Skrivpuff - 11 April 2015

*
Ömsom

Paradise, California. Våren 2011.

Nora Spencers känslor för pojkvännen och sambon Darryl var minst sagt komplicerade. 
Vissa stunder var hennes kärlek för honom nästan brinnande, men så fanns de där dagarna när hans humör var så oberäkneligt och våldsamt att hon blev rädd för honom.
Alkohol förvandlade alltför lätt Darryl till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde-persona.
Noras 17-åriga son Alex tyckte inte alls att Darryl var en bra man för henne. Pojken upprepade gång på gång att hon borde lämna honom.
Mannen och pojken rök ofta ihop, särskilt under Darryls Mr. Hyde-perioder.
Och innerst inne visste ju Nora att Alex hade rätt om sin styvfar. 
Jag borde göra slut på vårt förhållande innan situationen blir alltför ohållbar... tänkte hon ofta.

Men det var svårt. 
Ibland kände sig Nora så beroende av Darryl, både ekonomiskt och känslomässigt. 
Och när Darryl var mjuk och kärleksfull, som den här morgonen, var det så lätt för henne att glömma den oberäknelige sidan av sambon.
Nu stod Darryl bakom henne där hon satt vid köksbordet och smekte hennes kropp. Hans beröring var öm och lite retsam och fick Nora att fnittra.

Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie satt på andra sidan bordet och såg på sin mor och styvfar. Båda tonåringarna skruvade en aning besvärat på sig.
Darryl såg på dem och skrattade.
"Vad är det med er då, ungar? Blir ni generade av lite kärlek?" retades han.
Alex gjorde en liten grimas.
"Vi äter faktiskt frukost här..." mumlade han.
Cassie fnissade.
"Vad grabben menar är alltså: 'sluta hångla vid matbordet'." sa Darryl till Nora.
Sedan gick han fram till pojken och lindade armarna om hans magra kropp.
"Alex, lilla gubben... en dag kommer du att vilja kela med din flickvän - till och med vid matbordet."
Alex skakade trotsigt på huvudet.
"Jag har ingen flickvän." sa han.
Darryl gav honom en klentrogen blick.
"Inte...? Holly då?" sa han.
Alex kände till sitt förtret att hans kinder hettade.
"Holly och jag är faktiskt bara kompisar." sa han snabbt.
Det var ju sant, men ändå blev han lika pinsamt generad varje gång Holly kom på tal.
"Jaha du..." skrockade Darryl lite skadeglatt.
Och så började han retsamt kittla sin styvson.
"Nej, sluta...!" flämtade Alex och försökte skruva sig ur styvfaderns grepp.
Alex försökte vara allvarlig, men det var så svårt att låta bli att skratta när man var så kittlig som han var.

Nora sa åt Darryl att ta det lite lugnt med pojken.
Hon visste ju att Alex hade lite svårt för att bli kittlad ibland - särskilt av Darryl... Och så ville hon inte att den här fina morgonen skulle urarta i arga känslor och bråk.
Hon kunde vara lugn.
Darryl flinade visserligen och kittlade Alex lite till. Men sedan rufsade han pojken i håret och återgick sedan till att vänslas med Nora.
Cassie som också var tacksam för denna lugna morgon satt bara och fnissade åt allt.
Alex såg roat på sin lillasyster.
"Vad fnissar du åt då...?" flinade han och petade henne retsamt i sidan.
"Åt dig så klart." skrattade Cassie och petade honom i sidan.
Alex räckte lekfullt ut tungan åt sin syster. 
Sedan såg han på de vuxna och skakade på huvudet åt turturduvorna.
"Ska inte ni äta frukost?"
"Vi lever på kärlek." sa Darryl och kysste Nora på halsen.
Alex suckade lätt.
"Ja, ni är ju inte kloka..."

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 3

*
Två dagar efter operationen fick Maxine en stor överraskning.
När familjen besökte henne på sjukhuset verkade de så hemlighetsfulla.
"Vad är det nu då...?" undrade Maxine.
Pappa Martin log.
"Maxie, det är några här som vill träffa dig."
Han flyttade sig från dörröppningen så att Maxine skulle få se de hemliga besökarna.
Maxine stirrade på mannen och kvinnan som stod utanför hennes sjukrum.
Det var två ganska unga personer, ett par som hon inte träffat sedan hon var 13 år - för ganska exakt 4 år och 3 månader sedan...!
"Jason... och mamma!" utbrast hon.
Javisst, det var hennes biologiska mamma Audrey och Audreys pojkvän Jason.
Maxine var minst sagt överraskad. Hon hade inte haft någon vidare bra relation med Audrey de senaste åren.
Och senast de sågs hade allt slutat i skrik och tårar (mest från Maxine) och sedan dess hade mor och dotter knappt pratat med varandra i telefon ens, för Maxine hade känt sig så sviken.
Men nu när flickan såg sin mor stå här hos henne på sjukhuset - för första gången sedan Leukemi-diagnosen - släppte alla de arga känslorna.
Maxine sträckte ut armarna mot Audrey.
"Mamma!" sa hon och så brast hon i gråt.

Audrey rusade nästan fram till sängen och tog försiktigt och ömsint sin dotter i famn.
"Min lilla Maxine...!" grät hon. "Åh, älskade barn... förlåt mig för allt..."
Maxine fick inte fram några ord. Hon bara höll om sin mor och snyftade.
Hon hade aldrig trott att hon skulle vara så förlåtande, och det fanns massor att prata ut om, men just nu var det bara helt underbart att se mamma här.
Och Jason, hennes älskade styvfar! Maxine omfamnade honom också.
"Vad sjutton gör ni här...?" skrattade Maxine genom tårarna.
Nu skrattade Audrey också.
"Hälsar på vår lilla favorit-tjej förstås." sa hon och drog Maxine intill sig igen.
Hon kysste flickan på kinden.
"Åh, fina unge... vad underbart det är att se dig igen!"
Maxine log.
"Detsamma." sa hon.
Och hon kände att hon verkligen menade det av hela sitt hjärta.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 2

*
Maxine blev inlagd på sjukhuset och fick tid för operation. Nästa dag skulle mjälten tas bort.
Hon fick inte äta eller dricka något innan operationen.
Det kändes inte så kul att fasta, men det var ju för hennes eget bästa.
Och det värsta var nog ändå narkosen. Maxine var alltid nervös när hon skulle sövas med den lite creepy masken.
"Om jag inte vaknar igen måste ni veta att jag älskar er allihop - hela familjen." sa hon till Joanne och Martin när de väntade på narkosläkaren nästa morgon.
"Och vi älskar dig, lilla Tiger." sa Martin. "Men du vaknar igen."

