Back to Camp Topeka! Del 11

Nästa morgon

"Kom nu! Vi ska hälsa på Sunny!"
Ryan stod vid dörren och hoppade nästan av iver och otålighet.
"Vi kommer sötnos." skrattade Maureen.
"Får vi ta på oss skor först?" sa Sheila.
"Nej." sa Ryan.
Han sprang i förväg.
"Älskling!" ropade Sheila efter honom. "Ska du inte ha skor på dig?"
"Ryan går barfota så ofta han kan." sa Maureen. "Sån har han alltid varit."
"Kom nu!" ropade Ryan till tjejerna. "Sluta söla!"
"Jag älskar den grabben!" sa Sheila.
Tjejerna skyndade efter Ryan till sjukstugan.

Sunshine låg i sjuksängen och läste Archie. Hon lade ifrån sig serietidningen och såg glädjestrålande på Ryan, Maureen, Sheila och Jill när de kom in i sjukstugan.
"Hej!" sa hon. "Vad kul att se er!"
"Hur mår du?" frågade Maureen oroligt och kramade Sunshine.
"Jag har mått bättre." sa Sunshine. "Men det är iallafall bättre än igår."
Hon såg på Ryan.
"Hur mår du då? Efter sjukhusbesöket igår menar jag."
Ryan log.
"Det känns bättre nu när jag vet att du är okej."
Han kramade om Sunshine.
"Du räddade mitt liv igår, Ryan, vet du det? Du och Maureen."
"Gjorde vi...?" sa Ryan förvånat.
Sunshine log.
"Sjalen dummer! Hade ni inte kommit på det hade nog giftet spridit sig."
Ryan ryste. Han ville helst sluta tänka på läskiga giftormar nu.
Det verkade nästan som om Sunshine läst hans tankar, för hon tog hans hand, log och sa:
"Men nu pratar vi om nåt kul istället. Jag vill glömma den där jäkla ormen."
"Bra idé!" tyckte Ryan.
"Vad gjorde ni för kul igår kväll?" frågade Sunshine.
Maureen, Sheila och Jill såg lurigt på varandra.
Maureen lade armarna om Ryans midja.
"Ska vi visa vad vi gjorde med dig igår...?"
Ryan log och skakade på huvudet.
"Nej, det ska ni verkligen inte göra."
"Jo, gör det." fnissade Sunshine.
*

Back to Camp Topeka! Del 10

*
Ryan sov ganska oroligt den natten.
Maureen, som vaknade till mitt i natten, märkte att Ryan höll på att börja drömma mardrömmar.
Hon tassade bort till Ryans säng och lade sig intill honom. Sedan höll hon om Ryan och strök honom över håret.
Ända sedan hon var liten hade hon sett att Maggie brukade göra så, både med Ryan och Maureen själv. Hon visste att det hjälpte när Ryan hade mardrömmar.
Det gjorde det nu också. Ryan slappnade av och hans sömn blev lugnare.

Maureen log när hon kröp ner i sin säng några minuter senare.
Hon hade alltid tyckt om att ta hand om Ryan, som hon tyckte så mycket om.
Det var en egenskap hon ärvt av mamma Maggie.
Innan Maureen somnade funderade hon på hur Sunshine hade der borta i sjukstugan.
Mådde hon dåligt? Hade hon ont? var hon ledsen eller rädd?
Hoppas det blir morgon snart så att vi kan få gå och hälsa på Sunny! tänkte Maureen.
Sedan somnade hon.
*

Back to Camp Topeka! Del 9

*
Nu kom även Jill fram till Ryan.
"Vet du Ryan, Sheila har rätt; du är jättesöt - och man måste verkligen pussa dig!"
Ryan log blygt. Hans kinder var rosiga.
Jill var inte alls lika framfusig som Sheila, så hon nöjde sig med att ge Ryan en lätt kyss på kinden.
Ryan rodnade ännu mer. Han la sig ner och gömde huvudet under kudden.
Tjejerna fnissade.
Maureen kittlade honom lätt på ryggen.
"Får vi se på dina röda öron Ryan?" retades hon.
"Neeej...! Och sluta kittla mig." fnissade Ryan och skruvade på sig.
Men Maureen slutade inte.
"Vi tänker aldrig sluta kittla dig, lilla gullplutt. För det är så kul." sa Sheila och så tog hon tag i Ryans fötter.
Ryan tittade upp på Sheila och Maureen.
"Jag tycker inte om er längre..." mumlade han truligt.
Sedan började han fnissa igen när tjejerna attackerade honom.

