Gamla brev från förr (och lite kuddkrig)

*
☃  4 December, 1970

”Jag hittade Ryans gamla brev till tomten.”
Rebecca höll upp en bit papper med några rader skrivna med röd penna.

Mr. Santa,
Vi är hos farmor Esther och farfar George.
Vet du var de bor? (Om du inte vet kan du titta på kartan.
Jag har ringat in deras gata.)
Om du kommer dit kan du få äta med oss.
Renarna får också komma in, det finns mycket plats!


Vänliga hälsningar & God Jul
Ryan McKenzie
6 år

”Åh det där gulliga brevet!” utbrast Kate.
Rebecca slog sin ner intill sin mamma i soffan. Hon såg på sin lillebror och log.
”Ry, ska vi bjuda in tomten och renarna i år också, tycker du?”
”Jättekul…” mumlade Ryan.
”De blir nog jätteglada över att få en inbjudan.” retades Rebecca.
”Ursäkta ett ögonblick, mamma.” sa Ryan.
Han tog en kudde, lutade sig över Kate som satt mellan sina barn, sedan slog han Rebecca i huvudet med kudden.
”Du ska vara snäll mot din syster.” sa Kate. Men hon log mot sina barn som smågnabbades.
”Jag är snäll.” sa Ryan.
”Snälla pojkar slår inte sina systrar i huvudet med kuddar.” sa Rebecca.
”Inte kuddar, kudde. En kudde bara.” rättade Ryan.
”Mamma, håll fast honom.”
Rebecca satte sig på huk på golvet framför Ryan.
”Nej!” sa Ryan, som visste vad Rebecca tänkte göra nu. ”Jag skojade bara! Jag ska inte bråka mer.”
”Jodå,” log Rebecca. ”du är ju vår lilla busunge.”
Hon rufsade om sin lillebrors hår.
Ryan räckte ut tungan åt henne och reste sig ur soffan.
”Det börjar ju bli farligt att vara här.” mumlade han.
”Ska du gå och skriva till tomten?” fnissade Rebecca.
Ryan satte sig nära Rebecca på golvet och började kittla henne.
Men Rebecca rörde inte en min.
”Lilla Ryan, jag är inte kittlig, det vet du väl.”
”Joho,” protesterade Ryan besviket. ”alla tjejer är kittliga!”
”Det är de inte alls!” skrattade Rebecca.
"Joho!" envisades Ryan.
”Nej du," sa Rebecca.  "men jag vet en liten kille som är det.”
”Gör du? Vem då?” sa Ryan låtsades vara helt ovetande.
Rebecca skrattade ett häx-likt skratt och tog tag om Ryans midja.
”Man får inga julklappar om man kittlar sina småbrorsor!” pep Ryan.
*

Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 4

*
Sunshine och hennes motståndare tävlade först.
Sunshine kämpade hårt i vattnet. Men så begick Sunshines motståndare ett misstag, han stannade upp en sekund och gav Sunshine en ond blick.
Idiot, tänkte Sunshine.
Hon tog ledningen och snart nuddande hennes hand kaklet på poolens kortsida.
Maureen och Sheila ställde sig upp och hoppade av glädje.
”Hon vann!” skrek Sheila. ”Våran Sunny vann! Helt jävla fantastiskt!”
Abraham Lincoln High Schools elever jublade.
”Bravo Sunny!” skrek Clark.
Sunshine sprang bort till sina vänner och kramade dem.

Nu var det Ryan och hans motståndares tur.
Bakertown-killen simmade med enorm frenesi. Flåsande och frustande nådde han målet först.
”Du får nog växa till dig lite om du ska vinna.” hånlog han.
Ryan bara blängde på honom.
Han var inte bitter över att komma tvåa, men han var så trött på Bakertown-killarna.

Domaren sa någonting Coach Henderson.
”Är du säker?” svarade Coach Henderson.
”Till två hundra procent.” sa domaren.
Bakertown-killen och Ryan kom fram till publiken och mottog applåder och gratulationer.
Domaren tog upp en mikrofon.
”Jag vill först och främst gratulera Sunshine Robinson, vår första vinnare idag!”
Jubel från Abraham Lincoln High.
”Sedan måste jag meddela att Stuart Bookman från Bakertown High måste diskvalificeras!”
Mummel i publiken.
Domare fortsatte:
”Jag såg klart och tydligt att han fuskade. Tjuvstart.”
”Vad händer nu?” frågade Sheila. ”Jag fattar ingenting.”
”Det betyder att vår vinnare nu är: Ryan McKenzie från Abraham Lincoln High!” meddelade domaren.
Ryans klasskamrater skrek av glädje.
De tävlande Bakertown-killarna stormade därifrån.
*

Födelsedags-special 4/12

Grattis Sunny!

