Julkalendern 2017 - Del 4

*
Magnolia, Alabama.
Måndag, 4 December 1967

Sunshine Robinson sprang på fjärilslätta fötter ner för trappan och fortsatte in i köket.
"God morgon, moster Ruth." gäspade hon.
Moster Ruth, som stod och lagade frukost, vände sig leende om mot flickan.
"God morgon, lilla Sunny. Och grattis på födelsedagen."
Sunshine log brett.
"Tack! Vad får vi till frukost?"
"Eftersom det är din födelsedag får du våfflor." sa moster Ruth och log åt flickans överraskade och glada uppsyn.
"Våfflor!" utbrast Sunshine. "Jag måste fylla år oftare!"

Nu kom morbror Roy och kusin Tina också in i köket. De kramade om Sunshine och gratulerade henne på 12-årsdagen.
Familjen satte sig till bords och njöt av den sällsynta födelsedagsfrukosten.
"Vad hoppas du på att få i födelsedagspresent då?" frågade Tina.
Sunshine såg finurligt på sin morbror och moster.
"Slippa skolan idag kanske..." sa hon förhoppningsfullt.
Morbror Roy skrattade.
"Bra försök, Sunny. Men jag är ledsen... inte ens på din födelsedag får du skippa skolan."
Sunshine trutade lite besviket på munnen, men hon blev inte sur på allvar, det blev hon väldigt sällan. Arg, ledsen och väldigt glad kunde hon bli, men sur eller grinig... nej, det var inte någon större del av Sunshines personlighet.

"Nu vet jag vad jag önskar mig!" utbrast Sunshine ivrigt. "Att mamma kommer hit! Även om det bara är för en tag, eller några timmar."
Allas leenden slocknade och Tina såg besvärat sin yngre kusin och sedan på sina föräldrar. Det här skulle inte sluta bra...
Morbror Roy strök Sunshine över kinden.
"Sunny, raring... jag vet att du vill att din mamma ska vara här och fira med dig, men det..."
"... går inte." fortsatte Sunshine meningen.
Tårar fyllde hennes ögon och hon försökte se hård och bestämd ut, ett tappert försök att inte börja gråta.
"Kan ni inte ringa White Oaks igen och förklara för de dumma läkarna att mamma måste få vara hos sin lilla flicka - på hennes 12-årsdag åtminstone...?"
Flickungens stora bruna ögon såg bedjande på morbror Roy.
"Det kan ni väl...?"
Hennes morbror skakade sorgset på huvudet.

Sunshine började storgråta.
"Men det är ju min födelsedag! Och mamma ska inte vara på mentalsjukhus - hon ska vara hos mig! Varför fattar ingen det..?!"
Moster Ruth kramade om det förtvivlade lilla barnet.
"Älskling," sa hon lugnande. "din mamma kanske får permission till jul istället. Och det är ju bara några veckor kvar dit."
Tina log.
"Och det blir väl bra, Sunny?" sa hon vänligt, för hon ville göra sin lilla kusin glad igen.
Sunshine log tappert genom tårarna och nickade.
"Ja, det blir väl det..." sa hon drömmande.

Julkalendern 2017 - Del 3

*
Paradise, California.
Söndag, 3 December 2006

Cordelia

Denny kom inte hem från Camp Orion förrän strax efter klockan tio på kvällen. Min lillebror såg trött, men glad ut.
"Ni har inte fått så mycket sömn i natt va...?" gissade jag och rufsade om lillebrors hår.
Denny ryckte på axlarna.
"Nja... inte så värst mycket. Vi kollade på flera filmer och så berättade vi spökhistorier."
Lillkillen gäspade stort.
"Dags för dig att sova nu kanske." skrattade jag och kramade honom.

Pappa tackade Grady som skjutsat hem Denny.
"Har ni haft det bra, grabben?" frågade pappa.
Denny nickade bara.
Pappa lade en hand på hans axel.
"Gubben, vi behöver nog prata lite om det som hände igår."
Denny ryckte på axlarna igen, nästan lite uttråkat - eller uppgivet - den här gången.
"Okej. Kan jag ta en snabb dusch först bara?"
Pappa nickade.
"Så klart du kan." log han. "Jag går och fixar lite sen kvällsmat så länge."
Pappa gick ut i köket och Denny gick in i badrummet.

