Skrivpuff - 30 januari 2014 - Coral & Kyle 1

*
Blixt

*
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

”Pappa, får jag gå på Darlas sleepover party på fredag?”
Robert Collins såg på sin 15-åriga dotter. Det var ingen vänlig blick.
”Det blir inga övernattningar hos kompisar, inga biobesök eller liknande saker förrän du klarar biologin. Det vet du, Coral.”
Coral bet sig i läppen. Hon visste att hon inte borde säga emot nu.
”Hålla tyst och göra det som pappa säger åt en att göra” var en av hemmets regler.
Men hon såg verkligen fram emot sin bästa väns sleepover party och ville så gärna gå.
Och förtjänade hon inte att få göra något roligt i helgen? Hon hade ju kämpat så hårt i skolan och skött sina sysslor hemma - bara för att göra pappa nöjd.
”Jag tror att jag klarade biologin.” försökte flickan. ”Men jag vet inte säkert förrän nästa vecka.”
Fadern svarade inte. Han bara skar i sin köttbit.

Coral tog mod till sig.
”Snälla pappa,” sa hon så försiktigt hon kunde. ”jag kan väl få sova hos Darla i helgen? Jag har gjort alla mina sysslor och läxor den här veckan.”
Mr. Collins slutade skära sin mat. Blicken han gav sin dotter var mörk och man kunde nästan se en ilsken eld i hans ögon.
”Det var ett jävla tjat...!” röt han och slog handflatan i köksbordet.
Både Coral och hennes 14-årige bror Kyle hoppade till.
”Inga övernattningar sa jag ju!” fortsatte fadern. ”Hör du på mig överhuvudtaget, eller har du blivit döv?!”

Coral spetsade en ärtskida på sin gaffel och tuggade lite på grönsaken.
”Jag frågade bara...” sa hon tyst.
Men inte tillräckligt tyst. Fadern hörde mycket väl vad hon sa.
Utan en varning for en stenhård örfil ut mot flickans kind.
”Kan du hålla tyst och göra som du blir tillsagd nu?” sa fadern och återgick till sin middag.
Han brydde sig inte om dotterns stilla tårar, eller sonens hatfulla blick.
”Ät er mat nu.” beordrade han. ”Annars får ni sitta kvar ända tills ni är klara - även om det betyder att ni sitter här till midnatt.”
Kyle och Coral åt motvilligt upp maten. När de var klara ställde de ner sina tallrikar och bestick i diskmaskinen.
”Tack för maten.” sa de och gick till sitt rum.

Coral lade sig ner på sin säng och blundade. Hon hade fått en blixtrande migränhuvudvärk.
När Kyle såg hur dåligt hans syster mådde gav han henne migränmedicin och en flaska vatten, saker som Coral alltid förvarade i sin ryggsäck.
Coral satte sig sakta upp i sängen och gav Kyle en tacksam blick.
”Tack brorsan.” sa hon och log.
Hon tog tre tabletter och sköljde ner dem med rikligt med vatten.
Sedan gick hon in i badrummet och tvättade ansiktet och borstade tänderna.
Klockan var bara sju, men migränen fick henne att känna sig som en zombie. Om hon provade att sova lite kanske hon kunde gå till skolan morgon.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 3

*
Inom en halvtimme hade både Alex och Maxine somnat.
De måste ha varit utmattade... tänkte Joanne.
Själv var hon väldigt trött efter en lång vecka.
Hon lät ungarna ligga kvar i sängen, det var synd att väcka dem bara för att låta dem gå in på sina rum. Istället såg hon till att de låg bekvämt.
Det var viktigt att Maxine inte besvärades av sin CVK - den tunna venkatetern som satt inopererad under hennes högra nyckelben.
Maxine hade Leukemi och CVK:n användes för injektioner och blodprovstagningar.

Alex hade skärskador på sin vänstra underarm och handen. Såren hade blivit sydda med flera stygn och han var tvungen att bära bandage varje dag, som skydd för skadorna.
Men han hade tagit av sig tubbandaget innan de gick till sängs, det blev alldeles för varmt och konstigt att sova med bandage, brukade han säga.
Joanne lade nu försiktigt pojkens arm i en mer bekväm vinkel, sedan stoppade hon om sina älskade ungar och gav dem varsin lätt kyss på pannan.
”Sov gott älsklingar.” viskade hon.
Maxine mumlade något i sömnen, men fortsatte att sova djupt.

