Ocean Beach Memories #13

Storasyster Rebecca minns:

När Ryan var riktigt liten hade han väldigt lockigt hår, stora mjuka skruvlockar (sååå söt!).
En dag när han var 2 år var mamma och jag på stan med Ryan. Då kom en dam fram till oss och sa:
"Men Gud vilken söt liten flicka!" 
(Till Ryan! Haha)
Ryan gav damen en bestämd blick och sa:
"'Usäkta' mej, jag inte flicka, jag är Ryan!"

Han är rolig, min lilla bror!
Och han brukar ha svar på tal, häromdagen var det någon som frågade honom:
"Är du säker på att du är fjorton år..? Du är ju så liten."
En ganska okänslig fråga, tycker jag...
Men Ryan tar det alltid så bra när någon påpekar att han är liten för sin ålder.
Nu log han sitt urcharmiga leende och svarade:
"Fjorton och ett halvt. Och jag kanske har krympt i tvätten."


Personen som ställt frågan blev ganska mållös... Haha!
Och Ryan tyckte frågan Är du säker på att du är fjorton år..? var en ganska dum fråga.
"Jag tror faktiskt att jag vet hur gammal jag är..." sa Ryan till mig senare.


Ryan är verkligen en underbar lillebror. You gotta love him!

// Rebecca

SkrivPuff: Utmaning 2011:119 - 1 maj

Skriv om en brytningstid.

Dorian, 8: Det kanske är när man bryter typ ett ben eller nåt?
Fast snälla ni, gör inte det, det är inget bra... och gör nog ont.


Tony, (snart) 13: Låter nästan som om man bryter tiden i små bitar, delar upp den liksom.


Noel, 7: Kanske man bryter sönder saker...? Näää... det är ju dumt...
Mina stora syskon vet nog, dom är är rätt så klyftiga.

SkrivPuff: Utmaning 2011:118 - 30 april

Skriv om eld.

Blue Creek. Maj 2010

"Oj då..." sa Elle.
Hon såg storögd på lågorna som slog upp ur brödrosten.
"Vad fan ska jag göra...?!" skrek mamma Louellas pojkvän Freddy.
"Ta fram brandsläckaren." sa Elle.
Freddy letade febrilt efter brandsläkaren.
"Var i helvete är den då?"
Elle rynkade på ögonbrynen.
"Svär inte, elden släcks inte bättre för det. Brandsläckaren står där inne."
Elle pekade på en skåpsdörr.
Freddy baxade ut brandsläckaren ur skåpet och sprutade ut en sky av vitt pulver över brödrosten.
Elle fnissade.
"Vi får nog köpa en ny brödrost."
Freddy blängde på den lilla ungen.
"Tror du det?" sa han sarkastiskt.
Elle nickade glatt.
"Och vet du Freddy... du ska nog inte göra frukost mer."
Freddy gav henne en ilsken blick.
"Ut härifrån."
"Detta här är mitt kök mer än ditt." sa Elle och fnyste. "Och förresten ska du inte vara sur på mig. Det var faktiskt du som eldade upp brödrosten - inte jag."
Elle räckte ut tungan åt moderns pojkvän.
Sedan tog hon fram en sked och en skål ur diskmaskinen och sin special-mjölk ut kylen. Hon klättrade sedan upp på diskbänken och plockade fram flingor.
Sedan hoppade hon ner på golvet och satte sig till bords med sin frukost.

Freddy satte sig mittemot flickan och började läsa morgontidningen.
"Ska inte du äta nåt?" frågade Elle.
Freddy såg på den uppbrända brödrosten och suckade.
Elle sköt fram flingpaketet mot honom.
"Här. Man måste äta frukost faktiskt, annars blir man hungrig i magen hela dagen."
När Freddy inte gjorde någon ansats att ta paketet, gick Elle till diskmaskinen och tog fram en skål och sked.
Hon ställde dem framför Freddy och hällde upp lite flingor åt honom.

Freddy såg med lite road blick på den lilla speciella ungen.
"Ät då." sa Elle.
Hon klappade Freddy i ryggen.
"Du kanske inte blir så himla sur om du får lite frukost i magen."
Ett litet leende ryckte i Freddys mungipor.
Han hällde upp lite flingor och mjölk och började äta.
"Är jag sur?" frågade han.
Elle nickade med eftertryck.
"Nästan hela tiden faktiskt. Och du... man får inte prata med mat i munnen, det är lite otrevligt."
Freddy svalde ner flingorna.
"Jag ska försöka vara lite trevligare emot dig, Elle."
Elle log ett soligt leende.
"Det gör du rätt i."

