Ocean Beach Memories #3 - del 2

*
När de var nere på stranden gled Ryan ur sin mammas famn.
"Nu ska Ryan springa i sanden!" sa han glatt.
"Vart ska du springa då?" frågade Rebecca.
"Hämta Marie!" sa Ryan ivrigt.
Han skyndade mot Maureen och Maggies hus.

Maggie fångade upp Ryan när han kom springande.
"Hej på dig sötnos! Har du inga skor? Var är dom då?"
Ryan slog ut med händerna.
"Borta."
Maureen, 3 ½ år, såg på sin lille kompis.
"Ryan gillar inte skor." sa hon tankfullt.
"Nej." log Maggie. "Du tar alltid av dig dina skor du, Ryan."
"Ja!" sa Ryan glatt, som om det var en jättebra sak att göra. "Vill inte ha skor!"
"Men nu måste du ha skor," sa Rebecca. "för vi ska ju gå på asfalt. Du blir smutsig om du går barfota."
"Ja! Smutsig!" skrattade Ryan.
Rebecca skakade på huvudet.
"Dig kan man ju inte ta med nånstans - envisa unge..."
Maureen tog också av sig sina skor.
"Kom Ryan, vi springer i sanden!"
"Ja! Ryan och Marie ska springa!" Ryan sprang lyckligt efter Maureen. "Hej då mamma! Hej då skorna!"
Rebecca suckade myndigt.
"Mamma, vi kommer aldrig få på den ungen skor..."
*

Ocean Beach Memories #3

Ocean Beach. Hösten 1958


"Ryan, du ska ha skor på dig."
6-åriga Rebecca var beredd att sätta på sin 2-årige lillebror skor.
"Nä!" protesterade Ryan.
"Jo! Vi ska ut på promenad, då måste man ha skor." sa Rebecca. "Nej, ta inte av dig strumporna!"
"Inte strumpa! Yucky!" Ryan drog av sig sockarna och slängde dem på golvet.
Rebecca suckade.
"Mamma, du får ta hand om det här nu." suckade Rebecca uppgivet. "Han bara tar av sig strumporna och han vill inte ha skor!"
Kate skrattade.
"Har ditt tålamod tagit slut gumman?"
Rebecca nickade.
"Ja, lite. Han är lite hopplös!"
Ryan såg på sin syster och på sin mamma och log ett strålande leende. Han pekade mot terassen.
"Ut och gå!" sa han glatt. "Hämta Marie!"
Kate log.
"Ja, vi ska hämta Maureen och Maggie. Men då måste du ha skor och strumpor på dig."
"Nä!" Ryan skakade på huvudet så att lockarna yrde. Han reste sig och gick ut på terassen. "Ryan gå nu. Hej då!"
Han vinkade till Kate och Rebecca och började gå mot trappan som ledde ner till stranden.
"Mamma, får han verkligen gå i trappan själv?" frågade Rebecca klentroget.
"Nej, den är för brant." sa Kate.
Kate tog hans strumpor och skor och så skyndade hon och Rebecca efter.
"Stanna där Ryan, du får inte gå i trappor själv." sa Rebecca.
Kate lyfte upp honom och bar ner honom.
"Ryan kan gå själv!" sa Ryan bestämt.
"Du kan ramla då." sa Rebecca. "Och då gör du illa dig. Det är inte bra."
Ryan skakade på huvudet.
"Inte bra. Ryan ska inte ramla."
"Nej, det tycker inte jag heller." sa Kate och pussade Ryan på kinden.
*

Heartbreak Radio - kapitel 1

*
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #34. 

Jag hade tagit ett tidigare plan och tänkte överraska henne.
Snubblade över skorna i hallen, storlek 45. 

De var definitivt för stora för henne.

Jag hörde ljud inifrån sovrummet. För ett kort ögonblick trodde jag att det var TV:n, men sedan hörde jag att det var Valerie som pratade med någon.
Sedan, ett bullrande skratt.
Det var inte svårt att fatta att skrattet tillhörde 45:orna i hallen.

Nästa vecka skulle Valerie och jag fira att vi varit tillsammans i ett år.
Nu var mitt första seriösa förhållande över.
Allt vi haft tillsammans hade hon bara kastat iväg - som om det inte varit värt någonting!
Jag öppnade ytterdörren och smällde igen den hårt.
45:ornas bullerskratt tystnade och sedan hörde jag Valerie nästan viska:
”Oh my God…! Jack…”
När jag hörde min före detta flickväns nakna fötter springa över parkettgolvet lämnade jag lägenheten.

I morgon, när hon är på jobbet, tänker jag gå dit och hämta mina saker.
Kanske jag ska skriva en liten söt lapp åt henne och lägga den på köksbordet?

Tack för den här tiden, Val.
Dra åt helvete.
Puss & kram
// Jack

*

Ocean Beach Memories #2

Ocean Beach, 1961.

