Skrivpuff - 12 April 2017 - del 2

*
"Jo… jag… försöker i alla fall skriva en liten dikt…" mumlade Colette.
Damens ögon blev smala som springor.
"Vad säger du, barn? Kom hit, lilla du, så får jag höra dig ordentligt."
Hon vinkade till sig Colette.
"… så får jag höra dig ordentligt …" 
ekade det i Colettes huvud och hon påmindes om vargen i sagan om Rödluvan.
"Vilka stora öron du har mormor…"
Flickan ryste av obehag.
Men sedan blev hon arg på sig själv. Varför skulle hon bli så rädd hela tiden…? Så dumt.
Den gula damen verkade inte som världens trevligaste precis, men inte skulle hon äta upp någon. Tanken var ju befängd!

Som om anteckningsboken förvandlats till en skyddande sköld stegade den lilla flickan kavat fram till kvinnan. 
Och så tydligt hon orkade förklarade hon att hon skrev dikter, mest om sådant hon såg och upplevde.
Gula damen sträckte ut en rynkig arm.
"Nå, får jag läsa vad du har skrivit idag då?"
Colette tvekade och tryckte anteckningsboken hårdare intill sig.
"Jag vet inte… den är inte riktigt klar än."
"Nä nä," sa gula damen. "men du kanske vill ha litterära råd."
Inte från dig… tänkte Colette.
Högt sa hon ingenting.
Jag känner mig hemsk, men jag gillar inte den här tanten…

"Vad heter du, flicka?" ville gula damen veta.
"C-co-lette." sa Colette tyst.
Damen granskade henne.
"Stammar du ofta?" frågade hon bryskt.
Nu började tårar bränna innanför flickans ögon och allt hennes mod försvann.
Hon skakade på huvudet.
Då kom hon plötsligt att tänka på Emilia, storebror Tonys kompis, och vad hon brukade säga:
"Du ska inte låta nån vara elak mot dig, du förtjänar bättre än så, Colette. Du är världens gulligaste. Och mobbare förtjänar inte att du slösar energi på dem."
Åh älskade Emilia! Tack för att du ger mig mod!

Colette gav gula damen en föraktfull blick och vände sig om och började gå.
"Får jag inte läsa dina dikter, flicka lilla."
"Aldrig i livet!" ropade Colette så högt hon kunde. "Det förtjänar du inte!"
Flickan skrattade hjärtligt och så sprang hon bort mot huset som hennes familj hyrde. Hon kände sig mäkta nöjd med sig själv.
Jag vågade säga ifrån till en elak gul tant!

Skrivpuff - 12 April 2017 - del 1

*
Träffa

Sommaren 2014

⛅

Colette Hasselgren vandrade omkring på stranden utanför sommarhuset. Hon var på upptäckarfärd.
Jodå, hon visste mycket väl att det inte hette så egentligen, men hon tyckte att det lät lite bättre än "upptäcksfärd", en finare rytm i det ordet.
Colette tyckte om ord och hon älskade böcker, berättelser och dikter. Ibland försökte hon skriva egna texter.
Nu kände hon för att skapa en dikt, så hon såg sig omkring, tog in alla intryck.

Det blåste ganska mycket här ute, men solen sken och havet glittrade. På bryggan satt en gammal dam klädd i gula kläder.

"Sol, havet, gul dam…" mumlade Colette.
Hon tryckte sin kära anteckningsbok och pennan mot bröstet, höll dem mot hjärtat. Och medan hon funderade vidare gick hon sakta mot bryggan som stack ut i vattnet.
"Blåsig vind mot min kind…"
Hmmm… kunde detta bli en dikt?
Hon provade att läsa orden högt för sig själv.
"Solen, havet, gul dam… Blåsig vind mot min kind… Stenar vid stranden. Mina tår i sanden."

