SkrivPuff: Utmaning 2011:39 - 8 februari

Skriv om att ha koncentrationsförmåga.

Blue Creek High School, maj 2010

Ashlee tittade nästan oseende på provet med flervalsfrågor hon hade framför sig på bänken. Sedan flyttades fokus till blyertspennorna hon hade framför sig istället, hon lade dem i snygg ordning och lade radergummit prydligt intill pennorna.
Mrs. Adams, lärare i Engelska, satt vid katedern och såg på sin 14-åriga elev, som nu satt med hakan vilande i handflatan och rättade till sina pennor.
Hon reste sig och gick fram till Ashlee.
"Hur är det gumman, är det svårt att koncentrera sig idag?"
Ashlee suckade och nickade.
"Det är rörigt. Här."
Flickade pekade på sitt huvud.
"Rörigt på grund av din OCD och tics?" frågade Mrs. Adams.
Hon visste att Ashlee hade stora problem med sina tvångstankar och tics.
Ashlee nickade igen.
"Och jag är nog lite nervös... Jag ska till sjukhuset idag och göra ett sånt där EEG igen."
Hon knackade sig i huvudet med pekfingret.
"Men det går nog bra, Ashlee." sa Mrs. Adams lugnt och mjukt. "Det gick ju bra förra gången."
"Mmmm... men den här gången kanske dom hittar nåt fel."
Ashlee bet sig fundersamt i underläppen.

Mrs. Adams gav flickan en liten lätt kram.
"Vill du gå undan och prata lite om din oro en stund?"
Ashlee skakade på huvudet så att hennes mörka skruvlockar yrde omkring henne.
"Nej, jag måste göra klart resten av provet. Det är några frågor kvar och bara en halvtimme kvar av lektionen."
Flickan lutade sig över pappret och med mycket spänd koncentration läste hon frågorna och kryssade i svaren.
När hon var klar började hon rastlöst rätta till sina pennor igen.
"Mrs. Adams, jag är klar." viskade Ashlee. "Kan jag få lite extrafrågor?"
"Vi har inga extrafrågor lilla gumman." sa hennes lärare. "Vila hjärnan lite nu istället, det är bara tio minuter kvar."
"Okej." sa Ashlee.
Mrs. Adams såg lite oroligt på den speciella flickan.
Ashlee är så duktig och jobbar alltid så hårt med sina skoluppgifter, tänkte hon. Kanske lite för hårt?

Skratt- & puss-sjukan - 2

*
"Pojkar, jag särar på er nu." sa Miss Coleman, bestämt men ändå mjukt. "Ryan, du får sitta mellan Sheila och Maureen istället."
"Men dom är ju på puss-humör...!" protesterade Ryan.
Miss Coleman skrattade.
"Vad bra, då kanske du lugnar ner dig lite. Eller vill du hellre sitta vid katedern, framme hos mig?"
"Nej..." mumlade Ryan.
"Tänkte väl det." sa Miss Coleman log och mot honom.
Hon lade armen om pojkens magra axlar och ledde bort honom till bänkarna där Sheila och Maureen satt.

Så fort Ryan hade slagit sig ner mellan Maureen och Sheila, gav Sheila honom en puss på kinden.
Ryan såg mycket riktigt generad ut.
"Jag botade dig!" fnissade Sheila. "Du blev lugnare."
"Och dina öron är röda." påpekade Maureen fnissande.
Hon tyckte alltid det var lika kul att Ryans öron blev röda så fort han blev väldigt generad.
Ryan försökte hålla händerna över sina röda, varma öron och samtidigt skriva uppsats.
Det gick inte så bra.
"Vad sysslar du med, Ryan...?!" fnissade Maureen och petade Ryan i sidan.
"Ssssh...!" fnissade Ryan och skruvade kittligt på sig. "Du stör min koncentrationsförmåga."
"Åh Ryan," skrattade Maureen. "du är det sötaste som finns!"
Ryan skakde på huvudet.
"Tjejer..." muttrade han.
Men sedan log han.

Skratt- & puss-sjukan - 1

Abraham Lincoln High School, maj 1971

Miss Coleman såg på sina elever. De jobbade flitigt med sina uppsatser.
Förutom två av pojkarna.
"Ryan och Clark, för tredje gången: nu får ni sluta viska och fnissa, koncentera er på era uppsatser lite istället, annars måste jag sära på er två."
"Vi ska skärpa oss, Miss Coleman." lovade Ryan.
Men i nästa sekund brast killarna ut i skratt igen.

