Huset som Gud glömde - 69

Coral

När vi kom tillbaka till huset var farmor lite orolig.
”Var har ni varit? Ni har varit borta i över fem timmar! Ni har ju missat lunchen och allting!”
Jag svalde hårt. Inte för att farmor var upprörd, utan för att jag nu insåg att klockan var fem.
Om bara två timmar skulle vi åka hem!

”Vi glömde bort tiden.” sa farfar lugnt. ”Mitt fel. Jag ville visa ungarna runt lite.”
Farmor log.
”Det är bra. Vi äter middag om en timme.”
Farfar såg lite fåraktigt på farmor.
”Vi… eh.. vi åt ute.”
Farmor skakade på huvudet.
”Skräpmat då förstås?”
Farfar flinade upp sig.
”Mmmm, man får ju passa på när ens älskade barnbarn kommer på besök.”
Farmor log och muttrade något om att farfar var oförbätterlig.
Sedan kramade hon honom.
”Farmor och farfar!” sa jag ivrigt. ”Jag måste ta en bild av er!”
”Vill du ha en bild av två gamla skruttar?” sa farfar.
”Jag det vill jag!” log jag.
Jag tog några bilder av dem. De såg så fina ut tillsammans.
Sedan tog Darla bilder av mig och Kyle tillsammans med farmor och farfar och sedan satte hon igång självutlösaren och tog några bilder med oss allihop.
”Oj oj oj, nu är man en så’n där fotomodell.” skojade farfar.
”Ja,” log farmor. ”du är så stilig så.”

Gud, vad jag älskar mina gulliga farföräldrar!
*

Huset som Gud glömde - 68

Coral

”Jag bara skojar farfar,” log Kyle. ”det är verkligen fint här.”
Farfar bara skrockade.
Det är verkligen vackert här - och utsikten är fantastisk! Man ser hela staden på ena sidan kullen och sjön på den andra.

Vi fotograferade otroligt mycket - alla och allting skulle vara med på bild!
”Sliter ni inte ut era kameror snart?” skojade farfar.
”Dom håller bättre än din gamla skruttlåda till kamera från 1700-talet.” fnissade Kyle.
Ashlee, Darla och jag började gapskratta.
Det gjorde farfar också! Han såg på oss andra och frågade:
”Är grabben alltid så här? Vad gör ni med honom när han är sån?”
Ashlee sken upp.
”Så här!”
Hon slog armarna om Kyle och började kittla honom.
”Mycket bra uppfostringsmetod.” skrattade farfar.
”Tycker inte jag…” muttrade Kyle truligt.
Men han kunde inte låta bli att skratta.
”Sluta kittlas!” fnissade han.
”Nope!” sa Ashlee med trotsig glädje i rösten. "Jag gillar att kittlas!"
"Jag märker det!" sa Kyle.
Darla riktade kameran mot Kyle och Ashlee.
”Darl, tar du ett enda kort knuffar jag ner dig…” muttrade Kyle.
Darla bara skrattade och plåtade massor.
Haha! :-)
*

Huset som Gud glömde - 67

Coral

Söndag

Så kom den - dagen jag och Kyle inte har sett fram emot…
Vi gick upp extra tidigt för att hinna med så mycket som möjligt sista dagen här.
Efter frukost tog farfar med oss på promenad genom staden, Silver Lake.
En sådan söt liten stad det är! Gammaldags och charmig.

Men jag gillade nog den höga kullen (där farmor och farfars hus finns) allra bäst. Violet Hill är så vacker med all ljung.
Farfar berättade att det är ljungen som har givit Violet Hill dess namn.
”Så om det hade växt blå blommor här, hade det fått heta Blue Hill…?” flinade Kyle.
”Förstör inte min historiska berättelse, pojk!” sa farfar.
Men han var inte arg. Han bara log och kramade om Kyle.

Det var så skönt att se att Kyle vågade vara lite kaxig utan att få skit för det.
Farfar är sååå underbar mot oss!
Lite av ångesten Kyle och jag kände inför vår hemfärd försvann när vi var ute med honom.
Farmor är också väldigt snäll förstås, men farfar är ju så… cool! :-)
*

Huset som Gud glömde - 66

Kyle

Lördag.