"Jaså… vi har fått en liten poet till semesterparadiset?"
Colette hoppade till när hon hörde rösten.
När hon blygt höjde blickan såg hon att den gula damen stirrade rakt på henne.

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 3

*
”Maxie!” ropade Jason. ”Kom hit, så får du se nåt häftigt!”
Maxine skyndade fram till honom där han stod, på kanten där hon stått tidigare. Hon såg nyfiket mot det han pekade på.
Sedan drog hon efter andan av ren förundran.
”Oh! Wowie…! En haj! Mamma, mamma, du måste se det här! Skynda dig!”
Nu började flickan hoppa av iver och pekade vilt mot det stora vackra djuret i havet, för att Audrey skulle fatta att hon för allt i världen inte fick missa det här.
”Woah…! Älskling… ta det lugnt!” flämtade Jason och lindade beskyddande armarna om barnet. ”Du får inte ramla i.”
Han kände sig alldeles skakig vid tanken på att Maxine kunnat falla i vattnet, bara ett par meter från en haj.

Maxine själv tycktes dock inte känna oro över faran hon varit nära att hamna i, hon bara log lyckligt och fortsatte att se beundrande på hajen.
”Jag älskar hajar!” utbrast hon och ögonen glittrade av glädje. ”Mamma, hämta min kamera så är du snäll!”
Audrey slängde en lätt oroad blick på sin lilla dotter.
”Du ska få din kamera. Men snälla Maxie, stå still, jag vill inte att du ramlar i.”
”Det ska jag inte göra.” sa Maxine extra lugnt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 2

*
Äcklet fick aldrig tag på Maxine och fick därför aldrig chansen att hämnas på henne, vilket han önskade. Kaptenen tvingade honom av båten så fort de lade till vid närmsta hamn.
Dessutom kontaktade kaptenen en vän som var polis, som kom till hamnen och tog hand om Äcklet.
På polisstationen skulle det senare framkomma att Äcklet gett sig på barn förr.
Men det var lilla Maxine lyckligt ovetande om. Hon hade nämligen bett de vuxna att inte nämna Äcklet mer. Han var ju ur vägen och hon kunde känna sig trygg nu.
”Det är det viktigaste. Jag vill bara glömma honom nu.”

Resten av resan med katamaranen blev trevligare, tyckte hon.
En av de roligaste och bästa sakerna var att hon fick hjälpa kapten att köra katamaranen.
”Super-cool!” tyckte Maxine.
Och så kom hon på att det gick att göra kullerbyttor och volter över nätet - så det gjorde hon.
Flickungen skrattade glatt åt sina övningar.
”Jösse, vad duktig hon är.” sa en av de unga kvinnorna, kaptenens vuxna dotter. ”Är hon gymnast?”
Audrey log.
”Nej, det är hon inte, men hon är ett litet djungeldjur som gillar att hoppa och studsa omkring.”
”Myror i byxorna!” skrattade Maxine och gjorde ännu en volt.

☀

Skrivpuff - 11 April 2017 - del 1

*
Krängde

Florida. Sommaren 2006
☀

Maxine stod längst ut katamaranen, på en av de smala kanterna där nätet var fäst.
Barnets stora ögon spanade nyfiket över det turkosa havet, som om de sökte efter äventyr.
Och kanske hon kände sig lite som en pirat-flicka på de sju haven. Åtminstone tänkte de som hörde henne sjunga att hon gjorde det.
"Yo ho, yo ho, a pirate's life for me."

"En piratsång…? Och jag som trodde du var en liten sjöjungfru?"
Maxine vände på huvudet och kastade en blick på mannen som kommit upp bredvid henne.
"Nej, idag är jag pirat." svarade hon och log lite.
"Det är underbart med fantasi." sa mannen.
Han skrockade mjukt och så tog han tag i Maxine och började busa med henne.
Flickan började skruva på sig och blängde irriterat på mannen. Hon avskydde att känna hans lekande fingrar över sin lilla kropp.
Och hon flämtade lite skrämt när båten krängde till.
"Lägg av." sa hon bestämt och vred sig som en mask av obehag.
Men mannen bara skrattade och fortsatte att tafsa.
Och för att skrämmas lite gjorde han så att båten krängde ännu mer.
"Sluta då, idiot…!" fräste Maxine.

