A Danelli Xmas: Noelle In Wonderland - 6

22 December

"Vi har ett fall med en 10-årig flicka som har försvunnit." berättade en av cheferna. "Försvinnandet anmäldes av flickans far, Harvey Nichols. Flickan heter..."
"Noelle." fyllde Dani i.
Chefen stirrade på sin yngsta agent.
"Ja. Hur kunde du veta det?"
"Jag känner familjen Nichols." sa Dani. "Nikki och brukade sitta barnvakt åt Noelle när hon var yngre. Jag vill ta fallet."
Chefen såg osäker ut.
"Jag vet inte Dani..."
"Okej, jag formulerar om," sa Dani. "jag tar fallet."
"Är det så bra, Dani?" frågade cheften. "Du känner henne..."
"Just precis." avbröt Dani. "Jag känner Noelle och hennes familj och vet mycket om henne."
Chefen suckade och log.
"Okej okej, Dani, jag ger mig. Du och Jacob får ta fallet. Men jag behöver fler mannar på det. Wood och Daley?"
Agenterna Angela Wood och John Daley nickade.
Chefen delade ut uppdrag till sina övriga agenter och önskade dem all lycka till.

"Vi åker hem till familjen Nichols." sa Dani till Jacob.
"Det är nog bäst att Jacob kör." flinade Daley.
Jacob såg förbryllat på Daley och sedan på Dani.
"Varför är det bäst att jag kör?"
Daley gav Dani ett menande flin.
Dani suckade.
"Jag körde på trottoaren EN gång...!"
Hon höll upp ett pekfinger i luften för att illustrera antalet.
"Vi jagade en förövare och hade därmed bråttom, okej? Och dessutom var det tomt på den gatan."
Daley skrockade och gav Jacob en blick.
"Fattar du nu varför jag tycker att du borde köra?"
Jacob log. Han vände sig till Dani och sträckte fram handflatan mot henne.
"Bilnycklarna, tack. Jag kör - alltid."
Dani suckade och gav sin partner bilnycklarna.
Sedan log hon.
"Okej, här smartass. Men jag bestämmer över musiken."
Hon blinkade åt sin partner och gick mot hissarna.
*

Intensity - 8

*
Kyle visade Ashlee det fullständigt felaktiga talet med tåget och bussen och Corals lösning.
Ashlee fnissade åt det och hon verkade genast piggare.

Snart satt Ashlee, Kyle, Max och Shirley och fnissade och småpratade.
Mrs. Rice misstänkte att deras prat inte alls hade med matematik att göra, men hon lät dem hållas.
Så länge de inte störde någon annan eller halkade efter kunde de få sitta och fnissa en stund.
Särskilt för Kyle och Ashlees skull; de kämpade alltid så hårt att de gott kunde få ta en liten paus.
*

Intensity - 7

*
Ashlee hade en dålig dag.
Hennes OCD verkade ha blivit värre nu under våren och den här morgonen hade hon kommit en halvtimme för sent till första lektion på grund av sina tvångstankar, som innebar att räkna trappsteg i skol-entréns stora trappa på ett speciellt sätt.
Den här morgonen hade tvångstankarna även tvingat henne till att räkna elevernas skåp på höger sida av korridoren.

Som tur var var Mrs. Rice en mycket vänlig och förstående kvinna som väldigt väl kände till Ashlees problem.
”Hur är det med dig idag, lilla gumman?” frågade Mrs. Rice.
Ashlee ryckte på axlarna.
Hon såg redan ganska trött ut och Mrs. Rice tyckte så synd om henne, att tyckte inte att flickan skulle behöva sitta och kämpa med sin mattebok i två timmar.
”Orkar du räkna nåt?” frågade Mrs. Rice mjukt. ”Eller vill du vila lite?”
Ashlee skakade på huvudet, drog till sig sin mattebok och satte igång med räkningen.
*

