*
Jag övade ofta på en fiol från skolans orkester och längtade till jul.
Tänk vad glad jag var fem veckor senare när jag fick min alldeles egna fiol!
Jag spelade för familjen och släkten. (Som tur var lät det bra! Haha!)
Och lille Ryan fick sin ”lilofon”. Han började att spela tillsammans med mig.
”Nu är vi nästan en orkester, Ryan.” sa jag glatt.
”Jaaaa!” sa Ryan glatt. ”En orkester!”
Han blev tyst en stund, sedan såg han på mamma och frågade:
”Vad är en orkester?”
Mamma förklarade att en orkester är en grupp människor som spelar instrument.
”Jaha!” sa Ryan. ”Becki och jag är liten orkester. Med ‘biolin’ och ‘lilofon’!”
I familjen har vi sedan dess använt Ryans egna ord för violin och xylofon, även långt efter Ryan hade lärt sig instrumentens rätta namn.
”Biolin” och ”Lilofon” låter mycket gulligare, tycker jag.
Jag tror Ryan var ungefär sex år gammal när pappa en dag sa ”Biolin” på skoj. Ryan såg då på honom och sa:
”Pappa… det heter faktiskt violin.”
*
torsdag, september 16, 2010
Ocean Beach Memories #11 - del 2
*
Mamma frågade om han ville ha en flöjt, men då hade Ryan redan fått syn på ett annat instrument - en Xylofon.
Han slog på de färgglada plattorna med klubban - en pinne med en gummikula.
”Jag spelar musik!” sa han glädjestrålande. ”Jag är så duktig!”
När vi lämnade musikaffären hade jag valt mitt instrument. Det blev fiol.
Vi köpte ingen nu, men jag var inte ledsen för det, för jag var ganska säker på att jag skulle få en i julklapp. Mamma och pappa var glada över att jag ville spela ett instrument.
Ryan skulle säkert få en Xylofon.
Jag såg att han blev lite besviken över att han inte fick en nu, men han grät eller gnällde inte. Vilken duktig liten kille, va?
Han kanske också kände på sig att han skulle få en ”lilofon” i julklapp.
*
Mamma frågade om han ville ha en flöjt, men då hade Ryan redan fått syn på ett annat instrument - en Xylofon.
Han slog på de färgglada plattorna med klubban - en pinne med en gummikula.
”Jag spelar musik!” sa han glädjestrålande. ”Jag är så duktig!”
När vi lämnade musikaffären hade jag valt mitt instrument. Det blev fiol.
Vi köpte ingen nu, men jag var inte ledsen för det, för jag var ganska säker på att jag skulle få en i julklapp. Mamma och pappa var glada över att jag ville spela ett instrument.
Ryan skulle säkert få en Xylofon.
Jag såg att han blev lite besviken över att han inte fick en nu, men han grät eller gnällde inte. Vilken duktig liten kille, va?
Han kanske också kände på sig att han skulle få en ”lilofon” i julklapp.
*
Ocean Beach Memories #11 - del 1
*
Rebecca berättar:
Jag började tidigt i livet att intressera mig för musik. I skolan fick vi ofta spela instrument och jag drömde om att få ett alldeles eget instrument en dag.
En dag när jag var 8 år tog pappa och mamma med mig till en musikaffär så att jag skulle få titta på några instrument och välja det jag tyckte bäst om.
Jag blev alldeles lyrisk - tänk om jag skulle få ett i julklapp!
Vi gick runt i musikaffären länge. Jag tittade och provade flera instrument och det var ganska svårt att välja.
Piano ville jag inte ha. Jag tyckte om att spela piano, men spela kunde jag göra hos farmor och farfar.
Flöjt verkade tråkigt, så det ville jag inte heller ha.
Ryan, som var 4 år, tittade förundrad på flöjten.
”Vad är det för pinne?” undrade han.
”Det är ingen pinne, det är en flöjt.” sa jag och fnissade.
Jag visade honom hur man spelade flöjt och han såg storögd på mig.
