Skrivpuff - 7 April 2017 - 1

*
Oförmögen

Sun City School, Sun City, California.
September 2006.

Vid varje terminsstart fick eleverna på Sun City School utföra fysiska konditionstest på idrottslektionen. Den här dagen var det dags för (foster)syskonen Alex och Maxine Clarke och deras klasskamrater, ett gäng nyblivna 8:or.
De skulle bland annat: göra armhävningar och springa 50 meter på så kort tid som möjligt.
Och de som ville, eller kunde, stå på händer fick gärna göra det också, men det var ingen krav.

”Ungar, om ni utför alla övningar idag och sköter er ordentligt, så går vi och bowlar nästa vecka - istället för vanlig lektion.” lovade idrottsläraren, som ville peppa ungarna inför dagens ganska tuffa övningar.
Hon log ett stort leende när en hel klass med Junior High-ungar jublade och tjöt av glädje. Flera av dem älskade bowling.
Ungarna var, minst sagt, taggade till max när de sprintade iväg.
Belöning kunde vara en bra motivering.

Skrivpuff - 6 April 2017

*
Tinga

Camp Orion. Sommaren 2006.

Fem ystra pojkar stormade in i stuga nummer 6. Det var första dagen på årets sommarläger och nivån på ungarnas iver och förväntningarna var höga.
Snart var det dags för upptäcktsfärd på området, och det kändes extra spännande för Alex som aldrig varit på Camp Orion förut.
Men först skulle bagage ställas in i stugan och sängar skulle väljas.

Denny klättrade snabbt upp till överslafen på en av våningsängarna.
"Dibs* på den här!" utropade han glatt.
"Oj, då minstingarna tar sig ton…" skrattade Johnny.
Alex slog oskyldigt ut med händerna, som för att säga "Jag har inte sagt nåt".
Men sedan flinade han brett och paxade överslafen i sängen intill Dennys.
"Så sant som det är sagt." sa han belåtet till de tre äldre killarna som snopna stod nere på golvet.

Hank valde den enda enkelsängen. Då återstod endast en våningsäng, vilken Scott och Johnny fick dela på.
Johnny blickade upp på småkillarna.
"Nu är ni nöjda va, som har varsin våningsäng för er själva?" log han.
"Super-duper-nöjda!" sa Denny och Alex unisont och gjorde tummen upp.
"Kom nu, små-smurfar, så går vi ut och inspekterar ägorna." sa Scott i viktig ton.
"Wohoooo!" jublade Alex och Denny.
Killarna tog med sig lite godis och kakor - proviant var ju bra att ha när man skulle på upptäcksfärd - och så rusade alla fem ut i solskenet.

_______________________________________
*Dibs ≈ Göra anspråk på, paxa, tinga

Skrivpuff - 5 April 2017

Vi ses

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine sov djupt när Janie och Alex kom in i hennes rum på sjukhuset. Och eftersom de inte ville väcka sin syster lade de bara ett paket från bokhandeln på sängbordet.
"Så att hon ser det direkt när hon vaknar." sa Alex.
Janie log mot lillebror och gjorde tummen upp.
Förutom bokpaketet hade de med sig en mjuk vit nallebjörn, en krya-på-dig-present från hela syskonskaran, plus Alex och Maxines kompisgäng. 
De placerade nallebjörnen intill Maxine i sängen. Sedan pussade de henne på kinden.
"Vi kommer tillbaka senare, Maxie." viskade Janie.
Till Alex sa hon:
"Ska vi gå ner till kafeterian och äta nåt, eller vi du ta en promenad i sjukhusparken och äta glass?"
"Promenad i sjukhusparken." sa Alex, utan att tveka.
Sjukhusparken var en lugn och vacker plats och det kändes inte som den hördes till en otäck plats som ett sjukhus.

Alex svalde och Janie kunde tydligt se ångesten i hans ögon.
Sjuksköterskan som satt i en stol intill sängen märkte det också. Hon reste sig och gick fram till ungdomarna och så gav hon Alex en liten kram.
"Var inte orolig, raring." sa hon med sin lugnande och vänliga röst, den som alltid fick en att känna sig så trygg. "Maxie behövde bara sova lite, hon fick inte så mycket sömn i natt."
Alex snörvlade till.
"Tack. Jag får såna här dumma oros-attacker och konstiga tankar ibland…"
Då slog Maxine upp ögonen och såg sömnigt på sina syskon.
"Vem är konstig?" frågade hon och gäspade.

Alex blev alldeles full i skratt.
"That would be me." log han.
Janie skakade fnissande på huvudet.
"Nej då, ingen är konstig. Brorsan var lite orolig för dig bara."
"Aha." nickade Maxine och så kramade hon sin brors hand. "Men du behöver inte oroa dig, Alex. Jag sov ju bara, det är ingen fara med mig."
Men Alex leende hade slocknat och han såg lite ledsen och orolig ut nu, så Maxine satte sig upp och gav honom en lång kram.
"Lilla brorsan…" sa hon ömt och kärleksfullt. "jag är bara lite nyopererad."
Flickan klappade sig på buken, där hennes mjälte hade suttit.
"Men jag ska inte dö, så jäklarns taskig tänker jag inte vara mot dig."
Nu log Alex igen. Han satte sig på sjuksängen och höll om sin syster.

