Back to Camp Topeka! Del 4

*
"Varför måste vi åka upp hit varje år...?" klagade Macy när klassen nästa dag gick på sin sedvanliga upptäcksfärd i Blue Hills. "Det är smutsigt, dammigt, varmt..."
"Det är väl härligt med lite värme, smuts och stenar?" flinade Clark.
"Och ormar..."
"Va?" Ryan såg förbryllat på Sunshine.
Han märkte att den annars så glada och skämtsamma tonen i hennes röst var som bortblåst.
Nu lät hon istället rädd - och det var väldigt ovanligt när det gällde Sunshine.
Hon stod stel som en pinne och såg som förhäxad ner mot sina fötter.
Ryan följde hennes blick. Då såg han den.
Ormen. Den låg precis intill Sunshines och Ryans fötter.
Ryan lade sina händer på Sunshines axlar.
"Stå alldeles stilla Sunny!" flämtade han.
Hans hjärta bankade obehagligt hårt och han kände sig lätt illamående.
Ryan avskydde ormar. Det kunde han tacka sin Uncle Walter för.
"Ska vi inte springa?" undrade Sheila med skakig röst.
Ryan skakade på huvudet.
"Stå still!" nästan viskade han.
"Ja, annars blir ormen uppretad och då kan den bitas." sa Arthur.
Just som Arthur avslutat meningen såg klassen med fasa hur ormen plirade på dem och sedan satte den tänderna i Sunshines fot.
"Herregud!" skrek Jill, närapå gråtfärdig. "Vad ska vi göra?"
"Spring och hämta hjälp!" skrek Maureen.
Joe som var snabb och bra på löpning rusade ner till stugorna för att hämta hjälp.
*

Best of Noel & Melwin XV

*
Noel: Imorgon, till samlingen, ska vi ha med oss nåt som börjar på K och visa dom andra barnen.
Melwin: Jag vill ha med mej Colette!
Leni: (skratt) Men Melwin... Colette är är ingen leksak. Och Colette börjar inte på K, det börjar på C.
Melwin: Aha... just det... Men då jag tar med mej honom. (håller upp ett gosedjur)
Noel: Meh... det är ju en grävling! Det börjar på Grrr.
Melwin: Aaaa... men han kanske heter Korven!

***

Noel: Vill ni höra en rolig historia!
Det var två tomater... dom var ute och gick. Och en blev överkörd av en bil.

Melwin: Aaaa! Han blev mos. Då sa den andra tomaten: Kom nu "kepshup" så går vi!

(Tvillingarna skrattar) 

Melwin: Kom nu "kepshup" så går vi! Roligt!

Noel: Det heter keTchup. 

Melwin ser lite ledsen ut för att han inte kan prata rent.

Noel klappar honom kamratligt i ryggen.

Noel: Fast det gör inget Melwin. Den är rolig oavsett.

***

Noel: Cecilie, vad ska du göra i sommar.

Ceci: Bland annat åka till Danmark.

Noel: Åååh... jag vill också åka till Danmark.

Linus: Vad gör man i Danmark då, tror du, Noel?

Noel: Meh! Pratar Danmarkska såklart fattar du väl!

Ceci: (skrattar) Jaaa! Så klart man pratar "Danmarkska" i Danmark. Det fattar du väl, Limpan?

Linus: (skrattar) Aaa just det! Tänkte inte på det.

*

Karaktärerna om sig själva 13: Angel

*
Karaktärerna om sig själva
(om du vill veta mer: ställ gärna frågor till karaktärerna i kommentars-rutan)

ANGEL

Namn: Angel Bobbi Jackline Mancini
Smeknamn: Angel Girl, Mancini
Ålder: 22
Födelsedag: 19 Augusti 1987
Hårfärg: Mörkbrun
Ögonfärg: Bruna
Bor: Blue Creek & New York

Favoriter:
Mat: Jack’s curry-kyckling, pizza
Dryck: Pepsi & Iste
Sport: Simning & Bowling
Ämne i skolan: Engelska, musik, historia

Går i kyrkan: ganska ofta, då tänder jag ljus för alla jag saknar... ;-(

Hatar/ogillar:
Våld, barnmisshandel, mobbning

Älskar/gillar:
Min familj & mina vänner! <3
*

Skuggbarn - del 10

*
AMY

Jag frågade Lauren om hon kunde tänka sig att börja jobba på The Angel Foundation.
Lauren tog emot jobberbjudandet med glädje.
”En väldigt god baktanke, Angel.” sa Nick leende till mig en dag när Lauren varit hos oss ett tag.
Och det är ju sant.

