*
Happy Birthday
*
Tessa!
**
Tessa!
*
tisdag, december 17, 2013
fredag, december 13, 2013
onsdag, juni 19, 2013
onsdag, juni 05, 2013
Mirakel-flickan
Tack fina Anitha för inspirationen!
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)
“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska.
Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen.
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt.
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta.
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…”
Han skakade på huvudet och log mot mig.
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”
Jag tog ett steg tillbaka.
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag.
Mannen nickade.
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.”
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel.
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”
Aidan mjukt log och tillade:
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...”
Jag började gråta.
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!”
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade:
”Flickan här är ett mirakel!”
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.
Utan din “börja” hade denna text aldrig fötts! :)
“Vatten… jag måste få vatten”, viskade mannen, och sträckte fram handen mot min flaska.
Jag nickade och höll fram den nya, oöppnade plastflaskan mot den stackars hemlösa mannen.
”Gud välsigne dig.” sa han tacksamt.
För ett kort ögonblick när han tog flaskan råkade jag nudda hans hud och han ryckte till sig handen, som om han kände smärta.
”Åh, förlåt mig, det var inte meningen att göra er illa…” mumlade jag generat. ”Statisk elektricitet…”
Han skakade på huvudet och log mot mig.
”Nej lilla vän. Jag känner ingen smärta längre.” sa han och gned prövande sin handled. ”Du har botat mig. Du är magisk, flicka lilla!”
Jag tog ett steg tillbaka.
”Nej, jag är inte magisk…” nästan viskade jag.
Mannen nickade.
”Jo, minsann. Du är ett mirakel.”
Aidan, min bästa kompis, lade en hand på min axel.
“Du är nog lite magisk, Selena.” sa han med sin milda röst. “Tänk på allt som har hänt den senaste tiden: Jesus-statyn i kyrkan som började blöda strax innan du fick stigmata - och så den där ganska döda rosen som började att blomma igen när du höll i den…”
Aidan mjukt log och tillade:
”Om inte det är magi, så vet jag inte vad som är det...”
Jag började gråta.
”Allt är så konstigt… Jag fattar ingenting…!”
Den hemlösa mannen reste sig på darriga ben, pekade på mig och utropade:
”Flickan här är ett mirakel!”
Folk såg nu nyfiket på oss och jag skyndade mig därifrån.
tisdag, maj 07, 2013
Haiku: Footprints In the Snow
*
Footprints in the snow
A haunted boy all alone
Silence fills the night
 |
| © Dakota Quinn Diamond |
måndag, maj 06, 2013
fredag, maj 03, 2013
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 5
*
Alex harklade sig nervöst.
“Eh… jag ska nog gå hem nu. Curfew, du vet. Jag är redan ute senare än vad som är tillåtet… och snuten här i stan är ju ganska sträng med sin dumma regel.” suckade han.
Om han hade varit ute med Holly, eller någon annan tjejkompis, hade han nog struntat i utegångsförbud-regeln, men nu ville han bara komma bort från Cheryl, innan hon blev ännu mer “klängig”.
“Jag vill inte låta som en löjlig småunge eller så nu…” fortsatte Alex. “men jag är ju fosterbarn hos en familj i Sun City - och då är det bäst att hålla sig borta från trubbel. Både min mamma och mina fosterföräldrar kan förlora mig om de sociala myndigheterna får för sig att de inte kan hålla koll på mig…”
Cheryl tog Alex hand och kramade den.
“Du behöver inte förklara dig för mig, sötis. Jag känner mycket väl till curfew-grejen. Och du är ingen löjlig småunge! Jag tycker det är bra att du inte bryter regler.”
Alex log.
“Bra att du förstår.”
Cheryl besvarade leendet.
“Du är en jättefin kille Alex. Ordentlig, men samtidigt så cool. Du är mycket speciell - på ett bra sätt alltså.”
Alex harklade sig nervöst.
“Eh… jag ska nog gå hem nu. Curfew, du vet. Jag är redan ute senare än vad som är tillåtet… och snuten här i stan är ju ganska sträng med sin dumma regel.” suckade han.
Om han hade varit ute med Holly, eller någon annan tjejkompis, hade han nog struntat i utegångsförbud-regeln, men nu ville han bara komma bort från Cheryl, innan hon blev ännu mer “klängig”.
“Jag vill inte låta som en löjlig småunge eller så nu…” fortsatte Alex. “men jag är ju fosterbarn hos en familj i Sun City - och då är det bäst att hålla sig borta från trubbel. Både min mamma och mina fosterföräldrar kan förlora mig om de sociala myndigheterna får för sig att de inte kan hålla koll på mig…”
Cheryl tog Alex hand och kramade den.
“Du behöver inte förklara dig för mig, sötis. Jag känner mycket väl till curfew-grejen. Och du är ingen löjlig småunge! Jag tycker det är bra att du inte bryter regler.”
Alex log.
“Bra att du förstår.”
Cheryl besvarade leendet.
“Du är en jättefin kille Alex. Ordentlig, men samtidigt så cool. Du är mycket speciell - på ett bra sätt alltså.”
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 4
*
Han väcktes ut sina tankar när Cheryl lindade armarna om hans midja.
“Hallå där, lilla drömmare… vad tänker du på?” frågade hon och gav honom en fjäderlätt puss i nacken.
Alex mumlade att han inte tänkte på något speciellt och slingrade sig ur hennes famn.
Cheryl lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
“Gör det ont?”
“I såren? Nej då, inte längre.” svarade Alex och log.
Han satte sig ner i den mjuka ljusa sanden och såg ut över det kvällsmörka havet.
Cheryl stod och iakttog honom en stund, innan hon också slog sig ner i sanden.
“Det är vackert här här i kväll.”
Alex vände sig mot henne, log och nickade instämmande.
“Mmmm… jag gillar verkligen havet.” sa han. “Skulle inte kunna tänka mig att bo långt bort från det.”
Cheryl log kärleksfullt mot honom och drog fingrarna genom hans hår och smekte det.
