Grattis Michelle! 13/6 2012

*

Happy Birthday 
Michelle!

*

11 juni: Grattis David!

Happy Birthday David!

Love,
Kate
Rebecca & Ryan
Maggie, Maureen
Sunny
Mom & Dad
Adina & Asher
Sue
Vivienne & Harry

Solrosen - del 4

*
Ernst hjälpte Åsa upp och kramade om henne.
”Stackars tös. Men du är trygg nu. Han kan inte skada dig mer.”
Åsa stirrade på sin makes livlösa kropp.
”Är han…?”
Ernst kramade henne hårdare.
”Aldrig mer.”

~ ~ ~

Två små änglar satt på ett moln uppe i himlen och log mot varandra.
”Mamma är trygg nu.” sa Elias. ”Pappa kan aldrig slå henne mera.”
”Vad bra att vi sände henne en skyddsängel.” sa Tomasine.

Solrosen - del 3

*
Radion spelade den där käcka låten om Beatles. Den hade visst kommit på en sjätteplats i Eurovision Song Contest för någon månad sedan.

"Beatles gav oss sin musik
Flickor tjöt i vilda skrik
Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr
Och George och Paul och John"

Ernst Falk skruvade ner ljudet på radion när han hörde skrik från Lundbergs trädgård.
”Den satans karl’n är på henne igen.”
Den gamle mannen reste sig sammanbitet och gick ut i redskapsskjulet och hämtade en stor spade.

Just som Klas måttade en spark mot sin hustrus oskyddade kropp höjde Ernst spaden och drämde den i huvudet på sin granne.
Blodet rann när Klas föll till marken.
”Du ska aldrig mer bära hand på din älskade.” sa Ernst.
Klas ögon såg med skräck på grannen.
Sedan drog han sitt sista andetag.

Solrosen - del 2

*
”Du bryr dig bara om din jävla blomma.” morrade Klas. ”Om du hade tagit ögonen ifrån ogräset en enda sekund den där dagen hade du kunnat förhindra att någon förde bort och mördade våra barn.”
Han bröt söner solrosens långa skaft, slängde den trasiga växten i marken och stampade på den.

Åsa blev torr i munnen.
”Det… det var du som var hemma med Elias och Tomasine dagen då dom försvann.” sa hon med darrig röst.
Pang! 
Örfilen kom snabbt.
Åsa stapplade baklänges och snubblade i gräset. Hon föll och landade på mage.

”Om du inte var en så värdelös morsa hade våra ungar levt idag!” vrålade Klas.
Han sparkade och sparkade på det snyftade byltet i gräset.
Åsa kände hur livet i magen slutade att sparka.
På bara några veckor hade hon nu förlorat tre barn.

Solrosen - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

Solrosen nådde strax över takåsen på den lilla lekstugan, och Åsa vårdade den ömt.
Den vackra blomman var favoriten i trädgården och den gav henne lite tröst i sorgen efter barnen. Tomasine och Elias hade hjälpt till att plantera solrosen och de hade älskat den lika mycket som deras mamma gjorde.

Det högg till i hjärtat av gråt varje gång Åsa inte hörde tvillingarnas glada skratt i huset eller trädgården.
Den senaste månaden hade hon gått hemma som i ett töcken och väntat på att barnen skulle komma tillbaka, hjärtat ville inte acceptera att de var borta för alltid.

”Det är ditt fel att dom försvann.” sa en giftig röst bakom henne. ”Du skulle se till dom, men inte ens det klarar du av.”
Åsa stelnade till när hon kände att Klas stod alldeles intill henne.
Hon hade inte hört att han kommit ut ur huset, som vanlig smög han som en panter.
Som av en reflex lade Åsa händerna över den putande magen där ett nytt litet liv bodde.