När Joanne försäkrat sig om att både Alex och Maxine hade det bra lade hon sig tillrätta själv och slöt ögonen.
Snart sov de alla tre.
Ute höll ovädret på för fullt. Men nu var det ingen som märkte det.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 2

*
”Nu går vi upp och försöker sova.” sa Joanne. ”Det är ingen idé att sitta här nere och oroa sig.”
De reste sig ur soffan och gick upp till övervåningen.
”Jag är inte orolig.” sa Alex i ett försök att verka helt oberörd.
Joanne skrattade mjukt och strök honom över håret.
”Vilken tur att vi har vår lilla modiga kille hemma i natt då.”
Alex nickade och såg kaxigt modig ut.
Maxine fnissade.
”Man får vara skraj, brorsan.”
Till svar fick hon en liten generad grimas.

Maxine sa att hon ville sova hos Joanne eftersom hon fortfarande kände sig lite skakad av ovädret och det fick hon så gärna göra.
”Alex, minns du när vi var små, att vi brukade sova hos mamma och pappa i stora sängen när vi var rädda?"
Alex log åt minnet.
”Ja, det minns jag. Ibland sov vi där hela bunten.” sa han och skrattade. ”Fyra-fem ungar - plus mamma och pappa… Jag fattar inte hur vi fick plats allihop…!”
Maxine funderade.
”Tja… små ungar, stor säng… Det funkar.”
Sedan fick hon en idé.
”Jag vet! Kan vi inte kura ihop oss i stora sängen och prata lite eller läsa nåt, som vi alltid gjorde när vi var små?”
Joanne log och nickade åt förslaget.
”Jo, det är klart vi kan göra det. Sätt på er era pyjamasar, så gör jag iordning sängen inför natten.”

Några minuter senare satt Joanne i den stora dubbelsängen med barnen intill sig. De pratade om livet, kompisar, skolan och allt möjligt.
Åskvädret glömde de nästan bort. De tänkte iallafall inte lika mycket på det.
Tiden var också något de glömde bort. När de såg på klockan hade den hunnit bli ett. Så det var tur att det var lördag nästa dag. Ingen av dem behövde gå upp tidigt.
”Tur att det inte är skola morgon.” sa Alex med en gäspning. ”Då skulle jag nog somna på lektionen.”
Maxine fnissade.
”Vad våra lärare skulle bli glada då.”
”Ja, jätteglada.” skrattade Alex.
Han kvävde en gäspning. Han brukade inte stanna uppe så här sent, inte ens på helger. Inte Maxine heller.
Joanne antog att båda två gjorde av med så mycket energi på dagarna att det inte fanns så mycket ork kvar till kvällen.

Skrivpuff - 30 januari 2014 - Maxine & Alex 1

Blixt

Sun City, California. Våren 2011

”Jag hoppas att det slutar åska snart.” sa Maxine och sneglade ängsligt ut i kvällsmörkret.
Hennes fostermamma Joanne drog in henne i sin famn.
”Det är ingen fara, hjärtat. När vi är här inne är vi trygga.”
Maxine suckade och kurade ihop sig närmare sin mamma.
”Jag vet att det är löjligt att vara rädd för åskan när man är sjutton år, men jag kan inte hjälpa det... Jag har alltid varit lite skraj för åskväder.”
Hennes jämnåriga fosterbror, som stod borta vid fönstret och tittade ut, vände sig om och log mjukt.
”Det är väl inget fel att vara rädd för åskan och blixten? Jag tror alla är rädda för nånting.”
”Tack Alex.” sa Maxine. ”Men det känns ändå lite fånigt.”