"Vi saknar dig här hemma." sa han efter en liten stund. "Får du komma hem i morgon?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nope, tyvärr… Men i övermorgon kanske. Och då ses vi igen."
"Ja, det gör vi." sa Alex och log.
Han kramade Maxine igen.
"Orkar du följa med ut i parken?" frågade Janie.
Maxine sa att hon gärna ville gå ut.
"Jag gillar sol och frisk luft."
Den snälla sköterskan följde med tonåringarna, hon körde Maxine i rullstol.
"Sjukhus-policy." förklarade Maxine.
"Äh… du är bara lat." flinade Alex.
Maxine brast ut i ett porlande och lyckligt skratt, som ekade i hela sjukhuskorridoren.
Hon var så glad att Alex orkade skämta på det här viset, trots sin ångest.
"Jag älskar din knasiga humor, brorsan!"
"Åh, tackar!" log Alex och gjorde en dramatisk bugning.

Sjuksköterskan blev alltid lika rörd av att se den fina kärleken mellan syskonen Clarke.
Och hon tyckte att det var helt underbart att de (nästan) alltid kunde skoja och skratta, trots Maxines svåra sjukdom. 
Vilka fantastiska ungar! tänkte hon kärleksfullt.

Skrivpuff - 4 april 2017 - #2: Alex & Joanne

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”Det var en underbar, kylig morgon i början av december.”
— Skadad av Cathy Glass

*

---



Sun City, California. December 2010.

Joanne

Det var en underbar, kylig morgon i början av december.
Jag fylldes av stark harmoni genom att bara att stå på stranden och se ut över havet - och på min älskade (foster)son Alex, som stod på en röd surfingbräda och väntade på en perfekt våg.
Helst ville jag inte störa honom alls, pojken älskade ju havet och mådde bra av att vistas vid stranden. Men tiden började ticka iväg och det var snart dags att åka till skolan.

"Alex!" ropade jag och vinkade till mig honom.
Han gjorde en menande gest mot en ganska stor våg som var på väg och sedan på brädan.
Jag suckade. För hur mycket jag än ogillade att hindra honom från den här fina chansen att briljera på vågorna, var jag tvungen. 
Komma för sent till skolan var inget alternativ.
Så jag skakade på huvudet och vinkade återigen till mig honom. Sedan såg jag, lite dyster till sinnes, på hur en mycket motvillig tonårskille kom emot mig.
Han suckade tungt.
"Mamma Jo… det där var ju värsta chansen…!"

Jag rufsade om hans blöta och trasliga hår.
"Jag vet älskling, förlåt. Men klockan är mycket nu och du måste hinna duscha, byta om och äta frukost innan vi åker till skolan."
Alex såg lite förundrad ut.
"Är det dags redan…? Wow... tiden flyger verkligen iväg ibland."
Jag log.
"Ja, det gör den verkligen. Har du varit ute länge förresten?"
När jag kom in på Alex rum, för att väcka honom, en stund tidigare blev jag mycket förvånad över att se att hans säng var tom. Och jag slogs av en lätt oro när jag inte fann honom i huset. Det tog en liten stund innan jag kom på att han måste ha gått ner till havet.
Alex funderade.
"Jag vaknade strax före sju... så en timme, eller lite mer."
Han ryckte lätt på axlarna.
"Jag kunde inte somna om… "förklarade han. "och eftersom jag kände mig trött, men ändå rastlös, gick jag ner hit med min bräda istället."

Pojken såg pigg och harmonisk ut nu och jag kände mig så glad över att han hade en så härlig fristad som vår lilla strand.
Jag lade armen om Alex och kysste honom på kinden.
"Du är fin du, min lilla unge."
"Men mamma…"
Jag skrattade mjukt åt min charmig unge. Han uttryckte sig på det där lite tonårs-generade sättet han brukade använda när jag pussade eller kramade honom.
Alex skrattade också.
"Typiskt morsor…" retades han. "dom ska alltid hålla på och pussas och kramas."
Fortfarande skrattande sprang pojken hemåt, mot vårt hus som låg tvärs över vägen.
Jag hoppas att resten av dagen också blir bra för dig, min älskling… tänkte jag.

---

Skrivpuff - 4 april 2017 - #1: Holly & Maxine

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. 
Skriv en text baserad på meningen. Du bestämmer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara. Dina tankar och associationer är det viktiga Berätta gärna vilken bok du valt.

”På baksidan av låret är ett blåmärke stort som ett halvdollarmynt, ett körsbär som har satt en fläck genom tyget.”

— Allt för min syster av Jodi Picoult



---

Sun City Aqua Park, California. September 2006.

