Kyle
Vi såg inga spöken, däremot såg vi ett skelett. Dödskallen grinade mot oss.
Ashlee gick fram och skakade hand med benranglet.
”Goddag, hur står det till?” frågade hon.
Hon pratade med benranglet lite till, sedan vände hon sig till oss andra.
”Äh, han svarar ju inte… ohyfsad typ.”
Farfar skrattade och gick mot trappan.
”Nu ska jag låta er utforska stället. Vi ses till middagen.”
Vinden såg mer ut som ett stort rum än en vind. Det var väldigt rent och dammfritt överallt.
Det är nog farmor som ser till att vinden hålls ren - hon avskyr damm och smuts.
I ett hörn stod ett stort gammalt klädskåp av mörkt trä. Ashlee gick fram och studerade det med stort intresse.
”Undrar om det här är vägen till Narnia.” flinade hon.
”Vi får väl se.” sa jag och öppnade klädskåpsdörrarna.
Därinne hängde flera tjocka, mjuka, bruna pälskappor - precis som i Narnia!
Det var en lite magisk känsla faktiskt. Vi stod länge och tittade in i skåpet.
”Titta här, en skattkista.” sa Coral plötsligt.
Hon satt vi en stor kista, en sådan man kan se i sjörövarfilmer.
”Wow! Först Narnia-garderoben och nu Kapten Sparrows skattkista!” skojade Darla.
Vi öppnade kistan.
Den innehöll inte guld eller juveler, men en slags skatt var det.
”Wow! Vad många böcker…!” flämtade Coral.
Kistan var nästan proppfull av böcker.
”Wow!” utbrast Ashlee. "Massor med klassiker!"
”Vi måste fråga om vi kan få låna några av dem!” sa jag.
Coral nickade hänfört.
"Ni älskar verkligen böcker, va?" skrattade Darla.
Jag nickade.
"Böcker är sååå coolt!" sa Ashlee.
*
onsdag, oktober 13, 2010
Huset som Gud glömde - 43
Coral
Det var sen eftermiddag och vi hade två timmar innan middagen.
Ute ösregnade det, så Darla, Kyle, Ashlee och jag gick upp på övervåningen för att hitta på något att göra.
”Vart leder den där dörren?”
Kyle pekade intresserat och nyfiket på en dörr i andra änden av vår korridor.
”Den leder till vinden.” svarade farfar. Han gick fram till dörren och öppnade den med en dramatisk gest.
Vi fick syn på en vanlig trappa som ledde upp i ett mörkt utrymme.
”Spännande…” sa Ashlee, nästan andäktigt.
Farfar log mot henne. Sedan såg han på Kyle och mig och berättade:
”Er pappa ville ha vinden som rum när han var liten. Han blev väldigt sur när han inte fick det.”
Bra humör har nog aldrig varit vår fars grej… tänkte jag bittert.
”Får vi gå upp på vinden?” frågade Kyle ivrigt.
Farfar log och nickade.
”Självklart. Jag går med er upp och tänder lampan, så att ni ser något där uppe. Spökena tillexempel.”
Vi skrattade åt farfars härliga humor och så gick vi upp på vinden.
*
Det var sen eftermiddag och vi hade två timmar innan middagen.
Ute ösregnade det, så Darla, Kyle, Ashlee och jag gick upp på övervåningen för att hitta på något att göra.
”Vart leder den där dörren?”
Kyle pekade intresserat och nyfiket på en dörr i andra änden av vår korridor.
”Den leder till vinden.” svarade farfar. Han gick fram till dörren och öppnade den med en dramatisk gest.
Vi fick syn på en vanlig trappa som ledde upp i ett mörkt utrymme.
”Spännande…” sa Ashlee, nästan andäktigt.
Farfar log mot henne. Sedan såg han på Kyle och mig och berättade:
”Er pappa ville ha vinden som rum när han var liten. Han blev väldigt sur när han inte fick det.”
Bra humör har nog aldrig varit vår fars grej… tänkte jag bittert.
”Får vi gå upp på vinden?” frågade Kyle ivrigt.
Farfar log och nickade.
”Självklart. Jag går med er upp och tänder lampan, så att ni ser något där uppe. Spökena tillexempel.”
Vi skrattade åt farfars härliga humor och så gick vi upp på vinden.
*
tisdag, oktober 12, 2010
Huset som Gud glömde - 42
Kyle
Hela dagen var grå och regnig, så vi gick omkring inomhus och fotograferade coola saker.
Mandy tittade på mig nästan hela tiden och såg ganska sur ut varje gång Ashlee kom nära mig eller rörde vid mig.
Jag fattar inte varför…
”Hon gillar dig, sötnos.” viskade Darla till mig.
Jag gav Darla en förundrad blick.
”Gillar hon mig? Varför då?”
Darla skrattade.
