det var det ni menade." svarade han så behärskat han kunde.
Pojken suckade. Hur många gånger skulle han behöva säga de orden?
"Du skar dig i handleden med din fosterfars rakblad." fortsatte psykologen.
Alex nickade sakta och behöll sitt lugn, fast innerst inne ville helst han skrika och storma ut ur mottagningsrummet.
Men gör jag det blir jag väl inspärrad...

"Jag hade nån sorts ångestattack den där kvällen." förklarade Alex. "Smärtan från rakbladet tog liksom bort ångesten."
Han drog ner tröjärmen över det vita bandaget.
Psykologen antecknade något.
"Mhmmm..."
Sedan såg hon på pojken igen.
"Får du ofta ångest?"
Alex funderade.
"Ibland."
Det var inte helt sant. Han fick ångest oftare än ibland.
Men det ville han inte säga till den här främmande kvinnan som fick betalt för att snoka i hans liv.

"Skadar du dig själv ofta?" blev nästa fråga.
Alex skakade på huvudet.
"Får jag gå nu?" frågade han och började resa sig från stolen.
"Vi har tolv minuter kvar." sa psykologen. "Men jag kan inte tvinga dig att stanna."
En lättad pojke gick mot dörren.
"Ska vi sätta upp en tid till nästa vecka?" sa psykologen.
Alex magra kropp stelnade till.
Nej! Han ville inte sätta upp en ny tid. Han ville aldrig mer komma hit.
"Ta inte illa upp, Dr. Wallace..." sa Alex tvekande. "men jag brukar prata med mina vänner och min familj när jag mår dåligt och dom hjälper mig."
Dr. Wallace log.
"Jag tar inte illa upp. Det är bra att du har din familj och dina vänner, men det kan vara bra att ha en icke närstående att prata med också."
Alex bet sig hårt i underläppen, så där som han ofta gjorde när han var fundersam eller bekymrad.
Just nu var han bekymrad. Han skulle tydligen inte slippa den här damen...

"Vet du vad, Alex," sa Dr. Wallace. "kom hit nästa måndag igen. Tycker du inte att jag hjälper dig då så får du slippa framtida sessioner hos mig. Låter det bra?"
Alex drog en suck av lättnad. Han log blekt och nickade.
"Tack." sa han matt.
Dr. Wallace gick fram till pojken och gav honom ett visitkort.
"Och om du mår dåligt ska du inte tveka att ringa mig."
Alex tog kortet, tackade igen och lämnade rummet.
Visitkortet hamnade i närmsta papperskorg.

I väntrummet satt Alex bästa tjejkompis Holly och väntade på honom.
När hon såg hur bedrövad och trött hennes älskade Alex såg ut, reste hon sig snabbt och gav honom en kram.
"Precis vad jag behövde." sa Alex och log.
Holly log och smekte hans hår.
"Vill du ha en kram till?"
Alex nickade.
"Ja, det vill jag. Men vi åker hem först, va? Jag vill inte vara kvar här."
Holly nickade.
"Ja, det gör vi. Kom, min älskling."
Hon lade armen om hans midja och så gick de båda tonårs-vännerna ut från mottagningen.

Skrivpuff - 7 Augusti 2016

*
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. 

Sun City, California. Hösten 2006.

Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.

Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas. 
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.

"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.

"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".

Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."

Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."

Skrivpuff - 3 Augusti 2016

*

Välj 5 ord på bokstaven M.

Skriv en text som innehåller minst 2 av dem. 

Berätta gärna vilka ord du valt.

Modig, mega, mission, mamma, misslyckad

Sun City, California. Våren 2011.


"Maxine, jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag har varit en så misslyckad mamma till dig."
Audrey Logan såg tårögd på sin tonårsdotter som satt i solskenet på gräsmattan i sjukhusparken.
Maxine såg fundersam ut och suckade lite innan hon svarade.
"Alltså... jag har svårt att förlåta alla gånger du svikit mig..."
Audrey svalde gråten.
"Åh, jag vet, Maxie... Inte ens när du blev sjuk, eller fick ditt återfall, var jag här för dig..."
Flickan suckade och skakade sorgset på huvudet.
"Jag har verkligen varit en usel mamma...!" fortsatte Audrey med gråtig röst.
Maxine höjde handen för att avbryta.
"Nja... du har gjort en del dåliga val i livet bara. Och visst har jag varit besviken och mega-arg på dig. Men jag är glad att du är här hos mig nu."
Audrey fick ännu svårare att hålla gråten inom sig nu. Hennes vackra lilla flicka var så stark och modig.