Holly

”Vi hinner nog åka en gång till innan det är dags att dra hem!” ropade min bästis Maxine till mig, samtidigt som hon simmade bort till poolens ena långsida, där stegen fanns.
"Yay!" svarade jag glatt. "Vilken rutschkana ska vi ta?"
Maxine var framme vid bassängkanten nu.
"Den." sa hon och pekade på den breda blå rutschkanan, den med flera banor att åka på.

Hon tog tag i stegens räcke för och började klättra upp.
Då upptäckte jag något på henne som inte hade sett förut - ett nästan 3 centimeter stort blåmärke på baksidan av ena låret.
"Vad har du gjort där?" frågade jag och petade försiktigt Maxine på låret.
Hon rynkade förbryllat pannan.
"Va…? Vaddå?"
"Blåmärket. Stort som en 50-centare."

Nu stod Maxine på bassängkanten.
"Äsch, jag har väl gjort illa mig på något bara. Du vet ju hur jag klänger omkring." sa hon, hur lugnt som helst, och log brett mot mig.
Jag log tillbaka.
"Jo, jag vet. Du är som ett litet djungeldjur. Men det måste ha gjort ont, att få det där märket…?"
Jag kunde inte få blåmärket ur tankarna, det såg så otäckt ut.

Maxine ryckte på axlarna.
"Inte vet jag. Jag minns ju inte ens hur jag fick det, så det är väl inget att böla för."
Hon gick med beslutsamma steg mot rutschkanorna.
"Kom nu då, så vi hinner fram innan parken stänger." skojade hon.
Maxines glada skratt spred sig över poolområdet.

Detta var den sista söndagen på vårt härliga sommarlov.
Söndagen den 3 september 2006.
Detta var också sista dagen allt var normalt i våra liv, särskilt för Maxine (underbara lilla Maxie, som inte ens hade fyllt 13 då) - men också för oss som älskar henne.
// Holly

Julkalendern 2016 - December 1

*
Den unga författaren Elliot Kinney avbröts i sitt novellskrivande när något dunsade mot fönsterrutan.
Och eftersom han var så inne i rysligheterna han höll på att skriva om ryckte han till av det plötsliga ljudet.
Herregud… varför skriver jag skräck när alla läskiga tankar gör mig knäpp och paranoid…?
Högljudda barnskratt hördes från trädgården.
Elliot log och skakade trött på huvudet.
”Skitungar…” mumlade han för sig själv.
Han reste sig från sin stol, gick fram till fönstret och öppnade det.
Där ute i vinterskymningens dunkla sken stod några av grannskapets ungar, med stora flin i sina ansikten och snöbollar i händerna.
”Hej, har ni kul?” frågade han.
Han fick mest skratt till svar.
”Vi har träffat alla köksfönster på den här gatan nu!” sa en liten pojke, mäkta nöjd med sig själv.
”Och vi träffade knäppa gamla tantens katt!” skrattade en liten tjej. ”Pow! Helkul!”
Elliot skakade på huvudet åt busigheterna.
”Tror ni att katten tyckte det var lika kul?”
Ungarna brast i gapskratt.
”Alltså, den blev helt: ’meaooooow’!” tjöt flickan i en arg-katt-imitation. ”Skitsur!”
”Låt katten vara.” sa Elliot. ”Jag menar det!”
Han gillade inte granntanten något vidare, hon var ingen trevlig människa, men kattstackarn hade aldrig gjort en fluga förnär.


Flickan tycktes fundera på detta en stund.
”Okej då.” sa hon och ryckte på axlarna.
Hon rättade till sin lite för stora mössa och drog i sina stickade vantar, som förmodligen var blöta och inte alls varma längre. Sedan log hon mot Elliot.
”Skriver du på en bok nu?”
Elliot nickade.
”Tja… jag försöker i alla fall.”
”Vad skriver du om?” ville flickungen veta.
Medan Elliot funderade på detta tittade han ut och fick syn på en snögubbe som någon hade byggt.
Han (Elliot, inte snögubben) flinade mot ungarna.
”Jag skriver om en ond snögubbe som blir levande och börjar äta upp bråkiga små ungar.”
Busungarna sprang därifrån, skrikande av både rädsla och skratt.

Elliot skrattade åt hur lättlurade de var, även om de försökte visa sig tuffa och stora - och inte gulliga, vilket de egentligen var.
Han skulle just stänga fönstret när ett ansikte plötsligt dök upp nära hans.
”Jesus H Christ…!” utbrast han och höll handen för hjärtat, som för att känna om det fortfarande slog efter chocken. ”Åh, hej Mrs. Larson.”
Granntanten såg länge på honom.
”Någon har kastat snöbollar på stackars Barney.” klagade hon - som om det var Elliots fel.
”Mmmm… jag vet. Jag sa åt dom.” sa Elliot och log lite.
Han gjorde ännu en ansats att stänga fönstret, men då tog Mrs. Larson tag om fönsterkarmen och såg honom stint i ögonen.
”Och någon har byggt en obscen snögubbe på min tomt…” sa hon, i ännu mer klagande ton.
”En vaddå…?” sa Elliot, aningens förbryllad.
”En obscen snögubbe!” nästan fräste granntanten och pekade.


