*
Happy Birthday
Chloe!
Chloe!
måndag, juli 04, 2011
söndag, juli 03, 2011
Skrivpuff - 3 juli 2011
Skriv om ett rum.
Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.
Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.
Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.
Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för
Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.
Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.
Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.
Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för
lördag, juli 02, 2011
Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011
Skriv om oreda och om ett rep.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.
När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.
Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.
söndag, juni 19, 2011
onsdag, juni 15, 2011
måndag, juni 13, 2011
lördag, juni 11, 2011
lördag, maj 21, 2011
SkrivPuff 20 maj 2011
Skriv om en maktkamp.
Blue Creek, maj 2010
Smärtan i magen fick honom att vika sig dubbel.
Kyle visste inte vad han hade sagt eller gjort för att väcka faderns vrede den här gången... men plötsligt hade han fått en spark som fick honom att tappa andan.
"Kom ihåg vad jag har lärt dig, Kyle."
Kyle svarade inte. Han kved och flämtade efter luft.
Fadern tog tag om sin sons hår, drog hans huvud bakåt och såg honom i ögonen.
Kyle visste att han inte hade något val, han nu måste upprepa mottot som fadern så många gånger präntat in i honom.
"Pojkar gråter inte." sa Kyle sammanbitet.
"Just det, pojkar gråter inte." sa fadern milt. "Duktig pojke."
Han släppte taget om sin sons hår och rufsade om i det istället.
Sedan drog han upp Kyle från golvet och lade armen om pojkens magra axlar.
"Tråkigt bara att jag måste ta i lite för att du ska lyssna på mig." sa fadern med en liten suck. "Men du vet att jag inte gör det för att vara elak, inte sant, min pojke?"
"Ja, Sir, det vet jag..." sa Kyle, nästan ohörbart.
Kyle hatade sig själv för att han inte kunde stå emot faderns makt.
Ibland önskade han att han inte var en liten tanig 14-åring...
"Det är ju för ditt eget bästa." fortsatte fadern (så sa han alltid). "Du och din syster måste lära er att inte vara uppkäftiga. Och så ont gjorde det väl inte, va?"
Det gjorde det visst, men Kyle skakade på huvudet.
Faderna smekte pojken över ryggen.
"Då behöver du väl inte se så bedrövad ut?"
"Nej..." mumlade Kyle.
Fadern log.
"Bra lilla gubben. Jag ska åka iväg till bowlinghallen nu och hämta din syster. Och du går och lägger dig, du ska ju upp till skolan i morgon."
Fadern tog på sig sin jacka och gick ut till bilen.
Pojken gick in på sitt rum och kröp ner i sin säng.
Han snyftade i kudden.
Blue Creek, maj 2010
Smärtan i magen fick honom att vika sig dubbel.
Kyle visste inte vad han hade sagt eller gjort för att väcka faderns vrede den här gången... men plötsligt hade han fått en spark som fick honom att tappa andan.
"Kom ihåg vad jag har lärt dig, Kyle."
Kyle svarade inte. Han kved och flämtade efter luft.
Fadern tog tag om sin sons hår, drog hans huvud bakåt och såg honom i ögonen.
Kyle visste att han inte hade något val, han nu måste upprepa mottot som fadern så många gånger präntat in i honom.
"Pojkar gråter inte." sa Kyle sammanbitet.
"Just det, pojkar gråter inte." sa fadern milt. "Duktig pojke."
Han släppte taget om sin sons hår och rufsade om i det istället.
Sedan drog han upp Kyle från golvet och lade armen om pojkens magra axlar.
"Tråkigt bara att jag måste ta i lite för att du ska lyssna på mig." sa fadern med en liten suck. "Men du vet att jag inte gör det för att vara elak, inte sant, min pojke?"
"Ja, Sir, det vet jag..." sa Kyle, nästan ohörbart.
Kyle hatade sig själv för att han inte kunde stå emot faderns makt.
Ibland önskade han att han inte var en liten tanig 14-åring...
"Det är ju för ditt eget bästa." fortsatte fadern (så sa han alltid). "Du och din syster måste lära er att inte vara uppkäftiga. Och så ont gjorde det väl inte, va?"
Det gjorde det visst, men Kyle skakade på huvudet.
Faderna smekte pojken över ryggen.
"Då behöver du väl inte se så bedrövad ut?"
"Nej..." mumlade Kyle.
Fadern log.
"Bra lilla gubben. Jag ska åka iväg till bowlinghallen nu och hämta din syster. Och du går och lägger dig, du ska ju upp till skolan i morgon."
Fadern tog på sig sin jacka och gick ut till bilen.
Pojken gick in på sitt rum och kröp ner i sin säng.
Han snyftade i kudden.
torsdag, maj 19, 2011
SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 2
*
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.
"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.
Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"
Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.
Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.
Uppdaterad: 24/11 2015
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.
"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.
Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"
Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.
Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.
Uppdaterad: 24/11 2015
SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 1
Skriv om något svårfunnet
Sun City Hospital. Januari 2011
"Oj, det var inte lätt att hitta några blodådror här." sa sköterskan. "Jag tror dom gömmer sig."
Maxine såg på sitt vänstra armveck, blått och prickigt av nålstick. Hon suckade. Det såg ut som hennes armveck hade blivit misshandlat.
"Vi gör ett nytt försök, eller vad säger du Maxine?" frågade sköterskan och höll upp en ny droppnål.
