Holly ♥ Alex - del 49

*
Holly

Klockan elva hade Alex fortfarande inte kommit hem.
Joanne (Alex fostermamma) och Nora (Alex biologiska mamma) kom hem, men Alex fosterpappa Martin var fortfarande ute och letade.
Maxine var väldigt trött nu och var spöklikt blek, men hon vägrade att gå och lägga sig.
"Inte förrän Alex kommer hem." sa hon bestämt.
"Samma här." sa Cassie. "Kan ju inte sova när jag är så här orolig."

Ungefär en timme senare kom Martin hem. Han såg allvarligt på oss.
"Jag begriper inte vart grabben har tagit vägen..." suckade han.
Martin såg på mig.
"Hände det något med Alex idag?"
Jag skakade på huvudet.
"Nej, han var på bra humör. Åtminstone i skolan... så det måste han hänt något på eftermiddagen.

Jag funderade en stund och såg på Alex mamma.
"Han sa att han skulle åka hem till dig Nora, jag tror han skulle hämta något."
Nora nickade.
"Just det, han ville hämta en bok. Jag la fram den på köksbordet åt honom innan jag åkte på mitt AA-möte idag. Men när jag kom hem låg boken kvar."
Vi alla funderade febrilt. Hade han varit hemma i Paradise, eller inte?

"Var Darryl hemma idag?" frågade Cassie. "Dom kanske har bråkat igen."
Nora skakade på huvudet.
"Darryl kommer inte hem förrän i morgon. Fast han kan ju ha kommit tidigare, men det vet jag inget om."
Nora ringde hem och pratade med sin sambo. Efter någon minut lade hon på luren.
"Alex var inte där, inte nu iallafall. Och Darryl visste inte om han varit hemma tidigare."

Cassie brast i gråt.
"Tänk det har hänt Alex något! Tänk om han är skadad... eller..."
Hon föll ihop i Noras famn och grät hejdlöst.
"Herregud..." mumlade Joanne oroligt. "Älskade unge, vart har du tagit vägen?"

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 48

*
Holly

När jag ringde på dörren hos familjen Clarke kom Ricky rusande. Med andan i halsen och förhoppning i blicken slet 11-åringen upp dörren.
"Jag trodde det var Alex." sa han.
Jag log.
"Tyvärr hjärtat, det var bara jag."
Ricky slog armarna om mig.
"Det är inte bara. Jag blir glad när du kommer hit."
"Tack raring." sa jag och kramade honom.

Janie, Maxine och Cassie kom också bort till ytterdörren.
"Ricky, du får inte öppna dörren själv," förmanade Janie. "Du visste ju inte vem det var."
Ricky såg på sin äldsta storasyster och sa i självklar ton:
"Jag trodde ju att det var Alex."
"Mmmm... men det kunde ha varit nån annan..." sa Maxine.
Sedan såg hon på mig och log ett soligt leende.
Hon såg glad ut, men var inte lika energisk som hon brukar vara.

Stackars Maxine... hon hade en tuff period i sin sjukdom nu; mådde illa av behandlingarna och hade ont i kroppen och lederna.
Men hon är alltid så tapper och klagar aldrig.
Jag förstår inte hur hon orkar vara så stark...

Jag kramade min bästa vän, försiktigt så att jag inte skulle komma åt venkatetern, CVK:n som satt under Maxines nyckelben.
"Holly... jag är inte gjord av glas." sa Maxine och kramade mig hårdare.

Vi gick in i vardagsrummet och slog oss ner i den stora soffan.
"Tänk om Alex är försvunnen..." sa Ricky. "Nån kan ha kidnappat honom..."
Maxine skakade på huvudet.
"Det tror jag inte. Han vill nog bara vara för sig själv ett tag."
Maxine lade tröstande armen om sin lillebror.
"Han kommer snart hem ska du se."

Men tiden gick och det blev sen kväll.
Janie tvingade en mycket motvillig Ricky i säng, sedan satte vi tjejer oss i köket och åt kvällsmat.
Ju mer klockan blev desto oroligare blev vi.
Bara det inte hade hänt Alex något...

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 47

*
Holly

Vid sju-tiden på kvällen när jag öppnade min ryggsäck upptäckte jag några papper med skoluppgifter som tillhörde Alex. Han hade glömt läxorna i skolan.
Tur att de inte skulle vara klara och inlämnade förrän nästa vecka... tänkte jag.
Men det var nog ändå bäst att åka hem till familjen Clarke för att lämna alla papper. Vi skulle nämligen vara lediga från skolan dagen efter och Alex brukar vilja göra sina läxor i god tid innan de ska lämnas in.
Jag ringde Alex mobil, men han svarade inte.
Det var lite märkligt... han brukar aldrig strunta i att svara...