SkrivPuff: Utmaning 2011:117 - 29 april

Skriv om sötma.

London 1865

"Tycker du om min nya parfym?" frågade Rose. "White Musk."
Hon vände sig från sin spegelbild och såg leende på Sebastian.
Sebastian log och nickade.
"Den är annorlunda." svarade han.
Han brukade inte gilla parfym, den blommiga doften var så falsk och kunde bli kvävande.
Men den här parfymen hade en helt annan sötma, sammetslen och ren på något vis.
Sebastian tyckte kanske om den mest för att doften tillhörde Rose. Hon var så vacker och hade en sådan fin, naturlig skönhet.
"Min favoritdoft." sa Rose.
Sebastian log.
"Fast du behöver inte massa kosmetika," sa han. "du är så vacker ändå."
Sebastian insåg att han tänkt högt och rodnade lite.
Rose log ett strålande leende.
"Åh Sebastian... vad rar du är!"
Rose reste sig från sin stol vid sminkbordet och gav Sebastian en lång kram.
Han doftade tvål och frisk luft. Så rent och äkta.
"Rosie, jag är bara ärlig; du är vacker..." mumlade Sebastian och rodnade på nytt.
Rose strök honom mjukt över kinden.
"Du är fin du."
Sebastian log blygt och skakade på huvudet.
Rose tyckte så mycket om Sebastian och hans mjuka sätt och blyghet. Han var verkligen en riktigt söt raring.
"Jo, Sebastian, du är visst fin." skrattade Rose.
Hon kysste honom på kinden. Sedan tog hon hans hand och kramade den.
"Du, det är vackert väder. Ska vi ta en promenad i parken?"
Sebastian log och nickade.
"Gärna."
Ungdomarna lämnade teatern och gick ut i det strålande solskenet.
Rose höll fortfarande Sebastians hand när de gick in i Hyde Park.

SkrivPuff: Utmaning 2011:116 - 28 april

Skriv om avsmak.

Paris. Juni 1832.

Jules Deveraux såg med avsmak på den store polisinspektören.
Belette var inte alls omtyckt av folket. Han trodde han var något bara för att råkade ha lite mer makt än andra.
Han snokade ofta runt bland studenterna som brukade umgås på caféet. Och han skrämde ju slag på lilla Soleil och lille Bastien, hotade med att ta dem till barnhemmet de rymt ifrån.
Dagens heta diskussion om revolution hade avtagit så fort Inspecteur Belette hade stuckit in sitt fula tryne genom dörren till Café Coeur Rouge.
François började sjunga Sur le pont d'Avignon med Soleil och Bastien istället och de fick hela caféet att sjunga med i den oskyldiga lilla sången.
Jules log när lilla Soleil sjöng versen om de modiga soldaterna lite högre än de andra verserna.
"Det går muntert till här idag." sa Inspecteur Belette.
Jules log ett falskt leende.
Det skulle bli ännu mer muntert om somliga kunde sluta förpesta tillvaron för hederligt folk, tänkte han och  återgick till målningen han höll på med.

Gästerna på caféet tittade nyfiket på vad den unge konstnären målade - och de fick sig ett riktigt gott skratt.
På Jules målarduk glirade en vessla i polisuniform mot dem.
"Vackert Jules!" frustade en en man.
Han höjde sin ölsejdel i en vördnadsfull skål.
"Très bon, mon ami!"
Soleil fnissade när hon såg målningen. Hon kikade upp på Inspecteur Belette och såg sedan på målningen av polis-vesslan igen.
"Väldigt bra Jules." berömde hon. "Mycket portättlikt."




Belette = vessla

Sur le pont d'Avignon

Vikarien på Abe Lincoln High - 9

*
"Men Sir..." sa Clark osäkert. "Morgonsamlingen är ju inför hela skolan..."
Mr. Bottom log ett lite elakt flin.
"Mmmm, just det. Det blir väl skoj?"
Clark svalde.
"Nej..." gnydde han.
Clark började känna sig riktigt nervös.
Han kunde inte riktigt trohetseden till den Amerikanska flaggan och morgonen därpå skulle han recitera den inför hela skolan.
"Vad ska jag ta mig till...?" viskade han.
"Det går bra Clark." sa Ryan lugnande.
"Farsan säger att det är skamligt för en amerikan att inte kunna The Pledge of Allegiance..." sa Clark.
Han suckade.

