24 December, 1970
Ryan satt på verandaräcket och spanade efter gästerna.
Maggie och Maureen kom först.
”Sitter du här och väntar?” sa Maggie och kramade Ryan.
”Mmmm, man har bra utsikt här uppe.” svarade Ryan.
”Och så har du en bra ursäkt att klättra lite på räcket.” skrattade Maureen.
”Exakt!” skrattade Ryan.
”Du borde få en klätterställning i julklapp.” sa Maureen.
”Det var en bra idé!” sa Rebecca.
”Du är så rolig Maureen.” sa Ryan och lade armen om henne.
”Ja, visst är jag.” sa Maureen. ”Och du är supergullig.”
Maureen pussade honom på kinden.
”Ska du hålla på och pussas nu igen?” sa Ryan.
”Ja, hela dagen.” log Maureen.
”Nu kommer mormor och morfar!” meddelade Rebecca.
Hon och Ryan sprang ner på stranden och mötte dem.
Mormor och morfar kramade sina barnbarn länge. Sedan gick de upp till huset.
”Har ni köpt julklappar till hela stan?” skojade Kate när hon såg alla kassar hennes mor och far bar på.
”Du vet hur pappa är, Kate, han vill alltid skämma bort er.”
”Nu skyller hon på mig.” skrattade morfar. ”Själv har hon tömt varenda hylla i alla stans affärer.”
”Ni behöver inte köpa så mycket.” sa Rebecca.
”Nej, det behöver vi inte.” log mormor. ”Men vi vill det. Och jag har bakat pretzels.”
”Yes!” sa Ryan. ”Dina pretzels är bäst mormor!”
”Åh tack min älskling.” Mormor gav sin dotterson en kram.
”Du kan ge några till tomten och renarna när de kommer inatt.” sa morfar och rufsade om Ryans hår.
Alla skrattade.
Ryan låtsades bli sur.
”Jag ska inte sitta upp och vänta på några renar.” sa han truligt. ”Och de får absolut inte äta våra pretzels.”
”Det här skämtet om tomten och renarna har hängt kvar i många år nu va?” frågade faster Sue.
”Ja, sedan Ryan var sju.” sa Rebecca.
”Och skämtet blir aldrig tråkigt.” sa Maureen. Hon såg på Ryan. ”Eller vad säger du, gullunge?”
Ryan kastade ett popcorn på Maureen.
”Om du kastar fler popcorn pussar jag dig.” varnade Maureen.
Ryan bara flinade busigt. Han tog upp tre popcorn ur skålen och kastade dem på Maureen.
”Det verkar som om Ryan vill bli pussad.” skrattade Maggie.
”Du är en tjejtjusare du Ryan.” sa David.
”Nä, men Maureen blir så glad om hon får pussa mig lite.” flinade Ryan.
De andra skrattade.
”Det kommer att gå illa för dig om du fortsätter vara så där kaxig.” sa Maureen.
”Yeah, right.” sa Ryan lugnt.
Han satte sig lite nonchalant på kanten av köksbordet.
Maureen gick fram till honom och pussade honom på halsen, precis så där som Sheila brukade göra med honom.
”Nej sluta!” pep Ryan och försökte komma undan. ”Jag ska inte vara kaxig mer, jag lovar.”
”Jodå det kommer du visst att vara.”sa Maureen ”Du kan inte låta bli. Förresten är du väldigt söt när du rodnar och dina öron blir röda.”
Ryan kastade ännu ett popcorn på Maureen.
*
torsdag, december 24, 2009
Jul hos Ryan & co – del 1
24 December, 1970
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
”Vi har ju glömt att sätta upp stjärnan i granen!” sa Rebecca på julaftonsmorgonen.
”Det kan jag göra!” sa Ryan. ”Var är vår trappstege?”
”Du ska alltid klättra på allt du, Little Monkey Boy.” skrattade Rebecca.
”Det är kul!” sa Ryan glatt.
”Stegen är så gammal och ranglig, Ryan.” sa David. ”Ingen ska klättra upp på den. Jag ska kasta den nån dag.”
”Sätt upp stjärnan du pappa.” sa Rebecca. ”Innan Ryan börjar klättra i granen.”
David skrattade.
”Ja, det är nog säkrast.”
”Vad ska jag klättra på då?” frågade Ryan.
”Du kan klättra upp på din stol.” log Kate. ”Vi ska äta frukost.”
Ryan satte sig på sin plats vid köksbordet.
”När kommer gästerna?” frågade Rebecca.
”Mormor, morfar, Maggie och Maureen kommer till lunch.” sa Kate. ”Farmor och farfar kommer lite senare.”
”Och jag ska åka till flygplatsen och hämta faster Sue om en stund.” sa David.
”Det ska bli så kul att träffa faster Sue igen!” sa Ryan.
”Ja, verkligen!” sa Rebecca. ”Det var längesen. Kul att hon vill fira jul med oss.”
”Ja ska bli kul att ha henne här ett tag.” sa David. ”Hon var lite tveksam först, med tanke på hur folk har pratat bakom hennes rygg.”
”Hon ska inte bry sig om alla inskränkta människor!” sa Ryan. ”Och en del borde ha vett att inte lägga sig i så mycket.”
”Tänk om alla var lika kloka och snälla som du älskling!” sa Kate. Hon pussade Ryan på håret.
”Ja, då skulle världen vara bättre.” sa Rebecca. ”Du är världens finaste, visste du det lillbrorsan?”
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Jul hos Elle
*
Julafton”Var är du, Elle?” Louella såg sig om efter dottern.
”Jag är här!” hördes en liten röst bakom granen. ”Jag gömmer julklappar.”
Elle kröp fram och ställde sig upp.
”Så, nu ligger de bra där.”
”Du är duktig du som ordnar med allt julpyssel.” sa Louella.
