SkrivPuff: Utmaning 321 - 17 november

Skriv en berättelse som innehåller orden själ, skäl och stjäl.


Krister, Helena & Tony om skäl, själ och att stjäla:

Krister:
Vi har bara haft barnen hos oss i elva månader, men det känns som de alltid har tillhört vår familj.
När Johan frågade om vi ville ta hand om Tony och Colette tvekade vi inte en sekund med att svara ja.
När folk nu frågar hur vi kunde ta hand om två främmande barn svarar vi att vi gjorde det av främst ett skäl: rädda dem från ett liv i helvetet!
Nu är Tony och Colette en del av vår familj - för alltid - och ingen ska någonsin skada dem igen!

Helena:
Colette sover djupt intill mig här i sängen nu när jag skriver detta.
I natt drömde hon mardrömmar. Hon tassade gråtande in till oss och bad att få sova här.
Det gör så ont i min själ när jag tänker på allt lilla Colette och lille Tony tvingats utstå.
Jag kommer aldrig förstå hur man kan göra barn så illa!
***
Nu vaknar Colette. Hon undrar varför mamma gråter.
”Drömde du också mardrömmar?” frågar hon.
Jag tar min lilla unge i famn och håller om henne. Länge.
Tony kommer in till oss. Han tvekar lite, men sedan kryper han upp till oss i sängen.
Colette och jag håller om honom. Länge.

Tony:
Jag hatade att stjäla. Men jag var tvungen för att jag och Colette skulle överleva.
Ibland smugglade jag hem mat. Om någon kom på mig fick vi stryk eller andra straff.
Nu behöver jag aldrig stjäla mer. Jag kan få mat när jag vill.
Vi behöver aldrig få stryk mer. Nu får vi massor med kärlek istället.
Ibland tror jag att allt bara är en saga eller en dröm. Jag måste nypa mig hårt i skinnet.
Vi har det så bra nu.
Ibland blir Colette och jag ledsna, rädda eller arga för nånting, ibland vet vi inte varför.
Men då finns det alltid nån där som kramar oss, tröstar oss och tårkar våra tårar.
***

Telefonsamtalet

November 2009
***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

***
”Börja” #11. 


***
Telefonen ringde för tredje gången på fem minuter. 

Jag gav upp, jag måste svara. 

Jag famlade i mörkret, lyfte luren och lyssnade.


Jag var så nyvaken att jag inte riktigt kunde ta in vad personen i andra änden sagt.
Jag bad kvinnan upprepa.
När samtalet var över var jag så skakig att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Jag vände mig om i sängen för att väcka Krister, men så insåg jag att han redan åkt till jobbet.
Jag suckade.
Jag kände att jag var tvungen att prata med någon, annars skulle jag explodera!
Frida ville jag inte väcka så här tidigt, hon var ledig från skolan och behövde sova.
Jag tog upp luren igen och slog min brors nummer.


Johan Simonsson svarade snabbt.
”Hej Helena! Nej, ingen fara vi har precis gjort oss klara här. Jag ska skjutsa Leni till skolan och sen ska jag till jobbet. Hur är det med er då?”
Johan lyssnade ett tag på sin syster.
Leni stod bredvid och undrade vad de pratade om.
När Johan lade på luren såg Leni frågande och oroligt på honom.
”Vad ville Helena? Har det hänt något?”
Till hennes lättnad log Johan.
”Ja, det har hänt saker, men inget tråkigt. Helena fick precis ett roligt besked.”
”Meh! Berätta innan jag blir galen!” sa Leni.
Johan skrattade.
”Grattis får jag väl säga. Tony och Colette har nu officiellt blivit dina nya kusiner!”
Leni skrek av glädje!
***

Den lille tjuven - del 8

Annandag jul - 26 december 2008

”Jag vet hur mitt namn ser ut.” sa Noel.
Han tittade på ett av paketen.
”Nä, inte mitt. Vad börjar hons namn på?”
Han pekade på Colette.
”Colette börjar på C.” sa Frida.
”Det här är ett paket med C!” sa Noel. ”Här Colette.”
Colette tog blygt emot paketet.
Noel såg på Tony som också satt sig nära Krister.
”Du heter Tony. Vad börjar ditt namn på?”
”T.” svarade Tony och log mot Noel.
Noel tittade bland julklapparna.
”T! Det är till dig!” sa Noel glatt.
Han gav Tony ett stort rött paket.
Tony såg storögd på Helena och sedan på Krister.
”Till mig? Får jag julklapp?”
Han rusade upp och kramade Helena och sedan kramade han Krister.
”Tack snälla!”
”Du får se om du gillar innehållet innan du tackar.” skojade Krister. ”Tänk om det är ruttna geléråttor.”
”Då får du äta dom.” sa Tony.
Sedan såg han ner i golvet, rädd att hans skämt kunde ogillas.
Hade han varit för kaxig nu?
Men Krister bara skrattade och rufsade om Tonys hår.