Intensity - 6

*
Kyles mattelärare Mrs. Rice fick sig ett gott skratt nästa dag när Kyle visade det felaktiga mattetalet och hon gillade Corals lösning.
”Jag gillar hur din syster och du tänker. Ni får guldstjärna båda två.” sa Mrs. Rice leende och gav Kyle en liten blinkning.
Kyle log tillbaka.
Sedan såg han ut att fundera på något.
”Mrs. Rice… är det nåt fel på min hjärna? Jag menar, är jag dum på nåt sätt?”
”Men kära vännen…!” utbrast Mrs. Rice, nästan förskräckt. ”Så får du inte säga. Du är absolut inte dum! Tvärtom; du är en väldigt intelligent pojke, Kyle."
Kyle log ett litet blygt leende, generad av berömmet.
"Du råkar bara ha svårt för matematik," fortsatte Mrs. Rice. "men du är inte dum för det. Har någon sagt det till dig?”
Kyle tvekade.
Till slut skakade han på huvudet.
”Nej.” ljög han.
”Det var tur det.” sa Mrs. Rice. ”Om säger någon att du är dum ska de få med mig att göra.”
Kyle log.
”Tack Mrs. Rice.”
*

Intensity - 5

*
”Mrs. Rice ger dig nog guldstjärna om du löser talet.” sa Coral.
”Mmmm, säkert Cor.” log Kyle. ”Som om det där skulle gå att lösa…”
”Vore kul om det gick.” sa Coral.
Och plötsligt sken Coral upp, som om hon fått en riktigt bra idé.
”Jo, det går att lösa!”
Kyle såg klentroget på henne.
”Vänta så ska jag visa dig.” sa Coral finurligt.
Hon klottrade ner något på ett papper.
”Ta da!” sa hon triumferande efter en stund.

Tåget från Blue Creek avgår klockan 17:20.
Det är framme vid Stillwater station klockan 18:30.
Ta sedan bussen från Stillwater klockan 18:45.
Du är framme i Clearwater klockan 19:50.

”Jag räknade inte in hur fort tåget går…” sa Coral med en lätt axelryckning. ”Men så där kan man faktiskt ta sig till Clearwater och tiderna stämmer.”

”Du är knäpp.” fnissade Kyle och petade Coral i sidan. ”Men tack för att du fick mig på bättre humör.”
”Any time, lillebror.” log Coral och kramade honom.
*

Intensity - 4

*
”Jag hatar läxor!” stönade Kyle en halvtimme senare. ”Den som uppfann matte borde straffas.”
”Jag håller med dig.” skrattade Coral.
Hon ställde sig intill sin bror som satt på sin skrivbordsstol.
”Kan jag hjälpa dig?”
”Ja tack.” muttrade Kyle.
Han sköt över matteboken till Coral.
”Vem bryr sig hur lång tid det tar för ett tåg att åka från Blue Creek till Stillwater?” sa Kyle trött.
Coral gav honom ett sympatiskt leende.
”Den som ska åka till Stillwater kanske?” sa hon.
Kyle suckade.

Coral började plötsligt fnissa.
”Vad är det som är så kul?” undrade Kyle.
Coral pekade på talet som Kyle kämpade med.
”Lyssna på det här.”
Coral läste högt ur matteboken:

Ett tåg till Stillwater lämnar Blue Creek station klockan 17:20
och kör 80 kilometer i timmen.
När är bussen framme i Clearwater?

Kyle började också skratta.
”Say what...?! Varifrån kom bussen?! Och Clearwater…? Tåget skulle väl till Stillwater?”
”Inte så konstigt att du blev förvirrad av det här talet, Kyle...” skrattade Elaine.
”Exakt!” skrattade Coral. ”Det är inte rätt nånstans!”
”Det tåget skulle inte jag vilja åka.” sa Kyle.
*

Intensity - 3

*
”Om du är klar med utfrågningen nu ska jag göra mina läxor.” sa Kyle.
”Läxor… sånt är för småbarn.” stönade Steven.
Sedan gav han Kyle ett litet illvilligt flit.
”Visst ja - du är ju en småunge!”
Kyle smålog och skakade på huvudet.
”Sa du nåt nyss, Steven...? Jag tyckte jag hörde ett irriterande surrande.”
Steven såg sur ut och lämnade rummet.

