*
California, December 1993
"Vad var det du ville nu då?"
Audrey Logans hjärta sjönk av besvikelse när hon hörde hans tonfall - lätt uttråkat. Återseendet var inte alls så romantiskt och rosenskimrande som hon drömt om.
"Jag tänkte att du vill se henne." sa Audrey och sköt fram barnvagnen en bit.
Hon försökte låta peppad och glad.
Lance lämnade sin loja, coola pose vid bryggan och gick henne till mötes.
"Jaha?" sa han.
"Ska du inte säga hej till vår dotter. Hon heter Maxine, och blir snart tre månader. Visst är hon söt?"
Lance viftade avvärjande med ena handen, som för att säga att Audrey skulle sluta svamla.
"Ursäkta...? Vår dotter?"
Han fnyste och började hånskrocka.
"Det där är inte min. Jag har ingen unge."
"Men..." började Audrey.
Lance blängde på henne och babyflickan.
"Hur fan kan du tro att det är min? Håller du inte reda på vilka du knullar med, Audrey?"
Han hånskrockade ännu elakare och började gå upp mot vägen.
När han gått en bit vände han sig om och såg på Audrey, som nu stod kvar på strandens stenar och snyftade med babyflickan i famnen.
Men en suck gick han tillbaka.
"Få se på ungen då?"
Han tog försiktigt babyn från Audrey och tittade på henne en stund.
Audrey sken upp. Hennes hjärta bultade förhoppningsfullt.
"Visst är hon söt, lilla Maxine?"
Lance lade ner baby Maxine i vagnen och började gå igen.
"Hon är inte min. Och även om jag skulle råkat vara din spermadonator skulle jag inte vilja ha en unge. Stör inte mig mer med dina små triviala problem nu, Audrey. Jag har ett riktigt liv - utan såna där småskitar som bara stör."
Baby Maxine gav ifrån sig ett arg grymtande och började gråta ilsket.
"Dra åt helvete, Lance!" skrek Audrey och lyfte upp Maxine i sin famn igen.
Maxine grät ännu högre och argare nu, som om hon ville ge sin mamma medhåll.
"Såja Maxie..." vyssjade Audrey i barnets lilla öra. "Vi klarar oss bra utan kräk som han, eller hur? Honom vill du ändå inte ha som pappa."
Maxines gråt lät nu som ett bestämt och utdraget Nääää!
"Du förtjänar en pappa som fattar hur söt och underbar du är." snyftade Audrey.
Maxine sög på tummen och tittade på Audrey. De stora blå ögonen var klara och fokuserade, som om den lilla förstod vartenda ord.
När Audrey hade lugnat sig en stund senare stoppade hon ner sin lilla telning i barnvagnen och gick in mot staden.
Överallt kändes julstämningen av och den vackra julmusiken gjorde Audrey lugn. Lilla Maxine sov nu skönt och snuttade ljudligt på sin napp.
Just som hon stod och funderade på om hon skulle gå till något trevligt matställe eller inte märkte hon att en söt, blond kille kom fram till henne och barnvagnen.
"Jason!" utbrast Audrey.
Jason log soligt.
"Hej Audrey! Det var längesen." sa han och gav henne en varm kram.
De hade inte setts på flera månader och Audrey var nu väldigt glad över att se honom. Jason var en av de finaste och snällaste killar hon kände.
Jason kikade ner i barnvagnen.
"Jäklar vilken sötis! Tjej eller kille?"
"Tjej." svarade Audrey. "Hon heter Maxine."
Då slog Maxine upp ögonen och blickade upp mot Jason. Hon spottade ut nappen och log mot honom. Det stora baby-leendet fick Jasons hjärta att smälta.
"Hej liten! Vilken charmör man kan vara då! Hon är supersöt och vilka ögon...!"
Maxine jollrade glatt.
"Du får ta upp henne om du vill." sa Audrey.
Jason tog försiktigt upp den lilla.
"Den som är farsa till dig måste vara den lyckligaste killen i världen."
Då började Audrey gråta.
"Oh shit... sa jag nåt korkat nu...?" sa Jason förskräckt.
Audrey skakade på huvudet.
"Det är bara det att... att jag inte vet vem som är far till Maxie... Jag trodde det var Lance, men han dumpade oss precis."
Jason såg nästan arg ut.
"Lance är en egoistisk jäkla idiot. Du ska vara glad att han inte är farsa till din fina lilla unge." sa han och gav Audrey en lång kram.
Lilla Maxine tycktes trivas bra i Jasons famn. Babyflickan lade huvudet i hans halsgrop, stoppade tummen i munnen och somnade.
Audrey småskrattade.
"Ska jag ta henne?"
Jason log.
"Nej, det behövs inte. Jag kan bära henne ett tag. Och så kanske jag kan få bjuda dig på en bit mat?"
Audrey nickade.
"Du är fin du. Jag är så glad att jag träffade på dig idag."
"Jag med." sa Jason.
Han lade armen om Audrey och kysste henne på kinden.
California, December 1993
"Vad var det du ville nu då?"