Då såg Elliot att snögubben han sett för en stund sedan hade fått lite ovanliga snögubbe-attribut. Istället för morot till näsa hade den fått genitalier - en glad erektion till råga på allt.
”Det är hemskt!” tjöt granntanten förfärat.
Elliot nickade och försökte hålla sig för skratt.
”Men ni kan bara ta bort moroten, Mrs. Larson.” förslog han.
Mrs. Larson såg förskräckt på den unge mannen.

”Jag ska anmäla den till polisen!” nästan skrek den gamla damen. ”Detta är förargelseväckande beteende!”
Elliot log igen.
”Lycka till med det, Mrs. L.” sa han.
Sedan stängde han fönstret, eftersom det började bli riktigt kallt inne i köket nu.
Mrs. Larson gick. Och så fort damen var utom synhåll brast Elliot ut i gapskratt.
Undrar hur polisen reagerar när en tokig kvinna kommer in på stationen och anmäler en obscen snögubbe… Man skulle ju nästan vilja vara med då.

Go Gold In September - A Haiku

*

For Little Fighters

Childhood Cancer Awareness

Paint September Gold

© Alex & Maxine
*
#GoGold

*

September-haiku

*

Septembers ankomst


gyllene sol och himmel blå

mjuk vind, krispig luft

Skrivpuff - 31 Augusti 2016

*
Skriv 5 ord på bokstaven V.
Väntan • Vila • Viljestark • Vårvärme • Väldigt

Sun City, California. Våren 2011.

17-åriga Maxine satt på sin sjukhussäng och väntade otåligt på besked om hon skulle få åka hem eller inte.
"Nu vill inte jag vänta längre..." suckade flickan. "Jag måste få veta nuuu!"
Hennes fosterpappa Martin log och strök henne över håret.
"Dr. Craven kommer nog in när som helst." sa han tålmodigt.
Maxine sneglade förhoppningsfullt mot dörren. Och där kom hennes favoritläkare.
"Nå...?" frågade hon ivrigt, innan Dr. Craven ens hade hunnit hälsa på mamma Audrey.

Dr. Craven hälsade på Audrey och bytte några ord med henne.
Han hade bara hade träffat Maxines biologiska mamma ett par gånger och ville kolla om hon hade några frågor om dotterns sjukdom och vård.
"Jag har inga frågor just nu." sa Audrey och log. "Maxie har berättat det mesta för mig. Hon verkar ha stenkoll."
Dr. Craven nickade.
"Det har hon. Vad bra att du har pratat mycket med din mamma, Maxie."
Maxine log brett.
"Ja, sånt är ju vikigt. Men Dr. C, säg nu - får jag åka hem eller inte?"

Dr. Craven skrattade mjukt.
"Jadå raring, du får åka hem."
Maxine jublade.
"Men..." tillade hennes läkare. "du måste lova att du vilar ordentligt. Du  är ju faktiskt nyopererad."
Maxine nickade.
"Jag ska vila och ta det lugnt. Men nu vill jag bara ut i vårvärmen och krama min familj!"
Nu skrattade Audrey också.
"Hon är en viljestark ung dam, min lilla Maxie."
Dr. Craven log och rufsade om Maxines lockiga hår.
"Ja, det är hon. Och det är bra att hon har så mycket viljestyrka, det hjälper nog till att klara av hennes sjukdom."
Audreys ögon tårades.
"Min lilla unge... du är så stark och modig."
Maxine kramade Audrey.
"Tack mamma."

Några minuter senare sa Maxine hej då till sin onkolog.
"Nu ska vi hem och äta middag på stranden." sa flickan lyckligt. "Och det blir en väldigt speciell fredag, detta - för alla är ju samlade."
Hon syftade på sina fostersyskon, fosterföräldrarna och Audrey.
"Och Alex kommer att bli sååå överraskad!" tillade hon glatt. "Han var ju så orolig för att jag kanske skulle bli kvar här på sjukhuset över helgen."
Alex var Maxines jämnåriga fosterbror. De två tonåringarna stod varandra väldigt nära. De kallades alltid tvillingsjälar.
"Ja, det blir en fin överraskning för honom." log pappa Martin. "Han har ju haft sån ångest för din operation, stackarn."
"Mmmm... lilla brorsan..." sa Maxine. "Jag tror han har varit oroligast av oss alla..."
Hon såg lite sorgsen ut en stund. Men så sedan sken hon upp.
"Nu ska jag äntligen åka hem - jag ska och ge Alex en jättestor kram!"
Flickan tjöt till av glädje medan hon virvlade ut ur rummet.