Just då dånade åskan med full kraft och en skarp blixt slog ner endast några meter från huset.
Maxine hoppade till och kurade sig ännu närmare Joanne. Den annars så kavata tösen hade alltid varit åskrädd och dessutom gillade hon tryggheten som hon fick när hon var så här nära någon i familjen.
”Wow! Såg ni det där?” utbrast Alex ivrigt, nästan fascinerat. ”Blixten slog säkert ner i havet!”
Både Maxine och Joanne log åt hans iver.
”Ja, lilla gubben, vi såg.” sa Joanne. ”Men du får inte stå så nära fönstret när det blixtrar, det vet du. Kom och sätt dig här hos oss istället.”
Alex gjorde som mamma sa och slog sig ner vid hennes andra sida.
”Men det var coolt.” sa pojken.
Joanne bara log och drog även honom intill sig.

”Tror ni att dom andra har det bra?” frågade Maxine.
Hon syftade på deras syskon och pappa Martin.
Alex nickade.
”Jadå. Farsan och lillebrorsan har det bra hos farmor, Janie hänger med kompisar och Cassie är trygg med moster Vendela.”
Han såg på Joanne och log brett.
”Och vi har det bra här.”
Just när han sagt de orden lyste blixtar upp den mörka himlen och nu såg Alex också lite orolig ut.
Han erkände det helst inte, men han hade inte helt och hållet kommit över sin rädsla för oväder, även om han brukade säga att han gjort det.
”Det här ovädret lär nog hålla på hela natten.” mumlade han.
Joanne kramade honom och Maxine tog hans hand i sin.

Skrivpuff - 29 januari 2014

Röra

Paradise, California. Oktober 1998

Nora Spencers tankar hade varit en enda röra dagarna innan hennes makes begravning.
Ska barnen ha svarta sorgkläder? Kan man verkligen ha svarta kläder på 
en 5-åring och en 1-åring? 
Är barnen för små för att ens medverka vid minnesceremonin? 
Kommer Alex klara det? 
Kommer jag att klara det...?

❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧

Det blev en begravning med ljusa kläder, både på barnen och de vuxna.
Cermonin hölls utomhus och allt var ljust och vackert på något sätt, trots den tunga sorgen som alla bar på.
Neils bandkompisar sjöng Johnny Cash’s Amazing Grace, en lugn och stämningsfull version.
Lilla Alex hade haft många olika känsloutbrott de senaste två veckorna sedan hans far dött. Men nu stod pojken stilla, storögd och allvarlig intill mamma, som hade hans lillasyster i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa Alex till lillasyster.

Cassie såg också storögd ut. Hon var ju så liten och förstod inte vad som hände, men hon lyfte ändå sin lilla hand och vinkade till urnan med pappas aska.
”Bye bye, dada." sa hon.
Barnens rörande farväl blev för mycket för Nora, hon bröt fullständigt ihop och sjönk ner på gräset.
Noras syster Vendela och prästen tröstade henne och morfar skyndade sig att hålla babyflickan.

Alex drog i morfars kavajärm och pekade upp mot himlen och dess vita moln.
”Pappa är där uppe nu.” sa han stilla. ”Han kommer inte tillbaka mera nu, va?”
Morfar visste inte vad han skulle säga, han var alltför rörd av dottersonens ord.
Pojkens stora safirblå ögon var blanka och han snörvlade.
”Varför får han inte komma tillbaka? Jag vill ju ha min pappa!”
Nu grät Alex högt och snart började även lilla Cassie att gråta.

Neils bästa vän Keith lyfte upp Alex i sin famn och kramade honom.
”Jag vill ha min pappa...” snyftade pojken.
”Åh, lilla skrutten, det vill vi alla.” sa Keith mjukt och strök honom över håret.
Alex skakade på huvudet.
”Men det går inte. Gud ville ha pappa också. Fast det är inte rättvist!”
Den lilla magra 5-åringen vrålade rakt ut. Ordlöst och smärtfyllt.
Sedan gled han plötsligt ur Keiths famn och gick fram till mamma och Cassie.
”Pappa är dum. Han ska ju vara hos oss. Säg åt Gud att lämna tillbaka honom.”

”Älskade unge...” sa moster Vendela mjukt och kramade pojken.
Alex lugnade ner sig i mosters famn. Han skakade på huvudet, som om han tänkte på något han inte kunde förstå.
”Varför man blir död...? Det är inte bra - alla bara blir lessna...”
”Nej, lilla gubben,” sa Vendela med gråten i halsen. ”det är inte bra.”