En lätt knackning hördes på dörren och Miss Coleman klev in.
"Jag vill inte vara en glädjedödare, men nu är det dags att sova."
"Får vi hälsa på Sunny imorgon?" frågade Ryan förhoppningsfullt. Han satte sig ivrigt upp.
Miss Coleman log varmt.
"Ja, det får ni. Då blir hon nog glad. Jag ska gå och säga godnatt till henne nu."
"Hälsa från oss!" sa Ryan och Maureen samtidigt.
"Det ska jag göra." log Miss Coleman. "Sov gott nu."
*

Back to Camp Topeka! Del 8

*

Sunshine blev utskriven från sjukhuset senare på eftermiddagen, men hon mådde fortfarande lite dåligt och eftersom Camp Topkeas sjukstuge-läkare ville hålla Sunshine under observation, skulle hon tillbringa natten i sjukstugan.

"Stackars Sunny som måste sova ensam inatt..." sa Ryan när han, Maureen, Sheila och Jill låg i sina sängar den kvällen.

"Helt ensam är hon inte," sa Sheila. "Doktorn är ju där."

"Mmm... men ändå..." sa Ryan och såg lite sorgsen ut. Han satte sig upp i sängen.

Maureen satte sig nära honom.

"Du är fin du Ryan, som är så omtänksam."

Hon strök Ryan över håret.

"Äh... det är väl ni också." mumlade Ryan.

Maureen, Sheila och Jill log åt att Ryan blev generad när han fick en komplimang.

"Vad ler ni åt?" frågade han.

Tjejerna fnissade.

Sheila satte sig också på Ryans säng.

"Vi ler åt dig, för du är så söt."

Nu såg Ryan ännu mer generad ut. Han skakade på huvudet.

"Jo, du är söt!" sa Sheila. "Söt som socker."

Ryan skrattade.

"Du är verkligen kansig, Sheil."

"Jag kanske är knasig," log Sheila. "men du är ändå det sötaste som finns. Du är faktiskt så söt att jag måste pussa dig!"

Innan Ryan hann protestera brottade Sheila ner honom i s'ängen och pussade honom.

"Maureen! Jill! Kom och hjälp mig!" fnissade Ryan.

"Nej, jag ska visa Jill min specialare." sa Sheila. "Jill, kolla hur generad Ryan blir nu."

Jill såg road på när Sheila pussade Ryan på halsen.

Ryan fnissade och försökte gömma sig under täcket.

"Kittlas det, Ryan...?" frågade Jill retsamt.

"Nej..." fnissade Ryan. Han var röd om öronen.

"Lilla lögnare!" skratatde Sheila. "Du vet väl hur det går för dig om du ljuger...?"

Ryan bara skrattade och försökte komma undan.

*

Back to Camp Topeka! Del 7

*

"Ska jag dö nu?" frågade Sunshine med svag liten röst när de var framme vid sjukhuset.

"Nej, det ska du inte!" sa Ryan, nästan argt, för han var så orolig.

Coach Henderson gav pojken en lugnande klapp på axeln.

"Allt ska ordna sig, grabben, okej?"

Ryan nickade.

Maureen lade armen om Ryan.

~

"Oj, ni kom verkligen i sista sekunden." sa läkaren när Sunshine låg på en brits.

Ryan och Maureen blängde på läkaren.

"Men nu ska du få lite motgift och sen ska du bara vila, så blir du bra sen, lilla vän."

Sunshine såg dåsig och omtöcknad ut. Ryan och Maureen ställde sig vid britsen och höll hennes händer.

"Vad gör du här?" sa Sunshine till Ryan. "Du avskyr ju sjukhus."

"Vill inte lämna dig." mumlade Ryan skakigt.

Sunshine log mot honom.

"Nej, nu får ni gå ut i väntrummet." sa läkaren. 

"Men..." började Ryan.

Men läkaren lyssnade inte på pojkens protester, han bara föste ut Maureen och Ryan.

~

Ryan sjönk darrigt ner på en stol i väntrummet. Han såg blek ut.

Maureen visste att det inte enbart berodde på att han var orolig för Sunshine; Ryan led av sjukhusskräck. Idag var första gången han frivilligt följt med till ett sjukhus.

Maureen satte sig på huk framför Ryan. Hon strök luggen ur hans panna och såg honom djupt i ögonen.

"Ryan, vill du gå ut...?"