Nu är Lauren på en arbetsplats där alla är införstådda med hennes och dotterns situation. Alla vet vad de ska göra om Laurens ex-pojkvän skulle komma dit.

Amy fick börja i Blue Creek Elementary School - samma skola som Lauren och jag gått i som barn.
Jag började jobba i Amys klass för att kunna övervaka henne varje dag.
Nick började också jobba i klassen, fast bara onsdag till fredag, de övriga dagarna jobbar han med sitt ordinarie jobb på polisstationen.
Han blev en livvakt, framförallt för Amy, men även för Blake.
Det känns tryggt att ha Nick i skolan och han blev dessutom snabbt en stor favorit bland barnen.
*

Skuggbarn - del 9

*
AMY

Amy Morgan är ännu ett tyst barn som helst gör sig osynlig.
10-åriga Amy och hennes mamma Lauren är på flykt undan Amys våldsamme far.
Amy är den egentliga anledningen till att jag hade börjat jobba i klassen.
Egentligen har jag sedan jag kom tillbaka till min gamla hemstad, jobbat med polisen och The Angel Foundation, en slags stiftelse som samarbetar med Blue Creek-polisen.
The Angel Foundation hjälper och gömmer undan människor som lever under våld och hot.
Lauren Morgan har varit min vän i hela mitt liv och jag har känt Amy sedan hon föddes.
Både Lauren och jag haft kaotiska och kämpiga perioder i våra liv, men vi har ändå aldrig förlorat kontakten med varandra.
När Amy var åtta år blev hennes far sjukligt misstänksam och våldsam.
Lauren fick inte träffa sina vänner längre och hon fick knappt gå till jobbet.
Han kunde låsa in Lauren och Amy i huset flera dagar i sträck så att han kunde kontrollera dem.

En dag förra året lyckades Lauren kontakta mig.
Hon visste att jag flyttat tillbaka till Blue Creek och att Nick och jag jobbar hos polisen.
Hon undrade om vi kunde hjälpa henne och Amy. Och det kunde vi.
Vi såg till att Lauren och Amy kom tillbaka till Blue Creek.
The Angel Foundation ordnade ett hem åt dem. De bor nu i ett hus nära stiftelsen - som för övrigt ligger i samma byggnad som polisen.
*

Skuggbarn - del 8

*
ELLE

I likhet med Blake Diamond är Elle en bokmal. Hon är minst sagt en avancerad läsare; redan vid två års ålder hade hon lärt sig läsa och hon är stamkund på biblioteket.
Elle har vunnit Blue Creek School’s Spelling Bee 1 två år i rad, men hon bryr sig inte alls om framgångarna. Det är hennes lärare som anmäler henne till tävlingen alla gångerna.
För Elle är människor hon tycker om viktigare än publicitet och den sortens uppmärksamhet.

Elle är en unge med mycket energi. Om hon är på bra humör kan hon glatt prata på om saker hon lärt sig.
Och om hon är riktigt glad kan hon studsa omkring i klassrummet och sjunga eller fnissa så mycket att man får lugna ner henne.
Men trots all energi som bor i henne, vill Elle oftast ha lugn och ro.
Vid dessa tillfällen tar hon en bok hon gillar och så kryper hon upp i klassrummets mysiga hörn med stora och små kuddar.
Det händer ofta att hon vill att någon vuxen ska läsa ur en bok för för henne.
Elle läser visserligen mycket bra själv, men jag känner att hon hungrar efter närhet och uppmärksamhet.
Under sista lektionen på fredagseftermiddagarna brukar Nick (min kollega och pojkvän) berätta sagor ur grekisk mytologi för klassen.
Elle sätter sig då så nära Nick som möjligt och lyssnar andaktsfullt.


