Skrivpuff - 11 Augusti 2016

*
Grå

Sommaren 2014.

Dagen var grå, kall och blåsig. Inte det bästa sommarvädret, särskilt inte om man var på semester...
Men Colette tyckte inte att det gjorde så mycket, nu fick hon ju en bra möjlighet att krypa upp i soffan med en mjuk filt, en kudde och en spännande bok. Flickan var en liten bokmal som älskade böcker.
Nu försjönk hon i sin äventyrsbok, skriven av en av hennes favoritförfattare, och glömde bort både tid och rum.

Inte förrän hon hörde ytterdörren öppnas tittade Colette upp. Hon log mot pappa och storebror Tony som hade varit inne i stan och shoppat.
På Tonys blå regnjacka blänkte vattendroppar och hans bruna hår var ganska blött.
"Oj, regnar det ute...?!" utbrast Colette.
Tony skrattade mjukt.
"Ja, det har det gjort i över en timme nu."
Colette fnissade.
"Jag har inte ens tittat ut sedan jag började läsa..."
Storebror slog sig ner intill henne.
"Vilken härlig känsla att vara så inne i en bok."
Colette nickade ivrigt.
"Ja, verkligen! Hittade du nån ny bok inne stan förresten?"
Tony, som också var en bokmal, hade råkat glömma ta med sig böcker när de packade inför semestern. Och Colette visste hur mycket han saknade läsandet, även om de bara hade varit hemifrån i ett par dagar.

Tony höll upp en stor påse från en bokhandel.
"Jag hittade flera." sa han lyckligt och gav pappa Krister en blick som var full av tacksamhet.
Pojken tillade lite hemligt:
"Och det kan hända att det finns böcker till dig här i också, syrran."
Colette jublade.
"Åh...! Det är ju som julafton - fast det är sommar!"
"Eller hur!" skrattade Tony.
Han strålade av glädje, precis som sin lillasyster gjorde nu.
Snart satt båda syskonen uppkrupna i soffan med näsan i varsin bok.
Inte förrän middagen var klar slet de sig från sina äventyr.

Skrivpuff - 10 Augusti 2016

*
Konstigare

New York City. December 2010.

"Vänd dig inte om nu," sa 23-åriga Nikki Danelli lågt till sin jämnåriga kusin. "men den där killen har kollat in oss ända sedan vi kom in här. Det känns konstigt..."
Dani Danelli vred sakta, nästan omärkbart, på sig och ignorerade Nikkis protesterande suck.
Hon låtsades fixa till sin halsduk som hängde över stolsryggen. På det viset kunde hon få en skymt av cafégästerna som satt bakom henne.
En ung man i 25-årsåldern tittade mycket riktigt åt deras håll.
Dani vände sig mot Nikki igen.
"Jag får underliga vibbar..."
Nikki sa att det fick hon med. Och hon berättade att det inte var första gången hon såg den här killen.
Dani såg bekymrad ut och hon funderade.
"Nik, ta en bild på mig med din mobil - men se till att du får med 'Mr. Weirdo'."
"Smart tänkt, Agent Danelli." log Nikki och plockade upp sin mobil.
Hon knäppte av ett par foton och sedan fortsatte de unga tjejerna att fika.

Killen beställde in mer kaffe och drack medan han läste i en pocketbok.
"Undrar vad han läser?" sa Nikki.
Dani log.
"Andvändarhandbok för stalkers." föreslog hon, skämtsamt, med med ett uns av allvar i rösten.
Nikki himlade med ögonen och skrattade.
"D... du är ju arbetsskadad...!"
Dani var agent på SCA - Special Crime Agency. Men inte ens när hon var ledig, som idag, släppte hon inte sina agent-takter. Nikki brukade skämtsamt pika henne för det.
Tjejerna skrattade och skämtade en stund till, men det gjorde inte att deras vaksamhet försvann.
Den här killen skulle de ha koll på. 
Det var nog säkrast så.