Alex kände sig inte helt bekväm.
Hans blyghet inför tjejer brukade aldrig störa honom så värst mycket annars, åtminstone inte när han umgicks med sina bästa tjejkompisar, men den störde honom nu.
Cheryl ville liksom för mycket och när som helst kunde hon börja gå ännu längre.
Bäst att vara vaksam… tänkte Alex. Och en aning defensiv.
Knappt hade han tänkt klart tanken förrän Cheryl drog honom intill sig och förde hans ansikte nära sitt.
Just innan kyssen nådde Alex läppar tog han sig kvickt upp på fötter och skrattade.
Ett litet generat fniss (ett typiskt “Alex-skratt”, enligt hans bästa vän Holly).
Han väcktes ut sina tankar när Cheryl lindade armarna om hans midja.
“Hallå där, lilla drömmare… vad tänker du på?” frågade hon och gav honom en fjäderlätt puss i nacken.
Alex mumlade att han inte tänkte på något speciellt och slingrade sig ur hennes famn.
Cheryl lade huvudet på sned och såg medlidsamt på honom.
“Gör det ont?”
“I såren? Nej då, inte längre.” svarade Alex och log.
Han satte sig ner i den mjuka ljusa sanden och såg ut över det kvällsmörka havet.
Cheryl stod och iakttog honom en stund, innan hon också slog sig ner i sanden.
“Det är vackert här här i kväll.”
Alex vände sig mot henne, log och nickade instämmande.
“Mmmm… jag gillar verkligen havet.” sa han. “Skulle inte kunna tänka mig att bo långt bort från det.”
Cheryl log kärleksfullt mot honom och drog fingrarna genom hans hår och smekte det.
Alex kände sig inte helt bekväm.
Hans blyghet inför tjejer brukade aldrig störa honom så värst mycket annars, åtminstone inte när han umgicks med sina bästa tjejkompisar, men den störde honom nu.
Cheryl ville liksom för mycket och när som helst kunde hon börja gå ännu längre.
Bäst att vara vaksam… tänkte Alex. Och en aning defensiv.
Knappt hade han tänkt klart tanken förrän Cheryl drog honom intill sig och förde hans ansikte nära sitt.
Just innan kyssen nådde Alex läppar tog han sig kvickt upp på fötter och skrattade.
Ett litet generat fniss (ett typiskt “Alex-skratt”, enligt hans bästa vän Holly).
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 3
*
Cheryl studerade Alex bandage.
“Hur skadade du dig?”
“Det var en olycka.” sa Alex i ett lättsamt tonfall, som om det inte var något särskilt alls att tala om. “Jag råkade köra handen genom en glasruta. Jäklarns klantigt faktiskt.”
Helt sant var detta inte.
Han hade visserligen kört handen genom en glasruta, men det var inget han bara “råkat” göra - det hade hänt i ett anfall av vredesmod när hans styvfar jävlades med honom.
Skadan på handleden var en historia för sig. Men Alex hade ingen lust att berätta om rakbladet som tillfälligt hade dämpat hans ångest den där kvällen uppe i badrummet.
Kvällen innan rättegången…
Det alltför färska minnet sköljde nu över honom som en obehagligt kall dusch. Och Alex började känna sig lite yr.
Minnesbilderna var lika tydliga som en film.
Rubinröda droppar på badkarets vita emalj.
Mörk vätska som färgade vattnet ljusrött.
Familjens skräck och oro när de upptäckte vad han gjort med sin underarm.
Alex blundade och ryste till när han försökte skaka av sig de mörka bilderna som han helst ville glömma.
Cheryl studerade Alex bandage.
“Hur skadade du dig?”
“Det var en olycka.” sa Alex i ett lättsamt tonfall, som om det inte var något särskilt alls att tala om. “Jag råkade köra handen genom en glasruta. Jäklarns klantigt faktiskt.”
Helt sant var detta inte.
Han hade visserligen kört handen genom en glasruta, men det var inget han bara “råkat” göra - det hade hänt i ett anfall av vredesmod när hans styvfar jävlades med honom.
Skadan på handleden var en historia för sig. Men Alex hade ingen lust att berätta om rakbladet som tillfälligt hade dämpat hans ångest den där kvällen uppe i badrummet.
Kvällen innan rättegången…
Det alltför färska minnet sköljde nu över honom som en obehagligt kall dusch. Och Alex började känna sig lite yr.
Minnesbilderna var lika tydliga som en film.
Rubinröda droppar på badkarets vita emalj.
Mörk vätska som färgade vattnet ljusrött.
Familjens skräck och oro när de upptäckte vad han gjort med sin underarm.
Alex blundade och ryste till när han försökte skaka av sig de mörka bilderna som han helst ville glömma.
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 2
*
Plötsligt fick Cheryl en ivrig glimt i ögonen.
“Nu gör vi nåt roligt och galet. Vi badar näck!”
Alex skrattade blygt och hoppades att han inte rodnade.
“Tror inte det…” sa han.
“Jo, kom igen, det är härligt!” envisades Cheryl. “Man känner sig fri.”
Hon drog lätt i Alex T-shirt och stoppade in sina händer under tyget, som för att hjälpa honom att ta av sig tröjan. Hennes fingrar nuddade hans hud för några sekunder.
Alex andning flämtade lätt och han kände hur kinderna och öronen började hetta - en varningssignal för att han nu var mycket generad.
Han drog sig snabbt undan från den frisinnade tjejen.
“Kom igen nu sötnos…” skrattade Cheryl och närmade sig honom igen. “Klä av dig och ta en simtur med mig.”
Alex log och skakade på huvudet.
“Varför inte? Får du inte bada när det är mörkt ute eller…?” småretades Cheryl.
Alex skrattade.
“Jodå, men jag får inte blöta ner det här…”
Han pekade menande på tubbandaget som täckte vänstra handen och handleden.
“Stygnen gillar inte vatten, vet du.”
