Sommarkalendern 2014 - del 6

*
17 Juni

Vädret nere vid sjön var härligt; soligt, utan att vara alltför varmt.
Emilia satt på längst ute på bryggan. Hon vispade med fötterna i vattnet och njöt av sol och sommarlovs-frihet.

Intill bryggan flöt en en gammal vit motorbåt av trä. Den var sliten så det förslog och den saknade motor.
 I båten satt Tony och såg fundersam ut.
"Man kanske kan skaffa åror till en istället."
Emilia lade sig på mage på bryggan och såg på honom. Hon log mjukt åt Tonys funderingar.
"Nja… det är nog ingen idé. Den där båten klarar knappt fem minuter på sjön längre. Den duger bara till kaffeved, det säger farbror Nisse iallafall."

Hon skrattade till.
"Så kliv upp ur båten, om du inte vill bli alldeles blöt om fötterna."
Tony log och klättrade upp på bryggan. Han slog sig ner intill Emilia.
"Jag antar att du inte vill renovera båt i sommar alltså?" sa han.
Emilia satte sig upp. Hon skakade på huvudet.
"Nej, jag tor inte det du." log hon och strök Tony över håret. "Vi får hitta på nåt annat äventyr."

Tony nickade.
"Gå på spökjakt eller så?" föreslog han.
Emilia skrattade.
"Jo du, det vore nåt det. Men du, om vi träffar på ett spöke, vad ska du säga då?"
Tony tänkte efter en stund, sedan ryckte han på axlarna.
"Inte vet jag… fråga om dom vill ha lite fika kanske?"
De skrattade åt tanken på att bjuda spöken på läsk och kakor.

Såhär i solskenet, tillsammans med Tony, kände sig Emilia inte så illa till mods när hon tänkte på spökerier.
Men hon hade inte berättat för Tony om de mystiska ljuden, skuggorna och skepnaderna hemma på herrgården.
Rysliga saker som gav henne kalla kårar och som gjorde att hon vägrade vara ensam hemma.

Tony lade försiktigt och lite blygt sin hand på Emilias.
"Vad tänker du på?" frågade han. "Äventyr." svarade Emilia.
Tony såg intresserat på henne.
"Jaså? Berätta." bad han ivrigt.
Ja, kanske skulle hon berätta om rysligheterna för Tony iallafall…? Det kunde kännas skönt att dela upplevelsen med någon.

Sommarkalendern 2014 - del 5

* 
16 Juni 

"Åh…! Jordgubbar till frukost!" utbrast Colette förtjust.
Flickans ögon lyste som om hon fått en jättefin present.
Pappa Krister log mot sin minsta telning.
"Ja, du älskar ju jordgubbar. Nyttigt är det också, dom kanske håller din järnbrist borta."
Han lät en aning orolig på rösten när han sa det där sista. Lilla Colette hade länge haft en del problem med mat, på grund av de fruktansvärda förhållanden hon levt under i sitt och Tonys gamla fosterhem, och hon var fortfarande liten för sin ålder.
Tonys förhållande till mat hade inte heller varit helt okomplicerat, men inte så allvarligt som lillasysterns.

Colette nickade. Hon log när hon tog för sig av de röda läckerheterna och hon klickade dessutom upp två skedar med vaniljkvarg på sin tallrik. Perfekt och lätt sommarfrukost.
"Det här är ju faktiskt bästa järnmedicinen." sa hon och bet njutningsfullt i en jordgubbe. "Och sååå gott som frukost."
Hon tyckte så mycket om den här sortens "medicin". Vanliga mediciner brukar ju sällan smaka gott, men det gjorde jordgubbar. Och det var skönt att slippa järntabletterna som hon mått så konstigt av.

"Du sparar väl några jordgubbar åt mig?" skojade Tony som höll på att bre en smörgås.
"Mmmm… kanske det." skrattade Colette.
Hon sköt över skålen med de röda bären till sin storebror.
Sedan såg hon lite fundersamt på sin tallrik.
"Tänk... innan vi kom hit hade jag aldrig ätit jordgubbar," mindes hon. "och då var jag ändå sex år…"
Tonys ögon blev blanka och han svalde en klump i halsen.
 Det var svårt att tänka på åren hos fosterfamiljen, den mörka tiden innan de som utav ett under blev räddade från Helvetet på Jorden och sedermera adopterade av Helena och Krister.

Även mamma Helena och pappa Krister fick nu tårar i ögonen när Colette pratade om Den Mörka Tiden.
Hon ville sällan prata om det och när hon gjort det så obekymrat kändes det lite extra i hjärtat.
"Men nu får jag så mycket jordgubbar jag vill." sa lilla Colette glatt och mumsade i sig sin goda sommarfrukost.
"Ja," flinade Tony. "snart växer det väl ut jordgubbar ur öronen på dig, syrran."
Skrattet som kvillrade ur Colette lät som en frisk vårbäck.