Maxine drog åt sig armen.
"Sluta misshandla mig!" fräste hon.
Sköterskan såg på tonårsflickan och log milt.
"Men lilla Maxine... jag måste sätta ett dropp."
"Rör mig inte!" skrek Maxine.
Sköterskan suckade.
"Droppet ger dig näring, det behöver du eftersom du inte vill äta mat längre."
Doktor Craven kom in i Maxines sjukrum. Han log mot flickan och sköterskan.
"Vad är ni oense om idag då?"
"Maxine låter mig inte sätta ett dropp." suckade sköterskan.
"Du misshandlar min arm!" fräste Maxine.
"Sätt droppet i höger armveck istället," sa doktor Craven till sköterskan. "det vänstra behöver få vila lite."
"Grön Jello-O hjälper." sa en liten röst från dörröppningen.
Doktor Craven, Maxine och sköterskan vände sig mot dörren och fick syn på
8-åriga Brianna.
Den lilla flickan bar en liten virkad mössa på sitt kala huvud och kramade en fjärilsformad kudde i famnen.
"Kroppen blir glad om man äter Jello-O," fortsatte flickan. "för den är magisk, och då blir man inte så rädd för nålar."
Doktor Craven log. Det var han själv som hade kommit på det där med magisk Jello-O en dag när Brianna inte ville ta sina sprutor.
"Då ska se om jag hitta lite magisk Jell-O." sa han.
Han lämnade rummet.
Del 2
Sun City Hospital. Januari 2011
"Oj, det var inte lätt att hitta några blodådror här." sa sköterskan. "Jag tror dom gömmer sig."
Maxine såg på sitt vänstra armveck, blått och prickigt av nålstick. Hon suckade. Det såg ut som hennes armveck hade blivit misshandlat.
"Vi gör ett nytt försök, eller vad säger du Maxine?" frågade sköterskan och höll upp en ny droppnål.
Maxine drog åt sig armen.
"Sluta misshandla mig!" fräste hon.
Sköterskan såg på tonårsflickan och log milt.
"Men lilla Maxine... jag måste sätta ett dropp."
"Rör mig inte!" skrek Maxine.
Sköterskan suckade.
"Droppet ger dig näring, det behöver du eftersom du inte vill äta mat längre."
Doktor Craven kom in i Maxines sjukrum. Han log mot flickan och sköterskan.
"Vad är ni oense om idag då?"
"Maxine låter mig inte sätta ett dropp." suckade sköterskan.
"Du misshandlar min arm!" fräste Maxine.
"Sätt droppet i höger armveck istället," sa doktor Craven till sköterskan. "det vänstra behöver få vila lite."
"Grön Jello-O hjälper." sa en liten röst från dörröppningen.
Doktor Craven, Maxine och sköterskan vände sig mot dörren och fick syn på
8-åriga Brianna.
Den lilla flickan bar en liten virkad mössa på sitt kala huvud och kramade en fjärilsformad kudde i famnen.
"Kroppen blir glad om man äter Jello-O," fortsatte flickan. "för den är magisk, och då blir man inte så rädd för nålar."
Doktor Craven log. Det var han själv som hade kommit på det där med magisk Jello-O en dag när Brianna inte ville ta sina sprutor.
"Då ska se om jag hitta lite magisk Jell-O." sa han.
Han lämnade rummet.
Del 2
tisdag, maj 17, 2011
SkrivPuff: Utmaning 17 maj 2011
Skriv om främlingsskap
Jag satt på trappan utanför vårt hus och klottrade lite i mitt ritblock, tecknade ner mina tankar. Det var någon terapigrej min mamma kommit på.
"Om du inte vill prata om dina tankar och känslor kan du väl rita dem?" sa hon en gång och så gav hon mig skissblock och pennor.
Det var en bra idé, för jag gillar att rita.
När jag till slut såg ner på mitt verk fick jag se detta: En lång väg kantad av spöklika träd.
På vägen stod en alien med äggformat huvud och enorma ögon som stirrade på mig. I bakgrunden en månskenshimmel och ett UFO.
Jag skrattade lite glädjelöst.
Mamma kom ut och tittade på min teckning.
"Är det så här du känner dig nu?" frågade hon. ”Som en alien?”
Jag nickade och tittade på min alien-teckning igen.
"Extra-terrestrial. Visste du att det betyder ungefär 'inte av denna värld'?" sa jag.
”Det visste jag inte.” sa mamma.
Hon strök mig över håret.
"Du kan och vet så mycket, min älskling."
Det vet jag inte om jag gör, men jag känner mig ofta som en alien, en främling.
Jag passar inte in någonstans.
Mitt namn, Lonely, betyder ju till och med ‘ensam’ - och mitt efternamn, Wallace, betyder ‘främling’.
Ensam Främling.
Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk ger sitt barn ett så konstigt namn? Går inte det under kategorin barnmisshandel?
Enda sedan jag var liten har jag försökt övertala min mamma att låta mig byta namn, till ett lite mer normalt än Lonely.
"Det är väl kul med ett unikt namn?" sa min mamma en gång.
Mmmm… jättekul.
Kära mamma, det är inte så kul att bli inlåst i sitt skåp i skolan eller slängd i en papperskorg... eller få glåpord kastade efter sig i korridorerna, bara för ens skolkamrater inte fattar grejen med ett unikt namn.