”Ja, varför gillar hon dig Kyle…?” sa Darla och låtsades fundera.
Hon log och rufsade om mitt hår.
”Kanske för att du är den finaste, sötaste och snällaste killen i hela världen…?”
”Är jag ju inte.” mumlade jag.
Ashlee lindade armarna runt min midja och kramade mig hårt.
”Jo, det är du visst! Finast i hela universum är du!”
Hon gav mig ett strålande leende.
Jag kände mig väldigt generad, fast glad också.
Mandy såg ännu surare ut.
*
Hela dagen var grå och regnig, så vi gick omkring inomhus och fotograferade coola saker.
Mandy tittade på mig nästan hela tiden och såg ganska sur ut varje gång Ashlee kom nära mig eller rörde vid mig.
Jag fattar inte varför…
”Hon gillar dig, sötnos.” viskade Darla till mig.
Jag gav Darla en förundrad blick.
”Gillar hon mig? Varför då?”
Darla skrattade.
”Ja, varför gillar hon dig Kyle…?” sa Darla och låtsades fundera.
Hon log och rufsade om mitt hår.
”Kanske för att du är den finaste, sötaste och snällaste killen i hela världen…?”
”Är jag ju inte.” mumlade jag.
Ashlee lindade armarna runt min midja och kramade mig hårt.
”Jo, det är du visst! Finast i hela universum är du!”
Hon gav mig ett strålande leende.
Jag kände mig väldigt generad, fast glad också.
Mandy såg ännu surare ut.
*
Huset som Gud glömde - 41
Darla
Nästa morgon knackade Mandy O’Connor, prästdottern, på vår dörr och frågade om vi ville hitta på något.
”Vi ska fotografera lite idag,” sa Coral. ”följ med om du vill.”
Det ville Mandy.
”Jag måste verkligen hitta på något att göra.” suckade hon. ”Tycker inte ni också att det är så jäkla tråkigt här?”
”Jag tycker det är coolt här!” sa Ashlee glatt.
”Coolt…?” Mandy såg på Ashlee med rynkade ögonbryn, som om hon tyckte att Ashlee var en småunge som inte fattar vad som var kul eller vad som var tråkigt.
Förmodligen tror Mandy att Ashlee är mycket yngre än vad hon ser ut att vara.
Många gör det misstaget. Det är nästan ingen som tror på att Ashlee ska fylla 15 år i höst, för hon ser så liten och tunn ut.
”Ja, det är super-coolt här!” sa Ashlee. ”Eller hur Kyle?”
Men precis när Kyle skulle svara började Ashlee kittla honom, så han kunde bara fnissa till svar.
”Hjälp mig!” pep han. ”Ta bort den här lilla galningen!”
Ashlee skrattade och brottade ner honom i sängen.
Kyle vred sig ur hennes grepp och brottade ner Ashlee istället. Sedan satte han sig på hennes ben.
"Nu ligger du risigt till, pixie girl." fnissade han.
"Kyle... inte kittlas..." pep Ashlee.
"Jo, det tänker jag visst göra!" sa Kyle glatt.
Kyle älskar när han får chansen att kittla Ashlee; han hinner nästan aldrig göra det, eftersom Ashlee är snabbare med att göra det med honom.
Och jag vet att Kyle gillar att Ashlee är en av de få personer som är lika super-kittlig som han själv är. (Fast det erkänner de förstås aldrig att de är).
De är för söta, de där två!
Mandys uppsyn mulnade lite.
Coral och jag såg på varandra och log lite menande.
Mandy var svartsjuk på Ashlee och Kyle, det hade vi märkt tydligt de här dagarna.
Kyle och Ashlee verkade inte bry sig om Mandy alls nu. De var upptagna med att busa med varandra.
”Jag går och hämtar min kamera.” muttrade Mandy och klampade ut.
Hon gav dörren i liten lätt, men ilsken spark.
Ashlee tittade upp.
”Oj, då…” fnissade hon. ”Var det nåt vi sa?”
Sedan fnissade hon ännu mer.
*
Nästa morgon knackade Mandy O’Connor, prästdottern, på vår dörr och frågade om vi ville hitta på något.
”Vi ska fotografera lite idag,” sa Coral. ”följ med om du vill.”
Det ville Mandy.
”Jag måste verkligen hitta på något att göra.” suckade hon. ”Tycker inte ni också att det är så jäkla tråkigt här?”
”Jag tycker det är coolt här!” sa Ashlee glatt.
”Coolt…?” Mandy såg på Ashlee med rynkade ögonbryn, som om hon tyckte att Ashlee var en småunge som inte fattar vad som var kul eller vad som var tråkigt.
Förmodligen tror Mandy att Ashlee är mycket yngre än vad hon ser ut att vara.