Sommarkalendern 2014 - del 4

*
15 Juni 

Tony tog genvägen över gärdsgården på sin väg till herrgården där Emilia bodde.
En mager gammal man som gick med stöd av sin hemsnickrade käpp stannade till på sin promenad, såg mot tonårspojken och log.
"Det där väcker minnen, ska han veta. Jag vet inte hur många gånger jag har flängt över dom här gärdsgårdarna i mina dagar."
Tony log tillbaka.
"Det är en ganska praktisk genväg ibland."

Mannen skrockade vänligt och hans ögon log varmt.
"Ja, det må jag säga. Det är lilla Emilia han har brått till nu, förstår jag."
Tony blev varm om kinderna och slog ner blicken. Men sedan såg han upp på den gamle och nickade glatt.
"Ni två är allt ena fina ungar." sa mannen. "Det är härligt att se att ni har funnit varann."
Mannens ord värme i Tonys hjärta. Han brukade själv tänka att det var tur att Emilia hade blivit hans vän.

"Tony, du och Emilia kan väl titta in till mig nån dag och dricka lite sockerdricka och prata gamla minnen?"
Tony sa att det gjorde de så gärna. Han tyckte så mycket om den här farbrorn. Trevligare granne fick man leta efter.
Han sade adjö till gamlingen och skyndade vidare över den regndropps-glittrande ängen.
Den gamle vinkade till pojken och fortsatte sin vandring på landsvägen.

Foto © Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 3

*

14 Juni

Regnet smattrade hårt mot fönsterrutorna. På grund av brist på sol och värme kändes det inte precis som sommar idag, men det var ändå rätt så mysigt på något sätt, vädret. Lugnande att lyssna till.
Emilia satt uppe på vinden hemma i herrgården och tittade igenom sina förvaringsboxar med minnessaker.
Hon lyfte på locket till den stora rosa kartongboxen och adrenalinet hajade plötsligt till i hennes flickkropp. Där, överst i boxen, låg skolkatalogerna från hennes gamla skola.

Emilia tog upp skolkatalogen som låg överst, bläddrade fram till sin klass och tittade på sig själv som 11-åring och på alla klasskamraterna.
Nu var Emilia 15 år, hon skulle fylla 16 till hösten, men alla minnena från "den gamla tiden" - tiden innan flytten från stan - gjorde fortfarande ont.
Glåporden, uteslutningarna från de andras lekar, blickarna, viskningarna och fnissen bakom ryggen.
Hon svalde en snyftning.

Först tänkte Emilia ta med sig skolkatalogerna ner och slänga dem i soporna, men så ändrade hon sig. När hon blev äldre kanske hon skulle få lust att bläddra i de där katalogerna igen, så slänga dem vore synd. Hon lade tillbaka dem i förvaringsboxen igen, fast längst ner

"Emilia!" ropade pappa där nerifrån. "Har du fastnat i spindelnäten där uppe?"
Det fanns mjukt skratt i hans varma röst.
Emilia skrattade också.
"Nejdå pappa. Jag kommer ner nu."
Hon lade de smärtande minnena ifrån sig och gick ner från vinden.
Det var dags att göra sig i ordning. snart skulle hon och bästa vännen Tony åka in till stan för att gå på bio.
Det såg Emilia fram emot. Hon hade ett stort leende på läpparna när hon gick ner från vinden.

Sommarkalendern 2014 - del 2

*
13 Juni

Colette satt längst ner i trädgården, innanför rosenbuskarna. Hon hade en bok i knät och intill henne stod ett glas Hallonsoda och ett fat med nybakade småkakor.
Hon trivdes bra här i sitt rosenslott, hit kom inga jobbiga tankar eller onda drömmar.
Hon älskade trädgården och hon älskade det stora huset, fristaden som hade varit hennes hem i snart sex år.
Varje kväll när hon gick till sängs tackade hon sina skyddsänglar för att hon fått komma hit. Aldrig mer skulle hon behöva vara rädd för att straffas om hon gjorde det allra minsta lilla fel.

Colette ryste till och skakade på sig, gjorde sig av med några mörka tankar som ändå försökte nästla sig in i hennes paradis.
Hon kände sig bättre till mods när hon nu hörde välkända, trygga röster i trädgården. Där fanns mamma, pappa och storebror Tony.

Colette log. Hon var bara omgiven av trygghet nu, inget eller ingen att vara rädd för.
Solskenet värmde alldeles lagom mycket och Hallonsodan och kakorna smakade så gott.
"Det här är livet." suckade Colette förnöjt.

Foto: Dakota Quinn Diamond

Sommarkalendern 2014 - del 1

*
12 juni

Första dagen på sommarlovet hade just börjat gry. Tony vaknade till doften av nybakat frukostbröd, och lillasyster Colettes mjuka röst som försiktigt framförde Here Comes the Sun.
Tony log medan han sträckte på i sängen och han log fortfarande när han gick bort till fönstret och drog upp rullgardinen för att släppa in lite fräsch sommarluft.
Solen sken och på himlen, lika ljusblå som en vattenfärgsmålning, flöt ulliga, vita moln.
Fint väder, inte illa.
Skräcken från nattens mardrömmar försvann, fördes bort av den lätta sommarbrisen som smekte hans ansikte.
Tony kände sig lättad och glad och han började sjunga med i låten.