När alla öppnat sin julklappar gick Colette fram till Helena.
”Vad fick du i julklapp, mamma?”
Helena lyfte upp Colette i sitt knä.
”Något riktigt värdefullt.” sa Helena. ”Två vackra diamanter.”
Tony kom fram till dem.
”Fick du diamanter?”
”Får jag se på dom?” frågade Colette.
”Mamma menar att ni är diamanterna.” sa Krister.
”Tony, vi är diamanter!” sa Colette förtjust.
Hon såg på de andra och log strålande.
Hon förstod inte riktigt varför de satt med tårar i ögonen…
Men hon såg också att de log, så de var nog lika lyckliga som hon själv.
***

Den lille tjuven - del 7

Annandag jul - 26 december 2008

”Jag ser fler som säkert kommer bli goda vänner.” sa Helena.
De såg på Linus och Tony som satt i trappan och pratade.
”Mamma, kan Tony sova över hos mig nån gång?” frågade Linus.
Malena log.
”Det ska nog gå bra.”
Linus och Tony gjorde en high-five.

”Vi kanske borde gå in i vardagsrummet nu, och kolla att inte tvillingarna bus har rivit inredningen.” skojade Malena.
Alla gick in i vardagsrummet.

Noel och Melwin och Colette stilla och lugnt satt vid julgranen.
”Kolla!” utbrast Noel. ”Massor med paket - fast det inte är julafton idag!”
”Ja, ni var ju inte här på julafton så ni får era julklappar från oss idag istället.” sa Helena.
”Vi får julklappar idag med!” tjöt Noel lyckligt.
De vuxna skrattade.
”Vilken lyx va?” sa Krister. ”Vill ni öppna dem nu?”
”JAAAA!” skrek Noel och Melwin i kör.
”Då är det julklappsutdelning!” meddelade Krister.
Frida, Leni och Linus satte sig hos de små barnen vid julgranen.
De vuxna satte sig i sofforna.
”Sitt här pappa.” sa Colette och klappade på platsen intill sig.
Krister slog sig ner på golvet, bredvid den lilla flickan.
Colette kröp nära honom och stoppade tummen i munnen.
***

Den lille tjuven - del 6

Annandag jul - 26 december 2008

Colette och Tony såg blygt på sina nya släktingar som nu kom för att fira Annandag jul.
De hade sett fram emot att träffa alla, men det kändes lite pirrigt.
Colette höll sig tätt intill Helena, klängde sig fast vid sin nya mamma.
Tony stod lite avvaktande en bit upp i trappan.
Han kände sig skamsen när han såg Malena, han hade ju bara för ett par dagar sedan stulit hennes plånbok.
Men Malena var inte arg på honom alls. Hon gick fram och hälsade på honom först.
”Förlåt för att jag knyckte din plånbok…” mumlade Tony och tittade ner i golvet.
Malena log och strök honom över kinden.
”Tänk inte på det mer,” sa hon. ”det är över nu vännen.”
Tony tyckte att Malena var fantastisk som ens ville prata med honom efter det han gjort!
Johan kom fram till honom och gav honom en kram.
”Allt bra med dig grabben?”
Tony nickade.
”Men det känns fortfarande som en dröm alltihop.”
Leni och Linus kom också fram och hälsade på Tony.
Nu kände sig Tony inte så blyg längre.
Alla var så snälla mot honom och verkade tycka om honom.

