Skrivpuff - 15 April 2017

*
GLAD PÅSK

Skriv en påskhälsning på din blogg eller skriv en text inspirerad av påsken.
Bild, som inspiration eller dekoration.

Den första påsken. 
Påskafton, 3 April, 2010

Colette, 6 ½ år, stirrade på det stora färgglada pappersägget, som hon andaktsfullt höll med båda sina händer.
"Är hela det här mitt...?" frågade den lilla flickan.
Den förvånade och nästan hänförda tonen i hennes röst gick rakt in i hjärtat på hennes nya fosterföräldrar Helena och Krister.
"Ja, min älskling," sa Krister. "det är ditt."
Flickan ögon var nu stora som tefat och hon lade försiktigt ner påskägget på soffbordet, så att hon kunde öppna det.
När hon kikade ner i ägget flämtade hon till.
"Mamma, pappa! Det finns massor med godis häri! Och leksaker! Små söta leksaker!"
När chocken över att få ett så stort påskägg släppt en aning började flickan studsa av pur glädje.
"Vilken fin present jag fick!" jublade hon.

Colettes storebror Tony, 11 år och 8 månader gammal, hade fått ett likadant ägg; fyllt med godis och små presenter. Pojken var lika hänförd som sin syster.
Nu omfamnade barnen varandra och skrattade av lycka. Och sedan kramade de sina föräldrar.
"Tack! Tack! Tack!" utbrast barnen unisont och snubblade nästan på orden.
Colette började stryka med handen över sitt fina, blanka ägg.
"Får jag spara det här. Och ha i mitt rum?"
"Det är hennes första påskägg." förklarade Tony och log lite.

Helena började nästan gråta av rörelse. Och hon såg att även Krister hade tårar i ögonen.
Det gjorde ont i deras hjärtan av att tänka på hur de här ljuvliga ungarna hade haft det förut, innan de kom till familjen Hasselgren i julas. Då hade levt i en skräckfylld mardröm av misshandel, vanvård och mobbning.
På självaste julafton räddades Tony och Colette av Helenas bror, som var polis. Och det hade varit självklart för familjen Hasselgren att ta hand om de små stackarna.

Nu lyfte Helena upp lilla Colette i famnen.
"Självklart får du ha påskägget i ditt rum. Det är bara roligt att du tycker om det."
Colette kramade sin fostermor igen.
"Och ingen kan ta det från mig...?" frågade flickan oroligt.
Helena skakade på huvudet.
"Älskade unge, här kan ingen ta någonting ifrån dig."
Colette nickade och log förstående.
"Bra." sa hon mjukt och såg på sin bror. "Då behöver vi inte gömma våra nya presenter, Tony."
Nu blev Krister tvungen att diskret lämna rummet. Alla känslor höll på att överväldiga honom totalt.

Tony såg med sorgsen blick efter honom.
"Får jag gå och trösta pappa?"
"Ja, älskling, det får du." sa Helena ömt och svalde gråten.
Hon gav pojken en stor kram innan han sprang iväg för att hitta pappa Krister.
"Är pappa lessen...?" frågade Colette.
Helena nickade och tryckte flickan intill sig.
"Ja, han blev lite ledsen när han hörde att du aldrig har fått något påskägg förut."
Colette såg nu också sorgsen ut.
"Oj då... stackars pappa. Jag vill också gå och trösta honom."
Helena log.
"Då gör vi det."

Krister satt på en köksstol och hade Tony i knät.
Colette rusade fram och kastade sig i Kristers famn.
"Nu ska inte du vara lessen mer, pappa. Jag är ju glad nu. Och jag är inte rädd mer. Inte Tony heller."
Tony bytte en blick med sina fosterföräldrar. Han försökte le, fastän han hade nära till gråten.
Det var så starkt för pojken att hans syster, som var så liten, tröstade sina nya föräldrar med att de var trygga nu. Och att hon berättade med sina egna, lite barnsliga, ord gjorde bara allt än mer rörande.

Krister lyfte upp även Colette i knät och så kramade han om båda barnen.
"Glad påsk, älskade ungar." sa han och pussade dem.
"Glad påsk älsklings-pappa!" sa Colette och Tony.
Sedan såg de på Helena och log.
"Och glad påsk älsklings-mamma!"
Helena torkade en tår och gav barnen en slängkyss.