När jag börjar på college ska jag nog i alla fall hitta på ett nytt namn och börja ett helt nytt liv.
"Lone, vi åker iväg och äter lunch om en halvtimme."
Jag ryckte till när mammas röst väckte mig ur mina tankar.
"Okej." sa jag.
Mamma kysste mig på huvudet och så gick hon in i huset igen.
Jag satt ensam igen och funderade på vad jag skulle teckna härnäst.
Jag satt på trappan utanför vårt hus och klottrade lite i mitt ritblock, tecknade ner mina tankar. Det var någon terapigrej min mamma kommit på.
"Om du inte vill prata om dina tankar och känslor kan du väl rita dem?" sa hon en gång och så gav hon mig skissblock och pennor.
Det var en bra idé, för jag gillar att rita.
När jag till slut såg ner på mitt verk fick jag se detta: En lång väg kantad av spöklika träd.
På vägen stod en alien med äggformat huvud och enorma ögon som stirrade på mig. I bakgrunden en månskenshimmel och ett UFO.
Jag skrattade lite glädjelöst.
Mamma kom ut och tittade på min teckning.
"Är det så här du känner dig nu?" frågade hon. ”Som en alien?”
Jag nickade och tittade på min alien-teckning igen.
"Extra-terrestrial. Visste du att det betyder ungefär 'inte av denna värld'?" sa jag.
”Det visste jag inte.” sa mamma.
Hon strök mig över håret.
"Du kan och vet så mycket, min älskling."
Det vet jag inte om jag gör, men jag känner mig ofta som en alien, en främling.
Jag passar inte in någonstans.
Mitt namn, Lonely, betyder ju till och med ‘ensam’ - och mitt efternamn, Wallace, betyder ‘främling’.
Ensam Främling.
Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk ger sitt barn ett så konstigt namn? Går inte det under kategorin barnmisshandel?
Enda sedan jag var liten har jag försökt övertala min mamma att låta mig byta namn, till ett lite mer normalt än Lonely.
"Det är väl kul med ett unikt namn?" sa min mamma en gång.
Mmmm… jättekul.
Kära mamma, det är inte så kul att bli inlåst i sitt skåp i skolan eller slängd i en papperskorg... eller få glåpord kastade efter sig i korridorerna, bara för ens skolkamrater inte fattar grejen med ett unikt namn.
När jag börjar på college ska jag nog i alla fall hitta på ett nytt namn och börja ett helt nytt liv.
"Lone, vi åker iväg och äter lunch om en halvtimme."
Jag ryckte till när mammas röst väckte mig ur mina tankar.
"Okej." sa jag.
Mamma kysste mig på huvudet och så gick hon in i huset igen.
Jag satt ensam igen och funderade på vad jag skulle teckna härnäst.
 |
| ♪ Alien - Tokio Hotel |
fredag, maj 13, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:129 - 12 maj
Skriv om återvinning.
"Ursäkta, vad håller du på med?" undrade Justin.
Han stirrade på sin tvillingsyster.
Mackenzie såg oförstående på honom och sedan på läskburken hon just tagit från köksbordet.
"Jag ska lägga den här i återvinningstunnan." sa hon och pekade på den ljusblå återvinningstunnan för burkar borta vid diskbänken. "Vad trodde du jag skulle göra?"
Justin tog tillbaka burken.
"Bra att du återvinner, men får jag dricka upp min läsk först?"
"Vem hindrar dig?" sa Mackenzie, en aning irriterad.
"Du!" sa Justin, ännu mer irriterad.
Tvillingarnas äldre bror Leonard såg på dem och suckade.
"Ni har bråkat hela veckan... det börjar bli lite tröttsamt."
Men varken Mackenzie eller Justin hörde på. De fortsatte att blänga på varandra.
Henry Jennings kom in i köket. När han såg sina yngsta barn blänga på varandra suckade han.
"Är ni två igång nu igen? Hur länge ska ni tjafsa med varandra?"
"Jag tjafsar inte," sa Mackenzie. "jag återvinner."
"Jag märker det." sa hennes pappa. "Ni två återvinner samma dumma bråk hela tiden. Gå upp på ert rum och stanna där tills ni blir sams igen."
"Jag längtar tills vi flyttar till California," sa Justin. "då får vi eget rum."
"Ja, för när vi kommer till Cali ska jag mata dig till hajarna." kontrade Mackenzie tjurigt.
Henry Jennings slog handflatan i bordet.
"Mackenzie och Justin, nu räcker det! Ni får utegångsförbud i en vecka båda två!"
"Utegångsförbud igen...?" stönade Justin.
Han och Mackenzie hamnade ofta i trubbel.
"Just det min son." sa Henry. "Utegångsförbud - igen. Då har ni tid att tänka lite på saker och ting."
"Pappa och hans dumma återvinnings-idéer..." muttrade Mackenzie.
Justin skrattade.
"Syrran! Den var bra!"
Mackenzie besvarade leendet.
"Tack brorsan."
Tvillingarna gjorde en high-five.
"Vad har vi bråkat om den veckan egentligen?" frågade Justin.
Mackenzie ryckte på axlarna.
"Ingen aning... nåt heldumt förmodligen."
"Jag är inte så trött på att dela rum med dig." sa Justin. "Det var bara nåt jag vräkte ur mig."
Mackenzie log.