"Du får plugga tills du kan den." sa Sheila.
"Vi hjälper dig." sa Ryan. "I morgon kommer du slå alla med häpnad."
"Bra att du har drömmar och visioner, Ryan..." suckade Clark.
Ryan log mot sin kompis.
"Du brukar aldrig tvivla på dig själv, Clark. Det ska du inte göra nu heller."
"Lyssna på Ryan." sa Maureen. "Clark, du kan klara allt, bara du vill."
Mr. Bottom harklade sig.
"Får jag fortsätta lektionen nu?"
"Låt inte oss hindra." sa Joe.

Vikarien på Abe Lincoln High - 8

*
"Tänk att Mr. Bottom har stått ut med oss i en hel vecka nu." sa Ryan nästkommande måndag.
"Ja, helt otroligt att han har stått ut med dig Ryan." skrattade Sheila och rufsade om i Ryans hår. "Du som är så bråkig."
Ryan gjorde en liten grimas mot Sheila.
Sheila kramade honom.
"Hur kan han vara så sur hela tiden?" sa Clark. "Här träffar han trevliga unga människor som oss, och han bara tjurar..."
Clark började göra en perfekt imitation av Mr. Bottom. Han gick överdrivet omkring, alldeles spikrak i ryggen och gjorde sura miner.
Klasskamraterna nästan skrek av skratt.
Ända tills de såg vikarien komma gående i andra änden av korridoren.
"Clark..." började Sunshine varnande.
"Mr. B är i antågande." sa Maureen.
Men Clark var så inne i sin Mr. Bottom-imitation att han inte hörde klasskamraternas varningar.

Vikarien bara stirrade på Clark. Sedan gick han, utan ett ord, in i klassrummet.
Klassen gick in och satte sig vid sina bänkar.
"Vi försökte varna dig." sa Maureen.
Clark bara ryckte på axlarna.
"Äsch... det var ju bara lite skoj..."
"Så du gillar att ha skoj du?" frågade Mr. Bottom.
"Ja, Sir," sa Clark. "Det gör livet lättare."
Mr. Bottom log ett halvt leende.
"Eftersom du gillar att stå i centrum ska du få leda The Pledge of Allegiance i aulan, på morgonsamlingen i morgon."

Det gick ett sus genom klassen.
"Aj, aj, aj... vilket straff..." viskade Arthur.
"Jag är så glad att jag inte är Clark just nu..." sa Ryan.

Kolla!

Troys senaste ord är "Kolla". Han säger det nästan hela tiden...
"Kolla, en röd bil!"
"Kolla, en stor vovve!"
"Kolla, Dori åker rullskor!" (= Dorian åker rullskridskor/inlines)

Och så dagens:
"Kolla mamma, vad Troy gör! Jag duktig!"

Mmmm... jätteduktigt att dra ut allt papper från två stycken toarullar... Suck...
Hela badrumsgolvet är nu fullt av extra mjukt Lambi... och min lille telning är mäkta stolt.

Dorians kommentar: "Oj mamma... nu har du att göra."

Det menar du inte...

Isolde var mest bekymrad över att hennes lillebror har "slösat på dyrt toapapper".

Är de inte rara, de små liven?

Message from Coral

*LMAO*
Kyle is having a conversation with the 3-year-old neighbor girl, Lindsay:

LINDSAY: Pretty flower!

KYLE: Yeah.

Lindsay gives the flower to Kyle.

LINDSAY: Say thank you.

KYLE (smiles): Thank you Lindsay.

LINDSAY: What's her name?

KYLE: Um.... I think it's a Anemone...

LINDSAY: No silly! Her name is Betty!

KYLE (laughs) Okay... if you say so...

LINDSAY: I says so.

Pause...

LINDSAY: Little boy, I is hungry.

(Okay, I found it really hilarious that a 3-year old is calling my brother 'Little boy' *lol*
Maybe she can see he is younger and smaller than her own brothers...)

KYLE: Maybe your Mom can give you something to eat, Lindsay.

LINDSAY: Yeah, she can. You and Cori can eat with us.

KYLE: Thanks Linds, maybe some other day. Cori and I already have dinner plans.

LINDSAY: Tomorrow then. Or Lindsay be very sad.

