Skrivpuff - 11 juli 2011

Skriv om att vara vrång.

Sun City, California. September 2006.

"Ska inte vi till äventyrsbadet idag...?" frågade Holly när de stod utanför gympasalen.
Idrottsläraren skakade på huvudet.
"Ledsen, men då måste fler vuxna följa med, och det var ingen som kunde idag. Så nu ska vi ha en vanlig lektion."
"Orättvist!" sa Maxine. "Du lovade ju!"
"Ja, men nu blir det ändrade planer." svarade idrottsläraren.
Holly gav honom en sur blick.
"Man ska inte lova saker man inte kan hålla." sa hon snusförnuftigt.
"Nej exakt," instämde Maxine. "det är jäkligt taskigt."
Idrottsläraren spände blicken i Holly och Maxine.
"Inte vara vrånga nu flickor." sa han och log lite. "Och ni ska inte stå här och vara kaxiga bara för att ni håller på att få bröst."
Hans blick föll på Holly som var aningens mer utvuxen än lilla taniga Maxine.
Holly och Maxine tappade hakan. De trodde inte sina öron. Stod deras lärare verkligen här och kommenterade deras kroppar...?

"Äckel!" fräste Holly.
"Det där kallas sexuella trakasserier!" sa Maxine.
Idrottsläraren flinade och låste upp dörren till gympasalen.
"Hörru du, lilla mopsunge, gå nu in och plocka fram grejer till dagens lektion."
Maxine blängde på honom.
"Jag är inte din slav." sa hon torrt.
Idrottsläraren skrockade.
Diskret gav han den kaxiga lilla ungen en liten kärvänlig dask i baken, för att hon skulle skynda sig.
Maxine såg upp på honom med en mordisk glimt i de blå ögonen.
Hon sträckte upp handen och visade honom långfingret.
"Snuskhummer." väste hon.

Skrivpuff - 10 juli 2011

Skriv om att vakna.

Silver Beach, Sun City, California
September 2006

"God morgon Maxine, dags att vakna..." sa Joanne mjukt.
Maxine gnydde sömnigt och fortsatte att blunda.
Joanne log mot sin fosterdotter och strök henne över kinden.
"Du brukar inte vara så här morgontrött lilla gumman."
Maxine drog täcket över sig och borrade in ansiktet i kudden.
"Hur är det älskling? Mår du inte bra?"
"Jag är trött..." gäspade Maxine nerifrån det varma gömstället under täcket.
"Jag med, skolan borde börja senare." hördes en sömnig röst från dörröppningen.
Joanne tittade upp och såg leende på Maxines fosterbror Alex.
Pojken såg nyvaken ut och hans hår var extra rufsigt. Och han såg så tanig ut där han stod, klädd i endast pyjamasbyxorna.
Maxine sparkade av sig täcket och öppnade sina klarblå ögon.
"Mmm... skolan börjar alldeles för tidigt på morgonen..." suckade hon och satte sig upp.
Alex nickade instämmande. Han satte sig på sin systers sängkant.
"Stannade ni två uppe sent igår och såg den där skräckfilmen i smyg?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
"Är det riktigt säkert det?" log Joanne.
"Vi har aldrig sett någon skräckfilm." sa Maxine oskyldigt.
Lite för oskyldigt, tänkte Joanne. Vilka rackarungar de är. Och de håller ihop i vått och torrt - de är nästan som tvillingar.
Hon drog barnen intill sig och kittlade dem. Alex och Maxine fnissade och skruvade på sig.
Maxine kastade sig ner i sängen och försökte dra täcket över sig igen som skydd från kittlingsattacken.
Då såg Joanne några små runda blåmärken vid flickans nakna ryggrad.
"Maxie, har du gjort dig illa?"
"Va?" sa Maxine förvånat. "Näää..."
Flickan skakade på huvudet.
"Vad är det för blåmärken du har på ryggen då?" frågade Joanne.
Hon strök barnet över ryggen och undrade om inte Maxine hade lite feber också. Hon kändes lite varm.
Maxine drog sig undan beröringen. Joanne log lite, Maxine var så kittlig.
Men hon kunde inte låta bli att oroa sig för flickans hälsa. Det kanske var bäst att ringa till barnläkaren så att de kunde få en tid för undersökning.