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 2

*
Det dröjde inte länge förrän Mr. X (som agenterna på SCA kallade honom) visade ännu mer intresse för Dani än att bara bjuda på en drink.
Snart hade han lagt armen om henne och började kyssa henne.
Dani kände sig äcklad av att känna hans läppar mot sin hud, och ville helst gå därifrån.
Men det gjorde hon inte. Hon lät Mr. X hålla på och stålsatte sig stenhårt för att mota bort lusten att fösa bort honom. 
Nu var det dags att plocka fram sina skådespelartalanger, hur obehaglig situationen än kändes.
För nobbar jag honom nu kommer Jacob och jag inte kunna gripa honom... tänkte hon.
Dani låtsades njuta av Mr. X famlande fingar och kyssvilliga läppar. Och han nappade på det betet.
Tydligen var Dani rätt objekt för Mr. X begär. Och hon visste att om hon spelade sina kort rätt skulle han börja prata mer med henne och avslöja mer om sitt leverne.

Efter ungefär en halvtimme reste sig Mr. X ur soffan. Han log mot Dani och sträckte ut sin hand för att hjälpa henne upp.
"Följer du med upp till mig på en privat liten fest?"
Dani tvekade en sekund men så log hon och reste sig.
De andra som satt i soffan följde också med upp, men Mr. X hade bara ögon för Dani. Han höll sin hand på hennes korsrygg när de gick upp för en bred och lyxig trappa. Och inom bara ett par sekunder började handen flytta sig ner mot hennes rumpa.
Återigen fick Dani behärska sina känslor. Allra helst hade hon lust att bryta de där vidrigt vandrande fingrarna på honom. 
Men det kunde hon ju inte göra.
Lugn nu, Danelli... peppade hon sig själv. En liten stund till bara, så kan vi sätta dit honom sedan.
Och istället för att ta fram sina försvars-instinkter log Dani som om hon älskade hans beröring.

---

Skrivpuff - 19 Augusti 2016 - del 1

*
Fortsättning från Skrivpuff - 12 Augusti 2016

Ta en bok.
Välj en slumpmässig mening i slutet av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.
Du väljer själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara.
Dina tankar och din inspiration är det viktiga.
Berätta gärna vilken bok du valt.

Original-mening:
"Hon tvekade en sekund men så log hon och reste sig."

• New York City • Sommaren 2012 •

Dani satt på en av de höga stolarna vid baren och funderade på hur länge hon kunde tacka nej till drinkar som alla män, unga som äldre, försökte bjuda henne på.
Hon drack nämligen inte alkohol. Men... skulle någon bli misstänksam? Här drack ju alla.

Bartendern ställde ett högt glas med någon genomskinlig drink framför Dani, som tog glaset och sniffade diskret på drycken. Gin & Tonic.
"Från unge herrn där borta." log bartendern och nickade åt en kille som satt i en av de mjuka sofforna på andra sidan lokalen. "Han vill bjuda bort dig till sitt bord."
Dani sträckte på sig och såg bort mot killen.
Han log och vinkade åt henne att komma över till honom.
Iver, blandat med en uns vaksamhet, strömmade nu genom den unga agentens kropp. Det var ju mannen som SCA hade haft span på länge!
Skulle de äntligen gripa honom i kväll...? 
Återigen kände hon iver rusa inom henne.
Det är nu eller aldrig... tänkte Dani.
Hon gled graciöst ner från barstolen, tog med sig sin drink och gick mot den misstänkte.

Skrivpuff - 17 Augusti 2016

*
Hänt

Sun City Hospital.
Sun City, California. Våren 2011.

8-åriga Brianna tittade in i Maxines rum.
"Hej, Maxie! Får jag komma in?"
17-åriga Maxine log mot den yngre flickan och vinkade in henne.
"Hej Bri, vad har hänt?"
Brianna satte sig på sängen.
"Jag tänkte bara säga adjö. Jag ska åka hem nu - och imorgon flyttar vi till San Francisco."
Maxine frågade lilltjejen om hon såg fram emot flytten.
Brianna nickade.
"Jodå, det gör jag. Fast jag kommer att sakna dig." sa hon och såg lite sorgsen ut.
"Äsch, så långt är det ju inte till San Francisco." sa Maxine uppmuntrande. "Jag kan hälsa på dig när som helst."

Brianna sken upp.
"Ja, det kan du ju! Men då får du hälsa på mig hemma." sa hon och räckte sin vän ett kort som hon hade ritat själv och skrivit ner sin nya adress på.
Nu log 8-åringen stort och hennes ögon glittrade lyckligt.
Maxine funderade en stund, sedan log hon också.
"Menar du att du inte ska vara på sjukhus mer...?"
Brianna skakade ivrigt på huvudet.
"Nope! Jag är i remission nu, baby!"
Maxine gav till ett glädjetjut och kramade om sin lilla sjukhus-kompis.
"Åh, Bri! Jag är såååå glad för din skull!"

"Tack Maxie!" sa Brianna och kramde Maxine hårt. "Och jag hoppas att det blir så för dig också snart."
Maxine suckade.
"Jag med. Fast det ser inte ut som det blir snart..."
"Men jag är hoppfull." sa Brianna. "Förr eller senare kommer vi vara friska båda två."
Nu log Maxine stort.
"Och då, Bri, ska vi ha en stor fest och fira att vi besegrade Evil C!"
"Yeah!" jublade Brianna triumferande.