1 Spelling Bee = rättstavningstävling
*

Skuggbarn - del 7

*
ELLE

Varje gång Elle tittade in till oss tog Missy Anderson Elle vid handen och gick bestämt tillbaka med henne till hennes klassrum.
Men Elle kom tillbaka till oss varje dag.
Ibland var hon så tyst och försiktig när hon kom in i klassrummet, att det tog flera minuter innan vi märkte att hon var där.
Elle sade en gång till mig att hon kom smygande till oss på det där viset för att hon inte ville störa lektionen.
Missy och jag pratade med Mrs Peters, som förklarade att Elle låg långt före sina klasskamrater i årskurs 1-3.
Elle hade börjat första klass ett år tidigare än de andra barnen.
Eftersom Elle så envist kom till vår klass bestämde vi att flickan skulle få prova att vara hos oss i ett par veckor, för att prova på hur det var.
Gång på gång förstummade Elle oss i klassen med sina färdigheter och hon blev kvar hos oss.
Nu har hon varit en av oss i tre veckor och hon klarar sig mycket bra i vår klass.
*

Skuggbarn - del 6

*
ELLE

“Åh, så många böcker ni har!” viskade Elle imponerat när hon fick syn på bokhyllan.
Hon drog fram en stol till hyllan, klev upp på den och läste på bokryggarna.
Där fanns gamla klassiker som Ringaren i Notre Dame, Oliver Twist, De tre musketörerna och Charlotte’s Web.
“Jag älskar böcker!” viskade Elle. Hennes ögon tindrade.
Jag log.
“Stanna här och läs en stund du.” sa jag.
Hon tog en Harry Potter-bok och slog sig ner med den i en tom bänk.
Efter ett tag hörde vi Elle fnissa för sig själv.
“Hi hi hi, ugglepost!”
Hon hade kommit till det avsnittet i boken där Harry får en massa post av ugglor.
“Jag gillar verkligen denna här boken.” sa Elle när hon såg att vi iakttog henne. “Tänk om vi fick ugglepost! Det skulle jag vilja.”
Sedan slog hon ner blicken och fortsatte att läsa tyst för sig själv.

Vid skoldagens slut klockan halv tre satt Elle fortfarande och läste Harry Potter och de vises sten.
Mrs Peters kom och hämtade Elle.
“Dags att gå hem, vännen.” sa Mrs Peters vänligt.
Elle knotade en aning. Men hon gick lydigt till bokhyllan och ställde tillbaka boken.
Hon tackade artigt Missy Anderson och mig för idag, sedan gick hon med Mrs Peters ut.
*

Skuggbarn - del 5

*
ELLE

Det var en till synes vanlig, lite trist, måndag i början av mars när lilla Elle började besöka oss.
I klassrummet var det dålig luft - som vanligt.
Barnen bad om och om igen att vi skulle öppna ett fönster och släppa in lite syre.
Mitt under lektionen öppnades dörren och en liten flicka med burrigt lockigt hår och småfräknigt ansikte kom in i klassrummet.
Elle Jenlin är bara sju år gammal, hon blir inte åtta förrän i slutet av december, och på grund av tillväxthormonbrist är hon mycket liten för sin ålder. Folk tror alltid att hon är mycket yngre än vad hon är.
Men det hindrade inte Elle från att frimodigt slå ner bland barn som som var flera år äldre än hon själv den där måndagen.
När Missy Anderson, klassföreståndaren i klass 4-6, sade åt Elle att hon borde gå tillbaka till sin egen klass, svarade den lilla flickan att det var så tråkigt i hennes klass.
“Din lärare undrar nog var du är.” sa jag till Elle.
Det älvlika barnet bara ryckte på axlarna.
Jag gick fram till klassrummets interntelefon och ringde till Elles klassföreståndare Mrs Peters och förklarade att Elle hälsade på hos oss.
*

Skuggbarn - del 4

*
Nu kurrade Blakes mage så högt att det hördes i hela klassrummet.
Han tryckte armarna över magen i ett hopplöst försök att dämpa hungerskriken.
Elle såg på honom.
”Oj, din mage pratar…! Har du inte fått nån lunch?”
Blake skakade på huvudet.
Elle gled ner från sin stol och gick fram till mig.
”Angel…” viskade hon, så att bara jag skulle höra. ”Blake har inte fått nån lunch och hans mage är hemskt hungrig.”
Jag gick orolig fram till Blake.
”Blake, har du inte ätit idag...?”
Blake bara skakade på huvudet.

Blake Diamond är så tystlåten att det är flera på skolan som faktiskt, på allvar, tror att han är stum.
Det händer till och med att både lärare och elever i skolan pratar om Blake som “den stumme pojken”.
Blake är en mycket känslig och intelligent elvaårig pojke. Han är väldigt blyg och sitter gärna för sig själv och ritar, målar eller läser mängder med böcker.