Maxine blev sövd och hela mjälten opererades bort.
Det uppstod en orolig liten stund bland kirurgerna under den timslånga operationen när flickan blödde ganska mycket.
Men de hade snart allt under kontroll igen och de kunde gratulera varandra till en lyckad operation.
Ännu en orolig stund uppstod när Maxine inte vaknade upp ur narkosen förrän nästan en timme.
När hon äntligen vaknade var hon väldigt groggy och illamående.
Hennes känslobägare rann över fullständigt när Dr. Craven berättade att hon måste stanna på sjukhuset i ett par dagar.
Den vänliga läkaren höll om den snyftande flickan och tröstade henne.

"Ta inte illa upp, Dr. C, men detta här är ingen särskilt kul plats att vara på..." sa Maxine när hon lugnat sig en stund senare.
Dr. Craven skrattade.
"Jag förstår att du tycker så, raring. Du har fått tillbringa alltför mycket tid på sjukhus, lilla stackare... Men i morgon kommer din familj och hälsar på, då kanske det känns lite bättre?"
Maxine nickade och log.
"Ja, då känns det bättre. Och mamma Jo stannar här med mig i natt."
Hon torkade sina tårar.
Sedan bad hon Joanne om att få sin iPhone så att hon kunde lyssna lite på musik.
Flickan sjönk ner bland kuddarna i sjuksängen och stoppade hörsnäckorna i öronen. Det kändes så skönt att koppla av och drömma sig bort med bra musik.

Skrivpuff - 10 April 2015 - del 1

*
Sällsynt

Sun City, California. Våren 2011

Det var middagsdags hemma hos familjen Clarke. Farmor hade lagat sin goda kycklingpaj och alla slog sig hungrigt ner vid bordet.
"Janie missar världens mumsigaste paj." sa 11-åriga Ricky.
Farmor log.
"Tack raring. Men din syster äter säkert god middag ute med sina vänner, tror du inte det?"
Ricky nickade.
Joanne såg bort mot soffan där hennes 17-åriga (foster)dotter Maxine satt.
"Orkar du äta lite paj med oss, Maxie?"
Maxine skakade på huvudet.
"Jag är inte så hungrig."
Den magra lilla flickan såg blek ut.
Det var i och för sig inte ovanligt att hon var blek och hade dålig aptit, eftersom hon led av Leukemi, men nu höll hon händerna för magen och grimaserade av smärta.
Joanne satte sig intill tösen i soffan och lade armen om henne.
"Ingen fara mamma..." sa Maxine. "Det gör bara lite ont i mag..."
Men smärtan hindrade henne från att säga klart meningen.
"Vi får åka in till sjukhuset." sa pappa Martin.
Han reste sig och gick för att ringa Maxines läkare och ambulans.
Maxine stönade åt tanken på ett sjukhusbesök. Men hon visste att protester inte skulle hjälpa, den här gången heller.

Alex hade börjat bita på en tumnagel och han såg ängsligt på sin syster.
Det var inte ovanligt att pojken blev sjuk av oro för sin älskade syster. Maxine kallade det för "sympati-ont". Så hade det varit ända sedan Maxine fick sin Cancer-diagnos vid 13 års ålder.
Syskonen hade alltid stått varandra otroligt nära och folk brukade ofta säga att Maxine och Alex var mer som tvillingar än fostersyskon och det stämde.
De var dessutom lika gamla, det skiljde endast nio dagar mellan dem.
"Lilla brorsan..." sa Maxine med svag och trött röst. "se inte så orolig ut, jag tänker inte dö. Jag har så jäklarns ont i magen bara..."
Alex gick bort till soffan och satte sig försiktigt på kanten. Han kramade sin systers hand.
Maxine bet sig hårt i underläppen för att inte börja gråta.
Det var inte ofta hon erkände hur dåligt hon mådde, så nu förstod familjen att hon verkligen inte mådde bra.
Lillebror Ricky gick också fram till soffan. Han strök sin syster över pannan.

"Stackars lilla Maxie..." sa han ömt. "du har sällsynt mycket otur."

"Ja," instämde Alex. "alldeles för mycket otur. Det är orättvist!"

Maxine log blekt genom all smärta. Hennes bröder var för gulliga.

***

Farmor stannade hemma med pojkarna medan Martin och Joanne följde med Maxine i ambulansen.

På sjukhuset blev flickan undersökt av sin favoritläkare, Mark Craven.

"Mmmm... det är som jag misstänkte:" sa Dr. Craven efter en stund. "mjälten är förstorad. Jag kan känna den när jag trycker här."
Maxine gjorde en liten äcklad grimas.
"Ewww...!"
Dr. Craven log och strök henne över pannan.
"Ja, det låter lite läskigt, va?"
Sedan suckade läkaren lite.
"Du raring, du kommer inte gilla vad jag har att säga nu... men du måste opereras."
"Nej!" utbrast Maxine.
Dr. Craven nickade beklagande.
"Jo, vi måste ta bort hela mjälten."
Maxine blundade och suckade tungt.
"Det räcker tydligen inte med Leukemi..." muttrade hon.
Martin och Joanne kramade varandras händer.
"Stackars vår lilla unge..." suckade Martin.

Skrivpuff - 9 April 2015 - Del 2

*
Nästa dag

Cassie gjorde som Denny föreslagit på lunchen dagen innan: hon gick till skolan iklädd rosa kläder.
Det kändes sannerligen annorlunda att våga bära den "förbjudna" färgen,
men Cassie trivdes i sin rosa outfit och kände sig fin.
Rosa var ju en av hennes favoritfärger, inte ens några dumma Pink Girls-snobbar kunde ändra på den saken.
Storebror Alex hade peppat henne och han tyckte att Dennys idé var superbra.
Alex var oerhört rörd och glad över att hans älskade lillasyster hade fått så fina vänner som gjorde allt för att stötta henne i svåra tider.

När Cassie kom in i skolans aula, där hennes klass skulle öva med resten av skolkören, sken hon upp och snart fnissade hon lyckligt.
Hennes älskade vänner Finn och Mara stod redan på scenen. Intill dem stod Douglas och hans lilla tjej-entourage. Allihop var stolt iklädda rosa outfits.
"Oh my God...!" utbrast Cassie och sprang upp till dem. "Ni gjorde det! Åh, vad fina ni är!"
De rosa gänget log. Att se Cassie så här glad och uppspelt värmde deras hjärtan.
"Du är finast!" sa Finn och kramade blygt om henne.

Tjejerna i The Pink Girls Club kom nu in i aulan. De stannade tvärt när de fick syn på Cassie och de andra i rosa kläder. Sedan stod de bara stod och gapade.
"Rosa...!" flämtade Sabrina.
"Rosa..." sa Hilary, alldeles torr i munnen.
Denny satt på scenkanten och försökte hålla sig för skratt. Det gick sådär...
"Helt rätt!" flinade han. "Det är rosa. Vad bra att ni har lärt er vad färgerna heter."
Fnittrande sprang Cassie fram till Denny, satte sig ner vid scenkanten och slog armarna om honom.
"Tack för din superbra idé!"
Då upptäckte hon att även Denny var klädd i rosa. Under sin röda munkjacka bar han en rosa T-shirt.
"Du med!" utbrast hon.
Denny log sitt sötaste oskyldiga leende.
"Jaaaa... vaddå...? Passar jag inte i rosa kanske?" skojade han.
Cassie skrattade och grät på samma gång nu. De senaste dagarna hade ju varit extra känslosamma.
"Är du okej...?" sa Denny mjukt.
Cassie nickade och gjorde tummen upp.
"Ja, jag är okej. Ni är så fina bara. Och du har så knasig humor."
Denny pekade frågande på sig själv och ryckte oskyldigt på axlarna.