”Jaaa, det är jag.” sa Elle. ”Det är roligt. Du mamma, får jag gå ut en stund?”
”Okej, men stanna här utanför.”
”Det ska jag. Jag ska bygga snögubbe.”
”Ha så roligt älskling.” sa Louella.
Elle såg på sin mamma en stund, funderade på något.
”Snäääälla mamma, du kan väl följa med ut och bygga snögubbe med mig och kanske en snölykta?”
Elle såg bedjande på Louella.
Louella log.
”Jo, det kan jag väl.”
”Jippi!” Elle studsade upp och ner av glädje.
”Klä på dig du, Elle. Jag ska bara hämta ljus till snölyktan.”
”Många ljus. Det ska bli världens finaste snölykta!” sa Elle. ”En jättestor ska vi bygga, så alla som ser den ska bli glada.”
”Du är världens finaste och sötaste unge. Vet du det Elle?”
Elle kastade sig i sin mammas famn och kramade henne.
”Vi får en fin jul; du och mormor och jag.” sa Louella när de gick ut i snön. ”Tror du inte det?”
”Jo.” sa Elle. ”Men jag önskar att pappa också får en bra jul.”
”Han blir glad om han vet att du tänker lite extra på honom.” sa Louella.
”Han blir nog glad om du också tänker lite extra på honom.” trodde Elle.
”Mmmm.” sa Louella.
”Ikväll, när vi går till sängs ska jag säga extra högt: ’God natt pappa och god jul!’ Då känner han att jag tänker på honom och längtar.”
*
Jul hos Coral & Kyle – del 4
24 december
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
”Kör försiktigt nu, Robert.” sa Lizzie när de åkte på den slingriga vägen vid Morton’s Quarry.
Han flinade och körde oförsiktigt ryckigt.
”Lägg av!” sa Lizzie.
”Jag skojar ju bara lite.” sa han.
”Det är inte kul.” sa Lizzie. ”Du vet hur många som har dött på den här vägen.”
”Okej, förlåt. Jag ska köra försiktigt.”
Fadern sneglade på Kyle och Coral i baksätet.
”Det är ingen som är åksjuk va?”
”Nej.” svarade Kyle och Coral samtidigt.
”Bra.” sa fadern.
”Nån som är hungrig då? Det börjar bli dags för lunch.” sa Lizzie. ”Ska vi ta en hamburgare på Archie’s Diner?”
”Brukade inte ni sjunga den där cheeseburger-låten när ni var yngre?” frågade Lizzie. ”Hur gick den?”
Coral puffade mjukt till Kyle.
”Sjung brorsan.”
Kyle log och skakade på huvudet. Han puffade tillbaka.
“Bara om du också sjunger.”
Coral log.
”Okej, vi sjunger båda två.”
Cheeseburgers for me
Cheeseburgers for me right now
If I could only have a shake and some pie
My life would be so complete
If I go walk for what a treat
Some onion rings would be so neat
The fries and shakes that can't be beat
Give me food I want to eat
”Vilken jävla låt…” sa fadern. Men han skrattade lite.
Coral och Kyle sjöng sista versen ännu högre.
Cheeseburgers for me
My life would be so complete
Burgers really are neat
Every day of the week
And don't forget my fries!
*
Jul hos Coral & Kyle – del 3
*
24 december”Jag tänkte att vi ska åka upp till stugan vid Lake Hydra och fira jul.” sa fadern på julaftons morgon. ”Det är så vackert och fridfullt där uppe och det blir skönt att komma ifrån stan lite.”
”Det låter jättetrevligt.” sa Lizzie.
”Måste vi…?” slank det ur Kyle innan han hann tänka sig för.
Fadern skrattade.
”Ungar… de vill bara vara i stan jämt, med alla moderniteter.” sa han till Lizzie.
Sedan vände han sig till Kyle och Coral.
”Ni har ju era bärbara datorer, ta med er dom så ni kan spela och chatta eller vad ni nu gör när ni får tråkigt.”
”Tycker ni inte om stugan?” frågade Lizzie.
”Jo då, det gör dom.” svarade fadern. ”De tycker väl att det är lite trist att vara borta från stan bara. Eller hur?”
Fadern rufsade om Kyles hår.
”Mmmm…” mumlade Kyle.
”Kom Kyle, vi går och packar.” sa Coral.
Syskonen gick in i rummet de delade.
Kyle sjönk ner på sin säng.
”Jag vill inte åka till stugan, Coral.”
”Jag vet.” sa Coral. ”Inte jag heller.”
”T-t-t-änk om…” stammade Kyle. Han började bita på sin tumnagel.
Coral satte sig intill honom och tog ner hans hand.
”Bit inte så där, Kyle, du kommer bita sönder hela nageln snart.”
Coral lade armen om sin brors axlar.
”Han kan inte göra nåt nu - inte när Lizzie är med.”
De hörde fadern ropa från köket:
”Packar ni nu eller? Vi åker om en timme!”
”Ja, vi packar!” skrek Coral tillbaka.
Hon reste sig och tog fram deras väskor ur garderoben.
”Det är väl bäst att vi börjar packa.”
Kyle suckade.
Coral såg på sin bror och log finurligt. Hon började prata med fånigt överdriven basröst.
”Kyle, sluta sucka. Packa dina väskor istället. Dagens ungar är så lata. De sitter bara och tjurar.”
De kollapsade på sängen och gapskrattade.
Lizzie uppenbarade sig i dörröppningen. Hon såg roat på Coral och Kyle.
”Vad är det som är så roligt?”
”Coral.” skrattade Kyle. ”Hon är knasig.”
*
onsdag, december 23, 2009
Jul hos Coral & Kyle – del 2
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
”Jag går ut och skottar snö.” sa fadern på kvällen.
