15 December
"Alex, snälla, du kan väl vara med mamma och mig i Jul?"
Cassie såg bedjande på sin bror.
"Du vet att jag jättegärna är med dig och mamma," sa Alex. "men jag tänker inte tillbringa Julen med Darryl. Det funkar bara inte."
"Nej... jag vet..."
Cassie skrapade förstrött med tumnageln på sin vaxade pappmugg med läsk.
Alex kände sig som en stor skit när tårar steg upp i hans lillasysters ögon.
"Fan också...!" muttrade han. "Kan inte den där idioten bara dra!"
Cassie tittade upp.
"Det önskar jag också. Men mamma behöver honom. Han hjälper henne med räkningar och sånt."
Alex suckade.
"Men jag kan ju hjälpa henne med sånt!"
Cassie lade sin hand på Alex.
"Men mamma vill ju inte att du ska använda dina pengar på henne. Du ska ha dem till college och andra viktiga saker."
Alex skrattade glädjelöst.
"College... vem bryr sig om sånt? Jag kommer nog inte ens in."
"Det gör du visst!" sa Cassie. "Sluta nedvärdera dig själv! Du är jättesmart och klarar vilken utbildning som helst. Vad vill du bli?"
Alex ryckte på axlarna.
"Har jag aldrig tänkt på."
"Fotograf kanske?" sa Cassie. "Eller rockstjärna, som pappa var? Du sjunger faktiskt väldigt bra."
"Jag kanske blir fotograf då." sa Alex.
"Det tycker jag." log Cassie. "Och du, har ni inte nån musikal-kurs på din skola? Sök till den till våren!"
"Men så bra sjunger jag väl inte?" skrattade Alex.
Cassie log.
"Inte...? Varför tycker din musiklärare det då?"
Alex såg häpet på sin syster.
"Va...?"
"Din musiklärare sa till mamma en gång att du är en av de största talangerna hon haft som elev. Det har ju hon sagt till dig också."
Alex skakade på huvudet.
"Jo, men du lyssnar ju inte på beröm," skrattade Cassie. "så det gick väl inte in genom öronen på dig."
Nu skrattade Alex också.
"Så du tycker att jag borde lyssna mer på beröm?"
"Duh!" utbrast Cassie. "Dummer, du måste inse en sak."
"Vad då?" undrade Alex.
Cassie gick fram till sin bror och kramade honom.
"Du är bäst!"
*
onsdag, december 15, 2010
tisdag, december 14, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 14
14 December
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
"Maxine, din mamma ringde idag." sa Joanne.
"Jaha." sa Maxine likgiltigt. "Så hon var nykter nog för att komma på att hon har en dotter och hitta förmågan att använda en telefon?"
Maxine suckade.
"Jag har inte sett henne sen jag var... jag vet inte, tolv? Och nu ringer hon bara för att säga hej, eller vaddå?"
"Hon ville höra hur du mår." sa Martin.
Maxine himlade sig.
"Jaha, som om hon bryr sig. Men om hon ringer igen och vill veta, kan ni väl tala om att hennes dotter ser ut som ett spöke som jämt får blåmärken, läcker ur varje hål i kroppen och måste sova på plastlakan! Då blir hon nog stolt."
Maxine stampade uppför trappan och en stund senare hörde Joanne och Martin hennes sovrumsdörr smälla igen hårt.
"Det där gick ju bra." suckade Martin. "Joanne, frågade Audrey ens om Maxine? Eller tiggde hon bara pengar igen, som förra gången?"
Joanne nickade.
"Mmmm... precis som förra gången." Joanne suckade. "Vi hjälpte henne ekonomiskt en gång för att hon skulle komma på fötter och kunna resa bort med Maxie. Och vad gör hon? Reser bort med nån snubbe och festar upp pengarna...!"
"Ja... fy fan." suckade Martin. "Jag förstår att Maxie inte vill träffa sin mamma. Flickan blir ju sviken hela tiden. Och det gör mig så ledsen att Audrey inte ens frågar hur Maxine mår...! Hur kan man inte bry sig om en unge som Maxine?!"
Martin fick tårar i ögonen.
Joanne höll om sin make.
"Jag fattar det inte heller. Hon vet inte vad hon missar!"
"Vem missar vad då?" frågade Ricky som just kom in i köket.
Han klättrade upp på diskbänken och tog en kaka ur kakburken.
"Hallå där, lille kak-tjuv!" skrattade Martin.
"Bara en." sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Efter middag kanske."
Ricky lade besviken tillbaka mumsbiten i kakburken.
"Varför är Maxie arg förresten? Hon bara pangade igen sin dörr."
"Hon är lite upprörd för en sak bara." sa Joanne. "Men hon blir nog glad om du går och muntrar upp henne lite."
Ricky sken som en sol och rusade upp till Maxines rum.
Han knackade artigt på och klev inte in förrän Maxine sa att han fick det.
"Maxie, vill du hitta på nåt?"
Maxine funderade.
"Vill du gå ner till stranden och bygga sandslott?"
"Jaaaaa! Tack Maxie!" tjöt Ricky lyckligt. "Jag hämtar spadar och hinkar och grejer! Och jag frågar om Alex vill hänga med!"
Ricky sprang ystert iväg.
Maxine log.
Vem behöver en morsa som aldrig bryr sig? Hon har aldrig varit en mamma i mina ögon.
Jag har världens bästa mamma, pappa - och syskon - här! Min familj är allt man kan önska sig.