Maxine, som hade registrerat den lilla förändringen i sin fostermammas humör, satte sig upp och såg storögd på Joanne.
"Vad är det?" frågade hon.
Joanne reste sig ur sängen.
"Jag tycker att vi ska boka en läkartid, så att någon kan titta på dina blåmärken."
"Inte just idag bara." sa Maxine.
"Jo vännen, det är bäst att vi får en tid så fort som möjligt."
Maxine reste sig snabbt upp. Plötsligt var flickan klarvaken.
"Men min klass ska på utflykt idag!" protesterade hon. "Vi ska ju åka till San Francisco och besöka Aquarium of the Bay, det vill inte jag missa!"
Joanne gav flickan en kram.
"Vi får se vad doktorn säger."
Maxine rynkade på ögonbrynen och knöt nävarna - ett säkert tecken på att hon nu började bli riktigt upprörd.
"Någon jäklarns doktor bestämmer inte om jag ska på utflykt eller inte!" skrek hon. "Jag vill inte till sjukhuset!"
Maxine satte sig ner på sängen och tjurade.
Alex hade suttit helt tyst och bara studerat sin syster. Nu stirrade han förfärad på henne.
"Maxine, du blöder...!"
Joanne såg också oroligt på den mörka rännilen som sakta rann ur Maxines näsa.
Hon sprang in i sitt och Martins sovrum och slog numret till barnläkaren.
"Bara så du vet: jag åker inte till sjukhuset!" ropade Maxine efter henne. "Jag är inte sjuk!"


Men Maxines protester hjälpte inte. Fyrtiofem minuter senare såg hon på hur blod från hennes armveck rann ner i en liten genomskinlig behållare.
"Jag är inte sjuk." sa Maxine trotsigt.
Men hon hade fått en sådan där otäck klump av oro och rädsla i magen. Och små tårar droppade ner på flickans mjuka kinder.
Maxine torkade bestämt bort tårarna.
"Jag gråter för att jag är arg - inte för något annat..." muttrade hon. "jag missar utflykten till San Francisco."
Joanne kramade hennes hand.
"Vi kan åka dit i helgen, älskling. Och du kan få välja en födelsedagspresent där."
Maxine log lite.
"Ni får provsvaret inom en vecka." meddelade sjuksköterskan.
Joanne bara nickade. Hon var livrädd för att provsvaret skulle bekräfta misstankarna som gnagt i henne ända sedan hon upptäckt blåmärkena på Maxines rygg och sett näsblodet.
Joanne bad tyst till alla högre makter att hennes älskade lilla Maxine inte skulle vara allvarligt sjuk.

Maxine gled ner från undersökningsbritsen och lade armarna om sin fostermor.
"Mamma Jo, jag älskar dig." sa flickan med sin mjuka röst.
Joanne slog armarna om den flickan, den lilla älsklingen som skulle fylla 13 år om en vecka, och kämpade för att inte börja gråta.
"Får jag glass till frukost?" bad Maxine.
Joanne skrattade genom tillbakahållen gråt och rädsla.
"Vad du vill älskling."
"Pannkakor med glass på kanske?" sa Maxine.
Joanne nickade och fick ännu en kram av Maxine.

SkrivPuff - 7 juli 2011

Skriv om en sommardoft.