"Släpp flickan!"
Befallningen kom från två män.
Jason, Maxines styvpappa, kom rusande mot dem och efter honom kom båtens kapten.
Jason tog upp sin styvdotter i famnen, medan kaptenen tog hand om den tafsande mannen.
"Om du så mycket som sneglar på den här lilla flickungen igen ska jag se till att du blir hajmat!" väste han hotfullt.
Maxine bara gapade av häpnad först, hon var inte beredd på att båtens glada och snälla kapten skulle göra så här mot någon.
Men sedan log hon brett. Tanken på att äcklet skulle bli hajmat både roade och gjorde henne nöjd.

"Är du okej, min älskling…?" frågade Jason oroligt.
Maxine nickade.
"Nu är jag det." sa hon och kramade sin älskade styvpappa hårt.
Kaptenen strök henne faderligt över håret.
"Jag är ledsen för det där, raring. Men jag ska göra allt för att du ska känna dig trygg på den här resan."
Flickan log mot honom.
Kaptenen vände sig till äcklet.
"Vi sätter av dig i nästa hamn. Jag tänker inte ha barnantastare ombord på min båt." sa han, och var alldeles mörk i blicken. "Och jag tänker anmäla dig, ditt fanskap, var så säker på det."

Maxine kände sig alltmer nöjd. Den här kaptenen var bäst - så cool och trygg!
Äcklet såg inte lika nöjd ut. Han lommade, ganska uppskrämd, iväg över katamaranen. Och han satte sig så långt bort från kaptenen som möjligt.
Jävla galning…! tänkte han.
Och nu räckte den lilla flickungen ut tungan åt honom också.
Din fräcka lilla… vänta bara tills jag får tag på dig...

☀

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 2

*
Nu var det Janies tur att låtsas bli förolämpad.
”Hörru du…!” sa hon med sträng storasyster-röst.
Men hon kunde inte låta bli att skratta.
”Bara för att det ska jag lägga upp bilderna.”
När hon såg hur Alex tveksamt och generat skruvade på sig avvaktade hon.
”Det är bara vänner som kan se vad jag postar på Facebook - och dom kommer att tycka att du är jättesöt. Men om du inte vill så lägger jag självklart inte upp bilderna.”
Alex log och skrattade mjukt.
”Jag vet. Och det är okej, syrran. Jag vet ju att du aldrig skulle posta nåt som gör mig obekväm. Så lägg upp bilderna du.”
Janie såg ömt på honom.
”Du är sååå cool som alltid bjuder på dig själv.” sa hon beundrande.
Alex såg tillgjort kaxig ut och flinade sött.
”Janie, jag är alltid cool, det är lite så jag jobbar.”
”Ja, det är det sannerligen!” skrattade Janie och kramade sin älskade lillebror.

Syskonen lade upp de två bilderna på Janies Facebook-profil.
Som bildtext skrev Janie: 

Min super-söta sömniga lillebror 💤❤ 

Hennes vänner kommenterade med glada och kärleksfulla utrop:

OMG! En sån sötnöt!

Awww… Alex - sååå bedårande!

Massor med pussar & kramar till Alex xoxoxo

Denny, en av Alex bästa kompisar, skrev:

Kompis, jag hoppas du fick en stor muta för dom här bilderna *lol* 😉

Alex skrattade och knappade in ett svar. 

Nope, det har jag inte fått… Men det var bra att du påminde mig. Detta blir inte billigt för syrran *lol* ^_^/

Janie svarade killarna:

Jag ska ge honom en fin vaggvisa, det passar väl bra? 😉

Älskar dig också, syrran
svarade Alex i kommentarsfältet.