"Jag vill gå och sova nu." 5-årige Ryan gnuggade sig sömnigt i ögonen och gäspade. "Jag orkar nog bara stanna uppe i två sekunder till."
"Två sekunder till?" sa David. "Ojdå, då är det bäst att vi går upp och lägger dig i din sköna säng."
Ryan gäspade igen och nickade.
"Jaaa, jag vill inte sova här på stolen."
"Nej, det förstår jag att du inte vill." skrattade David. "Kom, så bär jag upp dig."
Ryan hann somna redan innan de var uppe i hans rum.
David och Kate tog på honom pyjamas och stoppade om honom. Sedan såg de på sin lille sovande son.
9-åriga Rebecca, som precis kommit hem från en kompis, kom insmygande i sin lillebrors rum.
"Sover Ryan redan...?" frågade hon förvånat. "Klockan är ju bara sju."
"Det tar på krafterna att vara ute i båten med farfar." sa David.
"Ja, verkligen," höll Kate med. "det här var första gången han bad om att få gå upp och sova."
"Pappa kanske får ta med honom ut på sjön lite oftare." skojade David.

David, Kate och Rebecca gick ner och spelade spel tillsammans.
"Jag tycker jättemycket om min lillebror," sa Rebecca. "men jag tycker det är skönt att vi kan sitta så här för oss själva ibland också."
"Det tycker vi också, älskling." sa Kate och log mot sin dotter.
"Jag menar inte att Ryan är jobbig eller så, jag är jätteglad för att han finns - det är bara det att jag tycker om att det bara är vi ibland också."
"Man får tycka så, Rebecca." sa David. "Så tycker mamma och jag också."
"Så jag är ingen dålig storasyster som säger så?" undrade Rebecca lite skamset.
"Absolut inte!" sa David. Han lyfte upp Rebecca i famnen. "Du är världens bästa storasyster!"
"Det är du verkligen." sa Kate. "Du är alltid så snäll mot Ryan och du tar hand om honom och lär honom saker."
"Ibland tycker jag att Ryan kan vara lite jobbig, om jag ska vara ärlig." sa Rebecca efter en stund. Hon log lite.
David och Kate log förstående mot henne.
"Men ibland när jag är någonstans, tillexempel i skolan, kan jag inte vänta på att få komma hem så att jag kan jag leka och busa med Ryan igen!"
"Så tycker Ryan om dig också." sa Kate. "Förra veckan blev han jättearg för att jag inte hämtade dig från skolan när han ville leka med dig!"
Rebecca skrattade hjärtligt.
"Han är så knasig min lilla bror!"
*

Best of Noel & Melwin IX

*
Mamma: Noel, gå inte där, det är fullt med vatten där.
Noel: Jag borde ha gummistövlar på mig om det nu är så blött.
Mamma: Det är för kallt för gummistövlar. Du får helt enkelt undvika att gå där det är blött.
Noel: Meh! Det är ju slaskigt överallt! (ser strängt på mamma) Ska inte vuxna ta ansvar för att barnen har skor som tål slask?

***

Förskolefröken: Melwin, ät inte snö. Du kan få mask i magen.
Melwin: Nä, finns inga maskar här. Maskar inte gillar snö, dom fruser då.

***

Noel: I augusti börjar jag sexårs - det är skolan. Då ska jag få ny ryggsäck och nya jeans. Men jag ska inte ha läxor.
Leni: Varför vill du inte ha läxor?
Noel: Man blir deprimerad.
Linus: Vet du vad deprimerad är?
Noel: Aaaa, du blir det när du har läxor. Man suckar mycket och blir trött och sur. Och ibland svär man lite när inte dom vuxna hör.

***

Melwin: I maj jag fyller sex år. En annan gång jag fyller tio.
Mamma: Nej, nästa år fyller du sju.
Melwin (i en det-vet-jag-väl-ton): Aaa, jag sa inte nästa år, jag sa en annan gång!

*

En liten hackkyckling - del 6

*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.

De yngsta barnen på Blue Creek Elementary var ute på skolgården och väntade på att bli hämtade av föräldrar eller syskon.
Elle och Kevin satt i snön och lekte.
"Vad gör ni?"
Elle och Kevin tittade upp på Lisa och Emma.
"Bygger en snögubbe." svarade Elle.
"Vad ful den är." sa Lisa.
"Han säger samma sak om dig." sa Kevin.
Han reste sig och satte fast en sten som skulle föreställa snögubbens ena öga.
Lisa knuffade till Kevin så att han vacklade bakåt mot snögubben.
Snögubben föll ihop på marken.
Elle lade sig dramatiskt intill den trasiga snögubben.
"Ah, vår kära vän är död och trasig. Vi måste rädda honom."
"Du är ju störd." sa Lisa och rynkade på näsan.
"Takes one to know one." svarade Elle lugnt.
"Just det!" sa Kevin.
Lisa knuffade till honom igen.
"Vad fan håller du på med?! Varför puttar du min lillebror?"
Ashlee kom springade mot dem.
"Han sa att jag var ful!" sa Lisa.
"Det sa jag inte," sa Kevin. "jag sa att han tyckte det."
Kevin pekade på den trasiga snögubben.
Ashlee himlade sig.
"Lägg av Kevin."
"Men Lisa är dum mot Elle hela tiden!" sa Kevin.
"Blir det bättre av att du säger att nån är ful då eller?" sa Ashlee. "Visa hur man ska bete sig istället. Be the bigger person."
"Okej, du har rätt." mumlade Kevin.
"Som vanligt!" sa Ashlee. Hon log. Sedan såg hon på Kevin och Elle. "Kom nu, ni ska till simskolan."
"Mot badhuset!" skrek Kevin och Elle.
De sprang i förväg.
Lisa gav Ashlee en sur blick.
"Min storasyster säger att du är störd."
"Din syster snackar för mycket skit." sa Ashlee. Och så skyndade hon ifatt Kevin och Elle.
"Min syster snackar inte skit!" skrek Lisa gällt.
"Joho!" ropade Ashlee tillbaka. "Så det stinker! Hej då!"
*

