Röra
Paradise, California. Oktober 1998
Nora Spencers tankar hade varit en enda röra dagarna innan hennes makes begravning.
Ska barnen ha svarta sorgkläder? Kan man verkligen ha svarta kläder på
en 5-åring och en 1-åring?
Är barnen för små för att ens medverka vid minnesceremonin?
Kommer Alex klara det?
Kommer jag att klara det...?
Det blev en begravning med ljusa kläder, både på barnen och de vuxna.
Cermonin hölls utomhus och allt var ljust och vackert på något sätt, trots den tunga sorgen som alla bar på.
Neils bandkompisar sjöng Johnny Cash’s Amazing Grace, en lugn och stämningsfull version.
Lilla Alex hade haft många olika känsloutbrott de senaste två veckorna sedan hans far dött. Men nu stod pojken stilla, storögd och allvarlig intill mamma, som hade hans lillasyster i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa Alex till lillasyster.
Cassie såg också storögd ut. Hon var ju så liten och förstod inte vad som hände, men hon lyfte ändå sin lilla hand och vinkade till urnan med pappas aska.
”Bye bye, dada." sa hon.
Barnens rörande farväl blev för mycket för Nora, hon bröt fullständigt ihop och sjönk ner på gräset.
Noras syster Vendela och prästen tröstade henne och morfar skyndade sig att hålla babyflickan.
Alex drog i morfars kavajärm och pekade upp mot himlen och dess vita moln.
”Pappa är där uppe nu.” sa han stilla. ”Han kommer inte tillbaka mera nu, va?”
Morfar visste inte vad han skulle säga, han var alltför rörd av dottersonens ord.
Pojkens stora safirblå ögon var blanka och han snörvlade.
”Varför får han inte komma tillbaka? Jag vill ju ha min pappa!”
Nu grät Alex högt och snart började även lilla Cassie att gråta.
Neils bästa vän Keith lyfte upp Alex i sin famn och kramade honom.
”Jag vill ha min pappa...” snyftade pojken.
”Åh, lilla skrutten, det vill vi alla.” sa Keith mjukt och strök honom över håret.
Alex skakade på huvudet.
”Men det går inte. Gud ville ha pappa också. Fast det är inte rättvist!”
Den lilla magra 5-åringen vrålade rakt ut. Ordlöst och smärtfyllt.
Sedan gled han plötsligt ur Keiths famn och gick fram till mamma och Cassie.
”Pappa är dum. Han ska ju vara hos oss. Säg åt Gud att lämna tillbaka honom.”
”Älskade unge...” sa moster Vendela mjukt och kramade pojken.
Alex lugnade ner sig i mosters famn. Han skakade på huvudet, som om han tänkte på något han inte kunde förstå.
”Varför man blir död...? Det är inte bra - alla bara blir lessna...”
”Nej, lilla gubben,” sa Vendela med gråten i halsen. ”det är inte bra.”
Då öppnade sig himlen och regnet strilade ner över begravningsgästerna.
Alex blickade upp mot skyn igen, blinkade bort regndropparna som hamnade i hans ögon.
”Titta!” utbrast han. ”Himlen gråter också!”
Paradise, California. Oktober 1998
Nora Spencers tankar hade varit en enda röra dagarna innan hennes makes begravning.
Ska barnen ha svarta sorgkläder? Kan man verkligen ha svarta kläder på
en 5-åring och en 1-åring?
Är barnen för små för att ens medverka vid minnesceremonin?
Kommer Alex klara det?
Kommer jag att klara det...?
❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧ ❧
Det blev en begravning med ljusa kläder, både på barnen och de vuxna.
Cermonin hölls utomhus och allt var ljust och vackert på något sätt, trots den tunga sorgen som alla bar på.
Neils bandkompisar sjöng Johnny Cash’s Amazing Grace, en lugn och stämningsfull version.
Lilla Alex hade haft många olika känsloutbrott de senaste två veckorna sedan hans far dött. Men nu stod pojken stilla, storögd och allvarlig intill mamma, som hade hans lillasyster i famnen.
"Cassie, säg hej då till pappa." sa Alex till lillasyster.
Cassie såg också storögd ut. Hon var ju så liten och förstod inte vad som hände, men hon lyfte ändå sin lilla hand och vinkade till urnan med pappas aska.
”Bye bye, dada." sa hon.
Barnens rörande farväl blev för mycket för Nora, hon bröt fullständigt ihop och sjönk ner på gräset.
Noras syster Vendela och prästen tröstade henne och morfar skyndade sig att hålla babyflickan.
Alex drog i morfars kavajärm och pekade upp mot himlen och dess vita moln.
”Pappa är där uppe nu.” sa han stilla. ”Han kommer inte tillbaka mera nu, va?”
Morfar visste inte vad han skulle säga, han var alltför rörd av dottersonens ord.
Pojkens stora safirblå ögon var blanka och han snörvlade.
”Varför får han inte komma tillbaka? Jag vill ju ha min pappa!”
Nu grät Alex högt och snart började även lilla Cassie att gråta.
Neils bästa vän Keith lyfte upp Alex i sin famn och kramade honom.
”Jag vill ha min pappa...” snyftade pojken.
”Åh, lilla skrutten, det vill vi alla.” sa Keith mjukt och strök honom över håret.
Alex skakade på huvudet.
”Men det går inte. Gud ville ha pappa också. Fast det är inte rättvist!”
Den lilla magra 5-åringen vrålade rakt ut. Ordlöst och smärtfyllt.
Sedan gled han plötsligt ur Keiths famn och gick fram till mamma och Cassie.
”Pappa är dum. Han ska ju vara hos oss. Säg åt Gud att lämna tillbaka honom.”
”Älskade unge...” sa moster Vendela mjukt och kramade pojken.
Alex lugnade ner sig i mosters famn. Han skakade på huvudet, som om han tänkte på något han inte kunde förstå.
”Varför man blir död...? Det är inte bra - alla bara blir lessna...”
”Nej, lilla gubben,” sa Vendela med gråten i halsen. ”det är inte bra.”
Då öppnade sig himlen och regnet strilade ner över begravningsgästerna.
Alex blickade upp mot skyn igen, blinkade bort regndropparna som hamnade i hans ögon.
”Titta!” utbrast han. ”Himlen gråter också!”
6 kommentarer:
Söt liten historia. Bra de inte klädde barnen i svart.
Fin text!
Sorglig och inlevelsefull.
Tack fina ni! :) <3
En känslomässigt fin berättad text.
Tack alla! :) <3
Skicka en kommentar