"Jag vet. Och jag ska inte mata dig till hajarna."
"Puh, då kan jag andas ut nu." skrattade Justin.
"Vad skönt att ni är sams igen." sa Henry och kramade sina barn. "Det måste vi fira. Jag ska laga lite god mat."
Justin, Mackenzie och Leonard utbytte förfärade blickar.
Barnen Jennings tyckte att deras far var den sämste kocken i delstaten.
"Pappa..." sa Mackenzie och la armen om Henrys axlar. "Vi vill gärna behålla middagen nere, inte... eh... 'återvinna' den..."
Justin och Leonard skrattade.
"Du ska få för återvinning." sa Henry.
Han drog till sig sin dotter och började kittla henne.
"Hjälp!" skrek Mackenzie.
"Nej tack..." sa Justin. "det här vill inte jag bli inblandad i."
"Justin, du är hajmat..." morrade Mackenzie mellan fniss-attackerna.
"Ursäkta, vad håller du på med?" undrade Justin.
Han stirrade på sin tvillingsyster.
Mackenzie såg oförstående på honom och sedan på läskburken hon just tagit från köksbordet.
"Jag ska lägga den här i återvinningstunnan." sa hon och pekade på den ljusblå återvinningstunnan för burkar borta vid diskbänken. "Vad trodde du jag skulle göra?"
Justin tog tillbaka burken.
"Bra att du återvinner, men får jag dricka upp min läsk först?"
"Vem hindrar dig?" sa Mackenzie, en aning irriterad.
"Du!" sa Justin, ännu mer irriterad.
Tvillingarnas äldre bror Leonard såg på dem och suckade.
"Ni har bråkat hela veckan... det börjar bli lite tröttsamt."
Men varken Mackenzie eller Justin hörde på. De fortsatte att blänga på varandra.
Henry Jennings kom in i köket. När han såg sina yngsta barn blänga på varandra suckade han.
"Är ni två igång nu igen? Hur länge ska ni tjafsa med varandra?"
"Jag tjafsar inte," sa Mackenzie. "jag återvinner."
"Jag märker det." sa hennes pappa. "Ni två återvinner samma dumma bråk hela tiden. Gå upp på ert rum och stanna där tills ni blir sams igen."
"Jag längtar tills vi flyttar till California," sa Justin. "då får vi eget rum."
"Ja, för när vi kommer till Cali ska jag mata dig till hajarna." kontrade Mackenzie tjurigt.
Henry Jennings slog handflatan i bordet.
"Mackenzie och Justin, nu räcker det! Ni får utegångsförbud i en vecka båda två!"
"Utegångsförbud igen...?" stönade Justin.
Han och Mackenzie hamnade ofta i trubbel.
"Just det min son." sa Henry. "Utegångsförbud - igen. Då har ni tid att tänka lite på saker och ting."
"Pappa och hans dumma återvinnings-idéer..." muttrade Mackenzie.
Justin skrattade.
"Syrran! Den var bra!"
Mackenzie besvarade leendet.
"Tack brorsan."
Tvillingarna gjorde en high-five.
"Vad har vi bråkat om den veckan egentligen?" frågade Justin.
Mackenzie ryckte på axlarna.
"Ingen aning... nåt heldumt förmodligen."
"Jag är inte så trött på att dela rum med dig." sa Justin. "Det var bara nåt jag vräkte ur mig."
Mackenzie log.
"Jag vet. Och jag ska inte mata dig till hajarna."
"Puh, då kan jag andas ut nu." skrattade Justin.
"Vad skönt att ni är sams igen." sa Henry och kramade sina barn. "Det måste vi fira. Jag ska laga lite god mat."
Justin, Mackenzie och Leonard utbytte förfärade blickar.
Barnen Jennings tyckte att deras far var den sämste kocken i delstaten.
"Pappa..." sa Mackenzie och la armen om Henrys axlar. "Vi vill gärna behålla middagen nere, inte... eh... 'återvinna' den..."
Justin och Leonard skrattade.
"Du ska få för återvinning." sa Henry.
Han drog till sig sin dotter och började kittla henne.
"Hjälp!" skrek Mackenzie.
"Nej tack..." sa Justin. "det här vill inte jag bli inblandad i."
"Justin, du är hajmat..." morrade Mackenzie mellan fniss-attackerna.
onsdag, maj 11, 2011
SkrivPuff: Utmaning 2011:128 - 11 maj
Skriv om ett läger.
*
Silver Beach, Sun City, CA. 1 Januari 2011
"Ser du fram emot foto-lägret nästa vecka?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
Hans fostermamma såg förvånat på honom.
"Inte...? Men älskling, du älskar ju fotografering."
"Jo, det gör jag," sa Alex. "men det känns inte bra att jag ska åka till Camp Topeka med klassen medans Maxine måste vara på sjukhuset för behandling..."
Cassie lade armen om sin storebror.
"Men Alex, jag tror att Maxine vill att du ska ha kul."
Maxine kom in i köket.
"Klart jag vill att du ska ha kul, dummer." sa hon och log mot Alex. "Vad är det med dig? Vill du inte ha kul?"
Alex log lite.
"Jag tror inte att jag ska följa med klassen på foto-lägret nästa vecka."
Maxine stirrade klentroget på sin fosterbror.
"Say what...? Du älskar foto! Och du får inte kasta bort en kul resa."