Då öppnade sig himlen och regnet strilade ner över begravningsgästerna.
Alex blickade upp mot skyn igen, blinkade bort regndropparna som hamnade i hans ögon.
”Titta!” utbrast han. ”Himlen gråter också!”

Skrivpuff - 28 januari 2014

*
Miller Hotel, New York City. Oktober 1998

Neil Spencer visste att han inte borde festa på det här sättet längre.
Det var inte ansvarsfullt nu när han hade en liten pojke på snart 5 år
och en babyflicka som just fyllt 1 år.
Lilleman låg dessutom ensam i hotellrummet intill och sov.

Jag måste skärpa till mig och börja vara en ansvarsfull och nykter farsa till mina ungar, tänkte Neil. Alex och Cassie ska kunna vara stolta över mig.

Men vanor var svåra att göra sig av med.
En gång till bara… tänkte Neil. Imorgon hittar jag på nåt kul med Alex, 
går till parken eller låter honom välja en dyr födelsedagspresent. Men nu sover lillkillen, så det kan väl inte skada om jag festar lite till…?

I en god saga hade Neil Spencer - rockstjärna, älskad make och tvåbarnsfar -
nu lämnat sina festande polare och alkoholen och knarket, men det satt en liten djävul på hans axel och lockade honom till dåligheter.
En gång till bara… sa Neil, halvhögt den här gången.
Och så plockade han upp sprutan.

---

Här kan du läsa mer om Alex & hans pappa Neil på New York-hotellet:

Skrivpuff - 21 september 2011 - del 1

Skrivpuff - 21 september 2011 - del 2

Skrivpuff - 27 januari 2014

Udd

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010

”Aaaargh…! Jag hatar det här!”
14-åriga Ashlee föste ner sin mattebok och anteckningsblock på golvet.
Matthew Hayden tog blicken från matlagningen och såg medlidsamt på sin dotter.
”Fortsätt att kämpa, älskling. Du har ju bara ett tal kvar nu.”
Han gick fram till köksbordet och lade upp flickans skolsaker igen.
”Gör ett nytt försök.”
Ashlee morrade surt, men hon drog till sig alla papper och började skriva ner en lösning på det svåra mattetalet.
Frustrationen bara växte och hon tryckte så hårt med blyertspennan att udden gick av.

”Ta det lite lugnt nu.” sa Matthew och lade armen om Ashlees arga, magra axlar. ”Du vet hur dåligt du mår om du överanstränger dig. Och du gör nästan hål i pappret när du skriver så där hårt.”
Ashlees smaragdgröna var nu fyllda med tårar och hon gav ifrån sig en darrande suck.
”Men jag orkar inte mer. Jag har gjort läxor i mer än två timmar nu, det har varit en lång dag - och allt blir bara fel…”
Matthew såg bekymrat på henne.
Ashlee klagade aldrig över läxor, hur jobbigt det än var. Men den senaste tiden hade tösen ofta blivit överansträngd och hon hade fått flera anfall, som om hennes hjärna varit överhettat.

Matthew drog i Ashlee i sin famn och höll om henne.
”Det känns som du behöver vila lite nu. Jag ringer din mattelärare och förklarar varför din läxa inte blir klar till morgon. Hon vet ju hur du har det.”
Ashlee nickade.
”Mrs. Rice förstår allt, hon är en av de bästa lärarna på hela skolan.”
Pappa Matthew log.
”Det har du verkligen rätt i, älskling. Packa i hop skolgrejerna du, så ringer jag Mrs. Rice. Och sedan kan du väl röra om lite i spagettisåsen, så den inte bränns vid?”

Ashlee slog armarna om sin pappas hals.
”Tack för att du inte blir arg på mig när jag blir så här.” snyftade hon.
”Det är ju inte ditt fel, Ash.” sa Matthew och kysste flickan på den feberheta pannan. ”Nu struntar vi i den dumma matten för idag okej?”
Nu log Ashlee brett.
”Okej!”
Hon föste snabbt ner sina läxpapper i ryggsäcken. Det skulle bli skönt att slippa siffrorna nu.
Imorgon skulle hon behöva kriga med dem igen.
Men då tänker jag vinna! tänkte Ashlee triumferande.

