Coral
Måndag
När Kyle och jag kom hem från skolan satte vi oss vid köksbordet och gjorde vi våra läxor. Tråkigt, men det är lika bra att sätta igång direkt, så är man av med det sedan.
Vi hade båda två som läxa att läsa och skriva lite om Blue Creeks historia.
Det är kul att läsa alla mytologiska berättelser som platser häromkring har fått sina namn efter.
Kyle hade även lite att ta igen i matte. Stackar’n… han kämpar verkligen hårt med alla tal, som är helt obegripliga för honom.
”Hur kan du tycka att det där är svårt?” sa Steven och pekade på ett av Kyles mattetal.
Kyle bara suckade.
”Låt din kusin vara ifred när han pluggar.” sa Uncle Don till Steven.
”Jag bara frågar hur det där kan vara svårt.” sa Steven.
Elaine sparkade till hans smalben under bordet.
Steven svor till och gav sin syster en arg blick.
Jag såg att Kyle log lite i smyg.
Det kändes skönt att han hade så många på sin sida nu. Kyle blir ju ofta ifrågasatt, och tillochmed hånad, för att han har så svårt för matte.
”Man kan inte vara bra på alla ämnen.” sa Uncle Don. Han log och kramade Kyles axel. ”Och du Kyle, lyssna inte på allt skit folk säger, okej?”
Kyle log.
”Okej Uncle Don. Tack.”
Visst har vi världens bästa farbror? :)
*
tisdag, november 02, 2010
I Want My Mummy…! del 6
*
Joe och Clark sprang skrikande ut från museet.
Ryan gick skrattande efter dem.
”Vad gapar ni för?” undrade Sheila.
”Vi såg… en… en… mumie!” flämtade Joe. ”Jag visste väl att dom levde…!”
Ryan kunde inte sluta skratta.
”Vi borde ta med honom till skolan. Skelettet i biologi-salen kanske vill ha en kompis.”
Sheila lade armen om Ryans midja.
”Du, lilla busiga gullunge, ett mumie-skämt till och du får en puss!”
Ryan flinade.
”Gillar du inte mumier, Sheil?”
Sheila började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig!”
Miss Coleman skrattade.
”Hej då ungar, vi ses imorgon!” ropade hon efter Ryan och Sheila.
”Räkna inte med det!” ropade Sheila tillbaka. ”Jag tänker både pussa och kittla ihjäl Ryan!”
”Vi hjälper till!” sa Maureen.
Hon och Sunshine sprang i kapp Sheila och Ryan.
*
Joe och Clark sprang skrikande ut från museet.
Ryan gick skrattande efter dem.
”Vad gapar ni för?” undrade Sheila.
”Vi såg… en… en… mumie!” flämtade Joe. ”Jag visste väl att dom levde…!”
Ryan kunde inte sluta skratta.
”Vi borde ta med honom till skolan. Skelettet i biologi-salen kanske vill ha en kompis.”
Sheila lade armen om Ryans midja.
”Du, lilla busiga gullunge, ett mumie-skämt till och du får en puss!”
Ryan flinade.
”Gillar du inte mumier, Sheil?”
Sheila började jaga Ryan.
”Vänta bara tills jag får tag på dig!”
Miss Coleman skrattade.
”Hej då ungar, vi ses imorgon!” ropade hon efter Ryan och Sheila.
”Räkna inte med det!” ropade Sheila tillbaka. ”Jag tänker både pussa och kittla ihjäl Ryan!”
”Vi hjälper till!” sa Maureen.
Hon och Sunshine sprang i kapp Sheila och Ryan.
*
I Want My Mummy…! del 5
*
När klassen skulle gå ut kom Joe på att han glömt sin anteckningsbok inne på Antika Egypten-avdelningen.
Clark och Ryan gick med honom dit.
Joe hittade anteckningsboken och stuvade ner den i sin bokväska.
Sedan kastade han en blick på sarkofagen. Den var nu stängd.
”Hörni,” sa han ivrigt. ”jag gömmer mig därinne och så springer ni till klassen och säger att jag gått vilse. När klassen kommer hit, hoppar jag ut och skrämmer dem!”
Joe log och nickade entusiastiskt, som om hans idé var oerhört bra.
Han och Clark gick fram till sarkofagen och öppnade den.
I nästa sekund skrek de av fasa och hoppade bakåt.
Inne i sarkofagen stod en fasansfull mumie och stirrade blankt på dem.
*
När klassen skulle gå ut kom Joe på att han glömt sin anteckningsbok inne på Antika Egypten-avdelningen.
Clark och Ryan gick med honom dit.
Joe hittade anteckningsboken och stuvade ner den i sin bokväska.