Att han ändå hade badat ett par gånger, både i havet och i skolans simbassäng hemma i Sun City, behövde ju inte Cheryl få veta.
Alex var plågsamt medveten om att han hade en tendens att känna sig väldigt blyg tillsammans med tjejer och obekväm i intimt laddade situationer som denna, så han var glad att han nu hade sina stygn att skylla på - för han ville absolut inte ta ett nakenbad.
Plötsligt fick Cheryl en ivrig glimt i ögonen.
“Nu gör vi nåt roligt och galet. Vi badar näck!”
Alex skrattade blygt och hoppades att han inte rodnade.
“Tror inte det…” sa han.
“Jo, kom igen, det är härligt!” envisades Cheryl. “Man känner sig fri.”
Hon drog lätt i Alex T-shirt och stoppade in sina händer under tyget, som för att hjälpa honom att ta av sig tröjan. Hennes fingrar nuddade hans hud för några sekunder.
Alex andning flämtade lätt och han kände hur kinderna och öronen började hetta - en varningssignal för att han nu var mycket generad.
Han drog sig snabbt undan från den frisinnade tjejen.
“Kom igen nu sötnos…” skrattade Cheryl och närmade sig honom igen. “Klä av dig och ta en simtur med mig.”
Alex log och skakade på huvudet.
“Varför inte? Får du inte bada när det är mörkt ute eller…?” småretades Cheryl.
Alex skrattade.
“Jodå, men jag får inte blöta ner det här…”
Han pekade menande på tubbandaget som täckte vänstra handen och handleden.
“Stygnen gillar inte vatten, vet du.”
Att han ändå hade badat ett par gånger, både i havet och i skolans simbassäng hemma i Sun City, behövde ju inte Cheryl få veta.
Alex var plågsamt medveten om att han hade en tendens att känna sig väldigt blyg tillsammans med tjejer och obekväm i intimt laddade situationer som denna, så han var glad att han nu hade sina stygn att skylla på - för han ville absolut inte ta ett nakenbad.
Skrivpuff - 3 maj 2013 - del 1
Beröring
Utdrag ur mitt bokprojekt ”Paradise”
Paradise, California. Våren 2011
Alex och Cheryl stod längst ut på den gamla piren vid Paradise Beach.
Cheryl var en ganska vild tjej - och hon bar ironiskt nog det passande efternamnet Wilde.
Det gick en del rykten om henne i staden. Enligt somliga var hon gränslös, rebellisk och promiskuös.
“Hon knullar allt som rör sig.” brukade killarna säga.
Men de hade inga betänkligheter när det gällde att komma innanför byxorna på henne.
Alex däremot hade inga sådana intressen alls och ibland blev han retad på grund av det.
Killar i skolan kunde säga idiotiska saker som:
“Alex vet nog inte ens hur man gör när man knullar.”
Eller:
“Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge.”
Nej, det var sannerligen inte alltid lätt att som 17 ½-årig kille vara mindre, tanigare och senare utvecklad än alla andra killar han kände.
Men Mia, en av Alex tjejkompisar, brukade trösta honom genom att säga:
“Du är mycket sötare och finare än dom där idioterna. Och till skillnad från vissa andra respekterar du tjejer. Ändra aldrig på dig, Alex.”
När Alex och Cheryl gick ner mot vattnet mötte de ett gäng killar som retsamt busvisslade åt dem.
“Håll i kalsongerna nu Alex…” skrockade en av killarna. “man vet aldrig var Cheryl har varit.”
Alex himlade sig och skakade på huvudet åt “tuffingarna”. Ryktesspridning var något som han var stark motståndare till, han avskydde när folk snackade skit.
Cheryl var trevlig, glad och rolig att prata med - och hon var inte alls så ytlig och blåst som folk påstod.
“Jag vet vad folk här i stan säger om mig.” sa Cheryl. “Men dom överdriver en hel del.”
Alex nickade. “Det visste jag.”
“Jag kanske är lite frisinnad och lite för liberal…” fortsatte Cheryl. “och då uppstår lätt sånt där skitsnack.”
Alex suckade.
“Ja… men folk är puckon.”
Cheryl log ännu mer och rufsade om i hans hår.
“Du är fin du Alex.” sa hon ömt.
Utdrag ur mitt bokprojekt ”Paradise”
Paradise, California. Våren 2011
Alex och Cheryl stod längst ut på den gamla piren vid Paradise Beach.
Cheryl var en ganska vild tjej - och hon bar ironiskt nog det passande efternamnet Wilde.
Det gick en del rykten om henne i staden. Enligt somliga var hon gränslös, rebellisk och promiskuös.
“Hon knullar allt som rör sig.” brukade killarna säga.
Men de hade inga betänkligheter när det gällde att komma innanför byxorna på henne.
Alex däremot hade inga sådana intressen alls och ibland blev han retad på grund av det.
Killar i skolan kunde säga idiotiska saker som:
“Alex vet nog inte ens hur man gör när man knullar.”
Eller:
“Puberteten är sånt som händer stora killar, småskitar som du brukar få vänta väldigt länge.”
Nej, det var sannerligen inte alltid lätt att som 17 ½-årig kille vara mindre, tanigare och senare utvecklad än alla andra killar han kände.
Men Mia, en av Alex tjejkompisar, brukade trösta honom genom att säga:
“Du är mycket sötare och finare än dom där idioterna. Och till skillnad från vissa andra respekterar du tjejer. Ändra aldrig på dig, Alex.”
När Alex och Cheryl gick ner mot vattnet mötte de ett gäng killar som retsamt busvisslade åt dem.
“Håll i kalsongerna nu Alex…” skrockade en av killarna. “man vet aldrig var Cheryl har varit.”
Alex himlade sig och skakade på huvudet åt “tuffingarna”. Ryktesspridning var något som han var stark motståndare till, han avskydde när folk snackade skit.
Cheryl var trevlig, glad och rolig att prata med - och hon var inte alls så ytlig och blåst som folk påstod.