Dennys storasyster Cordelia skrev:

Ni är helt underbara! Love u ❤ 

”Jag sa ju att alla kommer att tycka att du är jättesöt!” sa Janie och lade armen om sin lillebrors axlar.
Alex nickade bara. Och så fladdrade han överdrivet med sina långa, täta ögonfransar.
”Din lilla fåntratt!” sa Janie. ”Du får mig alltid att skratta.”
Alex gav henne ett förnöjt leende.

Skrivpuff - 10 April 2017 - del 1

*
Fråga

*
Sun City, California. Våren 2011.


Janie Clarke såg leende och nästan fnissande på sin lillebror som sov på soffan. Alex såg så rofylld och gullig ut, så hon kunde inte låta bli att ta en bild med sin mobil innan hon milt skakade liv i honom.
”Oh… Hej syrran.” sa Alex sömnigt.
”Den här soffan måste vara super-skön,” sa Janie roat. ”du lyckas alltid somna när du sitter här.”
Alex log ett snett leende.
”Syrran, jag sov inte, jag bara vilade ögonen lite.”
”Ja, visst du.” skrattade Janie och kramade om honom.
Hon visade honom fotona i mobilen.
”Kolla här, jag har bildbevis på att du sov.”
”Hey, det är inte snällt att fota folk så där…” utbrast Alex.
Han låtsades låta förolämpad, men skrattade glatt åt sin systers påhitt.

”Okej då, jag kanske sov…” mumlade Alex efter en stunds eftertanke.
Och så plirade han på Janie med en fejkat misstänksam blick.
”Du, dom här bilderna hamnar väl inte på Facebook nu…?”
Janie skrattade och rufsade honom i håret.
”Jag skulle väl aldrig posta bilder på dig utan att fråga heller, knasbubbla…”
Nej, det skulle hon aldrig göra, det visste Alex. Men han bestämde sig för att retas lite med storasyster nu.
”Nja… man kan aldrig veta vad du kan tänkas hitta på…” flinade han.

Skrivpuff - 9 April 2017

*
Verkar
*
Abraham Lincoln High School
Delphi, California. 1971.
*
”Idag får ni välja varsin bok, en klassiker, som ni ska skriva ett bokreferat om.” sa Miss Coleman och log mot sina elever.
Clark räckte snabbt upp handen.
”Fröken, får vi läsa Illustrerade Klassiker?” frågade han förhoppningsfullt.
En större del av han bokhylla därhemma bestod nämligen av just sådana, plus diverse seriemagasin.
Miss Coleman skakade beklagande på huvudet.
”Jag är ledsen, Clark. Ni får bara välja vanliga böcker. Skolledningens regler, personligen har jag inget emot Illustrerade Klassiker.”
Clark såg besviken ut.
”Men vanliga böcker är så tråkiga…” stönade han. ”Bara en massa ful text.”

Kompisen Ryan, en riktig liten bokmal, knackade honom på axeln.
”Det finns säkert nån spännande bok som passar dig. Kolla bokvagnen.”
Pojkarna gick fram till bokvagnen och började botanisera bland alla klassiker som deras lärare plockat fram åt dem.
”Du har väl läst alla böcker här redan, Ry?” sa Sheila, en hans vänner.
Ryan log, nästan lite urskuldande, och nickade.
”Ja… det verkar så…”
”Då får du föreslå böcker till oss.” sa Sheila, på sitt befallande, men ändå vänskapliga manér.
”Okej, har du sagt det så!” sa Ryan glatt och började ge personliga bokförslag till sina klasskamrater.

Snart var alla i klassen försedda med ett klassiskt verk och de såg fram emot att läsa.
”Ryan… jag är imponerad…!” sa Miss Coleman. ”Hur i allsin dar gjorde du för att få alla intresserade?”
Pojken log brett.
”Tja… säg det… Jag är väl magisk.”