Sedan kastade han en blick på sarkofagen. Den var nu stängd.
”Hörni,” sa han ivrigt. ”jag gömmer mig därinne och så springer ni till klassen och säger att jag gått vilse. När klassen kommer hit, hoppar jag ut och skrämmer dem!”
Joe log och nickade entusiastiskt, som om hans idé var oerhört bra.
Han och Clark gick fram till sarkofagen och öppnade den.
I nästa sekund skrek de av fasa och hoppade bakåt.
Inne i sarkofagen stod en fasansfull mumie och stirrade blankt på dem.
*
I Want My Mummy…! del 4
*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.
Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”
Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*
”Kom igen nu!” envisades Joe.
"Lägg av Joe." sa Macy surt. "Det är inte kul."
”Jag slutar inte förrän ni svarar." sa Joe. "Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?"
Han såg på sina klasskamrater. Plötsligt sken han upp.
"Sunny, du vet!”
Sunshine himlade med ögonen och suckade. Men hon svarade.
”Han tyckte att han var gammal nog att lämna hemmet.”
Joe och Clark flämtade av skratt.
”Gammal nog att lämna hemmet! Den var bra!”
"Mmm.. oehört bra." mumlade Sunshine.
Klassen gick vidare. Det var snart dags att lämna museet.
”Men var är mumien nu då?” utbrast Clark. ”Vi vill se honom ju!”
Joe låtsades gråta och gnuggade sig överdrivet med knutna nävar i ögonen.
”I want my mummy!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Du är så knäpp!” sa Sheila.
Joe bugade sig.
”Tackar, tackar. Det var snällt sagt.”
Hela vägen till utgången låtsas-snyftade Joe och Clark:
”I want my mummy! I want my mummy!”
”Om ni inte håller tyst ska jag se till att en mumie äter upp er!” väste Sheila.
*
I Want My Mummy…! del 3
*
Guiden öppnade sakta den gamla sarkofagen.
Joe och Clark höll nästan andan.
Men besvikelsen blev stor. Sarkofagen var tom.
”Neeej…!” flämtade Clark. ”Den är borta…!”
Sunshine log.
”Du hade rätt Ryan, han har rymt!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Men nu får vi ju inte se en livs levande mumie.” muttrade Joe besviket.
”Mumier lever inte Joe…” fnissade Sunshine.
Joe fick ett fånigt flin i ansiktet.
”Ååååh nej…” viskade Maureen till Sunshine, Sheila och Ryan. ”Nu har han kommit på fler mumie-skämt.”
Mycket riktigt, Joe flinade upp sig ännu mer och frågade med högtidlig stämma:
”Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?”
Klassen stönade.
*
Guiden öppnade sakta den gamla sarkofagen.
Joe och Clark höll nästan andan.
Men besvikelsen blev stor. Sarkofagen var tom.
”Neeej…!” flämtade Clark. ”Den är borta…!”
Sunshine log.
”Du hade rätt Ryan, han har rymt!”
Ryan, Maureen, Sunshine och Sheila skrattade.
”Men nu får vi ju inte se en livs levande mumie.” muttrade Joe besviket.
”Mumier lever inte Joe…” fnissade Sunshine.
Joe fick ett fånigt flin i ansiktet.
”Ååååh nej…” viskade Maureen till Sunshine, Sheila och Ryan. ”Nu har han kommit på fler mumie-skämt.”
Mycket riktigt, Joe flinade upp sig ännu mer och frågade med högtidlig stämma:
”Varför lämnade mumien sin grav efter 1000 år?”
Klassen stönade.
*
I Want My Mummy…! del 2
*
Miss Coleman gjorde tecken åt dem att vara tysta.
”Guiden ska öppna sarkofagen nu.” viskade hon.
Clark gnuggade förnöjt sina händer.
”Vi ska få se en mumie! Vi ska få se en mumie!” sjöng han glatt.
Macy tittade på honom med en blick som tydligt talade om hur barnslig hon tyckte han var.
”Ryan, vi ska få se en mumie!” sa Clark.
”Det är inte så säkert.” sa Ryan med mystiskt röst.
Clark tappade hakan.
”Va…?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, han kanske har rymt…”
Clark, Joe och Ryan brast ut i skratt.
Sunshine och Maureen såg leende på dem och skakade på huvudet.
”Pojkar…” sa Maureen med låtsad förmaning i rösten.
Men sedan började även hon och Sunshine att skratta.
*
Miss Coleman gjorde tecken åt dem att vara tysta.
”Guiden ska öppna sarkofagen nu.” viskade hon.
Clark gnuggade förnöjt sina händer.
”Vi ska få se en mumie! Vi ska få se en mumie!” sjöng han glatt.
