*
"Pappa, vad gör du här?"
"Jag fick permis. Jag ville vara en bra pappa och stötta min tös i en så här svår stund."
"Åh pappa..." Charli började gråta.
"Såja pumpkin, allt är bra nu." sa Vinnie tröstande och kramade om sin flicka.
Ray sprang också fram till Vinnie.
"Pappa! Jag har saknat dig! När får du komma ut?"
"Jag har några månader kvar." sa Vinnie. "Men när jag kommer ut ska vi hitta på en massa kul saker!"
"Awesome!" jublade Ray.
Vinnie Danelli såg på Charli och Dani och log.
"Ni två... fan, vad modiga ni är! När advokaten till det där kräket frågade ut er... ni var helt coola och så proffsiga. Och Dani, när kräket hotade dig... du bara stod där och tog det hur bra som helst!"
Dani log.
"Mmmm... jag kanske var cool - men jag skakar."
Hon höll fram sin hand. Den darrade faktiskt lite.
Marco lade armen om sin dotters axlar och log.
"Fast älskling... det där är inte bara av rädsla, mest av vrede kan jag tro?"
"Ja, jag antar att du har rätt." skrattade Dani. "Jag blev nog mest förbannad. Men jag ska försöka skaka av mig den känslan nu när allt är över."
Hon blinkade lurigt mot de andra.
"Jag menar, vrede är faktiskt en dödssynd."
*
lördag, december 11, 2010
Ira (Vrede) - 4
Augusti 2009
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Inga genvägar - del 5
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #5
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
Inga genvägar - del 4
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #4
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Inga genvägar - del 3
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #3
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
Inga genvägar - del 2
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #2
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
Inga genvägar - del 1
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december - del 1
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
fredag, december 10, 2010
Ira (Vrede) - 3
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
Ira (Vrede) - 2
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
Ira (Vrede) - 1
5 Juli 2009
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:334 - 10 december
Skriv om det förgångna.
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 10
10 December
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
torsdag, december 09, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 9
9 December
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
"Det är lite orättvist iallafall."
Jane skrockade och rufsade om hans hår.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:333 - 9 december
Skriv om att fråga.
"Eh... Cassie? Skulle du vilja..."
Finn torkade av sina nervös-svettiga handflator mot jeansen och blickade ner på sina slitna Converse-sneakers.
"Nej, du vill nog inte..." mumlade han, mer för sig själv än till den söta tjejen som nu stod framför honom. "men jag tänkte ändå fråga..."
Cassie såg på sin klasskamrat och log ett mjukt leende.
"Vad tänkte du fråga?"
"Eh... jo, skulle du vilja gå till Cineplex på lördag - med mig?"
Cassie sken upp.
"Jättegärna!"
"Vill du?" Finn lät förvånad.
"Ja. Varför skulle jag inte vilja det?"
Finn ryckte på axlarna.
"Tja... du kanske inte gillar mig och sånt."
"Jag gillar dig Finn! Det trodde jag du visste. Du är en superbra kompis!"
Finn suckade, lättad över att han kunnat fråga Cassie om bio utan att göra bort sig totalt, och såklart glad över att Cassie sagt ja.
"Åh tack! Jag menar... du är också en superbra kompis Cassie, en jättefin tjej!"
"Tack Finn." sa Cassie blygt. "Det är du med, en jättefin kille alltså."
De skrattade.
Det var två mycket lyckliga 13-åringar som med fjärilar i magen sa hej då,
och kramades lite snabbt och blygt, vid skolbussen den eftermiddagen.
När hon gick och lade sig på kvällen skrev Cassie i sin dagbok:
"Eh... Cassie? Skulle du vilja..."
Finn torkade av sina nervös-svettiga handflator mot jeansen och blickade ner på sina slitna Converse-sneakers.
"Nej, du vill nog inte..." mumlade han, mer för sig själv än till den söta tjejen som nu stod framför honom. "men jag tänkte ändå fråga..."
Cassie såg på sin klasskamrat och log ett mjukt leende.
"Vad tänkte du fråga?"
"Eh... jo, skulle du vilja gå till Cineplex på lördag - med mig?"
Cassie sken upp.
"Jättegärna!"