Friday Show at Abe Lincoln High - del 7

*
"Yay! Ryan är tillbaka!" utbrast Sunshine när Ryan kom in i dramasalen på tisdagen.
"Välkommen tillbaka, Ryan." sa Miss Wallace. "Är du frisk nu?"
"Yep!" sa Ryan glatt.
Han satte sig på golvet mellan Sunshine och Maureen.
"Åh, vad skönt att du är frisk igen!" sa Maureen och kramade honom.
Sheila kände på hans panna.
"Normal temperatur." konstaterade hon. "Alldeles sval."
"Det är för att jag är så cool." sa Ryan lite kaxigt.
Klassen skrattade.
"Ja, du är verkligen cool!" skrattade Maureen och kramade honom igen.
"Kan någon berätta för Ryan vad vi ska göra för show denna veckan?" sa Miss Wallace.
Clark, Joe och Sheila började berätta - i munnen på varandra.
"Okej, kan någon berätta så att Ryan förstår...?" skrattade Miss Wallace.
"Jag kan." sa Maureen. "Vi ska sjunga låtar från Hair och My Fair Lady."
"Coolt!" sa Ryan.
Maureen nickade ivrigt.
"Visst är det! Sunny, Jill, Clark, Joe och jag ska spela hippies."
"Och du, Arthur, Macy och jag ska spela rika ungdomar." sa Sheila till Ryan. "Men du vill hellre umgås med hippie-gänget."
"Låter verkligen som en cool show." tyckte Ryan.

På svarta tavlan hade Miss Wallace, som vanligt, skrivit upp de låtar som skulle vara med i showen.

Aquarius (Hippies: Sunny, Maureen, Jill, Clark & Joe)

Why Can't the English? (Arthur + Sheila, Macy & Sunny)

Air (Sunny & Jill)

Just You Wait (Sunny)

I Got Life (Ryan + hippies)

With a Little Bit of Luck (Clark & hippies)

Hair (Hippies)

The Rain in Spain (Sunny & Arthur + kören)

On the Street Where You Live (Ryan)

I Could Have Danced All Night (Macy)

Three-Five-Zero-Zero (Ryan & Sunny + hippies)

Good Morning Starshine (Alla)

"Vi ville ha med Initials också - från Hair," sa Clark. "men den texten innehåller ju LSD så det får vi nog inte..."
"Nej, den låten känns lite olämplig, eftersom ni är så unga." sa Miss Wallace.
"Det blir nog en bra show ändå." flinade Clark."
"Den blir bäst!" sa Sheila.
*

En ångestfylld natt - del 5

*
Lite senare satt Kate, Ryan och Maggie vid soffbordet och spred ut massor av fotografier framför sig.
"Svårt att välja vilka som ska vara med på utställningen." sa Ryan. "Alla är så fina."
Kate log.
"Tack min älskling."
"Men Gud, den här bilden hade jag nästan glömt bort!" utbrast Maggie.
Kate och Ryan såg på bilden och började skratta.
På bilden stod Ryan och Maureen, sju respektive åtta år gamla, på piren och log brett mot kameran.
Maureen hade tappat båda sina framtänder och såg riktigt glad ut för det.
Ryan hade lite glass på näsan och plåster på båda knäna.
Båda barnen hade Looney Tunes-motiv på sina T-shirts; Maureens hade Tweety Bird och Ryans Bugs Bunny.
"Har jag verkligen sett ut så här?!" utbrast Ryan.
"Ja, det har du." skrattade Maggie. "Ni var så söta! Kate, den här bilden måste du ha med på utställningen!"
"Det kan du lita på." log Kate. "Den här bilden är underbar."
"Den här var också underbar." sa Maggie.
Hon gav Kate en bild.
En 2-årig Ryan satt på stranden i bara blöja och T-shirt. Han såg ut att prata med en stor Golden Retriever.
"Jag kommer ihåg den hunden!" sa Ryan. "Den bodde granne med farmor och farfar. Han var jättefin."
"Ja, det stämmer." sa Kate. "Vilket minne du har. Hunden var världens snällaste och han älskade er barn. Han hette Scrappy, men du kallade honom Kompis. Varje gång du var hos farmor och farfar ville du leka med Kompis."
"Så det är därför min plysch-hund heter Scrappy!" sa Ryan.
Kate nickade.
"Du döpte den när du var två år. Rebecca frågade vad den hette och du svarade, som om det var det mest självklara i världen; 'Scwappy! Kompis!'"
Ryan skrattade.
"Scwappy... kul att jag kunde prata..."
Kate och Maggie skrattade också.
Ryan hade nästan glömt bort sin feber nu. Det var så kul att titta på alla bilder och prata om alla gamla minnen.
*