Macy tittade på honom med en blick som tydligt talade om hur barnslig hon tyckte han var.
”Ryan, vi ska få se en mumie!” sa Clark.
”Det är inte så säkert.” sa Ryan med mystiskt röst.
Clark tappade hakan.
”Va…?”
Ryan skakade på huvudet.
”Nej, han kanske har rymt…”
Clark, Joe och Ryan brast ut i skratt.
Sunshine och Maureen såg leende på dem och skakade på huvudet.
”Pojkar…” sa Maureen med låtsad förmaning i rösten.
Men sedan började även hon och Sunshine att skratta.
*
I Want My Mummy…! del 1
*
Museum of Natural History, Delphi.
Maj 1971
Det var torsdag eftermiddag. Miss Coleman var på Naturhistoriska museet med sin klass.
De gjorde besök där ganska ofta och den här gången var de på avdelningen om Antikens Egypten.
Macy stannade till vid en kattstaty i brons.
”Vilken fin!” sa hon hänfört.
”Äh katter…” fnös Clark. ”Jag vill se en mumie eller nåt.”
Joe knackade Clark på axeln och pekade på en sarkofag som stod vid andra änden av rummet.
”Mumie.”
Joe och Clark gick fram till sarkofagen och knackade försiktigt på den.
”Hallå, nån hemma?” viskade Joe.
Några i klassen fnissade.
”Grabbar, skärp er lite.” sa Miss Coleman. ”Tänk på att vi är på ett museum.”
”Ja ja,” sa Clark. ”vi bara pratar med vår vän mumien här.”
”Miss Coleman,” sa Joe ivrigt. ”Vart går mumier om de vill simma?”
Miss Coleman log och skakade på huvudet.
”Det vet jag inte, Joe.”
Clark tog ivrigt tag i Ryan.
”Ryan, vet du vart går mumier om de vill simma?”
Ryan suckade.
”Döda havet.” svarade han oberört.
Joe och Clark skrattade som om det var det roligaste skämtet de hade hört i hela sitt liv.
”Så kul var det inte.” sa Ryan.
”Skojar du?” sa Joe. ”Det var ju jättekul!”
*
Museum of Natural History, Delphi.
Maj 1971
Det var torsdag eftermiddag. Miss Coleman var på Naturhistoriska museet med sin klass.
De gjorde besök där ganska ofta och den här gången var de på avdelningen om Antikens Egypten.
Macy stannade till vid en kattstaty i brons.
”Vilken fin!” sa hon hänfört.
”Äh katter…” fnös Clark. ”Jag vill se en mumie eller nåt.”
Joe knackade Clark på axeln och pekade på en sarkofag som stod vid andra änden av rummet.
”Mumie.”
Joe och Clark gick fram till sarkofagen och knackade försiktigt på den.
”Hallå, nån hemma?” viskade Joe.
Några i klassen fnissade.
”Grabbar, skärp er lite.” sa Miss Coleman. ”Tänk på att vi är på ett museum.”
”Ja ja,” sa Clark. ”vi bara pratar med vår vän mumien här.”
”Miss Coleman,” sa Joe ivrigt. ”Vart går mumier om de vill simma?”
Miss Coleman log och skakade på huvudet.
”Det vet jag inte, Joe.”
Clark tog ivrigt tag i Ryan.
”Ryan, vet du vart går mumier om de vill simma?”
Ryan suckade.
”Döda havet.” svarade han oberört.
Joe och Clark skrattade som om det var det roligaste skämtet de hade hört i hela sitt liv.
”Så kul var det inte.” sa Ryan.
”Skojar du?” sa Joe. ”Det var ju jättekul!”
*
söndag, oktober 31, 2010
Mystiker
*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*
Sebastian stod och funderade länge på något.
Efter en stund såg han på den mörkklädde Desmond.
"Men Desmond, hur kunde du höra vad vi pratade om här nere?"
Sebastian var fortfarande häpen över att Desmond hade hört dem. De hade inte alls pratat högt, inte som man gjorde när man stod på scen...
Desmonds ilska tycktes rinna av honom. Han flinade och lade en arm om Sebastians axlar.
"Jo, du förstår pojk, jag har väldigt bra hörsel."
Hans flin blev ännu bredare och han blinkade mystiskt.
"Onaturligt bra hörsel." sa Sebastian. Han skrattade, men det var ett förvirrat litet skratt.
"Ja, bra hörsel måste du sannerligen ha, Desmond!" skrattade Rose.
Desmond bara skrockade.
"Men hur kan du höra så bra...?" envisades Sebastian.
Desmond skrockade glatt.
"Du är bra frågvis du pojk." sa han och drog in Sebastian i en kram.