"Han vill inte åka för att du måste vara på sjukhuset nästa vecka." förklarade Cassie.
Maxine suckade.
"Alex, du får inte missa en underbar foto-resa bara för att jag råkar vara sjuk...! Du ska åka med till Camp Topeka - annars får vi tvinga dig! Förstått?"
Alex skrattade.
"Okej då, jag åker väl med då. Och vem skulle ge tvinga mig förresten... du?"
Maxine nickade.
"Jag har mina metoder..." varnade hon.
Cassie fnissade.
"Tur att Alex är så kittlig!"
Flickorna fnissade konspiratoriskt.
"Jag tror jag går ut härifrån nu." sa Alex. "Innan ni hittar på nåt..."
Cassie klamrade sig fast vid sin storebror.
"Gå inte, vi ska inte kittla dig."
Sedan tillade hon lurigt:
"Inte så mycket iallafall."
Maxine fnissade.
Alex log.
"Hmmm... undrar om man kan åka upp till lägret redan nu...?" sa han fundersamt.
Hans fostermamma och systrar skrattade.
*
Silver Beach, Sun City, CA. 1 Januari 2011
"Ser du fram emot foto-lägret nästa vecka?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
Hans fostermamma såg förvånat på honom.
"Inte...? Men älskling, du älskar ju fotografering."
"Jo, det gör jag," sa Alex. "men det känns inte bra att jag ska åka till Camp Topeka med klassen medans Maxine måste vara på sjukhuset för behandling..."
Cassie lade armen om sin storebror.
"Men Alex, jag tror att Maxine vill att du ska ha kul."
Maxine kom in i köket.
"Klart jag vill att du ska ha kul, dummer." sa hon och log mot Alex. "Vad är det med dig? Vill du inte ha kul?"
Alex log lite.
"Jag tror inte att jag ska följa med klassen på foto-lägret nästa vecka."
Maxine stirrade klentroget på sin fosterbror.
"Say what...? Du älskar foto! Och du får inte kasta bort en kul resa."
"Han vill inte åka för att du måste vara på sjukhuset nästa vecka." förklarade Cassie.
Maxine suckade.
"Alex, du får inte missa en underbar foto-resa bara för att jag råkar vara sjuk...! Du ska åka med till Camp Topeka - annars får vi tvinga dig! Förstått?"
Alex skrattade.
"Okej då, jag åker väl med då. Och vem skulle ge tvinga mig förresten... du?"
Maxine nickade.
"Jag har mina metoder..." varnade hon.
Cassie fnissade.
"Tur att Alex är så kittlig!"
Flickorna fnissade konspiratoriskt.
"Jag tror jag går ut härifrån nu." sa Alex. "Innan ni hittar på nåt..."
Cassie klamrade sig fast vid sin storebror.
"Gå inte, vi ska inte kittla dig."
Sedan tillade hon lurigt:
"Inte så mycket iallafall."
Maxine fnissade.
Alex log.
"Hmmm... undrar om man kan åka upp till lägret redan nu...?" sa han fundersamt.
Hans fostermamma och systrar skrattade.
Dark Games - 6
*
Jordan såg sorgset efter den store mannen.
Saknaden Mr. Granger känner efter sin frus och lilla dotters död måste vara enorm... tänkte Jordan.
Två år tidigare hade Tracy och lilla Bailey Granger brutalt mördats när de ertappade en inkräktare i huset.
Mr. Granger hade för längesedan friats från misstankarna om att han skulle varit mördaren, men han hade ändå valt att flytta från deras fina hus och flytt till skrotupplaget där han arbetade.
Nu bodde han i sin husbil permanent med hunden Spartacus som enda sällskap.
Det gick rykten om att Granger var galen och brutal, men Jordan visste bättre och han avskydde att folk spred rykten och uttalade sig om saker de inte hade en aning om.
Jordan gick sakta hemåt.
Han var så uppfylld av sina tankar att han inte märkte att han var iakttagen.
Från en skuggig gränd följde åtta par ögon varenda steg han tog.
Alldeles för sent upptäckte Jordan att de fyra stora killarna bevakade honom.
Jordan såg sorgset efter den store mannen.
Saknaden Mr. Granger känner efter sin frus och lilla dotters död måste vara enorm... tänkte Jordan.
Två år tidigare hade Tracy och lilla Bailey Granger brutalt mördats när de ertappade en inkräktare i huset.
Mr. Granger hade för längesedan friats från misstankarna om att han skulle varit mördaren, men han hade ändå valt att flytta från deras fina hus och flytt till skrotupplaget där han arbetade.
Nu bodde han i sin husbil permanent med hunden Spartacus som enda sällskap.
Det gick rykten om att Granger var galen och brutal, men Jordan visste bättre och han avskydde att folk spred rykten och uttalade sig om saker de inte hade en aning om.
Jordan gick sakta hemåt.
Han var så uppfylld av sina tankar att han inte märkte att han var iakttagen.
Från en skuggig gränd följde åtta par ögon varenda steg han tog.
Alldeles för sent upptäckte Jordan att de fyra stora killarna bevakade honom.
Dark Games - 5
*
"Ska du följa med in och ta en läsk?" frågade Mr. Granger efter en stund.
"Tack, men jag borde gå hem och göra läxorna nu. Jag har en hel del att läsa tills i morgon."