Dr. Craven kom in i rummet. Han bar på en bricka med plastskålar.
"Är det nån som vill ha glass?" log han.
Både Maxine och Brianna räckte ivrigt upp handen.
Läkaren och hans två yngsta Leukemi-patienter åt glass och pratade en stund.
Sedan var det dags för Brianna att åka hem.
Det blev många kramar och lyckotårar för flickorna och Dr. Craven fick också kämpa med gråten.
När Brianna gick ut ur rummet vände hon sig om.
"Maxie, kick Cancer's ass!" sa hon bestämt.
"Det ska jag!" svarade Maxine och knöt näven.
"Ta hand om dig nu, sötnos." sa Dr. Craven.
Brianna nickade glatt. Och så vinkade hon och sprang iväg.
"Det här blev en jäklarns lycklig, men rätt så vemodig dag." sa Maxine.
Dr. Craven höll med flickan om det.

Skrivpuff - 16 Augusti 2016

*
Köpa

London, England. Våren 1865.

Lilla Emily Hamilton älskade marknaden; havet av färger som kom från alla spännande frukter, grönsaker och blommor fascinerade henne.
Och alla människor där var så snälla. Det hände ibland att någon som sålde frukt gav henne något gott att mumsa på. 
Och en gång fick hon en vacker blomma av en blomsterförsäljare. Då fick Emily lite dåligt samvete; blomsterförsäljaren var ju fattig och behövde varenda penny han kunde få och själv hade hon det gott ställt. Men den snälla mannen ville inte låta henne betala för blomman.
"Vad skulle världen vara utan lite vänlighet?" sa mannen.
Det höll Emily med om. Och så gav hon mannen några äpplen som hon köpt, får något ville hon göra för honom.
Flickungen blev varm i hjärtat när hon såg hur rörd mannen blev.

Den här soliga vårdagen gick Emily till marknaden tillsammans med Sebastian och Rose, de unga skådespelarna från teatern som hennes far ägde.
De stannade till och tittade en stund på dockteatern, vilken tilldrog sig en stor publik.
Det var mest barn som tittade. Emily fann detta märkligt, ty denna dockteater var inte precis barnvänlig, med ganska otäcka dockor som faktiskt var våldsamma.
Barnen i publiken, och även många vuxna, tjöt skratt, men Emily ville bara gå därifrån. De skrämmande dockorna och våldsamheten fick henne att må dåligt.
Och hon såg på Sebastian och Rose att de inte heller mådde så bra av föreställningen.
Den unga trion gick för att beundra alla vackra blommor istället.

Rose höll Sebastians hand medan de gick och Emily log mot dem. De var så rart.
"Ack... ung kärlek..." suckade en blomsterförsäljerska drömskt. "är det inte underbart."
Flickorna log och Sebastian rodnade lite.
"Jo, det är väldigt underbart." instämde Emily och suckade minst lika drömskt som blomsterförsäljerskan.
Och så sneglade hon på Sebastian och fnissade.
Det är så sött; Seb är så förälskad i Rose, men är alldeles för generad för att erkänna det... tänkte hon.
"Vad fnissar du åt?" frågade Sebastian och log.
Det fick Emily att fnissa ännu mer.
"Det skulle du bra gärna vilja veta, va?" sa hon hemligt och skuttade glatt iväg.

Skrivpuff - 15 Augusti 2016 - del 4

*
Nästa morgon samlades Paradise High Schools körmedlemmar i aulan för att öva inför vårkonserten.
Liza, ledaren för pastell-brudarna, fick syn på Brittany som satt på scenkanten och pratade och skrattade med Denny.
Lizas mun kröktes i ett elakt leende när hon gick fram till dem.
"Du Brittany, du kanske inte ska sitta så nära den lilla tönten..."
Brittany såg frågande på henne.
"Du kan ju bli smittad." förklarade Liza.
"Ursäkta...?!" utbrast Brittany.
Hon lade armen om Dennys midja. Kanske mest för att trösta sig själv än honom, för Denny såg inte så värst upprörd ut. Han bara suckade uppgivet åt Lizas beteende.

"Jag vet ju att du är kär i Denny..." fortsatte Liza och fnissade lite elakt när hon såg att Brittany rodnade häftigt. "Ligg inte med honom bara, man vet ju aldrig vad han har för äckliga sjukdomar..."
Denny reste sig upp, ställde sig nära Liza och spände blicken i henne.
"Det är lite sorgligt att du måste vara elak mot folk för att må bra..." sa han med mild röst.
Liza tog ett steg tillbaka.
"Awww... lilla Denny..." sa hon, med mycket försmädligt tonfall. "blir du ledsen?"