Crystal Lake, California
Sommaren 2005

Dragkedjan till tältet drogs upp och en nyvaken Maxine klev ut i morgonsolskenet.
Flickan var endast iklädd ett par ljusblå trosor med små vita blommor på.
"Puh, vad varmt det är i tält!" flämtade hon. "Jag vill bada. Mamma, bada med mig."
Maxine pekade bort mot den runda sjön.
Audrey skakade på huvuet.
"Bada, i det där iskalla vattnet? Nej tack Maxine, jag är inte galen."
Audrey drog ett bloss på sin hemrullade cigarett.
Maxine rynkade på näsan åt rökmolnet.
"Det luktar klibbigt och sött." sa hon.
Audreys pojkvän flinade mot flickan.
"Det är väl härliga sommardofter, baby? Och det här är nyttiga grejer."
Han tog cigaretten från Audrey och drog ett djupt bloss.
Maxine flinade klentroget mot sin mors pojkvän.
"Får jag smaka då, om det nu är så nyttigt?"
Pojkvännen skrockade och skakade på huvudet.
"Nej du, detta är inget för småskitar som bara är 11 ½. Nej, detta är bara för vuxna."
Han gav Maxine en mjuk dask i baken och reste sig.
"Maxie, sisten i vattnet är en rutten..."
"Kalsong!" avslutade Maxine fnissande och så rusade hon ner i det iskalla vattnet.
Pojkvännen gav Audrey en snabb kyss, sedan rusade han också i vattnet.
Audrey gick sakta ner till strandkanten.

"En kille i min skola säger att en snopp krymper i kallt vatten." sa Maxine plötsligt.
Audreys pojkvän skrockade.
"Säger du det? Jaha... vi får väl se efter..." skojade han.
"Visar du kuken för min unge får du äta upp den till middag ikväll, istället för grillad korv!" skrattade Audrey.
Maxine fnissade.
"Ni är så jäklarns äckliga ibland!"
"Men du är en riktig liten gullunge." sa hennes mors pojkvän. "Om ett par år kommer killarna stå i kö för dig Maxine."

Maxine strök undan en av sin mörka hårlockar ur ansiktet.
"Killar får köa så mycket dom vill..." sa hon och satte sin lilla fräkniga näsa i vädret. "men jag kommer inte att stå där framme. Tonårspojkar brukar bara tänka på tuttar och läbbiga tungkyssar. En del hånglar med tjejer i bilar också, det har jag sett faktiskt."
Flickan tillade med hemlig, viskande röst:
"Och en gång, i en bil på parkeringsplatsen vid stranden, såg jag en tjej och kille göra... ni vet... 'det' - alldeles offentligt...!"
Maxine rodnade vid tanken på det intima hon bevittnat några veckor tidigare.
"Tonåringar har ingen skam alls!" utbrast Maxine snusförnuftigt.
Maxines mamma och pojkvännen skrattade.

Skrivpuff - 6 juli 2011

Skriv om att förlåta.

Silver Beach, Sun City, California 
2001

"Förlåt."
Joanne såg på sin lilla fosterdotter.
"Varför säger du förlåt, Maxine...? Du har väl inte gjort något du behöver
be om förlåtelse för...?"
"Nääää..." sa Maxine fundersamt. "men om jag gör nåt dåligt eller dumt
i morgon slipper du och pappa Martin kanske bli arg på mig om jag
säger förlåt innan."
Joanne skrattade mjukt och kramade om den lilla 8-åringen.
"Älskade unge, vi brukar väl inte behöva bli arga på dig?"
Maxine skakade på sitt lockiga huvud.
"Nope, men jag bara tänkte... för säkerhets skull liksom..."
Flickan log ett charmigt leende som fick hennes blå ögon att glittra.
Och Joanne tänkte att det där leendet kunde smälta ett isberg.

Skrivpuff - 5 juli 2011

Skriv om att backa.

Sun City, California. Hösten 2006.

"Hörni, kolla på honom," viskade Holly till Maxine och pekade på den nye idrottsläraren. "han har värsta ståfräset...!"
"Ewww!" utbrast Maxine. "Vilket äckel!"
De andra flickorna i klassen tittade också på honom. Och mycket riktigt;
det putade rejält innanför idrottslärarens gympabrallor.
Några av flickorna fnissade, andra blev förfärade över att en lärare blev upphetsad av ett gäng 13-åringar.
Idrottsläraren gick fram till dem och log.
"Vad står ni här och fnissar åt då?"
"Vi står inte, vi sitter." svarade Holly. "Men det finns annat som står här..."
"Vad fasen pratar du om...?" frågade idrottsläraren, fastän han mycket väl måste varit medveten om vad som pågick i hans nedre regioner.