"Vill du?" Finn lät förvånad.
"Ja. Varför skulle jag inte vilja det?"
Finn ryckte på axlarna.
"Tja... du kanske inte gillar mig och sånt."
"Jag gillar dig Finn! Det trodde jag du visste. Du är en superbra kompis!"
Finn suckade, lättad över att han kunnat fråga Cassie om bio utan att göra bort sig totalt, och såklart glad över att Cassie sagt ja.
"Åh tack! Jag menar... du är också en superbra kompis Cassie, en jättefin tjej!"
"Tack Finn." sa Cassie blygt. "Det är du med, en jättefin kille alltså."
De skrattade.
Det var två mycket lyckliga 13-åringar som med fjärilar i magen sa hej då,
och kramades lite snabbt och blygt, vid skolbussen den eftermiddagen.
När hon gick och lade sig på kvällen skrev Cassie i sin dagbok:
Torsdag, 9 december.*
*
Kära dagbok,
idag frågade Finn mig om jag vill
gå på bio med honom på lördag.
Jag trodde jag skulle svimma
- så glad blev jag! :)
*
Kram,
Cassie
onsdag, december 08, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:332 - 8 december
Skriv om något perfekt.
*
Perfektion enligt Cassie
8 december, 2010
I skolan går jag en kurs som heter Kreativt skrivande. Idag sa läraren att vi skulle skriva om något perfekt.
Min kompis Mara skrev om den första kyssen (något hon drömmer om att få uppleva). Finn skrev att sommarlovet är perfekt, för då slipper man skolan (ganska roligt tycker jag). Glory skrev något om att hon tänker vara perfekt när hon ska sjunga solo på julkonserten.
Hursomhelst, jag visste först inte vad jag skulle skriva om, men så sa Mara något om att min bror är den perfekta brorsan.
"Han gör så mycket roliga saker med dig och är aldrig elak mot dig! Min brorsa behandlar mig som en liten värdelös daggmask."
Så jag skrev alltså en liten text, en dikt, om min bror Alex.
Jag vet att det blev en klyschig dikt... men Alex är den perfekta brorsan i mina ögon. Jag älskar honom och skulle inte kunna leva utan honom! <3
Massor med kärlek till er alla där ute!
från Cassie Spencer, 13 år
*
*
Perfektion enligt Cassie
8 december, 2010
I skolan går jag en kurs som heter Kreativt skrivande. Idag sa läraren att vi skulle skriva om något perfekt.
Min kompis Mara skrev om den första kyssen (något hon drömmer om att få uppleva). Finn skrev att sommarlovet är perfekt, för då slipper man skolan (ganska roligt tycker jag). Glory skrev något om att hon tänker vara perfekt när hon ska sjunga solo på julkonserten.
Hursomhelst, jag visste först inte vad jag skulle skriva om, men så sa Mara något om att min bror är den perfekta brorsan.
"Han gör så mycket roliga saker med dig och är aldrig elak mot dig! Min brorsa behandlar mig som en liten värdelös daggmask."
Så jag skrev alltså en liten text, en dikt, om min bror Alex.
Min bror(Det var Mara som skrev det där sista - hon pratar alltid om hur söt och snygg Alex är)
Kan alltid få mig att le.
Hittar på roliga saker att göra om jag har tråkigt.
Beskyddar mig alltid.
Tar hand om mig när jag mår dåligt eller är rädd.
Hjälper mig alltid med alla möjliga saker.
Min bror
Är snäll och omtänksam.
Ser till att jag aldrig blir utanför eller bortglömd.
Sjunger bra.
Fotograferar bra.
Är rolig.
Är sååååå söt!
Jag vet att det blev en klyschig dikt... men Alex är den perfekta brorsan i mina ögon. Jag älskar honom och skulle inte kunna leva utan honom! <3
Massor med kärlek till er alla där ute!
från Cassie Spencer, 13 år
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 8
8 December
"Varför vill inte Maxine komma ner och äta med oss?" frågade Ricky vid middagsbordet.
"Hon mår inte så bra, hon har haft en dålig dag idag." sa Martin.
Martins svärmor, som var där på besök ett par dagar, suckade.