Noel och Melwin såg nyfiket på Colette.
”Vem är hon?” frågade Noel.
”Det är vår nya familjemedlem.” sa Frida.
”Vad heter du?” frågade Noel.
”Colette.” svarade Colette blygt.
”Hur många år är du?” ville Noel veta. ”Jag är fyra och ett halvt.”
”Jag är sex år.” sa Colette.
”Jag åsså är fura och halv.” sa Melwin.
”Noel och Melwin är tvillingar.” förklarade Frida för Colette.
”Ska vi leka sen?” sa Noel. ”Jag, du och Melwin kan leka.”
Colette log mot tvillingarna.
Sedan drog hon försiktigt i Helenas klänningsärm.
”Vad är det hjärtat?” frågade Helena mjukt.
”Får jag visa dom julgranen?” nästan viskade Colette.
Helena log.
”Spring iväg ni.”
Colette, Noel och Melwin sprang in i vardagsrummet.
Colette var två år äldre än tvillingarna, men på grund av vanskötsel och undernäring var hon så liten för sin ålder att det var lätt att tro att hon var mycket yngre.
”Här knyts det vänskapsband.” skrattade Krister. ”Den där trion kommer bli bästisar innan dagen är slut.”
***

Ny modetrend i Delphi, CA…?

***
En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #29

***
När jag såg mig i spegeln förstod jag. 

Alla leende människor jag hade mött på väg till jobbet. 

De hade i själva verket hållit sig för skratt.

"Jag vet att det är nittonhundrasjuttio nu, Rebecca, men det där är väl lite väl groovy," flinade min jobbarkompis och klasskamrat Steve.
"Håll truten Steve!"
Jag boxade lätt till honom på armen.
Sedan vände jag mig mot min spegelbild igen.
Rebecca McKenzie, sa jag bestämt till mig själv. När man ska gå ut kan det vara bra att ta ur papiljotterna ur håret först!


Hemma höll de på att skratta ihjäl sig när jag vid middagen berättade om mitt lilla misstag.
"Tänk om du går till skolan och jobbet i pyjamas i morgon!" fnissade Ryan.
"Passa dig…" varnade jag.
Men min lillebror bara skrattade.
"Kan du inte gå dit med både pyjamas och hårrullar!"

(Visst är småbröder helt underbara och gulliga…?)
***

Den lille tjuven - del 5

***
24 december 2008
Eftermiddag


Tony och Colette såg storögda på all julmat och allt pynt.
”Wow…!” flämtade Tony.
Helena myste när hon såg deras stjärnögda blickar.
”Tycker ni att det ser fint ut?”
Barnen nickade.
Alla satte sig till bords för att äta.
”Ni får äta precis hur mycket ni vill och vad ni vill.” sa Helena.
Tony och Colette tog blygt för sig av köttbullar, prinskorv och potatis.
Plötsligt brast lilla Colette i gråt.
”Men lilla älskling, hur är det fatt?” frågade Helena.
”Tycker inte om sån!” snyftade Colette.
Hon pekade på sillburkarna och började hulka.
Tony började också gråta.
”Där vi bodde… de tvingade Colette att äta sill! Förra året tryckte hon - vår fostermamma - in sill i munnen på henne. Hon kvävdes nästan av det!”
”Åh herregud…!” flämtade Helena.
Hon började också gråta.
Krister gick fram till sin fru och höll om henne.
Helenas och Kristers 18-åriga dotter Frida tog bort alla sillburkarna från bordet, gick bort mot diskbänken och slängde burkarna i soporna.
”Vi ska inte ha nån jävla sill i det här huset längre!” sa hon med emfas.
Hon hade tårar i ögonen.
Colette bara stirrade på Frida.
”Får man göra så?” undrade hon oroligt. ”Kasta mat?”
”Ja, här i huset får man göra så.” sa Helena.
Hon lyfte upp lilla Colette i famnen.
”Här äter vi inget som ger oss obehag.”
Krister kramade om Tony.
”Tack för att du berättade detta för oss, Tony. Det är viktigt för oss att få veta såna här saker.”
Tony kramade sin nya pappa.
”Förlåt att jag gråter så mycket.” snyftade han.
”En sak ska ni veta,” sa Krister. Han såg Tony i ögonen. ”ni ska aldrig behöva be om ursäkt för att ni har känslor. Aldrig! Okej?”
”Okej.” Tony nickade och torkade tårarna med tröjärmen.

Colette kröp upp i Fridas knä och satt där under resten av middagen.
Hon såg på sin nya familj; på Tony som alltid hade varit som en storebror för henne, på mamma Helena, pappa Krister och storasyster Frida.
”Jag tror jag är lycklig.” sa Colette.
Hennes ögon glittrade av tårar, men också av lycka.
”Är du det hjärtat?” log Krister.
Colette nickade.
”Det skålar vi för!” sa Krister.
De höjde sina glas och skålade; Helena och Krister i julmust, Frida, Tony och Colette i Pepsi.
”Skål alla mina älsklingar!” sa Helena.
”Skååål!” sjöng Colette och Tony.
***

Den lille tjuven - del 4

***
24 december 2008
Morgon


Tony och Colette såg storögda på huset när bilen körde upp på grusgången.
”Vad stort! Är det ett slott?” frågade Colette andäktigt.
Johan skrattade.
”Nej, det är min systers hem. Här ska ni bo nu.”
Colette grep ivrigt tag om Tonys arm.
”Tony, vi ska bo i ett gult slott!”