Maxine reste sig från läktarbänken och spände ögonen i läraren.
"Vet du vad du är? Ett jäkla pervo."
Idrottsläraren ställde sig nära Maxine och flinade.
"Lilla pluttan... så söt, men ack så kaxig..." sa han med hån i rösten. "Du vet väl inte ens vad pervo är förresten."
Maxine backade demonstrativt ett par steg.
Hon tog på sig en kaxig min och log ett halvt litet leende.
"Vet jag visst," sa hon med självsäker och stadig röst. "jag kollade i uppslagsboken - och vid ordet 'pervo' fanns en bild av dig!"

SkrivPuff - 4 juli 2011

Skriv om en synvilla.

Ibland är mina småsyskon roliga utan att de vet om det.
Som idag, när vi var och tittade på hus (mamma & Göran tycker att
deras lägenhet är lite trång nu... och de vill gärna ge tvillingarna,
som nu är 7 år, var sitt rum.)

Mamma: Vad tycker ni om den här villan?

Melwin: Fin! Ska vi köpa denna hus, mamma?

Mamma: Kanske, men idag ska vi bara titta på det.

Noel: Jaha... så detta är bara en synvilla?


Vi trodde han körde med någon slags ordlek, så vi skrattade.
Noel tittade på oss och rynkade förvirrat pannan. Han undrade vad som var roligt.
Vi förklarade vad synvilla var och då tyckte han själv att han var lite rolig.


När tvillingarna gick och la sig tidigare i kväll meddelade Melwin att han
"jätte-jätte-mycket vill bo i den där fina synvillan"!

Han förstår inte det där med ordlekar, lille plutten...
Men han är för söt med sina små gulliga kommentarer :)


// storasyster Leni

4th of July 2011 - Happy Birthday Chloe!

*

Happy Birthday 
Chloe!

4th of July 2011 - Happy Bday Charli!

*

Happy 20th Birthday 
Charli!

Skrivpuff - 3 juli 2011

Skriv om ett rum.

Rummet de knuffade in honom i var egentligen inte ett rum, utan en lagerlokal.
Trots dunklet där inne kunde Jordan skymta hyllmeter med memorabilia från en tidsepok med fruktansvärt mörk historia.
Där fanns bland annat medaljer, vapen, och uniforms-mössor och på väggen satt en enorm affisch som avbildade Führern med den lilla svarta mustaschen.
Jordan tog ett par steg och råkade backa in i en av hyllorna.
Ett av föremålen på hyllan gav ifrån sig ett skramlande ljud, lät som en behållare av något slag, plåt kanske?
När en lampa i taket tändes vände sig Jordan om för att se vad han backat in i. Han flämtade förskräckt till när han såg den gamla behållaren med en dödskalle på etiketten.
En av de stora killarna flinade.
"Cool va?" sa han och nickade mot behållaren. "Vill du hålla i den?"
Jordan skakade häftigt på huvudet. Bara synen av behållaren fick hans ben att vilja vika sig under honom.
Aldrig i livet att han ens ville peta på den där förskräckliga saken.
För ett ögonblick blev han rädd att någon av killarna skulle öppna behållaren.
Men sedan sansade han sig lite. Om någon öppnade behållaren skulle de ju dö allihop.
Och killarna verkade nu tänka på annat än cyanvätegas.
"Vi tänkte göra en lite rolig grej med dig Jordan." sa en av killarna.
Han höll upp ett tatueringsverktyg.

Jordan rusade mot dörren och försökte förtvivlat slita upp den. Men förgäves, dörren var omsorgsfullt låst och igenbommad.
Flera händer tog hårdhänt tag i Jordan och tryckte ner honom på en stol.
De höll fast honom och fäste en gul tygstjärna på hans
T-shirt, sedan turades de om att taturera in små siffror på hans vänstra underarm.
Hela tiden hånskrockade de.

Jordan var genomblöt av febrig svett och bet sig i läppen, så hårt att lite blod sipprade fram, för att hindra sig själv från att skrika av smärta när nålen trängde in i hans hud.

Här kan du läsa mer om Jordan och typerna han råkar ut för

Skrivpuff - 1 + 2 juli 2011

Skriv om oreda och om ett rep.