Många gör det misstaget. Det är nästan ingen som tror på att Ashlee ska fylla 15 år i höst, för hon ser så liten och tunn ut.
”Ja, det är super-coolt här!” sa Ashlee. ”Eller hur Kyle?”
Men precis när Kyle skulle svara började Ashlee kittla honom, så han kunde bara fnissa till svar.
”Hjälp mig!” pep han. ”Ta bort den här lilla galningen!”
Ashlee skrattade och brottade ner honom i sängen.
Kyle vred sig ur hennes grepp och brottade ner Ashlee istället. Sedan satte han sig på hennes ben.
"Nu ligger du risigt till, pixie girl." fnissade han.
"Kyle... inte kittlas..." pep Ashlee.
"Jo, det tänker jag visst göra!" sa Kyle glatt.
Kyle älskar när han får chansen att kittla Ashlee; han hinner nästan aldrig göra det, eftersom Ashlee är snabbare med att göra det med honom.
Och jag vet att Kyle gillar att Ashlee är en av de få personer som är lika super-kittlig som han själv är. (Fast det erkänner de förstås aldrig att de är).
De är för söta, de där två!
Mandys uppsyn mulnade lite.
Coral och jag såg på varandra och log lite menande.
Mandy var svartsjuk på Ashlee och Kyle, det hade vi märkt tydligt de här dagarna.
Kyle och Ashlee verkade inte bry sig om Mandy alls nu. De var upptagna med att busa med varandra.
”Jag går och hämtar min kamera.” muttrade Mandy och klampade ut.
Hon gav dörren i liten lätt, men ilsken spark.
Ashlee tittade upp.
”Oj, då…” fnissade hon. ”Var det nåt vi sa?”
Sedan fnissade hon ännu mer.
*
måndag, oktober 11, 2010
Huset som Gud glömde - 40
Coral
Jag sa godnatt till farmor och gick upp.
Jag smög försiktigt in i rummet. I ljuset från den lilla korridoren utanför såg jag att Darla och Ashlee sov.
Men Kyle var vaken.
Jag tassade tyst fram till honom.
”Är du okej?” viskade jag.
Kyle nickade.
”Är du okej…?” frågade han. ”Kunde du inte sova?”
”Jag var lite törstig bara.” sa jag. ”Farmor och jag drack lite choklad.”
”Socker-chock mitt i natten? Låter bra.” Kyle log och gäspade trött.
Jag log och rufsade om hans hår.
Sedan gick bort till sovrumsdörren för att stänga den. Dörren var gammal och lite trög, så jag råkade stänga igen den lite för hårt.
Yay me.
Ashlee rörde lite på sig i sömnen, men hon vaknade som tur var inte.
I månskenet såg jag att hon flätade in sina fingrar i Kyles hår, som hon ofta gör när de sover ihop, och hon fortsatte att sova djupt.
Kyle log och lade sig tillrätta nära Ashlee. Snart skulle han också somna.
Jag vet att Kyle känner sig väldigt trygg med Ashlee nära sig på natten, och det får mig att må så himla bra!
Och de ser såååå gulliga ut ihop!
Tänk om Kyle alltid fick känna sig trygg...!
Jag suckade. Lite för tungt kanske - för Kyle tittade upp igen.
”Jag är okej.” försäkrade jag. ”Sov du.”
”Mmm.” sa Kyle. ”God natt, Cor.”
”God natt Kyle.”
Jag kröp ner i sängen och försökte somna.
*
Jag sa godnatt till farmor och gick upp.
Jag smög försiktigt in i rummet. I ljuset från den lilla korridoren utanför såg jag att Darla och Ashlee sov.
Men Kyle var vaken.
Jag tassade tyst fram till honom.
”Är du okej?” viskade jag.
Kyle nickade.
”Är du okej…?” frågade han. ”Kunde du inte sova?”
”Jag var lite törstig bara.” sa jag. ”Farmor och jag drack lite choklad.”
”Socker-chock mitt i natten? Låter bra.” Kyle log och gäspade trött.
Jag log och rufsade om hans hår.
Sedan gick bort till sovrumsdörren för att stänga den. Dörren var gammal och lite trög, så jag råkade stänga igen den lite för hårt.
Yay me.
Ashlee rörde lite på sig i sömnen, men hon vaknade som tur var inte.
I månskenet såg jag att hon flätade in sina fingrar i Kyles hår, som hon ofta gör när de sover ihop, och hon fortsatte att sova djupt.
Kyle log och lade sig tillrätta nära Ashlee. Snart skulle han också somna.
Jag vet att Kyle känner sig väldigt trygg med Ashlee nära sig på natten, och det får mig att må så himla bra!
Och de ser såååå gulliga ut ihop!
Tänk om Kyle alltid fick känna sig trygg...!
Jag suckade. Lite för tungt kanske - för Kyle tittade upp igen.