"Jag förstår inte hur ni kan låta flickan gå till skolan nu när hon mår som hon mår!" utbrast hon.
Martin Clarke gav också ifrån sig en suck.
"Maxine ville gå till skolan! Hon vill leva ett vanligt liv. Och hon kände sig bra imorse. Vad skulle vi gjort, låst in henne och sagt 'nej, du får inte gå till skolan'?"
Maxine kom in i köket.
"Sluta prata om mig som om jag inte fanns här! Ja, jag mår uselt idag och det höll på att gå åt helvete i skolan - men det är inget ni behöver ha som familje-diskussion!"
Ricky såg storögd på sin familj.
"Varför är alla så arga...?"
Alex släppte ner sina bestick på bordet och suckade tungt.
"Vår syster är sjuk och livet suger! Därför är vi upprörda, Ricky!"
Joanne lade tröstande sin hand på Alex.
"Nu lugnar vi ner oss allihop." sa hon mjukt. "Och så vårdar vi språket."
Alex himlade sig åt det där sista, eftersom han visste att det var adresserat till honom.
"Men jag fattar ingenting..." sa Ricky förvirrat. "Vad hände?"
"Vi lämnar den här diskussionen nu." sa Martin.
"Alla får veta utom jag, för jag är bara liten. Men jag bryr mig faktiskt också om att Maxie är sjuk!" skrek Ricky.
"Så här är det Ricky: min kropp fungerar stundtals rätt så dåligt nuförtiden... och idag var det nära att jag inte hann på toa i tid..."
"Det var så här nära..."
Maxine såg på sin familj och visade med pyttelitet avstånd mellan tummen och pekfingret hur nära det varit.
"... så här jävla nära att jag... Inför hela klassen... Fattar ni hur jävla förnedrande det hade varit...!"
Maxine sjönk ner på golvet och brast ut i gråt.
Ingen sa något på flera minuter.
Till slut gick Ricky fram till Maxine, satte sig på huk intill henne på golvet och slog armarna om henne.
"Jag är också arg." nästan viskade han. "Jag är såååå arg för att du är sjuk."
Alex gick och fram till Maxine och Ricky och kramade båda två på en gång.
"Förlåt att jag skrek åt dig förut Ricky."
"Det gör inget." 10-åringen gav Alex en vänlig klapp på ryggen. "Du menade inget illa. Ibland skriker jag också när jag är arg."
Maxine drog sig ur Alex och Rickys omfamning och reste sig.
"Förlåt, men jag vill vara ifred en stund..."
Hon öppnade köksdörren och gick ut mot stranden.
Alex satt kvar på golvet och kämpade mot gråten.
Jane, Martin, Joanne och Martins svärmor satt vid bordet med ögonen blanka av tårar.
Ricky gick fram till dem och kröp upp i Martins knä.
"Pappa, kan inte du be läkarna att göra Maxie frisk igen?"
Martin kunde inte få fram ett ord.
Han bara höll sin yngste fosterson intill sig och kramade honom hårt.
*
"Varför vill inte Maxine komma ner och äta med oss?" frågade Ricky vid middagsbordet.
"Hon mår inte så bra, hon har haft en dålig dag idag." sa Martin.
Martins svärmor, som var där på besök ett par dagar, suckade.
"Jag förstår inte hur ni kan låta flickan gå till skolan nu när hon mår som hon mår!" utbrast hon.
Martin Clarke gav också ifrån sig en suck.
"Maxine ville gå till skolan! Hon vill leva ett vanligt liv. Och hon kände sig bra imorse. Vad skulle vi gjort, låst in henne och sagt 'nej, du får inte gå till skolan'?"
Maxine kom in i köket.
"Sluta prata om mig som om jag inte fanns här! Ja, jag mår uselt idag och det höll på att gå åt helvete i skolan - men det är inget ni behöver ha som familje-diskussion!"
Ricky såg storögd på sin familj.
"Varför är alla så arga...?"
Alex släppte ner sina bestick på bordet och suckade tungt.
"Vår syster är sjuk och livet suger! Därför är vi upprörda, Ricky!"
Joanne lade tröstande sin hand på Alex.