Flickan log nu varmt och hennes blå ögon glittrade.
"Mamma, vi har ganska mycket att ta igen, så det är bäst för dig att du börjar hälsa mig på oftare nu!"
"Älskling..." var allt Audrey fick fram nu.
Hon drog in flickan i famnen och höll om henne hårt.
"Så du vill träffa mig fler gånger?" frågade hon osäkert.
"Klart jag vill!" sa Maxine. "Mamma, vi har en mission - att ses så ofta som möjligt!"
Mor och dotter, som inte hade setts på över fyra år, såg nu på varandra och log.
"Låter som en bra mission." tyckte Audrey.
Maxine nickade glatt.
"I know right! En mega-bra mission!"
Audrey kramade om flickan igen.
"Jag älskar dig, lilla Maxie."

Skrivpuff - 30 Juli 2016

*
Smaka

Crystal Lake, California. Sommaren 2005.

"Hey, lilleman, du får min månadspeng om du äter upp den här."
Denny Jackson såg med en äcklad liten grimas på daggmasken som hans äldre kusin Russell höll fram mot honom.
"Eh... nej tack, jag åt fyra grodlår till frukost." svarade han med ett snett litet leende i sitt söta ansikte.
Russell ställde sig närmare honom och dinglade med daggmasken framför hans ansikte.
"Du vågar inte." flinade han försmädligt.
Dennys andra kusiner (Russells två bröder) och deras kompisar flinade också.
Nu stod fem äldre grabbar och skrockade elakt åt Denny. 
Och så såg de utmanande på den taniga lilla killen.
"Det vågar jag väl visst." sa Denny trotsigt. "Men jag vill inte - det är en helt annan sak."
Han vände sig om för att gå, men starka armar brottade ner honom på marken och höll fast honom.
"Gapa stort." sa kusin Russell.
Denny försökte slå och sparka sig fri, men det var inte lätt eftersom han pressades ner mot gräset av de andra killarna.
En av dem höll för Dennys näsa, i förhoppning om att han skulle tvingas öppna munnen då, för att få luft.
"Era arslen...!" pressade Denny ilsket fram mellan sammanbitna tänder.
Elaka skratt haglade över honom och han förstod att de inte skulle ge sig förrän de lyckades få honom att äta den där äckliga masken.

Denny blundade hårt för att slippa se deras retsamma nyllen.
Sedan låg han där på marken och försökte andas utan att öppna munnen alltför mycket. 
Det var inte lätt, särskilt inte när någon höll för ens näsa.
Och nu började hans förjordade astma att bråka också...
Denny flämtade efter luft och började nästan längta efter inhalatorn som låg i byxfickan.
"Min Ventoline..." sa han svagt.
"Va...?" fick han till svar.
Denny vred på huvudet och äntligen lossade det hårda pincettgreppet om hans näsa. Det blev lite lättare att andas.
"Jag behöver min astma-puffer." sa Denny.
Killarna lät honom ta medicin. De visste att hans astma var allvarlig - och förstod att de skulle råka illa ut om Denny blev sjuk bara för att de inte lät honom andas ordentligt.

Denny drog ner två doser Ventoline i sina svällda luftrör och andades lättad ut.
Men just som han skulle resa sig upp och gå undan blev han fasthållen igen.
Och innan han fick en chans att protestera hade någon tryckt in den läbbiga daggmasken i hans mun.
"Men svälj då, lilla pucko!" skrattade kusin Russell.
Sedan satte han handen för Dennys mun så att han inte kunde spotta ut masken.
"Svälj."
Medan Denny kände hur tårar steg i hans ögon svalde han ner den slemmiga tingesten han nu tvingats äta.
Sedan slet han sig loss och rusade in bakom buskarna. Där kräktes han och flämtade efter ny luft.
"Om du kräks får du äta en till!" hördes en av killarna frusta.
Repliken följdes av råa skratt från de andra tonåringarna.