*
måndag, december 13, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 13
13 December
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
Maxine stod i vardagsrummet och såg på de stora mörkröda fläckarna på mattan.
"Toppen... jag har förstört mattan."
"Du har inte förstört någonting!" sa Joanne. "Så får du inte säga!"
"Nej, så får du inte säga. Du kan ju inte hjälpa att din näsa blöder så där." sa Ricky.
Alex satt i soffan och tittade på dem. Han sa inte ett ord.
Maxine gick och satte sig bredvid honom.
"Vad tänker du på?"
Alex ryckte på axlarna.
"Vet inte..."
Ricky såg på honom.
"Du tänker att det blev läskigt igår, med allt blod."
Alex nickade.
"Mmmm... jag tänker lite på det faktiskt."
"Tänk på nåt roligare!" sa Maxine. "Berätta hur Cassie hade det på sin lilla date i helgen."
Alex log.
"Hon var så lycklig. Och hon var så söt i klänningen och smyckena."
Han tog upp sin kamera och visade en bild på Cassie i den rosa gammaldags klänningen.
"Awww lilla Cassie!" utbrast Joanne. "Hon är så vacker! Och hon strålar verkligen av glädje på den här bilden. Och tänk att hon har varit på sin första date!"
"Pussades hon med den där killen?" fnissade Ricky.
Alex skrattade.
"Nej, hon är lite för blyg för sånt. De tycker om varandra, men de är bara kompisar."
"Än så länge ja." flinade Maxine.
Alex puffade mjukt till henne.
"När får man börja pussa nån man gillar då?" undrade Ricky.
"Tja..." Alex låtsades fundera. "Cassie får börja pussa killar när hon är typ... 35."
Joanne skrattade och rufsade i hans hår.
"Typiskt storebrorsor."
"Jag tänker aldrig pussa tjejer!" sa Ricky. Han rynkade på näsan. "Det är rätt läbbigt."
Alex skrattade.
"Håller med dig brorsan, tjejer är jätteläskiga."
"Hallå där!" skrattade Maxine. "Var snäll."
"Vad händer annars?" sa Alex kaxigt.
"Är du inte snäll bjuder vi hit Sandy, hon kanske vill pussas lite med dig." retades Maxine.
"Vad du än gör, bjud inte in henne." sa Alex.
"Så du är inte lite kär i henne då?" fnissade Maxine och petade Alex i sidan.
Alex fnissade.
"Aldrig i livet! Hon är jobbig och framfusig."
"Och hon tycker att du är suuuuuper-söt...!" sjöng Maxine i retsam ton.
Alex rodnade.
"Tyst! Annars får du inga julklappar."
Maxine skrattade ett kvillrande skratt.
*
söndag, december 12, 2010
SkrivPuff: Utmaning 2010:336 - 12 december
Skriv om att vara rik.
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
Julmarknaden, Red River. December 2008
"Tänk att ni skänkte så mycket pengar till barnhemmet i Blue Creek, Mrs. Hob! Det är beundradsvärt!"
"Ja, men vad gör man inte för barnens skull?" sa Mrs. Hob. "Anstalten behöver pengar så att har råd med bra personal som kan ta hand om barnen och ungdomarna. Det är så synd om de små liven."
13-åriga Kieran fnyste åt den gamla damens skryt.
"Rik bitch snackar skit."
"Kieran Abigail McCoy!" utbrast hennes pappa. Han tog tag om sin dotters överarmar och såg henne stint i ögonen. "Sånt där vill jag aldrig mer höra från dig!"
"Tänk om Mrs Hob hade hört dig!" sa hennes mamma.
Kieran ryckte likgiltigt på axlarna och vred sig ur sin pappas grepp.
"Än sen då. Mrs. Snob ger bara pengar till Blue Creek Hill för att alla ska säga vilken bra människa hon är. Hon snackar skit om allt och alla - men en gång om året spelar hon helgon! Hon är en bitch och alla vet om det!"
"Att man alltid ska behöva skämmas över dig!" sa Kierans mamma.
Kommentaren verkade inte beröra Kieran. Hon bara såg nonchalant på sina föräldrar.
"Jag säger bara det som är sant. Om det är nån som ska skämmas är det hon - Mrs. Snob."
Kierans tvillingsyster Skye himlade sig.
"Hon heter Mrs. Hob."
"Fast Mrs. Snob passar bättre." sa Kierans andra tvillingsyster Emily, den tystaste av trillingarna McCoy.
Skye skakade på huvudet.
"Det är inte snällt att ge folk fula smeknamn."
"Jag gör det bara till folk som förtjänar det." sa Kieran.
"Jag har fått nog. Nu åker vi hem." sa flickornas pappa. Han tog tag i Kierans ena arm och började dra med sig henne mot parkeringen.
"Vi vill stanna." sa Emily försiktigt.
"Snälla pappa!" sa Skye.
"Jag stannar med dem." sa flickornas mamma.
"Jag vill också vara kvar!" skrek Kieran.
"Det skulle du ha tänkt på innan du misskötte dig." sa hennes pappa. Han drog iväg med henne till bilen.
Kieran vred och slingrade sig och så kastade hon sig mot den snötäckta marken.
Hon höll sig om sin vänstra arm och började skrika och gråta.
"Min arm! Min arm! Det gör ont!"
Flickan blickade anklagande upp på sin pappa.
"Du vred loss min arm!"