"Nu lugnar vi ner oss allihop." sa hon mjukt. "Och så vårdar vi språket."
Alex himlade sig åt det där sista, eftersom han visste att det var adresserat till honom.
"Men jag fattar ingenting..." sa Ricky förvirrat. "Vad hände?"
"Vi lämnar den här diskussionen nu." sa Martin.
"Alla får veta utom jag, för jag är bara liten. Men jag bryr mig faktiskt också om att Maxie är sjuk!" skrek Ricky.
"Så här är det Ricky: min kropp fungerar stundtals rätt så dåligt nuförtiden... och idag var det nära att jag inte hann på toa i tid..."
"Det var så här nära..."
Maxine såg på sin familj och visade med pyttelitet avstånd mellan tummen och pekfingret hur nära det varit.
"... så här jävla nära att jag... Inför hela klassen... Fattar ni hur jävla förnedrande det hade varit...!"
Maxine sjönk ner på golvet och brast ut i gråt.
Ingen sa något på flera minuter.
Till slut gick Ricky fram till Maxine, satte sig på huk intill henne på golvet och slog armarna om henne.
"Jag är också arg." nästan viskade han. "Jag är såååå arg för att du är sjuk."
Alex gick och fram till Maxine och Ricky och kramade båda två på en gång.
"Förlåt att jag skrek åt dig förut Ricky."
"Det gör inget." 10-åringen gav Alex en vänlig klapp på ryggen. "Du menade inget illa. Ibland skriker jag också när jag är arg."
Maxine drog sig ur Alex och Rickys omfamning och reste sig.
"Förlåt, men jag vill vara ifred en stund..."
Hon öppnade köksdörren och gick ut mot stranden.
Alex satt kvar på golvet och kämpade mot gråten.
Jane, Martin, Joanne och Martins svärmor satt vid bordet med ögonen blanka av tårar.
Ricky gick fram till dem och kröp upp i Martins knä.
"Pappa, kan inte du be läkarna att göra Maxie frisk igen?"
Martin kunde inte få fram ett ord.
Han bara höll sin yngste fosterson intill sig och kramade honom hårt.
*
tisdag, december 07, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 7
7 December
Maxine och Jane släpade det stora paketet, som mest liknade en inslagen klump, in till grannen.
"Vad snällt att vi får ha Rickys julkapp här." flämtade Jane. "Han är så nyfiken och går alltid och snokar efter paket innan jul."
Grannen stirrade på paketet.
"Jösses tjejer! Vad har ni köpt egentligen?!"
Maxine flinade glatt.
"En enorm flodhäst. Ricky går hela tiden och sjunger I Want a Hippopotamus for Christmas, så nu tänkte vi att han ska få en."
Grannen storskrattade.
"Det är ju underbart! Är det från den där leksaksaffären i gallerian, den som har alla jättestora gosedjur?"
"Yep!" sa Maxine.
Jane och Maxine sa hej då till grannen, som skulle få vara hippo-vakt ett par veckor, och gick mot huset där de bodde.
När de kom till sin trappa sjönk Maxine trött ner på bron. Jane satte sig bredvid sin yngre fostersyster och såg oroligt på henne.
"Hur är det? Är du dålig?"
Maxine skakade på huvudet.
"Lite trött bara." Hon log svagt. "Det är jobbigt att bära hem stora flodhästar."
Janes oro gick inte över.
"Du borde nog inte gått ut i dag Maxie, du är inte tillräckligt..."
Maxine höll avbrytande upp handen mot Jane.
"Säger du 'tillräckligt frisk' så skriker jag."
"Men Maxie..."
"Jane, jag mår fint, okej!"
Jane skakade på huvudet.
"Gå in och lägg dig en stund."
Maxine himlade med ögonen.
"Jane, sluta tjata! Jag tänker inte gå in och lägga mig. Jag mår fint! Vi ska ju slå in julklappar! Kom nu!"
Maxine reste sig - lite vingligt tyckte Jane - och gick in i huset.
Ricky kom rusande mot dem så fort de kom in.
"Har ni köpt några julklappar till mig?!"
Maxine såg frågande på sin yngste fosterbror.
"Julklappar...? Vaddå... är det jul? Det hade jag ingen aning om...!"