"Vad läser ni nu?"
"To Kill A Mockingbird." svarade Jordan.
"Ah, klassiker. Filmen är också bra."
Jordan log och nickade.
"Ja."
Jordan hade sett filmen To Kill A Mockingbird tillsammans med Quinn och deras kompis Veronica.
Jordan suckade och fick något drömskt i blicken när han tänkte på sina kompisar och alla deras filmkvällar och allt annat kul de brukade göra tillsammans.
Spartacus husse log mot pojken.
"Du saknar dom va?"
"Va…?" frågade Jordan.
"Quinnessa och Veronica. Du saknar dom va?"
Jordan nickade.
Han hade saknat dem varje dag sedan de båda flyttade till den där internatskolan.
"Bra tjejer." log mannen. "Dom brukade sitta barnvakt till min lilla flicka."
"Ja, just det." sa Jordan. "Det minns jag."
Mannen suckade och hans blick fylldes av smärta.
"Men hon är borta nu, min lilla flicka."
”Jag är så ledsen Mr. Granger…” sa Jordan. "Det som hände är så fruktansvärt..."
Mr. Granger nickade.
”Det är därför jag dricker så mycket, för att döva smärtan… eller försöka glömma… Jag vet inte…"
Mr. Granger skakade på huvudet.
"Jag borde nog inte tynga dig med mina mörka minnen, Jordan... Ta hand om dig grabben.”
Mr. Granger vände sig bort från Jordan och började gå bort mot sin husbil.
"Ska du följa med in och ta en läsk?" frågade Mr. Granger efter en stund.
"Tack, men jag borde gå hem och göra läxorna nu. Jag har en hel del att läsa tills i morgon."
"Vad läser ni nu?"
"To Kill A Mockingbird." svarade Jordan.
"Ah, klassiker. Filmen är också bra."
Jordan log och nickade.
"Ja."
Jordan hade sett filmen To Kill A Mockingbird tillsammans med Quinn och deras kompis Veronica.
Jordan suckade och fick något drömskt i blicken när han tänkte på sina kompisar och alla deras filmkvällar och allt annat kul de brukade göra tillsammans.
Spartacus husse log mot pojken.
"Du saknar dom va?"
"Va…?" frågade Jordan.
"Quinnessa och Veronica. Du saknar dom va?"
Jordan nickade.
Han hade saknat dem varje dag sedan de båda flyttade till den där internatskolan.
"Bra tjejer." log mannen. "Dom brukade sitta barnvakt till min lilla flicka."
"Ja, just det." sa Jordan. "Det minns jag."
Mannen suckade och hans blick fylldes av smärta.
"Men hon är borta nu, min lilla flicka."
”Jag är så ledsen Mr. Granger…” sa Jordan. "Det som hände är så fruktansvärt..."
Mr. Granger nickade.
”Det är därför jag dricker så mycket, för att döva smärtan… eller försöka glömma… Jag vet inte…"
Mr. Granger skakade på huvudet.
"Jag borde nog inte tynga dig med mina mörka minnen, Jordan... Ta hand om dig grabben.”
Mr. Granger vände sig bort från Jordan och började gå bort mot sin husbil.
Dark Games - 4
*
"Dra åt helvete ungjävlar innan jag skjuter er!" vrålade Granger.
De fyra bråkstakarna sprang därifrån.
De hade inte lust att få baken full av hagel eller vad nu tokgubben hade laddat bössan med.
Jordan satte på sig sin ryggsäck och reste sig för att springa iväg han med.
"Nej, stanna du grabben."
Mannens röst lät vänlig nu.
Han lade ner geväret på marken och satte sig ner intill Spartacus och kliade hunden bakom öronen.
"Du är den där grabben som ger min hund mat och vatten och grejer. Eh… Jordan heter du, va?"
Jordan nickade.
"Ja Sir."
"Tack ska du ha grabben." sa mannen. "Det är bra att du ser till Spartacus.”
”Han är en fin hund.” sa Jordan.
Mr. Granger nickade.
”Ibland när jag dricker för mycket glömmer jag bort att jag har något att ta ansvar för… och ibland blir jag lite knäpp av spriten och gör dumma saker."
Jordan nickade.
"Men det var bra att du skrämde bort de där idioterna."
Mr. Granger skrockade.
"Ja vad fan, de ska inte komma till mitt skrotupplag och tro de är något. Och bråkar man med Spartacus kompis får man med mig att göra. Eller hur Spartacus? Ingen får vara dum mot Jordan."
"Vaff vaff!" skällde Spartacus instämmande.
"Dra åt helvete ungjävlar innan jag skjuter er!" vrålade Granger.
De fyra bråkstakarna sprang därifrån.
De hade inte lust att få baken full av hagel eller vad nu tokgubben hade laddat bössan med.
Jordan satte på sig sin ryggsäck och reste sig för att springa iväg han med.
"Nej, stanna du grabben."
Mannens röst lät vänlig nu.
Han lade ner geväret på marken och satte sig ner intill Spartacus och kliade hunden bakom öronen.
"Du är den där grabben som ger min hund mat och vatten och grejer. Eh… Jordan heter du, va?"
Jordan nickade.
"Ja Sir."
"Tack ska du ha grabben." sa mannen. "Det är bra att du ser till Spartacus.”
”Han är en fin hund.” sa Jordan.
Mr. Granger nickade.