”Förstår ni att jag blir galen på honom!” utbrast Elaine när Steven var utom hörhåll.
Coral log och nickade.
Elaine suckade.
”Varför kan jag inte få ha dig som lillebror, Kyle?”
Kyle fnissade.
”Det får du. Flytta hit.”
*

Intensity - 2

*
”Men kom igen nu Kyle...” suckade Steven. ”Har du och din tjej ni nått ‘second base’?”
Kyle funderade på om han kunde Baseball-metaforerna.
First base var att kyssas, second base var hångel, eller kanske till och med mer, om han inte mindes helt fel.
Kyle skakade på huvudet igen.
”För det första är vi bara kompisar…”
”Ja säkert…” sa Steven.
Kyle blängde lite på Steven och fortsatte:
”Och för det andra är vi kanske lite för unga för... såna grejer...”
Steven skrockade och skakade på huvudet.
”Du är verkligen en liten unge, Kyle. Jag nådde second base med min tjej när jag var tolv!”
Kyle rullade med ögonen.
”Så fantastiskt.” mumlade han torrt.
Steven gav sin yngre kusin en medlidsam klapp på huvudet.
”Kyle, när du blir stor kommer du inse hur kul det är att hångla med sin tjej.”
”Och när du blir stor kommer du att inse att det finns viktigare saker här i livet.” kontrade Kyle.
Coral log mot sin lillebror och Elaine kvävde ett skratt.
*

Intensity - 1

Blue Creek.
Maj 2010

Steven såg på ett foto av Kyle och Ashlee som satt uppe på väggen i Coral och Kyles rum.
”Är det där din tjej?” flinade Steven.
”Det är min bästa tjej-kompis.” svarade Kyle.
”Tjej-kompis, men gud så himla gulligt.” skrockade Steven. ”Men kom igen Kyle, har du kysst henne?”
Kyle skakade på huvudet.
”Nja… hon kysste mig, på Nyårsafton.” mumlade han lite generat.
Coral fnissade. Hon mindes hur uppspelt, nervös och generad hennes lillebror hade blivit på Nyårsafton så fort hon nämnde Ashlee.
Kyle räckte ut tungan åt sin syster.
"Det var bara en liten kyss..." mumlade han.
"Mmmm..." fnissade Coral.

”Nice!” sa Steven. ”Har ni nått ‘second base’ än då?”
”Steven…” suckade Elaine. ”Låt Kyle vara...!”
”Men han kan väl svara!” fräste Steven.
Elaine himlade sig.
”Bra att du har gränser brorsan…”
”Äh, så farligt är det väl inte?”
”Nej då inte alls… genera folk är ju jättesnällt…” sa Elaine torrt.
Kyle log mot sin kusin.
”Det är lugnt, Elaine. Om han frågar för mycket svarar jag inte.”
Elaine såg på Coral och log.
”Måste vara skönt att ha en så klok brorsa. Hur är det att ha det...?”
Coral skrattade.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:30 - 30 januari

Skriv om rynkor.

Esther McKenzie granskade sin spegelbild och gav den en ogillande blick.
”Usch vad rynkig jag har blivit… jag ser ut som en skruttig, uråldrig sköldpadda.”
5-årige Ryan skyndade sig fram till sin farmor. Han kramade henne och klappade henne mjukt på kinden.
”Var inte ledsen, farmor. Vet du, det gör inget, jag gillar sköldpaddor.”

SkrivPuff: Utmaning 2011:29 - 29 januari

Skriv om att åstadkomma något.