”Ska det bli skönt att åka hem i morgon?” frågade farfar när vi åt frukost.
”Nej…” for det ur mig.
(Smart Kyle...)
”Tycker inte jag heller - det är ju jätteroligt att vara här!” sa Ashlee.
Farfar log.
”Vad kul att ni tycker det.”
”Det är väldigt trevlig att ha er här.” sa farmor.
”Jaaa verkligen!” sa farmors syster Muriel glatt. ”Ni får komma hit oftare.”
Farfars syster Gertude gav ifrån sig en misslynt liten grymtning.
”Eller hur, Gertie?” sa farfar överdrivet glatt och puffade på sin syster. ”Visst är det underbart att ha ungarna här?”
Ny missnöjd grymtning från Gertrude. Sedan såg hon surt på farfar.
”Kalla mig inte Gertie.”
”Men det är väl sött - ‘syrran’?” skrockade farfar.
Han blinkade åt oss andra.
Gammelfaster Gertude blev ännu surare.
”Donovan, kan du aldrig vara allvarlig?”
Farfar skakade på huvudet.
”Nej, man lever ju bara en gång. Varför slösa bort det livet på att sura?”
”Klokt sagt.” tyckte Ashlee.
Farfar log brett mot henne.
”Se där, tösungen vet hur man lever livet!”
Farfar lade armen om mig.
”Kyle, min pojke, den här tösen ska du aldrig släppa. Håll hårt i henne.”
Ashlee fnissade förtjust.
Jag nickade.
”Det ska jag göra, farfar.”
Farfar skrockade förnöjt och rufsade om mitt hår.
(Undrar varför alla gillar att rufsa om i mitt hår förresten…?)
”Klok pojke.” sa farfar.
Ashlee reste sig från sin stol och lade armarna om min hals.
”Mmmm, Kyle är mycket klok pojke.”
Hon pussade mig på kinden.
(jag hoppas att jag inte rodnade…!)
*

Huset som Gud glömde - 65

Coral

Lördag.


Vad det här lovet har gått fort…! 
Det är redan lördag morgon och i morgon eftermiddag åker vi hem…
Jag vill inte tänka på morgondagen, men det är svårt att låta bli 
och jag får en tung känsla i bröstet - som om det sitter en stor, 
elak sten eller något där och trycker på.
Den naiva sidan av mig vill tro att allt ska vara bättre när vi kommer hem, 
att vi ska få ha det bra, som när vi var små. Innan allt… onda… började.
Men den realistiska sidan av mig vet att det inte kommer att bli så. 
Tänka så är bara dumt. Naivt. 
Det är bara en dröm som aldrig kommer att slå in.


Nu är det bara jag som är vaken. Klockan är bara 8.
Kyle, Darla och Ashlee sover djupt.
Det är skönt att se Kyle sova så lugnt.
Han är verkligen trygg nu. Det är för att Ashlee ligger alldeles nära honom och hennes ena arm håller om honom.
Jag blir lugnare av att titta på dem; det är som att Kyles trygghets-känsla liksom "smittar av sig" på mig. 
Låter flummigt kanske? Men det är en bra känsla.


Nej, nu ska jag försöka somna om. Det vore nog bra att 
sova någon timme till eller två.


Jag skriver snart igen!
// Coral


*

Huset som Gud glömde - 64

Kyle

Fredag kväll.

”Shit! Vad kul det här var!” utbrast Mandy en stund senare. ”Tack för att jag fick vara med!”
Hon kramade oss.
”Det var jättekul att du ville vara med.” sa Coral.
”Ja, det var det verkligen.” sa jag.
Darla och Ashlee höll med.
”Ni är så jäkla schysta och coola!” sa Mandy. ”Inte så där trista som ungarna hemma i Lyndon.”
”Du är schyst och cool själv.” sa Ashlee.
”Tycker du…?” frågade Mandy.
"Så klart jag tycker, silly.” log Ashlee. ”Annars hade jag ju inte sagt det.”
Mandy såg glad ut när vi sa att vi gillade henne.
Jag fick en känsla av att hon kanske inte har så många kompisar, inga nära vänner iallafall... kanske mest ett flertal ytliga...?

Vilken tur jag har som har så fina vänner som står mig så nära: Ashlee, Max, Chris, Darla - och Coral förstås! :-)
Hoppas de förstår hur värdefulla de är för mig.

Huset som Gud glömde - 63

Kyle

Fredag kväll.

