SkrivPuff: Utmaning 2010:153 - 2 juni

Skriv om något unikt.

”Vilka fina vovvar!”
Kevin satte sig på huk för att titta närmare på de små jyckarna.
”Vad heter de?” frågade Elle.
”Bonnie och Clyde.” svarade tanten som ägde hundarna.
Kevin sträckte ut handen för att klappa Bonnie och Clyde, men Ashlee hejdade honom.
”Du får inte klappa dem.” påminde hon.
Samma sak varje gång hennes lillebror träffade en hund...
”Visst ja.” suckade Kevin.
”Min syster är allergisk.” förklarade han för tanten och pekade på Ashlee. ”Om jag klappar dem får jag hundhår överallt.”
”Vad synd att du är allergisk lilla vän.” sa tanten och log mot Ashlee. ”Det måste vara tråkigt.”
Ashlee nickade.
”Tycker du om hundar?” frågade tanten.
”Tycker du om hundar?” ekade Ashlee.
Åh nej...!
Ashlee slog handen för munnen.
”Förlåt ma'am, det var verkligen inte meningen...!”
Tantens leende slocknade. Hon såg surt på Ashlee.
”Hon menade inte att härmas!” skyndade sig Kevin att säga.
”Har inte era föräldrar talat om för er att det är ouppfostrat att härmas?” frågade tanten och snörpte på munnen.
”Jo... men...” började Kevin.
”Det är inte hennes fel!” sa Elle.
Tanten bara fnös.
”Det är inte Ashlees fel.” sa Coral argt. ”Hon har tics.”
Kyle nickade.
”Tourettes Syndrom.” förklarade han.
Men tanten verkade inte bry sig om vad Ashlee hade. Hon snörpte ihop munnen ännu hårdare och började gå därifrån.
”Ouppfostrade unge.” muttrade hon.
”Min syster är inte ouppfostrad!” skrek Kevin. ”Ashlee är speciell!”
”Just det! Hon är unik!” skrek Elle. ”Men det vet du inget om, för du är en ignorant och elak tant!”
Ashlee var nu så generad att hon inte visste vart hon skulle ta vägen.


”Det är synd om såna där människor som vägrar inse och acceptera att det finns de som är annorlunda.” sa Kyle när de gick hemåt.
Ashlee nickade och lade armen om Kyle.
Plötsligt började hon fnissa.
”Hon var ganska unik själv, tanten. Jag visste inte att man kunde se så där sur ut...!”
”Hon kanske äter arton citroner till lunch varje dag.” sa Kevin.
Ashlee, Kyle, Coral och Elle skrattade.
”Det gör hon säkert.” sa lilla Elle. ”Och hon var unikt elak, tycker jag.”
Hon räckte ut tungan åt sura tantens ryggtavla.
*

Ur Ashlee’s Dagbok. #1: April 2010

En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

Börja #1.

Jag öppnade brevet och läste. 
Så det är alltså sant, tänkte jag och sjönk ner på toalettlocket. 

Jag kände mig skamsen. 
Det var nog inte meningen att jag skulle få läsa det här.

Att jag är adopterad är ingen hemlighet i min familj. Jag vet allt om hur Pastor Cummings hittade mig på kyrktrappan i Eden Park, min gamla hemstad i Georgia, när jag var en nyfödd liten baby.
Jag vet att min biologiska mor var jätteung (typ 15 eller nåt) när hon fick mig och hon var tvungen att lämna bort mig.
Men att nu läsa ett brev från min biologiska mor och mormor kändes jättekonstigt - lika konstigt som att kalla dem mamma och mormor - för mig är de ju inte det! De är främlingar!
Mamma Selma & pappa Matthew (och mina syskon) har alltid behandlat mig som jag är deras egen. Det känns verkligen så också. Jag tänker (nästan) aldrig på att jag är adopterad.

Jag undrar en sak: hur länge har de där människorna haft kontakt med mamma & pappa…?
Jag har anat att de har kontakt med personer från mitt förflutna och nu har jag fått det bekräftat.
Men varför har inte jag fått veta det?