”Har Johansson åstadkommit något idag?” frågade tant Gunnarsson och gav far en skarp blick.
”Ja, tänk, det har Johansson!” svarade far glatt. ”Se här: en stekpanna full med prima små goda köttbullar, rullade med dessa två händer. Skalat potatis och lyckats koka dem har jag också gjort”
Tant Gunnarsson såg väldans snopen ut.
”Det må jag säga…”
Far log ett brett leende och lyfte upp mig på sina starka armar.
”Det visste jag inte, att han kunde rulla köttbullar.” fortsatte tant Gunnarsson.
Far log ett ännu bredare leende.
”Jajamensan, vi kan mycket, lilla Pyret och jag.”
Jag nickade instämmande.
”Jag har dukat.” sa jag och log lika brett som far. ”Både kniv och gaffel har jag lagt fram. Och glasen har jag gnuggat bort vattenfläckar ifrån med kökshandduk.”
Tant Gunnarsson log.
”Jag ser det jag. Så fint du har gjort lilla Pyret.”
”Jajamensan!” sa jag. ”I kväll är det far och jag som bjuder på middag!”
Bli bjuden på middag hade tant Gunnarsson inte väntat sig. Och inte hade hon väntat sig att far skulle laga så här fin mat åt oss.

Jag är mäkta stolt över far. Ingen ska komma och säga att han är en odugling som aldrig åstadkommer någonting! Han sliter hårt för att kunna försörja och ta hand om mig.
Han sitter hos mig varje natt och tröstar mig när jag hostar som värst.
Och tänk, han skäller aldrig på mig om jag har hostat så det kommer blodfläckar på mitt vita örngott, fastän blod är så svårt att få bort blir han aldrig det minsta arg eller ens irriterad.
Far gör mig glad varje dag, han sjunger, skrattar mycket och berättar roliga saker. Och han brukar kicka boll med barnen nere på gården när han kommer hem från jobbet om kvällarna.
Han hjälper rara tant Agda att bära tunga matkassar uppför trapporna och han hjälper folk att laga diverse jox, cyklar och jag vet inte vad... utan att ens ta betalt för det.
Om allt detta, som jag nu har nämnt, inte är att åstadkomma något, vet jag inte om ordet åstadkomma är värt att nämnas!

Eder tillgivna,
Pyret
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:28 - 28 januari

Skriv om att trampa vatten.

En dag när vi var uppe i vår stuga vid Lake Hydra fick pappa för sig att han ville lära min bror och mig klädsim och hur man trampar vatten.
Min lillebror var 9 och jag 10 år vid det tillfället och vi tyckte att det lät spännande med klädsim.
Men efter cirka två timmar var det inte roligt längre.
Det var tidig vår och det var väldigt kallt i vattnet och luften var kylig.
Trampa vatten var jobbigt.
Vi bad pappa att få sluta, men han sa att vi måste öva.
"Om ni ramlar i vattnet nån gång måste ni veta hur man överlever. Då kan ni inte ligga i vattnet och gnälla vänta på att pappa ska dra upp er."

Vi hackade tänder och min bror var blå om läpparna, jag antar att jag också var det.
Det kändes som ännu en evighet förflöt, men pappa bara stod där på bryggan med armarna korslagda över bröstet och tittade på oss.
"Ni är starka, Coral och Kyle." sa han. "Ni klarar det här. "
"Pappa... jag vill gå tillbaka till stugan." sa Kyle svagt.
"Några minuter till klarar ni!" sa pappa.
Då ville jag bara drunkna.

Vad skulle pappa göra om jag höll på att drunkna?
Skulle han hoppa i och rädda mig då?
Jag fösvann ner under ytan och tilllät mig att sjunka djupt ner i vattnet.
Det sprängde i lungorna av att hålla andan och allt trampande hade fått benen att värka.
Jag har ingen aning om hur länge jag svävade omkring där nere i det djupa mörkret.
Jag fantiserade om att sjöfolket skulle hitta mig och ta hand om mig, som i någon saga.
Den fantasin gjorde att jag inte kände någon panik.