”Jag är okej.” försäkrade jag. ”Sov du.”
”Mmm.” sa Kyle. ”God natt, Cor.”
”God natt Kyle.”
Jag kröp ner i sängen och försökte somna.
*
Huset som Gud glömde - 39
Coral
Vi sa inte så mycket till varandra, men det var ändå mysigt att sitta med farmor i köket och dricka choklad.
Jag hade nästan glömt samtalet jag råkat tjuvlyssna på. Jag påmindes om det igen när jag skulle gå upp på rummet.
Farmor lade sin hand på min.
”Coral, bry dig inte om det du hörde förut. Gertrude säger så mycket dumt ibland.”
Jag rodnade av skam.
”Jag menade inte att… det var inte meningen att tjuvlyssna…” stammade jag.
Farmor log igen.
”Självklart inte, Coral. Det vet jag. Tänk inte mer på det nu.”
Fast det gjorde jag. Inte på att jag tjuvlyssnat... nej, jag tänkte mer på det gammelfaster Gertrude sagt om mamma och Kyle.
Jag gillar inte alls att hon pratar om min lillebror på det sättet!
Det låter mycket som illvilligt skvaller...
men... jag kan inte låta bli att undra: hur mycket av det är sant egentligen...?
*
Vi sa inte så mycket till varandra, men det var ändå mysigt att sitta med farmor i köket och dricka choklad.
Jag hade nästan glömt samtalet jag råkat tjuvlyssna på. Jag påmindes om det igen när jag skulle gå upp på rummet.
Farmor lade sin hand på min.
”Coral, bry dig inte om det du hörde förut. Gertrude säger så mycket dumt ibland.”
Jag rodnade av skam.
”Jag menade inte att… det var inte meningen att tjuvlyssna…” stammade jag.
Farmor log igen.
”Självklart inte, Coral. Det vet jag. Tänk inte mer på det nu.”
Fast det gjorde jag. Inte på att jag tjuvlyssnat... nej, jag tänkte mer på det gammelfaster Gertrude sagt om mamma och Kyle.
Jag gillar inte alls att hon pratar om min lillebror på det sättet!
Det låter mycket som illvilligt skvaller...
men... jag kan inte låta bli att undra: hur mycket av det är sant egentligen...?
*
Huset som Gud glömde - 38
Coral
I nästa sekund kom farmor ut från salongen.
”Coral…? Vad gör du uppe?”
”Jag… jag skulle gå till köket och dricka vatten, men jag tror jag gick vilse…” stammade jag.
(Gick vilse…! Första pris för kassa ursäkter går till Coral Joy Collins...!)
Farmor såg på stolen jag krockat med. Hon ställde den på plats och sedan såg hon på mig igen.
”Du gjorde dig väl inte illa?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej då.” sa jag, fast jag var helt säker på att ett stort blåmärke snart skulle växa fram och vittna om min kolossala klantighet.
Farmor verkade inte bli arg för jag var uppe mitt i natten. Istället gick hon med mig ut i köket och gjorde varm choklad.
”Varm choklad brukar hjälpa mig att sova gott på natten ibland när jag inte kan sova.” berättade farmor.
”Mig med!” sa jag.
Farmor log lite.
”Verkligen? Det kanske du har ärvt efter mig då.”
Jag log och nickade.
*
I nästa sekund kom farmor ut från salongen.
”Coral…? Vad gör du uppe?”
”Jag… jag skulle gå till köket och dricka vatten, men jag tror jag gick vilse…” stammade jag.
(Gick vilse…! Första pris för kassa ursäkter går till Coral Joy Collins...!)
Farmor såg på stolen jag krockat med. Hon ställde den på plats och sedan såg hon på mig igen.
”Du gjorde dig väl inte illa?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej då.” sa jag, fast jag var helt säker på att ett stort blåmärke snart skulle växa fram och vittna om min kolossala klantighet.
Farmor verkade inte bli arg för jag var uppe mitt i natten. Istället gick hon med mig ut i köket och gjorde varm choklad.
”Varm choklad brukar hjälpa mig att sova gott på natten ibland när jag inte kan sova.” berättade farmor.
”Mig med!” sa jag.
Farmor log lite.
”Verkligen? Det kanske du har ärvt efter mig då.”
Jag log och nickade.
*
lördag, oktober 09, 2010
fredag, oktober 08, 2010
torsdag, oktober 07, 2010
Gästblogg: Alice - Gula Solstigen
Juli 2010
Jaha... och så ska de måla om husen här på Solstigen har vi just fått reda på.
Just nu är det värsta regnbågen här på vår gata - alla hus har nämligen olika färg (ljusa pasetellkulörer: rosa, turkos, ljusblå, lila etc).
Men nu ska alla hus få samma färg, det blir någon ljust gul nyans. Det blir nog fint.