En ångestfylld natt - del 4

*
Ryan hade fortfarande feber på måndagsnorgonen.
"Du får vara hemma och vila idag." sa Kate.
"Nej, det går kanske över." försökte Ryan. "Jag ska ta det lugnt i skolan, jag lovar."
"Nej," sa David. "du vet hur det blir om du inte vilar - febern går inte över då."
Ryan suckade.
"Är det så tråkigt att vara hemma?" frågade Kate.
"Ja, om jag måste vila hela tiden." sa Ryan truligt.
"Kan du inte hjälpa mig och Maggie att välja ut foton till fotoutställningen?" föreslog Kate.
Ryan såg gladare ut. Han tyckte om att hjälpa sin mamma med allt som hade med fotografering att göra och titta på fotografier var alltid roligt.
"Jo, det kan jag." sa han.
"Ha så kul idag." sa David. "Nu åker jag till jobbet. Vi ses till middagen."

*

Blue Creek Kids on Twitter

Hey! Follow us on Twitter! :-)
 
Love,
Coral, Kyle, Ashlee, Darla, Elle, Kevin, Eli & Dylan!



Eli & Dylan har även eget "Twitter space":
 http://twitter.com/GhostWorld_212


*

En liten hackkyckling - del 5

*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag eftermiddag.

Lisas pappa och Emmas mamma kom till mötet med sina döttrar på eftermiddagen.
Elles mamma kunde inte komma, men Selma Hayden, Kevin och Ashlees mamma, hade erbjudit sig att följa med Elle, för hon ville inte att den lilla flickan skulle behöva gå ensam till mötet.
Lisa och Emmas föräldrar var minst sagt upprörda över det som hänt.
"Först och främst ber ni Elle om ursäkt." sa Emmas mamma.
"Förlåt." mumlade Emma och Lisa.
"Försök igen." sa Emmas mamma. "Låt som om ni menar det den här gången."
"Förlåt." sa Emma och Lisa motvilligt.
"Och ni ska köpa nya vantar till Elle." sa Lisas pappa.
Han tog upp en 5-dollar-sedel ur sin plånbok och gav den till Elle.
"Varsågod lilla gumman. De här pengarna är från Lisa."
Elle stoppade pengarna i sin byxficka.
"Tack." sa hon.
"Pengarna är från Emma också." sa Emmas mamma. Hon såg på Lisas pappa. "Vi betalar hälften var."
Hon gav Lisas pappa två dollar och femtio cent.
Lisas pappa såg på sin dotter.
"Jag kommer att dra pengarna från din veckopeng, Lisa."
"Men pappa..." protesterade Lisa.
"Två dollar och femtio cent är ingenting att gnälla om!" sa hennes pappa bestämt. "Tänk på vad du har gjort mot Elle. Nu när jag tänker efter borde du bli utan veckopeng hela den här månaden!"
"Bra idé." sa Emmas mamma. "Det gäller dig också Emma."
"Jag hatar dig pappa!" skrek Lisa med ilskna tårar i ögonen.
"Mmm, det gör du säkert. Men nu kanske du tänker på hur du behandlar dina skolkamrater i fortsättningen. Nu går vi hem."

Elle och Mrs. Hayden lämnade mötet sist.
"Hur gick mötet tycker du?" frågade Mrs. Peters.
"Bra, väldigt bra." sa Elle och log. "Rättvisan har vunnit!"
*

En liten hackkyckling - del 4

*
Blue Creek Elementary School.
Tisdag morgon.

"Har ni köpt nya vantar till Elle?" frågade Kevin Lisa och Emma när de hängde upp sina ytterkläder i kapprummet.
"Hur så?" sa Lisa.
"Mrs. Peters sa ju att ni skulle det." sa Kevin.
"Mrs. Peters sa att ni skulle det." härmade Lisa. "Vi tänker inte köpa några nya vantar till henne."
"Det får väl hennes mamma göra." tyckte Emma.
"Men det var ju ni som kastade dom i toaletten!" sa Kevin.
"Har man så fula vantar får man skylla sig själv!" sa Lisa.
Mrs. Peters kom ut i kapprummet. Hon hälsade barnen god morgon, sedan såg hon på Lisa och Emma.
"Flickor, har ni köpt nya vantar till Elle?"
"Nej." sa Lisa. "Vi har inga pengar att köpa vantar för."
"Då får vi prata med era föräldrar." sa Mrs. Peters. "Vi får ha ett litet möte i eftermiddag."
"Möte?" frågade Emma.
"Ja, ett möte." sa Mrs. Peters. "Jag tänker ha ett möte med er två, Elle och era föräldrar."
Mrs. Peters gick in i klassrummet innan flickorna hann protestera.