”Nu? Men jag har gjort varm choklad.” sa Lizzie.
”Det ska snöa mer inatt och då blir det dubbelt så mycket skotta imorgon.” svarade Robert. "Och jag arbetar inte som en slav på julafton."
Han gick ut i hallen och drog på sig sina varma ytterkläder.
”Ska jag hjälpa till, pappa?” frågade Kyle tjänstvilligt.
Fadern gav ifrån sig ett litet hånfullt skratt.
”Du…? Du orkar väl knappt lyfta en snöskyffel!”
Kyle bara blängde på sin far. Han orkade inte ta illa upp.
Det gjorde Coral i hans ställe; hennes ögon smalnade när hon spände blicken i fadern.
”Det var ett skämt.” sa fadern. ”Slappna av.”
”Skotta snö du.” sa Lizzie. ”Vi går i alla fall ut i köket och dricker choklad.”
Hon lade armen om Kyle och Coral och ledde ut dem i köket.
”Jag är glad att du vill vara vår mamma.” sa Kyle.
Han såg lite generad ut när han insåg att han tänkt högt.
”Det är jag också glad för.” sa Coral.
”Åh tack, älsklingar!” Lizzie såg glad ut. ”Och jag är glad att ni vill ha mig till mamma.”
Hon kramade om Kyle och sedan Coral.
Coral var nära att börja gråta. Hon bet ihop och upprepade tyst för sig själv:
Inga tårar Coral. Inte gråta.
Kyle kramade sin systers hand. Som om han visste vad hon tänkte.
Coral harklade sig.
”Nu dricker vi choklad tycker jag.” sa hon.
”Det tycker jag med.” sa Kyle.
Lizzie log mot dem.
Jag hoppas att de vet vilka fina ungar de är, tänkte hon.
*
Jul hos Coral & Kyle – del 1
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
”Wow! Vilken julgran!” utbrast Kyle när han och Coral kom hem från Darla.
”Ja, visst är den fin!” sa Lizzie.
Granen var mörkgrön och bred och nådde nästan ända upp till taket.
Coral och Kyle klädde granen tillsammans med Lizzie senare på eftermiddagen.
Fadern satt och tittade på.
Coral lade märke till att han såg lite svartsjuk ut när hans barn skojade och skrattade tillsammans med Lizzie.
”Robert, sluta tjura.” sa Lizzie. ”Kom hit och umgås och klä granen med oss istället.”
Han reste sig och gjorde som Lizzie sa.
Kyle och Coral såg på varandra, fulla i skratt.
De njöt av att Lizzie fick fadern att göra precis som hon sa.
Lizzie lagade en god kycklinggryta till middag och de hade en riktigt trevlig måltid.
Ett oroligt ögonblick uppstod när Coral råkade välta ut sitt glas med läsk så att drycken rann ner på golvet.
Coral satt spikrak i ryggen, varenda nerv i kroppen spänd.
Kyle såg på fadern, sedan på systern med oroliga ögon.
Fadern höjde handen för att slå till Coral, men så kom han på sig själv; Lizzie var ju med.
Istället för att ge sin dotter en örfil, rufsade han om hennes kopparröda lockar och skrattade.
”Se inte så sorgsen ut Coral. Det är bara lite Pepsi, det går att torka upp, vet du.”
Fadern hämtade hushållspapper och torkade upp läsken, sedan tog han fram en ny Pepsi-burk till Coral.
Coral och Kyle utväxlade blickar.
Vem var den här mannen...?
Han såg ut som deras far, men han betedde sig absolut inte som mannen de hatade och fruktade.
De visste inte vad Lizzie gjorde med fadern, men de älskade henne för att hon fanns hos dem.
Snälla Lizzie, stanna hos oss för alltid! bad Kyle tyst för sig själv.
*
The Night Before Xmas at the McKenzie family
23 December, 1970
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
Maggie och Kate stod i köket och bakade julkakor.
”Ingen ser om jag snor en kaka, va?” sa Ryan och tog en kaka.
”Spara några åt Tomten.” log Kate.
Det hade blivit ett klassiskt litet julskämt hos familjen McKenzie.
När Ryan var liten var han väldigt noga med att Tomten och renarna skulle få kakor och morötter när de kom. Julen när Ryan var sju år satt han uppe mitt i natten och väntade på Tomten.
När David frågade vad han gjorde uppe så sent svarade Ryan, på en sjuårings fulla allvar:
"Tomten och renarna kanske vill ha lite sällskap när dom kommer."
“Ska vi lägga fram några kakor åt tomten och renarna?” frågade Rebecca och log lite retsamt mot sin lillebror. ”Det brukar du ju vilja göra.”
”Ha, ha, roligt.” svarade Ryan. Men han kunde inte låta bli att le.
Han satte sig hos Maureen och Sunshine i soffan.
”Vilken familj jag har, va…?” sa han till tjejerna. ”Man gör en knasig grej när man är liten och sen retas familjen för resten av ens liv…”
”Den berättelsen är ju så gullig!” sa Maureen och drog in Ryan i sin famn. ”Jag älskar att höra om alla dina roliga och gulliga påhitt.”
”Gör du…?” sa Ryan.
”Ja, det gör jag!” Maureen skrattade åt hans förvåning. "Men det vet du väl att jag gör?”
”Kanske det.” sa Ryan och log mot Maureen.
”Ska du sitta uppe i natt och vänta på Tomten?” frågade Maureen och petade honom retsamt i sidan.
Ryan fnissade.
”Sluta kittlas! Och nej, jag ska inte sitta uppe i natt.”
”Stackars Tomten...” sa Rebecca. ”Han kanske gillar ditt sällskap.”
”Det är alltså ingen här som vill ha julklappar i år…?” sa Ryan.
”Awww… lilla Ryan… retas vi för mycket med dig?” frågade Maureen.