Ryan skakade på huvudet.

Maureen drog Ryan intill sig och kramade honom.

"Det var verkligen bra att du kom på det där med sjalen, Ry. Det kanske räddade Sunnys liv."

Ryan sa inget. Han bara kramade Maureen hårt.

*

Back to Camp Topeka! Del 6

*
Coach Henderson och Miss Coleman var i färd med att förbereda dagens lunch när Joe kom farande med andan i halsen.
"Hjälp!" flämtade han.
"Vad är det som har hänt?" frågade Coach Henderson.
Joe flämtade och försökte hämta andan. Det enda han fick fram var:
"Orm... giftig... Sunny..."
Mer än så behövde inte Coach Henderson höra.
"Joe, visa mig var de är!"
Coach Henderson och Joe rusade mot bilen och körde upp mot platsen där klassen befann sig.

Coach skyndade fram till Sunshine.
Maureen höll precis på att knyta sjalen hon haft som hårband om Sunshines fot.
"Så att inte giftet ska sprida sig." sa hon till Coach Henderson.
Coach Henderson såg stolt på henne.
"Mycket bra tänkt, Maureen." berömde han.
Sedan lyfte han upp Sunshine och bar henne till bilen.
"Det var Ryans idé." sa Maureen.
Coach Henderson log stolt mot både Maureen och Ryan.
"Bra tänkt." sa han. "Men nu måste vi skynda oss till sjukhuset."
"Får vi följa med?" frågade Ryan.
Innan Coach Henderson hann svara hade Ryan och Maureen klättrat in i bilen.
*

Back to Camp Topeka! Del 5

*
Clark tog upp en stor sten och släppte den på ormen.
Macy tjöt till.
"Varför gjorde du så?! Man kan inte bara ha ihjäl ett djur sådär!"
Clark blängde på Macy.
"Ursäkta att jag bryr mig mer om Sunny än en orm...!" fräste han. "Det är ju trevligt att du tänker mer på en  gammal orm när Sunny kan dö!"
"Lägg av nu!" sa Ryan. "Ingen ska dö."
Men Ryan var orolig. Om ormen var giftig kunde det gå riktigt illa för Sunshine...
"Mår du illa, Sunny?" undrade Maureen.
"Nej då." Sunshine skakade på huvudet.
Men Maureen såg att Sunshine inte talade sanning.
"Du måste säga om du mår dåligt, Sunny." sa Maureen.
"Jag är lite trött tror jag..."
Sunshine sjönk sakta ner i gruset.
Nu började hennes fot svullna upp och bli missfärgad.
"Herregud, Sunny..." mumlade Ryan förfärat.
Han satte sig intill Sunshine.
Maureen satte sig också ner på marken. Hon höll om Ryan och kände hur hans magra kropp skakade.
Sunshine tog Ryans hand.
"Se inte så rädd ut Ryan." sa hon och log blekt. "Jag ska inte dö."
"Lovar du det?" sa Ryan.
"Ja, dummer."
Sunshine kramade hans hand lite hårdare.
*

Back to Camp Topeka! Del 4

*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*

Best of Noel & Melwin XV

*
Noel: Imorgon, till samlingen, ska vi ha med oss nåt som börjar på K och visa dom andra barnen.
Melwin: Jag vill ha med mej Colette!
Leni: (skratt) Men Melwin... Colette är är ingen leksak. Och Colette börjar inte på K, det börjar på C.
Melwin: Aha... just det... Men då jag tar med mej honom. (håller upp ett gosedjur)
Noel: Meh... det är ju en grävling! Det börjar på Grrr.
Melwin: Aaaa... men han kanske heter Korven!

***

Noel: Vill ni höra en rolig historia!
Det var två tomater... dom var ute och gick. Och en blev överkörd av en bil.

Melwin: Aaaa! Han blev mos. Då sa den andra tomaten: Kom nu "kepshup" så går vi!

(Tvillingarna skrattar) 

Melwin: Kom nu "kepshup" så går vi! Roligt!

Noel: Det heter keTchup. 

Melwin ser lite ledsen ut för att han inte kan prata rent.

Noel klappar honom kamratligt i ryggen.

Noel: Fast det gör inget Melwin. Den är rolig oavsett.

***

Noel: Cecilie, vad ska du göra i sommar.

Ceci: Bland annat åka till Danmark.

Noel: Åååh... jag vill också åka till Danmark.

Linus: Vad gör man i Danmark då, tror du, Noel?