Sjöfolket kom aldrig.
Däremot kände jag plötsligt hur pappas starka armar drog upp mig.
"Du kan inte drunkna nu, Coral." flämtade han och lyfte upp mig på bryggan.

Kyle stod redan på bryggan. Han grät.
Det kändes hemskt att se sin lillebror stå så där; huttrade, snyftande och drypande av kallt vatten.
"Fan!" skrek pappa triumferande. "Vilka ungar jag har! Det finns vuxna som inte skulle klara sånt här lika länge som ni!"

Kyle och jag kände ingen triumf alls.
"J-j-j-ag f-f-f-fryser..." hackade Kyle fram.
Jag tog min lillebror i handen och tillsammans gick vi tillbaka till vår varma stuga.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:27 - 27 januari

Skriv om miljöombyte

Helena: Neeeej,  säg inte att det regnar nu!

Tony, 12 ½ år: Jo, tyvärr lilla mamma - det regnar.

Helena: Vad tråkigt, då försvinner ju all den fina snön...

Colette, 8 år: Mmmm, det är miljöombyte nu.

(Colette funderar någon sekund)

Colette: Hmmm... miljöombyte... Man kan nästan säga
att det är vädret som byter om, eller hur?

*

SkrivPuff: Utmaning 2011:26 - 26 januari

Dagens ord: Walkabout.

Golden Mountain, California, juli 2006

Golden Mountain, med sin fantastiska och vidsträckta utsikt, hade fått sitt namn av att kvällsolen gav berget och dess omkringliggande områden ett gyllne sken.
Alex och Maxine fantiserade om att det kanske fanns riktigt guld i grottan i berget.
De hade varit inne i grottan flera gånger nu under deras lilla utflykt, men de hade inte funnit något guld. I grottan fanns inte så mycket alls, förutom en källa med vatten.
Vattnet var iskallt och smakade ganska gott, så Maxine och Alex hade inte behövt vara törstiga under de fyra dagarna de tillbringat i och runt grottan.
Däremot började deras proviant ta slut nu, så barnen funderade på om det var dags att ge sig iväg hemåt.

De plockade upp sina ryggsäckar och gick mot vandringsleden.
"Titta, där kommer poliser!" utbrast Alex.
Vad spännande, tyckte 13-åringarna. Tänk om de skulle ta fast några "bad guys"!
"Vad har hänt?" frågade Maxine poliserna. "Ska ni ta fast nån?"
Poliserna log.
"Är ni Maxine och Alex?" frågade den äldre av poliserna.
"Uh-oh..." mumlade Alex.
Den äldre poilsmannen nickade.
"Era fosterföräldrar har letat efter er i flera dagar, de är väldigt oroliga. Kom nu ungar, så åker vi hem."

Joanne och Martin stod på trappan när poliserna kom hem med Alex och Maxine.
När barnen klev ur bilen sprang de fram och omfamnade dem.
"Har ni en aning om hur oroliga vi har varit?!" utbrast Joanne.
Alex hängde skamset med huvudet.
"Nu vet vi det..." mumlade han.
Martin kunde inte låta bli att le.
"Var har ni varit alla de här dagarna?" frågade han.
"Golden Mountain." sa Maxine. "Vi ville göra en walkabout."
"Ja," inflikade Alex. "en sån där spirituell resa, ni vet. En sån som dom gör i Australien."
"Herregud, vilka idéer ni ungar får...!" skrockade Martin.
"Är ni arga?" undrade Maxine.
"Mest oroliga." sa Joanne. Men vi får prata mer om det senare, nu ska ni göra en spirituell resa upp till badrummet och sedan ska ni äta lite middag."