Audrey Logans hjärta sjönk av besvikelse när hon hörde hans tonfall - lätt uttråkat. Återseendet var inte alls så romantiskt och rosenskimrande som hon drömt om.
"Jag tänkte att du vill se henne." sa Audrey och sköt fram barnvagnen en bit.
Hon försökte låta peppad och glad.
Lance lämnade sin loja, coola pose vid bryggan och gick henne till mötes.
"Jaha?" sa han.
"Ska du inte säga hej till vår dotter. Hon heter Maxine, och blir snart tre månader. Visst är hon söt?"
Lance viftade avvärjande med ena handen, som för att säga att Audrey skulle sluta svamla.
"Ursäkta...? Vår dotter?"
Han fnyste och började hånskrocka.
"Det där är inte min. Jag har ingen unge."
"Men..." började Audrey.
Lance blängde på henne och babyflickan.
"Hur fan kan du tro att det är min? Håller du inte reda på vilka du knullar med, Audrey?"
Han hånskrockade ännu elakare och började gå upp mot vägen.
När han gått en bit vände han sig om och såg på Audrey, som nu stod kvar på strandens stenar och snyftade med babyflickan i famnen.
Men en suck gick han tillbaka.
"Få se på ungen då?"
Han tog försiktigt babyn från Audrey och tittade på henne en stund.
Audrey sken upp. Hennes hjärta bultade förhoppningsfullt.
"Visst är hon söt, lilla Maxine?"
Lance lade ner baby Maxine i vagnen och började gå igen.
"Hon är inte min. Och även om jag skulle råkat vara din spermadonator skulle jag inte vilja ha en unge. Stör inte mig mer med dina små triviala problem nu, Audrey. Jag har ett riktigt liv - utan såna där småskitar som bara stör."
Baby Maxine gav ifrån sig ett arg grymtande och började gråta ilsket.
"Dra åt helvete, Lance!" skrek Audrey och lyfte upp Maxine i sin famn igen.
Maxine grät ännu högre och argare nu, som om hon ville ge sin mamma medhåll.
"Såja Maxie..." vyssjade Audrey i barnets lilla öra. "Vi klarar oss bra utan kräk som han, eller hur? Honom vill du ändå inte ha som pappa."
Maxines gråt lät nu som ett bestämt och utdraget Nääää!
"Du förtjänar en pappa som fattar hur söt och underbar du är." snyftade Audrey.
Maxine sög på tummen och tittade på Audrey. De stora blå ögonen var klara och fokuserade, som om den lilla förstod vartenda ord.
När Audrey hade lugnat sig en stund senare stoppade hon ner sin lilla telning i barnvagnen och gick in mot staden.
Överallt kändes julstämningen av och den vackra julmusiken gjorde Audrey lugn. Lilla Maxine sov nu skönt och snuttade ljudligt på sin napp.
Just som hon stod och funderade på om hon skulle gå till något trevligt matställe eller inte märkte hon att en söt, blond kille kom fram till henne och barnvagnen.
"Jason!" utbrast Audrey.
Jason log soligt.
"Hej Audrey! Det var längesen." sa han och gav henne en varm kram.
De hade inte setts på flera månader och Audrey var nu väldigt glad över att se honom. Jason var en av de finaste och snällaste killar hon kände.
Jason kikade ner i barnvagnen.
"Jäklar vilken sötis! Tjej eller kille?"
"Tjej." svarade Audrey. "Hon heter Maxine."
Då slog Maxine upp ögonen och blickade upp mot Jason. Hon spottade ut nappen och log mot honom. Det stora baby-leendet fick Jasons hjärta att smälta.
"Hej liten! Vilken charmör man kan vara då! Hon är supersöt och vilka ögon...!"
Maxine jollrade glatt.
"Du får ta upp henne om du vill." sa Audrey.
Jason tog försiktigt upp den lilla.
"Den som är farsa till dig måste vara den lyckligaste killen i världen."
Då började Audrey gråta.
"Oh shit... sa jag nåt korkat nu...?" sa Jason förskräckt.
Audrey skakade på huvudet.
"Det är bara det att... att jag inte vet vem som är far till Maxie... Jag trodde det var Lance, men han dumpade oss precis."
Jason såg nästan arg ut.
"Lance är en egoistisk jäkla idiot. Du ska vara glad att han inte är farsa till din fina lilla unge." sa han och gav Audrey en lång kram.
Lilla Maxine tycktes trivas bra i Jasons famn. Babyflickan lade huvudet i hans halsgrop, stoppade tummen i munnen och somnade.
Audrey småskrattade.
"Ska jag ta henne?"
Jason log.
"Nej, det behövs inte. Jag kan bära henne ett tag. Och så kanske jag kan få bjuda dig på en bit mat?"
Audrey nickade.
"Du är fin du. Jag är så glad att jag träffade på dig idag."
"Jag med." sa Jason.
Han lade armen om Audrey och kysste henne på kinden.
 |
| http://www.flickr.com/photos/jem2452/11257998115/sizes/z/in/photostream/ |
2 kommentarer:
Bra!
Tack så mycket! ♡
Skicka en kommentar