"Gult passar ju bra när vi bor på Solstigen." tyckte Dorian.
Isolde blev dock lite ledsen när hon fick veta att huset inte ska vara rosa längre...
Underläppen darrade och hon sa att hon var rädd att hon inte ska hitta hem då. Lilla gumman...
Dorian tröstade och uppmuntrade:
"Men du kan ju bara titta på siffrorna på husen. Och när du ser nummer tolv vet du ju att du är hemma!"
"Mmmm..." höll Isolde med. "det kan jag ju förstås, men jag kommer sakna vårat rosa hus. Fast gult är också fint förstås."
Frid och fröjd. Alla gillar färgen och ingen kommer att gå in till
sura tanten i nummer 7 istället för hem!
Troy gillar nog också färgen.
Tror jag... han hojtade iallafall
"Guuuuul!"
och fortsatte att äta filmjölk med händerna.
*
Jaha... och så ska de måla om husen här på Solstigen har vi just fått reda på.
Just nu är det värsta regnbågen här på vår gata - alla hus har nämligen olika färg (ljusa pasetellkulörer: rosa, turkos, ljusblå, lila etc).
Men nu ska alla hus få samma färg, det blir någon ljust gul nyans. Det blir nog fint.
"Gult passar ju bra när vi bor på Solstigen." tyckte Dorian.
Isolde blev dock lite ledsen när hon fick veta att huset inte ska vara rosa längre...
Underläppen darrade och hon sa att hon var rädd att hon inte ska hitta hem då. Lilla gumman...
Dorian tröstade och uppmuntrade:
"Men du kan ju bara titta på siffrorna på husen. Och när du ser nummer tolv vet du ju att du är hemma!"
"Mmmm..." höll Isolde med. "det kan jag ju förstås, men jag kommer sakna vårat rosa hus. Fast gult är också fint förstås."
Frid och fröjd. Alla gillar färgen och ingen kommer att gå in till
sura tanten i nummer 7 istället för hem!
Troy gillar nog också färgen.
Tror jag... han hojtade iallafall
"Guuuuul!"
och fortsatte att äta filmjölk med händerna.
*
Huset som Gud glömde - 37
Coral
Jag hade svårt att sova på natten.
Vid tvåtiden stod jag inte ut med att vrida och vända på mig, så jag smög ner till köket för att ta lite mjölk, eller något annat, att dricka.
När jag kom ner hörde jag röster från salongen. Farmor, farfar, gammelfaster Gertrude och gammelfaster Muriel var vakna…
Jag stannade upp och stelnade till när jag hörde att de pratade om Kyle och mig.
”Ja, men det går väl inte att veta säkert om pojken är Roberts son…?” sa Gertrude. ”För det första ser man inga likheter och för det andra så vet man ju hurdan Joy är…”
”Det är barnens mor du pratar om!” sa farfar skarpt.
”Och om nu inte Kyle är Roberts son så spelar det ingen roll.” sa farmor. ”Vi älskar honom precis lika mycket ändå.”
Farfar fnyste.
”Klart att vi älskar grabben! Men sluta prata dumheter nu, Robert är far till både Coral och Kyle.”
”Hur vet du det?” frågade Gertrude.
Farfar svarade meddetsamma.
Efter någon minut sa han:
”Lägg inte näsan i blöt kära syster. Håll dig till sådant som angår dig istället.”
”Ja, jag håller med dig Donovan.” sa farmor.
Deras samtal hade gjort mig andlös och illa till mods.
Jag vände snabbt för att skyndsamt smyga upp igen. Men klantig som jag är gick jag rätt in i en stol.
Stolen åkte iväg en bit med ett högt skrapande ljud.
Bravo Coral, tänkte jag. Väck hela huset.
*
Jag hade svårt att sova på natten.
Vid tvåtiden stod jag inte ut med att vrida och vända på mig, så jag smög ner till köket för att ta lite mjölk, eller något annat, att dricka.
När jag kom ner hörde jag röster från salongen. Farmor, farfar, gammelfaster Gertrude och gammelfaster Muriel var vakna…
Jag stannade upp och stelnade till när jag hörde att de pratade om Kyle och mig.
”Ja, men det går väl inte att veta säkert om pojken är Roberts son…?” sa Gertrude. ”För det första ser man inga likheter och för det andra så vet man ju hurdan Joy är…”
”Det är barnens mor du pratar om!” sa farfar skarpt.
”Och om nu inte Kyle är Roberts son så spelar det ingen roll.” sa farmor. ”Vi älskar honom precis lika mycket ändå.”
Farfar fnyste.
”Klart att vi älskar grabben! Men sluta prata dumheter nu, Robert är far till både Coral och Kyle.”
”Hur vet du det?” frågade Gertrude.
Farfar svarade meddetsamma.