KYLE: Awww... we don't want you to be sad. Maybe we can eat with you tomorrow.

LINDSAY: Yaaaay! Now I is happy girl!

Lindsay hugs and kisses Kyle.

LINDSAY: Little boy, I likes you.

(Hmmm... Lindsay's first crush maybe...? *lol*)

Love,
Coral

27 april 1971: Grattis Maureen

*

Happy Birthday 

Maureen!

*

Message from Maureen

*
Sunny & I are sitting here laughing at Ryan & Sheila... Their little conversations are so funny sometimes!

RYAN: Why do girls like me...? I don't get it...

SHEILA: Gee, I don't know Ry... could your sweetness have something to do with it?

RYAN (shrugs): I dunno...

SHEILA: And your cuteness...?

RYAN (blushes a little): But I'm not...

SHEILA: ... cute? Ryan McKenzie, have you ever looked yourself in a mirror?!

RYAN: Yeah... but...

SUNNY (giggles): You are super cute Ryan! And you are the sweetest guy on this planet!
That's why Jill and Anne, and the other girls at school like you so much.

SHIELA: Ryan, girls tell you all the time how cute you are! When is it gonna sink in?!

RYAN (smiles - the sweetest smile): I don't know. Never...?

SHEILA (laughs): I love you Ryan!

Ryan blushes.

SHEILA: You want a kiss?

RYAN (shy smile): No thanks.

SHEILA: You know I'm gonna give you a kiss anyway, right?

RYAN (nods): Uh-huh...

Alphabet Poem by Cassie

*
A - Alex (best brother ever!)
B - Beach & Butterflies
C - Cassidy (my "real" name, Cassie is just my nickname)
D - Dancing
E - Elephants
F - Finn (one of my best friends)
G - Glitter
H - Holidays
I - Ice cream
J - Joanne & Janie
K - Kit-Kats
L - Lemon Lime soda
M - Maxine & Martin
N - Nora (Mom)
O - Orangutans
P - Pretty outfits
Q - Quests
R - Ricky
S - Singing
T- Tickling ( we always tickle Alex... very nice, huh? *LOL* ;-) )
U - Urchin (sea urchin)
V - Velociraptor (dinosaurs are cool)
W - Waterfalls
X - X-Files (cool show, but Alex has to sit with me - I'm too much of a chicken to watch it on my own...)
Y - Yesterday (Beatles song)
Z - Zoo

SkrivPuff: Utmaning 2011:113 - 25 april

Skriv om ett stöd.

Blue Creek High School. Maj 2010.

Coral stod utanför biologisalen och samlade styrka inför den fruktade dissekeringen hon var tvungen att göra för att inte få underkänt i biologi.
Hennes bästis Darla lade armen om hennes axlar och gav henne en liten kram.
"Du klarar det här älskling."
"Vi tror på dig!" sa deras klasskamrat Brian. "Du klarar allt Cori!"
Biologiläraren Mr. Wheeler såg upp från sin plats vid katedern när Coral, Darla, Brian och några andra från klassen klev in i salen.
"Är du redo att dissekera lite?" frågade han.
"Nej..." mumlade Coral.
Hon var redan vit i ansiktet.
"Hon borde få slippa..." viskade Brian till Darla.
Darla nickade instämmande.
"Mmmm... men tyrannen där borta har aldrig låtit någon slippa göra något på hans lektioner."
Darla blängde argt på Mr. Wheeler som nu lade fram något på elevernas bord.
"Så Miss Collins, nu kan du börja."
Men Coral stod som förstenad och stirrade på det som läraren lagt fram. Hon flämtade och började nästan hyperventilera.
"Inte en orm... Snälla Mr. Wheeler... jag kan inte..."
"Hon har orm-fobi." sa Brian.
Mr. Wheeler förklarade att om Coral inte dissekerade den döda ormen, skulle hon får underkänt.
Coral grät så mycket när hon dissekerade reptilen att det var svårt att se, hon undrade om hon alls gjorde rätt.
Darla grät också nu. Hon hoppades att Mr. Wheeler kände hatet hon utstrålade mot honom.

När Coral var klar sjönk hon ner på golvet. Hennes ansikte var kritvitt.
"Så, det var väl inte så farligt?" sa Mr. Wheeler. "Nu får du ju godkänt i Biologi."
Coral såg upp på läraren med hat i blicken. Sedan började hon att må illa, rakt över Mr. Wheelers blanka skor.
"Bra gjort Coral!" skrattade Brian triumferande.
Coral reste sig på darriga ben och gick mot flickornas toalett.
Darla gick efter henne.