Miss Coleman kunde inte låta bli att le åt dem.
"Har ni fått skrattsjukan idag igen, pojkar?"
Ryan nickade.
"Mmmm... den är obotlig."
"Jag kan bota dig, Ryan - med en puss." sa Sheila, i en kärleksfullt retsam ton och blinkade åt Ryan.
Hon visste ju hur generad och blyg Ryan alltid blev när hon eller någon annan tjej pussade honom.

"Åh jag vill ha en puss!" utropade Clark. "Plantera en här, mylady."
Han pekade på sin kind.
Sheila skakade på huvudet.
"Bra försök Clark." sa Ryan.
Clark såg på Sheila med en överdrivet besviken min.

SkrivPuff: Utmaning 2011:38 - 7 februari

Skriv om medkänsla.

"Det är såna här känslor 
som man har med sig hela tiden."

- Noel (snart 7 år)

Montana Memories: Little Wildcat - del 5

*
”Vad heter du lille vän?” frågade damen.
”Sebastian Cooper.” svarade pojken.
”Åh kära barn!” utbrast damen. ”Då är du Anna Coopers pojke.”
Sebastian nickade. Hans ögon blev blanka när han hörde sin mors namn.
När damen såg den lille pojken tårblanka ögon bestämde hon sig för att inte prata mer om hans mor, hon ville inte riva upp sorg hos honom.
Istället stack hon ner handen i sin väska och fiskade upp ett par slickepinnar och räckte fram dem mot Sebastian.
”Får du äta sött?” frågade hon.
Pojkens ögon glittrade lyckligt, som om hon givit honom en stor skatt.
”Tack så mycket ma’am!”
Sebastian tog emot slickepinnarna. Han stoppade de söta skatterna i sina byxfickor, alla utom en - den stoppade han med detsamma i munnen.
"Mmmm...! Mumsigt!"
Damen log och klappade pojken på kinden.
”Ät inte upp alla på en gång nu lille vän.”
Sebastian fnissade.
”Det ska jag inte.”
Han vinkade adjö till den snälla tanten och gick vidare vägen fram.

Montana Memories: Little Wildcat - del 4

*
Tre långa månader hade gått sedan Sebastians älskade mor trampades ihjäl av en galen häst.
Far hade inte pratat med honom sedan dess.
Sebastian hade gråtit sig till sömns varje natt, för att hans saknade mor, och för att far inte tycktes älska honom längre.
Men den här morgonen vid frukostbordet hände något som förändrade den kalla tillvaron.
Far hade strukit Sebastian över håret och tittat på honom med blanka, sorgsna ögon.
Sebastian förstod.
Det betydde förlåt. Förlåt för den där hemska morgonen när far givit Sebastian en örfil och sedan skrikit åt honom. Och han ville be om ursäkt för att han knappt pratat med Sebastian på flera månader. Men han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig.
Men det gjorde inte så mycket att far inte sa ‘förlåt’ rent ut, Sebastian tyckte nästan att fars mjuka, varma beröring kändes bättre än ett litet ord.
För det var sådan far var egentligen; varm och snäll. Han kunde vara en aning sträng ibland, men menade aldrig något illa.

När far gick ut för att jobba sprang Sebastian ut på äventyr.
Kanske jag har fått min far tillbaka, tänkte han.
Känslan gjorde pojken sprudlande lycklig. Han sprang över ängen och hjulade ett par gånger av pur glädje.
Han tumlade ner från den ganska höga, gräsbeklädda kullen.
När han hamnade nere vid en vägen, ställde han sig upp, en aning snurrig.
”Oj lille vän… gjorde du dig illa?” frågade en gammal dam.
”Nej då.” log Sebastian och borstade av sig spår av gräs och blommor och vägdamm. ”Jag ska bli akrobat, och då måste man ju öva lite."
Pojken fnissade glatt åt sitt tokiga påhitt.
Den gamla damen log varmt mot honom.
Vilken ljuvlig och söt liten busunge!

SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 2

*
Belette böjde sig fram mot ungen för att plocka upp henne från marken.
Men lilla Soleil vägreade att låta sig släpas iväg av den här elaka typen. Hon skrek gällt och bet inspektören hårt i handen.
Belette svor till och släppte taget om flickan.
Barnet rusade iväg utan att vända sig om.

Nåja, tänkte Belette. Jag får tag i henne förr eller senare. Inga gatungar, tjuvar eller horor ska undkomma så länge jag lever och patrullerar på Paris gator.
Han borstade av händerna på sin rock, som om han fått smuts eller någon ännu värre på sig av den lilla flickan.
Sedan gick han mycket belåten vidare genom staden, mot polisstationen.

I skuggorna inne i en liten gränd kurade Soleil. Hon såg en belåten inspektör gå förbi.
Se inte så belåten ut, Monsieur Vessla, tänkte Soleil. Vår revolution är nära nu och när rättvisan segrar över förtrycket försvinner nog det där fula flinet ur ert ansikte.

När Soleil vågade sig ut ur gränden gick hon tillbaka till Café Coeur Rouge, visslande på glad liten trudelutt.

*

♫ La Faute À Voltaire ♪

SkrivPuff: Utmaning 2011:37 - 6 februari - 1

Skriv om att veta för mycket.

Paris, Juni 1832

Inspektör Belette* haffade den lilla flickan i samma sekund som hon klev ut från Café Coeur Rouge.
Flickans bomullsklänning var blå, vit och röd. Precis som flaggan som vajade på en av husväggarna en bit därifrån.
"Du är visst en sann liten patriot du." kommenterade Belette.
Soleil såg storögd på den store polisinspektören.
"Patriote...? Vad betyder det, Monsieur?" frågade Soleil oskyldigt.
"Du är nog ingen dumbom." sa Belette och log lite mot flickan. "Du vet nog vad jag pratar om."
Soleil skakade på huvudet och försökte slita sig ur polisinspektörens grepp, men då tog han bara ett hårdare grepp om hennes arm.
"Du umgås mycket med ungdomarna därinne. Vad brukar de prata om?" lirkade Belette.
"Litteratur, Monsieur." svarade Soleil i en nästan drömmande ton. ”Molière och Voltaire.”
Sedan fnissade hon till.
”Molière och Voltaire! Hörde ni, inspektör’n, jag rimmade nästan. Molière och Voltaire… Gillar ni poesi?”

Belette suckade. Det skulle vara lättare att pressa vin ur en sten än att få ur den här trasungen uppgifter om den annalkande revolutionen som han hört folk viska så mycket om på Paris gator.
"Nu berättar du vad du vet om studenternas lilla revolution!" sa Belette skarpt.
Åh vilken nedrig snokare inspektören är! tänkte Soleil.
"Släpp mig din elaka vessla, annars skriker jag!" fräste hon.
Hon tänkte inte låta sig skrämmas av en stor drummel till inspektör.
Inspektör Belette blev mörk i ögonen. Ingen liten lortig trasunge skulle komma och vara uppnosig mot honom ostraffat.
Han skulle minsann se till att den lilla toviga saken spärrades in!
Det var en enkel sak. Han hade spärrat in gatungar förr. Pas de problème.


(*Belette = vessla)

SkrivPuff: Utmaning 2011:36 - 5 februari

Skriv om självsäkerhet.

Den blonde killen med varggrinet ställde sig nära Dani vid baren och flinade upp sig extra mycket.
"Vad säger du om att följa med mig hem ikväll, stumpan?"
23-åriga Dani Danelli skänkte honom en kort blick.
"Varför skulle jag det? Hittar du inte hem?"
Danis kollegor Angela Wood och Jacob Linz, som satt vid ett runt bord nära baren, skrattade.
Den blonde ställde sig ännu närmare Dani.
"Du är snygg." flinade han. "Jag gillar dig."
"Jag känner det." sa Dani torrt. "Fäll ner domkraften. Och om du gillar din hand, föreslår jag att du tar bort den från min häck nu."
Nu hördes flera skratt från människorna omkring Dani. De myste av att se den unga tjejen platta till den närgångne killen.
Det blonda varggrinets flin slocknade. Han tog snabbt bort handen.
"Så du vill inte följa med mig hem?" försökte han på nytt.