Johans syster kom ut och mötte dem.
”Hej, jag heter Helena. Välkomna till ert nya hem!”
”Förtjänar vi det här?” viskade Tony med en klump i halsen.
”Ni förtjänar allt gott!” sa Helena.
Tony började gråta och kollapsade i Helenas famn.
Helena höll honom tätt intill sig och strök honom över håret.
”Är du vår mamma nu?” frågade Colette.
”Ja, ni får gärna säga mamma om ni vill.” log Helena.
”Vilken vacker mamma!” sa Colette. ”Du ser ut som en ängel! Du är en ängel va?”
Helena lyfte upp den lilla flickan i famnen.
De stod länge i den kalla julaftonsmorgonen och kramade varandra.

”Ska vi gå in så att ni inte blir kalla?” sa Helena efter en stund.
Hon såg på sin bror.
”Följer du med in Johan?”
Johan log.
”Tack, men jag ska åka hem och krama Leni.”
Helena kramade honom.
”Det gör du rätt i. Men då ses vi på annandagen.”
”Det gör vi.” sa Johan. ”God jul. Och tack för…”
Han pekade på barnen.
”God jul.” sa Helena. ”Ta hand om dig.”
”God jul!” sa Tony och Colette unisont.

Johan gick mot sin bil och Helena gick in med sin nya lilla familj.
Han höll med Colette: hans syster var verkligen en ängel!
Tack vare henne skulle två små barn få leva i en trygg och kärleksfull familj.
***

Den lille tjuven - del 3

***
23 december 2008
Kväll


Johan och hans kollegor Camilla och Lennart åkte ut till radhusområdet där fosterfamiljen bodde.
Johan bankade på dörren.
”Vem är det?” hördes en butter röst där inifrån.
”De tre vise männen!” svarade Johan.
Dörren öppnades och en stor karl klev ut på trappan.
”Vad fan vill ni…?” började han.
De tre poliserna höll upp sina brickor.
”Vad har den lille skitungen gjort nu då?” suckade den store mannen.
”Han ropade på hjälp.” sa Johan.
”Vad fan snackar du om?” frågade Tonys fosterfar.
Johan föste in honom i huset och satte handfängsel på honom.
”Vad i helvete…?” fräste fosterfadern.
En kvinna rusade fram till honom.
”Vad är det här?” frågade hon.
Johan försåg även henne med handfängsel.
”Ni är är anhållna för barnmisshandel.” meddelade Lennart och förde ut fosterföräldrarna till polisbilen. ”Ni ska få flytta till en ny bostad nu.”

En flicka i sexårsåldern satt på golvet i vardagsrummet.
Hon var liten och tunn och var endast klädd i trosor och ett kort nattlinne. Det blonda håret var tovigt.
I soffan bakom henne satt två lite äldre barn och såg på TV och mumsade på godis.
Camilla kände på golvet med handen. Det var iskallt.
”Varför sitter inte du i soffan, hjärtat?” frågade Camilla.
Flickan såg på henne med stora ögon, men hon svarade inte.
”Hon får inte sitta i soffan.” sa ett av barnen med munnen full av godis. ”Hon ska straffas.”
Han sparkade flickan lätt i bakhuvudet med sin strumpbeklädda fot.
”Ge fan i det där!” röt Johan.
Han gick fram till den lilla flickan på golvet.
”Är du Colette?”
Flickan nickade.
Johan lyfte upp henne i famnen.
”Nu ska du får komma härifrån raring.” sa han.
Flickans bruna ögon fylldes med tårar och hon slog armarna om Johans hals.
”Min önskning slog in.” viskade hon med hes, ansträngd liten röst.
***

Den lille tjuven - del 2

***
23 december 2008


Johan såg på pojken som satt mittemot honom vid skrivbordet och åt hamburgare med glupande aptit.
Han var nu ren och hade fått rena kläder.
Han hade blivit undersökt av läkare och fått sina skador fotograferade.
Johan kunde inte låta bli att fundera på vilken av Dantes helveteskretsar barnmisshandlare hamnade i.