”Pinnen gör musik!” utbrast han.
Jag gav min lilla bror flöjten.
”Vill du prova? Blås i den.”
Ryan blåste och blev jätteförvånad av tonerna som kom ut.
”Jag gör musik!”
”Kul va?” sa jag.
Ryan nickade.
Han sprang fram till mamma och pappa och höll fram flöjten.
”Titta! Pinnen gör musik!”
*
Rebecca berättar:
Jag började tidigt i livet att intressera mig för musik. I skolan fick vi ofta spela instrument och jag drömde om att få ett alldeles eget instrument en dag.
En dag när jag var 8 år tog pappa och mamma med mig till en musikaffär så att jag skulle få titta på några instrument och välja det jag tyckte bäst om.
Jag blev alldeles lyrisk - tänk om jag skulle få ett i julklapp!
Vi gick runt i musikaffären länge. Jag tittade och provade flera instrument och det var ganska svårt att välja.
Piano ville jag inte ha. Jag tyckte om att spela piano, men spela kunde jag göra hos farmor och farfar.
Flöjt verkade tråkigt, så det ville jag inte heller ha.
Ryan, som var 4 år, tittade förundrad på flöjten.
”Vad är det för pinne?” undrade han.
”Det är ingen pinne, det är en flöjt.” sa jag och fnissade.
Jag visade honom hur man spelade flöjt och han såg storögd på mig.
”Pinnen gör musik!” utbrast han.
Jag gav min lilla bror flöjten.
”Vill du prova? Blås i den.”
Ryan blåste och blev jätteförvånad av tonerna som kom ut.
”Jag gör musik!”
”Kul va?” sa jag.
Ryan nickade.
Han sprang fram till mamma och pappa och höll fram flöjten.
”Titta! Pinnen gör musik!”
*
onsdag, september 15, 2010
tisdag, september 14, 2010
måndag, september 13, 2010
Silverstjärnan - 31
*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.
”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*
Ryan satt längst ut på bryggan.
Eftermiddagsluften var kylig och det blåste ganska mycket. Vatten stänkte ända upp till bryggan.
När Maggie kom fram till Ryan satt pojken med uppdragna knän och armarna lindade om benen.
När han tittade upp på Maggie såg hon att han var våt i ansiktet.
”Det är inte tårar.” sa Ryan snabbt och skyndade sig att torka ansiktet med tröjärmen. ”Det är vatten från havet. Det stänker…”
Maggie kunde inte låta bli att le lite. Hon satte sig ned och drog Ryan intill sig.
”Vet du vad, raring? Man får faktiskt gråta om man känner sig ledsen. Du ska inte skämmas för det.”
Ryan suckade. Det var en suck full av sorg, ilska och uppgivelse.
”Jag är så arg och ledsen för att det här hemska händer…!”
Han dunkade knytnävarna i bryggans plankor.
”Ryan... gör inte så.”
Maggie tog hans händer i sina så att han inte skulle göra sig illa.
”Jag är också arg och ledsen för det, älskling.” sa hon. ”Man känner sig så maktlös… och rädd.”
Ryan nickade.
”Mmmm… och jag hatar det! Jag hatar att mamma, mormor och morfar måste uppleva det - igen!”
En ny tår trillade ner på Ryans kind.
Maggie torkade bort den och höll om pojken.
”Maggie…” sa Ryan efter en stund. ”Jag tycker om att du kom ner hit och pratade med mig.”
Maggie log mot pojken.
”Gör du det?”
Ryan nickade.
”Mmm… det känns lite bättre tack vare dig.”
”Åh, älskade Ryan, du anar inte hur glad jag blir.”
”Du är alltid bra på att trösta en om man är ledsen och rädd.” sa Ryan.
Maggie kramade honom hårt.
*
söndag, september 12, 2010
lördag, september 11, 2010
Silverstjärnan - 30
*
Plötsligt kom Kate att tänka på att Ryan stod alldeles för sig själv.
Pojken hade inte sagt ett ord sedan David och han kom hem.