"Maxie! Har ni köpt nåt till mig?"
Ricky studsade upp och ner som en gummiboll på köksgolvet.
"Du kan få den här."
Maxine öppnade sin ryggsäck och tog upp en stor röd slickepinne som hon fått gratis i gallerians nya godisaffär.
"Godis!" skrek Ricky förtjust.
"Fast du måste vänta till jul med att äta den." sa Maxine.
Ricky, som precis var på väg att ta en första slick av sin nya skatt, såg storögd på Maxine.
"Va...? Måste jag vänta ända till jul...?!"
Maxine och Jane skrattade.
"Nä, jag bara skojade." sa Maxine.
"Men du måste faktiskt vänta till lördag," sa Jane. "du kan husets godisregler."
"Men jag är så sugen på den nu!" sa Ricky besviket. "Den ser ju så smaskig ut!"
"Ta tre slickar," log Jane. "vi säger inget."
Ricky sken upp och tog tre stora välsmakande slickar av klubban.
Lycklig över sin present sprang han sedan sjungande upp på sitt rum.
"Eh.... vi kanske skulle sagt åt honom att borsta tänderna..." sa Jane. "Det blir lite svårt för honom att förneka att han ätit godis efter slickarna av den där färgbomben...!"
Maxine skrockade.
"Näää, det blir kul att höra vad han har för ursäkt."
Jane skrattade.
"Girl, you're evil!"
"Yep!" skrattade Maxine glatt.
*
Maxine och Jane släpade det stora paketet, som mest liknade en inslagen klump, in till grannen.
"Vad snällt att vi får ha Rickys julkapp här." flämtade Jane. "Han är så nyfiken och går alltid och snokar efter paket innan jul."
Grannen stirrade på paketet.
"Jösses tjejer! Vad har ni köpt egentligen?!"
Maxine flinade glatt.
"En enorm flodhäst. Ricky går hela tiden och sjunger I Want a Hippopotamus for Christmas, så nu tänkte vi att han ska få en."
Grannen storskrattade.
"Det är ju underbart! Är det från den där leksaksaffären i gallerian, den som har alla jättestora gosedjur?"
"Yep!" sa Maxine.
Jane och Maxine sa hej då till grannen, som skulle få vara hippo-vakt ett par veckor, och gick mot huset där de bodde.
När de kom till sin trappa sjönk Maxine trött ner på bron. Jane satte sig bredvid sin yngre fostersyster och såg oroligt på henne.
"Hur är det? Är du dålig?"
Maxine skakade på huvudet.
"Lite trött bara." Hon log svagt. "Det är jobbigt att bära hem stora flodhästar."
Janes oro gick inte över.
"Du borde nog inte gått ut i dag Maxie, du är inte tillräckligt..."
Maxine höll avbrytande upp handen mot Jane.
"Säger du 'tillräckligt frisk' så skriker jag."
"Men Maxie..."
"Jane, jag mår fint, okej!"
Jane skakade på huvudet.
"Gå in och lägg dig en stund."
Maxine himlade med ögonen.
"Jane, sluta tjata! Jag tänker inte gå in och lägga mig. Jag mår fint! Vi ska ju slå in julklappar! Kom nu!"
Maxine reste sig - lite vingligt tyckte Jane - och gick in i huset.
Ricky kom rusande mot dem så fort de kom in.
"Har ni köpt några julklappar till mig?!"
Maxine såg frågande på sin yngste fosterbror.
"Julklappar...? Vaddå... är det jul? Det hade jag ingen aning om...!"
"Maxie! Har ni köpt nåt till mig?"
Ricky studsade upp och ner som en gummiboll på köksgolvet.
"Du kan få den här."
Maxine öppnade sin ryggsäck och tog upp en stor röd slickepinne som hon fått gratis i gallerians nya godisaffär.
"Godis!" skrek Ricky förtjust.
"Fast du måste vänta till jul med att äta den." sa Maxine.
Ricky, som precis var på väg att ta en första slick av sin nya skatt, såg storögd på Maxine.
"Va...? Måste jag vänta ända till jul...?!"
Maxine och Jane skrattade.
"Nä, jag bara skojade." sa Maxine.