När Elle kom in i kapprummet blängde Lisa och Emma på henne.
"Det är ditt fel att vi ska ha möte!" skrek Lisa.
Elle såg oförstående på henne.
"Vaddå möte...?"
"Om dina fula vantar!" sa Emma surt.
"Vad kul!" svarade Elle. "Mina vantar tyckte om små möten. Synd att dom inte kunde vara med."
Lisa och Emma blängde ännu surare på Elle. Men det märkte inte Elle, för hon och Kevin hade redan gått in i klassrummet. De pratade och fnissade glatt med varandra.
*

En obehaglig förfrågan...

*
Tartaros Prison.
Lunchtid.

Walter gick fram till en av sina medfångar.
"Grayson, du kommer ut härifrån nästa vecka. Skulle du kunna göra mig en tjänst?"
"Varför inte." svarade medfången. "Vad vill du att jag ska göra? Skrämma någon åt dig?"
Walter log ett brett leende.
"Precis, jag vill att du skrämmer en person som gjorde att jag hamnade här."
Grayson stirrade misstroget på Walter.
"Men det är väl din brorson? En liten grabb? Du vill att jag ska skrämma en unge...?"
"Han är bara en liten gnällig skitunge." sa Walter. "Det är hans fel att jag sitter här nu!"
"Jag är ingen ängel," sa Grayson. "men jag ger mig bara på folk som verkligen förtjänar det. Jag ger mig inte på ungat! Det är den stora skillnaden mellan dig och mig, McKenzie!"
"Men han är en lättskrämd liten grabb," envisades Walter. "du behöver bara säga att du hälsar från mig så pinkar han på sig."
Han flinade brett igen.
Grayson såg på Walter med avsmak.
"Du är för fan sjuk, Walter. Alla här vet vad du gjorde med grabben! Jag tycker riktigt synd om den lille  stackaren som måste ha dig till farbror!"
Walter öppnade munnen för att säga något, men Grayson höll upp ena handen i en gest som talade om att han inte ville höra på Walter mer.
"Prata aldrig med mig mer, Walter. Din sjuke jävel."
Med de orden lämnade Grayson matsalen.

Ute på fängelsegården gick Grayson fram till sin cellkamrat.
"Les, hjälp mig att hålla koll på Walter. Han planerar att hämnas på sin brorson - du vet grabben han gav sig på förra åtet."
Graysons cellkamrat Les var en av dem som givit Walter en läxa när han var ny i fängelset.
"Han lärde sig alltså ingenting av det förra lilla mötet1..." sa Les. "Vi får ta ett snack till tror jag."
*



1  I Raseri - del 6 kan du läsa om Walters "lilla möte" med sina medfångar...
*

En liten hackkyckling - del 3

*
"Elle, varför kommer du försent?" frågade Mrs. Peters. Lärarinnan såg en aning strängt på Elle.
"Förlåt." sa Elle.
"Varför kommer du försent?" upprepade Mrs. Peters.
Elle såg på Lisa och Emma.
Lisas ögon smalnade och hon skakade varnande på huvudet för att Elle skulle förstå att hon inte skulle skvallra.
Elle såg på sin lärare istället.
"Någon spolade ner mina vantar i toaletten."
"I toaletten? Men kära barn, vad säger du?" Mrs. Peters såg bekymrad ut. "Vill du berätta vem det var?"
Elle skakade på huvudet.
Lisa räckte upp handen.
"Mrs. Peters, Elle rev mig på kinden förut! Hon är galen!"
"Lisa, nu lugnar du ner dig." sa Mrs. Peters. "Vi kallar inte någon för galen."
"Men Mrs. Peters, jag gjorde ingenting!" gnällde Lisa. "Men det gjorde Elle! Hon bara skrek åt oss och slog och sparkade Emma och mig!"
Mrs. Peters spände blicken i Lisa.
"Var det innan eller efter ni slängde Elles vantar i toaletten?"
Lisa tappade hakan.
Mrs. Peters nickade menande.
"Mmm, jag kan tänka ut en hel del på egen hand, förstår du. Lisa och Emma, ni ber Elle om ursäkt - nu genast. Och jag vill att ni ska köpa nya vantar åt Elle."
"Aldrig i livet!" skrek Lisa och Emma i munnen på varandra.
"Som ni vill," sa Mrs. Peters. "då stannar ni två kvar hos mig efter skolan och så ringer jag era föräldrar."
"Jag ska shoppa med min syster efter skolan!" protesterade Lisa.
"Det skulle du ha tänkt på innan du gav dig på din klasskamrat." sa Mrs. Peters lugnt. "Nu läser vi, tycker jag."