Gästerna såg väldigt förväntansfulla ut när farmor berättade att vi skulle sjunga.
Farmor och farfar såg oerhört stolta ut.
Vi sjöng flera låtar, först sjöng Ashlee och Coral en låt som heter Hello,
sedan sjöng vi allihop (Coral, Ashlee, Darla, Mandy och jag)
Here I Am (ledmotivet till TV-serien The Suite Life of Zack & Cody) 
och I Found A Way (ledmotivet till TV-serien Drake and Josh)
och sedan We Rock från filmen Camp Rock.
Vad kul vi hade!
Jag var lite nervös när farmor bad mig spela Clair de Lune på piano, men de andra peppade mig och det gick faktiskt bra att spela, fast jag inte alls är van vid att spela piano.
Vilka applåder vi fick efter vår lilla ”konsert” - det var jättehäftigt!
Och vi fick massor med beröm av gästerna.
Jag trodde nästan att våra släktingar skulle spricka av stolthet.


Soundtrack:
http://open.spotify.com/user/dakotadiamond/playlist/41hjwAhmFspVOUuG20zWty

*

Huset som Gud glömde - 62

Coral

Tonerna av Clair de Lune rann ut från musikrummet.
Farmor stannade upp och lyssnade.
”Vem är det som spelar? Är det Kyle…?”
Darla och jag nickade och log stolt.

Farmor vände och gick tillbaka in i musikrummet. Darla och jag följde efter.
”Men Kyle, inte visste jag att du kunde spela Debussy!” utbrast farmor. ”Och utan noter! Vad duktig du är!”
Ashlee nickade instämmande och stolt.
”Åh... tack så mycket farmor.” sa Kyle blygt.
”Tänk att jag har så talangfulla barnbarn! Musikaliska och duktiga fotografer! Det blir något att skryta om på festen!”
”Äsch farmor… så duktig är jag inte…” mumlade Kyle generat.
”Joho lilla gubben, det är du!”
Farmor gick fram till Kyle och gav honom en kram.
Och den här gången var det en riktigt varm och kärleksfull kram.
*

Huset som Gud glömde - 61

Kyle

Darla och Coral bestämde sig för att gå upp på rummet och hämta sina kameror.
De hade sagt tidigare att de ville passa på att fotografera lite mer i huset och så ville de ha några fler photoshoots med Ashlee och mig och kanske våra släktingar.
Mandy följde med tjejerna.
Ashlee och jag stannade kvar i musikrummet.

Ashlee viskade något till mig.
Jag satte mig vid pianot, funderade en stund på hur låten gick, sedan började jag klinka lite.
Efter ha sett Twilight med Ashlee tre gånger har jag (på något sätt) lyckats lära mig det klassiska stycket utantill.
(Hoppas ni inte tror att skryter nu… *ooops*)
*

Huset som Gud glömde - 60

Kyle

”Så ni låser inte in oss i källaren nu?” flinade Ashlee.
Farmor log. Hon såg faktiskt väldigt road ut.
(Ashlee kan charma nästan vem som helst!)
”Nej, här låser vi inte in barn i källaren.” skrockade farmor.
Hon strök Coral över kinden igen och sedan gjorde hon likadant med mig och sedan med Ashlee.
”Nej, nu måste jag gå och ordna med några saker inför festen. Vi ses vid middagen.”
Farmor småskrattade och lämnade rummet.

Jag blev förvånad när jag hörde henne skratta - det är inte likt henne!
Men det var roligt att se en ny sida av henne.
Jag märkte att jag tycker väldigt mycket om farmor.
*

Huset som Gud glömde - 59

Kyle

Mitt i Bring the House Down kom farmor in i musikrummet.
”Oj här var det livat.” sa hon.
”Oooops…” mumlade Ashlee.
Jag skyndade mig att stänga av musiken.
”Förlåt farmor.” sa Coral. ”Vi ska dämpa oss.”
Jag lade armen om min syster.
”Åh jag är inte ond på er lilla hjärtat.” sa farmor och strök Coral över kinden. ”Jag blev lite överraskad bara.
”Vi ville inte störa…” mumlade jag.
Farmor såg på oss.
”Men älskade barn, inte stör ni. Det klart att ni ska få ha roligt.”
”Tack farmor.” sa Coral och jag samtidigt.
Mandy gav oss en lite underlig blick. Hon kanske tyckte vi var konstiga som blev så nervösa över att ha spelat musik…
”Är det säkert att vi inte är störiga?” frågade Ashlee.
Vad lustigt hon kan uttrycka sig ibland, ganska gulligt faktiskt!
”Nej då, lilla raring,” sa farmor. ”ni stör inte alls.”
*