"Men du måste faktiskt vänta till lördag," sa Jane. "du kan husets godisregler."
"Men jag är så sugen på den nu!" sa Ricky besviket. "Den ser ju så smaskig ut!"
"Ta tre slickar," log Jane. "vi säger inget."
Ricky sken upp och tog tre stora välsmakande slickar av klubban.
Lycklig över sin present sprang han sedan sjungande upp på sitt rum.
"Eh.... vi kanske skulle sagt åt honom att borsta tänderna..." sa Jane. "Det blir lite svårt för honom att förneka att han ätit godis efter slickarna av den där färgbomben...!"
Maxine skrockade.
"Näää, det blir kul att höra vad han har för ursäkt."
Jane skrattade.
"Girl, you're evil!"
"Yep!" skrattade Maxine glatt.
*
Luxuria (Lust / begär) - 26
*
Nikki kramade Charli.
"Känns det bättre?"
"Jag tror det... För nu iallafall."
Charli suckade.
"Men känslorna kommer väl komma ifatt mig. Jag ska till en psykolog imorgon och prata. Hon ska tydligen vara bra."
Charli log lite blekt.
"En sak är iallafall säker: jag tänker aldrig smita iväg på en fest igen!"
"Som vi sa förut; man gör skitdumma saker när man är ung! Det gjorde ju vi med." sa Nikki och log.
Cole skrockade.
"Nikki... du, Dani och jag är 22..."
Nikki log mot honom.
"Ja, lilla Cole, jag vet att vi är 22."
Cole log busigt och fortsatte lite retsamt:
"Är du inte ung nu menar du? Eller har du redan kommit i pensionärsåldern, lilla damen?"
Nikki såg menande på Dani och Charli.
Alla tre tjejerna fnissade. Sedan brottade de ner Cole.
"Vad har jag gjort nu då?" skrattade Cole.
"Du är lite för kaxig för ditt eget bästa." sa Dani.
Charlis mamma knackade på dörren och kikade in i rummet.
"Jag hör att ni har roligt här uppe, och jag vill inte vara någon glädjedödare... men några poliser från SCA är här."
"Kollegor?" sa Dani.
Charlis mamma nickade.
"De vill fråga Charli - och dig - lite om inatt."
Charli och Dani suckade precis i samma sekund. De reste sig och gick mot dörren.
"Ni kan vara med." sa Dani till Nikki och Cole.
"Ja, var det," sa Charli. "jag kan behöva ert stöd nu."
Cole gick fram till Charli och Dani och lade armen om dem.
"Klart vi är med och stöttar er. Det kan ni alltid räkna med."
"Tack älskling." log Dani och kysste honom på kinden.
Precis när Charli skulle lämna rummet och gå ner till poliserna, gav hon sin mamma en kram och en puss på kinden.
Hennes mamma såg glad, men förvånad ut.
"Vad var det där för?"
Charli log.
"Mitt sätt att säga förlåt och jag älskar dig."
*
Nikki kramade Charli.
"Känns det bättre?"
"Jag tror det... För nu iallafall."
Charli suckade.
"Men känslorna kommer väl komma ifatt mig. Jag ska till en psykolog imorgon och prata. Hon ska tydligen vara bra."
Charli log lite blekt.
"En sak är iallafall säker: jag tänker aldrig smita iväg på en fest igen!"
"Som vi sa förut; man gör skitdumma saker när man är ung! Det gjorde ju vi med." sa Nikki och log.
Cole skrockade.
"Nikki... du, Dani och jag är 22..."
Nikki log mot honom.
"Ja, lilla Cole, jag vet att vi är 22."
Cole log busigt och fortsatte lite retsamt:
"Är du inte ung nu menar du? Eller har du redan kommit i pensionärsåldern, lilla damen?"
Nikki såg menande på Dani och Charli.
Alla tre tjejerna fnissade. Sedan brottade de ner Cole.
"Vad har jag gjort nu då?" skrattade Cole.
"Du är lite för kaxig för ditt eget bästa." sa Dani.
Charlis mamma knackade på dörren och kikade in i rummet.
"Jag hör att ni har roligt här uppe, och jag vill inte vara någon glädjedödare... men några poliser från SCA är här."