Denny bara log och skakade på huvudet.
Sedan såg han på sina kör-kompisar på scenen och på några skolkamrater som satt nere på de röda sammetsstolarna som publik.
"Nej, Liza, just nu är jag inte så ledsen. Jag mår ganska bra nu faktiskt. Så din lilla hat-kampanj fungerar inte."
Då märkte Liza att alla stirrade på henne; skolkamrater och lärare. Och de såg inte glada ut. Tvärtom, flera skolkamraters blickar var hatiska.
"Du är en loser, Liza!" ropade en kille från publiken.
"Mobbare suger!" ropade någon annan.
Liza blev röd i ansiktet och gapade förvånat mot alla.
"Vad händer...?" undrade hon.

Scott kom ut på scenen. Han gick fram till Denny och gav sin kompis en high five.
"Det funkade!" sa Scott triumferande.
Denny nickade och log brett. Och så vände han sig till Liza igen.
"Man ska vara lite försiktig med vad man säger, Liza. Särskilt när man har mikrofon på sig..."
Han petade på myggan, den lilla mikrofonen som var fäst vid Lizas tröja.
Liza stirrade på Denny och sedan slet hon av sig myggan och stirrade på den också.
"Vaddå? Den här är väl inte på än...?"
Denny log sött.
"Jo, det är ju precis vad den är."

Rektorn klev fram till scenen och vinkade till sig Liza.
"Kom, nu går vi till rektorsexpeditionen och pratar lite om mobbning. Ta med dig dina kompisar också."
Pastell-brudarna lomade ut ur aulan och alla som var kvar där inne applåderade.
"Denny Jackson vinner över mobbarna än en gång!" hojtade Scott.
Alla jublade.
"Bra jobbat, Denny!" ropade flera kamrater.
"Tack!" sa Denny.
Ava sprang fram till Denny och kramade honom och fick honom att rodna lite.
"Sååå bra idé att sätta på Lizas mikrofon!"
Denny log.
"Mmmm... fast jag hade inte kunnat genomföra det här utan dig och Scott."
"Nja..." sa Scott. "Men det är ändå du som är vinnaren här, Denny. Du - inte dom där pastellfärgade mobbar-förlorarna!"

Brittany kramade också Denny.
"Det är verkligen du som är vinnaren. Och vi älskar dig."
Hon kysste Denny på kinden och fnissade när han rodnade igen.
"Han är så söt!" sa hon till Ava.
Ava nickade instämmande.
Denny skruvade blygt och besvärat på sig.
"Kan vi börja repetera vårkonserten nån gång...?" frågade han.
Deras musiklärare skrattade lite.
"Jodå, det kan vi visst det." sa hon. "Gör er redo för lite sång. Denny, vill du sjunga You're the Voice igen?"
Denny nickade.
"Rock 'n' Roll!" hojtade han ivrigt och sprang för att inta sin plats i kören.
Ava såg länge på Denny och log.
"Han är rätt så awesome, eller hur?" sa Scott och skrattade åt sin kompis entusiasm.
Ava nickade.
"Han är väldigt awesome, vår Denny!"

Skrivpuff - 15 Augusti 2016 - del 3

*
Tjugo minuter senare möttes Ava och hennes kompisar utanför pizza-restaurangen.
Och just som de skulle gå in och ta ett bord mötte de Denny.
Ava frågade om han ville hänga med in och äta pizza - och det ville han.
Det är ju bra om han får reda på pastell-brudarnas planer, tyckte Ava.

Medan de väntade på att få sin mat berättade Ava vad hon hört på bussen.
Hon använde dock inte samma elaka ordval om Brittany som tjej-gänget hade gjort. Såra sina vänner var ju det sista Ava ville göra.
Denny såg ganska allvarlig ut medan han lyssnade på Avas berättelse, men så log han ett snett leende och himlade med ögonen.
"Dom där tjejerna slår rekord i att vara patetiska." suckade han.
"Ja." instämde Brittany. "Men dom är också riktigt hemska och älskar att vara elaka."
Hon såg bekymrat på Denny.
"Tänk om dom verkligen får alla att hata dig..." sa hon oroligt och såg nästan gråtfärdig ut.
Ava gav Brittany en kram.
"Det ska dom inte få göra."

"Men hur ska vi stoppa pastell-brudarna då?" frågade Scott. "Låsa in dom nere i skolans källare, eller?"
Denny skrattade.
"Ja, det skulle onekligen bli lugnt och skönt i plugget då. Men vi får nog komma på nåt bättre."
Ava såg länge på honom.
"Du ser väldigt finurlig ut nu, Denny. Har du kommit på nåt bra...?"
Denny log.
"Hmmm... jag vet inte..." sa han fundersamt. "Kanske."

Skrivpuff - 15 Augusti 2016 - del 2

*
Ava blev alltmer irriterad på sina klasskamraters skvaller och kaxiga attityd.
Denny hade visserligen varit sjuk länge i höstas. Men han hade inte haft någon könssjukdom, som pastell-brudarna tycktes tro, utan körtelfeber.
Skvaller och rykten... det är nog det värsta med småstäder... tänkte Ava. 
Paradise var en väldigt liten stad, så rykten spreds fort bland invånarna där - likaså bland eleverna i stadens lilla skola.

