Gästblogg: Alice - Gula Solstigen

Juli 2010

Jaha... och så ska de måla om husen här på Solstigen har vi just fått reda på.
Just nu är det värsta regnbågen här på vår gata - alla hus har nämligen olika färg (ljusa pasetellkulörer: rosa, turkos, ljusblå, lila etc).
Men nu ska alla hus få samma färg, det blir någon ljust gul nyans. Det blir nog fint.

"Gult passar ju bra när vi bor på Solstigen." tyckte Dorian.
Isolde blev dock lite ledsen när hon fick veta att huset inte ska vara rosa längre...
Underläppen darrade och hon sa att hon var rädd att hon inte ska hitta hem då. Lilla gumman...
Dorian tröstade och uppmuntrade:
"Men du kan ju bara titta på siffrorna på husen. Och när du ser nummer tolv vet du ju att du är hemma!"
"Mmmm..." höll Isolde med. "det kan jag ju förstås, men jag kommer sakna vårat rosa hus. Fast gult är också fint förstås."

Frid och fröjd. Alla gillar färgen och ingen kommer att gå in till
sura tanten i nummer 7 istället för hem!

Troy gillar nog också färgen.
Tror jag... han hojtade iallafall
"Guuuuul!"
och fortsatte att äta filmjölk med händerna.
*

Huset som Gud glömde - 37

Coral

Jag hade svårt att sova på natten.
Vid tvåtiden stod jag inte ut med att vrida och vända på mig, så jag smög ner till köket för att ta lite mjölk, eller något annat, att dricka.
När jag kom ner hörde jag röster från salongen. Farmor, farfar, gammelfaster Gertrude och gammelfaster Muriel var vakna…
Jag stannade upp och stelnade till när jag hörde att de pratade om Kyle och mig.

”Ja, men det går väl inte att veta säkert om pojken är Roberts son…?” sa Gertrude. ”För det första ser man inga likheter och för det andra så vet man ju hurdan Joy är…”
”Det är barnens mor du pratar om!” sa farfar skarpt.
”Och om nu inte Kyle är Roberts son så spelar det ingen roll.” sa farmor. ”Vi älskar honom precis lika mycket ändå.”
Farfar fnyste.
”Klart att vi älskar grabben! Men sluta prata dumheter nu, Robert är far till både Coral och Kyle.”
”Hur vet du det?” frågade Gertrude.
Farfar svarade meddetsamma.
Efter någon minut sa han:
”Lägg inte näsan i blöt kära syster. Håll dig till sådant som angår dig istället.”
”Ja, jag håller med dig Donovan.” sa farmor.

Deras samtal hade gjort mig andlös och illa till mods.
Jag vände snabbt för att skyndsamt smyga upp igen. Men klantig som jag är gick jag rätt in i en stol.
Stolen åkte iväg en bit med ett högt skrapande ljud.

Bravo Coral, tänkte jag. Väck hela huset.
*

Huset som Gud glömde - 36

Darla

Ashlee hoppade upp i sängen, såg busigt på Kyle och klappade bredvid sig med handen.
”Kom nu lilla pojken, så sover vi.”
Kyle satte sig ner på sängen.
”Hallå, vem kallar du liten…?”
Ashlee fnissade och kramade Kyle.
”Dig.”
Coral och jag såg på varandra och fnissade.
Kyle och Ashlee är ju bara för söta!