---

📎 https://en.wikipedia.org/wiki/Classics_Illustrated#Classic_Comics

Skrivpuff - 8 April 2017

*
Brysk

En dag i handelsboden
av Pyret

Idag var det fullt med folk i handelsboden, men väldigt få av dem handlade. De stod mest och språkade om väder och nyheterna som stod att läsa på tidningens löpsedel. Varför de betedde sig så här just idag har jag ingen aning om.
”Ursäkta mig, står ni i kö?” försökte jag, för jag ville vara inte vara oartig och tränga mig fram.
Det var dock ingen som hörde mig. Inte många av de vuxna lade märke till tre barn som försökte ta sig fram till disken, för att faktiskt köpa något.
Jo, det är orättvist, men en del vuxna anser att de själva är viktigast medan små barn inte är värda mer än en lus.

En gubbe trampade Boman på foten, men du ska inte tro att han bad om ursäkt.
Han brydde sig inte ens om att Alice ropade ”Snorgubbe!” efter honom. 
Nej då, han bara stövlade ut ur butiken - utan att ens betala tidningen som han bar hopvikt i sin stora näve.
Tänkte han stjäla den, eller fick han handla på krita tro…?
Nåväl, det där fick jag fundera på senare. Nu skulle jag koncentrera mig på att inte bli nertrampad av alla stora drumlar.

När det äntligen var min vår tur var det en tant som trängde sig och nästan föste undan oss barn vid disken.
”Vad tar ni er till, kvinna?!” utbrast Alice. ”Det är faktiskt Pyrets tur.”
Tanten blängde på oss.
”Små barn ska synas, men inte höras.” fnös hon. ”Nu är det min tur att handla här, lilla du.”
Vilken fräckhet!
Det tyckte nog handlaren också, ty gjorde han sin stämma hörd:
”Åh nej, försök inte fru Augustsson. Nu är det lilla Pyret som ska handla, ni får snällt vänta på er tur.”

Medan handlaren plockade fram alla varor jag skulle ha kunde jag inte låta bli att plira triumferande på fru Augustsson.
”Bryska tanter ska synas, men inte höras. Det är bäst för alla.”
Nu bröt höga skrattsalvor ut i handelsboden.
Jag log blygt (men lite stolt också) mot alla som skrattade åt min triumf. Tänk att alla stora som ignorerat mig förut tyckte att lilla jag gjorde något bra och skojigt.
Fast jag hade inte menat att vara så rolig. Jag hade mest velat tvåla till fru Augustsson.

Handlaren packade ner mina varor i min korg och sedan gav han Alice, Boman och mig varsin Sockerdricka, som plåster på såren för att vi fått vänta så länge.
Han är en snäll man han.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 10

*
Martin önskade att Maxine hade velat ta det lite lugnare idag, men han ville inte ta ifrån henne glädjen och stoltheten hon kände nu. Det kändes inte rätt.
Hon behöver få briljera lite, min lilla Tigerunge, tänkte han och rufsade ömt om Maxines lockiga hår.
Flickan såg upp på sin pappa och log.
”Pappa, var inte så orolig för mig. Jag klarar mig alltid, det vet du.”
En tuff liten knytnäve sköt triumferande upp i luften.
”Jag har Maxine-power!” hojtade hon.

”Ja, älskling, du klarar dig alltid.” sa Martin. ”Du är en stark liten unge.”
Men jag vet inte hur jag ska klara av att du har blivit sjuk… tänkte han och kände sig nästan gråtfärdig.
Och han blev inte mindre rörd när Alex gav honom en liten styrkekram precis innan han klättrade in i bilen och satte sig intill sin syster i baksätet.
Martins pappa-hjärta svällde av ömhet för dessa två underbara barn.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 9

*
Maxine klappade pappa på kinderna och log igen.
”Sluta tänka nu, pappa. Jag vill åka hem.”
”Jag med!” sa Alex.
Martin log och rufsade om pojkens hår. Sedan ställde han ner flickan på golvet.
”Nu åker vi hem så att du får vila, Maxie. Och sen äter vi nåt extra gott till middag ikväll.”
”Låter bra, tycker jag.” sa Alex.
Det tyckte Maxine också.
Familjen sa hej då till skolsköterskan och gick mot omklädningsrummen för att hämta barnens kläder och ryggsäckar.