Skrivpuff - 14 April 2017

*
Klassiker

Blue Creek, Minnesota.
Maj 2010.

Angel

”Skulle ni kunna tänka er att ta emot två ungar till?"
Rektorn väntade inte på svar, utan fortsatte:
"Ett syskonpar, 11 och 8 år gamla. Dom är tydligen ganska problematiska och fick inte gå kvar i deras förra skola.”
Min kollega Missy Anderson, lärare på Blue Creek School, och jag utbytte blickar.
Hur sjutton tänkte rektorn nu…?
Vi hade redan fem barn i vår specialklass. Visserligen inga problematiska ungar, men de hade olika behov och svårigheter.
Att dessutom ge oss förutfattade meningar om barnen kändes inte helt professionellt. Men det verkade vara en klassiker på den här skolan.

Rektorn såg bedjande på oss.
"Det gäller bara i ett par veckor, fram till sommarlovet ungefär, men vi måste ge barnen i någon slags utbildning innan vi hittar en specialskola som passar dom."
Jag kunde inte låta bli att le genom frustrationen, för jag antog att syskonparet redan var inskrivna på den här skolan. 
Rektorn hade alltså redan bestämt sig - långt innan han frågade oss...
Missy Anderson suckade lite.
"Det skulle kräva mycket tid från Angel och mig, plus att våra andra barn skulle få mindre uppmärksamhet. Det känns inte rättvist mot någon."
Hon sneglade på mig.
"Och vi måste få prata med klassen först, kolla om dom är redo för nya klasskamrater."

Rektorn log överseende.
"Barnen heter Reece och Phoebe Goodwin. Dom börjar här på skolan på måndag."
Det här ska bli intressant… tänkte jag.
En del av mig var nyfiken på att se hur Reece och Phoebe var, och hur de skulle passa ihop med våra andra ungar; Blake, Amy, Elle och Tiger.
Jag visste inte om vi var redo för en stor utmaning. Men jag ville inte svika syskonen Goodwin, det stred mot mina principer.
Missy, jag och ungarna skulle göra vårt bästa för att få dem att känna sig välkomna.
"Skaffa fram två nya bänkar och stolar." sa jag till rektorn.
Det såg ut som han skulle svimma av glädje.
"Ni två är räddare i nöden! Familjen Goodwin kommer att bli så lättad."
Jag log mot Missy Anderson.
"Vi fixar det här." sa jag.

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 2

*
"Nu kommer hennes tåg!" Colettes lyckliga röst hördes nästan över hela perrongen när tåget som kom från Malmö blev synligt. "Äntligen!"
Ja, äntligen…! tänkte Tony och log.
Även han kände sig lycklig. Han hade saknat sin bästa vän och såg fram emot att visa henne Skåne.
Det kändes som det tog en evighet för tåget att stanna in. 
Colette suckade och spanade ivrigt mot fönstren i ett försöka att få en skymt av Emilia.
"Hon står nog vid tågdörren." log Tony och vände sin lilla syster åt rätt håll och pekade. "I första vagnen sitter hon."
Colette nickade glatt och fäste blicken däråt istället.
Och så äntligen stannade tåget och dörrarna öppnades.
"Där!" ropade Tony ivrigt och sprang mot den första vagnen.

"Tony! Heeej!" 
Emilia log och vinkade till honom där hon stod i tågets dörröppning.
Sedan släpade hon ner sin resväska på marken och omfamnade Tony.
"Åh vad kul att se dig!" sa hon kärleksfullt.
"Dig med." sa Tony, lika kärleksfullt och rodnade lite, av både iver och blyghet. "Gick resan bra?"
Emilia nickade.
"Inga problem alls. Och det var väldigt lugnt och skönt i min vagn."
"Vad bra." log Tony. "Och jag hoppas du inte är alltför trött…?"
Emilia hade ju suttit på tåg sedan klockan sex i morse, alltså i drygt sex timmar.
Hon skakade på huvudet.
"Inte så farligt. Jag sov hos farmor inne i Stockholm i natt, för att inte få så långt till Centralen."
Emilia skrattade glatt.
"Och ivern över att få resa ner hit tog nog bort den värsta tröttheten."

Nu kom Colette springande emot dem. Hon gav Emilia en stor kram och höll om henne länge.
"Hej, gumman!" sa Emilia ömsint och kramade och pussade den lilla flickan. "Vad kul att se dig med."
Colettes lilla ansikte strålade av lycka.
"Du har varit saknad." sa hon högtidligt.
Emilia log och gav Colette en kram till.
"Och jag har saknat er, jättemycket."