I brevet står det att de där människorna vill träffa oss. Mig.
Varför vill de det?
Jag tror inte jag vill träffa dem. Det skulle kännas helkonstigt…

Nu måste jag sluta, mamma & pappa kommer hem snart och jag vill inte att de ska se att jag har hittat brevet.

Jag skriver snart igen.
// Ashlee
*

Mer glass-prat med twinsen...

*
När det var läggdags för twinsen idag började de prata glass igen... *lol*
// Leni

Noel: Det var gott med glass idag.

Melwin: Få' vi glass imorgon åsså?

Malena: Ja, det kanske ni kan få.

Noel: (förhoppningsfull ton i rösten) Godis också?

Malena: Nej, inte godis.

Leni: På fredag får ni godis.

Noel: Jaha ja. (paus och sedan ler han ett finurligt leende) Men man kan ju alltid försöka...
*

Glass-diskussion med twinsen...

*
Melwin: Jag vill ha glass. Snälla, jättesnälla mamma!

Malena: Nej, vi ska snart hem och äta. Om ni äter glass nu blir ni ju mätta.

Melwin & Noel: Näähäää!

Leni: Joho! Och om ni är mätta orkar ni ingen mat.

Noel: Aaaa, men det gör väl inget? Det är ju bara bra om vi blir mätta - ifall vi får mat som vi inte gillar.

*

Rekognosering (Del 2)

Rekognosering (Del 1) finns här
*
Blue Creek. April 2010.

Nu, efter några veckors rekning, visste vi hur vi skulle göra med den lilla ligistungen.
En så'n jävla bra plan!
Självklart måste vi vänta på ett tillfälle då de inte är hemma. Men det ska bli så roligt att se hennes reaktion när hon upptäcker vår lilla... ”present”.
Efteråt kommer hon nog vara försiktig med vems hus hon vandaliserar och vem hon sticker upp mot. Sådant gör man inte mot oss ostraffat.

Den lille grabben klädd i en röd, fodrad galonjacka jacka och gummistövlar kom gående mot huset.
Han pratade och skrattade med en liten tjej med lockigt hår och busigt utseende.
Jag skyndade mig därifrån.
”Hej!” ropade grabben till mig och vinkade. ”Var är Napoleon?”
”Vem är Napoleon?” frågade den lilla tjejen.
”Hans hund.” sa grabben.
”Han är hemma.” svarade jag. ”Nu måste jag dra.”
”Hej då!” ropade grabben. ”Hälsa Napoleon!”

Grabbens syster, den svarthåriga lilla söta ligistungen med de gröna ögonen, kom ut på verandan.
Hon gick fram till grabben, tog tag om hans armar och skakade honom lite.
”Du får inte prata med främlingar!” skällde hon.

Tuff liten tjej det där, tänkte jag.
Men det skulle hon inte vara så länge till...

*

En harmonisk helg (Del 6)

*
Kyle och Coral kom hem strax efter klockan åtta på söndagskvällen.
De suckade tungt när de ställde ner sina väskor på golvet och hängde upp sina ytterkläder på krokar i hallen.
Kyle såg olyckligt på sin syster.
”Ja... då var den här harmoniska helgen över...” sa han bedrövat.
Coral nickade, lika bedrövad hon.
Det kändes extra jobbigt för dem att komma hem när när de spenderat ett par dagar med underbara familjer som Ashlees och Darlas. Och de visste aldrig hur fadern skulle bete sig. Hans humör kunde växla väldigt mycket.

”Det är väldigt tyst.” sa Kyle. ”De kanske inte har kommit hem än.”
Vi får hoppas det, tänkte Coral.
Fadern och Nancy hade inte kommit hem än.
En lapp på köksbordet talade om att de skulle vara hemma tidigast klockan elva.
Kyle log lite.
”Vi är fria ett par timmar till.”
Coral log också.