Badrummet har inte blivit städat. Sysslan skulle egentligen ha gjorts innan mamma kom hem, men samtalet med grannkillen Todd på den solvarma trappan drog ut på tiden och rätt som det var kom bilen körande på uppfarten.
Mamma log vänligt mot Todd när han sa hej då, var riktigt trevlig - så att han inte skulle ana hur hon egentligen var.
Men så fort de kom innanför dörren förändrades allt.
Mamma förstod ju att Det inte hade hunnit städa upp oredan i badrummet.
Nu skulle Det få vara nere i källaren hela helgen, fastbunden med ett rep runt ena ankeln, så att hon inte kunde röra sig fritt.
Det kunde bara röra sig mellan toaletten och den tunna madrassen hon hade som säng nere i den mörka källaren.
Att vara fastbunden skavde mot huden, men Det vågade inte försöka ta bort repet.
Mamma skulle komma ner med medicin snart.

När Det inte skötte sig fick hon en matsked "medicin" ur en stor och trind, vit flaska.
När vätskan rann ner kändes det som om halsen skulle frätas sönder och det brukade bli svårt att andas.
Denna "medicin", vätskan med den stickande lukten, var den värsta medicinen och Det gjorde alltid sitt bästa för att vara till lags, så att mamma skulle slippa bli uppretad.
Men hon visste aldrig när mamma tyckte att Det hade misskött sig. Ilskan kunde blossa upp utan att Det förstod att hon gjort något fel.

Nu ville Det säga förlåt. Hon skulle vara en snäll flicka och städa badrummet.
Men halsen kändes så öm att hon inte fick fram ett ord.
Det hoppades istället att tårarna som rann ner för hennes kinder nu skulle duga som en ursäkt.
Men mamma hade redan gått upp för trappan och stängt dörren där uppe.
Tårarna var förgäves.
Det torkade bort de bittra tårarna med tröjärmen och kurade ihop sig till en liten snyftande boll på madrassen.
Som så många gånger förr önskade Det att hon aldrig fötts.

Skrivbloggen 2 år!

*

19 juni 2011

*
Skrivbloggen 2 år!

15 juni 2011: Grattis Zachary

*

Happy Birthday 
Zachary!

Love
Angel

*

13 juni 2011: Grattis Michelle

*

Happy Birthday 
Michelle!

*

11 juni 1971: Grattis David

*

Happy Birthday 
David!

*

SkrivPuff 20 maj 2011

Skriv om en maktkamp.

Blue Creek, maj 2010

Smärtan i magen fick honom att vika sig dubbel.
Kyle visste inte vad han hade sagt eller gjort för att väcka faderns vrede den här gången... men plötsligt hade han fått en spark som fick honom att tappa andan.
"Kom ihåg vad jag har lärt dig, Kyle."
Kyle svarade inte. Han kved och flämtade efter luft.
Fadern tog tag om sin sons hår, drog hans huvud bakåt och såg honom i ögonen.
Kyle visste att han inte hade något val, han nu måste upprepa mottot som fadern så många gånger präntat in i honom.
"Pojkar gråter inte." sa Kyle sammanbitet.
"Just det, pojkar gråter inte." sa fadern milt. "Duktig pojke."
Han släppte taget om sin sons hår och rufsade om i det istället.
Sedan drog han upp Kyle från golvet och lade armen om pojkens magra axlar.
"Tråkigt bara att jag måste ta i lite för att du ska lyssna på mig." sa fadern med en liten suck. "Men du vet att jag inte gör det för att vara elak, inte sant, min pojke?"
"Ja, Sir, det vet jag..." sa Kyle, nästan ohörbart.

Kyle hatade sig själv för att han inte kunde stå emot faderns makt.
Ibland önskade han att han inte var en liten tanig 14-åring...
"Det är ju för ditt eget bästa." fortsatte fadern (så sa han alltid). "Du och din syster måste lära er att inte vara uppkäftiga. Och så ont gjorde det väl inte, va?"
Det gjorde det visst, men Kyle skakade på huvudet.
Faderna smekte pojken över ryggen.
"Då behöver du väl inte se så bedrövad ut?"
"Nej..." mumlade Kyle.
Fadern log.
"Bra lilla gubben. Jag ska åka iväg till bowlinghallen nu och hämta din syster. Och du går och lägger dig, du ska ju upp till skolan i morgon."
Fadern tog på sig sin jacka och gick ut till bilen.