Skrivpuff - 26 januari 2014

*

Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår 

Trampolin • Vatten • Aktsam • Kullerbytta • Simma 

Sun City High School, California. Våren 2011

17-årige Alex stod längst ut på trampolinen och tittade ner på det turkosa vattnet i poolen en stund innan han studsade ut i luften och gjorde en kullerbytta.
Han landade snyggt och smidigt och lät sin taniga pojkkropp glida ner mot botten. Sedan tog han sig mot ytan, andades in lite syre och simmade lugnt bort till kortsidan av bassängen.
Väl framme log han brett mot sin bästa vän och stora kärlek Holly som stått och tittat på honom.
”Hej!” sa han glatt.
”Hej du.” skrattade Holly. ”Du varit här i evigheter nu, du måste vara helt slut…!”
Alex funderade.
Inte förrän nu kände han hur trött han faktiskt var efter en lång skoldag och ett par timmars simning.
Och han var väldigt hungrig.
”Jo, lite trött är jag nog.” svarade han och hävde sig upp på bassängkanten.

Holly strök lätt med fingrarna över det vattentäta blå skyddet som täckte halva Alex vänsterarm.
”Vad bra att du kom ihåg duschskyddet till bandaget.”
Alex gjorde den där lilla truliga grimasen som Holly tyckte var så söt.
”Mmmm… Fast jag längtar till dagen då jag slipper eländet.”
Holly log och rufsade om hans blöta hår.
”Jag förstår det sötnos, men det är ju bra att du är aktsam, så att dina stygn inte blir blöta.”

Alex suckade och tittade ner i golvet.
”Dom här idiotiska stygnen…” mumlade han och slet nästan av sig duschskyddet.
Han kände sig arg på det, mest för att det var han själv som tillfogat sig skadorna på handen och underarmen.
Han hade egentligen inte velat skada sig, men han hade mått så dåligt och känt sig så arg de där två gångerna…

Det såg ut som om Holly förstod vad han tänkte på, för hon log varmt, svepte in honom i ett stort badlakan och gav honom en kram.
”Du behöver inte tänka på det där jobbiga nu, sötnos.” sa hon ömt. ”Nu åker vi hem till din familj och äter lite middag.”
Holly kysste honom på kinden.

Alex blev alldeles varm och han rodnade.
Han log mot sin bästis. Och kände hur mycket han älskade henne för att hon alltid fick honom att må så bra.

*

Grattis Tessa! 17 December 2013

*

Happy Birthday 
*
Tessa!

*

*

Grattis Dani & Blue! 13 December 2013

*

Happy Birthday 
*
Dani & Blue!

*

*

Skrivarbloggen 4 år!

*
Grattis Skrivarbloggen 
4 år!!! 
*
19.6 2013
*

Mirakel-flickan

Tack fina Anitha för inspirationen! 
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)

“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska. 

Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen. 
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt. 
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta. 
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…” 
Han skakade på huvudet och log mot mig. 
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”

Jag tog ett steg tillbaka. 
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag. 
Mannen nickade. 
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.” 
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel. 
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”

Aidan mjukt log och tillade: 
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...” 
Jag började gråta. 
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!” 
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade: 
”Flickan här är ett mirakel!” 
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.

Haiku: Footprints In the Snow

* 

Footprints in the snow 

A haunted boy all alone 

Silence fills the night

© Dakota Quinn Diamond

Grattis Noel och Melwin! 6 maj 2013

*

Grattis på 9-årsdagen 
*
Noel & Melwin!

*

*

Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 5

*
Alex harklade sig nervöst.
“Eh… jag ska nog gå hem nu. Curfew, du vet. Jag är redan ute senare än vad som är tillåtet… och snuten här i stan är ju ganska sträng med sin dumma regel.” suckade han.
Om han hade varit ute med Holly, eller någon annan tjejkompis, hade han nog struntat i utegångsförbud-regeln, men nu ville han bara komma bort från Cheryl, innan hon blev ännu mer “klängig”.