Skrivpuff - 13 April 2017 - del 1

*
Smicker

Fortsättning från 12/4 - del 1 & 12/4 - del 2

Sommaren 2014.

Den gula damen satt på bryggan morgonen därpå också, även idag klädd i gult.
"Kolla vad hon tittar på mig." sa Colette till sin storebror.
Han nickade.
"Mmmm… hon är nog lite nyfiken på dig."
Colette rynkade förbryllad och ogillande pannan.
"Men Tony… hon var elak mot mig…!"
Tony lade armen om sin lillasyster.
"Jo, vet det." sa han med sin lugnande röst. "Jag menar bara att hon nog var intresserad av att läsa dina texter, men så har hon inte förmågan att uttrycka sig som en…"
Han sökte efter rätt beskrivning av damen.
"Som en…"
"Snäll människa?" föreslog Colette.
Tony suckade, men log.
"Du har nog rätt, syrran. Kanske hon inte har förmågan att vara vänlig."

Nu vinkade den gula damen till sig barnen.
"Nu är hon visst nyfiken på oss båda två." sa Colette.
Hon log lite mot Tony.
"Jag borde vara smickrad… men det är jag inte. Jag har ingen lust att prata med henne mer."
Storebror förstod henne så väl, som han alltid gjorde.
"Nej, inte jag heller. Så då gör vi inte det. Vi går in och hämtar våra grejer och gör oss redo för att åka till tågstation."
Colette jublade och hoppade jämfota av glädje.
Snart skulle hela familjen åka in till stan och hämta Emilia vid tåget.
Åh, vad Colette längtade efter henne! Och det visste hon att Tony också gjorde.

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 2

*
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …" 
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!

Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan. 
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…

"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!

Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 1

*
Träffa

Sommaren 2014

⛅

Colette Hasselgren vandrade omkring på stranden utanför sommarhuset. Hon var på upptäckarfärd.
Jodå, hon visste mycket väl att det inte hette så egentligen, men hon tyckte att det lät lite bättre än "upptäcksfärd", en finare rytm i det ordet.
Colette tyckte om ord och hon älskade böcker, berättelser och dikter. Ibland försökte hon skriva egna texter.
Nu kände hon för att skapa en dikt, så hon såg sig omkring, tog in alla intryck.

Det blåste ganska mycket här ute, men solen sken och havet glittrade. På bryggan satt en gammal dam klädd i gula kläder.

"Sol, havet, gul dam…" mumlade Colette.
Hon tryckte sin kära anteckningsbok och pennan mot bröstet, höll dem mot hjärtat. Och medan hon funderade vidare gick hon sakta mot bryggan som stack ut i vattnet.
"Blåsig vind mot min kind…"
Hmmm… kunde detta bli en dikt?
Hon provade att läsa orden högt för sig själv.
"Solen, havet, gul dam… Blåsig vind mot min kind… Stenar vid stranden. Mina tår i sanden."

"Jaså… vi har fått en liten poet till semesterparadiset?"
Colette hoppade till när hon hörde rösten.
När hon blygt höjde blickan såg hon att den gula damen stirrade rakt på henne.

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 3

*
”Maxie!” ropade Jason. ”Kom hit, så får du se nåt häftigt!”
Maxine skyndade fram till honom där han stod, på kanten där hon stått tidigare. Hon såg nyfiket mot det han pekade på.
Sedan drog hon efter andan av ren förundran.
”Oh! Wowie…! En haj! Mamma, mamma, du måste se det här! Skynda dig!”
Nu började flickan hoppa av iver och pekade vilt mot det stora vackra djuret i havet, för att Audrey skulle fatta att hon för allt i världen inte fick missa det här.
”Woah…! Älskling… ta det lugnt!” flämtade Jason och lindade beskyddande armarna om barnet. ”Du får inte ramla i.”
Han kände sig alldeles skakig vid tanken på att Maxine kunnat falla i vattnet, bara ett par meter från en haj.