Pojken gick in på sitt rum och kröp ner i sin säng.
Han snyftade i kudden.

SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 2

*
Några minuter senare kom doktor Craven tillbaka med några små platskoppar med grön Jell-O.
Brianna tog glatt emot en Jell-O-kopp och gav sedan en till Maxine.
Maxines goda humör kom tillbaka och hon tog några tuggor av den gröna gelé-desserten.
"Visst hjälper det?" log Brianna.
Maxine log och nickade.

"Får jag sätta ditt dropp nu Maxine?" frågade sköterskan.
"Sluta tjata." sa Maxine. "Vi äter Jell-O."
"Jaaa, vi äter magisk Jell-O ser du väl?" fnissade Brianna.
Sköterskan såg på doktor Craven för att få lite medhåll.
Men doktor Craven bara log och åt lite av sin Jell-O.
"Det är ingen brådska." sa han lugnt. "Låt flickorna ha en trevlig stund."
"Just det, sedan kan du få misshandla min andra arm." sa Maxine med munnen full av magisk Jell-O.

Sköterskan log och strök Maxine över kinden.
"Så du hatar inte mig?"
Maxine himlade med ögonen.
"Jag hatar inte dig, dummer... vad får du allt ifrån?"
Det kärleksfulla leendet slocknade plötsligt.
"Jag hatar det här sjukhuset" förklarade flickan. "och jag hatar Leukemi. Och jag hatar alla nålar och mina dumma, svårfunna blodådror!"

Brianna gav henne en kram och en puss på kinden.
Och Doktor Craven strök tröstande Maxine över håret.
"Jag hatar också allt det där." sa han.
Maxine såg länge på sin läkare, som hon tyckte så mycket om.
Sedan svalde hon gråten och log tappert.
"Finns det mer Jell-O?"
Brianna gav henne ännu en liten plastkopp.

Doktor Craven log ömt mot flickorna, sedan räckte han sköterskan en kopp med Jell-O.
"Nej tack, det är bra." sa sköterskan."
"Men den är magisk!" sa Brianna och Maxine exakt samtidigt.
Flickorna brast ut i ett ohejdbart fnitter.



Uppdaterad: 24/11 2015

SkrivPuff: Utmaning 19 maj 2011 - del 1

Skriv om något svårfunnet

Sun City Hospital. Januari 2011

"Oj, det var inte lätt att hitta några blodådror här." sa sköterskan. "Jag tror dom gömmer sig."
Maxine såg på sitt vänstra armveck, blått och prickigt av nålstick. Hon suckade. Det såg ut som hennes armveck hade blivit misshandlat.
"Vi gör ett nytt försök, eller vad säger du Maxine?" frågade sköterskan och höll upp en ny droppnål.
Maxine drog åt sig armen.
"Sluta misshandla mig!" fräste hon.
Sköterskan såg på tonårsflickan och log milt.
"Men lilla Maxine... jag måste sätta ett dropp."
"Rör mig inte!" skrek Maxine.
Sköterskan suckade.
"Droppet ger dig näring, det behöver du eftersom du inte vill äta mat längre."

Doktor Craven kom in i Maxines sjukrum. Han log mot flickan och sköterskan.
"Vad är ni oense om idag då?"
"Maxine låter mig inte sätta ett dropp." suckade sköterskan.
"Du misshandlar min arm!" fräste Maxine.
"Sätt droppet i höger armveck istället," sa doktor Craven till sköterskan. "det vänstra behöver få vila lite."
"Grön Jello-O hjälper." sa en liten röst från dörröppningen.

Doktor Craven, Maxine och sköterskan vände sig mot dörren och fick syn på
8-åriga Brianna.
Den lilla flickan bar en liten virkad mössa på sitt kala huvud och kramade en fjärilsformad kudde i famnen.
"Kroppen blir glad om man äter Jello-O," fortsatte flickan. "för den är magisk, och då blir man inte så rädd för nålar."
Doktor Craven log. Det var han själv som hade kommit på det där med magisk Jello-O en dag när Brianna inte ville ta sina sprutor.
"Då ska se om jag hitta lite magisk Jell-O." sa han.
Han lämnade rummet.