Skrivpuff - 9 Augusti 2016

*
Högre

Sommaren 2014

Colette Hasselgren klättrade högst upp på sanddynen och såg ut över stranden och havet.
"Wow...!" flämtade flickan och det gick inte att missa hur hänförd hon var.
Hennes stora bruna ögon glittrade och kinderna glödde av iver.
Den lilla 11 ½-åringen studsade nästan av glädje där hon stod barfota i den mjuka sanden.
"Ja, visst är det vackert!" sa hennes 17-årige storebror Tony, lika hänförd han.
Helena och Krister Hasselgren såg på sina barn och log. 
Semester-resan hit ner till Skåne hade varit en bra idé, precis som de trodde när de började planera den.
Innan Tony och Colette kom till familjen Hasselgren, och blev deras adoptivbarn, hade de inte sett så mycket mer än kvarteret de bodde i med deras gamla fosterfamilj.
Helena och Krister vill ge barnen så många fina upplevelser som möjligt. 
Det var underbart att se hur mycket Tony och Colette blomstrade och hur de älskade alla familje-resor.
"Tänk att vi ska bo här i två hela veckor!" tjöt Colette lyckligt. "Det är bättre än man kan drömma om!"
Hon virvlade ner från sanddynen och kastade sig i sin pappas öppna famn.
"Ibland tror jag att jag drömmer när jag ser sånt här vackert." sa hon.
Alldeles rörd av flickans ord lyfte Krister upp Colette och kramade henne länge.
Tony såg allvarlig ut nu, så Helena lade armen om pojkens axlar.
"Hur är det, älskling?" frågade hon lite oroligt.
Tony log lite.
"Jag tror också att jag drömmer. I vårt gamla fosterhem fick vi aldrig följa med på semester - inte ens i Sverige. Men du och pappa vill ge oss allt..."
Pojkens ögon blev blanka och han svalde.
"Jag kan inte säga hur tacksamma vi är för det..."

Helena kunde inte hålla tillbaka tårarna nu.
"Älskade ungen min... inte behöver ni uttrycka er tacksamhet heller."
Krister instämde.
"Ni är våra barn och vi ger er saker och upplevelser för att vi älskar er - och vi vill göra er lyckliga!"
Tony nickade.
"Mmmm... jag vet. Men ibland är det så svårt att släppa hur Colette och jag behandlades i huset från Helvetet, det har ju inte ens gått sex år..."
Krister såg tårögd på sina barn. De fina ungarna hade varit så illa behandlade av de där fruktansvärda fosterföräldrarna.
"Tony och Colette," sa Krister ömt. "ni är så fina och värdefulla. Det får ni aldrig glömma bort."
Colette log.
"Det ska vi inte glömma. Och du Tony, vi är fria nu, du och jag, det får du inte heller glömma."
Tony log också.
Och så kramade han om sin älskade familj och lillasyster.
"Jag älskar er så mycket." viskade han med gråt i rösten.
"Du är bäst, brorsan!" sa Colette ömt och lade armarna om hans hals.

Skrivpuff - 8 Augusti 2016

*
Avsluta

Sun City, California. Våren 2011.

"Försökte du avsluta ditt liv, Alex?"
Psykologens blick flyttades långsamt från tonårspojkens bandagerade vänsterarm till hans blå ögon.
Detta fick 17-årige Alex att skruva på sig av obehag.
Nä, men jag skulle vilja avsluta den här jäklarns sessionen... tänkte han.
"Jag försökte inte ta livet av mig, om det var det ni menade." svarade han så behärskat han kunde.
Pojken suckade. Hur många gånger skulle han behöva säga de orden?
"Du skar dig i handleden med din fosterfars rakblad." fortsatte psykologen.
Alex nickade sakta och behöll sitt lugn, fast innerst inne ville helst han skrika och storma ut ur mottagningsrummet.
Men gör jag det blir jag väl inspärrad...

"Jag hade nån sorts ångestattack den där kvällen." förklarade Alex. "Smärtan från rakbladet tog liksom bort ångesten."
Han drog ner tröjärmen över det vita bandaget.
Psykologen antecknade något.
"Mhmmm..."
Sedan såg hon på pojken igen.
"Får du ofta ångest?"
Alex funderade.
"Ibland."
Det var inte helt sant. Han fick ångest oftare än ibland.
Men det ville han inte säga till den här främmande kvinnan som fick betalt för att snoka i hans liv.