Noel: Meh! Pratar Danmarkska såklart fattar du väl!

Ceci: (skrattar) Jaaa! Så klart man pratar "Danmarkska" i Danmark. Det fattar du väl, Limpan?

Linus: (skrattar) Aaa just det! Tänkte inte på det.

*

Karaktärerna om sig själva 13: Angel

*
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ANGEL

Namn: Angel Bobbi Jackline Mancini
Smeknamn: Angel Girl, Mancini
Ålder: 22
Födelsedag: 19 Augusti 1987
Hårfärg: Mörkbrun
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek & New York

Favoriter:
Mat: Jack’s curry-kyckling, pizza
Dryck: Pepsi & Iste
Sport: Simning & Bowling
Ämne i skolan: Engelska, musik, historia

Går i kyrkan: ganska ofta, då tänder jag ljus för alla jag saknar... ;-(

Hatar/ogillar:
Våld, barnmisshandel, mobbning

Älskar/gillar:
Min familj & mina vänner! <3
*

Skuggbarn - del 10

*
AMY

Jag frågade Lauren om hon kunde tänka sig att börja jobba på The Angel Foundation.
Lauren tog emot jobberbjudandet med glädje.
”En väldigt god baktanke, Angel.” sa Nick leende till mig en dag när Lauren varit hos oss ett tag.
Och det är ju sant.

Nu är Lauren på en arbetsplats där alla är införstådda med hennes och dotterns situation. Alla vet vad de ska göra om Laurens ex-pojkvän skulle komma dit.

Amy fick börja i Blue Creek Elementary School - samma skola som Lauren och jag gått i som barn.
Jag började jobba i Amys klass för att kunna övervaka henne varje dag.
Nick började också jobba i klassen, fast bara onsdag till fredag, de övriga dagarna jobbar han med sitt ordinarie jobb på polisstationen.
Han blev en livvakt, framförallt för Amy, men även för Blake.
Det känns tryggt att ha Nick i skolan och han blev dessutom snabbt en stor favorit bland barnen.
*

Skuggbarn - del 9

*
AMY

Amy Morgan är ännu ett tyst barn som helst gör sig osynlig.
10-åriga Amy och hennes mamma Lauren är på flykt undan Amys våldsamme far.
Amy är den egentliga anledningen till att jag hade börjat jobba i klassen.
Egentligen har jag sedan jag kom tillbaka till min gamla hemstad, jobbat med polisen och The Angel Foundation, en slags stiftelse som samarbetar med Blue Creek-polisen.
The Angel Foundation hjälper och gömmer undan människor som lever under våld och hot.
Lauren Morgan har varit min vän i hela mitt liv och jag har känt Amy sedan hon föddes.
Både Lauren och jag haft kaotiska och kämpiga perioder i våra liv, men vi har ändå aldrig förlorat kontakten med varandra.
När Amy var åtta år blev hennes far sjukligt misstänksam och våldsam.
Lauren fick inte träffa sina vänner längre och hon fick knappt gå till jobbet.
Han kunde låsa in Lauren och Amy i huset flera dagar i sträck så att han kunde kontrollera dem.

En dag förra året lyckades Lauren kontakta mig.
Hon visste att jag flyttat tillbaka till Blue Creek och att Nick och jag jobbar hos polisen.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne och Amy. Och det kunde vi.
Vi såg till att Lauren och Amy kom tillbaka till Blue Creek.
The Angel Foundation ordnade ett hem åt dem. De bor nu i ett hus nära stiftelsen - som för övrigt ligger i samma byggnad som polisen.
*

Skuggbarn - del 8

*
ELLE

I likhet med Blake Diamond är Elle en bokmal. Hon är minst sagt en avancerad läsare; redan vid två års ålder hade hon lärt sig läsa och hon är stamkund på biblioteket.
Elle har vunnit Blue Creek School’s Spelling Bee 1 två år i rad, men hon bryr sig inte alls om framgångarna. Det är hennes lärare som anmäler henne till tävlingen alla gångerna.
För Elle är människor hon tycker om viktigare än publicitet och den sortens uppmärksamhet.