Efter någon minut sa han:
”Lägg inte näsan i blöt kära syster. Håll dig till sådant som angår dig istället.”
”Ja, jag håller med dig Donovan.” sa farmor.
Deras samtal hade gjort mig andlös och illa till mods.
Jag vände snabbt för att skyndsamt smyga upp igen. Men klantig som jag är gick jag rätt in i en stol.
Stolen åkte iväg en bit med ett högt skrapande ljud.
Bravo Coral, tänkte jag. Väck hela huset.
*
tisdag, oktober 05, 2010
Huset som Gud glömde - 36
Darla
Ashlee hoppade upp i sängen, såg busigt på Kyle och klappade bredvid sig med handen.
”Kom nu lilla pojken, så sover vi.”
Kyle satte sig ner på sängen.
”Hallå, vem kallar du liten…?”
Ashlee fnissade och kramade Kyle.
”Dig.”
Coral och jag såg på varandra och fnissade.
Kyle och Ashlee är ju bara för söta!
”Vad fnissar ni åt nu då...?” frågade Kyle.
”Vi fnissar åt er, för ni är så otroligt söta.” sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
”Jag är inte alls söt…” mumlade han blygt.
”Joho, det är du! Det bestämmer jag!” sa Ashlee.
Hon gav Kyle en puss på näsan.
Jag skyndade mig att ta en bild av dem.
Kyle såg på mig och suckade lite.
”Jag svär, Darl, jag ska gömma din kamera.”
Men sedan log han.
Jag gick fram till Kyle och kramade honom.
”Du blir så fin på bild. Jag älskar att fotografera dig.” sa jag.
”Okej då.” sa Kyle. Han log busigt. ”Du är lite knasig, vet du det, Darl?”
Jag log och petade Kyle i sidan.
”Passa dig gullunge...” varnade jag. ”annars lägger jag upp bilderna på Facebook.”
Coral och Ashlee fnissade och höll med mig.
Kyle bara flinade om mumlade något om att vi var knasiga alla tre.
*
Ashlee hoppade upp i sängen, såg busigt på Kyle och klappade bredvid sig med handen.
”Kom nu lilla pojken, så sover vi.”
Kyle satte sig ner på sängen.
”Hallå, vem kallar du liten…?”
Ashlee fnissade och kramade Kyle.
”Dig.”
Coral och jag såg på varandra och fnissade.
Kyle och Ashlee är ju bara för söta!
”Vad fnissar ni åt nu då...?” frågade Kyle.
”Vi fnissar åt er, för ni är så otroligt söta.” sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
”Jag är inte alls söt…” mumlade han blygt.
”Joho, det är du! Det bestämmer jag!” sa Ashlee.
Hon gav Kyle en puss på näsan.
Jag skyndade mig att ta en bild av dem.
Kyle såg på mig och suckade lite.
”Jag svär, Darl, jag ska gömma din kamera.”
Men sedan log han.
Jag gick fram till Kyle och kramade honom.
”Du blir så fin på bild. Jag älskar att fotografera dig.” sa jag.
”Okej då.” sa Kyle. Han log busigt. ”Du är lite knasig, vet du det, Darl?”
Jag log och petade Kyle i sidan.
”Passa dig gullunge...” varnade jag. ”annars lägger jag upp bilderna på Facebook.”
Coral och Ashlee fnissade och höll med mig.
Kyle bara flinade om mumlade något om att vi var knasiga alla tre.
*
söndag, oktober 03, 2010
Huset som Gud glömde - 35
Kyle
Jag kom just på att det inte var farmor jag var rädd för när jag var liten - utan gammelfaster Gertrude.
Hon är gammaldags strikt och ganska sträng, som någon gammal arg tant hämtad från en Charles Dickens-roman.
Och jag tror förresten att jag aldrig har sett henne le… (Det tror jag inte att någon har!)
När Coral, Darla, Ashlee och jag skulle gå och lägga oss för en stund sedan började faster Gertrude ifrågasätta om det verkligen var lämpligt att Ashlee och jag delar säng.
Farmor, som varit emot det första kvällen, sa nu till Gertrude att det inte alls var någon fara med att låta Ash och mig dela säng.
”Det går bra, Gertrude, dom är bara barn.”
”Jag tycker i alla fall att vi ska placera pojken i ett eget rum.” sa Gertrude surt.
Farmor fnyste.
”Placera pojken…? Kyle ska inte 'placeras' någonstans - han är inte något paket.”
Jag fnissade, tyst så ingen skulle höra.
Jag såg att Coral, Ashlee och Darla också gjorde det.
Gertrude såg ännu surare ut.
”Jag tycker ändå…” började hon.
Men farfar avbröt henne:
”Bara för att du tycker något, kära syster, behöver det inte bli så.”
Sedan såg farfar på oss och log bett.
”Lyssna inte på gamla sura tanter.”