Maxine själv tycktes dock inte känna oro över faran hon varit nära att hamna i, hon bara log lyckligt och fortsatte att se beundrande på hajen.
”Jag älskar hajar!” utbrast hon och ögonen glittrade av glädje. ”Mamma, hämta min kamera så är du snäll!”
Audrey slängde en lätt oroad blick på sin lilla dotter.
”Du ska få din kamera. Men snälla Maxie, stå still, jag vill inte att du ramlar i.”
”Det ska jag inte göra.” sa Maxine extra lugnt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 2

*
Äcklet fick aldrig tag på Maxine och fick därför aldrig chansen att hämnas på henne, vilket han önskade. Kaptenen tvingade honom av båten så fort de lade till vid närmsta hamn.
Dessutom kontaktade kaptenen en vän som var polis, som kom till hamnen och tog hand om Äcklet.
På polisstationen skulle det senare framkomma att Äcklet gett sig på barn förr.
Men det var lilla Maxine lyckligt ovetande om. Hon hade nämligen bett de vuxna att inte nämna Äcklet mer. Han var ju ur vägen och hon kunde känna sig trygg nu.
”Det är det viktigaste. Jag vill bara glömma honom nu.”

Resten av resan med katamaranen blev trevligare, tyckte hon.
En av de roligaste och bästa sakerna var att hon fick hjälpa kapten att köra katamaranen.
”Super-cool!” tyckte Maxine.
Och så kom hon på att det gick att göra kullerbyttor och volter över nätet - så det gjorde hon.
Flickungen skrattade glatt åt sina övningar.
”Jösse, vad duktig hon är.” sa en av de unga kvinnorna, kaptenens vuxna dotter. ”Är hon gymnast?”
Audrey log.
”Nej, det är hon inte, men hon är ett litet djungeldjur som gillar att hoppa och studsa omkring.”
”Myror i byxorna!” skrattade Maxine och gjorde ännu en volt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 1

*
Krängde

Florida. Sommaren 2006
☀

Maxine stod längst ut katamaranen, på en av de smala kanterna där nätet var fäst.
Barnets stora ögon spanade nyfiket över det turkosa havet, som om de sökte efter äventyr.
Och kanske hon kände sig lite som en pirat-flicka på de sju haven. Åtminstone tänkte de som hörde henne sjunga att hon gjorde det.
"Yo ho, yo ho, a pirate's life for me."

"En piratsång…? Och jag som trodde du var en liten sjöjungfru?"
Maxine vände på huvudet och kastade en blick på mannen som kommit upp bredvid henne.
"Nej, idag är jag pirat." svarade hon och log lite.
"Det är underbart med fantasi." sa mannen.
Han skrockade mjukt och så tog han tag i Maxine och började busa med henne.
Flickan började skruva på sig och blängde irriterat på mannen. Hon avskydde att känna hans lekande fingrar över sin lilla kropp.
Och hon flämtade lite skrämt när båten krängde till.
"Lägg av." sa hon bestämt och vred sig som en mask av obehag.
Men mannen bara skrattade och fortsatte att tafsa.
Och för att skrämmas lite gjorde han så att båten krängde ännu mer.
"Sluta då, idiot…!" fräste Maxine.

"Släpp flickan!"
Befallningen kom från två män.
Jason, Maxines styvpappa, kom rusande mot dem och efter honom kom båtens kapten.
Jason tog upp sin styvdotter i famnen, medan kaptenen tog hand om den tafsande mannen.
"Om du så mycket som sneglar på den här lilla flickungen igen ska jag se till att du blir hajmat!" väste han hotfullt.
Maxine bara gapade av häpnad först, hon var inte beredd på att båtens glada och snälla kapten skulle göra så här mot någon.
Men sedan log hon brett. Tanken på att äcklet skulle bli hajmat både roade och gjorde henne nöjd.

"Är du okej, min älskling…?" frågade Jason oroligt.
Maxine nickade.
"Nu är jag det." sa hon och kramade sin älskade styvpappa hårt.
Kaptenen strök henne faderligt över håret.
"Jag är ledsen för det där, raring. Men jag ska göra allt för att du ska känna dig trygg på den här resan."
Flickan log mot honom.
Kaptenen vände sig till äcklet.
"Vi sätter av dig i nästa hamn. Jag tänker inte ha barnantastare ombord på min båt." sa han, och var alldeles mörk i blicken. "Och jag tänker anmäla dig, ditt fanskap, var så säker på det."