"Kollegor?" sa Dani.
Charlis mamma nickade.
"De vill fråga Charli - och dig - lite om inatt."
Charli och Dani suckade precis i samma sekund. De reste sig och gick mot dörren.
"Ni kan vara med." sa Dani till Nikki och Cole.
"Ja, var det," sa Charli. "jag kan behöva ert stöd nu."
Cole gick fram till Charli och Dani och lade armen om dem.
"Klart vi är med och stöttar er. Det kan ni alltid räkna med."
"Tack älskling." log Dani och kysste honom på kinden.
Precis när Charli skulle lämna rummet och gå ner till poliserna, gav hon sin mamma en kram och en puss på kinden.
Hennes mamma såg glad, men förvånad ut.
"Vad var det där för?"
Charli log.
"Mitt sätt att säga förlåt och jag älskar dig."
*
Luxuria (Lust / begär) - 25
*
"Nej Charli." sa Nikki. Hon satte sig intill sin kusin och höll om henne. "Lyssna noga på mig nu - ingen hatar dig! Och det som hände dig igår är inte ditt fel."
"Det är mitt fel." mumlade Dani plötsligt.
Cole och Nikki såg förundrade på henne.
"Hur är det ditt fel...?!" sa Nikki.
"Hade jag anmält honom när det hände mig så hade det här aldrig hänt..." sa Dani, rösten full av självförebråelse.
Charli satte sig upp och stirrade med rödgråtna ögon på sin kusin.
"När det hände dig...? Har du råkat ut för samma sak?"
Dani nickade.
"Det var därför jag kände igen honom när jag såg fotot av honom. Förlåt mig Charli... jag borde ha..."
Charli gick fram till Dani och tog tag om hennes axlar.
"Dani, det är inte ditt fel att det äcklet drogade och nästan våldtog mig igår! Om det inte var för dig hade jag inte varit här med er nu! Fattar du det!"
Hon kramade Dani.
"Jag hade gjort samma sak som du, Dani - jag hade inte heller anmält honom."
Nikki gick fram till Dani och Charli.
"Du skämdes ju också då Dani, tyckte att det var ditt fel. Och du ville ju inte att våra föräldrar skulle få reda på att vi smitit till den där festen..."
"Och han hotade dig ju," sa Cole. "sa att han skulle döda dig om du skvallrade. Så säg aldrig mer inte att det är ditt fel!"
Cole kramade om Dani. Sedan log han.
"Dani, jag är så glad att din farsa fick tag på äcklet!"
Charli, Dani och Nikki log också.
"Det är jag också glad för." sa Dani. "Fast egentligen var det den där hunden."
De skrattade åt hur det måste ha sett ut.
"Vilken duktig hund!" sa Charli. "Hoppas han blir belönad!"
*
"Nej Charli." sa Nikki. Hon satte sig intill sin kusin och höll om henne. "Lyssna noga på mig nu - ingen hatar dig! Och det som hände dig igår är inte ditt fel."
"Det är mitt fel." mumlade Dani plötsligt.
Cole och Nikki såg förundrade på henne.
"Hur är det ditt fel...?!" sa Nikki.
"Hade jag anmält honom när det hände mig så hade det här aldrig hänt..." sa Dani, rösten full av självförebråelse.
Charli satte sig upp och stirrade med rödgråtna ögon på sin kusin.
"När det hände dig...? Har du råkat ut för samma sak?"
Dani nickade.
"Det var därför jag kände igen honom när jag såg fotot av honom. Förlåt mig Charli... jag borde ha..."
Charli gick fram till Dani och tog tag om hennes axlar.
"Dani, det är inte ditt fel att det äcklet drogade och nästan våldtog mig igår! Om det inte var för dig hade jag inte varit här med er nu! Fattar du det!"
Hon kramade Dani.
"Jag hade gjort samma sak som du, Dani - jag hade inte heller anmält honom."
Nikki gick fram till Dani och Charli.
"Du skämdes ju också då Dani, tyckte att det var ditt fel. Och du ville ju inte att våra föräldrar skulle få reda på att vi smitit till den där festen..."