Alex gav sin fostermamma ett charmigt litet flin.
"Walkabout till badrummet...? Vad kan man lära sig av det?"
Joanne skrattade och drog in Alex i ännu en kram.
"Du kan lära dig var tvålen finns din lilla rackarunge." log hon och kittlade pojken.
"Nej jag vill inte hitta nån tvål." flinade Alex, som nu nästan kiknade av skratt.

Poliserna åkte skrattande från familjen Clarke, glada och lättade över att de två barnen återfunnits oskadda.
Nu var de hemma i sin trygga familj efter ett spännande äventyr.
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:25 - 25 januari

Skriv om hemlängtan.

Juli 2004

”Jag har hemlängtan.”
Audrey såg förvånat på sin 11-åriga dotter.
”Hemlängtan…? Men Maxine… vi är här nere i Florida för att titta på hus. Vi ska ju bo här nu.”
”Vi har varit här i tre veckor, men vi har bara tittat på två fula hus och vi har inte varit på Sea World - som du lovade!” sa Maxine bittert. ”Du går ut och har roligt med den där snubben och jag får sitta här på hotellet hela kvällarna, ensam! Jag vill åka hem till mamma och pappa - nu!”
Audrey såg en aning sårad ut.
”Maxine, jag är din mamma. Joanne och Martin är bara dina fosterföräldrar.”
”Dom beter sig i alla fall som föräldrar!” skrek Maxine. ”Och dom bryr sig om mig!”

Audrey drog Maxine intill sig.
”Jag bryr mig om dig.”
Maxine slet sig loss.
”Nej, det gör du inte! Och du bryter dina löften hela tiden! Du skulle tillexempel inte dricka nåt nu när jag är med dig - men jag vet att du dricker när du går ner till baren.”
Audrey suckade uppgivet. Men sedan morskade hon upp sig och sa glatt:
”Vi kan gå på Sea World imorgon. Vad säger du om det, älskling?”
Maxine svarade inte.

Senare på kvällen, när Audrey gick på date med sin nya kille, packade Maxine sin resväska och sin ryggsäck och lämnade hotellet.
Inte förrän hon kom till busstationen kom Maxine på att barn inte fick åka själva på en så lång resa.
Hon suckade och sjönk ner på en bänk i väntsalen.
Vad skulle hon göra nu? Tillbaka till hotellet ville hon inte. Lifta kunde hon ju inte göra…
Allt var hopplöst.
Maxine kramade sin gula ryggsäck och började gråta.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 3

*
Hela dagen satt Sebastian med Red Thunder ner vid floden.
När solnedgången kom och den lille pojken somnade, utmattad efter en lång svår dag, bar Red Thunder hem honom.
Sebastians far stod utanför huset och såg på den store indianen som kom bärandes på hans pojke.
Den gamle hövdingen såg fadern djupt i ögonen och sade allvarligt:
”Den här lille pojken har haft en svår dag. Ta väl hand om din son. Ni behöver varandra nu.”
Sebastians far stod bara stilla och såg handfallen ut.
Red Thunder räckte fram pojken mot honom.
”Unge Sebastian behöver sin fars famn nu. Sträck fram armarna och ta honom.”
”Jag vill inte se honom mer.” sa fadern skrovligt.
Red Thunders blick blev mörk.
”Det här är din lille son - inte din fiende! Avvisa honom inte.”
Sebastian vaknade och gnydde lite.

Med darrande händer tog fadern till slut Sebastian i sin famn.
”Så, nu håller jag min son! Är du nöjd nu?”
”När det här huset fylls med värma och kärlek igen är jag nöjd.” sa Red Thunder. ”Ta hand om Little Wildcat. Ge honom all din kärlek och respekt. Han är en fin pojke och är allt du har.”
Med de orden som adjö vände Red Thunder om och började vandra hemåt.
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 2

*
”Du har dödat din mor och din ofödda syster!”