"Nu får han nog ge sig innan Dani tröttnar rejält på honom." viskade Jacob till Angela.
Angela nickade eftertryckligt.
Dani log ett sött leende mot varggrins-killen.
"Du kan få följa med mig om du vill."
Killens leende blev brett igen.
"Alright!" hurrade han. "Vart ska vi gå?"
"Mitt jobb." svarade Dani och höll upp någonting framför honom.
Killens haka föll till golvet.
"Shit! Är du snut?!" flämtade han när polisbrickan från Special Crime Agency blänkte mot honom i lampskenet.
Dani log förnöjt.
"Yep! Dani Danelli, SCA."
Dani missbrukade aldrig sin makt som SCA-agent, men vid vissa tillfällen kändes det nödvändigt att vifta lite med brickan. Och hon kände att detta var ett sådant tillfälle.
"Hur känns det?" frågade hon leende. "Är det fortfarande kul att antasta unga tjejer...?"
"Helvete...!" var det enda varggrinet fick fram.
"Mmmm, vem vet, du kanske hamnar där om du fortsätter med sexuella trakasserier."

Angela Wood och Jacob Linz log stolt mot deras yngsta kollega.
"Det gjorde du bra, raring." log bartendern Mona.
Det var på tiden att någon satte dit alla äckel som kom till hennes bar och tafsade på hennes kunder.
En kvinna på en barstol höjde sitt glas öl och gjorde tummen upp mot Dani.
"Fan tjejen, du är min idol!"
*

Mina karaktärer är med mig (hela tiden)...

... överallt...
Denna gången ville Caley lämna ett litet "fotspår" ;-)

SkrivPuff: Utmaning 2011:35 - 4 februari

Skriv om att fråga "Varför?"

Sjukhusflygeln, Blue Creek Hill Orphan Asylum. Våren 2010.

Syster Otis såg på den 13-åriga flickan som satt i stolen mittemot henne.
Flickans ögon, som hade samma färg som riktigt mörk Whiskey, blickade sorgset tillbaka.
"Varför pratar du inte Caley? Vi vet att du kan, det är inga fel på dina stämband och helt stum är du inte. Du kan, bara du vill."
Caley vände sig trotsigt bort från sköterskan, och började snurra upp en av sina mörkröda skruvlockar på pekfingret. Hon släppte sedan hårlocken och studerade sina nagelband istället.
Syster Otis suckade och tog tag om Caleys smala, ärrade handleder.
"Nu måste du prata lite med oss Caley." sa hon med sirapslen röst. "Någonting har du väl att säga?"
Flickan öppnade munnen en aning.
Syster Otis lutade sig förväntasfullt framåt en aning och log mot flickan.
"Ja...? Vad vill du säga till mig, lilla Caley?"
Caley stängde munnen. Tänderna slogs lätt ihop med ett litet klickande ljud.
Flickan skakade på huvudet.
Syster Otis suckade otåligt.
"Snälla lilla Caley, varför säger du ingenting?! Du vet ju att du inte får träffa Carrie och Charlie på fredag om du inte sköter dig!"
Tårar steg i flickans ögon. Hon blev förkrossad varje gång hon förvägrades att träffa sin storasyster och storebror - och det visste syster Otis mycket väl.

Caley slet åt sig sina händer, som syster Otis fortfarande höll, i och blängde hatfullt på kvinnan.
Den yngre sköterskan, syster Grey, log vänligt mot Caley.
"Caley, du kan ju lite ASL, kan du inte teckna något till syster Otis, visa vad du har lärt dig?"
Caley log lite mot syster Grey och nickade.
Syster Grey var den snällaste sköterskan i sjukhusflygeln. Hon och Caley kom alltid överens.
Det var Grey som en gång hade visat Caley en sida på internet om ASL - American Sign Language.
Caley hade lärt sig en del tecken och använde dem bara när hon ville prata i kod. De enda som förstod Caleys eget språk var hennes syster, bror, broderns flickvän och syster Grey.

Nu formade Caley händerna till ett tecken.
"Har du lärt dig teckenspråk lilla vän?" log syster Otis ansträngt. "Ja... det var ju ett... trevligt, alternativt kommunikationssätt."
Caley nickade och gav syster Otis ett lömskt leende. Och så tecknade hon.
Syster Grey fick mycket svårt att hålla sig för skratt och var tvungen att vända sig bort.
Otis skulle bara veta... att Caley precis kallade henne häxa...!
Caley kände sig riktigt belåten.
Så går det när man vill tvinga mig att prata.