Kate såg på sin son. Pojken såg blek ut och även han var rejält uppskakad.
”Kom, älskling.”
Kate sträckte ut armarna mot honom.
Men Ryan stod kvar och kämpade mot hatet och ilskan han kände inom sig.
När han kände tårarna bränna innanför ögonlocken sprang han ned för trappan och bort mot bryggan nere vid stranden.
David ropade efter honom. Men Ryan hörde honom inte, han bara sprang, som om han ville komma bort från allt.
David reste sig för att springa efter, men Maggie stoppade honom.
”Jag går och pratar med honom, raring. Stanna hos Kate.”
Maggie gav David en kram och skyndade sig sedan ner till bryggan.
*
Plötsligt kom Kate att tänka på att Ryan stod alldeles för sig själv.
Pojken hade inte sagt ett ord sedan David och han kom hem.
Kate såg på sin son. Pojken såg blek ut och även han var rejält uppskakad.
”Kom, älskling.”
Kate sträckte ut armarna mot honom.
Men Ryan stod kvar och kämpade mot hatet och ilskan han kände inom sig.
När han kände tårarna bränna innanför ögonlocken sprang han ned för trappan och bort mot bryggan nere vid stranden.
David ropade efter honom. Men Ryan hörde honom inte, han bara sprang, som om han ville komma bort från allt.
David reste sig för att springa efter, men Maggie stoppade honom.
”Jag går och pratar med honom, raring. Stanna hos Kate.”
Maggie gav David en kram och skyndade sig sedan ner till bryggan.
*
Silverstjärnan - 29
*
När David och Ryan kom hem såg de genast på Kate och Maggie, som satt uppe på terassen, att något hade hänt.
Kate såg ledsen och skakad ut.
David satte sig intill sin fru och höll om henne.
”Älskling, vad har hänt…?”
”Maggie och jag var hos Mr. Steiner i fotoaffären tidigare idag, för att hämta några foton,” berättade Kate. ”och plötsligt kastade någon in en stor sten genom ett av fönstren…!”
”Herrgud...! Det är ju fruktansvärt!” utbrast David förfärat. ”Blev någon skadad?”
Kate skakade på huvudet.
”Nej, som tur var blev ingen skadad, men det kunde ha gått riktigt illa. Vi som var inne där innne blev chockade bara. Men det värsta var meddelandet som satt fastbundet på stenen.”
David drog efter andan.
”Ett hakkors…?” gissade han.
Kate och Maggie stirrade på honom.
”Hur kunde du veta det…?!” sa Maggie.
David berättade att han fått samma meddelande målat på sin bil.
”Det är ju precis som förr!” sa Kate. ”När…”
Hon kunde inte säga mer. Minnena gjorde alltför ont.
Hon började gråta.
David kramade henne hårdare.
Kate kramade honom tillbaka.
Hon kände att han var chockad och arg, för han skakade.
Det var inte så lätt för Kate att trösta David nu, för hon var ju minst lika uppskakad som han var.
Maggie visste inte riktigt vad hon skulle göra.
Hon höll om både Kate och David samtidigt och tröstade dem så gott hon kunde.
*
När David och Ryan kom hem såg de genast på Kate och Maggie, som satt uppe på terassen, att något hade hänt.
Kate såg ledsen och skakad ut.
David satte sig intill sin fru och höll om henne.
”Älskling, vad har hänt…?”
”Maggie och jag var hos Mr. Steiner i fotoaffären tidigare idag, för att hämta några foton,” berättade Kate. ”och plötsligt kastade någon in en stor sten genom ett av fönstren…!”
”Herrgud...! Det är ju fruktansvärt!” utbrast David förfärat. ”Blev någon skadad?”
Kate skakade på huvudet.
”Nej, som tur var blev ingen skadad, men det kunde ha gått riktigt illa. Vi som var inne där innne blev chockade bara. Men det värsta var meddelandet som satt fastbundet på stenen.”
David drog efter andan.