Mr. McCoy såg förskräckt på sin dotter. Hennes arm hängde som en trasdockas och såg mycket riktigt ut att ha gått ur led.
"Åh Herregud... Kieran! Förlåt mig!" Han lyfte upp Kieran och höll tröstande om henne. "Förlåt mig älskling, det var inte meningen!"
"Det gör ooooont!!" snyftade Kieran.
Flera av människorna på julmarknaden kom springande för se hur det var fatt med flickan.
Mr. McCoy höll sin snyftande dotter i famnen.
"Förlåt lilla gumman. Det var verkligen inte meningen att skada dig. Jag ska gottgöra dig, det lovar jag."
Ingen såg leendet som spred sig i flickans tårdränkta ansikte. Det var ett leende av total triumf.
Kieran tänkte att hon sannerligen var rik på bra idéer. Pappas dåliga samvete kunde hon utnyttja riktigt länge.
Att själv orsaka att armen gick ur led hade gjort jäkligt ont, men det var det värt.
Du kan bra knep du Kieran, berömde hon sig själv. And the Oscar goes to...
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 12
12 December
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
Martin kom ner från vinden med en stor låda som han ställde på soffbordet i vardagsrummet.
Maxine, Alex, Jane och Ricky stirrade på lådan.
"Vad är det där?" frågade Maxine.
Martin log.
"Detta, min kära unge, är en låda."
Maxine himlade med ögonen.
"Duh! Det ser jag väl dummer... Men vad innehåller den?"
"Gissa." sa Martin.
"Julklappar!" sa Ricky.
Martin skakade på huvudet.
"Nope."
"Godis!" gissade Ricky.
"Fel igen." log Martin. "Den här lådan innehåller en skatt."
Han böjde sig ner över lådan och drog upp en gammal LP-skiva.
"Tada!" sjöng han triumferande. "Här finns massor med gamla skivor."
"Cool!" utbrast Maxine och Alex unisont.
"Spela nåt då!" krävde Ricky. "Nåt roligt som man kan dansa och hoppa till."
Martin skrattade och la en LP på skivspelaren.
Jump In the Line med Harry Belafonte strömmade ur högtalarna.
Ricky hoppade och dansade glatt till låten.
"Dansa med mig!" ropade han till de andra.
Martin och Maxine hängde genast på.
Efter en stund började även Jane och Joanne att dansa till den egen-komponerade koreagrafin.
"Alex, du måste också dansa!" sa Ricky.
"Ja, det är obligatoriskt!" skrattade Jane.
"Kom igen, det är kul!" sa Maxine.
Till slut hängde även Alex på.
Det blev en ganska vild dans när Ricky bestämde hur de skulle dansa. Det blev också många glada skratt.
"Det här är kul!" skrek Ricky glatt.
Men festligheterna avbröts när Maxine plötsligt började blöda näsblod.
Det var som om någon pumpade massor av den röda vätskan ur henne. Det såg nästan groteskt overkligt ut.
"Herregud...!" viskade Jane förskräckt.
Ricky började gråta och Alex blev alldeles blek.
Martin stängde av skivspelaren och lyfte upp Ricky i famnen för att trösta honom.
"Ska vi ringa en ambulans?" frågade Jane.
"Nej!" utbrast Maxine, nästan argt. "Ingen ambulans! Det är bara lite näsblod."
Men Joanne hade redan gått fram till telefonen.
"Jaha, det här blev ju en toppendag..." suckade Maxine.
Hon sjönk trött ner på mattan och såg ner på sina nerblodade kläder och på händerna, som hon hållit upp mot näsan i ett framgångslöst försök att stoppa blodflödet.
Ricky gled ur Martins famn och sprang fram till Maxine. Han höll om henne.
"Det gör inget Maxie. Vi dansar en annan dag istället."
Den lille pojken gav sin älskade fostersyster en puss på kinden.
*
lördag, december 11, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 11
11 December
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Maxine låg i soffan i vardagsrummet och tittade på serier på Disney Channel tillsammans med Ricky.
Ricky såg hungrigt på skålen med popcorn som stod på bordet.
"Får man äta?"
Maxine log.
"Nej, du får bara titta."
Ricky såg tveksam ut.
"Klart du får äta popcorn!" skrattade Maxine. "Martin gjorde dom till dig."
Ricky sken upp.
"Awesome!"
Han satte skålen i knät och började mumsa.
"Vill du ha?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nej tack. Min aptit är inte så bra."
"Stackars dig..." sa Ricky. Han såg lite sorgsen ut.
Han klappade Maxine på kinden.
"Kommer det bli bättre. Din aptit?"
"Vet inte." sa Maxine. "Ibland är det lite bättre och vissa dagar är det sämre."
"Men gör det nåt om jag sitter här och mumsar popcorn då...? Är det okej?"
Maxine satte sig upp och kramade sin lilla fosterbror.
"Min lilla Ricky... Det är klart du ska äta popcorn - det har ju du längat efter hela veckan! Det är helt okej. Jag skulle bli ledsen om du inte ville äta nåt bara för att jag inte kan det. Förstått?"
Ricky nickade och log.
"Förstått!"
Han kramade Maxine.
Alex kom ner i vardagsrummet. Han såg nyvaken och rufsig ut.
"Har du sovit tills nu?!" utbrast Ricky med munnen full av popcorn. "Klockan är ju tolv!"
Alex log sömnigt.
"Mmmm... alla orkar inte vakna klockan fem på morgonen."
"Jag vaknar inte fem." sa Ricky. "Jag vaknade halv sju imorse."