***
”Vi ska åka och bowla nästa vecka.” berättade Alex när de gick till bilen en stund senare.
Maxine nickade glatt.
”Cool, va? Som belöning för att vi var så awesome på idrottslektionen idag.”
Martin log.
”Vad kul!”
Barnen nickade och log stort.
”Yep!” sa Maxine. ”Och vet du, pappa, Alex är snabbast i klassen, av killarna. Och Gregory med. Dom delar första plats i löpningen.”
”Grattis, lilla gubben!” sa Martin stolt och kramade om pojken. ”Bra jobbat.”
”Tack!” sa Alex och stoltheten lyste om den lilla killen. ”Och Maxie är snabbast av tjejerna.”
”Jag är super-stolt över er båda.” log Martin.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 8

*
Martin kramade Maxine länge, försiktigt för att inte göra henne illa. Den lilla tösen kändes så bräcklig.
Hade hon blivit ännu tunnare den senaste tiden…?
”Hur gick det på sjukhuset igår då, Maxie?”
Flickan log lite.
”Dr. Kimble undersökte mig och tog några liter blod. Dom ska nog mata vampyrerna på sjukhuset.” sa hon skämtsamt, med lite fniss i rösten.
”Överdriv…” småsjöng Alex och himlade sig.
Fast han fnissade också, han gillade ju sin systers knashumor.
I nästa sekund slocknade dock leendet i barnens ansikten, för Maxine grimaserade plötsligt av smärta igen. Hon tog sig om handleden igen och gnuggade den.

”Älskling, har du ont?” ville pappa veta.
Tveksamt nickade Maxine. Motvilligt berättade hon att det gjorde lite ont i skelettet och lederna ibland.
Martin höll sin lilla dotter intill sig och kramade henne igen, medan oron växte allt mer.
Joanne hade berättat för honom om blåmärkena på dotterns rygg, och om näsblodet och läkarbesöket.
Och nu hade flickan blivit trött och andfådd också - och så smärtan i lederna. Tanken på dessa symtom var skrämmande.
Martin befarade att varje förälders mardröm höll på att slå in.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 7

*
Medan de väntade på pappa Martin stod Alex vid fönstret och tittade ut, på skolgården och lekande ungar.
Maxine suckade och försökte se uttråkad ut. Förmodligen för att maskera hur trött hon var, gissade skolsköterskan. 
Hon blev lite bekymrad när flickan höll sig om handleden, som om hon hade ont i den.
”Maxine, raring, har du ont här?” frågade hon och började försiktigt undersöka flickans handled.
Maxine såg motvillig ut. Men till slut nickade hon.
”Lite.” grimaserade hon.
Ett tag såg det ut som flickan skulle säga något mer, men hon avbröts när det knackade på dörren.

Sköterskan öppnade och släppte in en man med vänligt och varmt utseende.
”Pappa!” ropade barnen unisont och rusade fram till honom.
”Hej, mina älsklingar!” skrattade Martin Clarke och kramade om Alex och Maxine.
Sedan lyfte han upp Maxine och såg länge på hennes bleka lilla ansikte.
”Hur är det med dig då, Tiger?” frågade han bekymrat.
”Jag blev lite trött under fys-passet bara.” suckade flickan.
Martin mötte Alex blick och oron i pojkens stora blå ögon fick honom att förstå att Maxine mådde mycket sämre än hon ville säga.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 6