"Jag är överväldigad över att så många vill hjälpa mig mot mobbarna." tillade Cassie och torkade tårarna. "Förresten passar du i rosa, 'brorsan'."
Denny fladdrade skämtsamt med sina långa, täta ögonfransar.
Cassie fnissade och kittlade honom lite.
"Knasboll!" sa hon och gav honom ännu en kram.
Sedan såg hon bort mot sina skolkören som hade ställt upp sig på scenen.
"Rosa gänget äger!" ropade någon.
"Alltså, inte Pink Girls Club - utan Cassie och company!" tillade någon annan.
Flera i skolkören började applådera åt att The Pink Girls Club hade blivit så snopna och tillplattade.

"Bra jobbat, Cass!" sa en tjej i Dennys klass. "Och du är jättesöt, glöm aldrig bort det, hjärtat!"

Cassie rodnade.

"Awww...! Tack alla! Ni är bara sååå bäst!" ropade Cassie. "I love you!"
Hon rördes till tårar igen.
Men hon hade även ett stort leende på läpparna och hjärtat var fullt av kärlek.

Skrivpuff - 9 April 2015 - Del 1

*
Ställa

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Skoldagen var inte slut än, men Cassie var redan trött. Fokusera på lektionerna samtidigt som hon kämpade med att hålla sina känslor under kontroll tog på krafterna.
Hilary och Sabrina och deras elaka följeslagerskor i The Pink Girls' Club hade inte gjort annat än att snegla, viska och fnittra bakom hennes rygg den här förmiddagen.
När det ringde ut för lunchrast var Cassie redo att storgråta.
Men det gjorde hon inte. Hon bet ihop och gick med sina vänner till kafeterian för att äta.
När Cassie, Finn och Mara gick förbi Pink Girls' Club-tjejernas bord blev de helt fräckt uttittade.
Finn stönade högt och himlade sig.
"Ursäkta mig, är er TV trasig eller...?"
"Nej..." svarade Sabrina dumt.
"Gå hem och glo på den då!" sa Mara argt.
De populära tjejerna tog på sig snorkiga miner, men de tittade bort.
Sabrina hade dock svårt att hålla inne med elakheterna.
"Ska du börja gråta nu igen, Cassie...?"
Pink Girls' Club-tjejerna skrattade högt och hånfullt.
Cassie stirrade ner i golvet och svalde gråten. Hon hatade att hon var så känslig, för hon fick det alltid emot sig.

Då hördes en röst från bordet intill:
"Jaha ja... de rosa hyenorna har konferens nu igen hör jag."
Det var Douglas.
Han och hans tre tjejkompisar gick i Cassies klass. De fyra var också ganska populära high school-elever.
Men till skillnad från The Pink Girls' Club-tjejerna skulle Douglas och tjejerna aldrig ens drömma om att såra Cassie på något sätt. Tvärtom, de avskydde mobbning och var alltid gulliga mot henne.
Nu kunde inte Cassie låta bli att fnissa. Douglas var ju för skön!
Cassie, Mara och Finn slog sig ner vid deras bord.
Hilary vände sig om och såg på dem.
"Jaså du Cassie... försöker du bli populär genom att hänga med Doug och company, eller...?" sa hon med fullt av hån i rösten.
"Det var värst vilken solstråle vi var idag då." sa Douglas och log snett. "Avis för att vi vill umgås med Cass och inte med dig?"
Den kommentaren visste var den tog, det märktes. Hilary var tyst i flera sekunder och bara gapade som en fisk som vill ha luft.
"Jag är verkligen inte avundsjuk på henne...!" utbrast Hilary till slut, pekades på Cassie.
Och så vände hon sig om mot sina väninnor.

Men snart började de stirra igen, för nu kom en söt, brunhårig kille fram till Cassies bord.
Det var Denny Jackson, bästa vän till Cassies storebror. Han gick sista året på high school, men såg mycket yngre ut.
Denny var mycket omtyckt. Han var en glad och charmig kille som inte hade en aning om hur söt och gullig han egentligen var, trots att han fick höra det flera gånger om dagen.
Denny gav Cassie en kram.
"Hej 'lillsyrran'!" sa han och log. "Hur är det?"
Cassie svalde och suckade.
Denny verkade förstå hur det låg till, för han sneglade på Pink Girls' Club-tjejerna och gjorde en ogillande liten grimas.
"Dom är igång nu igen alltså?" viskade han.
Cassies vänner nickade.
När Sabrina och Hilary och deras gäng hade lämnat kafeterian fick Denny veta hur jävliga de varit hela dagen.
"Dom var till och med på Cassie för att hon har rosa Converse idag...!" utbrast Finn upprört. "Idioterna tror visst att de har ensamrätt på rosa nyanser."
Denny tog sig dramatiskt för pannan och skakade på huvudet.
"Patetiskt så det förslår..." suckade han.

Sedan log han och det glimrade till i hans ögon.
Cassie kunde inte låta bli att le hon också.
"Det där lilla leendet känner jag igen. Vad har du kommit på nu, Denny?"
"Vi borde sätta mobbarna på plats." sa Denny bestämt.
De andra nickade instämmande.
"Så bara för att reta gallfeber på Pink Girls Club-snobbarna kan ni allihop bära rosa kläder i morgon." föreslog Denny.
Cassie skrattade förtjust.
"Vilken bra idé!" nästan skrek både Finn och Douglas. "Det gör vi!"
Cassie reste sig upp och gav Denny en stor kram.
"Jag älskar dina påhitt!" sa hon och strålade av glädje.
"Allt för dig, 'sissy'." sa Denny och besvarade kramen.
Cassie var så rörd över att så många ville ställa upp för henne att hennes känslor nu rann över. Hon brast i gråt.
Hela hennes kompisgäng reste sig och kramade om henne.
"Allt blir bra Cassie." sa Finn tröstande. "I morgon ska Pink Girls-puckona få så de tiger."
"Jag älskar er!" sa Cassie.
Hon log genom gråten och torkade sina tårar.

Happy Birthday, Ricky! 8/4 2015

Skrivpuff - 8 April 2015

*
Skrivna

Paradise, California. Våren 2011.

Denny Jackson borde egentligen plugga. Skolböckerna kallade på hans uppmärksamhet där de låg i en hög på hans storasyster Cordelias köksbord.
Men den gamla dagboken han hittat i det öde spökhuset lockade desto mer. Läxorna fick faktiskt vänta.
Med mycket försiktighet och stor andakt slog han upp en sida och började läsa de fina, men lite barnsliga, bokstäverna skrivna i blått bläck.