"Ja, det är ju mycket bättre." mumlade Alex.
"Jag är en piggelin och du är en latmask!" fnissade Ricky och petade Alex i sidan.
Alex skrattade åt kommentaren.
"Piggelin? Ricky, du är en jäkla Duracell-kanin!"
Maxine skrattade.
"Jaaaa!" sa Ricky glatt. "Jag äääälskar kaniner!"
*
Ira (Vrede) - 5
*
"Pappa, vad gör du här?"
"Jag fick permis. Jag ville vara en bra pappa och stötta min tös i en så här svår stund."
"Åh pappa..." Charli började gråta.
"Såja pumpkin, allt är bra nu." sa Vinnie tröstande och kramade om sin flicka.
Ray sprang också fram till Vinnie.
"Pappa! Jag har saknat dig! När får du komma ut?"
"Jag har några månader kvar." sa Vinnie. "Men när jag kommer ut ska vi hitta på en massa kul saker!"
"Awesome!" jublade Ray.
Vinnie Danelli såg på Charli och Dani och log.
"Ni två... fan, vad modiga ni är! När advokaten till det där kräket frågade ut er... ni var helt coola och så proffsiga. Och Dani, när kräket hotade dig... du bara stod där och tog det hur bra som helst!"
Dani log.
"Mmmm... jag kanske var cool - men jag skakar."
Hon höll fram sin hand. Den darrade faktiskt lite.
Marco lade armen om sin dotters axlar och log.
"Fast älskling... det där är inte bara av rädsla, mest av vrede kan jag tro?"
"Ja, jag antar att du har rätt." skrattade Dani. "Jag blev nog mest förbannad. Men jag ska försöka skaka av mig den känslan nu när allt är över."
Hon blinkade lurigt mot de andra.
"Jag menar, vrede är faktiskt en dödssynd."
*
"Pappa, vad gör du här?"
"Jag fick permis. Jag ville vara en bra pappa och stötta min tös i en så här svår stund."
"Åh pappa..." Charli började gråta.
"Såja pumpkin, allt är bra nu." sa Vinnie tröstande och kramade om sin flicka.
Ray sprang också fram till Vinnie.
"Pappa! Jag har saknat dig! När får du komma ut?"
"Jag har några månader kvar." sa Vinnie. "Men när jag kommer ut ska vi hitta på en massa kul saker!"
"Awesome!" jublade Ray.
Vinnie Danelli såg på Charli och Dani och log.
"Ni två... fan, vad modiga ni är! När advokaten till det där kräket frågade ut er... ni var helt coola och så proffsiga. Och Dani, när kräket hotade dig... du bara stod där och tog det hur bra som helst!"
Dani log.
"Mmmm... jag kanske var cool - men jag skakar."
Hon höll fram sin hand. Den darrade faktiskt lite.
Marco lade armen om sin dotters axlar och log.
"Fast älskling... det där är inte bara av rädsla, mest av vrede kan jag tro?"
"Ja, jag antar att du har rätt." skrattade Dani. "Jag blev nog mest förbannad. Men jag ska försöka skaka av mig den känslan nu när allt är över."
Hon blinkade lurigt mot de andra.
"Jag menar, vrede är faktiskt en dödssynd."
*
Ira (Vrede) - 4
Augusti 2009
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Scott Gates gnisslade tänder av ilska när domaren förkunnade domen och slog klubban i bordet. Han störtade fram mot Dani Danelli som hade haft mage att vittna mot honom.
"Jag ska döda dig ditt lilla stycke!"
Dani såg lugnt på honom.
"Hot - mot tjänsteman dessutom. Inte så smart kanske."
"Nej, verkligen inte smart." Dani och Charlis advokat skakade på huvudet.
"Du ljuger om mig!" vrålade Gates. "Jag har aldrig drogat och våldtagit någon!"
Dani såg på de sex unga kvinnorna och på Charli som vittnat mot Gates idag.
"DNA-testen och alla här inne säger nåt annat, Gates." sa Dani sakligt.
"Jag ska leta upp dig när jag kommer ut - och jag ska lemlesta dig och flå dig levande!"
Dani tog ett steg åt sidan för att inte träffas av de små salivkulorna som flög ut över Gates läppar när han skrek.
Hon gjorde en gest åt två vakter, de skyndade sig att släpa ut Gates ur rättsalen.
Dani gick fram till Charli och lade armen om henne.
"Nu är det över hjärtat."
"Jag är så stolt över er!" sa Marco Danelli.
"Det är jag också."
Charli hajade till när hon hörde den välbekanta rösten och tittade bort mot en av bänkarna där åhörarna suttit.
"Pappa!"
Hon sprang fram till Vinnie och kastade sig i hans öppna armar.
*
Inga genvägar - del 5
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #5
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
”En klänning! Mamma, Alex har köpt mig en klänning!”
Klänningen var ungefär i samma stil som den turkosa som Nora hade sytt, även denna var gammaldags i tidigt 60-tal.
”Åh Alex!” Cassie fick tårar i ögonen och kramade honom igen. ”Tack, tack, tack! Är den från vintage-butiken?”
Alex log och nickade.
”Mmmm, jag vet att du älskar den butiken. Och Jane har börjat jobba där. Hon hittade den här känningen åt dig.”
”Jag är… överväldigad.” sa Cassie. ”Jag vet inte vad jag ska säga!”