Elle är en unge med mycket energi. Om hon är på bra humör kan hon glatt prata på om saker hon lärt sig.
Och om hon är riktigt glad kan hon studsa omkring i klassrummet och sjunga eller fnissa så mycket att man får lugna ner henne.
Men trots all energi som bor i henne, vill Elle oftast ha lugn och ro.
Vid dessa tillfällen tar hon en bok hon gillar och så kryper hon upp i klassrummets mysiga hörn med stora och små kuddar.
Det händer ofta att hon vill att någon vuxen ska läsa ur en bok för för henne.
Elle läser visserligen mycket bra själv, men jag känner att hon hungrar efter närhet och uppmärksamhet.
Under sista lektionen på fredagseftermiddagarna brukar Nick (min kollega och pojkvän) berätta sagor ur grekisk mytologi för klassen.
Elle sätter sig då så nära Nick som möjligt och lyssnar andaktsfullt.


1 Spelling Bee = rättstavningstävling
*

Skuggbarn - del 7

*
ELLE

Varje gång Elle tittade in till oss tog Missy Anderson Elle vid handen och gick bestämt tillbaka med henne till hennes klassrum.
Men Elle kom tillbaka till oss varje dag.
Ibland var hon så tyst och försiktig när hon kom in i klassrummet, att det tog flera minuter innan vi märkte att hon var där.
Elle sade en gång till mig att hon kom smygande till oss på det där viset för att hon inte ville störa lektionen.
Missy och jag pratade med Mrs Peters, som förklarade att Elle låg långt före sina klasskamrater i årskurs 1-3.
Elle hade börjat första klass ett år tidigare än de andra barnen.
Eftersom Elle så envist kom till vår klass bestämde vi att flickan skulle få prova att vara hos oss i ett par veckor, för att prova på hur det var.
Gång på gång förstummade Elle oss i klassen med sina färdigheter och hon blev kvar hos oss.
Nu har hon varit en av oss i tre veckor och hon klarar sig mycket bra i vår klass.
*

Skuggbarn - del 6

*
ELLE

“Åh, så många böcker ni har!” viskade Elle imponerat när hon fick syn på bokhyllan.
Hon drog fram en stol till hyllan, klev upp på den och läste på bokryggarna.
Där fanns gamla klassiker som Ringaren i Notre Dame, Oliver Twist, De tre musketörerna och Charlotte’s Web.
“Jag älskar böcker!” viskade Elle. Hennes ögon tindrade.
Jag log.
“Stanna här och läs en stund du.” sa jag.
Hon tog en Harry Potter-bok och slog sig ner med den i en tom bänk.
Efter ett tag hörde vi Elle fnissa för sig själv.
“Hi hi hi, ugglepost!”
Hon hade kommit till det avsnittet i boken där Harry får en massa post av ugglor.
“Jag gillar verkligen denna här boken.” sa Elle när hon såg att vi iakttog henne. “Tänk om vi fick ugglepost! Det skulle jag vilja.”
Sedan slog hon ner blicken och fortsatte att läsa tyst för sig själv.

Vid skoldagens slut klockan halv tre satt Elle fortfarande och läste Harry Potter och de vises sten.
Mrs Peters kom och hämtade Elle.
“Dags att gå hem, vännen.” sa Mrs Peters vänligt.
Elle knotade en aning. Men hon gick lydigt till bokhyllan och ställde tillbaka boken.
Hon tackade artigt Missy Anderson och mig för idag, sedan gick hon med Mrs Peters ut.
*

Skuggbarn - del 5

*
ELLE

Det var en till synes vanlig, lite trist, måndag i början av mars när lilla Elle började besöka oss.
I klassrummet var det dålig luft - som vanligt.
Barnen bad om och om igen att vi skulle öppna ett fönster och släppa in lite syre.
Mitt under lektionen öppnades dörren och en liten flicka med burrigt lockigt hår och småfräknigt ansikte kom in i klassrummet.
Elle Jenlin är bara sju år gammal, hon blir inte åtta förrän i slutet av december, och på grund av tillväxthormonbrist är hon mycket liten för sin ålder. Folk tror alltid att hon är mycket yngre än vad hon är.
Men det hindrade inte Elle från att frimodigt slå ner bland barn som som var flera år äldre än hon själv den där måndagen.
När Missy Anderson, klassföreståndaren i klass 4-6, sade åt Elle att hon borde gå tillbaka till sin egen klass, svarade den lilla flickan att det var så tråkigt i hennes klass.
“Din lärare undrar nog var du är.” sa jag till Elle.
Det älvlika barnet bara ryckte på axlarna.
Jag gick fram till klassrummets interntelefon och ringde till Elles klassföreståndare Mrs Peters och förklarade att Elle hälsade på hos oss.
*

Skuggbarn - del 4

*
Nu kurrade Blakes mage så högt att det hördes i hela klassrummet.
Han tryckte armarna över magen i ett hopplöst försök att dämpa hungerskriken.
Elle såg på honom.
”Oj, din mage pratar…! Har du inte fått nån lunch?”
Blake skakade på huvudet.
Elle gled ner från sin stol och gick fram till mig.
”Angel…” viskade hon, så att bara jag skulle höra. ”Blake har inte fått nån lunch och hans mage är hemskt hungrig.”
Jag gick orolig fram till Blake.
”Blake, har du inte ätit idag...?”
Blake bara skakade på huvudet.