Orden ekade om och om igen när Sebastian sprang upp mot Wildcat Hill.
Montanas morgonsol fick tårarna, som satt i hans ögonfransar och rann på kinderna, att glittra.
Inte förrän Sebastian såg indianhövdingen nere vid Crystal River stannade han.
Red Thunder såg på pojken och sträckte ut handen mot honom.
”Little Wildcat, vad gör du här så här tidigt?”
Sebastian kastade sig i den gamles famn.
”Red Thunder…” snyftade han. ”Mor är död! Jag har dödat min mor och min syster…!”

Red Thunder höll om den gråtskakande pojken.
”Little Wildcat… du har inte dödat någon. Den som påstår det är inte vid sina sinnen.”

Den gamle indianhövdingen såg på den stackars sorgfyllda pojken.
”Det händer hemska saker i våra liv, och de sakerna kan inte vi människor råda över. Så Little Wildcat, du får aldrig säga att du är skulden till din mors död, vad folk än säger. Det är inte sant! Det krossar mitt gamla hjärta att någon kan säga något så grymt till en liten pojke.”
*

Montana Memories: Little Wildcat - del 1

Silver Falls, Montana. 1855

Stolen och dess läderbeklädda sits knakade när en nyvaken Sebastian vred på sig och försökte sätta sig bekvämt. Hans kropp kändes stel och öm efter en hel natt i den hårda stolen.
Men det enda som fanns i pojkens tankar var det som fanns bakom den stängda dörren:
Doktorns mottagningsrum. Hans älskade mor som låg i sjuksängen.
Hela natten hade Sebastian suttit utanför sjukrummet. Vakat och bett till Gud.

Bilderna av hur mor sprang fram för att rädda honom undan den vansinniga hästens hårda hovar, och hur hon istället skrikande hamnade i dödsfällan,
var bilder som etsat sig fast i Sebastians inre. Varje sekund forsade de fruktade minnena förbi.

Doktorn hade funnits hos mor hela dagen och hela natten och försökt rädda henne och Sebastians ofödda lillasyster. Men nu öppnade han dörren och såg på Sebastians far med smärta och sorg i blicken.
Han skakade på huvudet.
”Beklagar… men det fanns ingenting jag kunde göra för Anna och barnet…”

Sebastians far stirrade bestört på doktorn, sedan mörknade blicken när han såg på sin lille son.
Med två hårda kliv var han framme vid pojken.
Örfilen ekade i det lilla tomma väntrummet och den brände som eld på Sebastians kind.
Men den brände inte lika mycket som orden som forsade fram över faderns läppar.
”Du… din lilla usling… du har dödat din mor och din ofödda syster!”
Tårar steg upp i pojkens stora blå ögon.
”Men far… jag…”
Fadern knuffade hårdhänt ut Sebastian ur doktorns hus.
”Försvinn, ditt satans lilla avskum så jag slipper se dig!”
*

SkrivPuff: Utmaning 2011:22 - 22 januari

Skriv om ett piller.