(Klicka på bilden för större storlek)

*

SkrivPuff: Utmaning 338 - 4 december

*
Skriv om att exkludera.


”Nej, inte hon… hon är ju inte bra på hopprep!” stönade Hanna.
Emilia var van vid att få höra att hon inte dög, men det gjorde alltid lika ont.
”Äh, låt henne veva.” Lise.
Hon räckte Emilia ena änden av hopprepet.
Emilia och Hanna vevade och Lise hoppade.
”Meh, så kan du ju inte veva!” klagade Lise. ”Fortare och inte så ryckigt.”
Emilia gjorde så gott hon kunde.
”Du kan ju inte! Du gör fel hela tiden!” hånskrattade Hanna.
Då brast det för Emilia. Hon kastade hopprepet på Hanna.
”Veva själv om du nu är så jävla bra!” skrek hon.
Sedan sprang hon mot klätterställningarna.
Där stod Jesper och Pontus.
”Bra gjort Emilia!” sa Jesper.
Han klappade henne vänskapligt i ryggen.
”Jag hatar dom!” snyftade Emilia.
”Mmm…” sa Jesper och blängde bort mot Hanna och Lise. ”De finns inte med på min lista över favoritpersoner precis.”
”Inte min heller.” sa Pontus.
De såg bort mot Emilias plågoandar igen.
Nu hade de satt igång en liten bärbar stereo och dansade till musiken.
Jesper och Pontus gick fram till dem.
”Jaha, vad händer här då?” sa Jesper. ”Årliga baletten för rikspuckon?”
”Vi övar till talangjakten.” sa Hanna viktigt och slängde med håret.
”Måste man inte ha typ... talang då?” flinade Jesper.
Hanna och Lise fnös indignerat. De tog hopprep och stereo och gick mot skolbyggnaden.
”De har ingen chans i talangjakten.” sa Pontus. ”Särskilt inte om Emilia ska vara med.”
”Det måste hon!” sa Jesper. ”Hon kommer äga fett!”
”Eller hur!” instämde Pontus. Sedan brast han i skratt. ”Årliga baletten för rikspuckon - den var bra du!”
”Man tackar, man tackar.”
Jesper bugade sig.

*

Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 3

*
”Joe är sjuk idag.” meddelade Clark dystert när klassen samlades vid poolområdet på fredagsmorgonen.
”Åh nej! Stackarn!” sa Maureen.
”Vem ska simma istället för honom då?” frågade Sheila.
Coach Hendersons blick föll på Ryan.
”Redo för en utmaning grabben?”
Ryan nickade och gjorde tummen upp.
”Ry, Bakertown-killarna äter såna som du till frukost!” utbrast Arthur.
”Bra,” sa Ryan kaxigt. ”hoppas de är hungriga.”
”Så ska det låta Ryan!” sa Coach Henderson stolt.

Bakertown-killarna var, precis som Clark sagt, stora och råa.
En av dem lade krokben för Brad Foley strax innan de skulle börja tävla.
Brad snubblade och slog i armen.
Coach Hendersons klass buade.
Ingen av dem var direkt förtjust i Brad Foley, men att attackera och skada andra tävlare var att gå långt över alla gränser. Och eleverna på Abraham Lincoln High höll alltid ihop, i vått och torrt.
”Diskvalificera honom!” skrek Arthur.
Bakertown-killen blev mycket riktigt diskad.
Brad fick gå till skolsköterskan för att få sin onda arm omskött.

”Vem av er kan tänka er att ta Brads plats?” frågade Coach Henderson.
Han såg mot Maureen, Shelia och Sunshine som satt på en bänk nära läktaren.
”Göm mig!” sa Sheila.
Coach Henderson såg hoppfullt på Sunshine.
”Sunny? Vill du…?”
Sunshine reste sig upp.
”Okej.” sa hon.