Jag gick fram till Missy Anderson, klassföreståndaren, och sa att jag tänkte gå med Blake till matsalen och se till att han fick något i magen.
Missy Anderson log och nickade.
”Får jag följa med?” frågade Elle.
Innan jag hann svara, hade Elle slunkit ut genom dörren tillsammans med Blake och mig.
”Jag tänkte hålla er sällskap.” förklarade hon.
Blake log mot den lilla tjejen.
*

Skuggbarn - del 3

*
BLAKE


När han tittade på den stora väggklockan såg han att han inte skulle hinna äta lunch. 
Bara fem minuter kvar tills nästa lektion skulle börja.
Blakes mage skrek och värkte av hunger; han hade inte ätit frukost idag och ingen lunch och han visste inte om han skulle få någon middag heller.
Han hade inte ätit middag på två dagar.
Några flickor i hans klass gick förbi honom, de fnittrade och viskade.
De såg på honom med avsmak och rynkade på näsan.
Blake kände sig gråtfärdig.
*

Skuggbarn - del 2

*
BLAKE

Idag var de fler än vanligt.
Mobbarna drog in Blake på pojkarnas toalett.
”Du luktar skit.”
En av mobbarna tog ett fast grepp om Blakes magra arm.
”Nu ska du tvättas.”
Blake försökte streta emot, men mobbarna var större än han och mycket starkare.
De knuffade in honom i ett av toalettbåsen, tryckte ner hans huvud i toaletten och spolade.
En, två, tre gånger.
Sedan gick de hånskrattande ut från toaletten.

Blake väntade tills han hörde att dörren slagits igen efter mobbarna, sedan reste han sig och gick ut ur toalettbåset.
Ur hållaren på väggen drog loss han lite toalettpapper och torkade ansiktet. Sedan skakade han vattnet ur håret, likt en hund som skakar vatten ur pälsen.
Vatten droppade ner på hans T-shirt och på hans byxor.


Blake gick ut ur båset och öppnade försiktigt dörren till toaletten och kikade ut.
Ingen mobbare syntes till.
Han vågade gå ut i korridoren.
*

Skuggbarn - del 1

*
BLAKE

De tyckte att han var mesig, feg, ful, mager, stinkig och dum i huvudet.
De sade det aldrig högt, men Blake behövde inte ord för att veta vad de tyckte om honom.
Det räckte bra med blickar och ibland var det som om Blake kunde läsa deras tankar.


Han såg på sig själv i helfigursspegeln i omklädningsrummet efter idrotten.
De hade rätt; han var mager och ful.
Och visst var han mesig. Han vågade ju inte göra allt det där som de andra barnen gjorde på rasterna; klättra högst upp i klätterställningen eller i träden, åka kana nedför ledstänger.
Han behövde inte lukta på sig själv för att veta att han var stinkig.
Men nu skulle han duscha och bli fräsch. Han hade till och med schampo och duschcreme med sig den här gången.
Han plockade upp flaskorna med schampo och duschcreme ur sin ryggsäck.
Då hörde han röster bakom sig.
Blake stelnade till.
De var här.
*

Skuggbarn - förord

Till alla Skuggbarn

De finns överallt;
barnen som mår dåligt,
på grund av utanförskap, mobbning, misshandel,
andra övergrepp och mörka hemligheter.

Den här berättelsen handlar om några barn jag har träffat,
illa behandlade barn som av olika skäl står “i skuggan”,
utanför all gemenskap:
Skuggbarn.