”Vad fnissar ni åt nu då...?” frågade Kyle.
”Vi fnissar åt er, för ni är så otroligt söta.” sa jag.
Kyle skakade på huvudet.
”Jag är inte alls söt…” mumlade han blygt.
”Joho, det är du! Det bestämmer jag!” sa Ashlee.
Hon gav Kyle en puss på näsan.
Jag skyndade mig att ta en bild av dem.
Kyle såg på mig och suckade lite.
”Jag svär, Darl, jag ska gömma din kamera.”
Men sedan log han.
Jag gick fram till Kyle och kramade honom.
”Du blir så fin på bild. Jag älskar att fotografera dig.” sa jag.
”Okej då.” sa Kyle. Han log busigt. ”Du är lite knasig, vet du det, Darl?”
Jag log och petade Kyle i sidan.
”Passa dig gullunge...” varnade jag. ”annars lägger jag upp bilderna på Facebook.”
Coral och Ashlee fnissade och höll med mig.
Kyle bara flinade om mumlade något om att vi var knasiga alla tre.
*

Huset som Gud glömde - 35

Kyle

Jag kom just på att det inte var farmor jag var rädd för när jag var liten - utan gammelfaster Gertrude.
Hon är gammaldags strikt och ganska sträng, som någon gammal arg tant hämtad från en Charles Dickens-roman.
Och jag tror förresten att jag aldrig har sett henne le… (Det tror jag inte att någon har!)

När Coral, Darla, Ashlee och jag skulle gå och lägga oss för en stund sedan började faster Gertrude ifrågasätta om det verkligen var lämpligt att Ashlee och jag delar säng.
Farmor, som varit emot det första kvällen, sa nu till Gertrude att det inte alls var någon fara med att låta Ash och mig dela säng.
”Det går bra, Gertrude, dom är bara barn.”
”Jag tycker i alla fall att vi ska placera pojken i ett eget rum.” sa Gertrude surt.
Farmor fnyste.
”Placera pojken…? Kyle ska inte 'placeras' någonstans - han är inte något paket.”
Jag fnissade, tyst så ingen skulle höra.
Jag såg att Coral, Ashlee och Darla också gjorde det.
Gertrude såg ännu surare ut.
”Jag tycker ändå…” började hon.
Men farfar avbröt henne:
”Bara för att du tycker något, kära syster, behöver det inte bli så.”
Sedan såg farfar på oss och log bett.
”Lyssna inte på gamla sura tanter.”
”Donovan…!” sa farmor i förmanande ton.
Farfar log ännu bredare och blinkade busigt åt Coral, Darla, Ashlee och mig.
Farmor skakade på huvudet.
”Sov gott barn.” sa hon.
Vi sa god natt och började göra oss i ordning inför natten.
Våra äldre släktingar lämnade oss ensamma och gick ner.
*

Födelsedags-special 30/9: Emilia

Grattis Emilia!

(Klicka på bilden för större version)

*

Sunny's historia: kapitel 62-71

*
Kapitel 62-71 i Sunny's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu
*

Födelsedags-special 28/9: Lova

Grattis Lova!

(Klicka på bilden för större version)

*

Födelsedags-special 28/9: Lars

Grattis Lars!

(Klicka på bilden för större version)

*

Ocean Beach Memories #12

Ocean Beach, 1961.

Kate höll på att baka kanelbullar med Rebecca och Ryan.
9-åriga Rebecca älskade att baka.
5-årige Ryan var inte lika förtjust i det. Baka bullar var jobbigare än han trott att det skulle vara.
Han var alldeles kladdig av deg och försökte ta bort den från händerna.
"Det här är bara geggigt." suckade han.
"Du får ta lite mer mjöl." sa Rebecca. "Här."
Hon strödde lite mjöl över degen.
"Nu ska du rulla degen, som en lång orm och sen rullar man ormen till en fin bulle." förklarade hon för sin lillebror. "Förstår du?"
Ryan nickade.
Han kämpade länge med att få till en en fin bulle av sin "orm".
Kate såg på sin lille son och småskrattade.
"Går det bra, lilla gubben?"
Ryan skakade på huvudet och suckade uppgivet.
"Nääää...! Den vill inte bli bulle!"
Rebecca fnissade.
"Jo Ryan, du är ju jätteduktig på att göra bullar, dom blir jättefina."
Men Ryan hade tröttnat på sin deg som inte ville bli bulle. Han hoppade ner från stolen.
"Jag går nu."
Kate stoppade honom innan han sprang iväg. Hon hjälpte honom att tvätta bort deg och mjöl från händerna.
"Men Ryan, ska du verkligen inte baka mer då?" frågade Rebecca.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Nä. Jag kommer och äter bullarna sen istället."
Och med de orden sprang han iväg.
*