”Gud, vad små dom ser ut bredvid Bakertown-killarna!” sa Sheila nervöst när Ryan och Sunshine gick mot bassängkanten.
Bakertown-killarna som Ryan och Sunshine skulle tävla emot tyckte tydligen också att deras mottävlare såg små ut.
De såg på Ryan och Sunshine och ett försmädligt flin bredde ut sig i deras ansikten.
”Har ni inga elever som är större än 1.20?” sa en av dem föraktfullt.
”Nope,” sa Sunshine katigt. ”dom är slut.”
*

Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 2

*
”Jag fattar inte att Coach låter oss tävla mot Bakertown!” sa Clark vid lunchen. ”Killarna där är jättar!”
Ryan såg road på sin klasskamrat.
”Jättar…?”
”Ja, jättar.” sa Clark. ”Motsatsen till… dig.”
”Clark…” sa Maureen i förmanande ton.
Men Ryan bara skrattade. Han brukade inte ta illa upp när hans kompisar skämtade om att han var mindre än dem.
”Men om dom är så stora kanske ni är snabbare i vattnet.” sa Sheila. ”Dom är säkert klumpigare.”
”Vi får hoppas det.” suckade Clark. ”De är inte precis kända för att köra med rent spel. Dom är råa och det händer att de fuskar.”
”Då blir dom diskvalificerade.” sa Maureen.
”Ni tjejer ska vara glada - ni slipper tävla mot dom killarna.” sa Clark. ”Tjejerna där är dock helt okej.”
Sedan tillade han med ett brett flin.
”Och snygga.”
Sheila kastade en grön M&M på honom.
”Och vad är vi då?" frågade hon. "Hackad lever?”
”Ni är liksom mer… söta.” sa Joe. ”Jag skulle lätt välja er framför tjejerna på Bakertown.”
”Bra att veta.” sa Sheila och himlade sig.
*

Abe Lincoln High vs. Bakertown High - 1

*
Coach Henderson såg på sina elever.
”Är ni redo för simtävlingen på fredag?”
Klassen stirrade på honom.
”Tävling…?” sa Sheila. ”Nu på fredag…?”
”Den har jag väl nämnt?” frågade Coach Henderson.
”Inte så mycket.” sa Sunshine.
”Ni ska ju tävla mot Bakertown High på fredag.” sa Coach Henderson.
”Är det nåt mer vi ska göra som du inte har talat om för oss?” frågade Sheila.
Coach Henderson log.
”Nej, var inte oroliga. Är ni redo för några längder nu?”
”Hur många?” frågade Sheila.
”Trettio räcker väl idag.” sa Coach Henderson. ”Okej, då kör vi!”
Ryan såg upp på den store tränaren.
”Vi…?” flinade han.
Coach Henderson skrattade.
”Okej, ni. I vattnet med er nu - omöjliga ungar.”

”Åh varför valde jag simning som extraaktivitet…?” stönade Sheila när de gick mot omklädningsrummet någon timme senare.
”För att det är den enda sporten du gillar…?” föreslog Ryan.
”Du är för kaxig för ditt eget bästa, vet du det?” sa Sheila.
”Yep!” sa Ryan glatt.
*

♫ Diamond's Lyre ♪

*

Lite reklam för min "systerblogg" ♫ Diamond's Lyre ♪
Mina små tankar om livet samt lite dikter & sångtexter

* 

Kaliforniskt snöväder…?