”Donovan…!” sa farmor i förmanande ton.
Farfar log ännu bredare och blinkade busigt åt Coral, Darla, Ashlee och mig.
Farmor skakade på huvudet.
”Sov gott barn.” sa hon.
Vi sa god natt och började göra oss i ordning inför natten.
Våra äldre släktingar lämnade oss ensamma och gick ner.
*
Jag kom just på att det inte var farmor jag var rädd för när jag var liten - utan gammelfaster Gertrude.
Hon är gammaldags strikt och ganska sträng, som någon gammal arg tant hämtad från en Charles Dickens-roman.
Och jag tror förresten att jag aldrig har sett henne le… (Det tror jag inte att någon har!)
När Coral, Darla, Ashlee och jag skulle gå och lägga oss för en stund sedan började faster Gertrude ifrågasätta om det verkligen var lämpligt att Ashlee och jag delar säng.
Farmor, som varit emot det första kvällen, sa nu till Gertrude att det inte alls var någon fara med att låta Ash och mig dela säng.
”Det går bra, Gertrude, dom är bara barn.”
”Jag tycker i alla fall att vi ska placera pojken i ett eget rum.” sa Gertrude surt.
Farmor fnyste.
”Placera pojken…? Kyle ska inte 'placeras' någonstans - han är inte något paket.”
Jag fnissade, tyst så ingen skulle höra.
Jag såg att Coral, Ashlee och Darla också gjorde det.
Gertrude såg ännu surare ut.
”Jag tycker ändå…” började hon.
Men farfar avbröt henne:
”Bara för att du tycker något, kära syster, behöver det inte bli så.”
Sedan såg farfar på oss och log bett.
”Lyssna inte på gamla sura tanter.”
”Donovan…!” sa farmor i förmanande ton.
Farfar log ännu bredare och blinkade busigt åt Coral, Darla, Ashlee och mig.
Farmor skakade på huvudet.
”Sov gott barn.” sa hon.
Vi sa god natt och började göra oss i ordning inför natten.
Våra äldre släktingar lämnade oss ensamma och gick ner.
*
torsdag, september 30, 2010
tisdag, september 28, 2010
torsdag, september 23, 2010
Ocean Beach Memories #12
Ocean Beach, 1961.
Kate höll på att baka kanelbullar med Rebecca och Ryan.
9-åriga Rebecca älskade att baka.
5-årige Ryan var inte lika förtjust i det. Baka bullar var jobbigare än han trott att det skulle vara.
Han var alldeles kladdig av deg och försökte ta bort den från händerna.
"Det här är bara geggigt." suckade han.
"Du får ta lite mer mjöl." sa Rebecca. "Här."
Hon strödde lite mjöl över degen.
"Nu ska du rulla degen, som en lång orm och sen rullar man ormen till en fin bulle." förklarade hon för sin lillebror. "Förstår du?"
Ryan nickade.
Han kämpade länge med att få till en en fin bulle av sin "orm".
Kate såg på sin lille son och småskrattade.
"Går det bra, lilla gubben?"
Ryan skakade på huvudet och suckade uppgivet.
"Nääää...! Den vill inte bli bulle!"
Rebecca fnissade.
"Jo Ryan, du är ju jätteduktig på att göra bullar, dom blir jättefina."
Men Ryan hade tröttnat på sin deg som inte ville bli bulle. Han hoppade ner från stolen.
"Jag går nu."
Kate stoppade honom innan han sprang iväg. Hon hjälpte honom att tvätta bort deg och mjöl från händerna.
"Men Ryan, ska du verkligen inte baka mer då?" frågade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Nä. Jag kommer och äter bullarna sen istället."
Och med de orden sprang han iväg.
*
Kate höll på att baka kanelbullar med Rebecca och Ryan.
9-åriga Rebecca älskade att baka.
5-årige Ryan var inte lika förtjust i det. Baka bullar var jobbigare än han trott att det skulle vara.
Han var alldeles kladdig av deg och försökte ta bort den från händerna.
"Det här är bara geggigt." suckade han.
"Du får ta lite mer mjöl." sa Rebecca. "Här."
Hon strödde lite mjöl över degen.
"Nu ska du rulla degen, som en lång orm och sen rullar man ormen till en fin bulle." förklarade hon för sin lillebror. "Förstår du?"
Ryan nickade.
Han kämpade länge med att få till en en fin bulle av sin "orm".
Kate såg på sin lille son och småskrattade.
"Går det bra, lilla gubben?"
Ryan skakade på huvudet och suckade uppgivet.
"Nääää...! Den vill inte bli bulle!"
Rebecca fnissade.
"Jo Ryan, du är ju jätteduktig på att göra bullar, dom blir jättefina."
Men Ryan hade tröttnat på sin deg som inte ville bli bulle. Han hoppade ner från stolen.