Huset som Gud glömde - 58

Coral

Efter lunchen gick vi in i musikrummet för att öva lite inför festen i morgon.
Mandy O’Connor stod vid en av hyllorna med CD-skivor. Hon vände sig om när hon hörde att vi kom in. Hon log.
”Eh… är det okej om jag är med er och spelar…? Iallafall idag?”
”Jättegärna.” sa jag. ”Du kan väl vara med i morgon också?”
”Vill ni det…?” Mandy lät nästan förvånad.
”Ja, the more the merrier.” log Ashlee.
Mandy sken upp.
”Vad kul! Tack! Jag har så tråkigt här… har inte ni det?”
Jag skakade på huvudet.
”Nej, vi trivs här.”
Mandy kunde inte riktigt förstå hur vi kunde tycka att det var kul här. Själv tyckte hon att det var alldeles för lugnt och tråkigt.
”Vi får väl lätta upp tristessen med lite musik då.” föreslog Darla.
Mandy log. Hon öppnade sin svarta väska och plockade upp sin iPod och tillhörande små högtalare.
Hon valde en låtlista och tryckte på play. The Time Warp ur The Rocky Horror Show började spelas på ganska hög volym.
Snart sjöng vi med allihop.
När The Time Warp var slut började vi sjunga Bring the House Down.
Kyle och Ashlee är riktigt bra på att sjunga, så vi andra tystnade och lät dem ta över.
”Hallå där, sluta inte nu fegisar! Sjung ni också!” sa Kyle.
Vi lydde. Haha!
Vi kanske var lite högljudda så som vi sjöng och skrattade, men vi hade hur kul som helst!
*

Huset som Gud glömde - 57

Coral

Vi kom tillbaka till huset ungefär en halvtimme innan lunch.
Farmor och farfar mötte oss på trappan.
”Hej ungar! Har ni haft trevligt?” frågade farfar.
”Jättekul!” sa Kyle.
”Vad bra raring.” sa farmor. ”Lunchen är klar klockan ett, det blir bara något enkelt: kyckling med currysås och ris.”
Currykyckling brukar vara jättegott, men nu var jag inte hungrig alls… jag bara väntade på att snart få se pappas bil på uppfarten.
Farmor tycktes märka att jag spana efter den, för hon sa:
”Er pappa och Nancy kommer inte. Robert var tvungen att jobba.”
Farmor såg riktigt besviken ut, men hela min kropp och själ jublade av glädje!
Vi skulle få vara fria i några dagar till!
För att min enorma glädje inte skulle slippa ur kroppen på mig lade jag på en mask som fick farmor att tro att jag också var lite besviken.
”Dom kanske kan komma en annan gång.” sa Kyle, som också hade lagt på sig en mask av fejkad besvikelse.
Han lät så himla änglalik ut att jag nästan brast i skratt.
Det var nästan som när han var fyra år och mamma ertappade honom med händerna fulla med kakor innan middagen. Då såg han också så där oskyldig ut och hävdade att det inte alls var han som tagit kakorna.
Mamma hade gapskrattat och sagt; ”Var det nån annan som gav dig kakorna?”
Kyle hade nickat och sett fullkomligt allvarlig ut.
”Jaaaa! Morfar.” sa han.
Nice try, Kyle. Haha!

”Är ni mycket besvikna för att er pappa inte kommer?” frågade farmor.
Kyle ryckte på axlarna.
”Nej, inte så värst.” sa han.
Farfar log.
”Det är nog skönt för ungar att slippa sina föräldrar ibland.”

Farfar vet inte hur rätt han har.
*

Huset som Gud glömde - 56

Kyle

Vi fotograferade mer i parken och Coral tog några porträtt-bilder på mig, Ashlee och Darla, för hon ville träna på det.
Och jag tog ett kort av Darla när hon kramade en staty. Haha!
Hon fattade inte att jag tog bilden förrän Ashlee och Coral skrattade.
”Den här passar bra på Facebook, Darla!” sa jag.
”Passa dig gullunge!” skrattade Darla.