*
December, 1970

Maureen och Ryan gick ner till Maggie, Kate och David på stranden.
”Hej! Här kommer vi!” hojtade Ryan glatt.
Maureen satte sig bredvid Maggie.
Ryan slog sig ner mellan Maggie och Maureen.
”Hej älsklingar. Har ni haft en bra dag?” frågade Maggie.
Hon kramade om Maureen och sedan Ryan.
”Men gud vad kalla ni är om händerna!” utbrast hon. ”Vad har ni gjort? Tagit ett isbad?”
Maureen och Ryan fnissade.
”Nästan.” sa Maureen.
”De har hjälpt till med snö- och isskulpturerna på Rebeccas skola.” förklarade Kate.
”Ja, och vi tog med oss lite snöbollar och kastade ut dem genom bilfönstret på väg hem.” sa Ryan.
”Det var kul att förvirra folk lite.” flinade Maureen.
”Aha, det var därför Earl sa att han såg snö på gatan vid torget.” skrattade David. ”Jag trodde nästan han hade blivit virrigare än vanligt.”
De andra skrattade. De visste att Davids fars jobbarkompis Earl brukade vara ganska virrig.
”Ryan och Maureen, ska ni inte värma er lite?” frågade Kate.
”Okej.” sa Ryan.
Han la sina händer på Maureens nacke.
”Så, nu är jag lite varmare.” flinade han.
”Du vet att jag är lika kall som du, va?” sa Maureen i varnande ton.
Ryan bara log busigt.
Maureen stoppade sina iskalla händer innanför Ryans tröja.
”Maureen… det där är inte snällt!” pep Ryan och försökte komma undan.
”Lilla sötnos, det faktiskt du som började.” påminde Maureen och höll fast honom.
”Ska du inte ta bort händerna snart?” frågade Ryan.
Maureen flinade.
”Nä, det är ju skönt att värma sig på dig, Ryan.”
”Jag tycker inte om dig längre…” mumlade Ryan.
Men han kunde inte låta bli att le mot Maureen.
*

Rockin' Around the Christmas Tree - del 1

*

☃

*
1 December, 1970

”Jag hoppas jag får sjunga solo på julkonserten.” sa Macy.
”Here we go again…” mumlade Ryan med en liten suck.
Klassen satt i drama- och musiksalen och väntade på musikläraren Miss Wallace.
”Ja, drömma kan man ju alltid göra, Macy.” sa Sheila.
”Jag sjunger alltid solo på julkonserten! Varje år!” snäste Macy.
”Vi vet Macy! Vi brukar vara med då!” snäste Sheila tillbaka.
”Nu får ni ger er!” sa Maureen.
”Jag tycker faktiskt att det är min tur att sjunga nu.” sa Macy stött.
”Det är upp till Miss Wallace att bestämma det.” sa Jill.
”Upp till mig att bestämma vad…?” frågade Miss Wallace som just kom in i salen.
”Vem som ska sjunga på julkonserten.” sa Jill.
”Det blir samma solister som på vårkonserten.” sa Miss Wallace.
Hon gjorde en gest mot Ryan, Sunshine, Maureen och Sheila.
Jill såg riktigt nöjd ut. Hon gav Ryan en lång, varm blick och gjorde tummen upp.
Sheila petade retsamt Ryan i sidan.
”Men vad ska jag göra på konserten då…?” klagade Macy.
”Du kan få klä ut dig till ren.” sa Clark.
Klassen skrattade.
Miss Wallace gav klassen - framförallt Clark - en förmanande blick. Sedan vände hon sig mot Macy.
”Macy, du har sjungit solo varenda år. Som jag sa till dig i våras måste du låta nån annan få chansen att sjunga nu.”
Macy suckade.
”Okej då.” muttrade hon.
*

Chat mellan Cecilie, Peter & Leni

Ceci (cecilieolsen@olsenarts.dk)
Peter (peter@teaterrevolution.nu)
Leni (leni@teaterrevolution.nu)

2009-11-29

Leni säger: GRATTIS FINASTE CECI & FINASTE PETER!!!!

Ceci säger: Tack så mycket! :-)

Peter säger: Tack Leni! :-)

Leni säger: hyfyjdftydyftsjysdkuyudfkdfuyk

Leni säger: Sorry… Lilla O tyckte det var hennes tur att använda datorn…

Ceci säger: *LOL* det ska börjas i tid!

Peter säger: LOL XD

Peter säger: Ceci, när kommer du hem från DK?

Ceci säger: Fredag eller lördag.

Leni säger: Yay! :D

Peter säger: Vi längtar! <3

Ceci säger: jag med!! Nu måste jag gå… Puss på er! Love you!! <3
Leni, pussa Lilla O från mig!

Peter säger: Från mig med! :-)
Love you C! Vi ses! Ha det bäst!!  Leni, vi ses i plugget imorrn! :-)

Leni säger: Love u 2! Vi ses & hörs!
Lilla O pussar tillbaka (på riktigt - hon pussar datorskärmen nu för att jag nämnde era namn!)

Ceci säger: *LOL*  Hon är för söt! 

Peter säger: ja, verkligen! XD

Ceci säger: Bye bye!

Leni säger: Hej då!

Peter säger: hej då!