Kära dagbok,
vi är fortfarande i America. Vi bor nu i ett stort hus i en liten stad.
Idag fick jag lov att gå ut. Inte längre än till trädgården 
utanför huset, men ändå, kära dagbok... jag fick gå ut 
i friska luften! Och solen sken varmt. 
Det var längesedan jag kände mig så här fri, en sällsynt känsla efter så lång tid i mardrömslik fångenskap.
Jag hittade en blomma, vit som den renaste snö. 
Blomman sparar jag här i dig, dagboken, så att jag med lätthet kan minnas denna vackra dag.

Vi ska resa igen. Till en ny plats. 
Detta ställe är inte längre säkert, säger han.
Jag vill stanna i den här fina lilla staden med det vackra namnet: Paradise. 
Men det går inte. Jag måste göra som han säger och jag måste följa med honom, hur rädd jag än är för vad som ska ske härnäst.

Min dagbok lämnar jag här, i detta hus.
Även om jag vet att vem som än hittar dagboken ej kan rädda mig från mitt öde och mina kval, vill jag ändå dela min historia.
Jag ber dig som nu håller min bok i din hand: 
Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig.

Din
Judith Malia Glaser

Dennys historia-intresse vaknade. Han blev så nyfiken på vad den lilla dagboksskrivande tjejen, Judith Malia Glaser, varit med om.
Han såg på den snövita blomman som flickan hade plockat och strök över den med fingertopparna.
Nu var Denny så uppslukad av dagboken och flickans öde att han inte märkte att han inte var ensam i köket längre...
När en hand lades på hans rygg hoppade han till och flämtade förskrämt.
Han vände sig om och fick syn på Cordelia som stod där.
"Oj... skrämde jag dig, lillebrorsan?" sa hon och log.
Denny log lite fåraktigt och skakade nekande på huvudet.
"Eh... nej, jag blev inte rädd." ljög han.
Cordelia fnissade mjukt och rufsade om hans bruna kalufs.
"Jag märker det, sötnos." småretades hon och kittlade hans nacke. "Vad läser du för nåt som är så spännande då...?"
Denny höll fram dagboken.
"En gammal dagbok. Den är skriven av en judisk flicka - tror jag - på 1940-talet."
Han tillade, med mycket iver i rösten:
"Du bara måste läsa det här, Cor!"
Cordelia tog med sig dagboken bort till soffan, satte sig tillrätta och började läsa.
Denny satte sig intill henne och hon lade en arm om sin lillebror.

När Cordelia läst klart dagboksinlägget hade hon tårar i ögonen.
"Åh... stackars lilla tjej..."
Denny nickade.
"Jag vet, visst blir man helt tagen av hennes ord? Ta bara det här: 'Håll mig i ditt hjärta, om så bara för en liten stund, ty då kan jag få känna att det finns någon som inte har glömt bort mig'. Så starkt!"
Cordelia höll med honom fullständigt.
"Jag kan inte glömma det här nu..." tillade Denny. "En liten tjej som är tillfångatagen av nån man... Det låter ju bara så vidrigt!"
Hans röst bröts en aning och hans började bita på en tumnagel.
Cordelia gav sin lillebror en lång kram.
"Vi håller dig i våran hjärtan, lilla Judith." nästan viskade Denny.

Skrivpuff - 7 April 2015

*
Talang

Paradise, California. Våren 2011

Det var med värme i sitt rockstjärne-hjärta som Keith såg på hur Alex klinkade på sin pappas gamla röda elgitarr.
"Du har verkligen talang, grabben." sa Keith och rufsade om 17-åringens hår.
Alex log mot sin "farbror", sin fars bästa vän.
"Nja, det vet jag inte..." sa han och gjorde en blyg liten axelryckning. "Men det är kul att hålla på med musik."
Keith nickade instämmande.
"Det är det sannerligen. Och det är kul att du går i din fars fotspår."
"Mmmm..." sa Alex.
Pojken tittade ner i mattan en stund och tycktes bli fundersam.
"Men jag tänker inte följa i pappas fotspår hela vägen..." mumlade han.

Keith lade armen om Alex och gav honom en liten kram.
"Nej, det vet jag, lilla gubben. Du avskyr ju droger."
Alex nickade. Som alltid kände pojken sig både arg och ledsen över överdosen som tagit hans fars liv bara ett par dagar innan Alex 5-årsdag.
Keith log och gav Alex en kram till.
"Men Neil skulle vara så jäkla stolt över dig om han var här nu! Han sa alltid att du skulle gå långt i livet."

Alex blev rörd av Keiths ord och han harklade sig i ett försök att bli av med gråtklumpen som hade börjat bränna i halsen.
Tänk att det är så jäklarns svårt att prata om farsan, trots att det har gått så många år sedan han dog... tänkte pojken.
Han torkade snabbt ögonen innan de dumma tårarna fick en chans att rinna över.
Keith kramade om honom.
"Du, det är okej att vara ledsen när livet blir tufft."
Alex suckade.
"Men det är pinsamt..."
"Att ha känslor...?" frågade Keith, han log lite. "Nja... jag skulle nog vara mer orolig för dig om du inte visade känslor."
Nu log Alex också.
"Ja, jag antar att du har rätt, Uncle Keith."

Pojken började spela på den röda gitarren igen och sjöng med i melodin.
Han hade alltid tyckt om att lyssna på sin fars och Keiths gamla låtar. 
Och nu var han glad att han kunde spela dem själv.
Keith log stolt och rufsade om hans hår igen.
"Bra jobbat, lilla rock star!" berömde han.
Alex log lyckligt mot honom.

Skrivpuff - 6 April 2015

*
Aning

Paradise, California. Våren 2011.

17-åriga Alex hade en stark aning om att allt inte stod rätt till.
När han nu såg på sin 13-åriga lillasyster, som satt intill honom i soffan, 
märkte han att Cassie ärvt hans ovana att nervös-bita på naglarna.
Han lade armen om hennes axlar.
"Vad tänker du på, sis? Skolan? Darryl?"
Alex visste att Cassie hade mycket att tänka på just nu: mobbarna i hennes skola, styvfadern som så ofta bråkade med deras mamma - och med honom själv.
Cassie såg på sin storebror och log lite fåraktigt. Hon lade ner händerna i sitt knä.
"Äsch, det är inget. Oroa dig inte."
Alex skakade på huvudet.
"Cass... nu börjar du låta som jag... Vad är det som oroar dig?" envisades han.
"Allt möjligt..." sa Cassie med gråten i halsen. "Men nu tänker jag mest på skolan. Tänk om dom inte får byta till Sun City? Jag vet inte om jag vill, eller ens orkar gå i skolan då..."
Cassie brast i gråt.
Alex hjärta gick sönder var gång han såg sin älskade syster så här ängslig och bräcklig.