"Vad håller ni på med...?!"
Denny höll på att börja böla av lättnad när han hörde sin farbrors röst.
Han och faster kom nu från bilen, bärandes på korgar med picnic-mat.
"Var är Denny?"
En blek liten pojke kom fram från buskaget. Han såg inte ut att må bra alls.
Farbror lade armen om honom.
"Vad är det, gubben?" frågade han oroligt. "Har du kräkts?"
Denny nickade sakta.
"Han tålde visst inte sin daggmask-lunch..." skrockade kusin Russell.
Blicken Russell nu fick av sin far var inte nådig.
"Har ni tvingat Denny att äta mask...?!"
Killarna nickade fåraktigt och åkte på en utskällning som inte var av denna värld.
"Vi pratar med om detta när vi kommer hem till stugan i kväll. Nu kan ni gå hem, det blir ingen utflykt för er idag."
Killarna svor och såg riktigt surmulna ut.
Russell stirrade på sin far.
"Gå...? Men farsan... det tar ju typ en och en halv timme...!" klagade han.
"Helt riktigt, Russ. Men det är bara att börja vandra."
Han viftade bort sina söner och deras kamrater.
Sedan vände han sig mot Denny och log.
"Och du, lilla gubben, följer med din faster och mig till vår utflyktsplats."

Denny nickade och log brett. 
Han var mäkta nöjd med straffet de äldre grabbarna fått.
Faster gav honom en kram och en sportflaska fylld med härligt, iskallt vatten.
"Här, älskling. " sa hon ömt.
Och medan de gick lade hon en beskyddande arm om lillkillens magra axlar.
Denny såg på de äldre grabbarna och skrattade förnöjt åt dem.
Där fick dom så att dom teg... tänkte han.
"Vill du ha pastasallad eller bara smörgåsar till lunch?" frågade faster.
"Vad som helst utom daggmask, tack." svarade Denny och flinade sött.

Embed from Getty Images

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 3

*
Barnhemmet inne i Jericho Town var inhyst i en rödaktig kubformad tegelbyggnad.
"Fint hus." enligt Leslie Crowley, 11-åringen.
Vid ankomsten hade Dani och Crowley-barnen mötts av de två barnhemsföreståndarna, en kvinna i 60-årsåldern och en man i 30-årsåldern, redan vid ytterdörren. Det var vänliga människor som lätt fick en att känna sig välkommen.
"Ska vi bo här nu?" frågade Rumer, den yngsta flickan.
Föreståndarinnan log mot tösen och sa att det skulle de få göra, ett tag i alla fall.
Barnen höll sig nära Dani och såg nyfiket, och lite vaksamt, på allt när de gick mot det som skulle bli deras rum.

"Det är fint här." sa Leslie, nästan hänfört.
"Ja, det är inte precis Versailles, men det duger." sa den manliga föreståndaren och log.
De små barnen och Shane såg frågande på honom, men både Leslie och Noah log lite åt hans skämt.
Nej, det här trevåningshuset var sannerligen inget palats i prålig barock-stil... Men det var rent och hemtrevligt.
"Jag tror att jag ska trivas här..." sa Leslie, och Dani undrade om hon avsiktligt citerade Little Orphan Annie, eller om det var en ren tillfällighet.

De klev in i en av sovsalarna, ett ganska stort och mysigt rum. 
Där fanns en bokhylla, ett långt skrivbord, några leksaker och fem sängar.
"Dom får dela rum." sa föreståndarinnan till Dani. "Det tror jag blir bäst."
Dani nickade instämmande.
Föreståndarinnan såg på Crowley-barnen och fortsatte:
"Nu ska ni få bada och sen ska ni få äta lite middag. Ni är hungriga, inte sant?"
De fem barnen nickade unisont och de såg med blyg, nästan skygg blick, på kvinnan.
"Rena kläder ska vi ordna åt er också."
"Vilken säng är min?" frågade Leslie.
"Vilken du vill, raring." log föreståndarinnan.
Leslie såg frågande på sina syskon.
"Vilken säng vill ni ha?"
Noah gick försiktigt fram till sängen som stod närmast fönstret och valde den och Leslie tog den intill hans.
Shane slängde sig ner på sängen närmast dörren och de två minstingarna fick snällt välja sängarna som var kvar.