En kvart senare satt min lillebror, pyjamasklädd och ganska sömnig vid köksbordet.
Pappa ställde fram en tekanna och rostad bröd på bordet och slog sig ner på stolen bredvid Dennys. Han lade armen om pojken.
"Jag är ledsen att du blev så upprörd i går, gubben." sa pappa mjukt. "Men vad jag försökte säga var att anledningen till att mamma och Cameron inte kommer hit..."
Denny suckade och blängde surt på pappa.
"Nej, lyssna på mig nu." sa pappa. "Du kommer att gilla det här."
Jag log brett mot min söta och truliga lillebror och nickade instämmande.
"Bara hör på vad pappa har att säga." manande jag.
Nu såg Denny förvånad ut.
"Vaddå...?" sa han.
Och minsann, hörde jag inte lite iver i hans röst.
Pappa gjorde en konstpaus. Sedan berättade han nyheten:
"Vi ska åka till New York till jul."
Jag och pappa såg på varandra, log och väntade på en reaktion.

Vi behövde inte vänta länge.
Ett glädjetjut hördes från Denny och han studsade upp från sin stol i ren iver.
"Är det sant, ska vi till New York...?! Och fira jul med mamma, Cameron, Virginia och Indie...?"
Virgina är vår brors flickvän och Indie är hennes 15-åriga lillasyster.
Pappa skrattade åt Dennys lyckorusiga iver.
"Ja, älskling, det är sant. Vi åker dit några dagar före julafton - med bil."
Det kom ett nytt glädjetjut från Denny. Han hade tjatat om en roadtrip hur länge som helst nu.
"Jaaaa...!" nästan sjöng Denny.
Han tog ett glädjevarv runt köksbordet och sedan kastade han sig i pappas famn.
"Åh, jag vill ha jullov nu!" suckade Denny av längtan.
Pappa kramade gullungen länge.

Julkalendern 2017 - Del 2

*
Paradise, California.
Lördag, 2 December 2006

"Kommer mamma och Cameron hem till jul?"
14-årige Denny såg förhoppningsfullt på sin pappa och väntade andlöst på svaret. Förhoppningen och glittret i pojkens ögon försvann dock när pappa skakade på huvudet.
"Nej, det gör dom inte..." började Mitch Jackson.
Det räckte för Denny. Med ett argt brak for köksstolen i golvet när han reste sig och tryckte undan den.
"Nähä... vilken jävla kul jul det blir då...! Vi här och mamma och Cam ända borta i New York..." fräste pojken och störtade mot ytterdörren.
Han slet åt sig sin ryggsäck och öppnade dörren.
"Denny, vänta...!" ropade storasyster Cordelia efter honom, men han ville inte höra på.
Han smällde igen dörren efter sig och gick med snabba steg bort från huset, bort från kvarteret.
Vart skulle han ta vägen?
Det visste han inte riktigt. Han visste bara att han inte ville vara hemma nu.

Jävla mamma... tänkte Denny och sparkade till en liten sten som han tyckte låg i vägen för honom. 
Varför måste hennes jobb i New York vara viktigare än mig...?
Visst, det var ju inget fel på pappa, inte på syrran heller. Dem älskade han ju också, såklart.
Men han saknade mamma. Och storebror, som hade bott på andra sidan landet i ett par år nu.
Och Denny kunde inte rå för det, men han kände sig faktiskt en aning avundsjuk på Cameron som kunde träffa mamma Dinah närhelst han ville, medan han själv fick nöja sig med att kommunicera med henne via datorns webbkamera, chat på MSN och brev.
Orättvist...!
Pojken sparkade till ännu en sten, sedan gick han ännu fortare, av ren ilska.

• • •

"Nämen, Denny, vad gör du här alldeles ensam...?"
Denny ryckte till och vände sig förvånad om mot ljudet av den bekanta rösten.
Där, vid sin svarta SUV, stod Grady, en av ledarna för Paradise Recreation Center* och sommarlägret Denny hade varit på i somras.
"Ska du hänga med upp till Camp Orion?" frågade Grady. "Wendy, och min dotter och några av hennes kompisar är redan där. Och jag ska hämta upp Scott och Johnny också."
En underlig känsla rann genom pojkens tunna kropp och hans hjärta pickade lite snabbare innanför bröstkorgen.
Grady märkte att han tvekade.
"Det blir en kul helg, grabben. Skräckfilms-maraton, läsk och godis och lite party..." sa han med lockande röst.

Om Denny inte hade hungrat så mycket efter uppmärksamhet, och något roligt att göra, den här ensamma dagen hade han nog inte velat eller känt behov av att följa med till det gamla sommarlägret.
Men nu kändes det som han kanske ville hänga med ändå. 
Kompisen Scott skulle ju vara med - och Johnny.
Han bestämde sig snabbt.