Han drog Cassie intill sig och kramade henne.
"Om inte din skola låter dig byta är dom dumma i huvudet." sa han. "Dom måste ju se hur dåligt du mår...!"
Alex funderade.
"Och i värsta fall får du väl bli home-schooled."
"Mmmm..." snyftade Cassie. "Men jag tänker på en annan grej också..."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie suckade tungt och såg på sin bror.
"Om jag byter till Sun City High är det kanske bättre om jag också bor hos Joanne och Martin."
Fosterföräldrarna Joanne och Martin var som en extrafamilj för Alex och Cassie.
Alex bodde hos dem på heltid, så han bodde bara hos mamma Nora och sin lillasyster ibland.
Alex nickade eftertänksamt åt Cassies funderingar.
"Ja, du får ju mycket närmare till skolan om du flyttar till Sun City."
Cassie nickade också.
"Ja, det var så jag tänkte." sa hon. "Och då kan vi ses varje dag."
Det sista sa hon med ett varmt leende.
Alex log tillbaka.
"Det låter super-bra, tycker jag." sa han. "Men... du är lite nervös för vad mamma ska säga om att du också vill flytta till Jo och Martin?"
Cassies ögon fylldes med tårar igen.
"Ja. Jag vill ju inte göra mamma ledsen."
Alex bet sig fundersamt i underläppen.
"Nej, det vet jag att du inte vill, syrran. Men jag är säker på att mamma förstår. Hon vill ju att vi ska ha det bra."
Han tillade bittert:
"Hon fattar inte att hon borde lämna idiot-Darryl... Men förutom dåligt omdöme när det gäller pojkvänner är Nora en bra mamma."
Cassie kramade om Alex.
"Du har rätt, brorsan. Mamma kanske inte alltid gör rätt val i livet, men hon älskar oss av hela sitt hjärta."

Leende tillade hon:
"Tack för att jag fick gråta ut hos dig, Alex. Det känns bättre nu. Jag känner mig mer lättad."
"Vad bra!" sa Alex. "Du vet att du kan komma till mig och prata vad det än gäller."
Cassie nickade.
"Det vet jag. Tack."
Hon gav sin älskade bror en lätt puss på kinden.
"Och du kan komma till mig och prata, närhelst du behöver. Glöm inte det."
"Det ska jag inte glömma." sa Alex och log. "Fast jag är inte lika bra på att snacka ut som du är..."
Cassie lade huvudet på sned och såg på Alex.
"Det är du visst. Ibland får man dra ur dig orden bara... men du är bra på att prata om dina känslor."
Alex ryckte lätt på axlarna.
"Tja.. jag antar det..." sa han osäkert. "Jag har ju fått lära mig att inte gå och bära på en massa känslosamt 'skrot' och hemskt mörker..."
Cassie kramade hans hand.
"Ja, du har ju det..." sa hon sorgset. "Men det är tur att du orkar prata om allt det hemska du har varit med om."
Alex nickade.
"Mmmm... jag har märkt att mörkret och ångesten äter upp mig annars."

Tonårspojken suckade och skakade lätt på sig, som om han ville göra sig av med lite av det där mörka som hans själ bar på.
"Nej... nu snackar vi om nåt trevligare, va?"
Det lät som en bra idé tyckte Cassie.
"Ska vi beställa pizza och kolla på den där skräckfilmen på TV?"
Alex log och nickade.
"Törs du kolla på skräckfilm då? Blir du inte skraj för alla spöken?" retades han och började kittla sin lillasyster.
Cassie pep av skratt. 
Hon försökte komma åt att kittla Alex, men då skuttade han upp från soffan och gick för att ringa efter pizza.
"Vänta bara tills jag får tag på dig...!" varnade Cassie leende.
Alex skrattade glatt.
"Jag är inte lika kittlig som du, lillsyrran." sa han lugnt.
"Lögnare!" skrattade Cassie. "Du är ju super-duper-kittlig...!"
Alex skakade på huvudet.
"Inte jag inte..." sa han.
Cassie fnissade åt att hennes bror alltid förnekade att han faktiskt var super-kittlig, trots att alla alltid brukade syna hans lögn och motbevisa honom.
Men hon log också mot honom, för hon var så tacksam över att han fanns, för att han alltid lyckades göra henne lycklig.
Jag hoppas du har en aning om hur mycket jag älskar dig, fina bror... tänkte hon.

Skrivpuff - 5 April 2015

*
Bäva

Paradise High School.
Paradise, California. Våren 2011.

Det var med viss bävan Cassie Spencer drog upp skolporten och klev in i sin korridor.
Flickan såg sig om efter tjejerna i Pink Girls Club, hennes populära klasskamrater som alltid klädde sig i rosa kläder.
I hennes mage hade en otäck klump vid namn "Oro" vaknat. För var dag som gick blev Cassie alltmer nervös på grund av mobbarna.
Sabrina och Hilary och de andra Pink Girls Club-tjejerna hade blivit värre och elakare. De gillade att viska bakom ryggen på sina utvalda och tycktes njuta av att håna och trakassera dem.
Cassie och hennes vän Marissa var två av de mobbade eleverna som råkade allra värst ut. Flickorna kunde bli retade för allt möjligt: de hade från "fel" sorts kläder, de var inte lika coola och utvecklade som de andra tjejerna.

Cassie blev även retad för att hennes familj inte var en "kärnfamilj", som de flesta andra i den idylliska lilla staden.
Många tyckte tydligen att det var märkligt och rentav fel att Cassie och hennes bror Alex utöver mamma och styvfar hade en extrafamilj, bestående av fosterföräldrar och fostersyskon.
Inte nog med detta blev Cassie ofta utstött och pikad för att hennes och Alex biologiska far var död.
Cassie var en känslig och sårbar 13-åring och hon hade ofta svårt att hålla inne med sina känslor, särskilt med gråten. Därför var hon extra tacksam att ge sig på.

Nu syntes inga Pink Girls Club-tjejer till i korridoren.
Cassie antog att de inte hade kommit än. Klockan var bara 8:45, det var femton minuter kvar tills dagens första lektion började.
Eller så sitter de redan i klassrummet... tänkte flickan. Jag hoppas inte det.
Det var jobbigare att gå in i klassrummet när plågoandarna redan fanns där och kunde stirra och fnissa åt henne.
Med en nervös suck öppnade Cassie sitt gula skåp och plockade fram allt som behövdes till lektionen. 
Hon skulle just gå mot klassrummet när hon mindes att hon hade sin ljungfärgade kofta på sig. Inte bra... 
Ljung var visserligen inte baby-rosa, men ändå en slags rosa och därmed farligt nära färgen som bara Pink Girls Club-tjejerna fick bära.
Cassie drog av sig koftan och slängde in den i sitt skåp. Hon stängde snabbt skåpsdörren och låste.
Jag kan åtminstone hindra dem från att skälla ut mig för att bära "deras" kära färg... tänkte hon.