Colette: Min födelsedag

***
Min födelselsedag
Av Colette Hasselgren

Min födelsedag är 30 november. I år fylde jag 7.
Jag vaknade tidigt. Kanske klockan sex.
Tony kom in till mig och kramade mig. Han gav mej ett paket med en mjuk nalle i.
Sen kom mamma och pappa och Frida oxå. Dom sjungde jamåhonleva.
Sen gick vi ner i köket och vi åt bullar och varm choklad till frukost (lite filmjölk oxå - man kan inte bara äta bullar som frukost).
Jag fick massor med paket. Jag har aldrig fått så många paket förut!
Det här fick jag:
Bebisdocka med många kläder och saker
Ett gult nattlinne
Ritblock och pennor
Ny overall och mössa och stövlar.
Mycket va?

Sen åkte vi till skolan.
Fröken och alla i klassen sjöng för mig och fröken hadde skrivit
GRATTIS COLETTE på tavlan och ritat blommor runtom. Det var fint.

Efter skolan gick jag med pappa till en stor leksaksaffär och jag fick ett dockskåp och massor med grejer till.
På kvällen åt vi middag, det var kyckling och ris och en gul kryda som som heter curry. Det var jättegott.
Efter maten åt vi tårta. Och vi fick dricka läsk - fast det var måndag!
Jag var så glad hela dagen. Jag är nästan glad jämt nu för vi har en ny snäll familj och vi behöver inte vara rädd och lessen mer. Men det var min födelsedag och då blev jag liksom extra mycket glad.

Pus o Kram

Colette 

7 år

Födelsedags-special 30/11

Grattis Colette!

(Klicka på bilden för större storlek)

***

Födelsedags-special 29/11

Grattis Ceci, Peter & Ryan!

 

Klicka på bilderna för att se dem i större storlek
***

Ryan, 14

Söndag, 29 november, 1970

”Nu är tårtan klar!” sa Rebecca stolt.
Det var en stor chokladtårta som hon spritsat med blå glasyr.

GRATTIS RYAN

14 ÅR

”Tänk att vår lille kille fyller fjorton idag!” sa David och kramade om Ryan.
”Fjorton år...” sa Maggie. ”Jag tycker inte det var längesen ni kom hem med honom från sjukhuset.”
”Blir vuxna alltid så här sentimentala?” sa Ryan och log.
”Yep!” fnissade Maureen och Sunshine.
”Var snälla, annars får ni ingen tårta.” sa Maggie med ett litet skratt.
”Vi är är alltid snälla.” sa Ryan. ”Kan vi äta tårta nu?”
Kate skrattade.
”Tårta före frukost?”
Ryan nickade.
”Det är min födelsedag, då kan jag äta tårta till frukost om jag vill.”
”Bra poäng.” tyckte Maureen.
”Så klart, det var ju jag som sa det!” sa Ryan kaxigt.
”Ryan, kom hit så får jag ge dig en puss!” sa Maureen.
”Aldrig i livet.” sa Ryan.
”Varför vill du inte ha en puss?” frågade Rebecca.
Ryan ryckte på axlarna och log ett snett litet leende.
”Tjejbaciller.”
Han slog sig nonchalant ner i en stol på terassen.
”Äh, du bara larvar dig lillbrorsan!” skrattade Rebecca. ”Du blir generad, eller hur?”
”Lite kanske…” mumlade Ryan.
Maureen gick fram till Ryan och lade armarna om honom.
”Du ska få en födelsedag-puss.”
Hon pussade honom på kinden.
”Tjejer är hopplösa, vet du om det?” log Ryan.
”Mmm,” log Maureen. ”och du är jättesöt. Därför får du en puss till.”
Hon pussade honom igen.
Ryan log och gav Maureen en kram.
Sedan såg han på de andra.
”Kan vi äta tårta nu?”
*

En härlig november-morgon

*

☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ ☀ 

Tänk att kunna sitta på terassen, i sommarkläder, och titta på havet medan man äter frukost en söndagsmorgon - i november.
Visst låter det härligt?
Det är precis vad vi gör nu.
Det är den 29 november och California-solen skiner varmt på oss.
29 november är ett speciellt datum i vår familj: min lillebror fyller år just idag.
Senare ska vi åka till San Francisco och fira.

Grattis på 14-årsdagen, Ryan!
We love you!