”Ditt ansiktsuttryck och gläjdeskrik säger allt.” skrattade Alex lyckligt.
Glädjetårar rann ner för Noras kinder. Hon kramade sin son.
”Min fina, underbara pojke.”
Darryl kom in i köket. Han och Alex stirrade på varandra som två kombattanter vid en duell.
”Ny klänning?” mumlade Darryl.
Cassie tryckte den rosa klänningen beskyddande intill sin bröstkorg.
”Sårar du min lillasyster igen slår jag ihjäl dig.” morrade Alex.
Cassie lade armen om sin brors midja och lutade sig mot honom. Hon kände att han skakade en aning, som han alltid gjorde när han höll på att bli arg.
Nora kramade mjukt sin sons nacke för att pojken skulle lugna ner sig.
Darryl skrockade.
”Du tar inga genvägar du, grabben. Tänder till bara man sneglar lite fel på din älskade lilla syster och din mor.”
Nej, Alex Spencer-Clarke tog inga genvägar när någon sårade hans familj.
Om någon gjorde hans mor, lillasyster eller fosterfamilj illa på något sätt, vaknade en magma-bubblande vulkan inom honom.
Och den gick inte att stoppa.
*
Inga genvägar - del 4
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #4
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Senare på eftermiddagen åkte Alex hem till sin fosterfamilj för se hur hans fostersyster Maxine mådde.
Hon var glad över att få slippa sjukhuset, men var tärd efter den senaste behandlingen.
Alex berättade för henne om Cassies klänning. Maxine såg lika arg ut som Alex gjort. Men sedan kom hon att tänka på något och sken upp.
”Jane.” sa hon. ”Åk till Jane, hon kan hjälpa dig!”
Alex strålade.
”Maxie! Du är bäst!”
Maxine skrattade.
Alex kysste sin syster på kinden. Sedan rusade han ut och skyndade till busshållplatsen.
Att jag inte tänkte på det själv! tänkte han när han satt på bussen in till stan. Jane har säkert något fint som passar!
En timme innan Cassie skulle träffa Finn vid bion kom Alex hem till henne och Nora igen.
Han hade en stor, rektangulär box och en liten shoppingbag av papp med sig.
”Oj! Vilket paket!” sa Nora.
”Jösses!” utbrast Cassie. ”Vad har du köpt?”
Alex ställde boxen och shoppingbagen på köksbordet.
”Till dig Cassie bear.” log han.
Förvånat öppnade Cassie shoppingbagen först.
Hon log när hon såg halsbandet av rosa glaskulor, armbanden, hårbandet och det breda rosa bältet.
”Tack Alex!” Cassie kramade sin bror. ”Jag älskar rosa!”
”Jag vet.” skrattade Alex. ”Öppna den stora nu. Jag tror du kommer att gilla den.”
Cassie skyndade sig att knyta upp bandet och lyfta locket på kartongen.
När hon vek undan silkespappret skrek hon till av glädje.
*
Inga genvägar - del 3
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #3
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
De hörde köksdörren öppnas och stängas och sedan hördes Alex röst:
”Mamma? Cassie? Är ni hemma?”
”Här inne älskling!” ropade Nora.
Alex såg alldeles förskräckt ut när han klev in i sin lillasysters rum och såg att hon grät.
”Vad har hänt? Har Darryl gjort något?”
Nora berättade om klänningen.
Alex knöt nävarna och blev mörk i ögonen.
”Om jag hade den jäveln här nu skulle jag…”
Nora gick fram till sin son och tog tag om hans armar.
”Alex, våld löser ingenting. Lugna dig nu så går vi ner till det där mysiga stället vid stranden och äter lunch. Okej?”
Nora drog sina barn intill sig och kramade dem.
”Jag är så ledsen för din klänning Cassie.” sa Alex. ”Jag önskar jag kunde ge dig en ny.”
Cassie lade armarna om sin brors midja.
”Tack baby. Men jag får ta jeans och blus och se lite mindre sagolik ut.”
”Ni två ser alltid sagolika ut.” sa Nora.
Alex log okynnigt mot Cassie.
”Så där säger hon bara för att hon vill ha fina julklappar.”
Cassie fnissade och snart övergick fnisset i bubblande skratt.
”Om man är kaxig får man verkligen inga julklappar.” skrattade Nora och kittlade Alex i sidorna.
Alex försökte verka cool och oberörd - men han var alldeles för kittlig. Snart skrattade han minst lika mycket som Cassie.
*
Inga genvägar - del 2
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december #2
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
”Darryl! NEJ!” skrek Nora.
Men förgäves. Skadan var redan skedd.
Cassie började gråta förtvivlat. Mest för sin mammas skull, hon hade suttit uppe hela natten och nu var hennes underbara skapelse förstörd.
”Sluta grina!” skrek Darryl. ”Bete dig inte som en bortskämd liten prinsessa!”
Han slängde den nu söndertrasade klänningen på Cassie och gick ut ur huset. Köksdörren slog igen med en ilsken smäll.
Nora höll om sin snyftande flicka.
”Såja älskling. Vi köper en ny klänning.”
Cassie skakade på huvudet.
”Vi har inte råd och vi hinner inte! Och jag ville ha den som du har gjort!”
Cassie rusade in på sitt rum med klänningsresterna i famnen. Hon kastade sig på sin säng och snyftade i sin kudde.
Nora stod kvar på köksgolvet. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till.
Det fanns varken tid eller material för att sy en ny klänning åt Cassie och bilen var på verkstan, så de kunde inte ens åka till någon butik som sålde vintage-kläder.