När Colette hörde att hennes bror var vaken kikade hon i hans rum.
"God morgon." hälsade hon.
"God morgon." gäspade Tony.
Colette fnissade.
"Du är en sömntuta."
Tony skrattade mjukt.
"Ja. Men det är ju sommarlov." svarade han, i ännu en gäspning.

Innan de gick ner för att äta frukost skrev Tony snabbt ner några ord i sin känslobok, en anteckningsbok där han varje dag skrev sina känslor.
Den här morgonen skrev han inte så utförligt. Men Tony tyckte att dessa små ord fick räcka, för nu.

Torsdag, 12 juni. Sommarlov. 
Here Comes the Sun.
Preludium till en bra dag.

*

Grattis Chloe! 4 Juli 2014

* 

Grattis Chloe!

*
4 Juli 2014
*

Grattis Charli! 4 Juli 2014

* 

Grattis Charli!

*
4 Juli 2014
*

Skrivarbloggen 5 år!

* 

Grattis 
*
Skrivarbloggen 5 år!!! 


19/6 2014
*

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 3

*
Efter en stund satt Maxine på sin stol igen och mumsade äntligen på sin smörgås med jordnötssmör.
Hon såg ut att fundera på något.
”Vet ni vad jag skulle vilja ha?” frågade hon.
Mamma och Jason började gissa på olika saker: cykel, gosedjur, strandleksaker.
Maxine skakade sakta på huvudet.
”Mmmm… sandleksaker kanske och nåt gosedjur. Jag samlar på gosedjur ju.
Hon såg allvarlig ut när hon tillade:
”Men det jag menade var faktiskt en lillebror. Det är vad jag önskar mig. En lillasyster går också bra.”
Flickan kröp upp i mammas knä.
”Ni kan göra en baby.” sa hon bedjande.
Jason hade just tagit en klunk apelsinjuice och nu höll han på att sätta drycken i vrångstrupen.
Audrey kvävde ett litet skratt.
”Maxie… man kan inte göra en baby, bara så där.”
”Jooo…” sa Maxine sakligt och nickade allvarligt. ”En pojke i min skola, han går i fyran, han har sagt att mammor och pappor kan göra bebisar lätt som en plätt.”

Flickan började förklara - det var liksom bäst tyckte hon, ifall mamma och Jason inte visste.
”Mammor har ägg i magen. Pappans grodynglar simmar och flyttar dit
- och så kommer det bebisar från ägget. Visste du inte det, mamma? Du har ju gjort mig.”
Nu kunde inte Audrey låta bli att le.
”Ungefär så går det till. Men vi ska inte ha nån baby, Maxine. Vi har ju dig.”
Hon pussade sin lilla unge på pannan.
Maxine tycktes acceptera detta.
”Okej då. Men nu vet ni iallafall att mammor och pappor gör så.”

Hon funderade en stund.
”Men mammor och pappor kan ha fosterbarn också - som Joanne och Martin har.”
Maxine var själv fosterbarn, sedan ett år tillbaka, och hon hade fostersyskon. Hon träffade bara sin mamma och Jason ibland.
Hon såg fundersam ut igen.
”Fast… man kan inte köpa bebisar, det går inte. Det finns inga bebisar i nån affär ju.”
Jason skrattade ömt och svepte upp Maxine i sin famn.
Vad jag älskar den här lilla ungen och hennes funderingar…!
Audrey tänkte samma sak.

Maxine såg plötsligt riktigt finurlig ut och hon log sitt bästa solskensleende.
”Man kan köpa gosedjur.” sa hon menande.
Hon såg från mamma till Jason för att se om de fattat den lilla subtila ”hinten”.
”Idag är din lyckodag, Maxie.” sa Jason. ”Vi ska nämligen gå till det där stället där man får göra sina egna gosedjur.”
Han blinkade åt Audrey som nickade åt den spontana planen.
”Yaaaay!” tjöt Maxine och sken upp som om hon just vunnit en miljon dollar.
De vuxna blev varma i hjärtat när den lilla solskensungen jublade av glädje
och sedan pussade och kramade dem som tack.
Ett gosedjur var nästan lika bra som en liten baby-bror, tyckte Maxine.

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 2

* 
Jason fixade frukost medan Maxine satt på diskbänken och tittade på.
”Det blir stökigt.” påpekade hon och såg menande på odiskade plastbunkar och stekpannan med äggröra i.
”Stökigt?”
Jason höjde på ögonbrynen och skrattade till.
”Menar lilla Miss Logan-Clarke att jag stökar till?”
Maxine nickade, snappade åt sig en vit brödskiva och sträckte sig efter burken med jordnötssmör.
Jason erbjöd sig att hjälpa henne, men då meddelade Maxine artigt men bestämt att hon minsann kunde bre en smörgås själv.
”Jag fyller sex år den 25:e september, du vet.” påminde hon och letade efter en lämplig kniv att bre med.
Jason gav henne en vanlig, ofarlig matkniv, sedan gav han henne en kram.
”Jag förstår. Du börjar bli stor. Ska du ta körkort snart också?” skojade han.
Maxine fnissade och himlade med ögonen.
”Nääää, dummer. Om tio år får jag ta körkort, duh!”
Hon fick ännu en kram, plus massor med ”pruttande” pussar på kinden.
Maxine kiknade av skratt.
”Hallå, jag försöker göra en macka ju!” protesterade hon.
Men hon övergav sin jordnötssmör-smörgås, lade armarna om Jasons hals och kramade honom hårt.
Åh, vad hon älskade sin mammas pojkvän, han var så rolig och snäll - och lite knasig.