”Vad heter du?" frågade Johan.
"Tony." sa pojken.
”Fint namn.”
Tony log.
”Tack.” sa han blygt.”
”Hur gammal är du Tony?”
”Tio.”
En kollega gav Johan en mapp med papper.
”Grabben är känd hos läkare och polis sen förut.” sa kollegan.
Johan bläddrade i mappen.
Flera års rapporter om pojken och fostersysterns hemförhållanden och foton med alla deras skador gjorde Johan illamående och obeskrivligt förbannad.
Han såg till att han kom utom hörhåll för pojken.
”Hur fan kommer man undan med sånt här…?!” utbrast han.
”Brist på bevisning.” sa kollegan. ”Barnen vågade inte vittna mot dom och fosterföräldrarna släpptes. Det är inte första gången det händer.”
”Men nu har det hänt för sista gången!” sa Johan.

Johan gick tillbaka till Tony.
”Tony, var bor din fosterfamilj?”
Panik i pojkens ansikte.
”Jag vill inte tillbaka dit!” grät han.
”Lugn Tony.” sa Johan. ”Du ska aldrig behöva se dem igen. Jag vet vad de gjort mot dig och din lilla fostersyster. Jag vill bara veta om de bor kvar på den här adressen. Jag tänkte besöka dem lite.”
Johan uppgav adressen som stod i mappen.
Tony nickade.
”Ja, dom bor kvar där. Ni måste hjälpa Colette! Hon är så liten och de behandlar henne som skit!”
”Vi ska hjälpa henne.” lovade Johan. ”Har du fler fostersyskon?”
Avsmak skuggade nu Tonys ansikte.
”De har två egna barn. En tjej och en kille. De är elva och tolv år. Men de behandlas alltid bra! Och de hatar Colette och mig! De får slå oss hur mycket de vill!”
Tony började gråta igen.

Johan kramade om Tony.
”Oroa dig inte Tony, ni ska aldrig behöva bo där mer, det ska jag se till.”
”Lovar du?” snyftade Tony.
”Jag lovar.” sa Johan.
Tony sjönk in i polismannens famn.
Så här trygg hade han inte fått känna sig på länge.
Nu önskade han att Colette snart skulle få känna sig lika trygg.

***

Den lille tjuven

23 december 2008


En "börja" från AC Collin's bok 365 börjor.

”Börja” #22



Dan före julafton. Jag var sent ute som vanligt, men nu hade
jag handlat färdigt. 
Alla matpåsar var nerklämda i kundvagnen.
Niohundrasjuttiotreochfemtio, sa kassörskan och jag fumlade i
väskan efter plånboken. 

Den var borta. Väck.

Jag blev alldeles svettig.
Hur skulle jag nu kunna betala för allting?
Och en ännu viktigare fråga: vem hade tagit plånboken?
Det kändes så obehagligt att någon hade rotat i min väska.
”Någon har tagit min plånbok.” sa jag. ”Jag måste ringa min man och be honom komma ner med pengar. Kan jag låta vagnen stå kvar här?”
Kvinnan i kassan log.
”Självklart.” sa hon.
Mannen bakom mig klappade mig på axeln.
”Jag hoppas det ordnar sig med plånboken.”
”Tack.” sa jag, nästan gråtfärdig.
Jag lät kunderna bakom mig gå före och placerade sedan min vagn nära kassan, så att den inte skulle stå i vägen för någon.
Sedan gick jag ut ur butiken och slog mig ner på en av träbänkarna mittemot kassorna.
Jag skulle just ta upp mobilen för att be Göran eller Linus komma ner med pengar, när det hördes ett himla liv, skrik och bråk, en bit från ICA-butiken.
Jag gick dit för att se vad som hände.

En av köpcentrets vakter höll i en liten smutsig pojke i 10-12-års-åldern.
”Ge hit varorna du har snott, din lille tjuv!” sa vakten.
”Släpp pojken, du gör honom illa!” hördes en arg stämma.
Jag såg förvånat på Johan, min ex-make och min dotters far.
Johan såg på mig.
”Malena! Hej. Vad har hänt? Du ser alldeles knäckt ut.”
”Jag skulle precis handla, men någon har stulit min plånbok.” sa jag.
Den lille pojken som vakten höll hårt i började gråta.
Stora tårar gjorde det lortiga ansiktet randigt.
Han stack in handen innanför jackan och drog fram min plånbok.
Vakten slet plånboken ur pojkens hand och gav den till mig.
”Förlåt!” snyftade barnet skamset.
”Släpp pojken nu.” upprepade Johan.
”Han är ju en brottsling.” sa vakten tjurigt envist.
Johan höll upp sin polisbricka.
”Släpp barnet innan jag anmäler dig för övervåld!” röt Johan.
Vakten släppte pojken.