”Ett hakkors…?” gissade han.
Kate och Maggie stirrade på honom.
”Hur kunde du veta det…?!” sa Maggie.
David berättade att han fått samma meddelande målat på sin bil.
”Det är ju precis som förr!” sa Kate. ”När…”
Hon kunde inte säga mer. Minnena gjorde alltför ont.
Hon började gråta.
David kramade henne hårdare.
Kate kramade honom tillbaka.
Hon kände att han var chockad och arg, för han skakade.
Det var inte så lätt för Kate att trösta David nu, för hon var ju minst lika uppskakad som han var.
Maggie visste inte riktigt vad hon skulle göra.
Hon höll om både Kate och David samtidigt och tröstade dem så gott hon kunde.
*
fredag, september 10, 2010
Silverstjärnan - 28
*
Folk som också sett det hemska märket samlades kring bilen.
"Jag skulle vilja ha tag på den jäveln som har gjort det här!" morrade en av Davids arbetskamrater och knöt nävarna.
David hade nästan slutat att andas och hans ben darrade. Han satte ner matkassarna på marken och halvsatte sig på motorhuven för att få stöd.
"Jag kan inte visa Kate det här..." mumlade han, knappt hörbart. "Hon kommer att bli helt förstörd..."
Davids far lade en hand på Davids axel.
"Jag kör hem bilen till mig och försöker tvätta bort det där. Så kommer Esther och jag över till er senare."
David nickade.
"Tack pappa."
"Inga problem grabben."
George McKenzie satte sig i sin sons bil och körde hemåt.
"Ska jag skjutsa er hem, David?" frågade Davids arbetskamrat.
"Nej, det behöver du inte, vi går nog hem." svarade David. "Men tack ändå."
David vände sig till Ryan.
"Eller vad säger du, Ry? Känner du för att promenera hem?"
Ryan nickade.
David och Ryan gick hem mot Ocean Beach.
Ryan sade inte mycket under den 30 minuter långa promenaden och han var ganska blek.
"Pappa," sa han till sist. "ska det här aldrig ta slut...?"
David ställde ner matkassarna och kramade sin pojke.
De sa inget mer, men David tänkte samma sak som Ryan frågat:
Ska den här mardrömmen aldrig ta slut...?
*
Folk som också sett det hemska märket samlades kring bilen.
"Jag skulle vilja ha tag på den jäveln som har gjort det här!" morrade en av Davids arbetskamrater och knöt nävarna.
David hade nästan slutat att andas och hans ben darrade. Han satte ner matkassarna på marken och halvsatte sig på motorhuven för att få stöd.
"Jag kan inte visa Kate det här..." mumlade han, knappt hörbart. "Hon kommer att bli helt förstörd..."
Davids far lade en hand på Davids axel.
"Jag kör hem bilen till mig och försöker tvätta bort det där. Så kommer Esther och jag över till er senare."
David nickade.
"Tack pappa."
"Inga problem grabben."
George McKenzie satte sig i sin sons bil och körde hemåt.
"Ska jag skjutsa er hem, David?" frågade Davids arbetskamrat.
"Nej, det behöver du inte, vi går nog hem." svarade David. "Men tack ändå."
David vände sig till Ryan.
"Eller vad säger du, Ry? Känner du för att promenera hem?"
Ryan nickade.
David och Ryan gick hem mot Ocean Beach.
Ryan sade inte mycket under den 30 minuter långa promenaden och han var ganska blek.
"Pappa," sa han till sist. "ska det här aldrig ta slut...?"
David ställde ner matkassarna och kramade sin pojke.
De sa inget mer, men David tänkte samma sak som Ryan frågat:
Ska den här mardrömmen aldrig ta slut...?
*
Silverstjärnan - 27
*
Tre dagar efter mötet med Kane var Ryan fortfarande lite orolig att han skulle stöta på några av den otäcke gamle nazistens anhängare.
Några av dem fanns nämligen fortfarande kvar i staden - de försökte värva nya medlemmar till deras lilla "församling".