Angel Mancini

Blue Creek
Mars 2010

* 

Ocean Beach Memories #6

Ocean Beach Fair
Augusti 1960

Ryan, 3 år och 9 månader, såg med skeptisk blick på den stora karusellhästen.
"Vill du åka karusellen?" frågade 5-åriga Maureen.
Ryan rynkade pannan och skakade på huvudet.
"Nej." sa han bestämt. "Tycker inte om den."
Han pekade på karusellhästen.
"Han har arga ögon och stora tänder."
Maggie lyfte upp Ryan i sin famn.
"Den är inte farlig, min älskling." försäkrade hon och kysste Ryan på kinden. "Det är bara en gammal trähäst."
Ryan kurade ihop i Maggies famn och lutade huvudet mot hennes axel.
"Man kan klappa den." sa Maureen.
Ryan skakade på huvudet igen.
"Vill du gunga istället?" frågade Maureen och pekade bort mot gungorna.
Ryan sken upp.
"Ja!"
Han gled ur Maggies famn som en liten klick glass i solsken och sprang tillsammans med Maureen till gungorna.
"Titta Aunt Maggie!" ropade Ryan lyckligt när han och Maureen satt på varsin gunga. "Jag flyger!"
Han skrattade lyckligt.
"Jag ser det älskling!" skrattade Maggie. "Snart kan ni klappa molnen!"
Ryan och Maureen fnissade.
"Jaaa!" tjoade barnen. "Vi klappar molnen!"
Ryan pekade på Maureens långa, mörka hår.
"Marie! Ditt hår flyger också!" fnissade han.
"Jaaa, det gör det faktiskt!" fnissade Maureen. "Det flyger i vinden!"
"Och vi flyger i vinden!" jublade Ryan.

David kom gående. Han stannade intill Maggie och såg på Maureen och sin lille son på gungorna.
"Dom ser ut att ha jättekul." log David.
Ryan fick syn på sin far.
"Pappa! Se, vi flyger i vinden!" ropade han ivrigt. "Marie och jag flyger jättefort i vinden!"
David skrattade.
"Jag ser det älskling! Vad fint!"
"Det är roligt att flyga, pappa!" jublade Ryan.
Han skrattade sitt härliga, pärlande skratt.
David fick tårar i ögonen när han såg sin lycklige lille son leka och skratta.
För första gången på flera månader var Ryan riktigt glad.
"Det här är den lille killen som läkarna sa inte skulle överleva i våras..." sa David. "Titta på honom nu."
Maggie lade armen om David.
"Han är en stark liten kämpe, David."

Ryan hoppade ner från gungan och rusade in i sin fars famn.
David lyfte upp den lille pojken och snurrade honom i luften. Sedan kramade han honom.
"Såg du hur bra vi flög?" frågade Ryan. "Va, såg du, pappa?"
"Ja, jag såg hur ni flög, Ryan." David log och kittlade sin son.
Ryan kiknade av skratt.
Jag hoppas att du alltid får vara så här sprallig och lycklig, grabben, tänkte David.
*

Utmaning: mp3-lista #2

- lyssna på din MP3 / iPod / CD

- byt låt för varje fråga



1. Vem är mest lik dig? 

Amy Diamond



2. Vem är mest lik din mamma? 

Shirley Ellis




3. Vem är mest lik din pappa? 

Steve Miller Band




4. Du vore ett perfekt par med... 

Morrissey


5. Du skulle lätt bli bästis med... 

Amy Diamond




6. Ni skulle avsky varandra, du och... 

Elton John




7. Du drömmer om att träffa... 

Martina McBride




8. Du har vilda sexfantasier om.. 

The Cure



9. När du träffar dina vänner så brukar ni prata om... 

Ramones


10. Vem har världens vackraste röst? 

Deborah Lurie 
[sjunger Hide & Seek (Emily’s Theme) i filmen Hide & Seek]


11. Vems röst vill du ha? 

Amy Diamond


12. Du tror att du är släkt med... 

Amy Diamond




13. Du skulle vilja ha följande artist/band som spelade på din nästa födelsedag... 
Från Waterloo till Duvemåla ”cast”




14. Du dansar bäst när du hör denna person/dessa personer... 

Hairspray cast
*

Ghost World: NYC uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Ghost World: NYC
(berättelsen om Eli & Dylan - uppföljaren till Blue Creek Hill: Rum 97) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

Blue Creek Hill: Rum 97 uppdaterad!

*
Jag har uppdaterat/redigerat Blue Creek Hill: Rum 97
(berättelsen om Eli & Dylan) en aning.
Nu finns "ej tidigare visat material" i berättelsen ;-)
*

Ett hem för Baby Grace - del 3

Eden Park.
8 November, 1995.