Maxine kände sig alltmer nöjd. Den här kaptenen var bäst - så cool och trygg!
Äcklet såg inte lika nöjd ut. Han lommade, ganska uppskrämd, iväg över katamaranen. Och han satte sig så långt bort från kaptenen som möjligt.
Jävla galning…! tänkte han.
Och nu räckte den lilla flickungen ut tungan åt honom också.
Din fräcka lilla… vänta bara tills jag får tag på dig...

☀

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 2

*
Nu var det Janies tur att låtsas bli förolämpad.
”Hörru du…!” sa hon med sträng storasyster-röst.
Men hon kunde inte låta bli att skratta.
”Bara för att det ska jag lägga upp bilderna.”
När hon såg hur Alex tveksamt och generat skruvade på sig avvaktade hon.
”Det är bara vänner som kan se vad jag postar på Facebook - och dom kommer att tycka att du är jättesöt. Men om du inte vill så lägger jag självklart inte upp bilderna.”
Alex log och skrattade mjukt.
”Jag vet. Och det är okej, syrran. Jag vet ju att du aldrig skulle posta nåt som gör mig obekväm. Så lägg upp bilderna du.”
Janie såg ömt på honom.
”Du är sååå cool som alltid bjuder på dig själv.” sa hon beundrande.
Alex såg tillgjort kaxig ut och flinade sött.
”Janie, jag är alltid cool, det är lite så jag jobbar.”
”Ja, det är det sannerligen!” skrattade Janie och kramade sin älskade lillebror.

Syskonen lade upp de två bilderna på Janies Facebook-profil.
Som bildtext skrev Janie: 

Min super-söta sömniga lillebror 💤❤ 

Hennes vänner kommenterade med glada och kärleksfulla utrop:

OMG! En sån sötnöt!

Awww… Alex - sååå bedårande!

Massor med pussar & kramar till Alex xoxoxo

Denny, en av Alex bästa kompisar, skrev:

Kompis, jag hoppas du fick en stor muta för dom här bilderna *lol* 😉

Alex skrattade och knappade in ett svar. 

Nope, det har jag inte fått… Men det var bra att du påminde mig. Detta blir inte billigt för syrran *lol* ^_^/

Janie svarade killarna:

Jag ska ge honom en fin vaggvisa, det passar väl bra? 😉

Älskar dig också, syrran
svarade Alex i kommentarsfältet.


Dennys storasyster Cordelia skrev:

Ni är helt underbara! Love u ❤ 

”Jag sa ju att alla kommer att tycka att du är jättesöt!” sa Janie och lade armen om sin lillebrors axlar.
Alex nickade bara. Och så fladdrade han överdrivet med sina långa, täta ögonfransar.
”Din lilla fåntratt!” sa Janie. ”Du får mig alltid att skratta.”
Alex gav henne ett förnöjt leende.

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 1

*
Fråga

*
Sun City, California. Våren 2011.


Janie Clarke såg leende och nästan fnissande på sin lillebror som sov på soffan. Alex såg så rofylld och gullig ut, så hon kunde inte låta bli att ta en bild med sin mobil innan hon milt skakade liv i honom.
”Oh… Hej syrran.” sa Alex sömnigt.
”Den här soffan måste vara super-skön,” sa Janie roat. ”du lyckas alltid somna när du sitter här.”
Alex log ett snett leende.
”Syrran, jag sov inte, jag bara vilade ögonen lite.”
”Ja, visst du.” skrattade Janie och kramade om honom.
Hon visade honom fotona i mobilen.
”Kolla här, jag har bildbevis på att du sov.”
”Hey, det är inte snällt att fota folk så där…” utbrast Alex.
Han låtsades låta förolämpad, men skrattade glatt åt sin systers påhitt.

”Okej då, jag kanske sov…” mumlade Alex efter en stunds eftertanke.
Och så plirade han på Janie med en fejkat misstänksam blick.
”Du, dom här bilderna hamnar väl inte på Facebook nu…?”
Janie skrattade och rufsade honom i håret.
”Jag skulle väl aldrig posta bilder på dig utan att fråga heller, knasbubbla…”
Nej, det skulle hon aldrig göra, det visste Alex. Men han bestämde sig för att retas lite med storasyster nu.
”Nja… man kan aldrig veta vad du kan tänkas hitta på…” flinade han.