Så när Sunshine, Maureen och Shiela åkte till San Francisco för "a girl's night out" efter skolan på fredagseftermiddagen, gick Ryan och mötte David på hans jobb för att få sällskap hem.
David blev glad över att Ryan kom och mötte honom. Tillsammans med Ryans farfar gick de och köpte extra god middagsmat och något till efterrätt, eftersom det var fredag.
David hade en riktigt trevlig stund med sin far och sin son och de skojade mycket med varandra när de handlade och skojandet fortsatte när de gick mot Davids bil.
Men det roliga avslutades abrupt.
När de kom fram till bilen tvärstannade Ryan.
Han blev alldeles stel i hela kroppen och storögd, så där som han blev när han var orolig för något.
David såg oroligt på Ryan och han skulle just fråga sin son vad som var fel, när han upptäckte det själv.
På bilens ena sida hade någon målat ett stort hakkors.
*
Tre dagar efter mötet med Kane var Ryan fortfarande lite orolig att han skulle stöta på några av den otäcke gamle nazistens anhängare.
Några av dem fanns nämligen fortfarande kvar i staden - de försökte värva nya medlemmar till deras lilla "församling".
Så när Sunshine, Maureen och Shiela åkte till San Francisco för "a girl's night out" efter skolan på fredagseftermiddagen, gick Ryan och mötte David på hans jobb för att få sällskap hem.
David blev glad över att Ryan kom och mötte honom. Tillsammans med Ryans farfar gick de och köpte extra god middagsmat och något till efterrätt, eftersom det var fredag.
David hade en riktigt trevlig stund med sin far och sin son och de skojade mycket med varandra när de handlade och skojandet fortsatte när de gick mot Davids bil.
Men det roliga avslutades abrupt.
När de kom fram till bilen tvärstannade Ryan.
Han blev alldeles stel i hela kroppen och storögd, så där som han blev när han var orolig för något.
David såg oroligt på Ryan och han skulle just fråga sin son vad som var fel, när han upptäckte det själv.
På bilens ena sida hade någon målat ett stort hakkors.
*
torsdag, september 09, 2010
Blue Creek Memories #10
*
Pappa Matthew minns:
*
När Ashlee precis hade fyllt 4 år var hela familjen på en stor fest
här i Blue Creek. Vi hade då bara bott här i ett par månader,
så vi kände inte så många än.
Någon gick fram till Ashlee och frågade:
"Vem är din mamma då, lilla vän?"
Ashlee pekade bort mot andra sidan av salen, där Selma (plus flera andra kvinnor stod) och sa:
"My mama is pretty."
(Är hon inte rar, vår lilla Ashlee?)
*
Pappa Matthew minns:
*
När Ashlee precis hade fyllt 4 år var hela familjen på en stor fest
här i Blue Creek. Vi hade då bara bott här i ett par månader,
så vi kände inte så många än.
Någon gick fram till Ashlee och frågade:
"Vem är din mamma då, lilla vän?"
Ashlee pekade bort mot andra sidan av salen, där Selma (plus flera andra kvinnor stod) och sa:
"My mama is pretty."
(Är hon inte rar, vår lilla Ashlee?)
*
tisdag, september 07, 2010
Silverstjärnan - 26
*
När Ryan vaknade nästa dag kände han sig mer utsövd än han trott att han skulle göra.
Konstigt, tyckte han. Jag kan ju bara ha sovit i ett par timmar...
Han kikade på sin väckarklocka och såg att klockan nästan var tolv!
"Varför har ingen väckt mig...?!" utbrast han högt.
Maureen, Sunshine och Sheila log mot honom.
"Din mamma och pappa tyckte att du - och vi - behövde sova ut." sa Maureen. "Och dessutom har du feber."
"Har jag mycket feber?" frågade Ryan.
Maureen skrattade.
"Du måste känna dig jättevarm, Ry. Det var som att sova bredvid ett element i natt!"
Ryan fnissade.
Sedan såg han förvånat på Maureen.