Jason höll tösen i famnen och gjorde klart äggröran samtidigt. När den var klar satte han ner Maxine på golvet och dukade fram all frukostmat på köksbordet.
Maxine klättrade upp på sin stol och bredde klart sin smörgås.
När hon var klar med smörgåsen drog hon till sig mjölkpaketet och började kämpa med det.
Hennes min var koncentrerad när hon försökte hälla upp dryck ur det fulla paketet. Flickungen andades knappt.
Hon lyckades hälla upp mjölk i ett glas, men det fylldes snabbt och till råga på allt välte det. Mjölk rann ner på golvet.
Då blev Maxine arg.
Hon fick vredesutbrott ibland och detta var ett sådant. Hon utbrast ett ilsket ”Aaaaargh!” medan hon gled ner på golvet, där hon blev liggande i en arg och gråtande liten hög.
Audrey kom springande. Hon lyfte upp sin lilla dotter i famnen.
”Älskade unge, det gör inget, det var bara lite mjölk och glaset gick inte sönder.”

Maxine fortsatte ändå att gråta.
”Jag ville hälla upp mjölk själv, jag kan det!”
”Det vet vi älskling.” lugnade Audrey. ”Du kan ju massor med saker.”
Jason nickade instämmande.
”Men just det där paketet var nytt, då är de svårare att hälla ur.”
”Det var tungt.” erkände Maxine.
Hon gav ifrån sig en sista liten snyftning och torkade tårarna.
”Jäklarns mjölk.” fnyste hon.
Audrey andades ut, lättad över att dotterns meltdown inte hade hållit i sig så länge den här gången. Vissa gånger kunde barnet gråta eller skrika i nästan en timme.
”Ja, det var ett dumt mjölkpaket.” tröstade Audrey. ”Men nu behöver du inte vara ledsen mer. Jag ska torka upp det där.”

Morgonmys och Maxine-funderingar - del 1

* 
California. Sommaren 1999.

”God morgon!” hälsade en pigg och glad röst.
Audrey Logan öppnade sömnigt ögonen och log mot det lilla lockhåriga solskenet som var hennes dotter.
Det pyjamasklädda barnet, som satt grensle över Audreys mage, log med hela ansiktet.
”God morgon, Maxine.” sa Audrey ömt. ”Har du sovit gott?”
Maxine nickade.
”Jadå, fast solen väckte mig tidigt.”
”Ja, det må jag säga.” gäspade Audrey.
Hon sneglade på klockan.
”Bara halv nio. Åh Maxie... vi som kom hem så sent igår kväll... Älskling, har jag inte sagt att du får leka själv en stund om du vaknar tidigt?”
Maxine funderade på detta. Sedan nickade hon.
”Jooo… Fast vet du mamma, jag har lekt själv, en jättelång stund. Men nu ville jag väcka er.”

Audreys pojkvän Jason gäspade. Även han såg sömnigt på Maxine.
”Med lilla piggelin här behöver vi ingen väckarklocka.” sa han och rufsade i om flickungens skruvlockar.
”Näää...!” sa Maxine glatt och klättrade över till Jason istället och satte sig till rätta på hans mage. ”Jag är en super-bra väcknings-klocka.”
Audrey föreslog att de skulle försöka somna om, men hon blev snabbt nerbuad av Maxine.
Barnet skakade på huvudet och visade två tummar ner, samtidigt som hon klart och tydligt mässade ”buuuuu!”.
Jason lyfte bort Maxine från sin mage och lade henne mellan sig och Audrey i sängen.
”Försök sova lite Maxie.”
Maxine slöt ögonen - i två sekunder.
”Nope, min kropp har sovit färdigt!” proklamerade hon när hon slog upp sina stora blå igen.

Hennes mamma suckade. Det skulle nog inte bli någon mer sömn den här morgonen.
Maxine imiterade sucken, på ett överdramatiserat sätt.
Jason skrattade åt det och puffade sin flickvän i sidan.
”Hörru Audrey, det verkar som någon här tycker att du är en sömnig latmask.”
”Sömnig latmask!” fnissade Maxine förtjust.
Jason drog på sig ett par kalsonger under täcket, sedan svängde han benen över sängkanten och svepte upp Maxine i famnen.
”Kom lillskrutten, så går vi och fixar frukost.” sa han och kittlade flickan på magen.
Den lilla fnissade, både förskräckt och glatt på samma gång.