Cassie skyndade sig till klassrummet, kikade in och andades ut. 
Och den här morgonen hade hon tur. Varken Sabrina eller Hilary, eller deras rosa väninnor, hade anlänt än.
Läraren log mot Cassie när hon slank ner vid sin bänk.
"God morgon, Cassidy."
"God morgon, Mrs. Waters." sa Cassie tyst och log mot sin vänliga lärare.
Flera elever strömmade in i klassrummet och Cassie sken upp som en sol när hon fick syn på sina vänner Mara och Finn.
Åh, vad skönt att de är här idag!
Nu behövde hon inte känna sig riktigt så ängslig längre. Finn och Mara var alltid ett stort stöd för henne, i vått och torrt.

Pink Girls Club-tjejerna kom insläntrande i klassrummet klockan 9:03.
Hilary och Sabrina såg på Cassie och fnissade och viskade, som de nästan alltid gjorde.
"Hon har rosa skor...!" flämt-viskade Sabrina.
Cassie såg ner på sina nya rosa Converse.
Åh nej... varför tog jag dem på mig till skolan. Dumt...
"Pink Girls-töntarna äger inte färgen rosa, Cass..." viskade Finn uppmuntrande och kramade Cassies hand. "Och dina skor är snygga."
Cassie log mot Finn och rodnade lite. Sedan suckade hon åt sina belackare.
Mrs. Waters sucakde också åt Pink Girls Club-tjejerna.
"Flickor, ni är sena. När man är sen ber man om ursäkt och så sätter man sig på sin plats, utan att utmärka sig alltför mycket."
De rosaklädda mumlade ett "förlåt att vi är sena" och satte sig slokörade ner på sina platser.
Finn och Mara flinade glatt åt att de snobbiga mobbarna blev "tillplattade". 
Cassie visade inte sin skadeglädje lika tydligt, men hon kände sig väldigt nöjd.
Idag kanske blir en bra dag ändå... tänkte hon. Jag hoppas det i alla fall.

Skrivpuff - 2 April 2015

*
Skriv en text som innehåller ett eller flera av dessa ord:

DEL • LED • ELD

Silver Beach, Sun City, California. Våren 2011.

"Hörru, lilla drömmare, vad tänker du på...?"
Hollys fingrar lekte i Alex hår och fortsatte ner mot hans nacke.
Alex ryste till av den lätta kittlingen och vaknade upp ur sitt lite drömlika tillstånd. Han tog blicken från havets horisont och såg leende på sin bästa tjejkompis.
"Um... jag vet inte riktigt." svarade han och lutade sitt huvud mot Hollys axel.
Holly skrattade mjukt och höll om sin älsklingskille. 
Hon fingrade retsamt på hans revben, som hon så tydligt kunde känna under hans T-shirt.
Alex skruvade fnissande på sig, men han lät henne hålla på.
För även om han råkade vara super-kittlig tyckte han faktiskt om Hollys mjuka beröring, det var liksom skönt och läskigt på samma gång.
"Rodnar du?" log Holly.
Alex skakade ivrigt på huvudet, trots att han kände hur hans öron glödde - något de alltid gjorde när han blev väldigt generad.
"Näää... jag blir varm av elden ju." sa han snabbt och pekade på brasan som han och hans vänner hade tänt tidigare på kvällen.
Holly skrattade klentroget.
"Ja, visst. Skyll på elden du, gullunge."
Hon drog Alex tätare intill sig och gav honom flera små lätta pussar på halsen.

Deras vänner Libby, Mia och Rodney log mot dem.
"Är det nån som vill ha mer hot dogs, eller ska ni två mysa hela kvällen?" småretades Rodney.
"Ja." svarade Alex och nickade.
De andra skrattade.
"Vilket av det?" frågade Mia.
Alex log sitt lilla blyga och generade leende.
"Jag svarade på det första." muttrade han.
Sedan log han sött.
"Vaddå, var inte det kristallklart...?"
Mia kunde inte låta bli att krama honom.
"Du är för söt!" skrattade hon kärleksfullt och smekte Alex mjuka hår.
Sötnosen skruvade generat på sig igen och blickade ner i sanden.

Efter en stund harklade Alex sig och rätade på sin tunna kropp, så där som han gjorde när han ville "vara lite tuff".
"Äh, ska vi äta nån gång eller? Jag är vrålhungrig."
"Trodde aldrig du skulle föreslå det...!" sa Rodney, som nästan ständigt var hungrig.
Alex räckte sin kompis en grillpinne och log roat när Rodney trädde två hot dogs på den på en gång.
"Ät inte pinnen bara." retades Alex.
Rodney flinade tillbaka och slängde en marshmallow på honom.

När gänget hade ätit sig mätta satt de kvar vid elden och berättade spökhistorier och såg solen gå ner.
"Så här skulle jag kunna sitta varje kväll..." suckade Alex drömmande.
"Här, i min famn?" retades Holly och kramade om honom.
Alex rodnade igen och han skakade på huvudet.
"Näää, här på stranden."
Men sekunden efter gosade han in sig nära Holly och såg ut att njuta av hennes närhet.
"Men för all del," tillade han. "jag skulle kunna sitta så här varje kväll också faktiskt."
Tjejerna log mot honom. Vilken charmig sötis han var!
"Vad bra!" log Holly och fortsatte att hålla om Alex. "För det skulle jag också kunna."
Alex log och hans blå ögon glittrade.
"Äh, var inte så jäklarns sentimental..." sa han truligt. "Berätta mer spökhistorier istället."
Holly kysste honom på kinden.
"Som du vill." log hon.

29/3 - Happy Birthday, Kate!

Happy Birthday, Annie! 24/3 2015

I mörkret under piren

*
(Tidigt) utdrag ur min kommande bok Dennys Hemlighet

Paradise, California. Våren 2011


Tonårspojken ville springa därifrån. Förståndet skrek åt honom att han borde fly.

Men han kunde inte. Han stod bara där, som fastfrusen i den fuktiga, kalla sanden.

Kalla kårar dansade över hela ryggen när mannen rörde vid honom, trots att hans T-shirt skyddade huden från mannens torra fingrar.

Pojken gjorde sitt bästa för att hålla andningen under kontroll, fast det var svårt, stressen började väcka astman till liv.

”Nej, låt bli…” fick han fram.

Han tyckte att han lät som en kvävd liten groda.

Mannen lät inte bli. Hans fingrar vandrade neråt.

Obehagskänslorna och rädslan gjorde Denny skakig i hela kroppen och när hans byxknapp öppnades kändes det nästan som om han skulle behöva kräkas.

Jag skulle kunna skrika.
Människorna uppe på piren skulle höra honom då och de skulle nog komma till undsättning.

Men Denny skrek inte på hjälp.
Nej, för han ville absolut inte att någon skulle se honom så här.
..
Pojken blundade och försökte tänka på något annat än förnedringen, skammen och smärtan.