"Skadar du dig själv ofta?" blev nästa fråga.
Alex skakade på huvudet.
"Får jag gå nu?" frågade han och började resa sig från stolen.
"Vi har tolv minuter kvar." sa psykologen. "Men jag kan inte tvinga dig att stanna."
En lättad pojke gick mot dörren.
"Ska vi sätta upp en tid till nästa vecka?" sa psykologen.
Alex magra kropp stelnade till.
Nej! Han ville inte sätta upp en ny tid. Han ville aldrig mer komma hit.
"Ta inte illa upp, Dr. Wallace..." sa Alex tvekande. "men jag brukar prata med mina vänner och min familj när jag mår dåligt och dom hjälper mig."
Dr. Wallace log.
"Jag tar inte illa upp. Det är bra att du har din familj och dina vänner, men det kan vara bra att ha en icke närstående att prata med också."
Alex bet sig hårt i underläppen, så där som han ofta gjorde när han var fundersam eller bekymrad.
Just nu var han bekymrad. Han skulle tydligen inte slippa den här damen...

"Vet du vad, Alex," sa Dr. Wallace. "kom hit nästa måndag igen. Tycker du inte att jag hjälper dig då så får du slippa framtida sessioner hos mig. Låter det bra?"
Alex drog en suck av lättnad. Han log blekt och nickade.
"Tack." sa han matt.
Dr. Wallace gick fram till pojken och gav honom ett visitkort.
"Och om du mår dåligt ska du inte tveka att ringa mig."
Alex tog kortet, tackade igen och lämnade rummet.
Visitkortet hamnade i närmsta papperskorg.

I väntrummet satt Alex bästa tjejkompis Holly och väntade på honom.
När hon såg hur bedrövad och trött hennes älskade Alex såg ut, reste hon sig snabbt och gav honom en kram.
"Precis vad jag behövde." sa Alex och log.
Holly log och smekte hans hår.
"Vill du ha en kram till?"
Alex nickade.
"Ja, det vill jag. Men vi åker hem först, va? Jag vill inte vara kvar här."
Holly nickade.
"Ja, det gör vi. Kom, min älskling."
Hon lade armen om hans midja och så gick de båda tonårs-vännerna ut från mottagningen.

Skrivpuff - 7 Augusti 2016

*
Text inspirerad av följande mening:
Theodor höll blicken fastnaglad på det tomma cola-glaset. 

Sun City, California. Hösten 2006.

Det var perfekt utomhus-väder för den årliga fosterfamiljs-lunchen denna Novemberdag: klarblå himmel och strålande sol.
Joanne Clarke och hennes två fosterbarn Alex och Maxine, båda 13 år, delade bord med en kvinna från Bakertown och hennes 15-årige fosterson Theodore.
Mödrarna packade upp sina picnic-korgar och pratade gamla minnen.
Barnen satt vid ett trevligt bord strax intill.

Theodore höll blicken fastnaglad på sitt tomma Cola Cola-glas. 
Alex tyckte att det såg ut som han ville hypnotisera det röda plastglaset, så att det skulle fyllas på med mer dryck.
Theodore hade redan svept sin dricka i ett par klunkar, istället för att göra som hans fostermor hade sagt åt honom: spara lite till maten.
Själv sög Alex i sig sin Coca-Cola sakta genom det genomskinliga sugröret, han ville ju kunna njuta av den goda drycken så länge som möjligt. Läsk var nämligen en lyx i hans familj.
"Vad sakta du dricker..." sa Theodore och såg nästan föraktfull på Alex.
"Och vad fort du dricker." hade Alex lust att kontra, men han lät bli.
Han visste att Theodore var lättprovocerad. Han kunde till exempel brusa upp om man tittade på honom för länge.

"Om man dricker sakta känner man alla smaker bättre." sa Maxine, och det lät nästan som hon var en vinkännare och inte en 13-åring som aldrig ens hade smakat en droppe vin.
Theodore rynkade pannan och blängde på Maxine.
"Vad fan babblar du om...?!" fräste han.
"Det kan du få fundera på lite." sa Maxine mjukt och drack lite av sin läsk.
Alex puffade menande sin syster i sidan för att hon skulle komma på att det inte var så bra att reta upp ilskna bin.
Men Maxine bara såg på sin bror och log.
Theodore lutade sig över picnic-bordet, så att han kom riktigt nära den lilla tjejen som satt mittemot honom. Och så rapade han, rakt i hennes ansikte.
Maxine gjorde en liten grimas och log milt.
"Gulligt." sa hon.