Här kan du se tecknet för Witch (= Häxa)
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:34 - 3 februari

Skriv om ängslan

Blue Creek, maj 2010

Coral såg på sitt betygskort och suckade bedrövat.
"D i biologi och D i idrott."
Darla lade armen om henne.
"Men resten är bara A och B - och några A och B plus tillochmed! Din pappa borde bli super-stolt över dig, Coral!"
"Jag vet inte..." sa Coral. Hon suckade igen.
"Mmm... han lär bli jättestolt..." mumlade Kyle. "Två barn med D i idrott."
Darla kramade om dem.
"Men älsklingar...! Era betyg är ju jättebra! Och du, Coral, vår biologilärare är så taskig som ger dig D, bara för att du inte klarar av av dissekera äckliga saker...!"
"Jag vet!" utbrast Coral. "Han är en idiot."
"Vi borde dissekera honom." muttrade Kyle.
Coral och Darla började skratta.
"Okej Kyle... det där lät inte läbbigt alls." log Darla. "Är du släkt med Sweeney Todd eller?"
Hon petade Kyle i sidan.
Kyle fnissade och tog bort Darlas hand.
"Mmmm, jag tror faktiskt jag är det." flinade han.
Sedan blev han allvarlig och såg på sin syster.
"Coral, finns det ingen chans för dig att läsa upp ditt biologi-betyg?"
Coral suckade och nickade.
"Jo... biologiläraren har sagt att det fortfarande finns tid till det innan sommarlovet. Men då måste jag dissekera något..."

När Darla gick på toaletten sjönk Coral ner på en stol i korridoren och begravde ansiktet i händerna.
"Han kommer bli vansinnig om jag kommer hem med det här betyget...!"
Coral kände ångest och ängslan i hela kroppen.
"Han blir vansinning på mig med." sa Kyle. "Jag klarar inte matten och kanske inte idrotten heller..."
Betygskortet skrynklade sig i pojkens ångest-svettiga hand.
Coral drog ett djupt andetag för att bli av med lite av ångesten som började trycka över bröstet.
"Jag gör det." sa hon när trycket äntligen lättade. Hon reste sig upp. "Jag dissekerar nåt. Vi får hoppas att jag dör av äckel eller nåt..."
Kyle kramade henne.
"Vet du hur stark du är syrran?" sa han med ömhet och beundran i rösten.
Coral skakade på huvudet.
"Jag är inte stark..." suckade hon.
"Skämtar du!" utbrast Kyle. "Du klarar hur mycket som helst, trots att det är skitjobbigt för dig. Du är min superhjälte."
Coral svalde gråtklumpen i halsen och kramade sin bror. Sedan log hon mot honom.
"Superhjälte...? Då måste jag skaffa en sån där dräkt va?"
"Ja! Du kan bli Hit-Girl!" fnissade Kyle.
Coral skrattade och nöp honom i midjan.
"Okej lillebror, nu får du inte läsa dina Kick-Ass-magasin mer."

"Vad skrattar ni åt?" frågade Darla roat när hon kom ut från toaletten.
"Syrran ska bli Hit-Girl!" sa Kyle med överdramatisk och dov röst.
"Ja, se 14-åriga pojkar..." skrockade Darla. Hon kittlade Kyle i nacken. "Sötnos, är det inte så att du läser lite för mycket serietidningar?"
Kyle fnissade och skakade på huvudet.
"Nope, det gör jag inte. Min syrra är superhjälte faktiskt!"
Coral log mot sin lillebror.
"Okej, visst, jag är Hit-Girl... och efter lunch ska jag slåss mot den onde biologiläraren."
Kyle log.
"Yay! Hit-Girl power!" sa han triumferande.
Coral log och rufsade om hans hår.
"Brorsan... skolpsykologens rum ligger nere i korridoren vid entrén." skojade hon.
Kyle fnissade.
*

Februari-sol

Mjuk solskens-vind
sveper bort
Vinterns sista spår
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:33 - 2 februari

Skriv om att vara ambitiös.

Blue Creek High School. Maj 2010.