"Jag går nu."
Kate stoppade honom innan han sprang iväg. Hon hjälpte honom att tvätta bort deg och mjöl från händerna.
"Men Ryan, ska du verkligen inte baka mer då?" frågade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Nä. Jag kommer och äter bullarna sen istället."
Och med de orden sprang han iväg.
*
måndag, september 20, 2010
Gästblogg: Leni 20/9 2010 #3
*
Just det, jag glömde ju att dela med mig av Melwin & Noels härliga kommentarer från i eftermiddags!
När Göran och Melwin kom hem idag sa Noel genast:
"Jag trodde att Leni glömde hämta dig idag!"
Melwin såg storögd på brorsan sin och sa:
"Nääää, ingen har ju glömmit mej, jag e ju här nu."
Senare bad Noel faktiskt mig om ursäkt för att han skällde ut mig.
"Alltså Leni, förlåt om jag blev arg på dig. Men jag trodde liksom att du glömde Melwin och då blir man ju lite upprörd i själen."
De är ju är för söta ibland, twinsen! U gotta luv them! ♥
// Leni
*
Just det, jag glömde ju att dela med mig av Melwin & Noels härliga kommentarer från i eftermiddags!
När Göran och Melwin kom hem idag sa Noel genast:
"Jag trodde att Leni glömde hämta dig idag!"
Melwin såg storögd på brorsan sin och sa:
"Nääää, ingen har ju glömmit mej, jag e ju här nu."
Senare bad Noel faktiskt mig om ursäkt för att han skällde ut mig.
"Alltså Leni, förlåt om jag blev arg på dig. Men jag trodde liksom att du glömde Melwin och då blir man ju lite upprörd i själen."
De är ju är för söta ibland, twinsen! U gotta luv them! ♥
// Leni
*
Gästblogg: Leni 20/9 2010 #2
*
Halloj igen!
Hoppas ni har haft en bra måndag!
Min måndag har varit.... jag vet inte... läs och döm själva:
Idag när hämtade jag Noel i skolan frågade han och kompisen Tom mig om något ord på engelska. Jag sa vad det hette, och snabbt som blixten var "Global-uppvärmning-tjejen"
(nej, jag minns faktiskt inte vad hon heter... smeknamnnet har liksom fastnat *LOL*)
där gav mig en mopsig min. Hon talade om att "min mamma kan bättre engelska än du!"
"Jaha..." sa jag. "men din mamma är inte här nu och det var dessutom mig Noel och Tom frågade."
Hon stack näsan i vädret och stövlade därifrån.
Kul med små barn, va...?
Noel var inte heller så rolig idag...
När vi kom ut på skolgården gav han mig värsta anklagande blicken och sa skarpt:
"Leni, du har glömt Melwin!"
"Eh, nej... er pappa ska hämta honom senare."
Noel ville inte lyssna på det örat, som man säger.
"Men du glömde Melwin!!"
Suck!
"Noel, JAG ska INTE hämta Melwin idag!!"
Noel blängde argt på mig hela vägen hem.
Suck och stön.
6 är han visst nu ja... "Lilla puberteten". Härliga tider.
Och Lilla Olivia har börjat bitas... Kul...
Vad har hänt med mina snälla små syskon...?
Kram,
Leni
*
Halloj igen!
Hoppas ni har haft en bra måndag!
Min måndag har varit.... jag vet inte... läs och döm själva:
Idag när hämtade jag Noel i skolan frågade han och kompisen Tom mig om något ord på engelska. Jag sa vad det hette, och snabbt som blixten var "Global-uppvärmning-tjejen"
(nej, jag minns faktiskt inte vad hon heter... smeknamnnet har liksom fastnat *LOL*)
där gav mig en mopsig min. Hon talade om att "min mamma kan bättre engelska än du!"
"Jaha..." sa jag. "men din mamma är inte här nu och det var dessutom mig Noel och Tom frågade."
Hon stack näsan i vädret och stövlade därifrån.
Kul med små barn, va...?
Noel var inte heller så rolig idag...
När vi kom ut på skolgården gav han mig värsta anklagande blicken och sa skarpt:
"Leni, du har glömt Melwin!"
"Eh, nej... er pappa ska hämta honom senare."
Noel ville inte lyssna på det örat, som man säger.
"Men du glömde Melwin!!"
Suck!
"Noel, JAG ska INTE hämta Melwin idag!!"
Noel blängde argt på mig hela vägen hem.
Suck och stön.
6 är han visst nu ja... "Lilla puberteten". Härliga tider.
Och Lilla Olivia har börjat bitas... Kul...
Vad har hänt med mina snälla små syskon...?
Kram,
Leni
*
Gästblogg: Leni 20/9 2010
Halloj!
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!
Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)
Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.
Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!
Kramisar,
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!
Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)
Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.
Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!
Kramisar,
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)