Sebastian skrattade, en gladare skratt den här gången.
"Sluta vara så hemlig." sa han.
Desmond fortsatte att skrocka.
"Man kan höra allt, bara man vill."
Sebastian skakade på huvudet.
"Du hittar bara på."
Desmond skrattade.
"Ja, det gör jag."
Emily fnissade.
"Du får nog aldrig reda på det, Sebastian. Jag tror Desmond är en riktig mystiker."
Sebastian log och suckade.
"Jag tror du har rätt Emily."
Desmond rufsade om Sebastians hår.
"Du får nog reda på mina hemligheter en vacker dag, Sebastian."
Sebastian såg häpet på Desmond.
"Får jag? Har du fler hemligheter?"
Desmond bara log.
Sebastian suckade.
Han höll mycket av mannen som var som en far för honom. Men samtidigt blev han aldrig klok på Desmond som alltid var så mystisk och hemlighetsfull.
*
Desmond
*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.
Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.
Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*
På den lilla balkongen över scenens högra sida skymtade en mörkklädd figur.
Han såg nästan ut att höra hemma bland skuggorna där uppe, om man inte var uppmärksam skulle man missa honom.
Emily missade honom inte. Hon sken upp när hon såg honom.
"Desmond!" ropade hon.
Sebastian och Rose vinkade glatt till honom.
Den mörkklädde försvann från balkongen med en svepande rörelse och några minuter senare klev han ut på scenen.
"Jag skulle också vilja säga den satans karl'n ett par sanningens ord." morrade han.
William Hamilton log. Glad åt att hans lilla dotter hade så många på sin sida.
Kanske kunde de gå tillsammans till Mr. Pottsworth och tala med honom?
Han skulle fråga Desmond om det.
Desmond klev smidigt ner från scenen och gick fram till Emily.
Emily slog armarna om honom.
Desmond strök flickan över håret. Sedan såg han in i hennes ögon.
"Får jag se på dina fingrar lilla vän?"
Emily sträckte fram sina sargade fingrar och precis som Sebastian hade gjort, lade han försiktigt flickans små fingar på sin handflata.
"Det var hennes lärare som slog henne." sa Sebastian.
Desmond släppte Emilys händer.
"Ja, jag hörde det."
Sebastian stirrade på Desmond.
"Hur kunde du höra det...? Du var ju ända där uppe..."
Men Desmond hörde honom inte. Hans tankar var nu fokuserade på mannen som gjort lilla Emily illa.
Ett dovt morrande hördes från hans strupe.
"Vilken satans... jag skulle kunna...!
Desmond knöt nävarna.
"Jag känner likadant." sa Emilys far.
*
fredag, oktober 29, 2010
Gästblogg 29/10: Alice
Dagens...
Dagens TV-ögonblick:
Tom Jones syns i rutan. Troy stirrar storögd på sångaren och pekar ivrigt
med sitt lilla knubbiga finger.
Troy: "Mamma, se! Tånten!!"
Jag: "Nej lilla Troy, inte Tomten, det är Tom Jones."
Troy (tittar på mig som om jag var helt bakom flötet): "Määäääe, tånte!"
Okej, du vara chef, det är Tomten.
Dagens Dorian:
Dorian: "Mamma och moster Jennie, vet ni... idag, i skolan,
var det en stor (äldre) kille som klättrade vid stora rutschkanan, utanpå klätterställningen, ni vet.
Jag sa till honom att man inte får klättra där, för man kan ramla ner och skada sig.
Då sa han: 'håll käften och sköt dig själv jävla skitunge'.
Se'n ramlade han ner och gjorde sig illa i foten. Jag brukar tycka synd om folk som gör illa sig..."
Jennie: "Det vet vi hjärtat."
Dorian: "Mmmm... jag är lessen att behöva säga det här nu,
men den där typen fick faktiskt skylla sig själv."
Dagens Isolde:
"Troy säger att han ser Tomten på TV."
(Hon tittar på TV-rutan där Tom Jones nu står på scen och sjunger.)
"Meh... det där är ju inte Tomten! Det är ju morfar!"
*
Dagens TV-ögonblick:
Tom Jones syns i rutan. Troy stirrar storögd på sångaren och pekar ivrigt
med sitt lilla knubbiga finger.
Troy: "Mamma, se! Tånten!!"
Jag: "Nej lilla Troy, inte Tomten, det är Tom Jones."
Troy (tittar på mig som om jag var helt bakom flötet): "Määäääe, tånte!"
Okej, du vara chef, det är Tomten.