”Han måste följa med till kontoret.” sa vakten och spände blicken i Johan.
”Självklart.” sa Johan.
Han vände sig till barnet.
”Jag följer med dig och vakten till kontoret, så får vi ringa dina föräldrar eller andra förmyndare.”
”Jag har inga föräldrar!” snyftade pojken.
”Vem bor du hos då?” frågade jag.
”Ingen. Jag har bott i fosterfamilj, men just nu är jag hemlös. Jag har rymt."
Barnet såg på mig.
"Förlåt att tog dina pengar, men jag ville bara köpa något att äta!”
Jag sa att han var förlåten. Han hade ju lämnat tillbaka plånboken och bett om ursäkt.
”Du stal ju i leksaksaffären också!” röt vakten.
”Till min fostersyster!” snörvlade pojken. ”Hon får inga julklappar och jag ville så gärna ge henne nåt! Hon är den enda jag har!”
Han sjönk ner på köpcentrets stengolv och slog händerna för ansiktet.
”Jag hamnar i helvetet!” grät han.

Johan satte sig på huk intill pojken.
”Inte hamnar du i helvetet.” sa han lugnande. ”Nu ska du få följa med mig till polisstationen, så ska jag se till att du får rena kläder och nåt äta. Och du måste få nånstans att sova i natt.”
”Inte DIT!” skrek pojken. ”Jag vill inte tillbaka till fosterfamiljen! Hellre dör jag!”
Skräcken och paniken i hans lilla ansikte och röst fick mig att må illa.
Vad hade den här lille stackaren varit med om?
Jag såg på Johan att han reagerade som jag.
”Det ordnar sig grabben.” sa Johan. ”Vi ska nog hitta en bra plats åt dig, var inte orolig.”
De reste sig och gick mot utgången.

Jag såg mot dem ända till de försvann ut i decembermörkret.
Sedan skyndade jag mig tillbaka till ICA och betalade mina varor.
Nu ville jag bara hem och krama mina barn.
***

SkrivPuff: Utmaning 318 - 14 november

***
Skriv om något helt.


”Stå still nu Melwin, så jag kan ta bort plåstret.” sa Malena.
”Gör inte ont?” frågade Melwin.
”Jag ska vara så försiktig så.” försäkrade Malena.
Hon drog försiktigt bort den vita plåsterlappen från Melwins haka.
”Borta!” sa hon och höll upp plåstret framför Melwin.
”Jag kan spara den i min rum.” sa Melwin.
”Nej, den vill du inte behålla,” skrattade hans mamma. ”den är lite läbbig.”
”Är hakan också läbbig?” frågade Melwin.
”Gå till spegeln får du se.” sa Malena.

Melwin skyndade sig ut till hallspegeln och studerade noga sin haka.
”Inte läbbig alls!” utropade han glatt.
Han sprang in till sin pappa och sina bröder som satt i vardagsrummet.
”Titta pappa! Min haka är inte läbbig mer!”
Göran såg på sin yngste son.
”Det ser ju jättefint ut, Melwin. Det har läkt bra. Och byxorna har mamma lagat, ser jag.”
Melwin såg stolt ner på sina äppelgröna jeans.
De var nytvättade och hade fått en fin lapp på knät.
Den lille pojken strålade av lycka.
”Melwin är inte trasig mer! Nu jag är hel igen!”

Detta är uppföljaren till
SkrivPuff: Utmaning 315 - 11 november: Skriv om något trasigt

Boklek #3

Så här gör man:
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.


Denna gången använder jag meningar ur mina egna historier:

”Han öppnade kassaskåpet och plockade ut innehållet.”

(Skuggor från det förflutna)

***

“No. It was too dark when the diner’s outdoor lamps wasn’t shining on her any longer.”

(Michelle)

***

”Jag föste in dem i bilen, tog Hannah och satte mig med henne i passagerarsätet.”

(Horrorville: Mardrömmar)

***

“Ur djupen ropar jag till Dig, Herre...”

(Red River: Feber)

***

Amys värme och omtanke gjorde mig riktigt rörd och varm om hjärtat.