Men först kontrollerade han att han hade med sig det allra nödvändigaste i sin ryggsäck.
Och jodå grejerna fanns där: astmamedicinerna, en PET-flaska med vatten, mobilen, plånbok, lilla kameran, Trident-tuggummi med kanelsmak.
"Jag har ingen tandborste." mumlade han.
Grady log.
"Det kan du få en på Camp Orion. Tandkräm med."
Denny nickade. Sedan kom han på en sak till.
"Jag har ju ingen pyjamas med mig."
Grady skrattade lite.
"Då får du sova i kallingarna, som stora grabbar gör. Eller så kan du sova naken." sa han och rufsade om den lille pojkens mörkbruna hår.
Dennys kinder hettade och han skakade på huvudet. 
Aldrig i livet att han skulle sova naken - särskilt inte om det skulle vara äldre tjejer i samma rum.
"Jag sover i kallingarna i så fall." sa han bestämt och fnissade generat till.
Grady lade armen om pojkens axlar.
"Så du hänger med till Camp Orion...?" sa han glatt.
Denny nickade sakta.
"Ja, jag gör väl det. Det kan nog bli kul med skräckfilm och allt."
"Härligt grabben!" sa Grady och lyfte upp pojken i den stora bilens passagerarsäte.

När Denny tagit på sig säkerhetsbältet tog han fram sin mobiltelefon och knappade in ett kort men informativt textmeddelande till sin pappa.

Hej pappa!
Jag hänger med Scott till Camp Orion - det blir övernattning där. Grady kör oss.

Har alla mina mediciner, så oroa dig inte.

xoxo din son, Denny

Pojken suckade när hans pappa ringde. Men han svarade.
"Fick du mitt meddelande?" frågade han.
Pappa bekräftade att han läst textmeddelandet.
"Är det okej att jag följer med till Camp Orion då?" undrade Denny. "En natt bara. Jag kommer hem i morgon kväll."
"Jadå. Jag ringer Grady sedan." sa pappa. "Ha det så kul, lilla gubben. Och du, jag älskar dig."
Denny log lite blygt.
"Mmmm... och jag älskar dig pappa. Krama syrran från mig."
Leende tryckte han av samtalet och stoppade ner mobilen i ryggsäcken igen.

Grady log och smekte pojken över ryggen.
"Redo för lite skoj, lillgrabben?"
Den där underliga känslan rann plötsligt över honom igen när Grady rörde vid honom.
Men den känslan skakade han av sig.
Varför är jag så jäklarns ängslig? Det är ju bara en liten övernattning... tänkte han. Gradys dotter hennes och tjejkompisar - och Scott - ska ju också vara där. Så det finns väl inget att oroa sig för...? Vi ska ha kul!
Denny nickade och log.
"Yep, jag är redo för vinter-sommar-läger!"
Grady skrattade.
"Bra. Då åker vi då."

_____________________________
* Recreation Center ≈ fritidsgård

Julkalendern 2017 - Del 1

*
Sun City School. Sun City, California.
Fredag, 1 December 2006

13-åriga bästisarna Maxine och Holly, och några av de andra tjejerna i deras klass, använde lunchrasten till att öva på skolans julshow som skulle äga rum om några veckor. De dansade och sjöng glatt:

I was walking home on Christmas eve
The whole neighborhood was fast asleep
The snow was falling, coming down hard
The place looked like a picture post card
And when my house came into view
I noticed something up on the roof
You can't imagine my surprise
When I looked closer and realized
It was Santa on the rooftop

Ett par av klassen killar stod och tittade på. Men snart började de förstöra glädjen för tjejerna; härmade dem på larvigt manér.
Killarna nöjde sig dock inte med detta, de smög snabbt fram och ryckte i några av tjejernas kjolar och flinade dumt och lystet när de fick en skymt av trosor.
”Sluta med det där!” skrek en av tjejerna.
”Sluta med det där!” härmade pojkarna och hånskrattade.

Maxine knuffade till en av pojkarna när han lyfte på hennes kjolfåll och försökte tafsa.
Just kom en lärare förbi.
”Maxine Clarke…!” utbrast hon. ”Sånt där beteende är inte acceptabelt på vår skola!”
Läraren tog lätt tag i Maxines arm och såg med allvarlig blick på den lilla tjejen, som nu såg trotsigt på henne.
”Dom tafsar ju!” skrek Maxine argt.
Nu log läraren lite överseende.
”Men lilla vän… pojkarna retas väl bara lite med er, leker. Pojkar gör så ibland med tjejer dom gillar.”
Tjejerna bara gapade. Stod en lärare verkligen här och sa detta…?!
Maxine exploderade.
”Om man gillar nån respekterar man den personen - och man är snäll! Man tafsar inte och försöker se den personens underkläder…!”
Flickans blå ögon som annars glittrade av glädje var nu mörka av ilska och hon knöt nävarna hårt.