”Nej, det gör ingenting.” log Ryan. ”Jag gillar er ändå.”
Ryan kramade Maureen.
”Min älskling, du är så gullig!” sa Maureen. ”Får man ge dig en liten julpuss?”
”Nej,” sa Ryan med glimten i ögat. ”Jag vill inte ha tjejbaciller.”
”Du får en puss i alla fall.” Maureen pussade honom.
”Tjejer är hopplösa…” suckade Ryan.
”Yep.” sa Sunshine glatt. ”Och du älskar oss!”
tisdag, december 22, 2009
Utopia…
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
Coral och Kyle var hemma hos Corals kompis Darla och hennes familj, för att fira att de hade jullov och de skulle sova över där i natt.
Kyle och Coral stortrivdes hemma hos Darla.
Darla, hennes äldre syster Amanda och deras föräldrar var underbara och varma människor.
Nu satt Kyle vid soffbordet och spelade spel med Darla och Amanda.
Coral hjälpte Darlas föräldrar att duka av middagsbordet.
”Gå in och spela med de andra du.” sa Darlas pappa.
”Är det säkert att jag inte ska hjälpa till…?” frågade Coral.
”Du är ju gäst, gumman.” sa Darlas mamma.
Coral gick in till Darla, Amanda och Kyle i vardagsrummet.
”Coral, vet du att din lillebror fuskar?” log Darla.
Coral skrattade.
”Fuskar du Kyle?”
”Han är hopplös.” sa Darla. ”Han flyttade min spelpjäs bakåt.”
”Nej, det var inte jag.” sa Kyle oskyldigt. ”Det måste ha varit någon slags magnetisk dragningskraft.”
”Ja, säkert!” skrattade Darla. ”Jag ska ge dig för magnetisk dragningskraft!”
Darla höll ner Kyle i soffan.
”Nej, inte kittlas!” skrek Kyle. ”Jag hatar att bli kittlad.”
”Sorry lilla vän..." flinade Darla. "men fuskar man och flyttar på andras spelpjäser blir man kittlad i det här huset. Familjeregler.”
Coral såg roat på sin bror som försökte komma undan Darlas kittlingsattacker.
Det kändes skönt att se honom glad.
Coral var oerhört tacksam att Darlas familj kunde få henne och Kyle att känna sig så trygga och lyckliga - och det var utan att de visste vad Coral och Kyle gick igenom med sin pappa.
”Erkänner du att du fuskar, Kyle?” frågade Darla.
”Aldrig!” fnissade Kyle.
”Okej, skyll dig själv.” flinade Darla.
Hon stoppade händerna innanför Kyles tröja och kittlade honom skoningslöst.
Kyle rodnade och försökte komma loss.
Amanda och Coral skrattade.
”Sluta skratta och hjälp mig istället!” sa Kyle.
”Du är det sötaste som finns, Kyle” sa Darla när hon slutat kittla honom.
”Jag håller med.” sa Amanda.
”Det är jag inte alls. Ni är ju helknasiga.” sa Kyle lite blygt.
”Mmmm, vi är helknasiga.” skrattade Darla. ”Men du är i alla fall jättesöt.”
Darla gav Kyle en kram.
Coral satt försjunken i egna tankar.
Hon önskade att hon och Kyle alltid kunde få ha det så här kul och mysigt.
”En penny för dina tankar.” sa Amanda.
”Va?” Coral kom tillbaka till verkligheten.
Amanda log.
”Vad tänker du på gumman?”
”Allt och inget.” mumlade Coral.
Kyle såg på sin syster. Han förstod att hon tänkte samma sak som han; att det var skönt att för en gångs skull få vara i en normal, trygg familj.
Darla strök Kyle över håret.
”Sitter du också och dagdrömmer nu?”
Kyle nickade.
Han önskade att Coral och han skulle få ha det så här bra längre än en dag.
*
måndag, december 21, 2009
Rockin' Around the Christmas Tree - del 17
*
21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag eftermiddag.
”Titta Ryan, vi står under mistel!” Jill pekade på mistel som hängde i ett rött band över dörrposten.
”Eh, det är inte mistel…” försökte Ryan lite nervöst. ”… det är basilika.”
”Älskling, vi gick inte på det där förra året, så vänta dig inte att vi ska göra det i år!” skrattade Maureen.
”Så du kommer inte undan det här året heller, sötnos.” sa Sheila.
”Ni får fånga mig först!”
Ryan skyndade sig mot terrassen, men tjejerna ställde sig i vägen för honom. Han hade inte en chans mot fem tjejer.
Maureen drog in honom i sin famn.
”Nu är du fast Ryan!”
”Jag vill inte ha några pussar.” fnissade Ryan. Hans kinder blev rosiga. ”Ni tjejer är ju farliga!”
Han tog sig ur Maureens grepp.
”Du får pussar vare sig du vill eller inte.” sa Sheila.
Hon knuffade milt ner Ryan i soffan och började pussa honom.
”Det finns ju ingen mistel här över soffan!” protesterade Ryan.
David som just skulle hänga upp mistel över dörren till terrassen gick fram till Ryan och tjejerna och höll misteln över soffan.
”Nu finns det mistel här också.” flinade han.
”Pappa…” suckade Ryan. ”Du är världens knäppaste!”
Tjejerna fnissade.
"Ryan, vad är värst: att bli pussad eller kittlad?” frågade Jill.
”Det är lika hemskt.” sa Ryan.
”Äh, det måste väl vara värre att bli kittlad.” sa Maureen. Hon satte sig intill Ryan i soffan.
”Ja, det vet väl du.” flinade Ryan.
”Och vad menar du med det?” sa Maureen småskrattande.
”Jag menar at du är kittlig.” sa Ryan. ”Inte sant?”
Han lade en hand på Maureens knä.