*
Alex fick - som tur var - ingen läskig spruta av skolsköterskan.
Det hade han inte väntat sig heller, men blotta tanken på en vass nål i armen fick honom att rysa av fasa.
Han fick bara ett vänligt leende och en mjuk klapp på kinden.
Och så ett glas vatten.
Hon måste sett på mig hur törstig jag är… tänkte pojken och drack girigt upp varenda droppe i plastglaset.
”Jag har ringt till era föräldrar.” sa skolsköterskan till Alex och Maxine. ”Och er pappa kommer hit om en liten stund.”

”Jaaaa…!”
Syskonen Clarke såg så lyckliga ut nu att skolsköterskan blev alldeles varm om hjärtat. Hon antog att barnens pappa hade varit bortrest och att de saknade honom.
Hon fick snart en bekräftelse på sina tankar.
”Pappa har varit bortrest med sitt jobb i två dagar, så vi längtar lite efter honom.” sa Maxine.
Hennes bror nickade, ivrigt instämmande.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 5

*
Alex kom inrusande på skolsköterskans rum och glömde helt av att knacka på dörren.
Först när han stod där, mitt inne i rummet, kom pojken på hur oartig han varit. Han stannade upp och skakade på huvudet åt sig själv.
Komma instormande som en tornado på det här sättet…
Hur ouppfostrad var han egentligen…?

Pojken rodnade lite och stammade fram en ursäkt.
Men till hans lättnad blev inte skolsköterskan det minsta irriterad på honom. Hon bara log snällt och ledde in honom till ett mindre, angränsande rum.
Där låg Maxine på en brist och vilade.
Hon såg ganska blek och trött ut, men när hon fick syn på sin bror sken hon upp som en sol och satte sig upp.
”Hej, brorsan! Vad gör du här…?!”

”Hälsar på dig såklart, dummer.” fnissade Alex. ”Vad skulle jag annars göra här?”
Maxine fnissade också och ryckte på axlarna.
”Inte vet jag… tänkte att du kanske var sugen på att få en spruta.” flinade hon.
Alex såg förskräckt ut för ett ögonblick.
”En spruta…?! Aldrig i livet!”

Skrivpuff - 7 April 2017 - 4

*
En annan lärare såg till klassen medan idrottslärare tog med sig Maxine till skolsköterskan.
”Vad är det för fel med Maxie…?” frågade Gregory och såg oroligt på Alex.
”Vi vet inte.” sa Alex och ryckte ledset på axlarna. ”Läkaren sa att provsvaret kommer nästa vecka.”
Han svalde och Gregory gissade att kompisen hade gråt i halsen.
”Jag känner på mig att det är nåt riktigt dåligt…” fortsatte Alex med grötig röst.
Han blev alldeles kall inombords nu när han mindes blåmärkena som prydde hans systers ryggrad och näsblodet från igår morse.
Både Gregory och Holly kramade om honom.
”Vi får hoppas att det inte är nåt farligt med Maxie.” sa Gregory.

Fler klasskamrater kom fram till dem och ville trösta Alex.
Alex uppskattade kompisarnas omtänksamhet, men all snällhet blev lite för mycket för honom, så till slut gled han ur deras omfamningar och backade undan.
Sedan vände han sig om, för att ingen skulle se att han var på vippen att börja gråta.
"Jag… jag går och ser hur det är med Maxie." sa han och började springa mot skolbyggnaden.
Kvar stod klasskamraterna. Barnen kände sig ledsna och oroliga. Och maktlösa.
"Men alltså…" sa Gregory. "Våran lilla Maxie kan bara inte vara allvarligt sjuk… det vore helt fel ju - och jäkligt orättvist."