Skrivpuff - 9 April 2017

*
Verkar
*
Abraham Lincoln High School
Delphi, California. 1971.
*
”Idag får ni välja varsin bok, en klassiker, som ni ska skriva ett bokreferat om.” sa Miss Coleman och log mot sina elever.
Clark räckte snabbt upp handen.
”Fröken, får vi läsa Illustrerade Klassiker?” frågade han förhoppningsfullt.
En större del av han bokhylla därhemma bestod nämligen av just sådana, plus diverse seriemagasin.
Miss Coleman skakade beklagande på huvudet.
”Jag är ledsen, Clark. Ni får bara välja vanliga böcker. Skolledningens regler, personligen har jag inget emot Illustrerade Klassiker.”
Clark såg besviken ut.
”Men vanliga böcker är så tråkiga…” stönade han. ”Bara en massa ful text.”

Kompisen Ryan, en riktig liten bokmal, knackade honom på axeln.
”Det finns säkert nån spännande bok som passar dig. Kolla bokvagnen.”
Pojkarna gick fram till bokvagnen och började botanisera bland alla klassiker som deras lärare plockat fram åt dem.
”Du har väl läst alla böcker här redan, Ry?” sa Sheila, en hans vänner.
Ryan log, nästan lite urskuldande, och nickade.
”Ja… det verkar så…”
”Då får du föreslå böcker till oss.” sa Sheila, på sitt befallande, men ändå vänskapliga manér.
”Okej, har du sagt det så!” sa Ryan glatt och började ge personliga bokförslag till sina klasskamrater.

Snart var alla i klassen försedda med ett klassiskt verk och de såg fram emot att läsa.
”Ryan… jag är imponerad…!” sa Miss Coleman. ”Hur i allsin dar gjorde du för att få alla intresserade?”
Pojken log brett.
”Tja… säg det… Jag är väl magisk.”

---

📎 https://en.wikipedia.org/wiki/Classics_Illustrated#Classic_Comics

Skrivpuff - 8 April 2017

*
Brysk

En dag i handelsboden
av Pyret

Idag var det fullt med folk i handelsboden, men väldigt få av dem handlade. De stod mest och språkade om väder och nyheterna som stod att läsa på tidningens löpsedel. Varför de betedde sig så här just idag har jag ingen aning om.
”Ursäkta mig, står ni i kö?” försökte jag, för jag ville vara inte vara oartig och tränga mig fram.
Det var dock ingen som hörde mig. Inte många av de vuxna lade märke till tre barn som försökte ta sig fram till disken, för att faktiskt köpa något.
Jo, det är orättvist, men en del vuxna anser att de själva är viktigast medan små barn inte är värda mer än en lus.

En gubbe trampade Boman på foten, men du ska inte tro att han bad om ursäkt.
Han brydde sig inte ens om att Alice ropade ”Snorgubbe!” efter honom. 
Nej då, han bara stövlade ut ur butiken - utan att ens betala tidningen som han bar hopvikt i sin stora näve.
Tänkte han stjäla den, eller fick han handla på krita tro…?
Nåväl, det där fick jag fundera på senare. Nu skulle jag koncentrera mig på att inte bli nertrampad av alla stora drumlar.

När det äntligen var min vår tur var det en tant som trängde sig och nästan föste undan oss barn vid disken.
”Vad tar ni er till, kvinna?!” utbrast Alice. ”Det är faktiskt Pyrets tur.”
Tanten blängde på oss.
”Små barn ska synas, men inte höras.” fnös hon. ”Nu är det min tur att handla här, lilla du.”
Vilken fräckhet!
Det tyckte nog handlaren också, ty gjorde han sin stämma hörd:
”Åh nej, försök inte fru Augustsson. Nu är det lilla Pyret som ska handla, ni får snällt vänta på er tur.”

Medan handlaren plockade fram alla varor jag skulle ha kunde jag inte låta bli att plira triumferande på fru Augustsson.
”Bryska tanter ska synas, men inte höras. Det är bäst för alla.”
Nu bröt höga skrattsalvor ut i handelsboden.
Jag log blygt (men lite stolt också) mot alla som skrattade åt min triumf. Tänk att alla stora som ignorerat mig förut tyckte att lilla jag gjorde något bra och skojigt.
Fast jag hade inte menat att vara så rolig. Jag hade mest velat tvåla till fru Augustsson.