Suddgummit - del 4

*
Mia, Holly och Libby fnissade när Alex blev rosig om kinderna.
Han blev alltid lika blyg och generad när någon tjej pussade och kramade honom.
Alex log generat, harklade sig och lutade sig tufft mot sitt skåp.
”Eh… vi kanske ska gå till lektionen nu…” mumlade han.
Holly lade armen om sin bästa vän.
”Älskling, vi har lunchrast nu.” fnissade hon.

Alex skrattade.
”Ja… det visste jag väl. Skulle bara se om du var vaken.”
Holly svarade med att kittla honom. Libby och Mia hjälpte glatt till.
”Det finns ingen som är så kittlig som du är Alex!” skrattade Mia.
”Hrmpf… tack så mycket.” muttrade Alex.
Han lyckades (med ganska stora svårigheter) att komma undan de tre tjejernas kittlingsattacker.

Holly, Libby och Mia blev alldeles varma i hjärtat när deras söte killkompis gav dem ett charmigt busleende och sprang mot skolans ytterdörrar.
”Kom då!” ropade han glatt. ”Vi går ut i solskenet!”
Alex var som en liten ivrig kalv som skulle få komma ut i gröngräset.
”Han är sååå gullig!” sa Mia kärleksfullt.
Holly och Libby nickade instämmande.

Alex väntade otåligt borta vid dörrarna.
”Ska ni stå där hela dagen och snacka eller?” retades han.
”Nej gullunge, vi kommer nu!” skrattade Holly.
Tjejerna skyndade bort till dörrarna och följde efter Alex ut i den varma vårsolen.

Suddgummit - del 3

*
Nästa dag kom Alex fram till Mia vid skåpen och gav henne ett inslaget paket.
Mia tog förvånad emot paketet.
”Vad är det för nåt?” undrade hon leende.
”Får du väl se när du öppnar.” sa Alex hemligt.
Han tyckte det var lite lustigt när folk frågade om ett pakets innehåll istället för att öppna det.
”Vad du är hemlighetsfull då.” sa Mia.
Alex bara log finurligt.

Mia gapskrattade när hon drog av presentpappret och plockade upp ett stort rosa suddgummi. Det var 14 cm långt och mitt på stod det med svart tryck:
FOR REALLY BIG MISTAKES
”Det där kan du inte tappa bort.” flinade Alex. ”Och om du klipper flera bitar av det får du ju ett ton.”
”Åh Alex, du är för söt!” utbrast Mia. ”Tack raring!”
Hon gav Alex en stor kram och kysste honom på kinden.

Suddgummit - del 2

*
Alex såg hur orolig och desperat Mia var och tyckte synd om henne.
Han funderade på om han kunde göra något för att hjälpa henne
och sken upp när han såg att det låg ett radergummi framme på katedern.
”Pssst, Mia, kolla!” viskade han och pekade diskret. ”Jag ska rädda dig.”
Mia log när Alex smidigt smög bort till katedern och snodde suddgummit.
Men just när han skulle gå tillbaka till sin plats upptäckte Mr. Grober honom.
”Och vad sysslar du med unge man?” sa lärarens sträva och stränga röst.

”Eh…” sa Alex. ”Jag… jag skulle bara kolla att katedern är okej. Den har varit lite vinglig och sånt kan vara farligt. Men den verkar vara okej nu. Så nu kan jag gå och sätta mig.”
Klasskamraterna höll på att explodera av återhållet skratt. Alex var störtskön!

Mr. Grober såg misstänksamt på den tanige pojken, tyckte att 17-åringen var en riktigt oregerlig spoling.
Men så är han ju fosterbarn också... tänkte läraren. Och man vet ju hur det är med uppfostran av sådana strulputtar...

Alex skyndade tillbaka till sin plats och sjönk ner på stolen. Försiktigt gav han suddgummit till Mia.
”Tack.” sa Mia och började sudda bort sin teckning från bänken. ”Jag ska skaffa ett ton suddgummin, så att jag aldrig blir utan!”
Alex skrattade glatt, men slutade tvärt när Mr. Grober blängde på honom.