På väg till toaletten mötte de Kyle.
Kyle såg oroligt på sin syster.
"Hur gick det?"
Coral log genom tårarna.
"Jag gjorde det. Jag gjorde det, Kyle!"
Kyle gav sin storasyster en lång kram.
"Yes! Jag visste det Cor! Jag visste att du skulle klara det! Sa jag inte det, att du är min superhjälte?"
Coral skrattade och grät på samma gång.
"Mmmm... fin superhjälte du har till syster, Kyle... jag spydde på Mr. Wheelers skor..."
Kyle skrattade ett porlande skratt.
"Det förtjänade han!"
"Ja, det gjorde han verkligen!" instämde Darla.

Coral log mot sin älskade lillebror och sin bästa vän.
"Tack för allt stöd. Ni är bäst!"
"Nej Cor, du är bäst!" sa Kyle.

SkrivPuff: Utmaning 2011:112 - 24 april

Skriv om panik.

Ocean Beach, CA. 1963

Vi var precis redo att åka på en dagsutflykt till San Francisco, när vi upptäckte att Ryan var försvunnen.
Först letade vi inomhus. Ryan brukade ofta leka kurragömma för sig själv här hemma.
När vi inte hittade honom på övervåningen gick vi ner igen. Vi letade överallt; under matbordet, under soffan - ja, till och med i tvättkorgen.
Ryan har alltid varit en väldigt liten och tanig kille och får plats att gömma sig på de mest underliga ställen.
Men nu fanns han ingenstans.
Vi började känna en viss panik. Var fanns pojken?
"Jag går ut och letar efter honom." sa Maggie.
Vår bästa vän och granne sprang ut och ropade på Ryan.
Kate såg oroligt ut mot havet.
"David, tänk om han har gått ut på bryggan... och ramlat i?"
Jag rusade ut på bryggan, men såg inte vår lille pojke någonstans.
Tänk om han hade ramlat i vattnet...? Ryan var redan mycket bra på att simma, men detta var en kall och blåsig dag och han var inte van att simma i stora vågor.
"RYAN!" skrek jag så högt jag kunde.

Jag hörde steg bakom mig. Sedan kände jag Maggies hand på min rygg.
"Vi har hittat honom." sa Maggie. Hon log. "Kom David, du måste se det här."
Maggie och jag gick mot garaget.
Och där, i baksätet på bilen satt Ryan.
7-åringen log mot oss.
"Hej pappa!" sa han.
Jag lyfte ut Ryan ur bilen och höll honom tätt intill mig.
Paniken rann av mig när min lille son lade armarna om min hals och kramade mig.
"Älskade unge..." suckade jag, av lättnad. "du får inte försvinna sådär."
"Vi var jätteoroliga." sa Kate.
Ryan såg förvånat på oss.
"Men jag försvann inte. Jag har väntat här på er i hela mitt liv nu faktiskt."
Kate och jag såg varandra och skrattade.
Ryan suckade lite otåligt.
"Ska vi åka till San Francisco nån gång...?"
Jag gav Ryan en kram till och satte honom i baksätet.
"Ja, lilla gubben, nu ska vi åka till San Francisco!"
"Yaaaaaay!" jublade Ryan glatt.

Påsk-hälsningar från karaktärerna ;-)

*
Hej alla!

Ät massor med påsk-ägg (med godis i)! Det ska vi göra! :P

Pus o kram

// Melwin & Noel

Glad Påsk & trevlig vår!

önskar Alice, Dorian, Isolde & Troy 

(crazy familijen på Solstigen ;) )

Glad Påsk!!!

Massor med kramar från

Leni, Linus, Ceci, Peter, Indra & Embla

(Lilla O vinkar)

Tony, Colette, Emilia & Dante

önskar alla en super-härlig Påsk 

och världens bästa vår!!!! <3

GLAD PÅSK 2011!!! :)

*

GLAD PÅSK 

ärade läsare & läsarinna!

Kram!

// Dakota

21 april 1971: Grattis Maggie

*

Happy Birthday 

Maggie!

*

Ashlee Grace, 6, om pollen & allergier

*
Ashlee, 6 år, om sina allergier (bla hundar och pollen):

"Jag tycker så här: hundar och alla dumma, äckliga pollen-grejer
kan bli allergiska mot mig, 
så dom får veta hur jobbigt det är att inte tåla saker!"