Maureen tog bort hans hand. Sedan drog hon ner Ryan så att han låg med överkroppen i hennes knä.
”Och du lille vän, är superkittlig.”
”Näää, det är jag inte.” protesterade Ryan.
”Inte ljuga så här nära jul.” sa Maggie. ”Då kommer inte tomten.”
”Kom igen tjejer, nu torterar vi sötnosen!” sa Sheila. ”Alla på en gång!”
”Nej!” fnissade Ryan. ”Pappa, hjälp mig!”
”Pappa hjälp mig?” skrattade David. ”Var det inte jag som var världens knäppaste alldeles nyss?”
”Skojade bara lite.” sa Ryan oskyldigt.
David skrattade.
”Bra försök, pysen.” sa David.
”Ska alla tortera mig nu?” frågade Ryan oroligt.
”Yep!” sa Sunshine.
”Skulle man inte vara snäll nu innan jul...?” flinade Ryan.
”Tomten har sagt att vi ska hålla ordning på dig.” sa Kate. ”Och då måste man kittlas lite.”
Ryan kiknade av skratt när hans familj och vänner började kittla honom.
”Ni får inga julklappar i år!” pep han.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 16
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Ramla inte ner nu.” sa Maureen oroligt när Ryan klättrade upp på statyn av stadens borgmästare.
”Ingen fara.” sa Ryan. ”Jag är van att klättra.”
”Jo vi vet det, Little Monkey Boy!” skrattade Sunshine.
”Ja, du klättrar ju på allt.” skrattade Maureen.
Ryan satte tomteluvan på borgmästarstatyn.
”Så där,” sa han förnöjt. ”nu fryser ingen staty här i stan om huvudet.”
Han klättrade ner till Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska vi klättra på nu?”
”Du ska inte klättra på nånting mer nu Ry.” skrattade Maureen. ”Nu ska vi gå hem till dig och ha julfest.”
”Och vi ska se om de har hängt upp nån mistel än.” sa Sheila.
”Ha, ha, jättekul.” sa Ryan.
”Men det är väl romantiskt att stå under en mistel och kyssas? Tycker du inte det Ryan…?” retades Sheila.
Ryan räckte ut tungan åt henne.
”Det är ganska fånigt. Jag fattar inte varför folk måste pussas så fort de ser en mistel.”
”Du är så söt, Ryan, så dig måste man pussa hela tiden.” sa Sheila.
”Äh, lägg av.” sa Ryan generat.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 15
*
21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
(forts.)
”Grät du mamma?” frågade Ryan när showen var över och eleverna gick ner och mötte sina familjer.
”Ni sjöng ju så fint.” sa Kate.
”Jag grät nästan själv under de sista sångerna.” sa Maureen.
”Men lilla Maureen… är du så känslosam?” sa Ryan retsamt, men kärleksfullt, och klappade Maureen på huvudet.
Maureen bara skrattade och drog in Ryan i en kram.
Macy kom fram till dem.
”Ryan, tack för att jag fick sjunga.” sa hon.
Hon gav Ryan en kram. Sedan skyndade hon iväg.
”Har hon bättrat sig tro?” sa Maureen tankfullt.
”Det är snart jul.” flinade Ryan. ”Hon vill väl inte stå med på tomtens lista över stygga barn.”
De andra skrattade.
”Du hamnar definitivt inte på den listan.” sa Rebecca och rufsade om sin lillebrors hår.
”Säg inte det.” sa Ryan. ”Du vet inte vad vi har planerat att göra i eftermiddag...”
Han såg på Maureen, Sunshine och Sheila.
”Vad ska ni nu hitta på?” frågade David.
”Vi ska dela ut några tomteluvor.” sa Ryan lurigt.
”Ja, vi vill ju inte att stans statyer ska frysa om huvudet i jul.” sa Maureen.
”Vad gör ni om ni åker fast då?” frågade Maggie.
”Då skyller vi på er.” Ryan pekade på Maggie och Kate. ”Det var ju ni som startade den traditionen.”
”Vi ska nog inte avslöja mer om våra galna upptåg för barnen.” skrattade Maggie.
”Jo, gör det!” sa Ryan ivrigt.
*
Rockin' Around the Christmas Tree - del 14
*
21 December, 1970.
Måndag.
”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.
Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.
Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.
Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.
*
☃
* 21 December, 1970.
Måndag.
”Hur är med vår lilla stjärna?” frågade Maureen och lade armen om Ryan. ”Är du nervös.”
”Nej, inte så mycket.” svarade Ryan och log.
Det var endast fem minuter kvar tills julshowen skulle börja.
Miss Wallace elever stod redo på scenen och publiken satt och småpratade med varandra.
”Kommer du att orka sjunga så här många låtar idag, Ryan?” frågade Macy. ”Är du verkligen bra i halsen redan?”
Sunshine, Maureen och Sheila blängde på Macy.
”Jag är frisk nu Macy.” svarade Ryan coolt.
”Just det, så inbilla dig inget Macy.” sa Maureen.
Macy fnös.
Miss Wallace bad eleverna vara tysta och stilla. Nu skulle ridån gå upp.
Eleverna inledde showen med en tuff version av Rockin' Around the Christmas Tree.
När de sjöng Oh Come All Ye Faithful såg Ryan på sin familj och blinkade med ena ögat åt dem.
Oh Come All Ye Faithful hade en speciell, lite rolig betydelse för familjen McKenzie, eftersom Rebecca som liten trodde att textraden
Oh come all ye faithful
joyful and triumphant
Oh come ye
oh come ye to Bethlehem.
Come and behold him
born the king of angels
Oh come let us adore him
handlade om Ryan.
Under The Twelve Days Of Christmas, som inte var helt lätt att sjunga, tappade Clark bort sin textrad.
Ryan vände sig mot Macy och tecknade åt henne att sjunga den raden istället.