”Sorry Sir.” sa Alex och harklade sig. ”Tycker bara att det är så kul att vara här.”
Mr. Grober rynkade på sina stränga ögonbryn och skakade på huvudet.
”Förbaskade ungar…” muttrade han.

Suddgummit - del 1

Tack fina Anitha för inspirationen! Utan din ”börja” hade denna text aldrig fötts! :)

"Suddgummit. Ge hit suddgummit", sa Mia och drog med ena handen över den sträva ytan på bänken.
Hon hade klottrat lite på bänken, tecknat en nidbild av en av skolans mest avskydda lärare och nu hade en klasskamrat rusat in i klassrummet och varnat att den stränge läraren var på ingång.

Mia såg sig om i rummet för att se vem av hennes kamrater som hade tagit hennes suddgummi.
”Mr. Grober kommer att lyncha mig om han får se den här bilden…!” sa hon stressat.
”Då kanske du inte skulle ha klottrat på bänken.” sa en mjuk och road röst
intill henne.
Mia lade huvudet på sned och såg på den söte killen som satt bredvid henne.
”Alex… har du tagit mitt suddgummi?”

Alex log ljuvt och skakade på huvudet så att luggen föll ner i hans långa ögonfransar.
Mia strök undan hårslingorna och gav sin klasskompis en bestämd blick.
”Jag börjar bli desperat nu… Har du mitt sudd eller inte?”
”Inte.” sa Alex. ”Jag svär, om jag hade det skulle jag ge tillbaka det.
Du måste ha glömt ditt suddgummi på förra lektionen.”
Mia nickade och suckade.
”Ja, du har nog rätt.”

Mr. Grober, läraren, steg in i klassrummet.
Han lade ner sin läderportfölj på katedern och såg med bister blick på tonåringarna.
Mia grimaserade som om hon hade ont någonstans och lade handen över sin blyertsteckning.
”Jag är död…!” viskade hon.
Hon suckade över att alla på den här lektionen var så förtjusta i att skriva med bläckpenna och därför inte hade något radergummi att låna henne.

Prison Blues - del 5

*
"Fyra dagar!"
Fängelsedirektören på Attica County Prison stirrade på den unga sjukhusläkaren som kom instormande på hans kontor.
"Vad menar ni, Miss Fleming?"
Anna Fleming blundade och försökte tränga bort ilskan, men den stannade kvar som en envis blodsugande igel.

"Den där djävulen Baker lät Jimmy D. Carlin ligga nere i 'The Hole' i fyra dagar...!"
Anna grät nästan nu.
"Ni skulle se pojken Sir... den stackaren är misshandlad och råttbiten. Hans sår är infekterade och han har haft svår feber."

Fängelsedirektören reste sig ur sin stol.
"Jag vill nog ta mig en titt på den stackars pojken." sa han och blev mörk i blicken. "Så jag vet vad jag skäller ut Baker för sedan. Karl'n ska få sina fiskar varma. Vänta bara tills jag får tag på honom!"

Prison Blues - del 4

*
Jimmy kände en hand stryka honom över pannan och kinden. Han ryckte till och gav ifrån sig ett förskräckt litet ljud.
"Lugn, honey." hördes en lugn kvinnlig röst. "Du är trygg här."
Jimmy öppnade ögonen för att se vem rösten i hans dröm tillhörde.
Men instället för att stirra in i fängelsehålans mörker, som han trott att han skulle göra, blinkade han förvånat mot mjukt solljus.
"Var är jag...?" frågade han förvirrat.

Dr. Anna Fleming log mot pojken och strök honom över kinden igen.
"Sjukhusflygeln. Du har legat här i flera dagar. Du har haft mycket hög feber... jag var lite orolig att du inte skulle vakna."
Jimmy kände på de mjuka vita lakanen. De kändes så rena och sköna. Sängen var också skön.
"Det är en dröm..." mumlade han halvhögt för sig själv. "Bara en dröm."