"Coral, där är du ju! Jag har letat efter dig."
Darla slog sig ned intill Coral, som satt vid ett bord i skolbiblioteket, djupt försjunken i en bok.
"Läser du?"
"Mmmm..." sa Coral utan att titta upp från boken. "Detta här är ett bibliotek, Darl."
Darla skrockade och petade Coral i sidan.
"Nu ska inte lilla Miss Collins vara kaxig. Men du... jag trodde du hade läst ut Huckelberry Finn...?"
Coral tittade på sin bästa vän och log.
"Jo, den läste jag ut igår. Nu läser jag War of the Worlds."
Coral höll upp boken och visade Darla framsidan av H.G. Wells klassiker om marsianerna som invaderar Jorden.
"Herregud..." pustade Darla. "Coral Collins, hur många böcker läser du i veckan egentligen...?"
Coral log lite urskuldande.
"Det här är lite extraläsning bara."
"Extraläsning?" utbrast Darla. "Lilla hjärtat... det är bra att vara ambitiös, men du jobbar alldeles för hårt med ditt skolarbete."

Darla suckade och gav Coral en allvarlig blick.
"Coral, jag vet att din pappa kan vara lite strikt mot dig och Kyle när det gäller läxor, men du får inte överanstränga dig. Hade inte du migrän senast igår?"
Coral nickade.
"Jo, men..."
"Inga men." avbröt Darla. Hon reste sig och tog boken ifrån Coral. "Stoppa nu ner Mr. Cruise i din ryggsäck, så går vi och äter fredags-pizza och dricker litervis med läsk med Ashlee och din gullunge till lillebror!"
Coral fnissade och tog tillbaka boken.
"Darl, Tom Cruise är bara med i filmen War of the Worlds, inte i boken."
Darla låtsades bli förfärad.
"Vad säger du? Är inte snyggingen Cruise med i boken?! Det avgör saken; då tänker jag aldrig läsa den."

Coral skrattade och satte upp sina koppar-röda lockar i en hästsvans.
"Vad ska du välja som extraläsning?" frågade hon.
"Idag ska jag bara läsa pizza-menyn." log Darla. Hon lade armen om Corals midja. "Kom, min lilla über-ambitiösa kompis, nu går vi. Jag är vrålhungrig."
Coral skrattade.
"Jag är också lite hungrig. Men du, den här boken är faktiskt rätt så spännande."
Hon viftade lätt med boken framför Darla.
"Coral Joy Collins, våga inte säga ordet 'bok' igen." varnade Darla och kittlade sin bästis.
"Nej, sluta!" fnissade Coral och vred sig ur sin väns grepp. "Jag ska vara snäll och ska inte säga det där läskiga ordet mer idag."
"Bra." sa Darla.
Coral log ett finurlig leende.
"Fast du borde läsa den, Darl. Den är bra."
Skrattande hoppade Coral undan ännu en kittlingsattack från Darla.
Sedan stoppade hon ner War of the Worlds i sin ryggsäck. Marsianernas invasion fick vänta tills ikväll.
Men Coral kände sig nöjd med sig själv. Nu skulle hon få bra betyg den här terminen också - och pappa skulle inte kunna säga att hon var oambitös och oduglig i skolan.
Han kanske tillochmed skulle bli stolt över henne. Men bara kanske.

The War of the Worlds

Dagens rätt...

*
Varje dag brukar mamma fråga vad vi fått för mat i skolan, en liten tradition hon hållit på med sedan Linus och jag var små.

Mamma: Fick ni något gott idag?

Noel: Mja... det vi fick var inte så värst gott... Det var såna här strumpeband.

Jag: Eh... va??? Strumpeband??

Tony: Kan man äta sånt...?

Noel: Aaaa... inge' gott.

Linus: Seriöst, strumpeband?? Menar du inte något annat?

Noel: Näää, strumpeband hette det!

Emilia (väldigt försiktigt): Noel, menar du möjligtvis isterband?

Noel (skiner upp): Aaaaaa! Det hette det! Isterband!

Melwin: Jag inte heller gillar om klisterband.

Ja... vad säger man? Kära maträtter har många namn? ;-)

Puss & Kram,
Leni
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:32 - 1 februari

Skriv om att fylla en kunskapslucka.

Blue Creek High School. Maj 2010.