"Har du sovit hos mig hela natten...?"
Maureen nickade.
Ryan log, han såg både glad och lite generad ut.
"Var inte det trångt?"
Maureen skakade på huvudet.
"Nej, det gick så bra så."
"Precis, du tar ju ingen plats, Ry, så liten som du är." retades Sheila.
Tjejerna fnissade.
Ryan kastade en kudde på Sheila.
Sheila lade tillbaka kudden på sängen och gav Ryan en kram.
"Gudars skymning, vad varm du är!" utbrast hon. "Man kan ju steka ägg på dig!"
"Så varm är jag inte." sa Ryan.
"Jo, det är du faktiskt." skrattade Maureen.
"Ja," höll Sheila med. Hon la handen på Ryans rygg. "det känns ju till och med genom din pyjamaströja."
Ryan skruvade generat på sig.
Sheila flinade.
"Är du lite nervös att jag ska kittla dig?"
"Nej." ljög Ryan.
Sheila skrattade.
"Lilla lögnare. Men du behöver inte vara orolig, jag ska inte kittla dig."
"Tur för dig." sa Ryan.
"Får vi pussa dig då?" flinade Maureen.
"Nääää!" fnissade Ryan.
Han skuttade ur sängen och sprang ner i köket.
"Ska vi springa efter och ge honom en puss?" sa Sheila.
Maureen och Sunshine fnissade och nickade.
Tjejerna sprang efter Ryan.
*
När Ryan vaknade nästa dag kände han sig mer utsövd än han trott att han skulle göra.
Konstigt, tyckte han. Jag kan ju bara ha sovit i ett par timmar...
Han kikade på sin väckarklocka och såg att klockan nästan var tolv!
"Varför har ingen väckt mig...?!" utbrast han högt.
Maureen, Sunshine och Sheila log mot honom.
"Din mamma och pappa tyckte att du - och vi - behövde sova ut." sa Maureen. "Och dessutom har du feber."
"Har jag mycket feber?" frågade Ryan.
Maureen skrattade.
"Du måste känna dig jättevarm, Ry. Det var som att sova bredvid ett element i natt!"
Ryan fnissade.
Sedan såg han förvånat på Maureen.
"Har du sovit hos mig hela natten...?"
Maureen nickade.
Ryan log, han såg både glad och lite generad ut.
"Var inte det trångt?"
Maureen skakade på huvudet.
"Nej, det gick så bra så."
"Precis, du tar ju ingen plats, Ry, så liten som du är." retades Sheila.
Tjejerna fnissade.
Ryan kastade en kudde på Sheila.
Sheila lade tillbaka kudden på sängen och gav Ryan en kram.
"Gudars skymning, vad varm du är!" utbrast hon. "Man kan ju steka ägg på dig!"
"Så varm är jag inte." sa Ryan.
"Jo, det är du faktiskt." skrattade Maureen.
"Ja," höll Sheila med. Hon la handen på Ryans rygg. "det känns ju till och med genom din pyjamaströja."
Ryan skruvade generat på sig.
Sheila flinade.
"Är du lite nervös att jag ska kittla dig?"
"Nej." ljög Ryan.
Sheila skrattade.
"Lilla lögnare. Men du behöver inte vara orolig, jag ska inte kittla dig."
"Tur för dig." sa Ryan.
"Får vi pussa dig då?" flinade Maureen.
"Nääää!" fnissade Ryan.
Han skuttade ur sängen och sprang ner i köket.
"Ska vi springa efter och ge honom en puss?" sa Sheila.
Maureen och Sunshine fnissade och nickade.
Tjejerna sprang efter Ryan.
*
Silverstjärnan - 25
*
När de druckit lite varm choklad ner i köket gick de upp för att försöka sova igen.
Ryan var lite motvillig, rädd att han skulle börja drömma igen.
"Om du inte kan somna gör det inget." sa David. "Men det är bra om du vilar lite iallafall, du håller på att få feber."
Alla sa god natt till varandra och gick och lade sig.