Allt kändes hopplöst.
Till slut gick Nora in till Cassie.
”Jag är så ledsen för klänningen, raring. Ska vi titta i din garderob och se om vi hittar något annat?”
Cassie gick fram till garderoben. Hon tog fram sina finaste smala jeans och en söt blus.
”Jag hade tänkt ha det här.”
”Ja, det blir jättefint!” sa Nora.
”Men klänningen var så underbar!”
Cassie började snyfta igen.
*
Inga genvägar - del 1
SkrivPuff: Utmaning 2010:335 - 11 december - del 1
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
Skriv om att ta genvägar.
*
Lördag 11 december
Nora dukade fram brunch åt Darryl. Hon skyndade sig, för hon ville hinna klart innan han vaknade. Hon visste att han skulle vara ilsken och otrevlig. Inatt hade han varit jättesur när hon inte ville komma och lägga sig hos honom.
Men det hade varit så viktigt för Nora att få färdigt klänningen hon sydde till Cassie.
Flickan skulle gå på bio och äta pizza-middag, ensam med en pojke för första gången, nu ikväll och Cassie hade sagt att hon ville ha på sig något speciellt. Den lilla raringen hade till och med räknat sina sparpengar för att se om hon hade råd med en ny outfit.
Nora såg nu på klänningen hon sytt på hela natten till sin älskade lilla flicka. Gammaldags, tidigt 1960-tal, och turkos. Just den stilen på klänningar som Cassie älskade.
Darryl var mycket riktigt sur när han kom upp. Han satte sig bara vid bordet och slevade i sig äggröran med bacon och det stora glaset med färskpressad apelsinjuice.
"Var baconet lagom krispigt?" frågade Nora vänligt.
Darryl grymtade något och nickade.
"Du är väl inte arg för att jag satt uppe hela natten och sydde?"
Darryl bara blängde.
Cassie kom ut i köket. Flickan tog en liten genväg runt bordet och satte sig så långt bort från Darryl som möjligt.
Nora tog den nya klänningen från sin galje och höll upp den framför Cassie.
"Vad tycks raring, gillar du den?"
Cassie bara gapade. Sedan blev hennes mandelformade blå ögon stora och glittriga av ren lycka.
Hon skrek till av glädje och sprang upp och kramade sin mamma.
"Åh mamma, du är bäst! Det är den finaste klänningen jag har haft! Åh, den är gammaldags - och turkos, en av mina favoritfärger!"
Nora skrattade. Hon trodde nästan att Cassie skulle börja sväva för att hon var så lätt och rusig av lycka.
"Mamma, du syr fantastiska kläder! Du borde jobba med det!"
Darryl fnyste.
"Du är en liten bortskämd skitunge som får precis allt du vill." fräste han. "Och din mamma ska inte hålla på att sy kläder åt folk, särskilt inte på nätterna. Vi har ju aldrig nån tid tillsammans, Nora. Du bryr dig bara om dina bortskämda snorungar!"
Tårar steg i Cassies ögon.
"Det är inte sant." sa hon med tjock röst. "Du ska inte tala så till min mamma."
Darryl reste sig och gick hotfullt mot Cassie och Nora.
"Tala inte om för mig vad jag får och inte får göra, din lilla snorunge."
I nästa sekund slet Darryl Cassies nya klänning ur Noras hand och slet sönder den.
*
fredag, december 10, 2010
Ira (Vrede) - 3
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
”Mår du bättre?” frågade Cole oroligt.
Dani gav hans axel en liten kram.
”Mmmm, det känns bättre nu.”
Hon såg på agenten.
”Samma sak som hände mig hände Charli igår.”
Agenten nickade.
”Mmmm, jag behöver ändå få Charlis uppgifter också.”
Så Charli fick berätta vad hon mindes. Dani höll om henne när hon bröt ihop.
Charlis mamma, Nikki och Cole sprang också fram och höll om Charli.
Marco Danelli harklade sig bestämt och gav agenten en blick. Agenten reste sig snabbt.
”Jag tror vi är klara här nu. Tack för att ni berättade allt flickor.”
”Varsågod.” mumlade Dani.
När agenten gått såg Marco Danelli på sin dotter.
”Alltså… Dani, jobbar det nötet verkligen för oss på SCA…? Vad tänkte jag på när jag anställde honom?”
Dani skrattade.
”Tillfällig sinnesförvirring?”
Marco Danelli skrattade också.
”Ja, måste varit nåt sånt.”
*
Ira (Vrede) - 2
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
”Ursäkta.” sa agenten. ”Eh…”
Han sökte i minnet efter ett namn.
”Eh… Danielle - vill du berätta om kvällen då du mötte Gates?”
”Ingen säger Danielle. Säg Dani.” sa Dani, bestämt men artigt. ”Okej, jag ska försöka minnas vad som hände. Det är ju nästan fem år sedan jag mötte Scott Gates. Men jag var på en fest och han gav mig läsk preparerad med en så kallad våldtäktsdrog. När jag blev snurrig och nästan medvetslös försökte han våldta mig.”
Dani suckade tungt.
”Det är i stort sett allt jag minns.”
”Blev du våldtagen?” frågade agenten.
Marco Danelli höll andan.
Dani hade inte berättat om hennes möte med Gates och nu tvivlade han på om han vågade höra sin dotters svar.
”Nej, han hann aldrig våldta mig.” svarade Dani. ”Min kusin Nikki och vår vän Cole...”