Dagens Dorian:
Dorian: "Mamma och moster Jennie, vet ni... idag, i skolan,
var det en stor (äldre) kille som klättrade vid stora rutschkanan, utanpå klätterställningen, ni vet.
Jag sa till honom att man inte får klättra där, för man kan ramla ner och skada sig.
Då sa han: 'håll käften och sköt dig själv jävla skitunge'.
Se'n ramlade han ner och gjorde sig illa i foten. Jag brukar tycka synd om folk som gör illa sig..."
Jennie: "Det vet vi hjärtat."
Dorian: "Mmmm... jag är lessen att behöva säga det här nu,
men den där typen fick faktiskt skylla sig själv."
Dagens Isolde:
"Troy säger att han ser Tomten på TV."
(Hon tittar på TV-rutan där Tom Jones nu står på scen och sjunger.)
"Meh... det där är ju inte Tomten! Det är ju morfar!"
*
torsdag, oktober 28, 2010
Huset som Gud glömde - 84
Ashlee
Mamma tog loss Kevin från mig och lade honom ner i sängen igen.
”Mamma, läs en saga för mig.” bad Kevin.
Mamma log.
”Bra försök, skrutten. Pappa har ju redan läst för dig. Nu ska du sova.”
”Jag kan inte sova…” gnällde Kevin.
”Det går lättare om du blundar.” log mamma.
Kevin skakade på huvudet och såg bestämd ut.
”Nej, jag tänker vara vaken heeeeela natten!”
Jag fnissade.
”Lycka till med det.” sa jag.
Mamma släckte lampan och hon och jag gick ut ur Kevins rum.
Kevin somnade efter tio minuter.
Och han som skulle vara vaken hela natten… haha!
Småbarn är så knasiga…!
*
Mamma tog loss Kevin från mig och lade honom ner i sängen igen.
”Mamma, läs en saga för mig.” bad Kevin.
Mamma log.
”Bra försök, skrutten. Pappa har ju redan läst för dig. Nu ska du sova.”
”Jag kan inte sova…” gnällde Kevin.
”Det går lättare om du blundar.” log mamma.
Kevin skakade på huvudet och såg bestämd ut.
”Nej, jag tänker vara vaken heeeeela natten!”
Jag fnissade.
”Lycka till med det.” sa jag.
Mamma släckte lampan och hon och jag gick ut ur Kevins rum.
Kevin somnade efter tio minuter.
Och han som skulle vara vaken hela natten… haha!
Småbarn är så knasiga…!
*
Huset som Gud glömde - 83
Ashlee
”Ska Ash också sova nu?” ville Kevin veta.
Mamma nickade.
”Ja, snart. Sov nu Kevin.”
Kevin låg en stund i sin säng och funderade på något.
Plötsligt satte han sig upp.
”Ashie, har du med dig nån present till mig?”
Mamma och pappa brukar ha presenter med sig till oss när de är ute och reser och Kevin tycker väl att få gåvor från en resa är bra tradition, och det kan jag väl hålla med om - men nu hade jag ju bara har varit i en annan stad.
”Sorry Kevin, men jag har nog inget till dig…” sa jag. ”Men du, vi fick en massa gamla böcker av Kyle och Corals farmor och farfar - jag ska kolla i min väska och se om det finns nån du gillar. Du får den imorgon bitti i så fall.”
Kevin sken upp.
”Tack Ashlee!”
Mamma log och kramade om mig.
”Vad snäll du är, Ashlee.”
”Jaaa, Ashlee är supersnäll!” sa Kevin.
Han ställde sig upp i sängen och kramade mig igen, men armarna om min hals.
”Kevin… du får gärna kramas, men du behöver inte strypa mig…” pustade jag.
Kevin fnissade och kramade mig hårdare.
*
”Ska Ash också sova nu?” ville Kevin veta.
Mamma nickade.
”Ja, snart. Sov nu Kevin.”
Kevin låg en stund i sin säng och funderade på något.
Plötsligt satte han sig upp.
”Ashie, har du med dig nån present till mig?”
Mamma och pappa brukar ha presenter med sig till oss när de är ute och reser och Kevin tycker väl att få gåvor från en resa är bra tradition, och det kan jag väl hålla med om - men nu hade jag ju bara har varit i en annan stad.
”Sorry Kevin, men jag har nog inget till dig…” sa jag. ”Men du, vi fick en massa gamla böcker av Kyle och Corals farmor och farfar - jag ska kolla i min väska och se om det finns nån du gillar. Du får den imorgon bitti i så fall.”
Kevin sken upp.
”Tack Ashlee!”
Mamma log och kramade om mig.
”Vad snäll du är, Ashlee.”
”Jaaa, Ashlee är supersnäll!” sa Kevin.