”Ibland när jag dricker för mycket glömmer jag bort att jag har något att ta ansvar för… och ibland blir jag lite knäpp av spriten och gör dumma saker."
Jordan nickade.
"Men det var bra att du skrämde bort de där idioterna."
Mr. Granger skrockade.
"Ja vad fan, de ska inte komma till mitt skrotupplag och tro de är något. Och bråkar man med Spartacus kompis får man med mig att göra. Eller hur Spartacus? Ingen får vara dum mot Jordan."
"Vaff vaff!" skällde Spartacus instämmande.
Dark Games - 3
*
Men det kom ingen smäll.
Jordan öppnade förvånat ögonen.
De tre berlockerna i silver som hängde på Jordans halskedja tycktes fånga gängledarens intresse.
"Vad har vår lilla loser för tönt-halsband på sig då?"
Ledaren studerade de silverberlockerna.
En liten kula av blå Topas. Ädelstenen var ett beskydd, bland annat för onda makter.
Och många trodde att Topas kunde förhindra mardrömmar och sömngång om man lade ädelstenen under huvudkudden.
Jordan hade fått Topas-kulan av sin bästa vän Quinn, eftersom hon visste att Jordan alltid hade haft stora problem med mardrömmar och nattskräck. Och han var dessutom en sömngångare.
De andra berlockerna var av silver.
Symbolen för Libra - Jordans stjärntecken - och en Davidsstjärna.
Ledaren för gänget hånlog när han såg stjärnan.
"Aha, en jude-stjärna."
"Davidsstjärna heter det." rättade Jordan.
"Du ska bara prata när du bli tilltalad." sa ledaren. "Förstått."
Han snärtade till Jordan på näsan.
Spartacus morrade nu ännu mer och började skälla högt.
En dörr slogs upp någonstans inne på skrotupplaget och Spartacus ägare rusade fram mot stängslet.
”Oh shit…!” utbrast en av killarna i gänget. ”Det är galne gubben Granger…!
Den store mannens ansikte var plufsigt av för mycket alkolhol och sömn och ögonen var rödsprängda.
I händerna höll han ett gevär.
Men det kom ingen smäll.
Jordan öppnade förvånat ögonen.
De tre berlockerna i silver som hängde på Jordans halskedja tycktes fånga gängledarens intresse.
"Vad har vår lilla loser för tönt-halsband på sig då?"
Ledaren studerade de silverberlockerna.
En liten kula av blå Topas. Ädelstenen var ett beskydd, bland annat för onda makter.
Och många trodde att Topas kunde förhindra mardrömmar och sömngång om man lade ädelstenen under huvudkudden.
Jordan hade fått Topas-kulan av sin bästa vän Quinn, eftersom hon visste att Jordan alltid hade haft stora problem med mardrömmar och nattskräck. Och han var dessutom en sömngångare.
De andra berlockerna var av silver.
Symbolen för Libra - Jordans stjärntecken - och en Davidsstjärna.
Ledaren för gänget hånlog när han såg stjärnan.
"Aha, en jude-stjärna."
"Davidsstjärna heter det." rättade Jordan.
"Du ska bara prata när du bli tilltalad." sa ledaren. "Förstått."
Han snärtade till Jordan på näsan.
Spartacus morrade nu ännu mer och började skälla högt.
En dörr slogs upp någonstans inne på skrotupplaget och Spartacus ägare rusade fram mot stängslet.
”Oh shit…!” utbrast en av killarna i gänget. ”Det är galne gubben Granger…!
Den store mannens ansikte var plufsigt av för mycket alkolhol och sömn och ögonen var rödsprängda.
I händerna höll han ett gevär.
Dark Games - 2
*
Jordan hade inte sett till någon av de fyra killarna på hela dagen, så de måste ha skolkat från skolan.
Skolan Jordan gick i var liten och det märktes direkt när någon elev fattades. Det märktes i synnerhet när det här lilla uppbådet inte var i skolan, då var det lugn och tryggt för eleverna.
Det lilla uppbådet bestod av fyra bråkstakar som sedan första klass hade förpestat livet för sina skolkamrater, de roade sig med att terrorisera, hota och skrämmas.
Jordan förstod inte varför rektorn aldrig tog sitt förnuft till fånga och gjorde något åt dem, relegering eller vad som helst.
Spartacus tyckte nog som Jordan, för nu lade han öronen bakåt och morrade.
"Man borde skjuta ihjäl det där fula, jävla missfostret till hund!" sa en killarna.
Han gav stängslet en hård spark.
Spartacus gnydde lite.
”Håll käft ditt fula missfoster!” skrek killen som sparkat på stängslet.
"Spartacus är inget missfoster!" sa Jordan.
Han visste bättre än att reta upp eller säga emot gänget, och han brukade heller inte tilltala dem, men nu var han så arg.
Jordan avskydde när någon var elak mot djur - och hans medmänniskor också för den delen.
Ledaren för gänget böjde sig över Jordan och grep tag om Jordans axel.
"Sa du nåt, din lilla loser?"
"Ja, det gjorde jag." sa Jordan.
"Vi får nog lära den här lille skiten att hålla käft." sa ledaren.
Han tog tag i linningen till Jordans T-shirt och fick samtidigt grepp om den tunna kedjan i silver som Jordan alltid bar om halsen.
Han knöt näven och måttade ett slag mot Jordans näsa.