Precis när Coral och Kyle var på väg in i sitt rum för att gå och lägga sig senare på kvällen, stannade Kyle till.
”Vad är det?” frågade Coral.
”Han har tagit bort låset...!” flämtade Kyle.
Nyckelhålsplattan under dörrhandtaget var mycket riktigt bortskruvat.
”Nej... det är inte sant...!” stönade Coral. Hon gav dörren en liten förargad spark. ”Han vill verkligen ta bort all vår frihet!”
”Varför gör han så här mot oss...?” sa Kyle.
Han sjönk ner på golvet.
”Jag vet inte.” suckade Coral.
”Varför kan vi inte vara en normal familj...?” frågade Kyle uppgivet.
Coral kramade om sin bror.
”Vi är normala Kyle, det är Han som inte är som man ska vara...”
Kyle drog en darrig suck.
”Jag saknar Lizzie.” nästan viskade han.
”Jag med, Kyle.” sa Coral och kramade sin lillebror hårdare. ”Jag med.”
*

Baby Teeth... (Del 5)

*
Allt gick bra hos tandläkaren. Dr. Holden berättade för Kate att han bara behövde dra ut två tänder och att det bara var en glugg som skulle synas.
”Det var bra nyheter.” sa Kate.

När Ryan vaknade upp ur narkosen var han så sömnig att han bara ville åka hem och sova.
Väl hemma rasade han ner på soffan och sov sedan i flera timmar.

Maggie kom för att äta lunch med Kate vid 12-tiden.
Ryan hade vaknat då, men var fortfarande trött och var inte särskilt hungrig.
Maggie gick fram till Ryan och kramade om honom.
”Hur är det med dig, lilla älsklingen?”
”Det är okej.” sa Ryan. ”Är lite trött bara.”
Han såg på sin mamma.
”Jag hoppas jag inte ser konstig ut med den här gluggen...”
”Nej, det ser inte konstigt ut alls.” försäkrade Kate.
Ryan såg ung och liten ut för sin ålder, så det kändes helt normalt att se honom med mjölktänder kvar och nu med en liten glugg intill framtänderna.
”Jag håller med din mamma, Ryan. Det ser verkligen inte konstigt ut.”
”Vad bra.” sa Ryan och log.

”Det ser gulligt ut.” tyckte Maureen när hon och Sunshine kom hem till familjen McKenzie på eftermiddagen.
”Gör det inte alls.” fnissade Ryan. ”Du är knasig!”
”Mmm... jag kanske är knasig, men du är i alla fall gullig!” skrattade Maureen.
”Just det!” sa Sunshine.
Tjejerna kramade Ryan.
*

Baby Teeth... (Del 4)

*
Ryan väcktes av Kate klockan åtta nästa morgon.
”Är du redo?” frågade hon.
Ryan skakade på huvudet.
”Jag vill inte gå till tandläkaren.” mumlade han.
”Det kommer att gå bra, älskling.” sa hans mamma.


I tandläkarens väntrum satt en äldre man och tjatade om hur det var att gå till tandläkaren förr i tiden.
”Då fanns inget som kallades bedövning och tandläkaren drog ut tänder med en stooooor grov tång.”
Den gamle såg på Ryan.
”Kan du tänka dig det, pojk?”
”Jag vill helst inte göra det...” mumlade Ryan.
En kvinna i 50-årsåldern klappade Ryan på handen.
”Lyssna inte på honom, lille vän, den där gamle stofilen är en fåntratt.”
Hon log mot Ryan.
Ryan log blekt tillbaka.
En dörr öppnades och en sköterska kom ut i väntrummet.
”Ryan, det är din tur nu.”
Ryan gick sakta, på skakiga ben, in till tandläkaren.
*

En harmonisk helg (Del 5)