Han ställde sig upp i sängen och kramade mig igen, men armarna om min hals.
”Kevin… du får gärna kramas, men du behöver inte strypa mig…” pustade jag.
Kevin fnissade och kramade mig hårdare.
*
Huset som Gud glömde - 82
Ashlee
Pappa busade med oss en stund, men sedan sa han till Kevin att gå upp och lägga sig igen.
Kevin protesterade och gnällde.
”Vi har ju så roligt,” sa han buttert. ”och så ska ni förstöra allt och säga att man ska sova…”
Han plutade truligt med underläppen.
”Det är sent nu, gubben.” sa pappa och rufsade om Kevins hår. ”Du fick vara uppe lite längre ikväll bara för att Ashlee skulle komma hem.”
Kevin gnällde lite till.
”Jag följer med upp och säger god natt.” sa jag.
Kevin blev lite gladare.
Han tog min hand och så gick vi upp till hans rum.
Mamma följde också med. Hon lyfte upp Kevin i sängen och stoppade om honom.
”Det är tråååååkigt att sova…” gnällde Kevin.
”Mmmm, men du kommer vara jättetrött i skolan imorgon om du inte sover nu.” sa mamma.
Hon pussade och kramade honom.
Kevin ville ha en kram och puss av mig också, så det fick han.
*
Pappa busade med oss en stund, men sedan sa han till Kevin att gå upp och lägga sig igen.
Kevin protesterade och gnällde.
”Vi har ju så roligt,” sa han buttert. ”och så ska ni förstöra allt och säga att man ska sova…”
Han plutade truligt med underläppen.
”Det är sent nu, gubben.” sa pappa och rufsade om Kevins hår. ”Du fick vara uppe lite längre ikväll bara för att Ashlee skulle komma hem.”
Kevin gnällde lite till.
”Jag följer med upp och säger god natt.” sa jag.
Kevin blev lite gladare.
Han tog min hand och så gick vi upp till hans rum.
Mamma följde också med. Hon lyfte upp Kevin i sängen och stoppade om honom.
”Det är tråååååkigt att sova…” gnällde Kevin.
”Mmmm, men du kommer vara jättetrött i skolan imorgon om du inte sover nu.” sa mamma.
Hon pussade och kramade honom.
Kevin ville ha en kram och puss av mig också, så det fick han.
*
Huset som Gud glömde - 81
Ashlee
Kevin blev överlycklig när jag kom hem. Man kunde nästan tro att jag hade varit borta i ett år eller så… haha.
Han hade gått och lagt sig en stund innan jag kom, men nu rusade han ur sin säng och dundrade ner för trappan.
”Ashlee! Du är hemma!” skrek han.
Han kramade mig jättelänge, jag kunde knappt ta av mig skorna… min lillebror är lite knäpp!
Pappa fick säga åt Kevin att låta mig vara så att jag kunde få av mig ytterkläderna.
Kevin släppte mig och jag tog av mig skor och jacka. Sedan hoppade han på mig igen. Haha.
”Jag tycker om att du är hemma igen.” sa Kevin.
”Tack Kev.” sa jag och gav min lillebror en kram.
”Det tycker vi också.” sa mamma.
Hon omfamnade också mig.
”Ska vi kramas hela kvällen.” fnissade jag.
Mamma och pappa skrattade.
”Ja, det ska vi, för vi tycker så mycket om vår lilla Ashlee.” sa pappa.
Han lyfte upp mig och kramade mig. Sedan började han kittlas istället. (Typiskt pappa… ska alltid hålla på och busa med en.)
”Sluta…!” fnissade jag. ”Man får inte kittlas!”
”Pappa, kittla mig också!” sa Kevin.
Han ville också vara med och busa såklart. Fast hur man kan vilja bli kittlad övergår mitt förstånd… men han är ju en knasboll, min lillebror.
*
Kevin blev överlycklig när jag kom hem. Man kunde nästan tro att jag hade varit borta i ett år eller så… haha.
Han hade gått och lagt sig en stund innan jag kom, men nu rusade han ur sin säng och dundrade ner för trappan.
”Ashlee! Du är hemma!” skrek han.
Han kramade mig jättelänge, jag kunde knappt ta av mig skorna… min lillebror är lite knäpp!
Pappa fick säga åt Kevin att låta mig vara så att jag kunde få av mig ytterkläderna.
Kevin släppte mig och jag tog av mig skor och jacka. Sedan hoppade han på mig igen. Haha.
”Jag tycker om att du är hemma igen.” sa Kevin.
”Tack Kev.” sa jag och gav min lillebror en kram.
”Det tycker vi också.” sa mamma.
Hon omfamnade också mig.
”Ska vi kramas hela kvällen.” fnissade jag.