“Jag vill inte låta som en löjlig småunge eller så nu…” fortsatte Alex. “men jag är ju fosterbarn hos en familj i Sun City - och då är det bäst att hålla sig borta från trubbel. Både min mamma och mina fosterföräldrar kan förlora mig om de sociala myndigheterna får för sig att de inte kan hålla koll på mig…”

Cheryl tog Alex hand och kramade den.
“Du behöver inte förklara dig för mig, sötis. Jag känner mycket väl till curfew-grejen. Och du är ingen löjlig småunge! Jag tycker det är bra att du inte bryter regler.”
Alex log.
“Bra att du förstår.”
Cheryl besvarade leendet.
“Du är en jättefin kille Alex. Ordentlig, men samtidigt så cool. Du är mycket speciell - på ett bra sätt alltså.”

Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 4

*
Han väcktes ut sina tankar när Cheryl lindade armarna om hans midja.
“Hallå där, lilla drömmare… vad tänker du på?” frågade hon och gav honom en fjäderlätt puss i nacken.
Alex mumlade att han inte tänkte på något speciellt och slingrade sig ur hennes famn.
Cheryl lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
“Gör det ont?”
“I såren? Nej då, inte längre.” svarade Alex och log.
Han satte sig ner i den mjuka ljusa sanden och såg ut över det kvällsmörka havet.

Cheryl stod och iakttog honom en stund, innan hon också slog sig ner i sanden.
“Det är vackert här här i kväll.”
Alex vände sig mot henne, log och nickade instämmande.
“Mmmm… jag gillar verkligen havet.” sa han. “Skulle inte kunna tänka mig att bo långt bort från det.”
Cheryl log kärleksfullt mot honom och drog fingrarna genom hans hår och smekte det.

Alex kände sig inte helt bekväm.
Hans blyghet inför tjejer brukade aldrig störa honom så värst mycket annars, åtminstone inte när han umgicks med sina bästa tjejkompisar, men den störde honom nu.
Cheryl ville liksom för mycket och när som helst kunde hon börja gå ännu längre.
Bäst att vara vaksam… tänkte Alex. Och en aning defensiv. 

Knappt hade han tänkt klart tanken förrän Cheryl drog honom intill sig och förde hans ansikte nära sitt.
Just innan kyssen nådde Alex läppar tog han sig kvickt upp på fötter och skrattade.
 Ett litet generat fniss (ett typiskt “Alex-skratt”, enligt hans bästa vän Holly).

Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 3

*
Cheryl studerade Alex bandage.
“Hur skadade du dig?”
“Det var en olycka.” sa Alex i ett lättsamt tonfall, som om det inte var något särskilt alls att tala om. “Jag råkade köra handen genom en glasruta. Jäklarns klantigt faktiskt.”
Helt sant var detta inte.
Han hade visserligen kört handen genom en glasruta, men det var inget han bara “råkat” göra - det hade hänt i ett anfall av vredesmod när hans styvfar jävlades med honom.
Skadan på handleden var en historia för sig. Men Alex hade ingen lust att berätta om rakbladet som tillfälligt hade dämpat hans ångest den där kvällen uppe i badrummet.

Kvällen innan rättegången…
Det alltför färska minnet sköljde nu över honom som en obehagligt kall dusch. Och Alex började känna sig lite yr.
Minnesbilderna var lika tydliga som en film.

Rubinröda droppar på badkarets vita emalj. 
Mörk vätska som färgade vattnet ljusrött. 
Familjens skräck och oro när de upptäckte vad han gjort med sin underarm.

Alex blundade och ryste till när han försökte skaka av sig de mörka bilderna som han helst ville glömma.

Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 2

*
Plötsligt fick Cheryl en ivrig glimt i ögonen.
“Nu gör vi nåt roligt och galet. Vi badar näck!”
Alex skrattade blygt och hoppades att han inte rodnade.
“Tror inte det…” sa han.
“Jo, kom igen, det är härligt!” envisades Cheryl. “Man känner sig fri.”
Hon drog lätt i Alex T-shirt och stoppade in sina händer under tyget, som för att hjälpa honom att ta av sig tröjan. Hennes fingrar nuddade hans hud för några sekunder.
Alex andning flämtade lätt och han kände hur kinderna och öronen började hetta - en varningssignal för att han nu var mycket generad.
Han drog sig snabbt undan från den frisinnade tjejen.