Skrivpuff 27 april 2014 - Alex och Holly

*
Rygg
* 
Sun City, California. Våren 2011

17-åriga Alex låg på sin säng, endast iklädd sina pyjamasbyxor.
Hollys fingertoppar killade lätt hans nakna rygg och det kändes så himla skönt att han nästan somnade.
Hennes beröring gjorde att det pirrade härligt i hans taniga pojkkropp,
samtidigt som det gjorde honom lite blyg.
Han ryste till en aning när beröringen blev lite mer intensiv. Han blundade och höll nästan andan.
Holly såg på honom och log.
”Du, sötis… säg till om det kittlas.”
”Mmmm…” mumlade Alex.
Holly skrattade glatt. Hon visste att han egentligen aldrig skulle erkänna om det kittlades - nej, istället skulle han verka så oberörd som möjligt - hur svårt det än var att hålla sig för skratt. Typiskt Alex.

Nu satte sig Alex upp och såg roat på sin bästa vän.
Han log och började förstrött tvinna en av hennes röda hårslingor runt sitt pekfinger. Han gjorde omedvetet så ibland när han var blyg eller generad och inte riktigt visste vart han skulle ta vägen.
”Jag vet vad du tänker, Holly... men nu kittlades det faktiskt inte.”
”Vad bra.” log Holly och rufsade honom i håret. ”Är det skönt då?”
Alex nickade.
”Ja, det är det, så skönt att jag nästan somnar. Fortsätt.” befallde han.
”Ja men då så. Lägg dig ner igen då.” fnissade Holly och brottade milt ner honom.

Nu kände hon sig på extra busigt humör, så hon drog med fingertopparna längs Alex sidor och kände tydligt hans revben.
”Aaaaah! Inte där…!” pep Alex och skruvade på sig.
Han fnissade generat och gömde sig under täcket.
”Kom fram och ge mig en kram, gullunge.” fnissade Holly.
Alex gjorde som hon sa. Sedan såg han på Holly med en söt-trulig min som var så typisk honom. Hans blå ögon, inramade av långa mörka ögonfransar, glittrade busigt.
”Bara så du vet, det där kittlades inte alls.” sa han trotsigt och började kränga på sig sin pyjamaströja.

Holly fnissade ännu mer.
 ”Lögnare!” retades hon och hjälpte honom med pyjamaströjan.
Sedan började kyssa honom på halsen - ännu en av Alex känsligaste punkter - och hennes fingrar, som letat sig in under tröjan, rörde sig retsamt vid midjan.
Alex fnissade blygt och rodnade lite. Han skruvade på sig, men han lät henne fortsätta.
Lite pinsamt och läskigt var det förstås att bli kittlad (han var ju så extremt kittlig), men det var så mysigt att ha Holly så här nära sig.
De unga tu hade varit bästa vänner sedan Holly var 9 år och Alex 8 ½ år
och även om de inte "var ihop", som flickvän och pojkvän, älskade de varandra ofantligt mycket.

En stund senare låg tonåringarna intill varandra i sängen och pratade.
Holly killade Alex varma, lena rygg igen, ända tills Alex blev så avslappnad att han faktiskt somnade.
”God natt, min sötnos.” viskade Holly och gav honom en lätt puss på kinden. "Jag älskar dig."
Alex log i sömnen.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 3

* 
”Du Alex… Idiot-Philip får gärna ha dåligt uppförande som omdöme på sina report cards om han tycker att det känns bra för honom - men du ska väl inte riskera dina omdömen på grund av ett dumt bråk…?” sa Holly när de hade
gått en bit.
”Nej, jag ska väl inte det…” sa Alex tankfullt.
De slog sig ner i gräset och njöt av solen som värmde så skönt.
Alex log sitt charmiga leende och lade armen om Hollys axlar.
”Åh Holly… varför vet du alltid vad som är bäst för mig?”
Holly skrattade mjukt.
”Irriterande, eller hur.”
Alex nickade och rullade dramatiskt med ögonen för visa hur irriterande det var.
”Mmmm… mycket.” muttrade han.
Men sedan log han igen.
”Jag skämtar bara. Helt ärligt, jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till
utan dig.”
Alex var alltid omedveten om sin charm, men hans leenden och hans glittrande blå ögon fick alltid Hollys hjärta att smälta.

”Kom hit, gullunge.” fnissade hon.
Hon drog Alex intill sig och kysste honom på halsen, på det där sättet som kittlades extra mycket.
Alex fnissade och skruvade på sig.
”Hey…! Det där är ju tortyr!” protesterade han och drog sig undan.
Holly log ömt mot sin älskling som nu såg lite blyg ut. Hon kunde inte låta bli att retas mer med honom.
”Jag trodde detta var tortyr.” sa hon och började elakt att röra på fingrarna över hans revben, som kändes tydligt under hans T-shirt.
”Alltså tjejen… du är verkligen inte snäll!” skrattade Alex.
Nu rullade han bort från henne. Han lade sig raklång på rygg i gräset och blundade mot solljuset.