I samma stund kom skolans rektor fram till dem.
”Du har helt rätt Maxine!” sa han. ”Bra sagt.”
Han log snällt mot flickan. Och sedan såg han, mindre vänligt, på läraren.
”Tänk att en liten 13-åring är klokare än en vuxen…” sa han och skakade beklagande på huvudet.
Rektorn ”bjöd in” pojkarna till sitt kontor för ett väldigt allvarligt samtal.
”Och er vill jag prata med i eftermiddag.” tillade han och spände blicken i läraren.
Flickorna jublade och kramade om Maxine.
"Du är bäst, Maxie!"
"Det är ni med!" sa Maxine och kramade sina vänner.

Senare den dagen ringde rektorn på Sun City School hem till Maxines fosterföräldrar.
”Mrs. Clarke, ni har en liten tjej ni kan vara mycket stolt över.” började han. ”Jag är väldigt stolt över att ha en så klok och modig elev på min skola. Den flickan kommer att gå långt i livet.”

Skrivpuff - 7 November 2017 - del 2

*
Denny suckade tungt.
"Att trycka ner och vara respektlös mot sina elever är tydligen också viktigt, sa jag." svarade pojken sturskt.
Erin tog hans hand och kramade den.
Denny förstod att hon genom den där lilla tryckningen ville säga åt honom att lugna ner sig lite.
"Hamna inte i trubbel för min skull..." viskade Erin i hans öra.

Denny log lite.
"No worries, Erin. Vad skulle kunna hända...? Att jag blir inlåst i skolans källare?"
Nu såg läraren ännu mer strängt (om det nu var möjligt) på den taniga lilla killen.
"Denny Jackson, ett enda pip till från dig och du får kvarsittning i eftermiddag!" sa läraren hotfullt. "Är det förstått?"
Mmmm... jag förstår, tänkte Denny. att du är en crazy bloody witch som inte har nån sympati för ungars svårigheter och rädslor...

"Svara mig, unge man!" röt läraren. "Är det förstått?"
Denny nickade.
"Jaaa...!" suckade han. "Det är förstått - klart och tydligt."
Läraren suckade också.
"Du får kvarsittning efter skolan, för din uppkäftighet."
Denny svor inombords.
"Ma'am... jag har fysioterapi, för min astma, i eftermiddag."
Men läraren lyssnade inte på honom. Hon såg bara ut över klassen.
"Nå, vems tur är det att hålla presentation nu?"
Denny räckte upp handen.
"Jag..." mumlade han och lät inte helt glad.

"Kör hårt, little dude!" hejade Scott glatt och dunkade Denny vänskapligt i ryggen.
Och flera av klasskamraterna började applådera och hurra:
"Denny! Denny! DENNY!"
Alla hejarop, kompisarnas pepp och kärlek gjorde att Denny blev på bra humör igen.
Pojken såg med glittrande ögon på Erin.
"When little people fight, we may look easy pickings. But we've got some bite." sjöng han.
Erin log åt låtutdraget från musikalen Les Misérables.
"Bravo little Denny, you're top of the class." fnissade hon och rufsade om hans mörkbruna hår.
Sedan pussade hon honom på kinden.
Denny rodnade lite, men log och blinkade kaxigt med ena ögat åt Erin.


"Han är så söt när han spelar så där tuff!" sa Erin kärleksfullt. 
Hon såg på Denny, som nu gick ner mot svarta tavlan, redo att hålla sin presentation.
"Jaaa, verkligen!" instämde Ava. 
Hon fnissade.
"Och när han rodnar så där gulligt om öronen."
Som om Denny förstod att tjejkompisarna pratade om honom log han mot dem och gjorde en söt liten grimas.

"Unge herr Jackson, ska du spela teater, eller ska du hålla din presentation...?" suckade läraren.
Denny log ett överseende leende, som om han tyckte synd om läraren som nästan alltid var så sur och tvär. 
"Just nu ska jag nog hålla mig till presentationen." svarade han artigt.
Läraren nickade allvarligt och gav pojken en det är nog bäst för dig-blick.
Denny ignorerade hätskheten i sin lärares blick och började stolt berätta:
"Jag ska prata om min storasysters arbetsplats. Dom är ett gäng marinbiologer plus en veterinär som hjälper skadade och sjuka havsdjur här i Paradise."