"Nej, raring, det är inte en dröm." försäkrade Dr. Fleming. "Du är räddad och fri från den där helveteshålan nu."
Jimmy kramade blygt läkarens hand.
"Tack." sa han svagt. "Jag hade antingen dött eller blivit galen där nere..."
Pojkens vackra ögon blev lite blanka, men han torkade dem snabbt med ärmen på den vita sjukhusskjortan.

Gesten och tårarna gjorde Dr. Fleming rörd. Hon log.
"Nu ska du bara vila så att du blir frisk och stark igen."
Jimmy nickade. Och nu log han också.
"Tack." sa han igen.

Prison Blues - del 3

Fortsättning på skrivpuffen från 7 & 8 mars 2012
Del 1 • Del 2

Attica County Prison, Georgia 1958

Jimmy hade ingen aning om hur länge han suttit nere i The Hole nu...
flera timmar, kanske en hel dag.
Det började bli riktigt kallt, för han hade endast fått tillåtelse att ha en tunn kortärmad undertröja och kalsonger på sig. Darrande kröp han ihop på stengolvet och försökte hålla värmen så gott det gick.

Han stelnade till när han hörde pip och ljud av mycket små tassar i mörkret.
De var fler nu, minst två eller tre.
Våta nosar tryckte sig mot hans nakna hud, morrhår kittlade hans bara fotsulor.

"Försvinn!" fräste Jimmy och drog äcklad åt sig fötterna.
Men råttorna var nyfikna. De gick runt Jimmy och nosade på honom.
En råtta var elakare än sina kamrater, den nöjde sig inte med att bara nosa, utan bet i pojkens hud tills sår i hans ena hand, armen och benet blödde.

Illamående och stönade av smärta kravlade sig Jimmy bort till ett annat hörn
av fängelsehålan.
Där blev han liggande, ihopkrupen och skakande av feber och köld.

Solsken och regn-glitter

*

Regntung himmel.

Solsken

och 

vattendropps-glitter

på trädens blad

Nolltolerans

*
Eleverna i korridoren tjöt av skratt när Lacey snubblade och föll i golvet
och tappade papper och skolböcker.
”Snyggt fall Michelingubben!” skrockade en av killarna.
Alex gav honom en hätsk blick och morrade att han skulle hålla käften,
sedan hjälpte han Lacey upp och samlade ihop hennes saker.
”Är du okej?”
Lacey nickade.
”Jadå. Tack Alex.”
”Du gjorde dig väl inte illa?” sa Alex bekymrat.
Lacey log åt hans omtänksamhet.
”Oroa dig inte raring, jag är okej.”
Alex log.
”Bra.”

En klasskamrat hånflinade och dunkade Alex i ryggen.
”Snällt av dig att rädda strandade valar.”
Skratt från de andra eleverna studsade mellan skåpen och väggarna.
Den hånflinande killen var med i brottarlaget och var större än Alex.
Men även om Alex var liten och tanig, var han envis, smidig och ganska stark. Ilska sprakade som ett fyrverkeri inom honom.
Klasskamraten som retade Lacey hade nu väckt en rasande vulkan.

Överraskad föll han i golvet när Alex kastade sig över honom.
”Slå mig då din lille skit.”
Men Alex skakade på huvudet och reste sig.
”Vill inte lägga mer energi på dig. Men du ska ge fan i att mobba andra!”

”Helt riktigt Alex.” hördes en röst.
Det var rektorn. Han spände blicken i brottarkillen.
”Vi har nolltolerans mot mobbning på den här skolan. Nu går vi till mitt kontor.”
Brottarkillen kravlade upp från golvet, gav Alex en hård tackling och följde med rektorn.
”Du är död Alex!” morrade han.
”Hot har vi också nolltolerans mot.” sa rektorn argt.