Holly lade sig ner intill honom, strök honom över pannan, smekte undan luggen som alltid föll ner i hans ögon.
Alex kikade på henne. Han log och såg lite blyg ut igen.
”Ska vi stanna här resten av dagen?” föreslog han.
”Det vore trevligt, nu när det äntligen är fint väder.” sa Holly. ”Men... vi har faktiskt tre lektioner kvar.”
Alex satte sig upp, suckade lite och flinade sedan.
”Skit i det. Vi kan skylla på att vi blev bortförda av aliens om nån lärare undrar om vår frånvaro.”

Holly skrattade.
”Ja, det går de säkert på. Knasunge.”
Alex fick en puss på kinden innan Holly ställde sig upp och drog upp honom från gräset.
Det var dags att gå in. Lunchrasten var slut.
”Vet om att du är det sötaste som finns?” frågade Holly.
Som vanligt när han blev generad visste Alex inte vad han skulle svara.
Han bara mumlade något om att Holly suttit för länge i solen.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 2

* 
”Tur att det inte var en stenvägg eller något annat hårt Philip slog dig mot,”
sa Holly bekymrat. ”för då hade du skadats ordentligt.”
Alex nickade.
”Ja, men nu gick det ändå bra. Det gjorde inte ens ont.”
Holly såg ändå en aning bekymrad ut. Hon stannade upp och såg forskande på Alex.
Lite ont måste det ha gjort. Philip tog oftast i lite för mycket när han bråkade med någon.
Holly strök Alex över ryggen.
”Är det säkert att du är okej?”
Alex kände efter.
”Helt säker.” svarade han.
Han sa inte till sin bästis att det faktiskt hade känts lite i ryggen. Och det skulle inte förvåna honom om han nu hade rombformade märken i skinnet efter Philips hårdhänta behandling.

Eftersom han fortfarande kände sig irriterad på Philip blundade han och räknade till tio för att lugna ner sig. Och till hans förvåning märkte han att knepet faktiskt fungerade rätt så bra den här gången.
Men hans sinnesro skulle snart brytas ännu en gång av hans ständige antagonist.
Alex berättade glatt för Holly att "räkna-till-10"-knepet fungerat den här gången. Sedan log han och gav henne en blyg och försiktig kram.
Då vrålade Philip Brower:
”Hey! Grodynglet, hångla inte för mycket med Holly nu, va!”
Philip skrattade åt sitt eget skämt.

”Grodynglet” skrattade inte, han drog inte ens på smilbanden.
Alex hade blivit retad för sin vänskap med Holly - en tjej - sedan han var 8 ½. Nu, nio år senare var det fortfarande inte kul.
Han gjorde sig redo att flyga på sin fiende, men Holly höll fast honom.
”Alex! Lugna ner dig nu, innan du hamnar i trubbel med lärarna också
- de står ju där borta.”
Alex knöt nävarna och flämtade argt. Men han lyckades till slut lugna sig och han gick med Holly bort mot gräsmattan och träden - en trevlig och rofylld plats vid skolgården.

Skrivpuff - 26 Februari 2014 - del 1

*
Välj fem ord på bokstaven A och skriv en text där minst två av dem ingår

Ambivalent • Antagonist • Allierad • Ambulans • Avgrund

Sun City, California. Våren 2011


Nästan alla elever på Sun City School var ute på skolgården under lunchrasten den här soliga vårdagen.
De allra flesta av high school-eleverna stod mest och hängde och försökte komma på något kul att göra. Men andra njöt faktiskt av solens ljumma värme efter flera dagar av regn och oväder.
Philip Brower verkade inte njuta av den här härliga dagen och den lediga stunden som lunchrasten gav. Nej, han var nog snarare ute efter bråk.
Utan anledning gav han Alex en elak tackling som fick den mindre och tanigare klasskamraten att tumla in i nätstängslet han stod intill.
”Oj, förlåt.” flinade Philip försmädligt. ”Jag såg dig inte.”
Alex blängde irriterat på sin antagonist och himlade med ögonen.
Skämten om att han var mindre än de andra high school-killarna hade för länge sedan blivit tröttsamma - åtminstone för Alex som under hela sin skoltid hade utsatts för dem.

Philip Brower däremot verkade aldrig tröttna på att retas och håna.
Det växande flinet som nu spred sig i hans ansikte provocerade Alex mer
och mer.
En liten hämndaktion måste ändå vara befogad ibland…? tänkte han.
Så den taniga 17-åringen rätade på sig, tog sats och tacklade han tillbaka.
Hans ilska gjorde att han fick in lite mer kraft i tacklingen än vanligt.
Philip, som absolut inte var beredd på detta tilltag, snubblade in i staketet.
”Vad i helvete gör du din lilla skitunge…?!” vrålade han.
Utan att vänta på svar tryckte han upp Alex mot nätstängslet och började upprepade gånger dunka in hans taniga kropp mot romberna.
”Vill du åka ambulans härifrån va?” spottade Philip ur sig medan han pressande Alex mot stängslet.
”Släpp mig!” fräste Alex och slet sig loss.
Han kände sig lite ambivalent nu. Skulle han slå tillbaka igen, eller bara ignorera Philip och gå därifrån?