"Theodore, sätt dig ordentligt." sa hans fostermor. "Nu ska vi äta."
Tonåring satte sig motvillig rak i ryggen och öppnade sin lunchpåse som nu lagts framför honom på träbordet.
"Jag vill ha en läsk också." sa han i krävande ton.
Hans fostermor suckade.
"Sa jag inte att du skulle spara lite..." började hon.
"Inte mitt fel att man får så lite dricka i den här snåla familjen!" fräste Theodore.
Joanne sneglade på sina telningar, och de mötte hennes blick.
Maxine gjorde en liten "oj då-"min, som var så typisk för henne. Det fick Joanne att le.
Theodore fick en burk Coca-Cola till. Han hällde girigt upp läsken i sitt glas.
"Vad säger man?" manade han fostermor i uppfostrande ton.
Tonåringen stönade, men muttrade fram ett "tack".

Medan Theodore åt blängde han på Maxine och Alex, mest på flickan.
"Vad har du för konstig grunka där?" frågade han och gjorde en pekande gest mot Maxines vänstra nyckelben.
"En CVK." svarade flickan och pillade lite med de genomskinliga slangarna.
Theodores panna rynkades oförstående.
"Varför har du den?"
Maxine ryckte lätt på sina magra axlar.
"Jag kände för att ha nåt annorlunda bara." sa hon sarkastiskt.
Alex som vanligtvis hade svårt för att prata om sin systers sjukdom fnissade nu. Han gillade Maxines förmåga att prata om saker så lättsamt - hur jobbigt ämnet än var.
Och han gillade framför allt att hon var så bra på att ge svar på tal.
"Vad gör den för nåt då?" ville Theodore veta, han lät nästan utmanande.
Maxine log.
"Tja... den kan inte göra mig osynlig eller så, men jag får kemo och grejer via den, så rätt så cool är den."

Theodor såg nu med häpnad i blicken på den lilla lockhåriga tjejen.
"Kemo... har du... Cancer...?"
Maxine nickade.
"Leukemi. Vet du vad det är?"
Den äldre killen nickade sakta.
"Jag tror det... blodet va?"
"Yep." svarade Maxine. "Elak gammal blodcancer."
Hon suckade.
"Åh fy fan..." flämtade Theodore fram. "Stackars dig."
Borta var nu den tuffa attityden. Och istället kunde man nu skymta sorgsna och försonande drag i hans ansikte.
"Kommer du att dö...?" undrade han.
Maxine log brett.
"Nääää... Inte idag i alla fall."

Skrivpuff - 3 Augusti 2016

*

Välj 5 ord på bokstaven M.

Skriv en text som innehåller minst 2 av dem. 

Berätta gärna vilka ord du valt.

Modig, mega, mission, mamma, misslyckad

Sun City, California. Våren 2011.


"Maxine, jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag har varit en så misslyckad mamma till dig."
Audrey Logan såg tårögd på sin tonårsdotter som satt i solskenet på gräsmattan i sjukhusparken.
Maxine såg fundersam ut och suckade lite innan hon svarade.
"Alltså... jag har svårt att förlåta alla gånger du svikit mig..."
Audrey svalde gråten.
"Åh, jag vet, Maxie... Inte ens när du blev sjuk, eller fick ditt återfall, var jag här för dig..."
Flickan suckade och skakade sorgset på huvudet.
"Jag har verkligen varit en usel mamma...!" fortsatte Audrey med gråtig röst.
Maxine höjde handen för att avbryta.
"Nja... du har gjort en del dåliga val i livet bara. Och visst har jag varit besviken och mega-arg på dig. Men jag är glad att du är här hos mig nu."
Audrey fick ännu svårare att hålla gråten inom sig nu. Hennes vackra lilla flicka var så stark och modig.

Flickan log nu varmt och hennes blå ögon glittrade.
"Mamma, vi har ganska mycket att ta igen, så det är bäst för dig att du börjar hälsa mig på oftare nu!"
"Älskling..." var allt Audrey fick fram nu.
Hon drog in flickan i famnen och höll om henne hårt.
"Så du vill träffa mig fler gånger?" frågade hon osäkert.
"Klart jag vill!" sa Maxine. "Mamma, vi har en mission - att ses så ofta som möjligt!"
Mor och dotter, som inte hade setts på över fyra år, såg nu på varandra och log.
"Låter som en bra mission." tyckte Audrey.
Maxine nickade glatt.
"I know right! En mega-bra mission!"
Audrey kramade om flickan igen.
"Jag älskar dig, lilla Maxie."

Skrivpuff - 30 Juli 2016

*
Smaka

Crystal Lake, California. Sommaren 2005.