Hon nickade bort mot Nikki och Cole.
”… och en vår kompis Angel räddade mig i sista sekunden.”
Dani drog ett djupt, darrigt andetag och skruvade obekvämt på sig. Hon såg nästan grå ut i ansiktet.
”Ursäkta mig, men jag måste nog gå och dricka lite vatten.”
Hon reste sig och sprang in i badrummet.
I badrummet vek sig benen under henne och hon kallsvettades.
Hon kämpade mot illamåendet, men till slut var hon tvungen att ge efter.
När hon förmådde resa sig sköljde hon ansiktet i iskallt vatten, försiktigt för att inte sminket skulle smetas ut. Sedan drack hon ett par små klunkar vatten och gick ut till de andra.
*
Ira (Vrede) - 1
5 Juli 2009
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
Förhör med Dani och Charli Danelli
”Miss Danelli, vill du vara så snäll och berätta exakt vad som hände den där kvällen då du mötte Scott Gates”
”Vem av oss?” frågade Dani.
”Ja visst ja…” mumlade agenten som skulle förhöra dem när det slog honom att tjejerna bar samma efternamn. ”Eh, du, den mörkhåriga.”
Cole och Nikki stirrade på agenten. Både Dani och Charli var ju mörkhåriga! Vad var det här för pucko?
”Som du kanske ser är vi båda mörkhåriga.” påpekade Dani.
”Jaha. Eh, du den lilla.”
Dani skakade klentroget på huvudet. Hon och Charli var ju lika… små...
Hade den här agenten fått sin licens i flingpaketet imorse eller?
”Ja... det här går ju bra.” viskade Marco Danelli till Nikki och Cole som fick väldigt svårt att hålla sig för skratt.
”Bättre kanske om du säger namnet på den du vill tala med.” suckade Dani.
Nikki och Cole fick ännu svårare att hålla sig för skratt och Charli höll handen framför munnen för att dölja ett leende.
*
SkrivPuff: Utmaning 2010:334 - 10 december
Skriv om det förgångna.
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
Min morbror sa en gång att varenda människa minns vad de gjorde den 22 november 1963 - dagen då president John F. Kennedy mördades.
Jag, Sunshine Robinson, minns iallafall den dagen som om det vore igår.
Jag skulle fylla 8 år om 12 dagar och satt på verandan utanför vårt hus i Magnolia, Alabama, och önskade att mamma skulle få komma hem igen till min födelsedag.
Min morbrors fru Ruth skulle ha lunchbjudning för några tanter. Hon kom ut på verandan och bad mig hjälpa henne med dukningen när vi hörde morbror Roy ropa från stora rummet där TV:n stod påslagen:
"Presidenten är död!"
Jag välte en stor vas med blommor när jag störtade in i rummet. Sedan stod jag som fastfrusen när någon röst talade om att vår president blivit skjuten.
Jag grät för Mr. Kennedys fru som hade förlorat sin make, för deras små barn som inte längre hade en far. Det påminde mig själv om att jag inte hade någon far, så jag tror jag grät för det också.
Jag ville klä mig i svart, för att visa att vi hade sorg. Min tre år äldre kusin Tina tyckte det var löjligt.
"Du kände ju inte honom."
Jag rev ut hela min garderob för att hitta något svart plagg. Jag hade inga. Moster Ruth tyckte inte att barn skulle bära svarta kläder.
Men jag ville klä mig i sorg! Så jag tog ett par av min morbror Roys svarta strumpor och satte på mig dem. Ett svart sidenband fick agera sorgband runt min arm.
Ja, så där gick jag omkring; i en liten ljusgul klänning, sorgband och ett par alldeles för stora strumpor.
Och jag grät och grät och grät.
Moster Ruths väninnor var lite oroliga.
"Mår lilla Sunshine bra?"
Moster Ruth viftade bort deras oro.
"Åh, Sunshine är bara lite dramatisk."
Jag blev arg och upprörd över att ingen tog min sorg på allvar. Det kändes som jag inte hade rätt att sörja någon jag inte kände.
Till slut sprang jag hem till min kompis Sammy och hans föräldrar. De skulle säkert förstå mig.
Familjen Lewis tog mig på allvar. Jag fick gråta hur mycket jag behövde, utan att de tyckte jag var dramatisk eller löjlig.
Sammy tog på sig sin svarta kostym, den som han haft en gång på en begravning.
Där satt vi sedan, två små barn klädda i sorg, och snyftade för vår döde president. Jag tror vi bad också och senare på dagen gick vi till kyrkan och tände ljus.
När vi satt hemma och såg presidentens begravning på TV tre dagar senare, den 25 november, såg jag på min familj och sa:
"Se på alla människor som står där. Dom kände inte presidenten, men dom gråter ändå. Är dom dramatiska och löjliga också...?"
Precis då fick man se presidentens lille son i bild. Han lyfte handen och gjorde honnör.
Lille John-John fyllde 3 år den här dagen. Vilken fruktansvärd födelsedag!
När jag sa det till min familj, såg jag att moster Ruth lyfte handen och torkade bort en tår från sin kind.
Jag kröp upp i hennes knä och sa:
"Det är okej, Aunt Ruth, man får gråta - även fast det är för en främling."
*
The Clarke Family Xmas Calendar - 10
10 December
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
Maxine låg på en sjukhussäng och läste en pocketbok och lyssnade på musik genom hörlurarna på sin iPod.