"Wow... inget bråk om sängarna..." sa den manliga föreståndaren. "Jag är imponerad."
Leslie ryckte på axlarna och flinade lite.
"Äsch... vi är väl inga huliganer heller."
Uttrycket fick Dani och barnhemsföreståndarna att dra på smilbanden.
Men Shane himlade med ögonen och talade därmed om hur töntig hans lillasyster var.
"Du vet inte ens vad det är..."
Nu var det Leslies tur att himla sig.
"Vet jag ju!" insisterade hon irriterat. "Dom bråkar och för ett jäkla liv. Och vi är inga såna."

*

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 2

*
Dani Danelli svarade efter bara två signaler.
"Hej partner!" hälsade hon glatt. "Var är du, på tåget?"
Jacob nickade. Fast det kunde ju inte Dani se, så han svarade också.
"Yep. Middle of Nowhere - eller nånstans mellan Philly och New York."
Han suckade och lutade sig trött tillbaka i tågsätet.
"Faktum är att vi står helt still, så vi får nog käka den där middagen en annan kväll." sa han beklagande.
"Aha... trist." svarade Dani. "Men vi hade fått hoppa över middagen även om du hunnit in till stan. Vi är mitt uppe i ett fall."
Jacob rätade på sig, som om hans bekväma, tillbakalutade stil kunde få honom att tappa koncentrationen.
"Åh fan... vad händer?" sa han. "Var är ni?"
"Det är en enda röra." suckade Dani. "Daley och jag fick åka till Jericho - och det var ingen rolig syn..."
Jacob förstod att hans SCA-partner inte syftade på själva platsen i sig, Jericho var en liten och vacker lantlig by, men han hörde nu på Dani att de hade stött på något hemskt.

Hon bekräftade hans tanke:
"Mord." sa hon och hennes röst lät nu tjock av vämjelse. "Fyra kroppar under en veranda."
Herregud...! tänkte Jacob.
"Och här sitter jag på ett jäkla tåg...! Jag borde vara hos er och hjälpa till istället."
"Du är ledig i helgen, Jacob." sa Dani och det hördes på hennes röst att hon log.
Jacob kunde inte förklara hur han hörde genom telefonen att Dani log, men det gjorde han.

Just då hörde han barnröster i bakgrunden och Dani som sa något lugnande till dem.
"Är det ungar inblandade?" frågade Jacob.
"Ja." suckade Dani. "Jag är med dom små stackarna på barnhemmet nu..."
Hon lät plötsligt trött och ledsen.
"Du Jacob..." sa hon efter en stund. "du kan väl komma hem till mig i kväll?"
Att ses på fredagar efter jobbet hade blivit Dani och Jacobs egna lilla tradition.
När Dani hörde hur hennes vän och kollega tveksamt mumlade något om att det säkert skulle bli sent, avbröt hon honom:
"Skit i hur sent det blir, jag kommer säkert inte kunna sova i natt ändå. Vi kan beställa hem pizza och så kan jag berätta mer om fallet."
Jacob log.
"Okej, D. It's a date." sa han skämtsamt.
"Oh, I wish...!" skrattade Dani.
De bestämde att Jacob skulle ringa Dani så fort han var inne i stan. Sedan sa de hej då och lade de på luren.

Då märkte Jacob att nästan alla i tågvagnen tittade på honom, det märktes att de hade lyssnat - mycket intresserat - på telefonsamtalet.
"Du sa 'jäkla tåg'...!" fnissade en liten flicka som hade det blonda håret uppsatt i råttsvansar.
"Var det din tjej?" frågade tonårskillen som pratat om aliens förut. Han flinade. "Är hon snygg? Ska ni få till det i kväll?"
Jacob log.
"Ursäkta svärordet." sa han till den lilla flickan - och till hennes mamma.
Till tonåringen sa han ingenting.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/