"Hey, lilleman, du får min månadspeng om du äter upp den här."
Denny Jackson såg med en äcklad liten grimas på daggmasken som hans äldre kusin Russell höll fram mot honom.
"Eh... nej tack, jag åt fyra grodlår till frukost." svarade han med ett snett litet leende i sitt söta ansikte.
Russell ställde sig närmare honom och dinglade med daggmasken framför hans ansikte.
"Du vågar inte." flinade han försmädligt.
Dennys andra kusiner (Russells två bröder) och deras kompisar flinade också.
Nu stod fem äldre grabbar och skrockade elakt åt Denny. 
Och så såg de utmanande på den taniga lilla killen.
"Det vågar jag väl visst." sa Denny trotsigt. "Men jag vill inte - det är en helt annan sak."
Han vände sig om för att gå, men starka armar brottade ner honom på marken och höll fast honom.
"Gapa stort." sa kusin Russell.
Denny försökte slå och sparka sig fri, men det var inte lätt eftersom han pressades ner mot gräset av de andra killarna.
En av dem höll för Dennys näsa, i förhoppning om att han skulle tvingas öppna munnen då, för att få luft.
"Era arslen...!" pressade Denny ilsket fram mellan sammanbitna tänder.
Elaka skratt haglade över honom och han förstod att de inte skulle ge sig förrän de lyckades få honom att äta den där äckliga masken.

Denny blundade hårt för att slippa se deras retsamma nyllen.
Sedan låg han där på marken och försökte andas utan att öppna munnen alltför mycket. 
Det var inte lätt, särskilt inte när någon höll för ens näsa.
Och nu började hans förjordade astma att bråka också...
Denny flämtade efter luft och började nästan längta efter inhalatorn som låg i byxfickan.
"Min Ventoline..." sa han svagt.
"Va...?" fick han till svar.
Denny vred på huvudet och äntligen lossade det hårda pincettgreppet om hans näsa. Det blev lite lättare att andas.
"Jag behöver min astma-puffer." sa Denny.
Killarna lät honom ta medicin. De visste att hans astma var allvarlig - och förstod att de skulle råka illa ut om Denny blev sjuk bara för att de inte lät honom andas ordentligt.

Denny drog ner två doser Ventoline i sina svällda luftrör och andades lättad ut.
Men just som han skulle resa sig upp och gå undan blev han fasthållen igen.
Och innan han fick en chans att protestera hade någon tryckt in den läbbiga daggmasken i hans mun.
"Men svälj då, lilla pucko!" skrattade kusin Russell.
Sedan satte han handen för Dennys mun så att han inte kunde spotta ut masken.
"Svälj."
Medan Denny kände hur tårar steg i hans ögon svalde han ner den slemmiga tingesten han nu tvingats äta.
Sedan slet han sig loss och rusade in bakom buskarna. Där kräktes han och flämtade efter ny luft.
"Om du kräks får du äta en till!" hördes en av killarna frusta.
Repliken följdes av råa skratt från de andra tonåringarna.

"Vad håller ni på med...?!"
Denny höll på att börja böla av lättnad när han hörde sin farbrors röst.
Han och faster kom nu från bilen, bärandes på korgar med picnic-mat.
"Var är Denny?"
En blek liten pojke kom fram från buskaget. Han såg inte ut att må bra alls.
Farbror lade armen om honom.
"Vad är det, gubben?" frågade han oroligt. "Har du kräkts?"
Denny nickade sakta.
"Han tålde visst inte sin daggmask-lunch..." skrockade kusin Russell.
Blicken Russell nu fick av sin far var inte nådig.
"Har ni tvingat Denny att äta mask...?!"
Killarna nickade fåraktigt och åkte på en utskällning som inte var av denna värld.
"Vi pratar med om detta när vi kommer hem till stugan i kväll. Nu kan ni gå hem, det blir ingen utflykt för er idag."
Killarna svor och såg riktigt surmulna ut.
Russell stirrade på sin far.
"Gå...? Men farsan... det tar ju typ en och en halv timme...!" klagade han.
"Helt riktigt, Russ. Men det är bara att börja vandra."
Han viftade bort sina söner och deras kamrater.
Sedan vände han sig mot Denny och log.
"Och du, lilla gubben, följer med din faster och mig till vår utflyktsplats."