“Jag vet vad folk här i stan säger om mig.” sa Cheryl. “Men dom överdriver en hel del.”
Alex nickade. “Det visste jag.”
“Jag kanske är lite frisinnad och lite för liberal…” fortsatte Cheryl. “och då uppstår lätt sånt där skitsnack.”
Alex suckade.
“Ja… men folk är puckon.”
Cheryl log ännu mer och rufsade om i hans hår.
“Du är fin du Alex.” sa hon ömt.
Sonett om en sonett
*
Att författa en sonett är inte lätt
Man måste räkna rader och rim,
så allt blir rätt.
Skriva en sonett, håller hjärnan i trim.
Låt orden få fnatt.
Man kan skriva om blommor och bin,
eller en katt i en hatt.
Dikten blir lite löjlig, men ganska fin.
I dikten hamnar orden som man samlat.
I pennan sprakar ett ivrigt glöd.
Ibland låter det mest som man svamlat.
Inspiration finns i överflöd.
Hur skall jag nu de bästa orden finna?
Jag tänker tills mitt huvud börjar spinna.
Att författa en sonett är inte lätt
Man måste räkna rader och rim,
så allt blir rätt.
Skriva en sonett, håller hjärnan i trim.
Låt orden få fnatt.
Man kan skriva om blommor och bin,
eller en katt i en hatt.
Dikten blir lite löjlig, men ganska fin.
I dikten hamnar orden som man samlat.
I pennan sprakar ett ivrigt glöd.
Ibland låter det mest som man svamlat.
Inspiration finns i överflöd.
Hur skall jag nu de bästa orden finna?
Jag tänker tills mitt huvud börjar spinna.
onsdag, maj 01, 2013
Skrivpuff - 1 maj 2013
Glädjekälla
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
California. Hösten 1999
”Audrey, du borde inte ge barnet flingor som innehåller så mycket socker.” sa Marguerite Logan och såg ogillande på flingpaketet som stod på bordet framför 6-åriga Maxine.
Lilla Maxine, som var i full färd med hälla upp Lucky Charms i sin skål med mjölk, såg upp på sin mormor.
”Men dom är goda, dom här flingorna.”
Marguerite log mot sitt barnbarn.
”Kanske det, raring, men dom är onyttiga och massor med socker gör dig hyperaktiv.”
Maxine såg fundersam ut.
”Men vet du, det finns vitaminer här också faktiskt.” sa flickungen och höll fram paketet så att mormor kunde läsa på det.
Marguerite såg inte övertygad ut, men Maxine mumsade i sin sina favoritflingor.
”Man blir glad när man äter Lucky Charms!” sa barnet glädjestrålande och dinglade glatt med fötterna under bordet.
Audrey sa mjukt åt sin lilla dotter att sitta still.
Maxine putade truligt med munnen åt tillsägningen.
”Jag sitter still. Det är mina fötter som inte sitter still, dom är glada.”
Hon kastade en blick på sin mormor.
”Och förresten: jag blir inte hyper - det är inte snällt att säga så om mig.”
Marguerite strök flickan över de mörka skruvlockarna.
”Du kan ju inte rå för att socker gör dig hyper, lilla gumman.”
Maxine skakade instämmande på huvudet.
”Nääää... det bara bor lite hyper i min kropp och ibland poppar den upp. Och vet ni, jag får nyttiga flingor hemma hos mamma Jo och pappa Martin.”
Jo och Martin var Maxines fosterföräldrar.
”Det är bra det.” log mormor.
Flickan sneglade på de två muggarna med hett kaffe som hennes mor och mormor nu sippade ur.
”Den där drycken har koffin i sig.”
Audrey log.
”Du menar koffein.” rättade hon försiktigt.
Maxine nickade.
”Ja. Koffin kan man också bli hyper av, så det så. Jag dricker inte koffin iallafall.”
Den söta lilla busungen log förnöjt.
tisdag, april 30, 2013
Skrivpuff - 30 april 2013
Framtidstro
Blue Creek High School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.
Klassen hade fått i uppgift av engelskläraren att skriva varsin dikt på temat framtidstro.
14-årige Kyle Collins läste igenom sin dikt.
I en trygg framtid finns en plats dit inte Han kan komma.
Det är en plats där inte rädsla eller oro finns.
I en trygg framtid finns inga hårda händer
som kan skada ömtålig hud eller sköra själar.
Kyle tuggade lite på blyertspennan och suckade.
Nej, så här kunde han inte skriva. Han ville ju inte avslöja för någon hur han kände för sin far. Det var ju hans största hemlighet.
Pojken knycklade ihop pappret, tog ett nytt papper och skrev om dikten.
En trygg framtid är en plats där inte
ondska, rädsla eller oro finns.
I en trygg framtid finns inga vapen
som kan skada omtålig hud eller sköra själar.
Tillsammans kan vi skapa en bättre framtidstro.
Visa medmänniskor kärlek.
Respektera och acceptera.
Kyle lade ner pennan på bänken och blickade ner på sina ord.
Nja... det var väl ingen perfekt dikt, men pojken var rätt så nöjd ändå.
Jag är ingen poet, men min dikt är väl ok ändå.
Ashlee Hayden, hans bästa vän, såg på honom och log.
”Får läsa din dikt?” frågade hon.
Kyle nickade och gav henne sitt papper.
Ashlee läste. Hennes leende blev bredare och hennes stora smaragdgröna ögon glittrade.
”Jättefin.” sa hon och gjorde tummen upp. ”You’re a poet, and you didn’t know it...!”
Tonåringarna fnissade åt uttrycket.
”Texten blev väl helt ok, antar jag.” mumlade Kyle blygt.
”Jättefin sa jag ju.” sa Ashlee bestämt.
Hon klappade sitt livs kärlek på handen.
”Vet du vad Kyle, jag önskar att världen var så fri från ondska och oacceptans som du skriver.”
”Det önskar jag också.” sa Kyle.
Blue Creek High School.