När Pastor Cummings åt lunch med Matthew Hayden på måndagen berättade han att han dagen innan träffat Baby Grace's mormor.
"Familjen vill inte ha henne, det var mormodern mycket tydlig med, så nu måste vi hitta en bra familj åt flickebarnet."
Han såg på sin vän.
"Matthew, vet du någon bra, kärleksfull familj, som kan tänka sig att ta emot henne?"
Matthew Hayden log.
"Ja, det gör jag faktiskt. Selma och jag har pratat mycket om det och vi skulle väldigt gärna vilja att flickan blir vår dotter. Och Patrick ser fram emot att få en liten syster."
Pastor Cummings såg häpen ut, men sedan såg han ut som om han vunnit högsta vinsten på ett lotteri.
"Matthew, min vän! Det är ju underbart! Du och Selma blir underbara föräldrar åt Baby Grace, det är jag säker på!"
Matthew log varmt.
"Kan vi hämta hem henne redan idag?" frågade han.
"Ja, det ska nog gå bra." log Pastor Cummings. "Du kan få hämta henne redan efter lunch om du vill."
Matthew log och nickade.
"Jag vill inget hellre."
*

SkrivPuff: Utmaning 2010:76 - 17 mars

Skriv om en bekant smak


Tony slog sig ner på den slitna röda plaststolen och tog en klunk av sin mjölk.
Vad annorlunda den smakade...
Smaken var bekant, men ändå svår att placera.
Det var när han såg flinen i bordskamraternas ansikten som det slog honom vad det var för konstig smak: Salt.
Någon hade hällt salt i hans mjölk! Fy, vad det smakade illa!
Tony fräste ut mjölken över sin tallrik.
Klasskamraterna fnissade.
"Vem har hällt salt i min mjölk?" frågade Tony.
Ingen svarade, de bara skrattade.
Tony reste sig.
"Vem var det?" frågade han, högre nu.
När han bara fick dumma, hånfulla fniss till svar kastade Tony glaset mot bordskivan. Resten av den saltade mjölken stänkte på klasskamraterna.
"Vad fan sysslar du med?!" skrek en av tjejerna.
"Lägg av nu Tony," sa en kille. "det var bara ett skämt!"
Tony såg på dem med mörk blick, sedan tog han upp plastburken med salt och hällde ursinningt ut allt över klasskamraternas tallrikar, i deras glas och över bordet.
När saltbehållaren var tom slängde han den över bordet och sedan rusade han ut ur matsalen.

Han sprang in i klassrummet och hämtade ryggsäck och yttterkläder, sedan lämnade han skolan och skyndade mot busshållplatsen.
Ännu en bekant smak kändes i munnen, även denna smak var salt.
Tony kämpade och försökte förtvivlat att svälja bort smaken, men det hjälpte inte - nu strömmade tårarna nedför hans småfräkniga kinder.
*

Back to Camp Topeka! Del 3

*

"Ska Ryan sova i er stuga i år igen?" frågade Clark när de ätit middag första kvällen på Camp Topeka. "Eller får vi låna honom?"

"Nä, det får ni inte." sa Sheila. "För han är vår." 

Hon lade armen om Ryan. 

"Eller hur, Ryan?"

Ryan nickade.

"Tjejerna klarar sig inte utan mig." sa han kaxigt. "Ni vet; jag skrämmer bort spöken och grejer."

"Det är tur att vi har dig sötnos." skrattade Maureen och pussade Ryan på näsan.

"Ja, då får väl vi klara oss utan spökvakt." sa Clark till Joe och Arthur. 

"Och vem vet, vi kanske kommer och spökar för er." sa Joe till Maureen, Sunshine och Sheila.

"Ja, gör det!" sa Sheila leende. Sedan tillade hon: "Om ni vill ha en hink iskallt vatten över er..."

"Alltid skönt med en dusch." flinade Clark.

"Så du ska dela rum med tre söta tjejer du Ryan?" sa Joe.

"Fyra." sa Sheila. "Jill delar stuga med oss i år."

"Fasen vilken tur du har Ryan!" sa Clark.

"Mmmm, det har jag." sa Ryan och log med glimten i ögat.

Sedan såg han lite blygt på tjejerna.

"Fast ni får inte pussas och hålla på..."

"Jo, det får vi!" sa Sunshine.

"Vi ska 'pussas och hålla på' jättemycket med dig!" sa Sheila.

Sunshine, Maureen och Jill fnissade.

"Det bli väl kul, Ryan?" fnissade Maureen och kramade om honom.

"Mmmm... jättekul..." mumlade Ryan.

Men han log mot tjejerna och såg ganska nöjd ut.

*