När jag ringde hem till honom var det Maxine som svarade. Hon berättade att Alex inte hade varit hemma på hela dagen.
"Mamma och pappa ska åka ut och leta efter honom." sa Maxine. "Men Janie, Ricky och jag är hemma och väntar, ifall han kommer hem. Du kan väl komma hit?"
Jag sa till Maxine att jag skulle komma så fort jag kunde.
"Och du Holly," sa Maxine. "Packa ner lite sovgrejer och sånt, för om jag känner brorsan rätt vet jag att han vill att du sover över i natt."

Jag slängde ner ett ombyte och toalettsaker i en väska, sedan sprang jag ner på undervåningen och talade snabbt om för mina föräldrar att jag skulle till Alex för det hade hänt något.
"Jag skjutsar dig." sa pappa. "Så slipper du ta bussen."
Åh underbara föräldrar! De ställer alltid upp och de vet hur mycket Alex betyder för mig.

"Vi vet hur viktigt det är för dig att få vara hos Alex när han har det jobbigt, eftersom han mår bra av det." sa pappa när jag tackade honom. "Och han är en mycket bra grabb, en bättre kompis kunde du inte ha fått."
Det håller jag verkligen med om. Alex är världens finaste kille!

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Holly ♥ Alex - del 46

*
Alex

Jag hade precis fått riktigt dåliga nyheter.
Okej, inte så dåliga som när min syster Maxine blev sjuk, eller som när pappa dog, men ändå - jäkligt dåligt kändes det iallafall.
Jag bestämde mig för att sticka iväg från allt ett tag.
Skulle inte vara borta länge, men jag behövde få vara ifred och tänka.
Jag ville inte att min ilska och mitt usla humör skulle gå ut över min familj - nej, då var det bättre att sticka.
Alla skulle bli oroliga, men jag orkade inte bry mig om det just nu.

När min mobil ringde struntade jag i att svara.
Jag hörde på ringsignalen att det var Joanne (min fostermamma).
Jo är bäst, världens mest omtänksamma förälder, men just nu orkade jag inte ens prata med henne.
Någon sekund senare ringde det igen. Även denna gång struntade jag i att svara - trots att det var min lillasyster Cassie.

Jag sneglade på de digitala siffrorna på displayen på min iPhone.
Klockan var redan 18:00.
Familjen skulle äta middag och nu var de nog riktigt oroliga för att jag inte kommit hem.
De dåliga nyheterna tumlade elakt omkring i huvudet på mig och jag kände hur ilskan steg i mitt inre igen.
Jag hade lust att skrika högt eller förstöra något.
Suckande lutade jag mig mot den röda klippan och öppnade Spotify-appen i min iPhone. Det skulle bli skönt att lyssna på låtlistan som Holly gjort åt mig.
Jag hoppades att musiken skulle få mig att försöka koppla av och må bättre.

Solen gick ner medan jag satt där och luften blev kyligare. Men jag kände inte för att gå hem än.
Jag satt kvar och såg på solnedgången och sedan på en mörk stjärnklar himmel.
Allt som hördes var musiken som strömmade ur mina hörlurar.
Jag suckade och blundade.
Försökte glömma världen och all skit som hände i mitt liv just nu.

---

Alex & Holly's låtlista på Spotify:
Holly ♥ Alex

Gästblogg 14/4 2012: Leni

*
Ceci och jag står i en vinter-vit park och tittar på 3 über-glada Duracell-kaniner på speed (dvs Noel, Melwin & Lilla O).
Lilla O dansar glädjedans (tänk Snoopy) och skriker:
"Snööööö! Jippi! Snöööö!"
Hmmm, det var ju ingen som visste att vintern har återvänt,
så det var bra att du basunerade ut det över hela stan. ;-)

Melwin & Noel bygger snögubbe.
Melwin har bestämt att han vill ta hem den nya kompisen
(okej, lycka till med det brorsan...)

Linus kommentar innan vi gick ut:
"Ska ni gå ut nu...? Ingen normal människa går ut i sånt här väder."
Tack brorsan för att du tokighets-förklarar dina syskon och storasysters bästis.
Själv ligger han (lätt förkyld) i sängen och läser Da Vinci-koden.
Han verkade rätt så nöjd med tillvaron.

Jag hoppas ni alla har det bra.
Och kära vänner, deppa inte ihop över våren som kom bort...
efter snö kommer... eh... lite mer snö.
Men så småningom är våren här, så misströsta icke! :)
"Och snart är det Midsommar!" tillägger Noel.


Puss & kram på er!
Leni
(+ Ceci, Noel, Melwin & Lilla O)

*

Firecrackers - del 3

*
Holly, Cassie, Ricky och Alex gick in och fortsatte att mumsa på sin lunch.
"Alex hatar smällare." sa Cassie.
"Mmmm... det gör jag." muttrade Alex.
"Mamma har berättat att han blev skrämd av smällare när han var liten." förklarade Cassie för Holly och Ricky. "Några ungar satte en smällare på dörrhandtaget och ringde på och när Alex öppnade smällde den av rakt i ansiktet på honom."
Holly flämtade förskräckt till och såg på Alex.
"Herregud...! Blev du skadad.?"