"Och han hotade dig ju," sa Cole. "sa att han skulle döda dig om du skvallrade. Så säg aldrig mer inte att det är ditt fel!"
Cole kramade om Dani. Sedan log han.
"Dani, jag är så glad att din farsa fick tag på äcklet!"
Charli, Dani och Nikki log också.
"Det är jag också glad för." sa Dani. "Fast egentligen var det den där hunden."
De skrattade åt hur det måste ha sett ut.
"Vilken duktig hund!" sa Charli. "Hoppas han blir belönad!"
*
Luxuria (Lust / begär) - 24
5 Juli 2009
Det var söndag eftermiddag, dagen efter den hemska upplevelsen på festen.
Dani, Nikki och Cole satt upp på Charlis rum och hörde Charli berätta om det hon varit med om.
"Jag minns inte allt... Det lilla jag kommer ihåg är liksom hopmixat och konstigt. Jag minns att vi sjöng Cherry Bomb... Och killens leende... han log typ hela tiden. Inatt drömde jag om hans jäkla leende - som den där Cheshire-katten i Alice In Wonderland."
Charli log lite åt det sista.
"Ja, jag vet, det låter helt sjukt.
"Och det var läskigt att bli så där snurrig och sluddrig... jag fattade inte varför först. Jag blev besviken när det visade sig att han var ett sånt äckel!"
Charli kastade sig på sängen och snyftade i kuddarna.
"Jag är så jävla dum!"
"Du är inte alls dum, Charl." sa Cole mjukt. "Hur skulle du kunna veta att han tänkte droga dig...?"
Charli skakade på huvudet åt sig själv.
"Jag borde ha tänkt med hjärnan! Ta emot emot dricka en främmande kille..."
Hon skrattade till glädjelöst och såg på Dani och Nikki och sedan på Cole.
"Hur många gånger har inte våra föräldrar varnat oss för sånt? Hur jävla dum får man bli!"
Charli snyftade ännu mer.
"Jag gick på en förbjuden fest och jag hade bråkat med mamma hela dagen innan när att hon sa jag inte fick gå... Och jag var nog otrevlig mot Ray också. Låter väldigt moget va?"
"Man gör knäppa saker när man är tonåring..." sa Cole.
"Det kan man verkligen säga." suckade Charli.
Sedan brast hon ut i ännu mer gråt.
"Jag skäms så jävla mycket, för allt! Alla måste hata mig nu!"
*
Det var söndag eftermiddag, dagen efter den hemska upplevelsen på festen.
Dani, Nikki och Cole satt upp på Charlis rum och hörde Charli berätta om det hon varit med om.
"Jag minns inte allt... Det lilla jag kommer ihåg är liksom hopmixat och konstigt. Jag minns att vi sjöng Cherry Bomb... Och killens leende... han log typ hela tiden. Inatt drömde jag om hans jäkla leende - som den där Cheshire-katten i Alice In Wonderland."
Charli log lite åt det sista.
"Ja, jag vet, det låter helt sjukt.
"Och det var läskigt att bli så där snurrig och sluddrig... jag fattade inte varför först. Jag blev besviken när det visade sig att han var ett sånt äckel!"
Charli kastade sig på sängen och snyftade i kuddarna.
"Jag är så jävla dum!"
"Du är inte alls dum, Charl." sa Cole mjukt. "Hur skulle du kunna veta att han tänkte droga dig...?"
Charli skakade på huvudet åt sig själv.
"Jag borde ha tänkt med hjärnan! Ta emot emot dricka en främmande kille..."
Hon skrattade till glädjelöst och såg på Dani och Nikki och sedan på Cole.
"Hur många gånger har inte våra föräldrar varnat oss för sånt? Hur jävla dum får man bli!"
Charli snyftade ännu mer.
"Jag gick på en förbjuden fest och jag hade bråkat med mamma hela dagen innan när att hon sa jag inte fick gå... Och jag var nog otrevlig mot Ray också. Låter väldigt moget va?"
"Man gör knäppa saker när man är tonåring..." sa Cole.
"Det kan man verkligen säga." suckade Charli.
Sedan brast hon ut i ännu mer gråt.
"Jag skäms så jävla mycket, för allt! Alla måste hata mig nu!"
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)