Lacey omfamnade Alex.
”Tack mitt hjärta.”
”Äh…” mumlade Alex generat. ”det var väl inget.”
”Jo!” sa Lacey. ”Du anar inte vad det betyder för mig.”
Alex log.
”Jag tål inte att nån beter sig illa mot mina vänner.”
”Du är sååå fin!”
Rörd och leende kysste Lacey honom på kinden.
Alex rodnade.

Nine Eleven

*
Mae Winters hade inte kunnat sova i natt. Hon plågades av hemska syner igen och hade blixtrande huvudvärk och magont. Synerna var fyllda av kaos; rök, eld och förfärade skrik.
Mae fick stanna hemma från skolan. Mamma var nu i köket och ordnade huvudvärkstabletter och frukost.
De skulle äta i mamma och pappas stora säng medan de väntade på att pappa skulle komma hem från affärsresan i Boston.

Plötsligt fick Mae en huvudvärksattack så smärtsam att hon trodde att huvudet skulle explodera.
Hon stapplade ut i köket till mamma.
Mrs. Winters flämtade till när hon såg sin lilla flicka i dörröppningen, blek och med blod rinnande ur näsan.
”Mae! Vad är det som händer med dig?!”
”Flygplan.” sluddrade Mae.

Mrs. Winters skulle just fråga sin dotter vad hon menade när telefonen ringde.
Mae tog darrigt telefonen.
”Åh pappa!” snyftade hon. ”Jag trodde du var död!”

I ett konferensrum i Boston stod Mr. Winters och pratade med Mae i telefonen.
Blicken var fäst på TV:n. Han flämtade till. Ett flygplan flög in i Word Trade Center.
Hans arbetsplats i hemstaden var nu ett inferno av eld och rök.
”Tur att affärsresan blev förlängd.” sa någon. ”Annars hade vi varit med där.”

Flickan och hajen

*
Jenna Carter stod vid relingen på den stora fiskebåten och såg ner i det turkosa kristallklara havet när en hajfena bröt vattenytan.
”Wow!” utbrast Jenna.
Hon studsade nästan jämfota, så exalterad var hon. I hela sitt liv hade hon velat se en haj i verkligheten.
Hajen reste sig ur havet och blottade sina tänder. Jennas hjärta bultade.
Inte för att hon var rädd, nej, hon var fascinerad.

Haj och flicka såg varandra i ögonen. Hajen stängde munnen - som om den inte ville skrämmas.
”Han är sååå vacker!” sa Jenna förtjust.
Graham Carter log. Jenna älskade verkligen vilda djur.
Eftersom Graham var fotograf och ägde en tidning om naturfoto kunde han
ta med sig sin dotter på sina resor runt om i världen.
Han kände inte många tonåringar vars bästa vänner var tigrar, apor
och allsköns exotiska djur, men det var precis vad Jenna hade.

När Jenna fotograferade den mäktiga hajen fiskade männen på båten upp djuret på däck.
”Vad gör ni?” sa Jenna.
Något blankt glimmade till i solskenet och i nästa sekund ekade Jennas skrik över det tidigare så lugna havet.
Männen högg av hajens fena, sedan kastade de den blödande hajen i vattnet.
”Mördare!” skrek Jenna. ”Han kommer ju att dö nu!”

En av männen förklarade lugnt att de brukade göra så här.
”Hajfens-soppa är en delikatess.”
”Det här sa ni inget om innan vi åkte ut.” sa Graham.
Han blängde på männen med mördande blick och tryckte sin gråtande dotter intill sig.

Jenna gled ur hans famn och klättrade över relingen.
”Jag vill vara hos hajen när han dör!” grät hon. ”Han ska inte vara ensam.”
Graham rusade fram och lyfte tillbaka henne.
”Att hoppa i vattnet här är farligt.” sa han och höll om tösen igen.
”Pappa… jag vill inte vara här mer.” snyftade Jenna hjärtskärande.