(Skuggbarn)

***

Lussekatts-shopping

***
Vi (Ceci & jag) har varit och handlat med tvillingarna inför det årliga Lussebulle-baket.
Efter en lång kö kan vi äntligen betala.
När vi kommer ut på gatan med våra kassar inser jag 
att vi glömt köpa några grejer…. Typiskt…!

Leni: Vi måste gå in igen.
Melwin (trött och grinig nu): Vill inte!
Leni: Vi måste, jag har glömt det viktigaste.
Noel: Godis!
Leni: Nej, inte godis, det andra som är viktigast.
Melwin: Mera godis!
Leni: Nej, smör, och det som gör lussebullarna gula.
Noel: Saffran!
Leni: Just det.
Noel: Och det tycker du är viktigare än godis…?!

Ceci väntar utanför med tvillingarna som är trötta efter en hel dag på dagis och jag går in och köper det jag har glömt.
När jag kommer ut ser Noel forskande på mig.

Noel: Du har väl inte glömt nåt mer nu va?
Melwin (tittar i kassarna): Finns det godis?
Leni: Nu har vi allt vi behöver.
Noel: Tur för dig. För nu väntar vi inte mer!

Härligt med småbröder! ッ
Tur att inte Noel var med den gången Ceci & jag
handlade som Anna & Lisa i Bullerbyn (glömde saker hela tiden)
… då hade han nog fått tokspel på oss…!
// Leni ッ

SkrivPuff: Utmaning 317 - 13 november

***
Skriv om fredagen den trettonde!


Matte första timmen. Inte det roligaste skolämnet och inte det lättaste att jobba med tidigt på morgonen.
När klassrumsdörren öppnades tittade eleverna förväntansfullt upp.
Ett avbrott i den trista vardagen var alltid spännande och uppskattat.
Men förhoppningarna sjönk som en sten till en sjöbotten.
Det var bara skolsköterskan.
”Hejsan barn. Jag ska bara meddela att ni efter 20-minuters-rasten ska komma till mig och få stelkrampsspruta.”
Ett förskrämt sus genom klassrummet.
Någon mumlade
”Stelkrampsspruta...”
som om det var deras avrättning de skulle till klockan tio.
”Det var väl det jag visste…” suckade Emilia.
”Visste vad då?” frågade Lars.
”Att vi skulle få otur idag!” sa Emilia.
”Varför då?” frågade en annan klasskamrat.
”Det är ju den trettonde!” sa Emilia. ”Fredagen den trettonde!”

Resten av morgonen var hela klassen nervös.
När klockan närmade sig tio försökte en del visa sig tuffa, för att det inte skulle synas hur rädda de var.
Några av flickorna grät för att några klasskamrater hade skrämt dem genom att överdrivet säga hur stor sprutan var och hur ont den gjorde.

Emilia satt uppkrupen på en toalettsits på tjejernas.
”Jag vill inte ta nån spruta…” snyftade hon.
Hon upprepade tyst för sig själv:
”Hoppas dom glömmer bort mig, hoppas dom glömmer bort mig...”

En stund senare knackade det på dörren till toaletten där hon satt.
Sedan hördes skolsköterskans röst:
”Emilia, det är din tur nu. Det är bara du kvar.”
***

Boklek #2

***
Så här gör man:
***
1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

"Fanny: Gör inte så där med stolen!"

Fanny och Alexander, av Ingmar Bergman

***

”Det var en oklokt beslut.”

Tigerungen, av Torey Hayden

***

”Ingenting morrade eller skrapade för att få ett säkrare fäste i tyget”

Trasdockan (Tick Tock), av Dean Koontz

*** 

Best of Noel & Melwin VII

***
6-årig flicka på Noels & Melwins dagis (ja… global uppvärmnings-tjejen): 

Ni vet ju vem tomten är… (dramatisk paus)
Han finns inte.

Noel: Joho!! Men han kommer bara till snälla barn!

***

På vår bilsemester i somras läste Noel på varenda vägskylt.
Han gillar att ta reda på städer och orters namn.
En dag åkte vi förbi den lilla staden Trosa.
Noel: Ursäkta, men… trosa… är inte det såna här tjej-kalsonger?

***

Noel (då 4 år) sitter och tittar på TV, de visar reklamfilmen med det där svarta fåret Frank.
Noel: Pappa, jobbar han på samma jobb som du?
Göran (skrattar): Nej, det gör han inte.
Noel (mycket medlidsam ton): Vad synd… ditt jobb skulle bli lite roligare då.