Det var skönt att vara ute med tjejerna. Vi hade jättekul med våra kameror och såg så mycket häftiga och fina saker ute!
Coral och jag glömde bort vår oro för det oönskade besöket för ett tag, och det kändes så bra.


”Du bara måste bli fotograf, Cori!” sa Darla imponerat när vi tittade på Corals bilder när vi kom tillbaka till huset lite senare.
Coral log blygt.
”Jag vet inte… så duktigt fotograf är jag väl inte…?”
”Det är du visst!” sa jag. ”Det har ju Lizzie också sagt till dig.”
”Jag håller med Kyle.” sa Darla. ”Du är super-duktig.”
Ashlee nickade instämmande.
"Det vore verkligen roligt att hålla på med foto." sa Coral.
"Då ska du göra det!" sa Ashlee.
Coral log.
"Tack Ash."
"Undrar vad jag ska bli...?" funderade Darla.
Jag flinade.
"Vad sägs om staty-kramare?"
Darla lade armarna om mig.
"Lilla kaxiga Kyle... vad ska jag göra med dig?"
"Jag vet!" fnissade Ashlee. "Pussa honom!"
"Bra idé!" skrattade Darla.
*

Huset som Gud glömde - 55

Kyle

Vi gick till en park i närheten av huset. Det var en enorm park - och jättefin, grön och lummig.
En fågel som gick lite klumpigt mot vattnet stannade upp och tittade nyfiket på oss.
Ashlee hälsade på den och då kom den ännu närmare!
”Vilken tur att vi tog med oss våra kameror!” sa Darla.

Coral fick många fina bilder på fågeln. På en bild ser det ut som att fågeln och Ashlee pratar med varandra - jättegullig bild!
När fågeln tröttnade på att bli fotograferad klumpade den iväg mot vattnet och simmade iväg. Den simmade väldigt graciöst - verkligen en kontrast mot dess klumpighet på land.
”Hej då fågeln!” ropade Ashlee.
Fågeln gav ifrån sig ett litet ljud till svar, kanske det betyder ”adjö” på fågel-språk, haha!
*

Huset som Gud glömde - 54

Kyle

Jag hoppas att ingen märkte hur nervös jag hade blivit.
När jag blir nervös eller rastlös har jag en tendens att bita mycket på min ena tumnagel.
Jag gjorde verkligen mitt bästa för att verka rastlös istället för orolig - och det funkade, för Ashlee tog min hand.
”Ät inte upp fingrarna nu.” log hon.
Och farfar såg på mig, log och sa:
”Jag ser att ni ungar har tröttnat på att sitta här nu. Ni får gå ifrån bordet. Är alla mätta och belåtna?”
Det var vi.
Coral, Ashlee, Darla och jag tackade för frukosten och bestämde oss för att gå ut i vårsolen.
”Jag ska ringa till Robert och fråga när de kommer.” sa farmor och gick till telefonen i hallen.
Jag skyndade mig ut - jag ville inte höra när farmor pratade med pappa, jag var nervös nog ändå.
*

What's your earliest memory?

*

Kyle answers:
I have a very vivid memory from my early childhood years:
I was 2 years old (Coral was 3), we played in our backyard,
and suddenly (for some weird reason) I began to eat dirt.
Eating dirt was probably not a good idea... *lol*
At least Coral didn't think so... she ran to Mom, shouting (totally horrified):
"Mommy! Mommy! The baby is eating dirt...!!"


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

Kevin funderar - 2

*
"Man bäddar sängen varenda morgon.... eller hur?
Men när man går och lägger sig varje kväll - då sliter man ju upp
lakan, täcke och filtar och allt som man noga gjort i ordning
så fint på morgonen...
Weird!
Då känns jobbet med bäddandet faktiskt rätt onödigt...
Och lite slöseri med tid om du frågar mig."
*

What's the weirdest thing you've ever eaten?

*

Ashlee answers:
Frog legs....


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

What household chore do you hate to do the most?

*

Kevin answers:
All of them! Chores are so booooring....!
But I ALWAYS do all my chores (I don't wanna act like
a bad or lazy boy...!)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*

How would you describe your personality?

*

Ashlee answers:
Roller coaster... But mostly happy :-)


http://www.formspring.me/bluecreekies

*