// Rebecca McKenzie
Ocean Beach. 
Nov. 29, 1970
*

Back to school… - Del 12

***
"Wow, du är verkligen extremt kittlig, Ryan!" utbrast Anne.
Sunshine och Maureen skrattade.
"Var mer är du kittlig?" frågade Anne.
"Som om jag säger det till er galningar..." fnös Ryan.
"Okej..." Anne log elakt. "då får vi kittla varje tum av din kropp."
"Nej!" skrek Ryan. "Jag kan inte ta mer!"
"Verkligen? Är det riktigt, riktigt säkert?" frågade Maureen.
”Ja!” Ryan. ”Jag ger mig. Snälla, släpp mig nu.”
”Bara om du säger: Maureen Watson är den bästa tjejen i hela världen.” krävde Maureen.
"Du är definitivt den mest galna tjejen i världen." flinade Ryan.
”Sa du att jag är galen? Nu ligger du risigt till pysen!”
Maureen stoppade händerna innanför Ryans tröja och började kittla honom igen.
"Okej, Maureen, du vinner!” pep Ryan. ”Du är inte mest galna tjejen - du är den bästa tjejen i världen!"
"Jag visste väl det." skrattade Maureen.
”Ni ska få igen för det här.” sa Ryan.
”Hur då?” frågade Anne.
”Jag kommer nog på något.” sa Ryan hemligt.
”Låter farligt.” log Maureen.
Hon klev av Ryans ben, gav honom en stor kram och kysste honom på kinden.
Ryan blev rosig om kinderna och hans öron blev röda, som de brukade bli om han blev väldigt generad.
”Vad söt du är när du rodnar.” retades Maureen.
Ryan räckte ut tungan åt henne.

Kate kom ut på verandan.
"Ryan, det är middag!" meddelade hon.
"Vad blir det?" frågade Ryan.
"Kyckling med potatismos." svarade Kate.
Sedan sade hon med ett leende:
"Och ja; flickorna kan äta med oss."
"Hur visste du att jag tänkte fråga dig om det?" undrade Ryan när de gick upp på verandan.
"Jag känner dig väldigt väl, min raring." Kate log och rufsade om sin son i håret. "Så, vad har ni hittat på för kul idag då?"
"Tortyr." mumlade Ryan.
"Vi kittlade honom." förklarade Maureen stolt.
”Jag sa ju det, tortyr.” sa Ryan truligt.

Back to school… - Del 11

***
Senare samma eftermiddag.

Ryan låg i sanden och läste en bok.
”Vilken typ av vetenskapsprojekt fick ni?” hörde han Maureen fråga Sunshine.
”Sug ett ägg!” sa Sunshine.
”Okej, jag bara ställde en enkel fråga!” skojade Maureen - som om Sunshines svar hade varit en förolämpning.
Flickorna skrattade.
Ryan skrattade också, men sedan återgick han till sin bok.
”Jag har skrivit ner hur man gör när man suger ner ett ägg i en flaska och i morgon kommer Molly och jag att visa klassen.” förklarade Sunshine.
”På tal om demonstration…” Maureen gav Anne och Sunshine en menande blick och nickade mot Ryan.
Sunshine och Anne log.
Maureen satte sig ner bredvid Ryan.
”Ryan, vi behöver väl inte göra mer med rapporten om vårt projekt?” frågade hon.
”Nej, den är bra som den är.” svarade Ryan, utan att titta upp från sin bok.
”Bra.” sa Maureen.
Sedan flinade hon.
"Vet du, Ryan, jag har bestämt att du, min lille vän, ska bli mitt experiment-objekt."
"Va...?" Ryan tittade oförstående upp på Maureen.
Maureen satte sig ännu närmare Ryan och tog boken ifrån honom.
”Jag måste visa Anne hur kittlig du är.”
”Va? Nej! Jag menar... jag är inte kittlig.” sa Ryan snabbt.
Men innan han kunde resa sig upp, satte sig Maureen på hans ben och började skoningslöst kittla honom.
”Nej! Sluta!” tjöt Ryan fnissande.
Han kämpade för att inte skratta, men det var omöjligt.
***