*
Ashlee gapade; låtsades bli förolämpad.
Coral, Darla och Kevin skrattade.
”Förlåt Ash.” skrattade Kyle. ”Men jag kunde inte låta bli.”
Ashlee brottade ner Kyle i soffan och satte sig på honom.
”Tar du tillbaka det där?”
”Aldrig i livet.” fnissade Kyle.
”Okej.” sa Ashlee. ”Då har jag inget val, Kyle... jag måste uppfostra dig lite.”
Hon började kittla Kyle.
Ashlee och Kevins mamma tittade in till dem.
”Ashlee, var försiktig med Kyle, han kanske tycker det är jätteläskigt att bli kittlad.”
”Det är ingen fara, Mrs. Hayden.” skrattade Kyle.
”Där ser du!” sa Ashlee. ”Han tycker inte att det är jätteläskigt.”
Hon kittlade Kyle ännu mer.
”Jag tror jag tar tillbaka!” sa Kyle mellan skratt-attackerna. ”Det är läskigt!”
”Nej då.” fnissade Ashlee. ”Det är inte läskigt. Det är kul.”
”Nej, snälla sluta!” sa Kyle och försökte låta bli att skratta.
”Okej, jag ska sluta.” sa Ashlee.
Hon släppte Kyle och sjönk ner bredvid honom i soffan.
”Bara för att jag är så snäll.”
”Mmmm... du är verkligen jättesnäll.” mumlade Kyle.
Han log. Sedan brottade han ner Ashlee.
”Kittla henne!” skrek Kevin. Han hoppade ivrigt jämfota på mattan.
”Det var en bra idé, Kevin.” sa Kyle. ”Vill du hjälpa till?”
Kevin nickade glatt. Han morrade sitt lilla monster-morr och hoppade upp i soffan.
”Inte kittlas.” sa Ashlee.
”Jo!” sa Kevin glatt.
”Nej.” fnissade Ashlee.
”Jo.” skrattade Kyle. ”Det är inte läskigt, Ashie – det är kul.”
*

En harmonisk helg (Del 4)

*
På lördagen var Kevin långt ifrån lika pigg och vild som han varit dagen innan. Att vara upp senare än vanligt tog på krafterna på en liten, snart 8-årig kille.
På eftermiddagen satt han tyst och lugn på sitt rum och byggde med Lego.

När det ringde på dörren vid fem-tiden och Coral och Darla kom, blev Kevin piggare och nyfiken.
Det var alltid spännande när Ashlee hade kompisar hemma.
Ashlee brukade vara snäll och tillät oftast Kevin att vara med dem en stund.

”Busringde Max och Chris till er också?” frågade Darla när hon, Coral, Kyle, Ashlee och Kevin satt i familjen Haydens vardagsrum.
”Nej.” sa Ashlee. ”Vad sa de?”
”De frågade om vi hade Prins Albert på burk.” sa Coral med ett litet leende.
Kevin gapskrattade.
”Prins Albert på burk!” tjöt han. ”Den är rolig!”
Kevin sprang ut till sina föräldrar i köket och drog Prins-Albert-på-burk-skämtet för dem, sedan sprang han tillbaka till sin syster och hennes vänner i vardagsrummet och drog skämtet igen.
”Kevin, ge dig nu.” suckade Ashlee.
”Näää!” sa Kevin. ”Prins Albert på burk är roligt! Ursäkta, har ni Prins Albert på burk?”
”Ursäkta min bror.” sa Ashlee. ”Han har rymt från cirkusen.”
”Jaha, precis som du?” flinade Kyle.
*

En harmonisk helg (Del 3)

*
”När kommer pappa hem?” frågade Kevin när de satt vid middagsbordet.
”Är du Kevin igen nu?” frågade Ashlee leende.
”Näää!” morrade hennes lillebror. ”Jag är ju Godis-monstret! Jag är jättefarlig och hungrig, nu ska jag äta dig!”
Kevin låtsades bita Ashlee i halsen.
”Ewww! Slima inte ner mig!” sa Ashlee och puffade bort honom.
”Kevin, sätt dig på din plats igen.” sa Selma. ”Vi håller på att äta middag här.”
Kevin morrade lite, men han satte sig på sin stol och åt upp sin mat.
”Pappa kommer hem i natt.” sa Selma. ”Vid ett, halv två.”
”Aha,” sa Kevin. ”då sitter jag uppe och väntar.”
”Ja, du orkar säkert hålla dig vaken till halv två.” sa Ashlee.
Kevin såg förhoppningsfullt på sin mamma.
”Får jag det, stanna uppe till halv två?”
Selma Hayden skrattade mjukt och skakade på huvudet.
”Nej min älskling, så sent ska ni ligga och sova.”
”Dom också?” Kevin pekade på Ashlee och Kyle.
”Ja, dom också.” sa Selma. ”Alla ska sova då.”
”Nähä!” protesterade Kevin. ”Inte dom som bor på andra sidan jorden, för dom har morgon när vi har natt! Haha!”
”Kevin har en poäng där.” sa Ashlee.
”Ska ni gadda ihop er mot mig nu?” skrattade Selma.
Ashlee och Kevin skrattade och nickade.
”Kyle är på våran sida!” sa Kevin snabbt. ”Och nu ska vi tre äta upp allt godis!”
Kevin förvandlades till Godis-monstret igen och skrattade bullrigt och ondsint.
”Tänk om vi inte har nåt godis då?” flinade Ashlee.
Kevin kom av sig fullständigt. Han stirrade förskräckt på sin syster.
”Vaddå? Har vi inget godis?”
Han rusade in i skafferiet och snokade på alla hyllorna.
Snart hördes ett litet jubelskri.
”Vi har visst godis!” ropade han.
Han sprang ut ur skafferiet och gick fram till Ashlee, satte händerna på höfterna och gav sin syster en förgrymmad blick.
”Det är inte snällt att luras, Ash.”
”Jo, lite.” skrattade Ashlee.
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:151 - 31 maj