***

Melwin: På sommaren alla har många färgor.
Linus: Färger. Du menar på kläderna?
Melwin: Aaaa. På kläderna. Men när det e höst dom har inga färgor.
Det e konstigt…
Linus: Mmm, det har du faktiskt rätt i.
Melwin: Aaaa, jag har det. På hösten jag ska ha många färgor på mina kläder, då blir alla glada!

***

SkrivPuff: Utmaning 316 - 12 november

***
Skriv om en plantering.


”Andy Parkins växthus har brunnit ner.” berättade David.
Ryan började fnissa.
”Men Ryan, det är väl inget att skratta åt! Det är ju hemskt!” utbrast hans farmor.
”Lite kul är det faktiskt.” sa Ryan.
”Andy odlar narkotika, farmor.” förklarade Rebecca.
Esther såg chockad på sin sondotter.
”Odlar han narkotika?! Här i vår lilla stad?”
Rebecca nickade.
”Cannabis eller marijuana. Ni skulle se rökmolnet där borta.”
”Gå inte dit, ungar," skrattade David. "jag vill inte att ni kommer hem påtända.”
Esther suckade.
”Cannabis… jag säger då det… var är det för fel på gamla hederliga tomatodlingar?”
”Man kan inte röka tomater…” fnissade Ryan.
Hans farmor gav honom en skarp blick.
”Börja aldrig med såna dumheter pojk.”
Ryan log.
”Var inte orolig farmor, det ska jag inte.”
***

Best of Noel & Melwin VI

***
Dagisfröken: Melwin, ska du verkligen bara ha en tröja under jackan?
Fryser du inte då?
Melwin: Näää! Jag varm som en kanin.
Noel (rättar): KaMin!
Melwin: Aaaa… kanin-kamin!

***

Noel om vår familj:
"Linus och Melwin är mina brorsor. Vi har en mamma och en pappa. 

Leni är min syster. Vi delar på vårans mamma, men hon har en egen pappa."

***

Noel & Melwin är med mamma och handlar i mataffären.
Plötsligt meddelar Melwin högt och klart:
”Jag vill ha en advokat!”
Mamma: Vad vill du ha…?
Melwin: ”En advokat, mamma! Snälla!”

Det tog ett tag innan mamma, som var lite trött vid tillfället, hajade att han ville ha en avokado.

***

Noel (i somras, inför hans & Melwins födelsedag):
”Vi vill ha sån här fiskdamm. Men vi vill inte ha fisk - vill vill ha godis bara, det är viktigt.”

***

Boklek #1

***
Så här gör man:

1. Ryck närmaste bok i din omgivning.
2. Slå upp sidan 56.
3. Leta upp den sjunde meningen på den sidan.
4. Posta meningen i din blogg tillsammans med dessa instruktioner.
5. Lägg gärna till bokens titel och författare.

”Nästa gång jag tittade upp satt hon på sin favoritstol,
med klossarna utstjälpta framför sig.”

Rävungen, av Torey Hayden

*** 

Best of Noel & Melwin V

***
Fler Noel & Melwin-pärlor!
// Leni


Melwin gillar Pippi Långstrump. Han vill också ha en häst som husdjur.
Linus (skrattar): Men vi har ju ingen veranda att ha den på.
Melwin (lite sur): Fammo har veranda. Hästen kan bo där och vi åker och hälsar på!
Noel: Linus, alltså… du är lite ägd!

***

Någon i släkten pratar om att någon ”eldar för kråkorna”.
Melwin har en tendens att tolka saker lite bokstavligt.
Den lille djurvännen säger bestämt:
”Man ska elda för kåkorna, annars dom fryser om tassarna!”


***

6-årig flicka på Noels & Melwins dagis: Det blir ingen snö till jul.
(Kompisarna ser ut som frågetecken)
6-årig flicka förklarar: Jo, det är på grund av global uppvärming.
(Noel & Melwin, som älskar snö, blir blixtförbannade.)
Melwin: Vi ska visst ha snö!
Noel: Just det! DU kan va’ global uppvärming!


***

En liten dagisfoto-anekdot från tvillingarnas dagis. 
(Noel & Melwin var då 3 ½ år.)
Fotografen: Och så ler vi.
Melwin: Nä! Melwin inte glad idag!
Fotografen: Men liiiite kan du väl le?
Melwin: Näää! Det vill jag inte.
Fotografen: Men har du inte sett den fina pippin här på kameran? (pekar på en liten leksaksfågel uppe på kameran) Den är väl rolig.
Noel: Meh...! Fåglar kan inte ta kort!

***
***