Macy hängde snabbt på.
Miss Wallace såg stolt på dem från sin plats längst fram i publiken. Hon log mot Ryan och Macy och gjorde tummen upp.
Macy var lite förvånad, men väldigt glad över sitt solo, trots att det inte var mycket hon sjöng. Hon tyckte också att det var häftigt att Ryan räddat showen.
Näst sista sången var en stämningsfull duett med Ryan och Sunshine, All I Want For Christmas Is You och sedan avslutades showen med ett solo av Ryan, förstärkt av kören. Det var en medley av flera julsånger; O Holy Night/Silent Night/O Come All Ye Faithful.
Flera i publiken var så rörda att de torkade sig i ögonen med en pappersservett.
*
En julklapp till Elle
*
Stevenson såg misstroget på sin chef.”Du driver med mig? Tänk om han rymmer!”
”Jag driver aldrig med folk.” sa Tom Harrison allvarligt. ”Och du, skulle du rymma från mig…?”
Tom Harrison var en bred man som mätte 1.97 i strumplästen. Han var snabbt som en kobra och starkare än få.
”Okej, du vinner.” suckade Stevenson. ”Men ska du verkligen ta med dig honom till Daisy’s…?”
Harrison gav sin underordnade en blick.
”Tycker du att det skulle vara bättre att ta med flickungen till fängelset…?”
”Nej…” muttrade Stevenson. ”Självklart inte.”
”Tänkte väl det.”
Tom Harrison reste sig och lämnade polishuset.
Elle satt i ett hörnbås på Daisy’s Diner och doppade pommes frites i ketchup.
Varje gång den lilla klockan ovanför dörren pinglade såg Elle upp; förhoppningsfullt. Men hon blev besviken varje gång. Det var aldrig dem hon väntade på.
Just som Daisy kom fram till Elles bord och frågade om hon ville ha något mer att äta pinglade dörrklockan igen och Tom Harrison klev in. Han stampade av sig snön och torkade av fötterna på dörrmattan.
Efter honom kom en man. Även han stampade snö av skorna, sedan såg han sig om, sökande.
Elle gav ifrån sig ett litet skrik och gled ner från hörnbåsets röda vinylsäte. Hon sprang mot mannen med utsträckta armar.
”Pappa Eddie!” skrek hon.
”Elle!”
Eddie Jenlin svepte upp sin lilla dotter i famnen, kramade och pussade henne.
Några av gästerna såg på dem. De flesta log, rörda av den lilla familjeåterföreningen.
Några såg mindre gillande ut. De visste att Eddie Jenlin satt i fängelse och undrade väl vad han gjorde här.
Elle hade registrerat gästernas blickar.
”Ni vet inget om min pappa. Så sluta glo.”
”Det är okej, Elle.” sa Eddie. Han höll Elle intill sig.
”Han har permission så att han kan träffa sin lilla flicka.” sa Harrison. ”Ni kan lugnt äta vidare.”
”Just det!” sa Elle.
Hon lindade armarna om sin fars hals och kramade honom hårt.
”Jag vill att du aldrig ska gå.” viskade hon. ”Jag vill att du ska vara hos mig.”
”Det vill jag också, min ängel.” svarade Eddie. ”När jag har avtjänat mitt straff ska vi vara tillsammans igen – för alltid.”
”Ja, och vara lyckliga alla dagar!” sa Elle.
När Tom Harrison följde Elle hem några timmar senare stack Elle sin lilla vanthand i Harrisons stora näve.
”Detta här var min bästaste julklapp.” sa flickan.
Hon strålade av glädje.
*
fredag, december 18, 2009
Goda tider
*
Lizzies inflyttning innebar goda tider för Coral och Kyle.
Fadern höll sig lugn. Under de två månader som nu gått sedan Lizzie kom in deras liv, hade varken Coral eller Kyle fått en enda smäll eller hotelse.
Det enda fadern fortfarande gjorde var att ge Kyle gliringar om hans matteproblem.
Mrs. Rice hade, vid mötet de haft på hösten, pratat med honom om Kyles Dyskalkyli.
När de kom hem hade fadern avfärdat det som trams och flum.
"Det är bara deras flummiga sätt att säga att Kyle är dum."
Lizzie hade strängt sagt ifrån att han aldrig någonsin fick säga att Kyle var dum.
"Läs på lite om Dyskalkyli istället, Robert, så att du vet vad din son går igenom." hade hon sagt.
Fadern hade blivit så ställd att han inte fick fram ett enda ord.
Coral och Kyle trivdes bra i Lizzies sällskap, inte bara för att de kunde känna sig trygga tack vare henne, utan också för att hon verkade tycka mycket om dem och hon hittade på roliga saker med dem. De gick på bio, teater, museer och gjorde mysiga utflykter och hon hjälpte dem med läxor de hade problem med.
"Det är lite för bra för att vara sant." sa Coral en kväll när hon och Kyle var ensamma hemma.
Kyle visste precis vad systern menade.
Trots att de hade det bra nu vågade Kyle och Coral inte ha för höga förhoppningar.
De visste att närsomhelst kunde förändringens vind blåsa upp till storm.
*
Lizzies inflyttning innebar goda tider för Coral och Kyle.
Fadern höll sig lugn. Under de två månader som nu gått sedan Lizzie kom in deras liv, hade varken Coral eller Kyle fått en enda smäll eller hotelse.
Det enda fadern fortfarande gjorde var att ge Kyle gliringar om hans matteproblem.
Mrs. Rice hade, vid mötet de haft på hösten, pratat med honom om Kyles Dyskalkyli.
När de kom hem hade fadern avfärdat det som trams och flum.
"Det är bara deras flummiga sätt att säga att Kyle är dum."
Lizzie hade strängt sagt ifrån att han aldrig någonsin fick säga att Kyle var dum.