Denny nickade och log brett. 
Han var mäkta nöjd med straffet de äldre grabbarna fått.
Faster gav honom en kram och en sportflaska fylld med härligt, iskallt vatten.
"Här, älskling. " sa hon ömt.
Och medan de gick lade hon en beskyddande arm om lillkillens magra axlar.
Denny såg på de äldre grabbarna och skrattade förnöjt åt dem.
Där fick dom så att dom teg... tänkte han.
"Vill du ha pastasallad eller bara smörgåsar till lunch?" frågade faster.
"Vad som helst utom daggmask, tack." svarade Denny och flinade sött.

Embed from Getty Images

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 3

*
Barnhemmet inne i Jericho Town var inhyst i en rödaktig kubformad tegelbyggnad.
"Fint hus." enligt Leslie Crowley, 11-åringen.
Vid ankomsten hade Dani och Crowley-barnen mötts av de två barnhemsföreståndarna, en kvinna i 60-årsåldern och en man i 30-årsåldern, redan vid ytterdörren. Det var vänliga människor som lätt fick en att känna sig välkommen.
"Ska vi bo här nu?" frågade Rumer, den yngsta flickan.
Föreståndarinnan log mot tösen och sa att det skulle de få göra, ett tag i alla fall.
Barnen höll sig nära Dani och såg nyfiket, och lite vaksamt, på allt när de gick mot det som skulle bli deras rum.

"Det är fint här." sa Leslie, nästan hänfört.
"Ja, det är inte precis Versailles, men det duger." sa den manliga föreståndaren och log.
De små barnen och Shane såg frågande på honom, men både Leslie och Noah log lite åt hans skämt.
Nej, det här trevåningshuset var sannerligen inget palats i prålig barock-stil... Men det var rent och hemtrevligt.
"Jag tror att jag ska trivas här..." sa Leslie, och Dani undrade om hon avsiktligt citerade Little Orphan Annie, eller om det var en ren tillfällighet.

De klev in i en av sovsalarna, ett ganska stort och mysigt rum. 
Där fanns en bokhylla, ett långt skrivbord, några leksaker och fem sängar.
"Dom får dela rum." sa föreståndarinnan till Dani. "Det tror jag blir bäst."
Dani nickade instämmande.
Föreståndarinnan såg på Crowley-barnen och fortsatte:
"Nu ska ni få bada och sen ska ni få äta lite middag. Ni är hungriga, inte sant?"
De fem barnen nickade unisont och de såg med blyg, nästan skygg blick, på kvinnan.
"Rena kläder ska vi ordna åt er också."
"Vilken säng är min?" frågade Leslie.
"Vilken du vill, raring." log föreståndarinnan.
Leslie såg frågande på sina syskon.
"Vilken säng vill ni ha?"
Noah gick försiktigt fram till sängen som stod närmast fönstret och valde den och Leslie tog den intill hans.
Shane slängde sig ner på sängen närmast dörren och de två minstingarna fick snällt välja sängarna som var kvar.

"Wow... inget bråk om sängarna..." sa den manliga föreståndaren. "Jag är imponerad."
Leslie ryckte på axlarna och flinade lite.
"Äsch... vi är väl inga huliganer heller."
Uttrycket fick Dani och barnhemsföreståndarna att dra på smilbanden.
Men Shane himlade med ögonen och talade därmed om hur töntig hans lillasyster var.
"Du vet inte ens vad det är..."
Nu var det Leslies tur att himla sig.
"Vet jag ju!" insisterade hon irriterat. "Dom bråkar och för ett jäkla liv. Och vi är inga såna."

*

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 2

*
Dani Danelli svarade efter bara två signaler.
"Hej partner!" hälsade hon glatt. "Var är du, på tåget?"
Jacob nickade. Fast det kunde ju inte Dani se, så han svarade också.
"Yep. Middle of Nowhere - eller nånstans mellan Philly och New York."
Han suckade och lutade sig trött tillbaka i tågsätet.
"Faktum är att vi står helt still, så vi får nog käka den där middagen en annan kväll." sa han beklagande.
"Aha... trist." svarade Dani. "Men vi hade fått hoppa över middagen även om du hunnit in till stan. Vi är mitt uppe i ett fall."
Jacob rätade på sig, som om hans bekväma, tillbakalutade stil kunde få honom att tappa koncentrationen.
"Åh fan... vad händer?" sa han. "Var är ni?"
"Det är en enda röra." suckade Dani. "Daley och jag fick åka till Jericho - och det var ingen rolig syn..."
Jacob förstod att hans SCA-partner inte syftade på själva platsen i sig, Jericho var en liten och vacker lantlig by, men han hörde nu på Dani att de hade stött på något hemskt.