Del 2

19 maj 2011: Grattis Kevin

*

Happy Birthday 
Kevin!

*

SkrivPuff: Utmaning 17 maj 2011

Skriv om främlingsskap

Jag satt på trappan utanför vårt hus och klottrade lite i mitt ritblock, tecknade ner mina tankar. Det var någon terapigrej min mamma kommit på.
"Om du inte vill prata om dina tankar och känslor kan du väl rita dem?" sa hon en gång och så gav hon mig skissblock och pennor.
Det var en bra idé, för jag gillar att rita.
När jag till slut såg ner på mitt verk fick jag se detta: En lång väg kantad av spöklika träd.
På vägen stod en alien med äggformat huvud och enorma ögon som stirrade på mig. I bakgrunden en månskenshimmel och ett UFO.
Jag skrattade lite glädjelöst.
Mamma kom ut och tittade på min teckning.
"Är det så här du känner dig nu?" frågade hon. ”Som en alien?”
Jag nickade och tittade på min alien-teckning igen.
"Extra-terrestrial. Visste du att det betyder ungefär 'inte av denna värld'?" sa jag.
”Det visste jag inte.” sa mamma.
Hon strök mig över håret.
"Du kan och vet så mycket, min älskling."
Det vet jag inte om jag gör, men jag känner mig ofta som en alien, en främling.
Jag passar inte in någonstans.
Mitt namn, Lonely, betyder ju till och med ‘ensam’ - och mitt efternamn, Wallace, betyder ‘främling’.
Ensam Främling.
Vilken människa vid sina sinnens fulla bruk ger sitt barn ett så konstigt namn? Går inte det under kategorin barnmisshandel?
Enda sedan jag var liten har jag försökt övertala min mamma att låta mig byta namn, till ett lite mer normalt än Lonely.
"Det är väl kul med ett unikt namn?" sa min mamma en gång.
Mmmm… jättekul.

Kära mamma, det är inte så kul att bli inlåst i sitt skåp i skolan eller slängd i en papperskorg... eller få glåpord kastade efter sig i korridorerna, bara för ens skolkamrater inte fattar grejen med ett unikt namn.
När jag börjar på college ska jag nog i alla fall hitta på ett nytt namn och börja ett helt nytt liv.

"Lone, vi åker iväg och äter lunch om en halvtimme."
Jag ryckte till när mammas röst väckte mig ur mina tankar.
"Okej." sa jag.
Mamma kysste mig på huvudet och så gick hon in i huset igen.

Jag satt ensam igen och funderade på vad jag skulle teckna härnäst.

♪ Alien - Tokio Hotel

SkrivPuff: Utmaning 2011:129 - 12 maj

Skriv om återvinning.

"Ursäkta, vad håller du på med?" undrade Justin.
Han stirrade på sin tvillingsyster.
Mackenzie såg oförstående på honom och sedan på läskburken hon just tagit från köksbordet.
"Jag ska lägga den här i återvinningstunnan." sa hon och pekade på den ljusblå återvinningstunnan för burkar borta vid diskbänken. "Vad trodde du jag skulle göra?"
Justin tog tillbaka burken.
"Bra att du återvinner, men får jag dricka upp min läsk först?"
"Vem hindrar dig?" sa Mackenzie, en aning irriterad.
"Du!" sa Justin, ännu mer irriterad.
Tvillingarnas äldre bror Leonard såg på dem och suckade.
"Ni har bråkat hela veckan... det börjar bli lite tröttsamt."
Men varken Mackenzie eller Justin hörde på. De fortsatte att blänga på varandra.