Gästblogg: Leni 20/9 2010 #3

*
Just det, jag glömde ju att dela med mig av Melwin & Noels härliga kommentarer från i eftermiddags!
När Göran och Melwin kom hem idag sa Noel genast:
"Jag trodde att Leni glömde hämta dig idag!"
Melwin såg storögd på brorsan sin och sa:
"Nääää, ingen har ju glömmit mej, jag e ju här nu."

Senare bad Noel faktiskt mig om ursäkt för att han skällde ut mig.
"Alltså Leni, förlåt om jag blev arg på dig. Men jag trodde liksom att du glömde Melwin och då blir man ju lite upprörd i själen."


De är ju är för söta ibland, twinsen! U gotta luv them! ♥ 

// Leni
*

Gästblogg: Leni 20/9 2010 #2

*
Halloj igen!
Hoppas ni har haft en bra måndag!
Min måndag har varit.... jag vet inte... läs och döm själva:

Idag när hämtade jag Noel i skolan frågade han och kompisen Tom mig om något ord på engelska. Jag sa vad det hette, och snabbt som blixten var "Global-uppvärmning-tjejen"
(nej, jag minns faktiskt inte vad hon heter... smeknamnnet har liksom fastnat *LOL*)
där gav mig en mopsig min. Hon talade om att "min mamma kan bättre engelska än du!"
"Jaha..." sa jag. "men din mamma är inte här nu och det var dessutom mig Noel och Tom frågade."
Hon stack näsan i vädret och stövlade därifrån.
Kul med små barn, va...?

Noel var inte heller så rolig idag...
När vi kom ut på skolgården gav han mig värsta anklagande blicken och sa skarpt:
"Leni, du har glömt Melwin!"
"Eh, nej... er pappa ska hämta honom senare."
Noel ville inte lyssna på det örat, som man säger.
"Men du glömde Melwin!!"
Suck!
"Noel, JAG ska INTE hämta Melwin idag!!"

Noel blängde argt på mig hela vägen hem.
Suck och stön.
6 är han visst nu ja... "Lilla puberteten". Härliga tider.
Och Lilla Olivia har börjat bitas... Kul...
Vad har hänt med mina snälla små syskon...?


Kram,
Leni
*

Gästblogg: Leni 20/9 2010

Halloj!
Hoppas ni har en bra höst!
Här hos oss snurrar livet på i full fart. Den största händelsen är väl att
Noel & Melwin nu går i skolan.
Det är inte klokt...! Det känns som det var igår de låg i barnvagn och sprattlade, nu är de 6 år!
"Sex och en halv!" rättar Melwin. Haha!


Minns ni "Global uppvärmning-tjejen" från Noel & Melwins förskola?
Hon går nu i samma klass som Noel... gissa om han blev glad... haha!
Nej, hon är verkligen inte Noels favorit.
Förutom det så trivs Noel jättebra i skolan, han känner sig jätteviktig och han är så himla hungrig på kunskap.
Det går väldigt bra för Melwin i sin lilla specialklass också.
Det är såååå kul att se hur mycket de trivs, för de gillade inte förskolan så mycket.
Twinsen pratar mycket om skolan när de kommer hem - och hur mycket de längtar efter läxor.
(Längtan efter läxor går över om några år, säger Linus.
Jag håller med dig, brorsan.)

Melwin (igår, i viktig ton): Vi kan matte nu. Fem plus fem.
Göran: Vad kul. Vad blir det då?
Melwin (ser lurig ut): Säger jag inte, det är hemligt i min skola.
Noel: Aaaa, jag vet hur många bokstäver det är i alfabetet. Nio.
Linus: Nio...?! Är det inte några fler...?
Noel: Meh! Alfabetet. A-L-F-A-B-E-T-E-T. Nio bokstäver.