Mamma och pappa skrattade.
”Ja, det ska vi, för vi tycker så mycket om vår lilla Ashlee.” sa pappa.
Han lyfte upp mig och kramade mig. Sedan började han kittlas istället. (Typiskt pappa… ska alltid hålla på och busa med en.)
”Sluta…!” fnissade jag. ”Man får inte kittlas!”
”Pappa, kittla mig också!” sa Kevin.
Han ville också vara med och busa såklart. Fast hur man kan vilja bli kittlad övergår mitt förstånd… men han är ju en knasboll, min lillebror.
*
måndag, oktober 25, 2010
Huset som Gud glömde - 80
Coral
Steven skrockade lite hånfullt åt att Kyle var trött redan.
”Småbarn måste gå och sova tidigt.”
Steven och pappa skrattade.
”Fåntrattar.” sa Uncle Don till dem och gav Kyle en liten kram. ”Kyle och Cori har väl haft en lång dag.”
Jag nickade.
”Jag går också och lägger mig. Jag tror jag har en migrän-attack på väg.”
Elaine kramade mig.
”Usch... lilla stackare. Hoppas du kan sova.”
”Tack Elaine.” log jag. ”Jag tror jag kan det faktiskt. Jag är helt slut.”
”Coral, har du tagit din medicin?” frågade pappa.
(När blev han Father of the Year…??)
”Ska ta den nu.” sa jag.
Kyle och jag sa god natt till alla och gjorde oss klara för natten.
Vi var verkligen helt slut... det kände vi framför allt när vi låg i våra sängar.
Både Kyle och jag somnade redan efter en halvtimme.
*
Steven skrockade lite hånfullt åt att Kyle var trött redan.
”Småbarn måste gå och sova tidigt.”
Steven och pappa skrattade.
”Fåntrattar.” sa Uncle Don till dem och gav Kyle en liten kram. ”Kyle och Cori har väl haft en lång dag.”
Jag nickade.
”Jag går också och lägger mig. Jag tror jag har en migrän-attack på väg.”
Elaine kramade mig.
”Usch... lilla stackare. Hoppas du kan sova.”
”Tack Elaine.” log jag. ”Jag tror jag kan det faktiskt. Jag är helt slut.”
”Coral, har du tagit din medicin?” frågade pappa.
(När blev han Father of the Year…??)
”Ska ta den nu.” sa jag.
Kyle och jag sa god natt till alla och gjorde oss klara för natten.
Vi var verkligen helt slut... det kände vi framför allt när vi låg i våra sängar.
Både Kyle och jag somnade redan efter en halvtimme.
*
Huset som Gud glömde - 79
Coral
Har min migrän gjort mig knäpp, eller har pappa käkat snäll-piller idag…?
Nej, så är det ju förstås inte… det är ju bara så att han spelar teater inför Don, så att han inte ska fatta hur pappa egentligen är.
Det är faktiskt läskigt hur pappas humör kan växla och hur han lyckas lura folk.
Nu kom han till och med fram till Kyle och mig och kramade oss…!
”Har ni haft det bra hos farmor och farfar?” frågade han.
Kyle och jag nickade.
Nancy kom också fram och kramade oss.
Kyle slank ur hennes famn.
”Ursäkta," sa han stelt. "men jag är trött… ska nog gå och lägga mig nu.”
”Klockan är ju bara nio... Du måste vara verkligen jättetrött lilla gubben?” sa Nancy och strök honom över ryggen.
Kyle flyttade sig en bit ifrån Nancy.
*
Har min migrän gjort mig knäpp, eller har pappa käkat snäll-piller idag…?
Nej, så är det ju förstås inte… det är ju bara så att han spelar teater inför Don, så att han inte ska fatta hur pappa egentligen är.
Det är faktiskt läskigt hur pappas humör kan växla och hur han lyckas lura folk.
Nu kom han till och med fram till Kyle och mig och kramade oss…!
”Har ni haft det bra hos farmor och farfar?” frågade han.
Kyle och jag nickade.
Nancy kom också fram och kramade oss.
Kyle slank ur hennes famn.
”Ursäkta," sa han stelt. "men jag är trött… ska nog gå och lägga mig nu.”
”Klockan är ju bara nio... Du måste vara verkligen jättetrött lilla gubben?” sa Nancy och strök honom över ryggen.
Kyle flyttade sig en bit ifrån Nancy.
*
Huset som Gud glömde - 78
Coral
”Som om tjejer är så mogna…” fnös Steven.
”Fick du gnäll-piller i flingpaketet imorse eller?” retades Elaine.
”Ha ha ha, du är så jävla rolig syrran.” sa Steven lite surt.