Skriv om något oviktigt.

Teckningen föreställde ett stort havsodjur som reste sig ur höga, skummande vågor. Den var så vacker och välgjord att den såg ut att vara en illustration hämtad ur en sagobok.
Bildläraren var alldeles hänförd.
”Tony, har du gjort den här?” frågade hon.
Tony tittade upp från teckningen han nu höll på med. Han såg på havsodjuret och nickade.
”Den är ju underbar! Vilken talang du har!”
Tony log blygt och fortsatte med sin bild.
Intill pojken låg en hög med sagolika teckningar. Bildläraren tog upp dem och studerade dem fascinerat.
”Tony, har du ritat alla de här...?”
”Jaaa.” sa Tony tyst.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att färglägga sitt senaste alster.

Emilia, som satt bredvid Tony, såg på teckningen han nu höll på med. Även detta alster var en sagoillustration; tre barn, två pojkar och en flicka, stod på en karg klippa och kämpade mot ett drakliknande havsodjur.
”Wow!" flämtade Emilia imponerande. "Jättefin! Vad vad bra du är på att rita och måla, Tony!”
”Äsch..." sa Tony med en liten axelryckning. "Det här är inget speciellt, inget viktigt.”
Han tillade mumlande:
”Jag är inget viktigt.”
”Säg inte så!” sa Emilia. ”Dom är jätte, jättefina och du är visst viktig!”
Tonys kinder blev lätt rosa. Han var inte var att få så här mycket positiv uppmärksamhet.
I sin nya familj och nya skola kände sig Tony trygg, älskad omtyckt och respekterad. Det var något han inte fått uppleva tidigare i sitt unga liv.

”Tack Emilia.” mumlade han.
”Berätta om bilden.” bad Emilia.
”Det är vi.” sa Tony. ”Du och jag och Dante. Tre äventyrare.”
”Det måste vi skriva en historia om!” utbrast Emilia. ”Och så gör vi en bok med sagan och dina bilder!”
Tony sken upp.
”Tycker du?”
Emilia log brett.
”Absolut!”
Hon satt tyst och såg på Tony ett ögonblick.
Hur kunde han tycka att han var oviktig? Han var en av de snällaste killarna Emilia kände.
Dessutom var han var söt, omtänksam och duktig på en massa saker.
Emilia kunde faktiskt känna igen sig i Tony. I sin gamla skola hade hon känt sig oviktig, ful och värdelös.