Blue Creek, Minnesota. Maj 2010.
Klassen hade fått i uppgift av engelskläraren att skriva varsin dikt på temat framtidstro.
14-årige Kyle Collins läste igenom sin dikt.
I en trygg framtid finns en plats dit inte Han kan komma.
Det är en plats där inte rädsla eller oro finns.
I en trygg framtid finns inga hårda händer
som kan skada ömtålig hud eller sköra själar.
Kyle tuggade lite på blyertspennan och suckade.
Nej, så här kunde han inte skriva. Han ville ju inte avslöja för någon hur han kände för sin far. Det var ju hans största hemlighet.
Pojken knycklade ihop pappret, tog ett nytt papper och skrev om dikten.
En trygg framtid är en plats där inte
ondska, rädsla eller oro finns.
I en trygg framtid finns inga vapen
som kan skada omtålig hud eller sköra själar.
Tillsammans kan vi skapa en bättre framtidstro.
Visa medmänniskor kärlek.
Respektera och acceptera.
Kyle lade ner pennan på bänken och blickade ner på sina ord.
Nja... det var väl ingen perfekt dikt, men pojken var rätt så nöjd ändå.
Jag är ingen poet, men min dikt är väl ok ändå.
Ashlee Hayden, hans bästa vän, såg på honom och log.
”Får läsa din dikt?” frågade hon.
Kyle nickade och gav henne sitt papper.
Ashlee läste. Hennes leende blev bredare och hennes stora smaragdgröna ögon glittrade.
”Jättefin.” sa hon och gjorde tummen upp. ”You’re a poet, and you didn’t know it...!”
Tonåringarna fnissade åt uttrycket.
”Texten blev väl helt ok, antar jag.” mumlade Kyle blygt.
”Jättefin sa jag ju.” sa Ashlee bestämt.
Hon klappade sitt livs kärlek på handen.
”Vet du vad Kyle, jag önskar att världen var så fri från ondska och oacceptans som du skriver.”
”Det önskar jag också.” sa Kyle.
måndag, april 29, 2013
Sonett om våren
*
Trädens knoppar gröna
Gör hela naturen, ja hela mänskligheten, glad
Ack, vad de är sköna
Dessa små, vårens nya blad
Efter vårens skira dräkt man trånar,
Värmen och ljuset, det vill man trolla fram, fastän det icke går
Ty vinterns hårda blåst, den bara hånar
Regn och rusk och blöta är allt vi får
I mörkret har man muttrat
När solens ljus ej genom fönstret når
I kylan har man huttrat
Känslorna är samma varje nya år!
Lilla vår, vi gillar dig
Kom ofta du, och sjung hos mig
Gör hela naturen, ja hela mänskligheten, glad
Ack, vad de är sköna
Dessa små, vårens nya blad
Efter vårens skira dräkt man trånar,
Värmen och ljuset, det vill man trolla fram, fastän det icke går
Ty vinterns hårda blåst, den bara hånar
Regn och rusk och blöta är allt vi får
I mörkret har man muttrat
När solens ljus ej genom fönstret når
I kylan har man huttrat
Känslorna är samma varje nya år!
Lilla vår, vi gillar dig
Kom ofta du, och sjung hos mig
lördag, april 27, 2013
Happy bday Maureen! April 27
*
*
Happy Birthday Maureen!
*
Love,
Mom.
Kate & David,
Rebecca, Ryan
& Sunny
oxox
**
Love,
Mom.
Kate & David,
Rebecca, Ryan
& Sunny
oxox
*
torsdag, april 25, 2013
Skrivpuff - 25 april 2013
Dyster
Om man är lite dyster
kan man dansa
tills man blir yster.
Då blir man så glad
och hjärtat vill sjunga
en serenad.
kan man dansa
tills man blir yster.
Då blir man så glad
och hjärtat vill sjunga
en serenad.
*
onsdag, april 24, 2013
Skrivpuff - 24 april 2013
Nakenhet
New York City, 2011
Arlene strök med fingertopparna över ärret som löpte längs Zachary bröstkorg. Det såg ut som en mycket illa hjärtoperation hade utförts på honom.
Arlene ryste vid tanken på att det fanns så dåliga och slarviga läkare.
”Du har aldrig berättat om det här ärret. När opererade du hjärtat?”
”Eh... jag minns inte.” sa Zachary undvikande och tittade bort.
”Zackie, älskling... en hjärtoperation kommer man väl ihåg?” log Arlene och kysste lätt sin pojkvän på kinden. ”Men du kanske inte vill prata om det?”
Nej, Zachary ville inte prata om ärret som vanställt hans överkropp.
Varje gång han såg märket mindes han det hemska som hänt i hans förflutna.
Han ville helst inte vara så hemlighetsfull mot Arlene, men vissa saker var för jobbiga att prata om.
Arlene kysste honom igen.
”Ska vi ta en promenad i solskenet, äta lite lunch i parken och glömma jobbiga minnen?” frågade hon.
Zachary log.
”Låter som en bra idé. Jag ska bara duscha först.”
När han gick mot badrummet såg Arlene efter honom.
”Vad har du varit med om för hemskheter, älskling?” sa hon tyst.
Hon suckade.
”Varför kan du inte berätta sånt för mig? Snälla du, var inte så hemlighetsfull.”
New York City, 2011
Arlene strök med fingertopparna över ärret som löpte längs Zachary bröstkorg. Det såg ut som en mycket illa hjärtoperation hade utförts på honom.
Arlene ryste vid tanken på att det fanns så dåliga och slarviga läkare.
”Du har aldrig berättat om det här ärret. När opererade du hjärtat?”
”Eh... jag minns inte.” sa Zachary undvikande och tittade bort.
”Zackie, älskling... en hjärtoperation kommer man väl ihåg?” log Arlene och kysste lätt sin pojkvän på kinden. ”Men du kanske inte vill prata om det?”
Nej, Zachary ville inte prata om ärret som vanställt hans överkropp.