Uncle Don knackade honom på axeln.
”Språket unge man…” förmanade han. ”Tänk på att uppföra dig nu när vi är gäster här. Och Elaine slutar att retas.”
”Lägg av farsan,” sa Steven. ”Det är väl inget farligt att retas lite? Alla syskon håller på så. Kolla på dig själv och Uncle Robert - hur snälla är ni mot varandra liksom…”
Uncle Don log.
”Okej, Steven, jag hajar. Men tänk ändå på att uppföra dig.”
Steven himlade sig.
”Men hallå, är vi hos drottningen av England eller…?”
Don suckade lite.
”Steven är inget fan av regler.”
”Nej, men lite kul måste man få ha ibland.” sa pappa. ”Ibland kan man strunta lite i regler.”
Kyle och jag såg misstrogna på pappa.
Var det här verkligen mannen som brukar bli smått galen om man inte följer minsta lilla regel hemma…??
*
”Som om tjejer är så mogna…” fnös Steven.
”Fick du gnäll-piller i flingpaketet imorse eller?” retades Elaine.
”Ha ha ha, du är så jävla rolig syrran.” sa Steven lite surt.
Uncle Don knackade honom på axeln.
”Språket unge man…” förmanade han. ”Tänk på att uppföra dig nu när vi är gäster här. Och Elaine slutar att retas.”
”Lägg av farsan,” sa Steven. ”Det är väl inget farligt att retas lite? Alla syskon håller på så. Kolla på dig själv och Uncle Robert - hur snälla är ni mot varandra liksom…”
Uncle Don log.
”Okej, Steven, jag hajar. Men tänk ändå på att uppföra dig.”
Steven himlade sig.
”Men hallå, är vi hos drottningen av England eller…?”
Don suckade lite.
”Steven är inget fan av regler.”
”Nej, men lite kul måste man få ha ibland.” sa pappa. ”Ibland kan man strunta lite i regler.”
Kyle och jag såg misstrogna på pappa.
Var det här verkligen mannen som brukar bli smått galen om man inte följer minsta lilla regel hemma…??
*
Huset som Gud glömde - 77
Coral
Min huvudvärk försvann nästan när jag såg Uncle Don och våra kusiner. Nja... inte riktigt... men jag glömde nästan bort den för att jag blev så glad över att se dem! :)
Elaine reste sig snabbt och kramade Kyle och mig. Steven satt kvar på sin stol, han höjde bara handen och vinkade lite lojt.
Kyle och jag kramade Uncle Don samtidigt.
”Oj,” sa han Don förvånat och skrockade. ”Kramar ni mig före er pappa…? Jag måste vara populär.”
”Vi har inte sett dig på evigheter.” sa Kyle.
Uncle Don skrattade och höll om Kyle.
”Ja, det här gamla fulot ser ni ju jämt.” skrockade Don och pekade på pappa. ”Klart ni tröttnar på honom.”
Kyle harklade sig för att dölja ett fniss.
”Men pappa… säger man så om sin bror?” fnissade Elaine.
”Vi håller alltid på så här.” log Don. ”Eller hur Rob?”
Han boxade pappa på armen.
Pappa log faktiskt.
”Don, du är bara kaxig för jag är äldre och snyggare.”
”Ha!” sa Don. ”Äldre och tjockare menar du väl?”
Elaine himlade sig.
”Män… mognar aldrig.”
Jag skrattade.
*
Min huvudvärk försvann nästan när jag såg Uncle Don och våra kusiner. Nja... inte riktigt... men jag glömde nästan bort den för att jag blev så glad över att se dem! :)
Elaine reste sig snabbt och kramade Kyle och mig. Steven satt kvar på sin stol, han höjde bara handen och vinkade lite lojt.
Kyle och jag kramade Uncle Don samtidigt.
”Oj,” sa han Don förvånat och skrockade. ”Kramar ni mig före er pappa…? Jag måste vara populär.”
”Vi har inte sett dig på evigheter.” sa Kyle.
Uncle Don skrattade och höll om Kyle.
”Ja, det här gamla fulot ser ni ju jämt.” skrockade Don och pekade på pappa. ”Klart ni tröttnar på honom.”
Kyle harklade sig för att dölja ett fniss.
”Men pappa… säger man så om sin bror?” fnissade Elaine.
”Vi håller alltid på så här.” log Don. ”Eller hur Rob?”
Han boxade pappa på armen.
Pappa log faktiskt.
”Don, du är bara kaxig för jag är äldre och snyggare.”
”Ha!” sa Don. ”Äldre och tjockare menar du väl?”
Elaine himlade sig.
”Män… mognar aldrig.”
Jag skrattade.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)