Nu ska jag och Lilla O gå och leka i parken.
Ha det så bra! Vi ses!

Kramisar, 
Leni
*
(Lilla O ger läsarna en slängkyss x x x)
*

Silverstjärnan - 36

*
Ryan såg plötsligt allvarlig ut.
”Vad är det gubben?” frågade David. ”Vad tänker du?”
Ryan log.
”Jag satt bara och tänkte på att jag har världens bästa familj.”
”Du är världens finaste grabb, vet du det?” sa David.
Ryan log blygt och skakade på huvudet.
”Jo, det är du.” sa Maggie.
Maureen reste sig och gav Ryan en kram och en puss på kinden.
”Ja, superfin är du, Little Monkey Boy. Och världens sötaste.”
Ryan blev ännu mer generad.
David skrattade och rufsade om sin sons hår.
*

Silverstjärnan - 35

*
Ryan gav sin mamma en stor kram.
”Mamma, jag är så lycklig för att det här är över!”
Kate höll om Ryan länge.
”Det är jag också älskling.”
David lade armen om Ryan.
”Nu behöver du inte vara rädd mer, lilla gubben.” viskade han och rufsade om Ryans hår.
Ryan log.
”Nej, nu behöver jag inte vara rädd mer.”

Kate ringde till sina föräldrar och sin äldre syster och sedan ringde hon till Rebecca som var på resa och för tillfället befann sig på ett hotell i Washington DC och berättade den goda nyheten.
Sedan ringde David till sina föräldrar och meddelade dem att allt var över.
”Jag hör farfar jubla ända hit!” fnissade Ryan.
”Du skulle ha hört din morfar.” log Kate. ”Han tackade Gud flera gånger och han dansar nog glädjedans nu.”

”Tänk att känslor kan ändras så fort…” sa Ryan en stund senare. ”För en stund sen var jag och vi alla alldeles… jätteförtvivlade - och nu är jag så jäkla lycklig att jag inte kan sitta still…! Jag får nog dansa glädjedans med morfar.”
De andra skrattade.

”Morfar och mormor kommer hit i morgon, då kan ni dansa glädjedans.” sa Kate.
Hon strök Ryan över håret.
”Vad skönt att se dig glad och energisk igen älskling.”
”Ja, det är verkligen skönt.” sa Maggie.
”Nu kommer jag inte kunna sova i natt för att jag är så glad.” sa Ryan.
Han strålade av glädje.
”Det är ju lördag i morgon, så det är inte hela världen om du somnar senare än vanligt.” log David.

Maggie såg fundersamt på Ryan.
”Lilla gubben, är inte du förskräckligt hungrig nu? Du har ju inte ätit nåt?”
”Har inte ens tänkt på att känna efter.” sa Ryan. ”Men lite hungrig är jag nog.”
Precis då kurrade hans mage.
”Din mage pratar!” fnissade Sunshine.
”Vad bra!” skrattade Kate. ”Ska vi göra smörgåsar och värma några bullar. Vad säger ni?”
De andra tyckte det lät som en utmärkt idé.
En stund senare satt de runt köksbordet allihop och åt smörgåsar och bullar och drack varm choklad med vispgrädde.
*