Hmmm... märks det att min lilla vildängel till syster har humör...? *LOL* ;-)
// (Storebror) Patrick

Starstruck - del 3

*
”Tack så mycket för autografen, Cole - och tack för att du ställde upp på bild.” fick Clara fram. ”Du är verkligen bäst och du är jätte-söt!”
”Det var så lite så.” sa Cole. ”Och tack.”
Clara lade märke till att Cole såg lite blyg och generad ut när hon sa att han var söt, det gjorde honom bara ännu gulligare.

Det såg ut som om Clara ville fråga något, men inte riktigt vågade.
Men det verkade ändå som om Cole förstod, för han böjde sig ner och kramade om Clara.
Sedan gav han henne en puss på kinden.
Clara trodde hon skulle smälta, eller svimma.
Cole Taylor hade givit henne en kram - och en puss!

Jag är den lyckligaste tjejen i hela världen! tänkte Clara. Cole har bråttom iväg, men ändå spenderar han flera minuter med mig! 
Han är den finaste killen som finns! 
Och hans kompis, Nikki, var också jätte-snäll mot mig!


”Mycket empatiska ungdomar.” sa Claras mormor lite senare när Clara glädjerusigt berättade om sin dag på röda mattan.
”Jag kommer aldrig att glömma den här dagen!” sa Clara.

Starstruck - del 2

*
Nikki Danelli såg på den lilla flickan som stod och grät på andra sidan kravall-staketet.
Stackarn, hon ser ju helt förkrossad ut…
Nikki tog tag i Coles arm, viskade något till honom och pekade mot den gråtande flickan.
Cole drog sig snabbt ur den bistre mannens grepp och gick mot kravall-staketet.
Han ställde sig framför Clara och log mot henne.
”Cole, vi måste åka nu.” sa den bistre mannen, som förmodligen var Coles agent eller något liknande.
Cole viftade bort hans kommentar.
”Vänta lite. Jag tror det är nån här som vill prata med mig.”
Han såg på Clara och log.
”Hej tjejen, det blev visst lite bråttom, men min kompis Nikki där borta sa att jag råkade hoppa över dig när jag hälsade på fansen.”
Clara såg storögd på Cole.
”Inte ditt fel. Kan jag få din autograf?” stammade Clara nervöst och sträckte fram autografblocket.
”Självklart.” log Cole.
Han skrev sin namnteckning i flickans block.

Nikki kom fram till dem.
”Ska jag ta en bild av dig och Cole?”
Clara nickade.
”Ja tack.”
Cole böjde sig ner och lyfte Clara över staketet och så poserade de tillsammans.
Nikki tog flera bilder.
Coles agent harklade sig.
”Cole, vi måste åka nu…”
Cole himlade sig.
”Lugn, jag pratar med mitt största fan ser du väl.”
Stjärnan log mot Clara och blinkade åt henne.
Clara fnissade lyckligt.

Starstruck - del 1

New York City
April 2011

Clara hade sett fram emot det här tillfället i flera veckor.
Nu äntligen skulle hon få se Cole Taylor - den söte favorit-stjärnan från TV och film - i verkligheten!
När Clara hade vunnit biljetter till filmpremiären av Coles senaste film hade hon jublat och gråtit av glädje i nästan en timme.
Nu stod stjärnorna på röda mattan och log mot fotografer och skrev autografer och kramade sina fans.
Clara klämde sig fram till kravall-staketet och höll hårt i sin penna, autografblock och lilla digitalkamera.
Nu var Cole alldeles nära henne.
Åh Gud…! tänkte Clara med bultande hjärta. Han är ju ännu sötare i verkligheten!

Clara skulle just ta mod till sig och ropa på Cole, när en man med bister uppsyn ledde Cole åt ett annat håll.
Va... var det över nu?
Skulle hon inte få säga till Cole vilken underbar skådespelare och person han var?
Alla andra fans var alldeles till sig för att de fått krama Cole, men Clara bara stod där och hade inte ens fått en autograf.
Clara visste att det inte var Coles fel, det var inte stjärnorna som bestämde när sådana här tillställningar var över, men Clara trodde hennes 12-åriga hjärta skulle brista.
Hon avskydde den där bistre mannen som förstört hennes chans till ett möte med hennes älsklings-kille.
Stora tårar rann nedför hennes kinder.