Kate bytte lakan i Ryans säng och sedan stoppade hon och David om sin son och sa god natt till Maureen, Sunshine och Sheila.
Ryan såg trött ut, men han kämpade för att hålla sig vaken.
"Sov du." sa Sheila och kramade honom. "Vi väcker dig så fort vi hör att du drömmer nåt."
"Ska jag sitta hos dig tills du somnar?" frågade Maureen.
Ryan nickade.
Maureen kröp upp i Ryans säng och höll honom i sin famn.
David stod i dörröppningen och log mot Ryan och Maureen.
Han tänkte på hur mycket Maureen liknade sin mamma. Det var som att se en yngre kopia av Maggie.
Inte bara på grund av utseende, sätt och rörelsemönster, utan också för att Maureen, precis som Maggie alltid tog hand om Ryan så fint och med sådan värme och kärlek.
Ryan såg på David och vinkade sömnigt till honom.
"God natt pappa." gäspade han.
"God natt lilla gubben." log David. "Sov gott."
När Kate tittade till ungdomarna en halvtimme senare hade de somnat.
Ryan också. Maureen låg bredvid honom och höll om honom.
Kate log. Nu visste hon att Ryan skulle känna sig trygg resten av natten.
*
När de druckit lite varm choklad ner i köket gick de upp för att försöka sova igen.
Ryan var lite motvillig, rädd att han skulle börja drömma igen.
"Om du inte kan somna gör det inget." sa David. "Men det är bra om du vilar lite iallafall, du håller på att få feber."
Alla sa god natt till varandra och gick och lade sig.
Kate bytte lakan i Ryans säng och sedan stoppade hon och David om sin son och sa god natt till Maureen, Sunshine och Sheila.
Ryan såg trött ut, men han kämpade för att hålla sig vaken.
"Sov du." sa Sheila och kramade honom. "Vi väcker dig så fort vi hör att du drömmer nåt."
"Ska jag sitta hos dig tills du somnar?" frågade Maureen.
Ryan nickade.
Maureen kröp upp i Ryans säng och höll honom i sin famn.
David stod i dörröppningen och log mot Ryan och Maureen.
Han tänkte på hur mycket Maureen liknade sin mamma. Det var som att se en yngre kopia av Maggie.
Inte bara på grund av utseende, sätt och rörelsemönster, utan också för att Maureen, precis som Maggie alltid tog hand om Ryan så fint och med sådan värme och kärlek.
Ryan såg på David och vinkade sömnigt till honom.
"God natt pappa." gäspade han.
"God natt lilla gubben." log David. "Sov gott."
När Kate tittade till ungdomarna en halvtimme senare hade de somnat.
Ryan också. Maureen låg bredvid honom och höll om honom.
Kate log. Nu visste hon att Ryan skulle känna sig trygg resten av natten.
*
söndag, september 05, 2010
Sunny's historia: kapitel 57-58
*
Kapitel 57-58 (+ ett nytt dagboksinlägg) i
Sunshine's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu!
*
Kapitel 57-58 (+ ett nytt dagboksinlägg) i
Sunshine's egen historia, En annorlunda sommar,
finns uppe nu!
*
lördag, september 04, 2010
Ny story: Rae & Riley
*
Halloj!
Jag ville bara passa på att säga att jag har påbörjat en ny liten story,
på engelska.
I brist på bättre titel går den nu under arbetsnamnet Rae & Riley
(som också är namnen på huvudpersonerna i berättelsen)
Du kan läsa Rae & Riley's story här
Chapter 1-4 finns uppe nu.
Trevlig läsning! (Hoppas jag... ;-) )
// Dakota
Rae & Riley "soundtrack" (Spotify)
*
Halloj!
Jag ville bara passa på att säga att jag har påbörjat en ny liten story,
på engelska.
I brist på bättre titel går den nu under arbetsnamnet Rae & Riley
(som också är namnen på huvudpersonerna i berättelsen)
Du kan läsa Rae & Riley's story här
Chapter 1-4 finns uppe nu.