Handlaren packade ner mina varor i min korg och sedan gav han Alice, Boman och mig varsin Sockerdricka, som plåster på såren för att vi fått vänta så länge.
Han är en snäll man han.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 10

*
Martin önskade att Maxine hade velat ta det lite lugnare idag, men han ville inte ta ifrån henne glädjen och stoltheten hon kände nu. Det kändes inte rätt.
Hon behöver få briljera lite, min lilla Tigerunge, tänkte han och rufsade ömt om Maxines lockiga hår.
Flickan såg upp på sin pappa och log.
”Pappa, var inte så orolig för mig. Jag klarar mig alltid, det vet du.”
En tuff liten knytnäve sköt triumferande upp i luften.
”Jag har Maxine-power!” hojtade hon.

”Ja, älskling, du klarar dig alltid.” sa Martin. ”Du är en stark liten unge.”
Men jag vet inte hur jag ska klara av att du har blivit sjuk… tänkte han och kände sig nästan gråtfärdig.
Och han blev inte mindre rörd när Alex gav honom en liten styrkekram precis innan han klättrade in i bilen och satte sig intill sin syster i baksätet.
Martins pappa-hjärta svällde av ömhet för dessa två underbara barn.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 9

*
Maxine klappade pappa på kinderna och log igen.
”Sluta tänka nu, pappa. Jag vill åka hem.”
”Jag med!” sa Alex.
Martin log och rufsade om pojkens hår. Sedan ställde han ner flickan på golvet.
”Nu åker vi hem så att du får vila, Maxie. Och sen äter vi nåt extra gott till middag ikväll.”
”Låter bra, tycker jag.” sa Alex.
Det tyckte Maxine också.
Familjen sa hej då till skolsköterskan och gick mot omklädningsrummen för att hämta barnens kläder och ryggsäckar.


***
”Vi ska åka och bowla nästa vecka.” berättade Alex när de gick till bilen en stund senare.
Maxine nickade glatt.
”Cool, va? Som belöning för att vi var så awesome på idrottslektionen idag.”
Martin log.
”Vad kul!”
Barnen nickade och log stort.
”Yep!” sa Maxine. ”Och vet du, pappa, Alex är snabbast i klassen, av killarna. Och Gregory med. Dom delar första plats i löpningen.”
”Grattis, lilla gubben!” sa Martin stolt och kramade om pojken. ”Bra jobbat.”
”Tack!” sa Alex och stoltheten lyste om den lilla killen. ”Och Maxie är snabbast av tjejerna.”
”Jag är super-stolt över er båda.” log Martin.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 8

*
Martin kramade Maxine länge, försiktigt för att inte göra henne illa. Den lilla tösen kändes så bräcklig.
Hade hon blivit ännu tunnare den senaste tiden…?
”Hur gick det på sjukhuset igår då, Maxie?”
Flickan log lite.
”Dr. Kimble undersökte mig och tog några liter blod. Dom ska nog mata vampyrerna på sjukhuset.” sa hon skämtsamt, med lite fniss i rösten.
”Överdriv…” småsjöng Alex och himlade sig.
Fast han fnissade också, han gillade ju sin systers knashumor.
I nästa sekund slocknade dock leendet i barnens ansikten, för Maxine grimaserade plötsligt av smärta igen. Hon tog sig om handleden igen och gnuggade den.

”Älskling, har du ont?” ville pappa veta.
Tveksamt nickade Maxine. Motvilligt berättade hon att det gjorde lite ont i skelettet och lederna ibland.
Martin höll sin lilla dotter intill sig och kramade henne igen, medan oron växte allt mer.
Joanne hade berättat för honom om blåmärkena på dotterns rygg, och om näsblodet och läkarbesöket.
Och nu hade flickan blivit trött och andfådd också - och så smärtan i lederna. Tanken på dessa symtom var skrämmande.
Martin befarade att varje förälders mardröm höll på att slå in.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 7

*
Medan de väntade på pappa Martin stod Alex vid fönstret och tittade ut, på skolgården och lekande ungar.
Maxine suckade och försökte se uttråkad ut. Förmodligen för att maskera hur trött hon var, gissade skolsköterskan. 
Hon blev lite bekymrad när flickan höll sig om handleden, som om hon hade ont i den.
”Maxine, raring, har du ont här?” frågade hon och började försiktigt undersöka flickans handled.
Maxine såg motvillig ut. Men till slut nickade hon.
”Lite.” grimaserade hon.
Ett tag såg det ut som flickan skulle säga något mer, men hon avbröts när det knackade på dörren.