Denny grävde ner tårna i sanden och lyssnade på havet, försökte påminna sig om hur mycket lugn och harmoni havet brukade skänka honom.

Det hjälpte, lite.

Han drog ett djupt andetag och kände sig lite starkare.

Och modigare. Han slet sig ur förgriparens klor, knäppte sina jeans och började springa.

Mannens hotande ord ringde i pojkens öron:

”Berätta inte för någon…”

Skrivpuff - 21 Mars 2015

*
Dra

Paradise, California. Fredag 6 September 2002.

Denny Jackson var mycket nöjd med den här fredagen.
Hans födelsedagsparty hade varit lyckat och fyllt med skojigheter och han var jätteglad för alla presenter.
"Så det gör inget att jag inte kunde ha mitt party dagen då jag faktiskt fyllde år." sa han till mamma Dinah på kvällen när alla gästerna hade gått hem.
"För det passar bättre med party på en fredag, än på en vanlig onsdag."
Dinah Jackson var rörd över att hennes lilla son var så nöjd.
Och hon var glad - och ganska lättad - över att hon fått Denny att hoppa i badet frivilligt den här kvällen - helt utan tjat.
Varma bad var nämligen bra när man behövde lugna ner en sprallig och sockerstinn unge.

När Denny hade plaskat omkring i badkaret, bland flytande och simmande plastleksaker, i över en halvtimme gick Dinah in i badrummet för att se hur mycket som behövde städas upp.
Hon log. Som vanligt hade hennes yngsta telning varit en vilde i badet.
"Oj... här var det lika mycket vatten på golvet som i badkaret...!" skrattade Dinah.
"Tssss..." fnyste Denny och rynkade på näsan åt sin mors skojande.
Sedan drog pojken i Dinahs klänning, ivrigt, som om han ville något väldigt viktigt.
"Nu kan jag väl få lite privatliv?" sa han mjukt, men bestämt. "Du behöver inte vara här inne när jag badar, mamma. Jag är faktiskt tio år nu."
Dinah log och strök pojken över det mörkbruna håret, den mjuka kalufsen som hade en tendens att locka sig lite när den blev fuktig.
"Jag ska bara ställa in några av dina presenter här." förklarade hon.
Dinah ställde upp en flaska Spiderman-schampoo, badbomber och grodor med grön badolja i på kakelbänken vid badkarets huvudända.
Denny passade på att stänka lite vatten på mamma och skrattade glatt åt sitt lilla påhitt.
"Din lilla rackarunge!" skrattade Dinah och kittlade pojken.

De hörde ytterdörren öppnas och stängas och Denny klättrade snabbt och smidigt ur badkaret.
"Pappa är hemma!" hojtade han ivrigt.
Han sprang ut ur badrummet, men gav ifrån sig ett litet blygt skri när han kom på att han var naken och rusade in igen.
Dinah svepte in pojken i ett badlakan.
"Torka dig lite och klä på dig först. Pappa går ingenstans."
"Näää... men han har varit bortrest i flera dagar ju..." flämtade Denny ivrigt.
Mamma gav honom en kram.
"Ja, jag vet att du har saknat din pappa."
Denny nickade.
Mitch Jackson uppenbarade sig i dörröppningen. Han log mot sin fru och sin yngsta son.
"Jag tyckte väl att jag hörde välbekanta röster här inne." sa han och log kärleksfullt.
Denny flög upp i pappas famn och Mitch höll om pojken hårt.
"Grattis på födelsdagen, min lilla kille. Förlåt att jag missade din födelsedag och ditt party."
Denny log.
"Äsch... det gör inget. Du är ju hemma nu!"
Sedan gav han sin far en finurlig blick.
"Har du några presenter med dig...?"
Dinah och Mitch skrattade.
"Ja, det kanske jag har." sa Mitch hemlighetsfullt. "Klä på dig först, så ska vi se om jag inte kan trolla fram några paket sedan."

Den ivriga lilla pojken sprang in på sitt rum och drog på sig mjukiskläder - fast bara byxorna, han var alldeles för ivrigt för att bry sig om att ta på sig en tröja också.
Sedan hoppade han upp i soffan där storebror Cameron och storasyster Cordelia redan satt.
Pappa lade upp några paket på soffbordet och det dröjde inte länge förrän Denny drog upp de färgglada snörena och jublade över alla coola saker som låg i askarna.
Överväldigad tackade han sin pappa för allt.
Sedan tackade han mamma, Cameron och Cordelia för alla presenter de givit honom - trots att han hade tackat dem flera gånger redan.
"Du är värd allt fint och coolt, Denny." sa Cordelia och kramade om sin lillebror.

Pappa slog sig också ner i soffan och satte Denny i sitt knä.
"Du ska få en sak till." sa han och gav Denny ett fotografi.
Denny såg länge på fotot. Hans ögon blev stora som tefat och snart började de glittra av ren glädje.
"Ska jag... ska jag få en gecko-ödla? Va, ska jag...?!"
Pojken var nu så överraskad och ivrig att han bara kunde flämta fram orden.
Pappa log ömt och nickade.
"Du och jag ska hämta honom i djuraffären på måndag." berättade han. "En ny liten gecko som längtar efter dig."
"En gecko! Yaaaaay!!!" jublade pojken. "Äntligen ett riktigt, levande husdjur!"
Storebror Cameron log och rufsade om lillebrors hår.
"Awesome va? Ett djur som du inte blir alldeles sjuk och allergisk av."
"Super-duper-awesome!" instämde en lycklig liten Denny.
Han hade alltid varit så himla arg på sin astma och sina allergier som hindrade honom från att få en hundvalp eller kattunge. Men nu skulle han alltså få en liten gecko-ödla, ett djur som han tyckte var super-coolt och sött.

Det var en mycket lycklig liten kille som stoppades i säng av mamma och pappa sent den kvällen.
"Jag har haft en så jäkla bra dag!" sa han.
Sedan gäspade han stort. Han hade fått stanna uppe mycket längre än vanligt, tack vare födelsedagsfirande och pappas hemkomst.
Mamma och pappa kramade och pussade lilleman god natt och stoppade om honom.
En stund senare somnade Denny, med ett stort leende i sitt söta ansikte.

”Piss-ungen”

*
En början: #844
Tack fina Anitha för din ”börja”! :) 

Någonstans i en liten svensk småstad. Juni 1975

Maria sparkade på cykeln och såg den ramla omkull med ett högt brak.
"Där fick du, dumma unge.” mumlade hon och sparkade till den en gång till.
"Det där var väl onödigt…” sa Petra och ställde upp cykeln.
”Näe.” sa Maria och såg att rastvakterna kom gående. "Skynda dig. Vi måste härifrån."
Flickorna sprang iväg och gömde sig bakom boden där skolans leksaker förvarades.
Rastvakterna tittade runt bland cykelställen och stod och diskuterade en lång stund innan de gick in på skolgården igen.
"Varför sparkade du på Tims cykel?” viskade Petra.
"Han är dum."
"Vad menar du med dum? Retas han, eller?"