Svaret fick han av en allierad, sin bästa vän Holly.
Hon lade en arm om Alex midja och drog bort honom.
”Kom nu, min lilla ligist.” sa hon och log. ”Låt dig inte falla ner i Philips idiotiska och våldsamma avgrund.”
Alex suckade. Men han visste att Holly hade rätt.
Han skulle bara råka i trubbel hos lärarna och rektorn om de såg att han bråkade och slogs.
Trubbel kunde leda till kvarsittning och i värsta fall avstängning - eller till och med relegering.
Hade han dessutom riktig otur då kunde hans socialsekreterare också börja tjafsa.

”Fosterhemsungar har ingen hyfs och fason.” sa en av tjejerna i hans klass
och såg menande på honom.
Alex gav henne ett ljuvt leende och motstod den barnsliga frestelsen att
räcka ut tungan eller visa ett uppsträckt långfinger.
”Brower är den som ständigt bråkar och är ohyfsad - och ändå är jag den som inte har nåt hyfs…?” suckade Alex.
”Ignorera deras idioti och lögner.” viskade Holly lugnande i hans öra.
Alex nickade.
”Jag försöker.” muttrade han. "Men det är inte lätt."
"Jag vet det, raring." sa Holly mjukt.
De två bästa vännerna började att gå bort från staketet och de irriterande klasskamraterna.

Skrivpuff - 25 Februari 2014

New York. Vintern 2001.

Kvinnan i 60-årsåldern log mot mannen och den söta mörkhåriga tonårsflickan i bilen intill.
Mannen såg bra ut. Och han var omhändertagande, han rättade till tösens säkerhetsbälte och ordnade med hennes kappa.
Flickan såg mot henne och vinkade.
Vilken rar tös. tänkte kvinnan.
Den stilige mannen sa han något som fick flickan att fnissa och så strök bort en hårslinga ur hennes ansikte.

Tessa Frye tittade ut genom bilfönstret, på de stora snöflingorna som föll och på de långa bilköerna.
De skulle nog bli tvungna att stå här ett bra tag. Men det gjorde inte så mycket, hellre det än att sitta i en kall buss tillsammans med de andra på väg hem efter en lång dags skolutflykt. Värme och en lugn resa var att föredra.
”Fryser du?” frågade hennes sällskap.
Tessa log och skakade på huvudet.
”Nej då, det är varmt här inne.”
”Säkert? Det finns en filt i baksätet.”
”Det är lugnt.” försäkrade Tessa honom. ”Jag klarar mig.”
Hon såg på kvinnan som satt i bilen närmast dem, log och vinkade till henne.
Damen vinkade tillbaka.
”Vem vinkar du till då, flirtar du med nån kille?” retades flickans sällskap och kittlade henne.
Tessa skruvade på sig och fnissade.
”Nej!” pep hon. ”Det gör jag inte. Jag vinkar till damen i den blå bilen där.”

Mannen såg också ut på snöovädret.
”Nej du Tessa Frye… vi kommer nog inte hem till Oak Park ikväll.” suckade han. ”Det här vädret blir bara värre och värre.”
Tessa nickade förstående.
Köra bil i sådant här väder var riskfyllt, till och med farligt, och även om de kom hem säkert skulle det ta väldigt lång tid.
”Väntar nån på dig där hemma?” frågade mannen.
Tessa skakade nekande på huvudet. Familjen (som ändå inte var hemma den här fredagen) trodde ju att hon skulle på övernattningsfest hos en klasskompis, vilket hon skulle ha gjort också, om hon och värdinnan inte blivit osams.

”Det ligger ett motell bara nån kilometer bort.” föreslog mannen och smekte Tessas rygg under jackan. ”Vi kan sova där i natt, så kör jag hem dig morgon.”
Tessas tonårshjärta bultade. Att göra något förbjudet var både lite läskigt och lockande på samma gång.
Det bultade i mannen också, fast inte lika mycket i hjärtat som i en annan del av kroppen.

För kvinnan i den blå bilen såg nog den stilige mannen och den söta flickungen ut som vilken far och dotter som helst, men hennes leende skulle nog slockna om hon visste hur det egentligen låg till.
Sanningen, att en 38-årig man - lärare i åttonde klass - just var iförd att ta med sig sin 14-åriga elev till ett hotellrum över natten. Men sådana sanningar fanns inte ens i den rara kvinnans vildaste drömmar.

❤ Happy Valentine's Day 2014 ❤

*

❤ Happy Valentine's Day! ❤

Skrivpuff - 11 februari 2014

*
Hopp

Den lilla flickan i svart klänning var så vacker och så oskyldig.
Han kunde inte låta bli. Med darrande hand rörde han lätt vid det långa vågiga håret.
Flickan stod där, tyst och allvarlig.
”Kom med mig.” sa hon, nästan viskande. ”Jag vill visa dig en sak.”
”Ja, gärna.” sa mannen.
Hans hjärta bultade och han kom på sig själv med att nästan slicka sig om munnen.
Nin tog mannen vid handen och ledde honom på den långa stigen.