Trevlig läsning! (Hoppas jag... ;-) )
// Dakota
Rae & Riley "soundtrack" (Spotify)
*
Blue Creek Memories #9
*
Storebror Patrick minns:
Ashlee är en unge som alltid har pratat mycket - och ibland
(särskilt när hon var liten) kunde det bli ganska pinsamt för oss andra...
Som den gången då vi pratade om pappas yrke...
Ashlee (då 6 eller 7 år): Vår farbror Andrew i Georgia är också läkare.
Han tittar på nakna damer.
Inte pinsamt alls... *lol*
(btw, Uncle Andrew är gynekolog.)
Kevin, 8 år, kan också stå för pinsamheterna (just ask Ashlee)
Kevin (då 4 år): Varför har inte mamma snopp som pappa?
Ashlee (då 11 år, lite besvärad, för vi var ute bland folk):
Mamma är ju tjej, du vet. Tjejer har inte snopp.
Kevin: Varför har inte tjejer snopp?
Ashlee: Shhhh! Dom har inte det bara.
Kevin (högre): Men varför har inte tjejer snopp...?!
Ashlee (väldigt generad och sammanbiten): Jag vet inte det Kev...
(Kevin öppnar munnen för att fråga igen, men Ash avbryter)
Ashlee: Jag vet inte! Ta det med Gud! Okej?
(Pappa och jag hade ganska svårt för att hålla oss för skratt...
det gjorde inte Ashlee på bättre humör precis *lol*)
// Patrick Hayden
*
Storebror Patrick minns:
Ashlee är en unge som alltid har pratat mycket - och ibland
(särskilt när hon var liten) kunde det bli ganska pinsamt för oss andra...
Som den gången då vi pratade om pappas yrke...
Ashlee (då 6 eller 7 år): Vår farbror Andrew i Georgia är också läkare.
Han tittar på nakna damer.
Inte pinsamt alls... *lol*
(btw, Uncle Andrew är gynekolog.)
Kevin, 8 år, kan också stå för pinsamheterna (just ask Ashlee)
Kevin (då 4 år): Varför har inte mamma snopp som pappa?
Ashlee (då 11 år, lite besvärad, för vi var ute bland folk):
Mamma är ju tjej, du vet. Tjejer har inte snopp.
Kevin: Varför har inte tjejer snopp?
Ashlee: Shhhh! Dom har inte det bara.
Kevin (högre): Men varför har inte tjejer snopp...?!
Ashlee (väldigt generad och sammanbiten): Jag vet inte det Kev...
(Kevin öppnar munnen för att fråga igen, men Ash avbryter)
Ashlee: Jag vet inte! Ta det med Gud! Okej?
(Pappa och jag hade ganska svårt för att hålla oss för skratt...
det gjorde inte Ashlee på bättre humör precis *lol*)
// Patrick Hayden
*
tisdag, augusti 31, 2010
Silverstjärnan - 24
*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.
Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*
Kate och Maggie kom ut till dem.
”Hur är det pojkar?” frågade Maggie.
Hon lade armen och både David och Ryan.
”Vet inte…” sa Ryan. ”Det är skönt med frisk luft… men... jag känner mig bara konstig...”
”Det är inte så underligt raring.” sa Maggie och pussade Ryan på håret. ”Du har haft en hemsk dag och en jobbig natt.”
”Mmmm…” sa Ryan.
Han såg på Kate.
”Mamma, jag är så ledsen att jag påminner dig och morfar och mormor om…”
Kate avbröt Ryan genom att krama honom.
”Inte ditt fel älskling.”
Ryan kände att han var nära att börja gråta igen.
Han vände sig bort från de andra och såg ut mot havet istället.
Kate rufsade honom i håret.
”Vad säger du, ska vi gå in och dricka lite varm choklad?”
Ryan vände sig om. Han log lite och nickade.
”Det tror jag vi alla behöver nu.” log David.
”Jag hämtar de andra.” sa Maggie och gick upp.
*
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)