Alex skakade på huvdet.
"Nej, som tur var blev jag inte det, men ljudet skrämde mig ordentligt."
Holly strök honom över håret.
"Usch... vilken hemsk upplevelse. Hur gammal var du?"
Alex funderade.
"Jag var nästan fem år." sa han.
Sedan såg han på sin lillasyster och log.
"Och Cassie var bara en liten plutt på 10 månader."
Cassie log tillbaka och nickade.
"Mamma har berättat att jag grät för att du var rädd och ledsen."

Alex skrattade åt minnet.
"Jag vet. Du sympati-grät alltid när vi var små."
"Det är för att du är världens 'bästaste' brorsa ju." sa Cassie ömt.
Ricky nickade instämmande.
"Det är du Alex!"
Holly kramade om Alex.
"Ja, du är världens finaste kille." sa hon och gav sin bästis en puss på kinden.
De andra fnissade när han rodnade.
"Ät er lunch nu istället." mumlade han.

"Åh finaste Alex, du är för söt!" skrattade Holly.
Hon gav honom en puss till.
"Alex, dina öron är röda!" skrattade Ricky förtjust.
Tjejerna fnissade och fnisset blev bara värre när Alex gav dem en blick och försökte se arg ut.
"Du ser faktiskt ännu sötare ut nu." sa Holly.
"Gör jag inte alls." mumlade Alex generat.
Holly log ömt mot honom och rufsade om i hans hår.

Firecrackers - del 2

*
Ricky såg ilsket på honom.
"Min brorsa är ingen fegis!"
"Är han visst!" sa flera av pojkarna.
Alex tog ett steg närmare ungarna. De tog ett par steg tillbaka, men fortsatte att se kaxiga ut.
"Ricky är en lipsill som är rädd för smällare." sa en 12-årig tjej.
Hon höll upp en smällare som hon tände och gjorde sig beredd att slänga den mot Ricky.

Alex drog snabbt in Ricky bakom sig. Sedan slet han den smällaren ur den kaxiga tjejens hand och slängde den ifrån sig.
Den hårda smällen från den lilla pjäsen fick Ricky att hoppa till.
Alex sade åt sin lillebror att gå in till Holly och Cassie och innan han själv följde efter Ricky såg han allvarligt på skitungarna.
"Alltså, jag skiter i om ni spränger fingrarna av er, men ni ska ge fan i att slänga smällare på min brorsa!"

Holly och Cassie hade stått på trappan och sett alltihop.
Nu gick Holly fram till Alex.
"Bra gjort. Och det var bra att du lyckades behärska dig."
"Det var jäkligt svårt att hålla sig lugn ska jag tala om." sa Alex.
Holly log och lade armen om hans midja.
"Förstår det. Men förhoppningsvis lyssnar dom på dig."
"Mmmm..." suckade Alex. "eller så spränger de fingrarna av sig..."

Firecrackers - del 1

*
Sun City, California. Våren 2011

Alex satt med sin bästa vän Holly och lillasyster Cassie i köket hos Alex fosterfamilj och åt lunch när köksdörren plötsligt rycktes upp.
Lillebror Ricky kom inrusande. 11-åringen verkade skrämd och upprörd.
"Vad har hänt...?" undrade Alex oroligt.
"Några stora ungar kastar smällare på mig!" sa Ricky. "Jag sa åt dom att sluta, men dom bara skrattar åt mig och kallar mig fegis."
Alex svor och släppte ner sin smörgås så häftigt att potatis-chipsen på tallriken flög ut på bordet, sedan rusade han ut.
"Alex, ta det lite lugnt!" ropade Holly efter honom.

Cassie log och skakade på huvudet.
"När brorsan blir arg vet han inte vad 'ta det lugnt' är..."
Holly log också.
"Nej, jag vet det. Nåde den som jäklas med hans syskon..."
Alex och Cassies styvfar hade nyligen jämfört Alex humör med en Cherry Bomb, en slags smällare.

Ricky och Alex gick fram till ungarna med smällare.
"Är det där din storebror?" frågade unge i 12-års-åldern som höll en smällare i handen.
"Ja." sa Ricky stolt.
Grabben med smällaren såg forskande på Alex
"Du är inte särskilt stor."
Alex blängde sammanbitet på ungen, men han ignorerade kommentaren.
Han fick ofta gliringar om att han såg yngre ut än sina 17 ½ år.
"Min brorsa är lika gammal som du, men han är mycket större." fortsatte smällar-ungen.
Alex suckade trött. Han hade ingen större lust att bemöta skitsnacket.

Ungen verkade vara på ett utmanande humör, för han räckte fram en smällare och en cigarett-tändare.
"Jag slår vad om att du inte vågar hålla i den här." flinade han försmädligt.
Alex knöt nävarna, men han öppnade händerna igen och räknade tyst till tio istället - ett trick han ibland behövde ta till för att lugna ner sig.
Klippa till en yngre grabb var ingen bra idé - även om ungen var en första klassen skitunge.
"Att hålla i en tänd smällare är rent idiotiskt." sa Alex.
"Fegis!" hånlog skitungen med smällaren.