”Jag tror det var meningen att vi skulle bli vänner.” sa Tony plötsligt.
Han lade sin hand på Emilias.
”För tillsammans kan vi få känna oss viktiga.”
Emilia nickade. Hon hade tårar i ögonen.
”Ja.” viskade hon. ”För vi är viktiga för varandra.”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 4)

*
Just när de skulle kliva in i bilen kom Brent, Jerry och några andra från skolan gående över parkeringen.
”Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
Selma Hayden såg chockad på honom.
Vad är det ungen säger...?! tänkte hon.
”De har hållit på så hela dagen.” suckade Kyle.
”Idioter!” skrek Coral.
Brent och hans uppbåd bara skrattade.
”Säg det nu då, Papegoj-ungen!” ropade Brent. ”Säg Kukhuvud!”
”Nu lägger du av!” sa Selma Hayden strängt.
”Det är en grej jag inte fattar, Brent!” ropade Ashlee med hög och klar röst. ”Varför vill du att jag ska gå och ropa på dig hela tiden...?”
Vilda jubel och skratt hördes från Ashlees kompisar som befann sig i närheten.
”Heja Ashlee!” skrek Max och Chris.

Ashlee, Kyle och Coral gjorde high-fives, sedan klättrade de upp i familjen Haydens bil.
”Där fick Brent så han teg!” sa Ashlee stolt.
Efter en stund sa hon:
”Han är faktiskt ett ku...”
Hon avbröt sig när hennes mamma strängt harklade sig.
”Ashlee Grace...” sa Selma Hayden i förmanande ton.
”Sorry mamma.” sa Ashlee.
Den 12-åriga flickan log.
”Jag menar; idiot. Brent är en idiot!”
*

Blue Creek Memories #4 (Del 3)

*
Ashlees mamma Selma kom och hämtade Ashlee en stund senare.
När kom fram till bilen kom Kyle springande mot dem.
”Här Ash, du glömde din ryggsäck i klassrummet.”
”Tack!” Ashlee log mot Kyle och tog sin lila- och svartspräckliga ryggsäck.
Kyle log tillbaka.
”Jag hoppas du mår bättre snart.” sa han.
Ashlee log igen.
Selma Hayden log också mot den rara pojken. Vad omtänksam han var.
”Kyle, vill du ha skjuts hem?”
”Det var snällt, Mrs. Hayden, men jag ska vänta på Coral. Hon slutar snart.”
”Vi kan vänta.” sa Ashlee. ”Eller hur mamma?”
Selma log.
”Ja, vi kan vänta på Coral.”
”Vi vill inte vara till besvär.” sa Kyle blygt.
”Kyle, raring, ni är aldrig till besvär.” sa Selma.

”Cor, vi får skjuts hem!” sa Kyle till sin syster när hon kom fram till dem.
”Vad snällt!” sa Coral. ”Tack Mrs. Hayden!”
”Det gör jag så gärna.” log Selma Hayden.
”Mamma, kan inte Kyle och Coral få äta middag med oss?” bad Ashlee.
”Jo visst kan de få göra det.” sa hennes mamma.
Barnen sken upp.
”Sova över också?” frågade Ashlee förhoppningsfullt.
Selma Hayden skrattade.
”Ja, det ska väl också gå bra. Det är ju fredag.”
Hon vände sig till Coral och Kyle.
”Ni får fråga er pappa om det går bra.”
”Han är på lastbilsresa.” sa Coral. ”Vi ska ha barnvakt i helgen.”
”Fast vi sover mycket hellre hos er.” sa Kyle. ”Barnvakten är så tråkig...”
Selma Hayden skrattade och kramade om Kyle.
”Då ringer jag den tråkiga barnvakten och säger att ni bor hos oss i helgen istället.”
”Hela helgen...?” frågade Coral och Kyle unisont.
Det lät ungefär som om de två syskonen fått en jättefin present.
Selma Hayden log och nickade. Hon drog in Coral, Kyle och Ashlee i sin famn.
”Ja, vi vill ha er hemma hos oss hela helgen.”
Coral, Kyle och Ashlee jublade.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 2)

*
Brent och Jerry och två av deras kompisar försökte hela dagen att provocera Ashlee till att vräka ur sig svordomar och de retade henne för hennes tvångsmässiga beteenden.
Ashlee blev alldeles spänd när hon kämpade för hålla tillbaka sin ilska och OCD.
Mot slutet av skoldagen var Ashlee så spänd och varm att deras lärare var rädd att flickan var sjuk. Hon skickade Ashlee till skolsköterskan.