Varje gång han såg märket mindes han det hemska som hänt i hans förflutna.
Han ville helst inte vara så hemlighetsfull mot Arlene, men vissa saker var för jobbiga att prata om.
Arlene kysste honom igen.
”Ska vi ta en promenad i solskenet, äta lite lunch i parken och glömma jobbiga minnen?” frågade hon.
Zachary log.
”Låter som en bra idé. Jag ska bara duscha först.”
När han gick mot badrummet såg Arlene efter honom.
”Vad har du varit med om för hemskheter, älskling?” sa hon tyst.
Hon suckade.
”Varför kan du inte berätta sånt för mig? Snälla du, var inte så hemlighetsfull.”
söndag, april 21, 2013
Skrivpuff - 21 april 2013
Pistolskott
En text ur min kommande novellsamling ”Mörkret faller”
22 November 1963
Dallas, Texas
Det var en vacker dag. Solen sken från en azurblå himmel och värmen kändes len mot flickans ansikte.
En stor blå bil, en 1961 Lincoln Continental, kom åkande nedför gatan och människorna på vardera sidan om gatan jublade och vinkade.
Mae vinkade också.
Mannen i bilens baksäte log vänligt tillbaka.
Han höjde handen, som för att vinka, när en otäck knall bröt den lugna stämningen.
Mae först inte kunde identifiera smällen. Men när hon hörde en massa fasansfyllda skrik förstod hon vad det var. Ett pistolskott, eller gevärsskott.
”Han är skjuten!” skrek Mae. ”Gör nåt!”
Hon ville rusa fram till mannen för att se om han skulle klara sig.
Adrenalinet pumpade och hela flickans kropp var beredd på att ta ett språng bort mot bilen.
Hon tog ett kliv ned från trottoaren, men en kvinna lade armen om hennes axlar.
”Nej. Stå kvar här lilla vän, det är farligt där borta förstår du.” nästan viskade hon.
Mae stannade kvar och med tårfyllda ögon såg hon och alla andra hur ännu en man blev skjuten.
”Åh herregud…!” snyftade Mae.
”Oh sweet Jesus…” utbrast den snälla kvinnan som höll en arm om hennes axlar.
Ett tredje skott small av.
Återigen träffades den vänliga, leende mannen som satt i bilens baksäte.
Och den här gången fanns det inga tvivel om att han inte klarade sig.
Gevärskulan slet sönder hans huvud.
Allt Mae nu kunde fokusera på var blodet.
Otäckt rött blod, och alla dessa förfärade skrik.
Och så mannens fru, vars vackra rosa dräkt också blodades ner.
Själv var flickan nu alltför chockad för att kunna skrika.
”Åh herregud… dom har skjutit av hans huvud…” viskade hon istället, med gråt och illamående som trängdes i halsen.
Bara ett kort ögonblick senare skulle den mörkhåriga kvinnan i rosa dräkt
yttra exakt de orden.
En text ur min kommande novellsamling ”Mörkret faller”
22 November 1963
Dallas, Texas
Det var en vacker dag. Solen sken från en azurblå himmel och värmen kändes len mot flickans ansikte.
En stor blå bil, en 1961 Lincoln Continental, kom åkande nedför gatan och människorna på vardera sidan om gatan jublade och vinkade.
Mae vinkade också.
Mannen i bilens baksäte log vänligt tillbaka.
Han höjde handen, som för att vinka, när en otäck knall bröt den lugna stämningen.
Mae först inte kunde identifiera smällen. Men när hon hörde en massa fasansfyllda skrik förstod hon vad det var. Ett pistolskott, eller gevärsskott.
”Han är skjuten!” skrek Mae. ”Gör nåt!”
Hon ville rusa fram till mannen för att se om han skulle klara sig.
Adrenalinet pumpade och hela flickans kropp var beredd på att ta ett språng bort mot bilen.
Hon tog ett kliv ned från trottoaren, men en kvinna lade armen om hennes axlar.
”Nej. Stå kvar här lilla vän, det är farligt där borta förstår du.” nästan viskade hon.
Mae stannade kvar och med tårfyllda ögon såg hon och alla andra hur ännu en man blev skjuten.
”Åh herregud…!” snyftade Mae.
”Oh sweet Jesus…” utbrast den snälla kvinnan som höll en arm om hennes axlar.
Ett tredje skott small av.
Återigen träffades den vänliga, leende mannen som satt i bilens baksäte.
Och den här gången fanns det inga tvivel om att han inte klarade sig.
Gevärskulan slet sönder hans huvud.
***
Allt Mae nu kunde fokusera på var blodet.
Otäckt rött blod, och alla dessa förfärade skrik.
Och så mannens fru, vars vackra rosa dräkt också blodades ner.
Själv var flickan nu alltför chockad för att kunna skrika.
”Åh herregud… dom har skjutit av hans huvud…” viskade hon istället, med gråt och illamående som trängdes i halsen.
Bara ett kort ögonblick senare skulle den mörkhåriga kvinnan i rosa dräkt
yttra exakt de orden.
Happy bday Maggie! April 21
*
*
Happy Birthday Maggie!
*
Love,
Maureen.
Kate & David,
Rebecca, Ryan
& Sunny
**
Love,
Maureen.
Kate & David,
Rebecca, Ryan
& Sunny
*
måndag, april 08, 2013
Grattis Ricky! 8 april 2013
*
*
Happy Birthday Ricky!
*
Love,
Mom & Dad.
Janie, Maxine, Alex, Cassie.
Uncle Freddie
**
Love,
Mom & Dad.
Janie, Maxine, Alex, Cassie.
Uncle Freddie
*
söndag, mars 31, 2013
fredag, mars 29, 2013
Grattis Kate! 29 mars
*
*
Happy Birthday Kate!
*
*
Love,
David, Rebecca, Ryan.
Mom & Dad.
Maggie, Maureen & Sunny
*
Love,
David, Rebecca, Ryan.
Mom & Dad.