"Du ska få." väste Lisa när Elle gick och satte sig vid sin bänk.
Elle såg på Lisa med stadig blick. Det fanns inte ett uns av rädsla eller oro i hennes blick.
"Efter skolan ska du få..." hotade Lisa.
Elle höjde ena handen och höll handflatan mot Lisa.
"Lisa, tala till handen, för öronen lyssnar inte."
Kevin såg med ett strålande leende på Elle. Han kände sig så stolt och imponerad.
Han gjorde tummen upp.
*

En liten hackkyckling - del 2

*
Elle funderade på vart hon skulle ta vägen.
Hon ville inte gå hem, för mamma var på jobbet och Elle ville inte vara ensam hemma.
Till biblioteket kanske? Där kunde hon sitta i timmar.
Men hon kom på att biblioteket inte öppnade förrän klockan elva. Det var över två timmar kvar.
Efter en stunds funderande kom Elle på att hon kunde gå till Daisy’s Diner.
Elle hade visserligen inga pengar, men Daisy var en snäll dam, hon skulle säkert ge Elle någonting mumsigt att äta och dricka.
"Du kommer på bra idéer du Elle!" sa Elle glatt till sig själv.

När Elle var på väg bort från skolan mötte hon Coral och Kyle.
"Hej Elle. Går inte du åt fel håll?" log Kyle.
"Jag vill inte gå till skolan idag." sa Elle. "Jag har tröttnat."
"Vad har hänt?" frågade Coral.
"Två idiot-ungar spolade ner mina vantar i toaletten!" sa Elle argt. "Skolan är full av idioter! Jag vill inte gå kvar där!"
"Låter som våran skola." sa Kyle.
"Har ni också idioter i er skola?" suckade Elle.
Kyle och Coral nickade.
"Tyvärr." sa Coral. "Men du, Elle, vi ska inte låta dom vinna."
"Nej." sa Elle. "Men jag får lust att spola ner alla dumma ungar i toaletten!"
"Jag med." sa Kyle. "Du, vill du att vi ska följa dig tillbaka till skolan?"
Elle såg tveksam ut.
"Vi kan gå med ända till klassrummet." lovade Kyle.
"Vill ni det?" frågade Elle.
"Självklart!" sa Coral.
"Då kan ingen bråka med mig!"
Elle gick mellan Kyle och Coral och höll deras händer i ett stadigt grepp när de gick mot skolan.

"Mormor säger att jag ska ignorera folk när dom är dumma." sa Elle när de stod utanför Elles klassrum. "Då tröttnar dom."
"Det kan vara bra att ignorera dom." sa Coral. "Det försöker vi göra när folk beter sig som idioter."
Kyle nickade instämmande.
"Då ska jag också göra det!" sa Elle.
Hon såg lite gladare ut nu.
"Det är bra Elle!" log Coral.
"Och kom ihåg att du är en bättre människa än dom som är dumma." sa Kyle.
Elle sken upp.
"Vet ni? Jag tycker om er - jättemycket!"
Hon kramade både Coral och Kyle.
Kevin, Ashlees lillebror, kom ut ur klassrummet. Han såg glad ut när han såg Elle.
"Elle! Vi har väntat på dig! Fröken ska läsa ur en spännande bok! Kom nu."
Kevin lade armen om Elles axlar och tillsammans gick barnen in i klassrummet.
Elle vände sig om och log mot Kyle och Coral och vinkade till dem.
Kyle och Coral log och vinkade tillbaka.
*

En liten hackkyckling

*
Blue Creek Elementary School. 
Måndag morgon.


"Vilka fula vantar du har."
"Skitfula. Har du hittat dom på soptippen eller?"
Elle såg på sina skolkamrater Lisa och Emma.
"Låt mig vara." sa Elle.
Hon försökte knuffa undan dem så att hon kunde ta sig fram i korridoren.
"Vantarna är så fula att vi nog måste spola ner dom i toaletten." sa Lisa.
"Bra idé." sa Emma.
De 8-åriga flickorna knuffade in Elle på tjejtoaletten och slet av henne vantarna.
Elle slogs och skrek som ett litet djur. Helt oavsiktligt rev hon Lisa på kinden.
"Aaaj! Kolla vad hon gör!" tjöt Lisa till Emma.
"Jävla snorunge!" skrek Emma.
"Ge mig mina vantar!" skrek Elle.
"Dina vantar ska bada!" sa Lisa.
Hon släppte ner de gula hemstickade vantarna i toaletten. Sedan tryckte Emma på spolknappen.
"Hej då Elles fula vantar!" tjöt Lisa och Emma av skratt.
Elle tjöt av ilska och gav Lisa en spark på smalbenet. Sedan knuffade hon undan Emma och sprang ut från toaletten.
Hon torkade tårarna med sin halsduk och rusade ut från skolan.
Hon tänkte inte gå tillbaka till skolan idag.
Absolut inte!
*