Maria himlade med ögonen, så överdrivet mycket att Petra nästan trodde att ögongloberna skulle försvinna in i skallen på henne.
”Näe… han är dum i huvudet, det vet du väl.” förklarade Maria. ”Han fattar ju ingenting och det är hans fel att lektionerna tar så lång tid.”
Nu var det Petras tur att himla med ögonen och hon suckade djupt.
”Tim är inte dum i huvudet! Det är väl inte hans fel att han tycker att skolan är svår?”
Maria fnyste.
”Snälla nån… han är ju efterbliven. Och han luktar illa.”
Nu kokade Petra av ilska.
”Näe, vet du vad…!” fräste hon. ”Undrar just vem det är som är dum här…"
Petra tillade:
"Och du är så elak, så jag vill inte vara vän med dig mera!”

Maria verkade inte bry sig om kompisens arga ord. Hon hade nu fått syn på en mager liten gestalt i slitna kläder borta vid cykelställen.
Med ett stort flin i ansiktet och bestämda steg gick hon fram till pojken.
”Varför har du en sån där ful blå cykel, stinkis?” sa hon i riktigt försmädlig ton.
Pojken svarade inte. Han bara tog sin gamla cykel och ledde den medan han gick bort mot skolgrindarna.
”Ajöss piss-unge!” ropade Maria efter honom.
Tim skyndade sig bort från skolgården. Han ville inte att någon skulle se att han grät.

* * *

På bron över ån stannade Tim och såg ner i vattnet. Det ilade i magen och hans fingrar kramade broräcket.
Ingen kommer att sakna mig och min cykel om vi försvinner ner där… Jag är ju bara en piss-unge…
Han slängde ner cykeln först. Den lands med ett stort plask och sjönk.
Ännu en snyftning riste pojkens kropp.
Snart följer jag efter.
Men just som han samlade mod för att klättra över broräcket kände han en varm hand på sin.
”Tim, vill du gå och äta glass?” frågade flickan som nu stod intill honom.
”Jag… jag har inga pengar…” sa Tim skamset och såg ner i vattnet igen.
Petra tog milt tag om hans axlar och vred honom mot sig.
”Men det har jag.” sa hon och log sitt fina leende. ”Vill du ha glass så bjuder jag såklart.”
Tim snyftade till igen.
”Ingen har bjudit mig på glass förut. Ingen i skolan i alla fall.”
Petras ögon blev blanka och hon bet sig hårt i läppen. Tim undrade om hon också var på väg att börja gråta.
Men istället log hon igen.
”Då är det på tiden!” sa hon.
Och så slog hon armarna om Tim och kramade honom.

* * *

En stund senare gick två små 10-åringar hand i hand mot glasskiosken på torget.
Försommar-solen lyste varmt på barnen och luften var full av glädje.
Nu när Tim gick här med Petra mådde han bra. En känsla han inte var van vid.
Petra var så snäll, det hade hon alltid varit.
När Tim sedan tänkte på en djupa åns vatten ryste han.
”Tim…” sa Petra, eftertänksamt och allvarligt. ”Du får aldrig hoppa från bron. Lova det. Mitt hjärta kommer att gråta för alltid om du dör.”
En tår föll ner på Petras kind.
Tim såg på henne, alldeles storögd.
Åh Petra… fina Petra. Tänk att hon vill vara snäll mot mig - en liten piss-unge…!
Tim samlade mod och tog ett djupt andetag.
Sedan kramade han Petra.
”Jag vill inte att ditt hjärta ska gråta för alltid.” viskade han med en stor gråtklump i halsen.

Happy Birthday, Holly! 17/3 2015

Happy Birthday, Jordan! 3/3 2015

Skrivpuff - 1 Mars 2015

*
Ta en bok. 
Slå upp sidan 18.
Skriv en text baserad på fjärde meningen på sidan.

Oak Park, New York. Sommaren 1964

"Gör dina pappa nåt så att du får såna märken?"

"Va...?!"
Alessia "Allie" Salerno stirrade argt på skolsköterskan.
"Dina blåmärken, Alessia. Hur har du fått dom? Du kan berätta för mig om nån gör illa dig." frågade skolsköterskan och strök flickan över håret.
Allie drog undan huvudet och slet till sig sina kläder som låg intill henne. 
Hon hade ingen lust att sitta här i bara trosorna längre och lyssna till någon kärrings insinuationer.
Okej, skolsköterskan var snäll och så, men Allie önskade att hon kunde sluta lägga sig i så mycket.
Jodå, farsan kunde spöa henne ibland när han var arg och full - rätt så rejält också om han tyckte att hon förtjänade det, men det var inget hon tänkte sitta här på bristsen och gråta ut om.
"Det är inte min pappa som har gjort dom." svarade Allie.
Men mer än så sa hon inte, för hon ville inte prata om pervot Garvey heller, bensinmacks-killen som typ dreglade över henne och hade utsatt henne för ett våldtäktsförsök nere på stranden kvällen innan.

Allie gled ner från undersökningsbritsen och slog armarna över sin tunna, outvecklade flickkropp.
"Kan jag klä på mig nu?"
Skolsköterskan suckade.
"Ja, klä på dig du, lilla vän."
Allie suckade lättat och drog snabbt på sig sin klänning och sandalerna.
Flickan svor tyst över att mamma inte låtit henne ha jeansshorts och T-shirt idag, klädesplagg som hon brukade ha.
Men jeans och T-shirt dög inte när man var bortbjuden på middag, sa mamma.
Så fort Allie fått på sig kläderna skyndade hon ut ur sköterskans rum.
"Adjö, lilla Alessia." ropade skolsköterskan efter henne.
Flickan svarade inte, hon hade alltför bråttom att komma därifrån.

Bedrövad och oroad över vad hon sett på flickans magra kropp, slog sig skolsköterskan ner vid skrivbordet och öppnade en mapp innehållande flickans journal.
Hon tog ett nytt papper, skrev dagens datum och ett par anteckningar om dagens undersökning av flickan.
Under min rutinundersökning av Alessia Salerno, född 27 November, 1950, upptäckte jag flera blåmärken på flickans kropp: på ryggen, överarmarna (nära axlarna, och på insidan av låren.
Flickan vägrade att prata om hur blåmärkena uppstått, men jag misstänker stark att hon har blivit misshandlad.

När skolsköterskan skrivit klart i journalen gick hon bort till rektorsexpeditionen och lämnade en kopia av sina journalanteckningar till rektorns sekreterare.
Sedan ringde hon till Alessias hem och pratade med flickans mor om vad hon upptäckt idag.
Till sin stora förskräckelse fick skolsköterskan veta att den stackars tösen hade blivit överfallen kvällen innan.
Det arma lilla barnet... Om hon bara hade berättat för mig...

---