Nu gnällde tjejerna om att Denny och några andra hade påstått att de var mobbare och hur han hade satt deras småsystrar på plats.
"Alla i skolan tycker att Dennys lilla rosa anti-mobbnings-kampanj är såååå cool..." gnällde en av tjejerna. "Men allt är bara överdrivet."
Hon snörpte på munnen och så fortsatte hon med sitt gnällande:
"Och nu är han typ lärarnas lilla favorit...!"
Pastell-brudarnas ledare såg riktigt butter ut nu.
"Jag veeet...!" tjöt hon. "Det är galet vad han är populär nu...! Alla är ju helt: 'Ååååh... Denny sjunger så bra! - och han är såååå söt!' och: 'Åååh, vad bra att han uppmanar till att stoppa mobbning i skolan...!'"
Hennes tonfall fullkomligt dröp av ogillande och avund.
Men plötsligt log hon triumferande.
"Men... med bara ett par ord kan jag få alla att hata honom...!"

De andra tjejerna tjöt av förtjusning.
"Berätta." bad de ivrigt.
Nu började tjejerna tissla och tassla i hemlighet. Och bussen fylldes av deras skratt.
Ava hörde hur de nämnde Brittanys namn också.
Nu kände sig hon riktigt illa till mods.
Jag måste göra något...!
Hon skickade snabbt iväg ett textmeddelande till några av sina kompisar.

SOS! Pastell-brudarna håller på att starta nån slags 
hat-kampanj mot Denny - och kanske mot Brittany också. 
Vi måste stoppa dem! // Ava.

Scott, som var en av Dennys bästa vänner, svarade först.

Jag är med!!! Säg bara när och hur

Sedan svarade de andra vännerna att de också ville vara med.
Ungdomarna bestämde att de skulle ses på en pizza-restaurang i gallerian i Paradise - så fort som möjligt - och prata.
Så fort bussen stannade vid en hållplats skyndade sig Ava av bussen.
San Francisco får vänta. Denny är viktigare.

Skrivpuff - 15 Augusti 2016 - del 1

*
Starta

Paradise, California. Våren 2011.

Åh nej...! tänkte Ava och suckade när ett gäng välsminkade och färgglada tonårstjejer klev på bussen som gick till San Francisco.
Tjejerna var ganska högljudda och yviga i sina gester när de pratade och de spred en indiskret doft av parfym och hårspray där de skred fram.
Avas klasskamrat Scott brukade kalla dessa färgglada tjejer för "pastell-brudarna", ett passande namn.
Ava sjönk längre ner på bussätet och gömde ansiktet bakom sin bok. Hon hade ingen lust att visa sig för sina klasskamrater. 
Deras smått ogillande och föraktfulla blickar kunde hon klara sig utan - sådant fick hon, och hennes vänner, nog av i skolan.
Hon lyssnade dock på vad de sa. Inte så mycket för att hon var lite nyfiken utan för att de var omöjligt att undgå att höra vad de pratade om.

"Men det är så irriterande... hon kan ju inte bestämma sig för om hon vill vara med i vårat gäng."
"Äsch... Brittany är ju ändå så töntig, hon passar inte in i med oss." sa tjejen som verkade vara det lilla gängets ledare."Vi dumpar henne, så får hon klänga på nån annan."
Pastell-brudarna skrattade och fortsatte att smida planer.
"Brittany kan fortsätta att klänga på Denny - jag menar, det är ju rätt uppenbart att hon har en crush på honom."
Fler skratt.
"Bra idé. Fast Denny är väl gay?"
En av tjejerna fnyste till.
"Neeej... han är inte gay. Lite töntig kanske, men han är ju värsta tjejtjusaren. Har ni inte sett hur han försöker charma alla tjejer hela tiden...?"

Ava suckade och skakade på huvudet åt pastell-brudarna. 
Hon kände Denny, mer än någon annan tjej i klassen, och visste att han inte var den odrägliga Casanova-typen som pastell-brudarna ville utmåla honom som.
Och Ava var säker på att det kaxiga tjej-gänget innerst inne inte heller trodde helt på det.
Denny var charmig som få, men det var ett helt omedvetet drag hos honom. Han hade ingen aning om vilken fin kille han var.
Pastell-brudarnas ord om hennes vänner gjorde Ava irriterad och arg.
Och nu fortsatte de att skvallra.
"Vet ni förresten varför Denny var borta från skolan så länge i höstas?"
"Jaaa... han var väl sjuk?"
"Jo, uppenbarligen." svarade den bossigaste tjejen med sarkasm i rösten. "Men grejen är att han att han hade nån könssjukdom. Har jag hört i alla fall."
Nu hördes fler skratt från pastell-brudarna.
"Hur fick han det...?"
De andra tjejerna gapskrattade åt deras lite naiva kompis.
"Vad tror du?" sa boss-tjejen. "Han hänger ju ihop med den där mycket äldre tjejen, Cheryl - och hon har ju knullat runt en del har jag hört."
Tjejerna fnissade igen.