Maggie, Maureen & Sunny
*
torsdag, mars 28, 2013
söndag, mars 24, 2013
söndag, mars 03, 2013
torsdag, februari 14, 2013
Grattis Linus! 14/2 2013
*
Grattis på födelsedagen, Linus!
*
Och kram på Alla Hjärtans Dag!
*
♥
*
Mamma & Pappa.
*
Leni, Noel & Melwin
*Grattis på födelsedagen, Linus!
*
Och kram på Alla Hjärtans Dag!
*
♥
*
Mamma & Pappa.
*
Leni, Noel & Melwin
lördag, februari 09, 2013
"Melodifestibal" 2013
*
Lördagsmys-rapport av Leni
"Nu är det 'Melodifestibalen'!" (Melwins ord)
Ceci och jag är barnvakt åt mina syskon i kväll och vi sitter samlade framför TV:n med godis och läsk.
Melwin och Colette är fascinerande och sjunger gärna med. Melwin har dessutom "dansiga ben", så han ställer sig upp och shakar loss lite då och då.
Vilka sötisar min lilla bror och vår lilla kusin är! :)
Men alla i familjen är inte lika fascinerade.
"Meh...! Kan vi inte se en film istället?" säger Noel, lite trumpet.
Linus och Tony sitter i Linus rum, de tittar på en annan kanal. Noel lär nog förflytta sig in till dem snart... haha!
Vad tycker Ceci & jag då?
Jodå, det är väl helt ok underhållning... Men vi sitter mest med och kollar för Melwin och Colette's skull, så de slipper sitta själva här i den stora soffan.
Ha en trevlig lördagskväll allesammans!
Kram,
Leni, Ceci, Melwin, Noel, Linus, Colette & Tony
Lördagsmys-rapport av Leni
"Nu är det 'Melodifestibalen'!" (Melwins ord)
Ceci och jag är barnvakt åt mina syskon i kväll och vi sitter samlade framför TV:n med godis och läsk.
Melwin och Colette är fascinerande och sjunger gärna med. Melwin har dessutom "dansiga ben", så han ställer sig upp och shakar loss lite då och då.
Vilka sötisar min lilla bror och vår lilla kusin är! :)
Men alla i familjen är inte lika fascinerade.
"Meh...! Kan vi inte se en film istället?" säger Noel, lite trumpet.
Linus och Tony sitter i Linus rum, de tittar på en annan kanal. Noel lär nog förflytta sig in till dem snart... haha!
Vad tycker Ceci & jag då?
Jodå, det är väl helt ok underhållning... Men vi sitter mest med och kollar för Melwin och Colette's skull, så de slipper sitta själva här i den stora soffan.
Ha en trevlig lördagskväll allesammans!
Kram,
Leni, Ceci, Melwin, Noel, Linus, Colette & Tony
fredag, februari 01, 2013
Grattis Ray! 1/2 2013
*
Happy Birthday Ray!
*
*
Love,
*
Mom, Dad & Charli.
*
Nikki, Dani & Blue.
*
Uncle Bobby & Uncle Marco
*Happy Birthday Ray!
*
*
Love,
*
Mom, Dad & Charli.
*
Nikki, Dani & Blue.
*
Uncle Bobby & Uncle Marco
söndag, januari 20, 2013
Grattis Rebecca! 20/1
*
*
Happy Birthday
*
Rebecca!
*
*
Love,
*
Mom & Dad
*
Ryan
*
Grandma & Grandpa Goldman.
*
Grandma & Grandpa McKenzie.
*
Maggie, Maureen
*
& Sunny
**
Rebecca!
*
*
Love,
*
Mom & Dad
*
Ryan
*
Grandma & Grandpa Goldman.
*
Grandma & Grandpa McKenzie.
*
Maggie, Maureen
*
& Sunny
*
torsdag, januari 10, 2013
Grattis Janie! 10 Januari 2013
*
Happy Birthday
*
Janie!
Love,
Mom & Dad.
Maxine, Alex, Ricky
& Cassie
**
Janie!
Love,
Mom & Dad.
Maxine, Alex, Ricky
& Cassie
tisdag, januari 01, 2013
Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 3
*
Då hörde vi en bil tuta.
Det var ett glatt tutande.
En svart bil stannade utanför huset. Dörren till förarsätet öppnades och en man klev ur.
”Är det nån som vill flytta härifrån idag?” sa den mörkhårige mannen som nu kom emot oss.
”Pappa!” tjöt Dani och jag unisont.
Vi rusade emot honom och kastade oss i hans famn.
”Dubbeltrubbel.” skrattade pappa. Han lyfte upp oss båda två, trots att vi inte direkt var några småungar längre, och kramade oss. ”Som jag har saknat er!”
När vi lämnade kvarteret (som vi aldrig skulle behöva återvända till) jublade Dani och jag.
Äntligen var vi fria!
Dani stack ut huvudet genom rutan och sträckte upp långfingret mot alla idiotiska ungar som hade varit så taskiga mot oss.
”Farväl era babian-arslen!” ropade hon.
Jag skrattade högt.
”Dani Danelli...” sa pappa. ”det där är inte ett beteende som anstår en dam.”
Men vi visste att han bara skojade.
Pappa kände till att de där ungarna var idioter som förtjänade ett uppsträckt långfinger.
Då hörde vi en bil tuta.
Det var ett glatt tutande.
En svart bil stannade utanför huset. Dörren till förarsätet öppnades och en man klev ur.
”Är det nån som vill flytta härifrån idag?” sa den mörkhårige mannen som nu kom emot oss.
”Pappa!” tjöt Dani och jag unisont.
Vi rusade emot honom och kastade oss i hans famn.
”Dubbeltrubbel.” skrattade pappa. Han lyfte upp oss båda två, trots att vi inte direkt var några småungar längre, och kramade oss. ”Som jag har saknat er!”
När vi lämnade kvarteret (som vi aldrig skulle behöva återvända till) jublade Dani och jag.
Äntligen var vi fria!