Henry Jennings kom in i köket. När han såg sina yngsta barn blänga på varandra suckade han.
"Är ni två igång nu igen? Hur länge ska ni tjafsa med varandra?"
"Jag tjafsar inte," sa Mackenzie. "jag återvinner."
"Jag märker det." sa hennes pappa. "Ni två återvinner samma dumma bråk hela tiden. Gå upp på ert rum och stanna där tills ni blir sams igen."
"Jag längtar tills vi flyttar till California," sa Justin. "då får vi eget rum."
"Ja, för när vi kommer till Cali ska jag mata dig till hajarna." kontrade Mackenzie tjurigt.
Henry Jennings slog handflatan i bordet.
"Mackenzie och Justin, nu räcker det! Ni får utegångsförbud i en vecka båda två!"
"Utegångsförbud igen...?" stönade Justin.
Han och Mackenzie hamnade ofta i trubbel.
"Just det min son." sa Henry. "Utegångsförbud - igen. Då har ni tid att tänka lite på saker och ting."
"Pappa och hans dumma återvinnings-idéer..." muttrade Mackenzie.
Justin skrattade.
"Syrran! Den var bra!"
Mackenzie besvarade leendet.
"Tack brorsan."
Tvillingarna gjorde en high-five.

"Vad har vi bråkat om den veckan egentligen?" frågade Justin.
Mackenzie ryckte på axlarna.
"Ingen aning... nåt heldumt förmodligen."
"Jag är inte så trött på att dela rum med dig." sa Justin. "Det var bara nåt jag vräkte ur mig."
Mackenzie log.
"Jag vet. Och jag ska inte mata dig till hajarna."
"Puh, då kan jag andas ut nu." skrattade Justin.
"Vad skönt att ni är sams igen." sa Henry och kramade sina barn. "Det måste vi fira. Jag ska laga lite god mat."
Justin, Mackenzie och Leonard utbytte förfärade blickar.
Barnen Jennings tyckte att deras far var den sämste kocken i delstaten.
"Pappa..." sa Mackenzie och la armen om Henrys axlar. "Vi vill gärna behålla middagen nere, inte... eh... 'återvinna' den..."
Justin och Leonard skrattade.
"Du ska få för återvinning." sa Henry.
Han drog till sig sin dotter och började kittla henne.
"Hjälp!" skrek Mackenzie.
"Nej tack..." sa Justin. "det här vill inte jag bli inblandad i."
"Justin, du är hajmat..." morrade Mackenzie mellan fniss-attackerna.

SkrivPuff: Utmaning 2011:128 - 11 maj

Skriv om ett läger.
*
Silver Beach, Sun City, CA. 1 Januari 2011

"Ser du fram emot foto-lägret nästa vecka?" frågade Joanne.
Alex skakade på huvudet.
Hans fostermamma såg förvånat på honom.
"Inte...? Men älskling, du älskar ju fotografering."
"Jo, det gör jag," sa Alex. "men det känns inte bra att jag ska åka till Camp Topeka med klassen medans Maxine måste vara på sjukhuset för behandling..."
Cassie lade armen om sin storebror.
"Men Alex, jag tror att Maxine vill att du ska ha kul."
Maxine kom in i köket.
"Klart jag vill att du ska ha kul, dummer." sa hon och log mot Alex. "Vad är det med dig? Vill du inte ha kul?"
Alex log lite.
"Jag tror inte att jag ska följa med klassen på foto-lägret nästa vecka."
Maxine stirrade klentroget på sin fosterbror.
"Say what...? Du älskar foto! Och du får inte kasta bort en kul resa."
"Han vill inte åka för att du måste vara på sjukhuset nästa vecka." förklarade Cassie.
Maxine suckade.
"Alex, du får inte missa en underbar foto-resa bara för att jag råkar vara sjuk...! Du ska åka med till Camp Topeka - annars får vi tvinga dig! Förstått?"

Alex skrattade.
"Okej då, jag åker väl med då. Och vem skulle ge tvinga mig förresten... du?"
Maxine nickade.
"Jag har mina metoder..." varnade hon.
Cassie fnissade.
"Tur att Alex är så kittlig!"
Flickorna fnissade konspiratoriskt.
"Jag tror jag går ut härifrån nu." sa Alex. "Innan ni hittar på nåt..."
Cassie klamrade sig fast vid sin storebror.
"Gå inte, vi ska inte kittla dig."
Sedan tillade hon lurigt:
"Inte så mycket iallafall."
Maxine fnissade.
Alex log.
"Hmmm... undrar om man kan åka upp till lägret redan nu...?" sa han fundersamt.
Hans fostermamma och systrar skrattade.