Blake Diamond är så tystlåten att det är flera på skolan som faktiskt, på allvar, tror att han är stum.
Det händer till och med att både lärare och elever i skolan pratar om Blake som “den stumme pojken”.
Blake är en mycket känslig och intelligent elvaårig pojke. Han är väldigt blyg och sitter gärna för sig själv och ritar, målar eller läser mängder med böcker.

Jag gick fram till Missy Anderson, klassföreståndaren, och sa att jag tänkte gå med Blake till matsalen och se till att han fick något i magen.
Missy Anderson log och nickade.
”Får jag följa med?” frågade Elle.
Innan jag hann svara, hade Elle slunkit ut genom dörren tillsammans med Blake och mig.
”Jag tänkte hålla er sällskap.” förklarade hon.
Blake log mot den lilla tjejen.
*

Skuggbarn - del 3

*
BLAKE


När han tittade på den stora väggklockan såg han att han inte skulle hinna äta lunch. 
Bara fem minuter kvar tills nästa lektion skulle börja.
Blakes mage skrek och värkte av hunger; han hade inte ätit frukost idag och ingen lunch och han visste inte om han skulle få någon middag heller.
Han hade inte ätit middag på två dagar.
Några flickor i hans klass gick förbi honom, de fnittrade och viskade.
De såg på honom med avsmak och rynkade på näsan.
Blake kände sig gråtfärdig.
*

Skuggbarn - del 2

*
BLAKE

Idag var de fler än vanligt.
Mobbarna drog in Blake på pojkarnas toalett.
”Du luktar skit.”
En av mobbarna tog ett fast grepp om Blakes magra arm.
”Nu ska du tvättas.”
Blake försökte streta emot, men mobbarna var större än han och mycket starkare.
De knuffade in honom i ett av toalettbåsen, tryckte ner hans huvud i toaletten och spolade.
En, två, tre gånger.
Sedan gick de hånskrattande ut från toaletten.

Blake väntade tills han hörde att dörren slagits igen efter mobbarna, sedan reste han sig och gick ut ur toalettbåset.
Ur hållaren på väggen drog loss han lite toalettpapper och torkade ansiktet. Sedan skakade han vattnet ur håret, likt en hund som skakar vatten ur pälsen.
Vatten droppade ner på hans T-shirt och på hans byxor.


Blake gick ut ur båset och öppnade försiktigt dörren till toaletten och kikade ut.
Ingen mobbare syntes till.
Han vågade gå ut i korridoren.
*

Skuggbarn - del 1

*
BLAKE

De tyckte att han var mesig, feg, ful, mager, stinkig och dum i huvudet.
De sade det aldrig högt, men Blake behövde inte ord för att veta vad de tyckte om honom.
Det räckte bra med blickar och ibland var det som om Blake kunde läsa deras tankar.


Han såg på sig själv i helfigursspegeln i omklädningsrummet efter idrotten.
De hade rätt; han var mager och ful.
Och visst var han mesig. Han vågade ju inte göra allt det där som de andra barnen gjorde på rasterna; klättra högst upp i klätterställningen eller i träden, åka kana nedför ledstänger.
Han behövde inte lukta på sig själv för att veta att han var stinkig.
Men nu skulle han duscha och bli fräsch. Han hade till och med schampo och duschcreme med sig den här gången.
Han plockade upp flaskorna med schampo och duschcreme ur sin ryggsäck.
Då hörde han röster bakom sig.
Blake stelnade till.
De var här.
*

Skuggbarn - förord

Till alla Skuggbarn

De finns överallt;
barnen som mår dåligt,
på grund av utanförskap, mobbning, misshandel,
andra övergrepp och mörka hemligheter.

Den här berättelsen handlar om några barn jag har träffat,
illa behandlade barn som av olika skäl står “i skuggan”,
utanför all gemenskap:
Skuggbarn.


Angel Mancini

Blue Creek
Mars 2010

*