Hon bekräftade hans tanke:
"Mord." sa hon och hennes röst lät nu tjock av vämjelse. "Fyra kroppar under en veranda."
Herregud...! tänkte Jacob.
"Och här sitter jag på ett jäkla tåg...! Jag borde vara hos er och hjälpa till istället."
"Du är ledig i helgen, Jacob." sa Dani och det hördes på hennes röst att hon log.
Jacob kunde inte förklara hur han hörde genom telefonen att Dani log, men det gjorde han.

Just då hörde han barnröster i bakgrunden och Dani som sa något lugnande till dem.
"Är det ungar inblandade?" frågade Jacob.
"Ja." suckade Dani. "Jag är med dom små stackarna på barnhemmet nu..."
Hon lät plötsligt trött och ledsen.
"Du Jacob..." sa hon efter en stund. "du kan väl komma hem till mig i kväll?"
Att ses på fredagar efter jobbet hade blivit Dani och Jacobs egna lilla tradition.
När Dani hörde hur hennes vän och kollega tveksamt mumlade något om att det säkert skulle bli sent, avbröt hon honom:
"Skit i hur sent det blir, jag kommer säkert inte kunna sova i natt ändå. Vi kan beställa hem pizza och så kan jag berätta mer om fallet."
Jacob log.
"Okej, D. It's a date." sa han skämtsamt.
"Oh, I wish...!" skrattade Dani.
De bestämde att Jacob skulle ringa Dani så fort han var inne i stan. Sedan sa de hej då och lade de på luren.

Då märkte Jacob att nästan alla i tågvagnen tittade på honom, det märktes att de hade lyssnat - mycket intresserat - på telefonsamtalet.
"Du sa 'jäkla tåg'...!" fnissade en liten flicka som hade det blonda håret uppsatt i råttsvansar.
"Var det din tjej?" frågade tonårskillen som pratat om aliens förut. Han flinade. "Är hon snygg? Ska ni få till det i kväll?"
Jacob log.
"Ursäkta svärordet." sa han till den lilla flickan - och till hennes mamma.
Till tonåringen sa han ingenting.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 6 Februari 2016 - 1

Tåget saktade in och stannade.

Förvånat mummel började sprida sig i vagnen och nästan alla som hade fönsterplats tittade ut på det snöiga landskapet.
"Varför stannar vi här...?" undrade en man nervöst. "Det är ingen station här."
"Det kanske är aliens som kontrollerar oss." föreslog en tonårspojke och flinade menande. "Dom kontrollerar tåget och snart beamar dom upp oss till sitt rymdskepp..."
Flera passagerare blev nu oroliga. Inte för eventuella angrepp från planeten Znyx, utan för att allt som var illavarslande började röra sig i deras tankar.

"Tänk om vi måste kliva här och gå hem...!"
Förskräckta flämtanden.
"Tänk om vi får sitta här hela natten..."
Ännu mer förskräckta flämtanden.
"Hela natten?! Det har jag inte tid med!" utbrast en man klädd i dyr kostym. "Jag måste vara i New York klockan åtta, på en viktig middag!"

Jacob Linz sa ingenting. Han satt bara och tittade ut genom fönstret och hoppades att tåget skulle börja köra snart igen. Inte för att han hade särskilt bråttom, men han skulle hellre vara i New York City än här på ett trist Amtrak-tåg.
Han kollade sin mobil, såg att det fanns täckning, och bläddrade igenom sin kontaktbok tills han kom till bokstaven D.
Han tryckte på ett namn och väntade på svar.

Photo ©: Mike Groll/Corbis

Foto lånat från: https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 5 Februari 2016

*
Ovan

New York. December 2010.

När Dani skulle gå ut ur huset såg hon en av Crowley-pojkarna stå på verandan, den delen som rivningskillarna inte hade hunnit demolera ännu. Han tittade ner på stället där de döda kropparna hade hittats.
Noah och Rumer, som kom tätt bakom Dani, stannade till och stirrade på sin bror.
"Vad gör du?" frågade Noah.
"Vad gör du, Shane?" ekade lillasyster.
Shanes ögon hade en underlig glans.
Kanske håller han på att få feber... gissade Dani.
Hon visste att det inte var helt omöjligt att få feber när man sörjde och var chockad.
I samma sekund ryste Noah till.
Och det är inte så underligt om dom här ungarna håller på att bli förkylda till råga på allt - med tanke på hur tunnklädda som dom är... sa Dani tyst för sig själv.
Högt sa hon:
"Vi måste få er härifrån nu."
"Jag ville bara kolla lite." sa Shane, som ett något försenat svar på Noah och Rumers undran om vad han gjorde. "Dom har hämtat dom nu."
Pojken pekade bort två män med texten Coroner i vita bokstäver på deras svarta vindtygsjackor.