Dani stack ut huvudet genom rutan och sträckte upp långfingret mot alla idiotiska ungar som hade varit så taskiga mot oss.
”Farväl era babian-arslen!” ropade hon.
Jag skrattade högt.
”Dani Danelli...” sa pappa. ”det där är inte ett beteende som anstår en dam.”
Men vi visste att han bara skojade.
Pappa kände till att de där ungarna var idioter som förtjänade ett uppsträckt långfinger.
Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 2
*
Danis röda jelly shoes trummade mot verandatrappan igen, irriterat den här gången. Hon suckade.
Pappa var försenad, med över en halvtimme.
Jag fick svårt att andas och panikkänslorna rann över mig.
Pappa skulle inte komma.
”Lugn Blue.” sa Dani och klappade min hand. ”Det är säkert massor med trafik inne i stan - du vet ju hur det kan vara.”
Men jag var helt övertygad att något hade hänt pappa... och nu skulle vi få stanna här hos fosterfamiljen.
Ångesten kramade om mitt hjärta.
Jag slog händerna för öronen för att det elaka bruset i mitt huvud skulle tystna.
Ljudet av tvärbromsande gummidäck mot asfalt hördes och vi tittade upp.
Åh toppen... grannskapets äldre ungar hade kommit för att glo på oss.
Vi kände oss som apor på zoo.
”Håller din brorsa på att få psykbryt igen, Danelli?” frågade en av tjejerna.
Hennes vänner skrattade.
”Täpp igen truten.” morrade Dani.
Retstickan fortsatte:
”Längtar du tillbaka till ’Gökboet’, Blue?”
På något sätt hade vår fosterfamiljs grannar fått reda på att jag brukade bo på en institution.
”Vi kanske ska ringa männen i de vita rockarna...?” sa en av killarna.
”Håll käften!” skrek Dani. ”Du talar inte om min bror på det sättet...!”
Hon gick sakta ned till trottoaren. Hennes nävar var knutna.
Syrran gjorde sig redo för strid.
Danis röda jelly shoes trummade mot verandatrappan igen, irriterat den här gången. Hon suckade.
Pappa var försenad, med över en halvtimme.
Jag fick svårt att andas och panikkänslorna rann över mig.
Pappa skulle inte komma.
”Lugn Blue.” sa Dani och klappade min hand. ”Det är säkert massor med trafik inne i stan - du vet ju hur det kan vara.”
Men jag var helt övertygad att något hade hänt pappa... och nu skulle vi få stanna här hos fosterfamiljen.
Ångesten kramade om mitt hjärta.
Jag slog händerna för öronen för att det elaka bruset i mitt huvud skulle tystna.
Ljudet av tvärbromsande gummidäck mot asfalt hördes och vi tittade upp.
Åh toppen... grannskapets äldre ungar hade kommit för att glo på oss.
Vi kände oss som apor på zoo.
”Håller din brorsa på att få psykbryt igen, Danelli?” frågade en av tjejerna.
Hennes vänner skrattade.
”Täpp igen truten.” morrade Dani.
Retstickan fortsatte:
”Längtar du tillbaka till ’Gökboet’, Blue?”
På något sätt hade vår fosterfamiljs grannar fått reda på att jag brukade bo på en institution.
”Vi kanske ska ringa männen i de vita rockarna...?” sa en av killarna.
”Håll käften!” skrek Dani. ”Du talar inte om min bror på det sättet...!”
Hon gick sakta ned till trottoaren. Hennes nävar var knutna.
Syrran gjorde sig redo för strid.
Skrivpuff - 1 januari 2013 - del 1
Skriv om ett par röda skor.
New York. Juli.
Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.
Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.
De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.
Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.
New York. Juli.
Min tvillingsyster hade på sig jelly shoes, ni vet sådana där sandaler av PVC-plast, den där soliga sommardagen. Sandalerna var röda.
Jag vet inte varför jag minns just Danis skor så tydligt... Kanske för att min syster nästan aldrig bar något särskilt ”tjejigt” klädesplagg. Eller så minns jag skorna för att de var fina. Söta. Och för att de matchade min systers glada, varma sätt.
Dani och jag hade bott i fosterhem ett tag och nu satt vi högst upp i trappan till fosterföräldrarnas hus och väntade på att pappa skulle komma och hämta oss.
Syrran och jag var så glada och ivriga över att få komma härifrån.
Nu var det slut med människor som tog hand om oss bara för att de fick pengar för det, slut på retsamma glåpord från grannskapets ungar.
Pappa skulle ta med oss till huset vid stranden och där skulle vi fira 4th of July.
Åh vad vi längtade dit! Snart skulle vi få leka med våra kusiner och hitta på bus för de vuxna.
De röda plastsandalerna trummade mot verandatrappans trä, som om min systers fötter utförde en liten steppdans. Hon log.
Jag pillade på tygplåstret som satt på mitt knä, plåstret som irriterade mig på alla sätt.
Jag hade ju sagt till vår fostermamma att jag inte ville ha plåster, för de var svåra att dra bort och lämnade efter sig fula kletiga märken.
Men jag hade fått ett i alla fall - fastän det bara var ett dumt skrubbsår.
”Såret kan bli infekterat förstår du Blue, det kommer in så mycket smuts och bakterier utan plåster.” hade vår fostermamma sagt.
Suck.
Men hon hade inget att säga till om längre, så jag drog bort plåstret. Det var inte det lättaste. Jag grimaserade av smärta, det ömmade i skinnet.
Jag vek ihop plåstret, sedan såg jag mig om efter ett ställe att slänga eländet på.
”Släng det där borta.” föreslog syrran och pekade med tummen mot en av de stora blomkrukorna som stod på varsin sida om ytterdörren.
Jag fnissade.
”Slänga plåster i en blomkruka...? Så kan jag väl inte göra...”
”Men jag kan.” sa Dani bestämt.
Hon gick fram till blomkrukan gömde mitt plåster i jorden.
Sedan såg vi på varandra och skrattade åt påhittet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)