“Kom igen nu sötnos…” skrattade Cheryl och närmade sig honom igen. “Klä av dig och ta en simtur med mig.”
Alex log och skakade på huvudet.
“Varför inte? Får du inte bada när det är mörkt ute eller…?” småretades Cheryl.

Alex skrattade.
“Jodå, men jag får inte blöta ner det här…”
Han pekade menande på tubbandaget som täckte vänstra handen och handleden.
“Stygnen gillar inte vatten, vet du.”
Att han ändå hade badat ett par gånger, både i havet och i skolans simbassäng hemma i Sun City, behövde ju inte Cheryl få veta.
Alex var plågsamt medveten om att han hade en tendens att känna sig väldigt blyg tillsammans med tjejer och obekväm i intimt laddade situationer som denna, så han var glad att han nu hade sina stygn att skylla på - för han ville absolut inte ta ett nakenbad.

Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 1

Beröring

Utdrag ur mitt bokprojekt ”Paradise”

Paradise, California. Våren 2011

Alex och Cheryl stod längst ut på den gamla piren vid Paradise Beach.
Cheryl var en ganska vild tjej - och hon bar ironiskt nog det passande efternamnet Wilde.
Det gick en del rykten om henne i staden. Enligt somliga var hon gränslös, rebellisk och promiskuös.
“Hon knullar allt som rör sig.” brukade killarna säga.
Men de hade inga betänkligheter när det gällde att komma innanför byxorna på henne.
Alex däremot hade inga sådana intressen alls och ibland blev han retad på grund av det.
Killar i skolan kunde säga idiotiska saker som:
“Alex vet nog inte ens hur man gör när man knullar.” 
Eller:
“Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge.” 
Nej, det var sannerligen inte alltid lätt att som 17 ½-årig kille vara mindre, tanigare och senare utvecklad än alla andra killar han kände.
Men Mia, en av Alex tjejkompisar, brukade trösta honom genom att säga:
“Du är mycket sötare och finare än dom där idioterna. Och till skillnad från vissa andra respekterar du tjejer. Ändra aldrig på dig, Alex.”

När Alex och Cheryl gick ner mot vattnet mötte de ett gäng killar som retsamt busvisslade åt dem.
“Håll i kalsongerna nu Alex…” skrockade en av killarna. “man vet aldrig var Cheryl har varit.”
Alex himlade sig och skakade på huvudet åt “tuffingarna”. Ryktesspridning var något som han var stark motståndare till, han avskydde när folk snackade skit.
Cheryl var trevlig, glad och rolig att prata med - och hon var inte alls så ytlig och blåst som folk påstod.

“Jag vet vad folk här i stan säger om mig.” sa Cheryl. “Men dom överdriver en hel del.”
Alex nickade. “Det visste jag.”
“Jag kanske är lite frisinnad och lite för liberal…” fortsatte Cheryl. “och då uppstår lätt sånt där skitsnack.”
Alex suckade.
“Ja… men folk är puckon.”
Cheryl log ännu mer och rufsade om i hans hår.
“Du är fin du Alex.” sa hon ömt.

Sonett om en sonett

* 
Att författa en sonett är inte lätt
Man måste räkna rader och rim,
så allt blir rätt.
Skriva en sonett, håller hjärnan i trim.


Låt orden få fnatt.
Man kan skriva om blommor och bin,
eller en katt i en hatt.
Dikten blir lite löjlig, men ganska fin.


I dikten hamnar orden som man samlat.
I pennan sprakar ett ivrigt glöd.
Ibland låter det mest som man svamlat.
Inspiration finns i överflöd.


Hur skall jag nu de bästa orden finna? 
Jag tänker tills mitt huvud börjar spinna.

Skrivpuff - 1 maj 2013

Glädjekälla

California. Hösten 1999 

”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.

 ”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”

Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.

Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.