"Ska dom åka till Himlen nu?" frågade Rumer. "När man är död kommer man väl till himlen?"
Flickan såg upp mot den gråvita vinterhimlen.
Dani tryckte den lilla intill sig och nickade.
"Ja, det gör man."
Shane fnyste till.
"Det där är bara sagor ju... Himlen. När man är död ligger man bara och ruttnar, det vet väl vem som helst...!"
Rumer flämtade till och stirrade förfärad på sin storebror och Noah fick en läskigt blekgrön ton i ansiktet.
"Shane..." sa Noah med kvävd röst. "Säg inte..."
Men mer än så fick han inte fram. Han slog handen för munnen och rusade iväg. Vid husknuten kräktes han.

Just då kom Agent Daley också ut ut huset.
"Jag och lokalpoliserna måste nog stanna här en stund och leta bevis. Åker du med ungarna, eller?"
Dani nickade. Det skulle faktiskt bli skönt att få komma härifrån.
"Bra." sa Daley. "Det märks att de små krakarna känner sig trygga med dig."
Dani log.
"Tar du med dom till bilarna? Jag måste se hur det är med Noah."
Daley nickade. Han tog med sig Shane (som han märkligt nog var tvungen att lyfta ner från verandan) och Rumer till polisbilarna.
Deras syskon satt redan i en bil, hopkurade under varma filtar.

Noah torkade sig om munnen och gick fram till Dani.
"Förlåt." mumlade han.
Dani lade armen om pojken axlar.
"Du har inget att be om ursäkt för, raring. Man kan inte rå för om man mår illa."
"Nej... det är bara det att..." började Noah och såg bort mot den uppbrutna verandan.
Men sedan bet han sig i underläppen igen och teg, på det där sättet som fick Dani att misstänka att det fanns mer han inte fick avslöja.
Oron i hans ögon och den magra kroppen som darrade förstärkte bara de misstankarna.
Dani och hennes kollegor skulle bli tvungna att fråga barnen om vad de varit med om i det här huset.
Men inte nu. Det är sent och ungarna måste få komma till ro först.
Dani suckade lite.
Det blir en lång dag i morgon...

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/

Skrivpuff - 4 Februari 2016

Tillbaka

New York. December 2010.

Noah var inte helt bekväm med att vara tillbaka i huset igen, det märktes tydligt. Dani såg ängslan i hans blick och att han var vaksamt spänd.
När Rumer tog hans hand verkade han slappna av en aning. Han log mot henne.
Pojken plockade fram ett par rena mjukisbyxor åt sin lillasyster och sa åt henne att gå in på toaletten och byta om.
"Tvätta händerna också." tillade han.
Rumer tvekade.
"Fast det finns bara kallt vatten i kranen ju..."
"Tvätta händerna ändå." sa Noah, mjukt, men ändå lite bestämt.
Rumer nickade. Hon gick in i badrummet, tog snabbt av sig sina nerkissade byxor och drog på sig de torra. Sedan tvättade hon händerna med kallt vatten och tvål.

Noah såg sig omkring i huset. Han hoppades att det var sista gången han stod här.
"Ska alla grejer vara kvar?" frågade han Dani. "När dom river huset?"
Dani hade funderat på samma sak. Det var märkligt att Mr. och Mrs. Crowley inte hade packat ner sina tillhörigheter...
"Om det är nåt du vill ha kvar, säg till, så kan jag se till att nån packar ner det åt dig." sa hon och log mot pojken.
Noah funderade på detta och nickade.
"Tack." sa han, med svag röst som lät både trött och orolig.

Rumer kom ut från badrummet. Hon tog Danis hand.
"Ska vi åka till det där stället och få god mat nu?" frågade hon och log sött.
Dani log tillbaka.
"Ja, raring. Nu ska vi åka till ett barnhem. Där tar dom hand om er."
"Du kan ta hand om oss!" tyckte Rumer. "Du kan vara vårans nya storasyster."
Dani drog den lilla intill sig och kramade henne.

© https://www.flickr.com/photos/ctberney/16383256951/in/explore-2015-01-28/