Little Spelling Bee - del 2

*
"Shit, vilka svåra ord ungarna får!" viskade Max när stavnings-tävlingen hade pågått ett tag. "Dom är ju bara tio-elva år! Och lilla Elle är bara sju...!"
"Men dom är duktiga." sa Darla. "Jag är verkligen imponerad. Jag kunde nog inte stava till Hypothermia när jag var i deras ålder."
"Jag visste nog inte ens vad det var i deras ålder." sa Chris.
Nästa unge, en elvaårig flicka, fick ordet Deficiency (Deficiency = Brist). Hon såg självsäker ut när hon stegade fram till mikrofonen och stavade.
"D-E-F-I-S-H-E-N-S-I. Deficiency."
Hon vände sig om och såg på sina skolkamrater med mallig min.
Juryn såg allvarligt på henne.
"Det var tyvärr fel lilla vän. Du är ute ur tävlingen."
"Vad?" tjöt hon. "Det är omöjligt! Jag stavar aldrig fel!"
Flickans lärare gick fram och ledde ner henne från scenen.
Elle fick gå fram till mikrofonen och stava till samma ord. Hon var så liten att en lärare fick sänka mikrofonen en bra bit.
"Deficiency." sa hon tydligt, för att visa att hon uppfattat vilken ord hon fått. Sedan bokstaverade hon: "D-E-F-I-C-I-E-N-C-Y."
Hon såg på juryn.
"Det är rätt!" sa juryn. "Bravo Elle! Du har vunnit vårens Spelling Bee!"
Publiken jublade.
"Ungen är ett geni!" skrek Max.
Elle tog emot sin trofé och tackade artigt juryn. Hon fick syn på Coral och Kyle som nu stod vid kanten av scenen. Hon sprang fram till dem.
"Grattis Elle!" sa Coral.
"Ja, grattis! Vad duktig du var!" sa Kyle.
"Tack." sa Elle blygt. "Men detta här är sista gången jag tävlar."
"Varför då?" undrade Kyle.
"Det är alla lärare som vill att jag ska tävla. Det tycker väl att det är häftigt att jag kan tävla med dom stora barnen eller nåt... Men jag tycker inte det är så kul och dom bara anmäler mig varje år utan att liksom fråga."
"Du ska göra något du tycker är roligt." sa Kyle. "Något som du bestämmer själv."
"Ja!" sa Elle glatt. Hon lade armarna om Kyles hals. "Du är klok!"
Max knackade Kyle på axeln.
"Du som är så klok kan väl tala om för mig vad det var för färg på ballongen?"
Kyle och Coral skrattade.
"Vilken ballong?" undrade Elle.
"Kom igen nu," envisades Max. "vad var det för färg?"
Ashlee himlade sig.
"Den var grön, okej! Grön!"
"Tack!" sa Max glatt.
Han och Chris gick ut ur aulan.
"Var ballongen grön?" frågade Elle.
Kyle skrattade och skakade på huvudet.
"Ashlee bara hittar på. För att få tyst på Max."
"Jaha." sa Elle. Hon log. "Ashlee är också klok."
*

Little Spelling Bee

*
"Vad gör alla småungar här?" frågade Max.
"Vem kallar du småunge? Jag är faktiskt elva!" fräste en förbipasserande pojke åt honom.
"De ska ha sin årliga Spelling Bee i vår aula." förklarade Darla.
"Jag glömmer aldrig den sista Spelling Bee jag var med i." sa Max.
"Den för sex år sedan?" sa Chris. "När du inte ens kunde stava till ballong?"
Han kvävde ett litet skratt.
"Jag blev nervös okej?" sa Max. "Jag kom inte på hur det stavades. Sluta skratta Chris!"
"Lite kul var det." sa Chris.
"Särskilt när du frågade vilken färg ballongen hade." sa Ashlee.
"Jag fick aldrig reda på det." sa Max.
Ashlee, Chris, Darla, Coral och Kyle skrattade.
"Seriöst, vad var det för färg på ballongen?" frågade Max.
De andra bara skakade på huvudet och gick mot aulan för att titta på rättstavnings-tävlingen.

Barnen från Blue Creek Elementary School hade samlats utanför aulan.
"Sen när började fyraåringar vara med i stavningstävlingarna?" flinade en kille i Kyles klass och pekade på ett av barnen.
Elle Jenlin vände sig om och spände blicken i killen.
"Jag är sju!" fräste hon.
"Du ser ut som fyra." sa killen.
"Jag är väluppfostrad, så jag ska inte säga vad du ser ut som." svarade Elle.
Hon gick med högt huvud in i aulan.
*

En ångestfylld natt - del 3

*
”Oj vad jag kommer vara trött i skolan i morgon.” sa Ryan när de kommit hem och Kate stoppade om honom. Han gäspade.
”Du får stanna hemma i morgon.” sa Kate.
”Är du galen? Vi ska ju repetera fredags-showen i morgon!” protesterade Ryan.
”Du kan inte gå till skolan med feber.” sa David. ”Du är hemma och vilar i morgon, så att du mår bra på tisdag.”
”Okej då.” suckade Ryan.
Han var så trött att han inte orkade protestera mer.
Läkaren hade skickat med medicin för febern och en sömntablett, så att resten av Ryans natt skulle bli rofylld.
Men Ryan vägrade ta sömntabletten.
”Inga mediciner.” sa han.
”Okej, ingen sömntablett.” sa David. ”Men den febernedsättande får du ta.”
Ryan tog mycket motvilligt tabletten. Sedan sjönk han trött ner mot kuddarna i sin säng.
”Försök sova lite nu grabben.” sa David.
”Sitter ni hos mig tills jag har somnat?” bad Ryan. ”Jag vet att jag inte är nån liten unge längre... men…”
”Vi sitter här hos dig.” sa David.
”Ända tills du somnar.” lovade Kate. Hon pussade sin son på den heta pannan.
”Tack.” viskade Ryan.
Han kröp ihop och blundade.
Kate strök honom över håret.