Sun City Hospital, januari 2009

”Hej Maxine. Hur är det? Syster Wilkins säger att du vägrar ta ditt piller.”
Maxine Clarke såg in i Doktor Cravens vänliga ögon.
”Jag hatar piller! Jag kan inte svälja dom.”
Stackars flicka, tänkte Doktor Craven. Det ser ut som om hon blir illamående bara hon tänker på att svälja tabletten.
Doktor Craven klandrade henne inte, det var inget litet piller direkt.
Maxine studerade bläckpennan som var nedstucken i bröstfickan på doktorns vita rock.
”Ni borde inte gå omkring med pennan i bröstfickan så där, Doktor Craven - om ni ramlar kan pennan skada er.”
Doktor Craven log mot den bleka tonårsflickan i sjuksängen.
”Jag borde kanske skaffa ett sånt där fodral att sätta mina pennor i?”
Maxine nickade. Sedan såg hon på pillret, som låg i en liten veckad pappersbägare, liknande en sån man tar ketchup i på hamburger-restauranger.
Hon tog upp pillret och höll det mellan tummen och pekfingret en stund. Sedan suckade hon dystert.
”Måste jag ta det...?”
”Syster Wilkins gav dig det så du ska slippa nålarna." svarade Doktor Craven. "Är inte ett piller bättre än nålarna...?”
Maxine grimaserade och skakade på huvudet.
”Jag hatar nålarna också, men tabletterna… dom är så stora…”
Doktor Craven log och nickade.
”Vill du veta en hemlighet?” viskade han förtroligt. ”Jag hatar också att ta piller. Ibland väntar jag för länge med att svälja, så att tabletten liksom smälter i munnen.”
Maxine grimaserade igen och hon fnissade lite.
”Urk! Det är ju såååå vidrigt! Jag hatar när det blir så.”
Flickan blev allvarlig igen. Hon såg fundersamt på sin läkare.
”Doktor C… ni tycker väl jag är vrickad som väljer sprutor istället för piller?”
”Ja, lite faktiskt.” sa Doktor Craven.
Han blinkade leende åt flickan och klappade henne på kinden.

”Doktor C, kan ni sätta nålen idag? Ni är bättre på det än Syster Wilkins.”
”Det ska bli en ära, Miss Clarke.” log Doktor Craven.
Maxine log tillbaka.
”Tack Doktor C. Och du… glöm inte att sätta pennorna i ett sånt där fodral.”
”Det ska jag inte glömma, Maxine. Tack för tipset och omtanken.”
”Ni är den bästa doktorn på hela sjukhuset, Doktor C.” sa Maxine.
”Awww, tack raring!" Doktorn Craven blev alldeles rörd. Han log lite skämtsamt mot flickan. "Tycker du det även när jag måste ge dig läskiga sprutor?”
Maxine log svagt.
”Nja... kanske lite mindre då. Men ni får mig alltid att känna mig bättre till mods och jag kan glömma det otäcka lite.”
Doktor Craven log och gjorde i ordning en nål.
Den lilla veckade pappersbägaren med det hatade pillret åkte bestämt ner i papperskorgen.
*

20/1: Grattis Rebecca!

January 20, 1971

Happy Birthday Rebecca!

We love you!

Love & kisses,

Mom & Dad

Ryan

Maggie & Maureen

Sunny

Grandma & Grandpa McKenzie

Grandma & Grandpa Goldman

The Clarke Family Xmas Calendar - 26

26 december

"När är det Nyårsafton?" frågade Ricky.
"På fredag." svarade Alex.
Ricky sken upp.
"Då ska vi kolla på fyrverkeri och jag får vara uppe jätte-sent!" sa han ivrigt.
Jane skrattade.
"Har mamma och pappa sagt att du får vara uppe jätte-sent, eller har du bestämt det själv?"
Ricky gav sin äldsta fostersyster en lite sur min.
"Jag får det!"
Jane log.
"Okej, bli inte arg Ricky. Jag skojade bara lite. Ser du fram emot Nyårsafton?"
Ricky glömde bort att vara arg. Han nickade ivrigt.
"Jag tycker fyrverkerier är super-coolt! Och vi ska äta jättegod mat och massor med godis!"

Jane sneglade på Alex som satt och läste på flingpaketet.
"Är det spännande?" log hon och rufsade om Alex hår.
"Va?" sa Alex frånvarande.
Jane skrattade.
"Är det spännande att läsa om frukost-flingor?"
Alex log lite.
"Mmmm... jätte-spännande."
"Man ska inte läsa om flingor Alex, man ska äta dom!" sa Ricky.
Han drog åt sig paketet med de färgglada flingorna och hällde upp en rejäl portion i sin skål.
Jane och Alex skrattade.
"Du gillar att äta, va?" fnissade Jane.
"Mmmmm!" sa Ricky med munnen full av flingor. "Särskilt godis!"
*