När solen började sjunka vid horisonten ändrades landskapet de gick förbi.
Grönt gräs och färgglada blomster var plötsligt grå och svarta. Himlen hade samma färg som aska.
Efter vad som kändes som en evighet släppte Nin mannens hand och öppnade en svart järngrind.
”Gå in.”
”Vad gör vi här? undrade mannen.
Han såg frågande på flickan.
Då upptäckte han de två svarta vingarna på hennes rygg.
”Är du en… ängel?”
Flickan nickade och mannen svalde.
”Men jag är inte död.”
Han svettades och var ökentorr i munnen.
Flickans röst var lågmäld och aningens kall när hon svarade.
”Du kommer snart önska att du vore död. Detta är platsen dit barnasyndarna kommer.”

Minnesbilder blixtrade förbi mannen. Tydliga bilder, som om de stod på en utomhusbiograf.
En naken barnkropp. Hans hud mot hennes. 
Ett barns snyftningar. Rädda gråblå ögon. 
Hans händer om hennes hals. 
Den slappa lilla kroppen. Livlös.

”Jag kan aldrig leka mer.” sa Nin, samma lågmälda och kalla röst. ”Det finns inget hopp kvar för mig.”
För ett ögonblick tittade hon ner i marken.
”Min mor och far hoppas varje dag att dom ska få återse mig. Men det hoppet är borta...”

Nin såg anklagande på mannen.
Det sorgsna allvaret försvann och en antydan till ett leende lekte i hennes mungipor.
”Men jag kan få min hämnd på sådana som du. Jag är en alldeles särskild sorts barnängel nu. En dödsängel.”

Skrivpuff - 5 februari 2014 - del 2

*
”Men Ginger är ju en sådan fin katt,” envisades Denny. ”hon är så… näpen.”
Carmen log och strök Dennys kind.
”Du är näpen.”
Denny gjorde en grimas.
”Men hallå…! Jag är väl ingen kattunge heller?” småskrattade han.
”Du är iallafall lika busig som en, ’lillebrorsan’.” tyckte Carmen. ”Men du, lova att inte krama katter mer.”
Denny lovade att han skulle vara mer försiktig.
Cordelia gick in badrummet och hämtade hans astmamedicin och allergidroppar till de kliande ögonen.

”Du får krama tjejer istället, gullunge.” retades Carmen och petade honom i sidan. ”Du är väl en liten tjejtjusare?”
Tonårspojken log och skruvade kittligt på sig.
”Ha ha, du är verkligen jättekul.” mumlade han och rodnade lite.
Tänk att tjejer alltid skulle retas så här…
Men nu var det ganska bra, för syrran och Carmens knasiga humor hade fått honom att tänka på annat ett tag. Och den där idiotläkaren hade ingen plats i hans tankar mer.

Medan Denny tog sina mediciner och fortsatte att äta sin middag funderade han på vad han ville bli, förutom marinarkeolog.
Han hade många kreativa intressen, så det skulle nog inte vara så svårt att komma på något.
”Jag ska nog inte bli veterinär iallafall.” sa han glatt och nös tre gånger.

Skrivpuff - 5 februari 2014 - del 1

*
Välj ett ord vardera på följande bokstäver och skriv en text där minst två av dem ingår

Allergi • Näpen • Ödelägga • Marinarkeologi • Drömmar

Paradise, California. Hösten 2010

Cordelia Jackson och hennes bästa vän Carmen studerade intresserat Cordelias (nästan) 18-åriga lillebror som tankfullt satt och petade i sin middag.
”Hur gick det hos läkaren idag?” frågade Cordelia.
Denny ryckte på axlarna, sedan suckade han missnöjt.
”Läkaren är en idiot. Han ödelägger mina drömmar om att bli marinarkeolog. Han sa att jag inte ska hålla på med dykning, på grund av min astma…”

Cordelia påminde Denny om att han faktiskt hade en allvarlig kronisk sjukdom.
”Och när det blir dimma här i Paradise blir luften fuktig på ett sätt som väcker din astma till liv.” tillade hon bekymrat.
”Men den där läkartypen ska inte säga åt mig vad jag får och inte får göra.” sa Denny buttert. ”Och förresten, jag har faktiskt inte haft besvär av astman på länge.”
Just då bestämde sig pojkens luftrör för att protestera. Denny hostade lite och sedan nös han.

Cordelia lade huvudet på sned och såg misstänksamt på honom.
”Brorsan… har du möjligtvis klappat nån katt idag…?”
Denny skakade på huvudet. Men samtidigt kliade han sig i ögonen.
Han gjorde det så diskret han kunde för att inte syrran skulle märka något.
Men Cordelia var inte lättlurad. Hon kunde inte låta bli att skratta lite.
”Du har klappat en katt!”
Denny log fåraktigt.
”Nej, jag har kramat en katt. Grannens kattunge, Ginger.”
Tjejerna log och gav Denny varsin kram.
”Envisa unge…” sa Cordelia ömt. ”Jag vet att du tycker om den där kattungen, men du är allergisk!”