Jordan blundade och förberedde sig på smärtan och blodet som snart skulle komma.
Jordan hade inte sett till någon av de fyra killarna på hela dagen, så de måste ha skolkat från skolan.
Skolan Jordan gick i var liten och det märktes direkt när någon elev fattades. Det märktes i synnerhet när det här lilla uppbådet inte var i skolan, då var det lugn och tryggt för eleverna.
Det lilla uppbådet bestod av fyra bråkstakar som sedan första klass hade förpestat livet för sina skolkamrater, de roade sig med att terrorisera, hota och skrämmas.
Jordan förstod inte varför rektorn aldrig tog sitt förnuft till fånga och gjorde något åt dem, relegering eller vad som helst.
Spartacus tyckte nog som Jordan, för nu lade han öronen bakåt och morrade.
"Man borde skjuta ihjäl det där fula, jävla missfostret till hund!" sa en killarna.
Han gav stängslet en hård spark.
Spartacus gnydde lite.
”Håll käft ditt fula missfoster!” skrek killen som sparkat på stängslet.
"Spartacus är inget missfoster!" sa Jordan.
Han visste bättre än att reta upp eller säga emot gänget, och han brukade heller inte tilltala dem, men nu var han så arg.
Jordan avskydde när någon var elak mot djur - och hans medmänniskor också för den delen.
Ledaren för gänget böjde sig över Jordan och grep tag om Jordans axel.
"Sa du nåt, din lilla loser?"
"Ja, det gjorde jag." sa Jordan.
"Vi får nog lära den här lille skiten att hålla käft." sa ledaren.
Han tog tag i linningen till Jordans T-shirt och fick samtidigt grepp om den tunna kedjan i silver som Jordan alltid bar om halsen.
Han knöt näven och måttade ett slag mot Jordans näsa.
Jordan blundade och förberedde sig på smärtan och blodet som snart skulle komma.
Dark Games - 1
Maine. Juni 2010
Efter allt som hände den där stekheta sommar-eftermiddagen ångrade Jordan Rosman bittert att han tagit vägen förbi skrotupplaget.
Men han hade så gärna velat titta till Spartacus, den stora hunden som bodde inne på skrotupplaget.
Spartacus ägare var ofta full och brukade glömma bort sin stackars hund, så Jordan brukade sticka till hunden lite mat och ge honom vatten ur en flaska.
Spartacus hade för längesedan lärt sig att känna igen Jordans doft och röst och kom alltid ivrigt rusande mot det höga, rutiga stängslet varje gång den snälla tonårspojken kom för hälsa på.
Hundens svans svängde hit och dit av glädje när Jordan nu kom fram till stängslet.
Jordan satte sig på huk och pratade med hunden.
"Hej Sparty! Vad glad du var idag."
Spartacus stack ut nosen genom en av romberna i stängslet för att kunna ge Jordan en glad hundpuss.
"Jag önskar att jag kunde ta med mig dig." sa Jordan. "Du skulle nog trivas jättebra hemma hos mig."
"Vaff!" instämde Spartacus.
Jordan drog upp en flaska med vatten ur sin ryggsäck och gav Spartacus lite.
"Det är varmt idag Sparty, du måste dricka mycket."
Spartacus gav Jordan en tacksam slick på fingrarna som höll flaskan.
Plötsligt såg Jordan hur den soliga marken skuggades av fyra långa gestalter.
Jordan vände sig om och tittade upp på fyra killar som gick i samma skola som han.
"Men titta, vad gulligt, lilla mesen Jordan kan prata med djuren." sa en av killarna.
Jordan blundade och suckade tugnt.
Åh nej… inte dom…
Efter allt som hände den där stekheta sommar-eftermiddagen ångrade Jordan Rosman bittert att han tagit vägen förbi skrotupplaget.
Men han hade så gärna velat titta till Spartacus, den stora hunden som bodde inne på skrotupplaget.
Spartacus ägare var ofta full och brukade glömma bort sin stackars hund, så Jordan brukade sticka till hunden lite mat och ge honom vatten ur en flaska.
Spartacus hade för längesedan lärt sig att känna igen Jordans doft och röst och kom alltid ivrigt rusande mot det höga, rutiga stängslet varje gång den snälla tonårspojken kom för hälsa på.
Hundens svans svängde hit och dit av glädje när Jordan nu kom fram till stängslet.
Jordan satte sig på huk och pratade med hunden.
"Hej Sparty! Vad glad du var idag."
Spartacus stack ut nosen genom en av romberna i stängslet för att kunna ge Jordan en glad hundpuss.
"Jag önskar att jag kunde ta med mig dig." sa Jordan. "Du skulle nog trivas jättebra hemma hos mig."
"Vaff!" instämde Spartacus.
Jordan drog upp en flaska med vatten ur sin ryggsäck och gav Spartacus lite.
"Det är varmt idag Sparty, du måste dricka mycket."
Spartacus gav Jordan en tacksam slick på fingrarna som höll flaskan.
Plötsligt såg Jordan hur den soliga marken skuggades av fyra långa gestalter.
Jordan vände sig om och tittade upp på fyra killar som gick i samma skola som han.
"Men titta, vad gulligt, lilla mesen Jordan kan prata med djuren." sa en av killarna.
Jordan blundade och suckade tugnt.
Åh nej… inte dom…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)