Skrivpuff - 7 November 2017 - del 1

*
Förstår

*
Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Stämningen i klassen blev en aning dämpad när Erin bröt ihop. Hon tyckte nämligen att det var fruktansvärt jobbigt att hålla en muntlig presentation inför alla sina klasskamrater.
Under hela presentationen hade hon skakat av nervositet, nu skakade hon av gråt.
Ava gick längst fram i klassrummet, ledde tillbaka sin klasskamrat till hennes plats och gav Erin en stor kram.
"Tack." viskade Erin och torkade sina tårar.

"Är det verkligen nödvändigt att göra såna här presentationer om man mår så här dåligt av det...?"
undrade Denny.
"Håller med." sa hans kompis Scott. "Det är ju sjukt att tvinga folk att gå fram och prata om man inte gillar det...!"
Flera av ungdomarna instämde och såg med anklagande blick på deras lärare.

"Det handlar inte om vad man gillar." fick de till svar av läraren. "Retorik och muntliga presentationer är viktiga saker."
"Att trycka ner och vara respektlös mot sina elever också tydligen..." muttrade Denny.
Nu vände sig läraren mot honom och rynkan mellan hennes ögonbryn vittnade tydligt om vilken sinnesstämning hon befann sig i nu.
"Uh-oh... Denny har fått Blicken..." viskade Scott till Ava. "Det här lär inte sluta bra..."
Denny fortsatte att se trotsigt på läraren, trots den ökända Blicken, som brukade sätta skräck i de flesta eleverna på Paradise High School.
"Vad sa du...?" beordrade läraren att få veta - trots att hon måste ha hört honom.

Skrivpuff - 6 November 2017

*
Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i mitten av boken.
Skriv en text baserad på meningen.
Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.

"Hon väntade innanför parkentrén och vi korsade gatan tillsammans innan hon cyklade i förväg till backkrönet på vår gata."

- Skadad av Cathy Glass

Sun City, California. Hösten 2006.

Joanne

Maxine cirklade några varv runt mig och jag lade märke till hur mycket behandlingarna hade börjat påverka den tunna lilla kroppen.
Flickan som vanligtvis hade väldigt bra balans cyklade nu lite vingligt.
Maxine satte ner sina gymnastiksko-fötter i marken och stannade till.
Hon såg på mig.
"Jaha ja... Dr. Craven sa ju det, att min balans kunde försämras och nu har den gjort det - redan... Det är inte lika lätt att cykla längre."
Jag lade armen om hennes späda axlar.
"Jag är så ledsen, älskling..." sa jag ömt och pussade henne på håret.
Flickan suckade.
"Inte ditt fel att jag har Leukemi, mamma Jo." sa Maxine och log rart. "Det är bara det att det är helt utflippat att behandlingar gör att jag mår dåligt."
Jag nickade sorgset.
"Ja, min lilla tigerunge, det är verkligen utflippat. Och orättvist."

Maxine klev av sin röda cykel, släppte den försiktigt och tryckte sig intill mig.
"Men om jag vägrar få kemoterapi så dör jag, va...?" sa hon, så tyst att det knappt hördes.
Det gjorde så ont i mig att höra min nyss fyllda lilla 13-åring prata om döden och Cancer-behandling.
Jag kunde inte svara henne, då skulle jag bara börja gråta. Så istället höll jag bara om henne.

"Var inte rädd, mamma Jo." sa Maxine efter en stund. "Jag ska inte dö. Jag ska gå på alla mina behandlingar på sjukhuset - även om dom gör att jag mår äckligt och känner mig som en påse sopor."
Flickungen log soligt, hon ville alltid vara så tapper inför oss, sin familj, men samtidigt snörvlade hon till av gråt.
Min älskade unge...
Jag lyfte upp henne i famnen och bar henne hem.
Den röda lilla barncykeln fick jag hämta in senare. Just nu ville jag bara vara med Maxine och trösta henne.

---

*

Skrivpuff - 29 April 2017

*
Baksidan av fruktjuicen

California. Hösten 2001.

8-årige Alex satt vid köksbordet hemma hos sin moster och drack hemgjord svartvinbärs-juice och åt kakor. Han höll upp glaset.
”Denna här juicen som mormor gjorde till mig är bra, för det är inga reserveringsmedel i den.”
Moster Vendela kvävde ett leende. 
Felsägningen var söt, men hon ville inte att pojken skulle tro att hon skrattade åt honom.

”Du menar konserveringsmedel?”
Alex rynkade tankfullt på ögonbrynen och började sakta skaka på huvudet. Men så tänkte han efter och nickade istället.
”Ja… det menade jag ju.” sa han insiktsfull och log brett. ”Konserveringsmedel."
Han smakade på ordet, så där som brukade göra när han lärde sig ett nytt ord.
"Det läste jag på ett juicepaket en gång." berättade han. "Men mormor har inget sånt i när hon gör juice.”