Back to school… - Del 10

***
Sunshine och Molly träffades i biblioteket efter sista lektionen för att prata om vetenskapsprojektet.
De läste på lappen där det stod vad de fått för uppgift.
”Hur man suger ett ägg.” läste Sunshine. ”Det var en fin formulering.”
Molly rynkade på näsan.
"Ursäkta… sug ett ägg? Vad ska betyda?”
Sunshine himlade sig.
"Sug ett ägg?" sa hon misstroget, mer för sig själv än till Molly. "Vad är vi - tredjeklassare?”
"Hur suger man ägg?" undrade Molly.
Sunshine himlade sig igen.
"Med en flaska och tändstickor." Sunshine svarade.
”Låter äckligt.” sa Molly.
”Nej, det är inte äckligt. Det är enkelt.” sa Sunshine. ”Vi kan skriva en beskrivande rapport och visa klassen hur man gör.”
"Kan du skriva rapporten?" bad Molly.
Sunshine ryckte på axlarna.
"Okej. Jag gör det. Men du får ta med ägg, tändstickor och en flaska till skolan i morgon.”
”En läskflaska?” frågade Molly.
Sunshine skakade på huvudet.
”Fel storlek. En mjölkflaska är bättre. Om du behöver köpa nåt så delar vi på utgiften.”
Molly log.
”Okej. Tack Sunny.”

Sunshine satt i biblioteket när skolan var slut för dagen och skrev klart rapporten.
Sedan skyndade hon sig för att möta Ryan, Maureen och Anne som väntade på henne vid bussen.
***

Back to school… - Del 9

***
Ryan, Maureen och Annie stirrade på Sunshine.
”Ska du jobba med Molly...?” sa Ryan. ”Hur gick det till?”
”Lärarna vill att vi ska vara vänner." sa Sunshine och himlade med ögonen. "Det är så dumt! Molly och jag kommer aldrig att bli vänner. Aldrig!"
Bibliotekarien reste sig och gick bort till deras bord. Hon gav dem en mycket strängt uttryck.
"Om ni inte kan vara tysta, får ni lämna biblioteket."
"Förlåt." sa Ryan, fast han inte var den som var högljudd.
Sedan gick han för att hitta en bok han var ute efter.

Sunshine tog en titt på Ryans och Maureens anteckningar.
"Vad fick ni för ämne?"
"Varför människor är kittliga." sa Maureen. "Vi är klara nu."
"Om ni behöver använda en kittlig person i projektet, kan ni ju använda Ryan." sa Sunshine med ett flin.
Maureen skrattade.
Anne log förtjust.
"Är Ryan väldigt kittlig?"
Maureen sneglade på Ryan som satt en bit bort och läste i en bok.
”Nej. Han är extremt super-kittlig!”
"Så det är därför han blev så nervös!" fnissade Anne. ”Vad gulligt!”
”Vi kanske ska utföra lite experiment på honom i kväll?" föreslog Maureen.
***

Back to school… - Del 8

***
Dagens andra lektion spenderade Ryan och Maureen och deras klasskamrat Anne i biblioteket.
De jobbade med ett vetenskapligt projekt.
Klassen hade delats in i mindre grupper och varje grupp hade som uppgift att besvara en fråga.
Maureen läste deras fråga högt:
Varför är människor kittliga?
Frågan verkade göra Ryan lite nervös. Han började tala snabbt och osammanhängande:
"Uh ... är kittlighet är vårt försvar mot spindlar och småkryp... och sånt..."
"Vad?" Anne stirrade på Ryan.
Det var inte hans svar som förvånade henne - det var hans plötsliga nervositet.
"Du vet, så att vi ska känna när läskiga saker kryper på oss. Ni vet, kryp... och sånt." förklarade Ryan, fortfarande babblande. "Nästa fråga, tack."
"Ryan, vi fick bara en fråga." sa Maureen med ett leende.
Ryans nervositet roade henne. Hon visste ju mycket väl varför han blivit så stirrig.
"En fråga. Visst, ja." Ryan slog sig i pannan. "Jag glömde det."
Anne skulle just be Ryan förklara vad som gjorde honom så illa till mods, när Sunshine kom in i biblioteket.
"Aaaargh!" morrade Sunshine.
"Sssshhh." sa bibliotekarien ilsket.
"Vad är fel, Sunny?" frågade Ryan.
"Jag ska berätta vad som är fel! Jag måste jobba på vetenskaps-projektet med Molly Porter!”
***