"Läs på lite om Dyskalkyli istället, Robert, så att du vet vad din son går igenom." hade hon sagt.
Fadern hade blivit så ställd att han inte fick fram ett enda ord.
Coral och Kyle trivdes bra i Lizzies sällskap, inte bara för att de kunde känna sig trygga tack vare henne, utan också för att hon verkade tycka mycket om dem och hon hittade på roliga saker med dem. De gick på bio, teater, museer och gjorde mysiga utflykter och hon hjälpte dem med läxor de hade problem med.
"Det är lite för bra för att vara sant." sa Coral en kväll när hon och Kyle var ensamma hemma.
Kyle visste precis vad systern menade.
Trots att de hade det bra nu vågade Kyle och Coral inte ha för höga förhoppningar.
De visste att närsomhelst kunde förändringens vind blåsa upp till storm.
*
En vändning
*
Det var fredag morgon. Kyle och fadern satt utanför lärarnas kontor och väntade på mattelärarinnan Mrs. Rice. De skulle prata om Kyles mattesvårigheter.
Kyle bet på sin vänster tumnagel, så som han ofta gjorde när han var nervös.
Fadern tog försiktigt ner Kyles hand.
”Du förstör naglarna om du håller på så.”
”Förlåt…” mumlade Kyle.
Fadern log.
”Vad ber du om ursäkt för?”
Kyle undrade varför fadern plötsligt var så vänlig. Hela morgonen hade han varit lugn och trevlig mot både Kyle och Coral.
”Jag har en överraskning till dig och Coral.” sa fadern. ”Jag har träffat någon. Ni ska få en ny mamma. Vet ni vem det är?”
Kyle skakade på huvudet.
”Jo, ni har ju träffat henne flera gånger. Lizzie - fotografen! Hon flyttar hem till oss redan idag. Vi bestämde det sent igår kväll.”
Då förstod Kyle varför fadern blivit så trevlig. Han var kär och lycklig.
En del av Kyle var glad för att Lizzie skulle flytta in till dem. Hon var en mycket rar och trevlig kvinna. Men en annan del av honom ville varna Lizzie för faderns mycket ombytliga humör.
Kyle visste att han var naiv, men han hoppades så att fadern skulle vara en god far på heltid nu när han blivit ihop med Lizzie.
”Vad säger du det, gubben? Va?”
Fadern rufsade om hans hår och log mot honom igen.
”En ny mamma. Det blir väl bra?”
Kyle nickade.
Han kände sig inte helt lättad. Den här ”Jekyll och Hyde-dansen”, som Coral brukade kalla det, hade de varit med om förr.
Närsomhelst kunde fadern bli Mr. Hyde igen.
Kyle bestämde sig för att njuta av de goda tiderna som skulle följa så länge Lizzie bodde hos dem.
Man visste aldrig hur länge sådana stunder kunde vara.
Mrs. Rice öppnade dörren till sitt kontor.
”Varsågoda, ni kan komma in och sätta er.”
Kyle började åter bita på tumnageln.
*
Det var fredag morgon. Kyle och fadern satt utanför lärarnas kontor och väntade på mattelärarinnan Mrs. Rice. De skulle prata om Kyles mattesvårigheter.
Kyle bet på sin vänster tumnagel, så som han ofta gjorde när han var nervös.
Fadern tog försiktigt ner Kyles hand.
”Du förstör naglarna om du håller på så.”
”Förlåt…” mumlade Kyle.
Fadern log.
”Vad ber du om ursäkt för?”
Kyle undrade varför fadern plötsligt var så vänlig. Hela morgonen hade han varit lugn och trevlig mot både Kyle och Coral.
”Jag har en överraskning till dig och Coral.” sa fadern. ”Jag har träffat någon. Ni ska få en ny mamma. Vet ni vem det är?”
Kyle skakade på huvudet.
”Jo, ni har ju träffat henne flera gånger. Lizzie - fotografen! Hon flyttar hem till oss redan idag. Vi bestämde det sent igår kväll.”
Då förstod Kyle varför fadern blivit så trevlig. Han var kär och lycklig.
En del av Kyle var glad för att Lizzie skulle flytta in till dem. Hon var en mycket rar och trevlig kvinna. Men en annan del av honom ville varna Lizzie för faderns mycket ombytliga humör.
Kyle visste att han var naiv, men han hoppades så att fadern skulle vara en god far på heltid nu när han blivit ihop med Lizzie.
”Vad säger du det, gubben? Va?”
Fadern rufsade om hans hår och log mot honom igen.
”En ny mamma. Det blir väl bra?”
Kyle nickade.
Han kände sig inte helt lättad. Den här ”Jekyll och Hyde-dansen”, som Coral brukade kalla det, hade de varit med om förr.
Närsomhelst kunde fadern bli Mr. Hyde igen.
Kyle bestämde sig för att njuta av de goda tiderna som skulle följa så länge Lizzie bodde hos dem.
Man visste aldrig hur länge sådana stunder kunde vara.
Mrs. Rice öppnade dörren till sitt kontor.
”Varsågoda, ni kan komma in och sätta er.”
Kyle började åter bita på tumnageln.
*
torsdag, december 17, 2009
En prövning
*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*
”Jag kan inte visa honom det här...”
Kyle hade kramat det rättade matteprovet så hårt i sin hand att pappret var alldeles mjukt och skrynkligt.
”Visa mig vaddå?”
Kyle stelnade till när fadern ställde sig bakom honom.
”M-m-m-m-a… matteprovet.”
Fadern daskade till Kyle i bakhuvudet.
”Sluta stamma! Du låter ju efterbliven!”
”Sluta!” skrek Coral.
Fadern gav henne en varnande blick.
”Ut härifrån. Jag pratar med din bror nu.”
”Nej.” sa Coral.