Efter några minuter hade Ryan somnat.
Kate och David satt kvar hos honom en stund och hörde hur han andades.
Hans andetag var nu lugna, djupa.
”Nu sover han nog lugnt resten av natten.” viskade David.
”Det tror jag med.” viskade Kate tillbaka. ”Det hörs att han sover bra nu. Han är trygg.”
David drog sin fru intill sig och kramade henne.
*

En ångestfylld natt - del 2

*
”Han kommer väl att klara sig?” grät Kate när en ambulansman lyfte in Ryan på en bår i ambulansen.
”Var inte orolig.” sa ambulansmannen. ”Har han astma?”
”Nej, jag tror inte det.” sa David. ”Vi tror att det är en ångestattack. Han har haft det förut, men aldrig så här allvarligt.”
”Okej.” nickade ambulansmannen. ”Det här ser otäckt ut för er, det förstår jag, men det ska gå bra. Han ska få lite syrgas i ambulansen nu och så får han stanna på sjukhuset en liten stund för observation.”


Efter en stund på sjukhuset vaknade Ryan till. Han satte sig upp och såg sig omkring.
”Varför är jag på sjukhus?” frågade han.
David och Kate hörde en lite anklagande ton i hans röst.
”Du förlorade medvetandet en stund, älskling.” förklarade Kate. Hon strök honom lugnande över ryggen.
”Det var mardrömmen…” sa Ryan. ”Och sen blev det svårt att andas.”
”Du skrämde oss grabben.” sa David. ”Hur mår du nu?”
Ryan kände efter.
”Det känns bättre. Kan vi åka hem nu?”
David log.
”Vi får fråga doktorn.”
Läkaren log mot Ryan och gjorde en kontroll. Han konstaterade att Ryans andning var normal igen.
Han såg på David och Kate.
”Han andas bra igen, men han har feber.”
”Han brukar få det när han har svåra mardrömmar.” sa Kate.
”Men det är inge fara.” sa David. ”Vila och mycket vätska hjälper.”
”Du har kloka föräldrar, pojk.” sa läkaren och log mot Ryan. ”Jag vågar nog skicka hem dig.”
Ryan såg på David och Kate. Blicken var feber-dimmig, men ivrig.
”Kom då, jag får åka hem!”
Han svängde benen över sängkanten.
”Är det säkert att du mår bra nu då?” frågade David.
”Ja,” sa Ryan. ”och nu vill jag hem.”
David och Kate log mot sin son.
”Okej, då åker vi väl hem då.” sa David. ”Jag ska gå och ringa en taxi.”
*

En ångestfylld natt - del 1

10 januari, 1971.

Det var söndag natt. Ryan sov dåligt. Han hade inte haft mardrömmar om Uncle Walter på flera månader, men den senaste tiden hade de mörka minnena återvänt till hans drömmar.
Ryan rörde sig oroligt i sömnen. Drömmen var så fruktansvärd och den var verklig för Ryan.
Han trasslade in sig i lakanen när han försökte värja sig mot sin farbror.

David, som var på väg ut från badrummet, skulle just gå in i sitt och Kates sovrum när han hörde Ryan skrika hjärtskärande.
Han rusade in till sonen.
Kate som vaknat av skriket kom också rusande.
David tände taklampan och satte sig på sonens säng. Han skakade försiktigt Ryan så att han skulle vakna.
Ryan vaknade med ett ryck. Han spjärnade vilt emot när David höll honom intill sig.
”Lugn lilla gubben, det är bara pappa. Det är ingen fara, du drömde bara.”
Pojken var blek och våt av febrig svett. Han såg på sin far med skrämd blick.
”Det är okej nu. Ingen fara.” tröstade David och kramade Ryan.
Kate satte sig på Ryans andra sida, kramade honom och strök håret ur pannan på honom. Hon kände att han var brännhet av feber.
”Det var bara en dröm älskling.” sa hon mjukt.
”Det kändes som det var på riktigt!” sa Ryan med hes och grötig röst.
Plötsligt började han hyperventilera.
”Ta det lugnt grabben.” sa David lugnande. ”Andas lugnt.”
Men Ryan kunde inte andas lugnt. Han panik-andades allt värre och värre.
”Herregud, David! Han förlorar medvetandet!”
Kate började gråta.
”Ring en ambulans!” skrek David. ”Jag tar med honom ner.”
David bar ner Ryan i vardagsrummet. Det var som att bära en trasdocka.
David pratade med Ryan hela tiden.
”Allt ska bli bra, Ry. Mamma och jag är här och du ska få hjälp.”
Kate kom ner till dem.
”Ambulansen kommer när som helst. Ska vi gå ut och vänta på den?”
David nickade.
De gick ut på framsidan av huset.
Just som Kate stängde ytterdörren hörde de ambulansen.
*