Sköterskan öppnade och släppte in en man med vänligt och varmt utseende.
”Pappa!” ropade barnen unisont och rusade fram till honom.
”Hej, mina älsklingar!” skrattade Martin Clarke och kramade om Alex och Maxine.
Sedan lyfte han upp Maxine och såg länge på hennes bleka lilla ansikte.
”Hur är det med dig då, Tiger?” frågade han bekymrat.
”Jag blev lite trött under fys-passet bara.” suckade flickan.
Martin mötte Alex blick och oron i pojkens stora blå ögon fick honom att förstå att Maxine mådde mycket sämre än hon ville säga.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 6

*
Alex fick - som tur var - ingen läskig spruta av skolsköterskan.
Det hade han inte väntat sig heller, men blotta tanken på en vass nål i armen fick honom att rysa av fasa.
Han fick bara ett vänligt leende och en mjuk klapp på kinden.
Och så ett glas vatten.
Hon måste sett på mig hur törstig jag är… tänkte pojken och drack girigt upp varenda droppe i plastglaset.
”Jag har ringt till era föräldrar.” sa skolsköterskan till Alex och Maxine. ”Och er pappa kommer hit om en liten stund.”

”Jaaaa…!”
Syskonen Clarke såg så lyckliga ut nu att skolsköterskan blev alldeles varm om hjärtat. Hon antog att barnens pappa hade varit bortrest och att de saknade honom.
Hon fick snart en bekräftelse på sina tankar.
”Pappa har varit bortrest med sitt jobb i två dagar, så vi längtar lite efter honom.” sa Maxine.
Hennes bror nickade, ivrigt instämmande.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 5

*
Alex kom inrusande på skolsköterskans rum och glömde helt av att knacka på dörren.
Först när han stod där, mitt inne i rummet, kom pojken på hur oartig han varit. Han stannade upp och skakade på huvudet åt sig själv.
Komma instormande som en tornado på det här sättet…
Hur ouppfostrad var han egentligen…?

Pojken rodnade lite och stammade fram en ursäkt.
Men till hans lättnad blev inte skolsköterskan det minsta irriterad på honom. Hon bara log snällt och ledde in honom till ett mindre, angränsande rum.
Där låg Maxine på en brist och vilade.
Hon såg ganska blek och trött ut, men när hon fick syn på sin bror sken hon upp som en sol och satte sig upp.
”Hej, brorsan! Vad gör du här…?!”

”Hälsar på dig såklart, dummer.” fnissade Alex. ”Vad skulle jag annars göra här?”
Maxine fnissade också och ryckte på axlarna.
”Inte vet jag… tänkte att du kanske var sugen på att få en spruta.” flinade hon.
Alex såg förskräckt ut för ett ögonblick.
”En spruta…?! Aldrig i livet!”

Skrivpuff - 7 April 2017 - 4

*
En annan lärare såg till klassen medan idrottslärare tog med sig Maxine till skolsköterskan.
”Vad är det för fel med Maxie…?” frågade Gregory och såg oroligt på Alex.
”Vi vet inte.” sa Alex och ryckte ledset på axlarna. ”Läkaren sa att provsvaret kommer nästa vecka.”
Han svalde och Gregory gissade att kompisen hade gråt i halsen.
”Jag känner på mig att det är nåt riktigt dåligt…” fortsatte Alex med grötig röst.
Han blev alldeles kall inombords nu när han mindes blåmärkena som prydde hans systers ryggrad och näsblodet från igår morse.
Både Gregory och Holly kramade om honom.
”Vi får hoppas att det inte är nåt farligt med Maxie.” sa Gregory.

Fler klasskamrater kom fram till dem och ville trösta Alex.
Alex uppskattade kompisarnas omtänksamhet, men all snällhet blev lite för mycket för honom, så till slut gled han ur deras omfamningar och backade undan.
Sedan vände han sig om, för att ingen skulle se att han var på vippen att börja gråta.
"Jag… jag går och ser hur det är med Maxie." sa han och började springa mot skolbyggnaden.
Kvar stod klasskamraterna. Barnen kände sig ledsna och oroliga. Och maktlösa.
"Men alltså…" sa Gregory. "Våran lilla Maxie kan bara inte vara allvarligt sjuk… det vore helt fel ju - och jäkligt orättvist."