När Ashlee gick förbi Brent, som satt närmast dörren, väste Brent:
”Lilla papegojaaaan... säg kukhuvud.”
Max, som satt bakom Brent, sträckte sig fram och knuffade till Brent i ryggen.
”Låt Ashlee vara ifred, Brent!” fräste han.
Brent bara flinade.
Ashlee skakade på huvudet för att visa hur patetisk Brent var.
*

Blue Creek Memories #4 (Del 1)

Blue Creek Junior High School.
Oktober 2007

”Ashlee, säg skithög.” Brent flinade mot Ashlee.
Det enda Brent lyckats lära sig om Tourettes Syndrom var fördomarna; att personer som hade TS ofta svor.
Ashlee hade inte den sortens verbala tics, men det hände att hon ibland härmade det folk sa.
Elaka tungor, både barn och vuxna, brukade säga att Ashlee hade ”Papegoj-sjukan”.

”Säg skithög då, lilla papegojan!” flinade Brent.
Ashlee gav honom en irriterad min.
”Lägg av!” fräste hon.
Hon vände sig om för att gå därifrån, men Brent ställde sig snabbt i vägen för henne.
”Lilla papegojan, säg 'kukhuvud' då.”
Brent och hans kompisar skrattade, de tyckte det var jätteroligt att försöka få Ashlee att säga fula saker.
”Jättemoget.” sa Ashlee och himlade sig. ”Det märks verkligen att ni är tolv och tretton år - verkligen.”
Skolklockan ringde. Rasten var slut.
”Säg det då!” envisades Brent. ”Fort, innan vi måste gå in!”
Ashlee svarade med att visa Brent ett uppsträckt långfinger.
*

Melwin & Påsk-häggen...

*
Melwin (vid frukostbordet i morse): Jag vill ha hägg!

Linus (sömnigt): Öh... va...??

Melwin: Jag vill ha hägg.

Leni: Vill du ha ägg?

Melwin (Ler & nickar ivrigt): Aaaaa. Jag vill måla hägg!

Noel: (skeptiskt) Ägg-målning...? Nu?!
(Noel ger sin tvillingbror en bestämd min)
Meh hallå! Det är ju inte påsk.

Göran (Linus, Noel & Melwins pappa) sätter sig vid bordet och gör sig en ägg-smörgås.

Melwin: Pappa, äter du hägg på ”mörrgossen”...?

Göran: (i en lite undrande ton) Jaaaa... varför är det så konstigt med ägg på smörgåsen?

Melwin: Meh, pappaaaa... (skrattar) Det är inte påsk!

*

Somarlåv! Av Noel Ekdahl

(Obs! Skrivet aldeles skällv av Noel!)

På fredag hade vi fesst på förskolann. För nu är det 
härlig somar o vi ska innte gå på förskolann mera. 
Vi är innte so små lengre! Vi är faktist 6 år nu! 
Snart börjjar Melwin o jag i riktiga skolan. Det ska bli veldit spennande 
o rolit! 
På förskolann var pärsonalen lite lessna o nestan grät enn liten skvett 
när vi sa hejdå. 
Dom blev så himmla lessna för att dom får ju inte trefa oss mera nu 
o det är nog tråkit.
Vi fick god glass-torta på förskolann i alafall. kakor o saft okså.

Nu ska vi äta midag. Mamma har jort spageti o köttbular.

Hej då! Puss o kram
från Noel Ekdahl
6 år
*

Motellet (del 5)

*
Efter en sömlös natt skyndade jag till sega gubben och checkade ut.
”Jag måste fråga en sak: har det skett hemska saker i rum nummer nio?”
Sega gubben nickade.
Han böjde sig ner under disken och tog fram ett gulnat papper som han lade framför mig.
Det var ett tidningsurklipp.
FAMILJ BRUTALT MÖRDAD PÅ MOTELLRUM
läste jag.

I tidningsurklippet fanns, förutom en ganska lång artikel om den mördade familjen, en bild av dem.
Jag flämtade högt när jag såg den yngsta familjemedlemmen; en liten flicka med långt, ljust, nästan vitt, hår.
”Det är ju barnet som var inne i mitt rum inatt!” utbrast jag, knappt medveten om att jag pratat högt.
Jag såg på tidningsurklippet igen. Det var daterat den 10 september 1972.