Hon log när hon tittade upp och fick se Martin och Alex komma gående.
"Hej!" sa hon glatt och vinkade.
"Hej älskling." Martin kysste sin fosterdotter på kinden. "Redo att åka hem?"
"Trodde aldrig du skulle fråga." sa Maxine. "Skönt att slippa stanna här över helgen."
Alex stod en bit därifrån. Han hade velat följa med och hämta Maxine, men det knöt sig i magen på honom varje gång han såg den där otäcka slangen som ledde in i Maxines arm.
Han tyckte alltid att Maxine såg sjukare ut när hon låg på sjukhus. Kanske var det hela sjukhusmiljön som förstärkte den känslan?
Maxine lade ifrån sig boken och stängde av musiken. Hon sträckte ut handen mot Alex.
"Kom hit." log hon. "Den här fulingen bits inte."
Hon knackade med fingrarna på dropp-påsen.
Alex gick långsamt fram mot sängen och gav Maxine en försiktig kram.
"Så ömtålig är jag inte!" skrattade hon.
Hon kramade Alex hårt.
Till slut vågade Alex krama Maxine lite hårdare.
"Se, jag gick inte sönder!" sa hon glatt.
Alex gav henne ett litet leende som svar.
"Förresten, hur gick det på historieprovet?" frågade Maxine.
Alex ryckte på axlarna.
"Det gick väl okej."
Maxine himlade sig.
"Okej...? Kan du utveckla det lite bättre, tack?"
Alex log spjuveraktigt.
"Det gick väl sådär... Se själv."
Han drog upp sitt 3-sidiga historietest ur fickan och räckte över det till Maxine.
Maxine såg på den stora röda bokstaven som läraren hade satt längst upp till höger på första bladet; betyget.
Hon gav ifrån sig ett litet glädjeskrik.
"Ett A! Du fick ett A! Grattis brorsan!"
Hon kramade Alex.
Alex log.
"Ja, det kunde man inte tro."
"Kunde man visst. Du är smart din dummer! När ska du inse det?"
"Jag vet inte..." sa Alex med ett litet skratt i rösten.
Martin rufsade om hans hår.
"Vi är så stolta över dig grabben!"
Alex log, generad, men väldigt glad. Han såg på Maxine.
"Dom vet inte om det där hemma än. Jag ville berätta för dig först."
"Awww! Tack brorsan! Det här gjorde hela min dag - fram tills nu har det varit en skitdag."
Maxine kramade Alex länge.
När en sköterska kom och befriade Maxine från droppet, berättade Maxine glatt och stolt:
"Alex fick ett A på sitt historieprov idag!"
Sköterskan log och gratulerade Alex.
"Ska du berätta för hela världen?" skrattade Alex.
"Yep!" sa Maxine. "Jag är mega-stolt över dig ju!"
"Du är knasig, men jag älskar nog dig ändå." skrattade Alex och kramade Maxine.
*
torsdag, december 09, 2010
The Clarke Family Xmas Calendar - 9
9 December
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
Alex kände sig inte alls peppad när han vaknade på torsdagsmorgonen.
Himlen var grå och allt kändes meningslöst. En lång, tråkig skoldag väntade och därefter skulle han plugga till fredagens historieprov.
Plötsligt fick han dåligt samvete för att han kände sig så gnällig en sådan här dag när Maxine skulle till sjukhuset och genomlida flera timmars behandling.
Han satte sig på sin ännu obäddade säng och suckade.
Joanne, som kommit för se om han vaknat ordentligt av väckarklockan - eller bara stängt av den och somnat om - såg på honom.
"Hur är det lilla gubben? Är du trött? Känner du dig hängig?"
Joanne kände på hans panna.
Alex ryckte på axlarna.
"Allt känns bara så... jag vet inte... shitty...!"
Han suckade igen, sjönk ner mot kuddarna och drog täcket över huvudet.
Joanne drog undan täcket och log mot den rufshårige pojken som såg på henne med trött blick.
"Vet du vad, livet är verkligen 'shitty' ibland."
Alex såg ut att tänka "det menar du inte".
Joanne strök honom mjukt över ryggen.
"Skulle det kännas lite bättre om jag lät dig skippa skolan idag?"
Alex såg häpet på sin fostermor.
"Va? Men... du gillar ju inte att vi skolkar."
Joanne log.
"Nej, men ibland kan jag göra ett litet undantag. Och jag tror inte du sov så mycket inatt. Du får stanna hemma - på ett villkor."
"Vad då?"
"Att du pluggar riktigt hårt inför morgondagens prov. Deal?"
"Deal. Tack mamma!"
Alex satte sig upp och gav Joanne en kram.
Joanne höll om honom hårt.
"Det var så lite min älskling."
Jane kikade in till dem. Hon såg oroligt på sin fosterbror.
"Har det hänt nåt?"
"Alex känner sig lite hängig bara, så han får vara hemma idag." lugnade Joanne henne.
"Lyxigt värre." log Jane.
Alex log och nickade.
"Avundsjuk?" flinade han.
Jane skrattade och gav honom en kram.
"Faktiskt inte. Jag är ledig tills på tisdag. Det du!"
"Orättvist," muttrade Alex. "jag vill också vara ledig."
"Hörru gullunge, du har ju snart ett långt, härligt jullov!"skrattade Jane och kittlade Alex.
Alex fnissade.
"Det är lite orättvist iallafall."
Jane skrockade och rufsade om hans hår.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)