Pojken tog ivrigt en klunk till av den röda drycken, och fick en liten juice-mustasch.
Vendela skrattade ömt och strök sin systerson över håret.
Och sedan räckte hon honom en servett.
”Här, lilla gubben, torka dig om munnen.”
Men pojken tog inte emot servetten, han tyckte det gick lika bra att torka sig om munnen med tröjärmen.
”Nämen, Alex…” suckade Vendela.
Alex bara skrattade glatt.

Skrivpuff - 20 April 2017

*
Favorit

Sun City, California. Våren 2011.


•Cassie Spencer-Clarke
Hittade en gammal bild på Alex. Kolla vad söt! 
Redan vid 2 års ålder var min bror en liten filosof som älskade att sitta vid/i vattnet. 
Här sportar han en lämpligt änglalik onesie med "wins" (wings) på ryggen 

#Alex #littlebigbro #loveu2bits ♥
*
•••••••••••

*

•••••••••••March 10, 2011


Comments:

Mia Beckett Håret!! Och "wins"! ♥  #purecuteness

Alex Spencer-Clarke LOL!!! If I fits I sits! Inga konstigheter här inte… ^_^
Men lite adorable var jag va? ;-)
#babyandthesea #diaperbutt #normalkid



Mia Beckett *Lite* adorable...?! @ Alex, du var - och är - så himla adorable att jag svimmar ju!!



Holly McCarthy Håller fullständigt med Mia! Du var den gulligaste ungen redan då!
Love you, Alex - min favorit! ♥

Alex Spencer-Clarke Awww! Tack tjejer!! I love you too! ♥

Skrivpuff - 17 April 2017

*

Ta en bok.
Skriv en text baserad på en slumpmässig mening
i början av boken.
Du avgör själv hur trogen inspirationsmeningen du vill vara.
Dina tankar och inspirationen är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det fanns ingen annan i huset.”

Oak Park, New York. Hösten 2000.

13-åriga Nikki Danelli stannade till på trappan och rättade till sin nya vita tunika, som hennes styvmamma Maura hade sytt åt henne och så flyttade hon över blombuketten till vänsterhand, för att kontrollera att den högra inte blivit svettig.
Till slut kikade hon ner i den ljusblå presentpåsen och kollade så att allt fanns där. Och när hon försäkrat sig att så var fallet klev hon uppför de sista stegen och ringde på dörrklockan.
Varför är jag så nervös...?
Hon förstod verkligen inte det, allt hon skulle göra nu var ju att gå på party hos en klasskamrat. Vad kunde gå fel?

Ingen öppnade dörren, så Nikki ringde på igen.
Fortfarande ingen som kom och öppnade.
Konstigt... tänkte Nikki.
Hon skulle just trycka på ringklockans knapp en tredje gång, när hon fick syn på en lapp som satt upptejpad på dörren.
Kom in
stod det.
Nikki drog upp den tunga trädörren och klev in i farstun. Där var det tomt på folk och ganska mörkt.
"Hallå?" ropade Nikki.
Men hon fick inget svar.
Då började hon känna att något var fel...

Plötsligt kände hon närvaron av någon bakom sig. Hjärtat började bulta snabbt och hon blev alldeles darrig i benen.
Just som hon skulle vända sig om lade någon armen om hennes hals, hårt, som ett strypgrepp.
Blomsterbuketten och presentpåsen föll till golvet och Nikki förde båda händerna mot halsen och försökte dra bort armen.
"Släpp mig...!" lyckades hon pressa fram, trots att halsen var alldeles torr och andningen hade försvårats.
Då väste en mörk och skrovlig röst i hennes öra:
"Gör som jag säger, annars råkar din familj illa ut..."

Minnen från en mardröms-kväll för många år sedan började göra sig påminda. Kvällen då hennes mamma och moster blev mördade.
Kanske mördarna hade sagt just så till dem?
Nu grät Nikki och skakade i hela kroppen.
"Jag gör allt du vill!" snyftade hon. "Men skada inte min familj."
Hon tänkte på sin pappa, Maura, och på kusinerna och farbröderna. Aldrig att hon skulle låta något mer ont hända dem!
"Så du gör allt du vill...?" sa den skrovliga rösten.
"Jaaa...!" gråt-skrek Nikki.

Då hördes skratt, från flera personer. Inte vuxna, utan från ungar i hennes egen ålder.
Det knöt sig i magen på Nikki när hon insåg att det var hennes klasskamrater, de som blivit bjudna på festen åtminstone.
Lampor tändes och nu fick alla se hur mascara-blandade tårar strömmade nerför hennes kinder och hur hon stod och darrade av rädsla.
Den som hållit strypgreppet om hennes hals var en killarna, en 14-åring som redan började bli kraftig av muskler.
Han log hånfullt.
"Så du är villig att låta mig göra precis vad jag vill med dig? Är du en liten hora, Danelli...?"
Alla skrattade igen, råare och mer hånfullt nu.