”Fick man fast mördaren?” frågade jag.
Motellägaren skakade på huvudet.
Det var något underligt med hans uppsyn...
En förändring hade skett. Segheten och hans dvala-liknande sätt att tala och röra sig på var nu som bortblåst.
Mannens ansikte förvreds i ett illvilligt grin som fick blodet att isa sig i mina ådror.
*

En harmonisk helg (Del 2)

*
Kyle och Ashlee hade också en rolig kväll.
För att inte tala om Kevin; han var överlycklig när Ashlee och Kyle spelade spel med honom innan middagen.
Ashlee lät sin lillebror vinna, så att han inte skulle bli tjurig resten av kvällen (vilket han brukade bli om han förlorade i spel).
Kevin sprang runt på nedervåningen och sjöng glatt att han var en vinnare.
”Du borde nog inte få mer socker ikväll...” sa Ashlee när Kevin för fjärde gången sprang runt soffbordet.
”Joho!” flinade Kevin. ”Jag ska äta allt godis som finns i hela huset! Och sen ska jag äta upp dig!”
Kevin monster-morrade och kastade sig över sin syster i soffan.
”Kevin, lugna ner dig lite nu!” ropade Selma Hayden från köket.
”Jag är inte Kevin! Jag är Godis-monstret!”
De hörde hur Selma skrattade.
”Kan Godis-monstret komma ut i köket och skära några tomater?” bad hon.
”Bläää!” sa Godis-monstret. ”Grönsaker är nyttiga och äckliga! Vi vill ha godis!”
Ashlee suckade trött. Hon knuffade försiktigt ner Kevin på golvet.
Sedan såg hon på Kyle.
”Jag klandrar dig inte om du vill fly härifrån.”
Kyle log.
”Jag vill inte fly härifrån. Jag trivs här.”
Ashlee kände på hans panna, som för att kolla om han hade feber.
Kyle skrattade.
*

En harmonisk helg (Del 1)

*
Coral och Kyle njöt av att slippa gå hem på fredagskvällen.
Eftersom fadern var på av sina lastbilsresor med Nancy under helgen skulle Coral och Kyle få en rolig och harmonisk helg med sina kompisar.
Coral skulle sova hos Darla på fredagen och Kyle hos Ashlee.
På lördagen skulle de samlas hos Ashlee, äta middag och sova över där.

Coral, Darla och Darlas äldre syster Amanda bakade kakor och pizza.
Sedan åt de framför TV:n såg romantiska komedier på DVD.

Under middagen ringde telefonen. Darla svarade.
”God afton.” hördes en tillgjord röst. ”Jag har en stilla undran: har ni möjligtvis Prins Albert på burk...?”
Skratt hördes i luren.
”Max och Chris.” viskade Darla till Coral och Amanda. I luren sa hon: ”Nej Max, vi har inte nån Prins Albert på burk.”
Max blev alldeles tyst när han inte fick chansen att dra poängen i skämtet.
”Är ni säker? Har ni verkligen inte Prins Albert på burk...?” frågade han, i en manande ton.
Coral tog luren.
”Nej, Max, vi har inte Prins Albert på burk. Vi har redan släppt ut honom.”
Darla och Amanda gapskrattade.
”Men...” sa Max tillplattat.
”Hej då Max.” sa Coral leende.
”Hur visste ni att det var jag förresten?” frågade Max.
”Hört talas om nummerpresentatör...?” flinade Coral.
”Åh...” mumlade Max snopet.
"Och vi känner igen din röst." tillade Coral.
"Åh..." sa Max, ännu mer snopet.
”Ha en trevlig kväll, Max.” sa Coral. ”Hälsa Chris.”
Hon lade på luren.

Tjejerna återgick till sin pizza och filmerna.
De pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade och fnittrade åt det mesta och hade en helmysig tjejkväll.
Coral tänkte inte på fadern och allt jobbigt som pågick där hemma en enda sekund, istället njöt hon av sin frihet och trygghet.




En harmonisk helg är fortsättningen på "Champion!"
Champion! Del 1 | Champion! Del 2 | Champion! Del 3

*