*
När de kom fram till Neptune's Canyon såg Alex ner i vattnet och flämtade till, en blandning av fascination och rädsla.
"Wow! Det är ganska högt..." sa han tvekande.
"Lägg av räkan," sa Scott. "det är inte högre än hopptornet i simhallen hemma."
"Man kan gå i från en klipphäll där nere också," sa en av de andra pojkarna. "men det är bara för mesar."
Alex bet sig eftertänksamt i underläppen.
Han ville inte vara en mes! Han ville vara lika tuff som de stora grabbarna,
trots att han var yngst och minst. Och han ville ha lika roligt som de.
Men det var ju så högt... kanske fem meter...
De äldre pojkarna hoppade glädjeskrikande i vattnet och till slut var Alex
den enda som stod kvar på avsatsen.
Ledaren Grady lade händerna på pojkens nakna axlar.
"Du behöver inte hoppa, Alex. Kom så går vi i från klipphällen där nere i stället. De andra ledarna sitter där."
Gradys beröring sände rysningar genom Alex magra kropp och tanken på det som hänt veckan innan började göra pojken skakig.
Alex vred sig ur det milda greppet.
"Jag ska våga..." mumlade han för sig själv. "Jag är ingen fegis."
Alex tog flera djupa andetag, för att peppa sig själv.
Sedan tog hans sats och tog språnget.
Rädslan tycktes försvinna i det lena vinddraget och under färden i luften kittlade det härligt i magen.
Det här är ju bättre än en tur i en berg-och-dalbana, tänkte Alex.
Han hörde Scott och de andra kompisarna heja på honom och de applåderade.
"Heja räkan! Du äger!"
"Yaaaaay!" jublade Alex.
Alex gjorde en perfekt landning och det var en mycket lycklig och stolt liten kille som stack upp huvudet ur vattnet.
Han såg på sina rumskompisar.
"Jäklar vad coolt!" utbrast han glädjestrålande.
"Var det inte du som var så skraj och inte vill hoppa nyss?" sa Scott och rufsade om Alex hår.
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, inte jag inte." fnissade han.
När de kom fram till Neptune's Canyon såg Alex ner i vattnet och flämtade till, en blandning av fascination och rädsla.
"Wow! Det är ganska högt..." sa han tvekande.
"Lägg av räkan," sa Scott. "det är inte högre än hopptornet i simhallen hemma."
"Man kan gå i från en klipphäll där nere också," sa en av de andra pojkarna. "men det är bara för mesar."
Alex bet sig eftertänksamt i underläppen.
Han ville inte vara en mes! Han ville vara lika tuff som de stora grabbarna,
trots att han var yngst och minst. Och han ville ha lika roligt som de.
Men det var ju så högt... kanske fem meter...
De äldre pojkarna hoppade glädjeskrikande i vattnet och till slut var Alex
den enda som stod kvar på avsatsen.
Ledaren Grady lade händerna på pojkens nakna axlar.
"Du behöver inte hoppa, Alex. Kom så går vi i från klipphällen där nere i stället. De andra ledarna sitter där."
Gradys beröring sände rysningar genom Alex magra kropp och tanken på det som hänt veckan innan började göra pojken skakig.
Alex vred sig ur det milda greppet.
"Jag ska våga..." mumlade han för sig själv. "Jag är ingen fegis."
Alex tog flera djupa andetag, för att peppa sig själv.
Sedan tog hans sats och tog språnget.
Rädslan tycktes försvinna i det lena vinddraget och under färden i luften kittlade det härligt i magen.
Det här är ju bättre än en tur i en berg-och-dalbana, tänkte Alex.
Han hörde Scott och de andra kompisarna heja på honom och de applåderade.
"Heja räkan! Du äger!"
"Yaaaaay!" jublade Alex.
Alex gjorde en perfekt landning och det var en mycket lycklig och stolt liten kille som stack upp huvudet ur vattnet.
Han såg på sina rumskompisar.
"Jäklar vad coolt!" utbrast han glädjestrålande.
"Var det inte du som var så skraj och inte vill hoppa nyss?" sa Scott och rufsade om Alex hår.
Alex skakade på huvudet.
"Nääää, inte jag inte." fnissade han.
Soundtrack/Låtlista