Nikki vände om och rusade ut ur huset. Hon storgrät och mådde illa.
Flickan var så skakad och upprörd att hon inte märkte att hon sprang rätt ut i gatan.
En bil tvärnitade precis intill henne och föraren kom utskyndande.
"Åh herregud! Nikki, lilla vän...! Hur gick det...?!"
Den välbekanta, trygga rösten fick flickan att slappna av, så lättad blev hon.
Hon kollapsade i sin underbara styvmammas famn och grät ur sig all chock.
Inte förrän pappa Bobby och Maura stoppade om henne senare den kvällen orkade Nikki berätta vad som hänt.
Maura höll sedan om henne och tröstade henne, medan pappa gick till ett annat rum för att ringa ett par samtal.
De kunde höra Bobby Danellis upprörda röst genom väggen och Nikki log skadeglatt.
Åh! Nu för skitungarna en utskällning som får öronen att falla av...!
Maura log. Hon njöt av det här minst lika mycket som Nikki gjorde.
"Ja, det får de sannerligen, både av din pappa och av sina föräldrar."
Maura kramade om den lilla flickan, som hon höll av så mycket, och pussade henne ömt på kinden.

---

Casey Baldwin - "Bekännelsen"

Skrivpuff - 16 April 2017

*
Behöver

Fortsättning på Skrivpuff - 14 April 2017

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.

Angel

Klockan 8:45, en kvart innan lektionen skulle starta, kom rektorn in i klassrummet med Reece och Phoebe Goodwin i släptåg.
11-årige Reece hade kortklippt honungsblont hår. Uppsynen i hans ansikte var ganska buttert, men inte otrevligt.
8-åriga Phoebe hade långt honugsblont hår, som nu var uppsatt i en hästsvans. Hon såg inte lika butter ut som sin bror, men ganska allvarlig.
"God morgon, Angel och Missy." hälsade rektorn. "Här är de nya barnen."
Missy Anderson och gick fram för att hälsa på syskonen.
"Hej!" sa jag.
"Välkomna hit. Jag hoppas ni ska trivas här." sa Missy.
Nu log Phoebe. Hon tog i hand och hälsade artigt. Det kändes lite gammaldags, men rart.
Reece tog också i hand, men han varken log eller såg oss i ögonen. Hans "hej" lät lite oengagerat.

Jag visade var de skulle sitta och att jag hade lagt fram arbetsböcker och blyertspennor åt dem.
Syskonen slog sig ner på varsin stol.
"Får vi tuschpennor också?" frågade Phoebe.
"Ja, i morgon." sa jag och log. "Vi ska köpa nya idag."
Phoebe såg nöjd ut.
"Vad bra!"
Reece såg sig om i rummet.
"Har ni inga datorer?" sa han missnöjt.
"Inte här inne." sa Missy. "I den här klassen jobbar vi utan datorer."
Reece suckade och vilade uttråkad hakan mot bordsskivan.
"Men, uppför dig - sätt dig ordentligt!" förmanande hans lillasyster.
Pojken gav henne en blick full av hetta och irritation.
"Håll käften!" fräste han.
"Reece..." sa Missy ogillande. "Du behöver inte svära åt din syster."
"Jo, det behöver jag." muttrade pojken.

Jag bestämde mig för att försöka avleda hans tankar på svärord och frågade vad han ville arbeta med nu.
"Va, får man välja...?" sa han häpet och hans lilla ansikte blev mildare.
Jag nickade.
"Ja, den här lektionen kan du välja mellan Engelska eller Matte."
"Matte!" sa han snabbt. "Jag är rätt bra på det."
Hans nyvunna glädje gjorde även mig glad.
Jag gav honom en mattebok, en linjal och ett suddgummi.
"Pennor har du redan." sa jag och visade honom de gula blyertspennorna som låg på hans bänk.

Phoebe hade suttit och iakttagit oss hela tiden. Nu snappade hon åt sig sin brors mattebok.
"Ge hit!" vrålade Reece.
"Näää! Jag behöver också en bok att arbeta med!" skrek Phoebe.
Jag tog matteboken ifrån Phoebe och hämtade en åt henne också.
Hon såg missnöjt på sin bok.
"Det här är ju inte samma..." sa hon surt och höll fram matteboken mot mig, som om hon förväntade sig att jag skulle att tillbaka den.
Reece suckade trött.
"Du är ju inte på samma nivå som mej, dumskalle-unge. Då kan du inte ha samma."
"Tyst med dig, horunge!" fräste Phoebe. "Jag vill ha samma - ingen baby-mattebok."