Silverstjärnan - 34

*
”Jag är helt mållös…” sa David. ”Tänk att det äntligen är över!”
”Och tänk att polisen fick fast dom så fort…!” sa Maggie. ”det är fantastiskt!”
Kate log.
”Två unga vittnen kom till polisstationen i kväll och berättade att de sett några män måla hakkorsen på Davids bil. Och de kände igen männen som anhängare till Kane.”
”Helt otroligt…” sa Maggie.
Kate nickade och fortsatte:
”Vittnena var rädda, för en av männen som målade hakkorset hade sett dem, så grabbarna sprang och gömde sig och vågade inte gå till polisen förrän nu i kväll.”
”Jag skulle personligen vilja tacka vittnena!” sa David.
Kate log igen.
”Det ska vi göra också. Jag tänkte att vi kunde bjuda dem på middag i morgon.”
”Vet du vilka vittnena är...?!” frågade Ryan. "Vilka då? Känner vi dom?"
”Ja,” sa Kate. Hon såg på Ryan, Maureen och Sunshine. ”Ni känner dem jätteväl - det är era klasskamrater; Clark och Joe.”
Ryan, Maureen och Sunshine såg på varandra och jublade.
”Clark och Joe är fantastiska!” jublade Sunshine.
”Det är de verkligen!” sa David.
*

Silverstjärnan - 33

*
Ryan satt på sängen när David kom in till honom.
Pojken tittade upp på sin pappa.
”Jag är rädd, pappa.” sa han tyst.
David slog sig ner intill Ryan och lade armen om honom.
”Vad är du rädd för, gubben?”
”Tänk om allt bara blir värre…” sa Ryan. ”Tänk om dom tar reda på var vi bor…!”
David skulle just tänka ut något bra att säga när de hörde en telefonsignal. De hörde Kate svara där nere och efter ett par minuter ropade hon:
”David! Ryan! Kom ner! Skynda er!”
Hon lät varken rädd eller upprörd.
David och Ryan skyndade sig ner.

Ryan sprang så fort att han nästan snubblade i trappan.
”Försiktigt älskling.” sa Maggie.
”Vem ringde?” flämtade Ryan.
”Polischefen.” sa Kate. ”Han hade stora nyheter.”
Kate log lättad, sedan började hon att gråta - av glädje. Hon gick fram till David och Ryan och höll om dem.
”De har fått fast dom nu. För en halvtimma sedan.”
David höll nästan på att börja av lättnad och glädje gråta själv.
Ryan såg storögd på sin mamma.
”Är det sant? Är dom fast nu?”
Kate gav sin son en jättestor kram.
”Ja älskling, det är över nu. Dom ska spärras in och kan aldrig skada vår familj mer!”
Maggie, Maureen och Sunshine rusade fram och kramade Kate, David och Ryan.
*

Silverstjärnan - 32

*
Ryan var ovanligt tyst hela kvällen och han hade ingen aptit vid middagen.
Senare på kvällen satt han uppkrupen i den stor fåtölj i vardagsrummet och bläddrade i en bok.
Men David, Kate och såg tydligt att han bara låtsades läsa den.

Maureen och Sunshine kom hem från San Francisco vid nio-tiden den kvällen. De hade hört på stan vad som hänt och nu var de oroliga för Ryan.
När Ryan såg dem sken han upp lite, men han såg fortfarande blek och ledsen ut.
Maureen och Sunshine kramade honom.
”Polisen kommer att få fast dom som gjorde det,” sa Maureen. ”det är jag säker på.”
”Jag hoppas det.” sa Ryan.
”Och då hoppas jag att dom spärras in i en gammal möglig fängelsehåla!” sa Sunshine.
”På vatten och bröd?” frågade Ryan.
Sunshine skakade på huvudet.
”Nu är du för snäll, Ryan.”

Kate kunde inte låta bli att le.
”Jag håller med flickorna. Vi får verkligen hoppas att polisen hittar dom.”
Sedan såg Kate på Ryan.
”Ska du inte försöka äta lite, älskling? Ska jag göra en smörgås åt dig?”
Ryan skakade på huvudet.
”Tack mamma, men jag är inte hungrig.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade ner på boken på soffbordet.
”Jag går upp och lägger mig.”
Ryan gick tyst och sakta upp på sitt rum.
”Jag går upp och tittar till honom.” sa David.
*

Survey

Quizzes by Quibblo.com

*

Quiz: Colette

Quizzes by Quibblo.com

*

Quiz: Leni

Quizzes by Quibblo.com

*

Quiz: Ryan

*

Quizzes by Quibblo.com

*