---

© http://www.stopsharkfinning.net

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 4

*
”Det här var kul.” sa Alex glatt en stund senare.
”Vilket då? Pussen?” retades Holly och petade honom i sidan.
Alex räckte ut tungan åt henne.
”Nej, knäppis. Eller… jo, det var rätt kul.” sa han.
Alex ögon glittrade och han skrattade generat till.
”Men jag pratade faktiskt om att spela och sjunga.”
”Min söta lilla superstar.” sa Holly och drog in honom i famnen.

♥

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 3

*
”Spela nåt brorsan!” sa Cassie ivrigt. ”Kan vi inte spela in en låt i studion?”
”Bra idé Cassie!” sa Keith.
De gick in i musikstudion och började sin inspelning.

Ungdomarna sjöng in låten Bring the House Down på CD och Holly spelade keybord och Alex gitarr.
När inspelningen var klar såg Keith stolt på dem och gjorde tummen upp.
”Ni rockar!”
Holly kramade Alex.
”Du är superbra! Du måste hålla på med musik.”

Alex log.
”Mmmm… bra idé Holly. Jag slutar skolan meddetsamma och ger mig ut på turné.”
”Var inte så kaxig Lill-räkan.” skrattade Holly och daskade honom mjukt i baken. ”Och sluta skämta bort komplimanger.”
Holly och Cassie fnissade när Alex rodnade.

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 2

*
Keith log och rufsade om hans hår.
”Din farsa ville att du skulle ha gitarren, Alex. Egentligen är det en födelsedagspresent, men jag kan inte vänta i flera månader, så varsågod.”
Alex visste inte vad han skulle säga.
Han var överväldigad och fick tårar i ögonen.

Han hade bara varit 5 år när hans pappa dog, men sorgen kunde fortfarande kännas väldigt närvarande.
Framför allt när saker påminde honom om Neil - som nu med gitarren.
Pojken svalde gråten och harklade sig generat, han ville inte stå här och gråta inför alla.

Keith kramade honom.
”Jag är okej.” mumlade Alex.
”Man får visa känslor vet du.” sa Holly och pussade sin bäste vän på kinden.
Alex log.
Han plockade försiktigt upp gitarren och tittade lite förstrött på den, kände på strängarna och den blanka röda lacken.

Holly strök Alex över håret.
”Den är väldigt cool.” sa hon.
Alex log och nickade.
”Mmmm… Och tänk att den är min nu.”

Alex - The Rock Star! ^_^/ - del 1

*
Keith hade varit bästa vän och band-kollega med Alex och Cassies biologiske far.
Syskonen älskade Keith och var glada över att han hållit kontakten med dem
i alla år, även efter pappa Neils död.
En dag bestämde sig Alex, Cassie och Holly för att besöka Keith. De var nyfikna på att kolla in hans nya musikstudio.
Alex skor var lite sandiga efter en långpromenad på stranden, så han ville inte ha dem på sig inomhus, trots att Keith sa att det var okej.
När Alex drog av sig skorna fick han syn på en röd elgitarr som stod lutad mot väggen utanför musikstudion.
”Cool! Är den ny?”
Keith log.
”Nej, den är gammal. Och den är din grabben.”
Alex log ett snett litet leende.
”Min? Ha ha, skitkul.” sa han.
Sedan sneglade han klentroget på Keith.
”Vad då min…?”

Keith lade armen om grabbens axlar.
”Känner du inte igen den? Din farsas gitarr.”
Då kände Alex igen gitarren och mindes hur mycket han hade gillat den.
”Du brukade alltid spela på den när du var liten.” sa Keith. ”Och så jublade du: ‘I’m Alex - the rock star!’”
Tjejerna fnissade.
”Guuud vad gulligt!” sa Holly.
”Berätta inte såna här pinsamheter om mig.” skrattade Alex.