Missy Anderson stirrade förfärad på syskonen Goodwin.
Och jag sneglade på rektorn och funderade på hur jag skulle tacka honom för den här utmaningen.

Skrivpuff - 15 April 2017

*
GLAD PÅSK

Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken.
Bild, som inspiration eller dekoration.

Den första påsken. 
Påskafton, 3 April, 2010

Colette, 6 ½ år, stirrade på det stora färgglada pappersägget, som hon andaktsfullt höll med båda sina händer.
"Är hela det här mitt...?" frågade den lilla flickan.
Den förvånade och nästan hänförda tonen i hennes röst gick rakt in i hjärtat på hennes nya fosterföräldrar Helena och Krister.
"Ja, min älskling," sa Krister. "det är ditt."
Flickan ögon var nu stora som tefat och hon lade försiktigt ner påskägget på soffbordet, så att hon kunde öppna det.
När hon kikade ner i ägget flämtade hon till.
"Mamma, pappa! Det finns massor med godis häri! Och leksaker! Små söta leksaker!"
När chocken över att få ett så stort påskägg släppt en aning började flickan studsa av pur glädje.
"Vilken fin present jag fick!" jublade hon.

Colettes storebror Tony, 11 år och 8 månader gammal, hade fått ett likadant ägg; fyllt med godis och små presenter. Pojken var lika hänförd som sin syster.
Nu omfamnade barnen varandra och skrattade av lycka. Och sedan kramade de sina föräldrar.
"Tack! Tack! Tack!" utbrast barnen unisont och snubblade nästan på orden.
Colette började stryka med handen över sitt fina, blanka ägg.
"Får jag spara det här. Och ha i mitt rum?"
"Det är hennes första påskägg." förklarade Tony och log lite.

Helena började nästan gråta av rörelse. Och hon såg att även Krister hade tårar i ögonen.
Det gjorde ont i deras hjärtan av att tänka på hur de här ljuvliga ungarna hade haft det förut, innan de kom till familjen Hasselgren i julas. Då hade levt i en skräckfylld mardröm av misshandel, vanvård och mobbning.
På självaste julafton räddades Tony och Colette av Helenas bror, som var polis. Och det hade varit självklart för familjen Hasselgren att ta hand om de små stackarna.

Nu lyfte Helena upp lilla Colette i famnen.
"Självklart får du ha påskägget i ditt rum. Det är bara roligt att du tycker om det."
Colette kramade sin fostermor igen.
"Och ingen kan ta det från mig...?" frågade flickan oroligt.
Helena skakade på huvudet.
"Älskade unge, här kan ingen ta någonting ifrån dig."
Colette nickade och log förstående.
"Bra." sa hon mjukt och såg på sin bror. "Då behöver vi inte gömma våra nya presenter, Tony."
Nu blev Krister tvungen att diskret lämna rummet. Alla känslor höll på att överväldiga honom totalt.

Tony såg med sorgsen blick efter honom.
"Får jag gå och trösta pappa?"
"Ja, älskling, det får du." sa Helena ömt och svalde gråten.
Hon gav pojken en stor kram innan han sprang iväg för att hitta pappa Krister.
"Är pappa lessen...?" frågade Colette.
Helena nickade och tryckte flickan intill sig.
"Ja, han blev lite ledsen när han hörde att du aldrig har fått något påskägg förut."
Colette såg nu också sorgsen ut.
"Oj då... stackars pappa. Jag vill också gå och trösta honom."
Helena log.
"Då gör vi det."

Krister satt på en köksstol och hade Tony i knät.
Colette rusade fram och kastade sig i Kristers famn.
"Nu ska inte du vara lessen mer, pappa. Jag är ju glad nu. Och jag är inte rädd mer. Inte Tony heller."
Tony bytte en blick med sina fosterföräldrar. Han försökte le, fastän han hade nära till gråten.
Det var så starkt för pojken att hans syster, som var så liten, tröstade sina nya föräldrar med att de var trygga nu. Och att hon berättade med sina egna, lite barnsliga, ord gjorde bara allt än mer rörande.

Krister lyfte upp även Colette i knät och så kramade han om båda barnen.
"Glad påsk, älskade ungar." sa han och pussade dem.
"Glad påsk älsklings-pappa!" sa Colette och Tony.
Sedan såg de på Helena och log.
"Och glad påsk älsklings-mamma!"
Helena torkade en tår och gav barnen en slängkyss.