”Nej? Sa du nej? Du säger alltså emot din far...?”
”Ja, det gör jag.” svarade Coral mellan sammanbitna tänder.
”Coral, gör som han säger.” mumlade Kyle.
”Åh, det gör hon.” sa fadern kallt. ”Hon vet bättre än att käfta emot mig. Eller hur Coral?”
Coral gav fadern en förintande blick.
”Du klarar dig den här gången.” sa fadern. ”Men nästa gång har du inte samma tur. Nå Kyle, visa mig matteprovet nu.”
”H-h-h-här…” stammade Kyle och gav sin far matteprovet.
”Sluta stamma sa jag ju. Folk kan ju tro att du är en idiot.”
Fadern hånskrattade och lade armen om sonens hals.
”Vill du att folk ska tro det, Kyle... att du är en liten idiot?”
Han sneglade på sonens matteprov. Han började hånskratta igen.
”Fast om de tittar på det här så behöver de inte tro längre!”
”Håll käften!” vrålade Coral. ”Det är inte Kyles fel att matte är svårt! Och det blir inte bättre av att du hånar honom hela tiden!”
Fadern gick långsamt mot sin dottern. Han höjde handen.
”Ja, slå då.” sa Coral. ”Det är ju det enda du är bra på!”
Det blev ett slag med öppen handflata mot högra kinden.
Coral tog emot slaget utan att röra en min.
Sedan grep hon om Kyles handled och drog med sig honom ut i hallen.
Tillsammans sprang de ut ur huset, lämnade fadern ensam med sin ilska.
*
onsdag, december 16, 2009
Förvandling
*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.
När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.
Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.
När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*
Coral och Kyle mindes att fadern inte alltid varit elak och våldsam mot dem.
De första åren i deras liv hade han faktiskt varit ganska snäll och omtänksam.
När Coral var fem och Kyle fyra år träffade fadern en kvinna som flyttade in hos dem.
De hade det bra tillsammans allihop. Men två år senare lämnade kvinnan honom.
Coral och Kyle mindes inte varför hon flyttat, bara att de länge saknade sin snälla styvmor.
När Coral och Kyle var åtta och sju år gamla började faderns förvandling, från Dr. Jekyll till Mr. Hyde. Han blev mer och mer sträng och kunde skrika åt dem för ingenting.
Första gången han bar hand på sina barn var en kväll när Coral var 8 ½ och Kyle 7 ½ år.
Coral hade hört några äldre barn använda grova svordomar och på kvällen råkade hon använda en av dem när hon berättade något.
Fadern hade gripit tag om hennes nacke och dragit med sig henne till badrummet.
”Små flickor ska inte svära!” vrålade han.
Kyle, som satt i badkaret och tog sitt kvällsbad, började gråta när han såg sin förskrämda och gråtande syster.
”Om små flickor svär måste man tvätta munnen på dem!” sa fadern.
Han tryckte ner Coral på toalettlocket, tvingade upp hennes käkar och hällde flytande tvål i hennes mun.
När han tyckte att han var klar med tuktningen av Coral, vände han sig mot Kyle och gav honom en rungade örfil, bara för att han grät.
Sedan lämnade han sina snyftande barn i badrummet och smällde igen dörren efter sig.
När Coral lyckats få bort det mesta av tvålen ur munnen och kräkts i toaletten, såg hon rödögt på sin lillebror och sa:
”Svär aldrig, Kyle.”
*
Små vita lögner - del 2
*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.
Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*
Liksom Coral brukade Kyle hjälpa till i badhuset en dag i veckan, fast på onsdagar.
De tyckte att jobbet var helt okej. De träffade trevligt folk och tjänade egna pengar.
Båda syskonen Collins var omtyckta bland personal och gäster i simhallen.
Kyle var populär hos tjejerna, de tyckte att han var söt och snäll.
De vuxna kvinnorna och damerna gillade honom för att han var snäll och artig och inte hade behov av att hävda sig och spela tuffa, som de tyckte att många andra i Kyles ålder gjorde.
Kyles granne hade en gång sagt: ”Alla tjejer mellan fyra och hundra år älskar Kyle”. Och det stämde väldigt bra.
Coral var också mycket uppskattad för sin artighet och vänliga sätt. Flera av de yngre flickorna såg upp till henne och tyckte hon var väldigt cool.
Syskonens lite annorlunda utseenden drog också folks blickar till sig.
Coral hade kopparrött hår och mörkblå ögon, ovanligt i Blue Creek och grannstäderna, där de flesta var brunhåriga eller blonda.
Kyles ögon var, liksom systerns, mörkt kristallblå och han hade hasselnötsbrunt hår, som kunde få ljusare, lite "strawberry blonde" slingor, av sommarsol.
Nu sprang Elle mot Kyle med utsträckta armar.
”Kyle!” ropade hon glatt och slog armarna om hans hals.
Kyle, som satt på huk och pratade med en kompis som stod nere i poolen, välte nästan omkull på grund av farten Elle haft när hon sprang.
”Oj, här är småungarna brutala.” skojade Kyles kompis.
”Hej Elle.” skrattade Kyle. ”Hur mår du?”
”Jag mår bra.” sa Elle. ”Hur mår du?”
Kyle log mot den lilla sjuåringen.
”Jag mår bra.”
”Och hur mår Coral? Har hon fortfarande ont i ögat?” frågade Elle oroligt.
”Jag tror det är lite bättre.” sa Kyle.
”Måste ha gjort ont att bli träffad av en dykring.” sa Elle.
”Eh… ja, det måste det.” sa Kyle.
Han förstod att det var Coral som hittat på det där med dykringen, de var båda vana vid att hitta på sanningar om sina skador.
Han lade ”sanningen” på minnet - ifall någon mer skulle fråga vad som hänt med Corals öga.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)