"Kyle, hur kan du tycka att matte är så svårt...?" frågade Marshall vid slutet mattelektionen. "Det är ingen konst att få ihop några ekvationer."
"Men jag har ju dyskalkyli." svarade Kyle.
"Jaha, där mattesvårighets-skiten som Mrs. Rice har babblat om?"
Kyle nickade.
"Men vaddå?" undrade Marshall. "Blir man dum i huvudet för det?"
"Kyle är inte dum i huvudet!" fräste Ashlee.
"Men Gud... ta det lite lugnt, Ashlee...!" stönade Julie Carver. "Du blir ju helt galen så fort man frågar Kyle något."
"Lägg av Julie." muttrade Kyle.
Han var trött på att Julie alltid hackade på Ashlee.

"Men Kyle," fortsatte Marshall. "du har alltså inga mattekunskaper alls typ...?"
Kyle skakade på huvudet.
"Nej, det kan man säga."
"Men... var har dom kunskaperna tagit vägen då?" frågade en annan klasskamrat.
Kyle ryckte på axlarna.
"Vet inte... måste ha glömt dom på bussen imorse."
Ashlee fnissade.
"Yep! När vi åker hem får vi fråga busschauffören om han har sett dom."
Kyle, Ashlee och deras kompisar gapskrattade.

De andra klasskamraterna stirrade på dem. Några skrattade, men de flesta uppfattade inte vad som var så kul.
Julie skakade trött på huvudet.
"Alltså... jag vet inte vem som är mest störd av er."
Hennes blick föll på Ashlee.
"Jo vänta, det vet jag ju..." sa hon försmädligt.
Kyle blängde förhatligt på Julie.
Ashlee svarade sin fiende med ett uppsträckt långfinger.

"Kyle, du borde inte umgås så mycket med Ashlee," fortsatte Julie. "hennes stördhet kanske smittar av sig."
"Vet du Julie, vi borde ge dig en fyndig replik på det där." Kyle log änglalikt. "Men... nä... du är inte värd det."
*

1 februari 2011: Grattis Ray

*

Happy Birthday Ray!

Love,
Mom & Dad
 Charli
 Nikki, Dani & Cole
 Uncle Marco & Uncle Bobby

*

A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 6

22 December

"Vi har ett fall med en 10-årig flicka som har försvunnit." berättade en av cheferna. "Försvinnandet anmäldes av flickans far, Harvey Nichols. Flickan heter..."
"Noelle." fyllde Dani i.
Chefen stirrade på sin yngsta agent.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
"Jag känner familjen Nichols." sa Dani. "Nikki och brukade sitta barnvakt åt Noelle när hon var yngre. Jag vill ta fallet."
Chefen såg osäker ut.
"Jag vet inte Dani..."
"Okej, jag formulerar om," sa Dani. "jag tar fallet."
"Är det så bra, Dani?" frågade cheften. "Du känner henne..."
"Just precis." avbröt Dani. "Jag känner Noelle och hennes familj och vet mycket om henne."
Chefen suckade och log.
"Okej okej, Dani, jag ger mig. Du och Jacob får ta fallet. Men jag behöver fler mannar på det. Wood och Daley?"
Agenterna Angela Wood och John Daley nickade.
Chefen delade ut uppdrag till sina övriga agenter och önskade dem all lycka till.

"Vi åker hem till familjen Nichols." sa Dani till Jacob.
"Det är nog bäst att Jacob kör." flinade Daley.
Jacob såg förbryllat på Daley och sedan på Dani.
"Varför är det bäst att jag kör?"
Daley gav Dani ett menande flin.
Dani suckade.
"Jag körde på trottoaren EN gång...!"
Hon höll upp ett pekfinger i luften för att illustrera antalet.
"Vi jagade en förövare och hade därmed bråttom, okej? Och dessutom var det tomt på den gatan."
Daley skrockade och gav Jacob en blick.
"Fattar du nu varför jag tycker att du borde köra?"
Jacob log. Han vände sig till Dani och sträckte fram handflatan mot henne.
"Bilnycklarna, tack. Jag kör - alltid."
Dani suckade och gav sin partner bilnycklarna.
Sedan log hon.
"Okej, här smartass. Men jag bestämmer över musiken."
Hon blinkade åt sin partner och gick mot hissarna.
*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*