Skrivpuff - 7 April 2017 - 3

*
Idrottsläraren satte sig intill flickan och lade armen om henne.
"Vi om ju överens om att du skulle ju ta det lugnt idag, Maxine. Din mamma för mig berättade att du var på läkarbesök igår och tog några prover...”
Maxine nickade och suckade tungt.
”Men det är så tråkigt att ta det lugnt…!” klagade hon. ”Och vi var ju tvungna att göra det här fys-testet.”
Maxines bästis Holly slog sig ner hos dem.
”Jo, men din hälsa är mycket viktigare, Maxie.”
Idrottsläraren sa att hon höll fullständigt med om det.
”Dessutom blödde du näsblod i går morse. Så det var dumt av mig att låta dig vara med på gympan idag.” tillade hon och studerade oroligt flickan.

Maxine log lite.
”Fast jag ville ju vara med idag - och jag mådde okej innan jag började springa. Så du behöver inte klandra dig själv.”
Idrottsläraren besvarade leendet och den ganska lillgamla och rara kommentaren, men det märktes tydligt att hon var orolig för den här lilla tösen.
”Hmmm… det är nog bäst att du får gå till skolsköterskan och vila lite.”
Maxine suckade igen och mumlade att hon inte var gjord av glas.
Men hon kände sig helt slut, och lite vila lät inte helt dumt ändå.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 2

*
”Bra jobbat, ungar! Jag är så stolt över er!” hejade idrottsläraren medan barnen sprang sina 50 meter.
Hon möttes av stora, glada leenden och blickar fulla med kämparglöd.
Taniga lilla Alex och den något gängligare Gregory tog i lite extra och fick bäst tid av killarna. De kom i mål samtidigt som Maxine, som var långt före de andra tjejerna.
”Herregud…!” skrattade idrottsläraren imponerat. ”Ni kämpar ju som ni skulle vara med i OS!”
När alla hade sprungit klart fick de lov att ta en kort paus, för att pusta ut och dricka sportdryck som läraren tagit med sig åt dem.
Och sedan imponerade Alex och Maxine igen, genom att stå - och gå - på händer.

”Är ni säkra på att ni inte är cirkus-ungar…?” skojade Gregory.
Alla skrattade.
Maxine skakade på huvudet.
”Inte helt säker faktiskt.” flinade hon. "Vi kan ha rymt från en cirkus."
Hon skrattade med de andra, men så började hon hosta istället och drog efter andan, som om hon hade fått svårt att andas.
Alex såg bekymrat på sin syster.
”Du skulle nog ha tagit det lite lugnare, Maxie…”
”Äsch… jag mår bra.” sa Maxine.
Hon försökte låta pigg och kavat, men flickan lät ovanligt andfådd och hon sjönk trött ihop på marken. 
Hennes tunna lilla kropp verkade oförmögen att orka göra något mer.

Skrivpuff - 7 April 2017 - 1

*
Oförmögen

Sun City School, Sun City, California.
September 2006.

Vid varje terminsstart fick eleverna på Sun City School utföra fysiska konditionstest på idrottslektionen. Den här dagen var det dags för (foster)syskonen Alex och Maxine Clarke och deras klasskamrater, ett gäng nyblivna 8:or.
De skulle bland annat: göra armhävningar och springa 50 meter på så kort tid som möjligt.
Och de som ville, eller kunde, stå på händer fick gärna göra det också, men det var ingen krav.

”Ungar, om ni utför alla övningar idag och sköter er ordentligt, så går vi och bowlar nästa vecka - istället för vanlig lektion.” lovade idrottsläraren, som ville peppa ungarna inför dagens ganska tuffa övningar.
Hon log ett stort leende när en hel klass med Junior High-ungar jublade och tjöt av glädje. Flera av dem älskade bowling.
Ungarna var, minst sagt, taggade till max när de sprintade iväg.
Belöning kunde vara en bra motivering.

Skrivpuff - 6 April 2017

*
Tinga

Camp Orion. Sommaren 2006.

Fem ystra pojkar stormade in i stuga nummer 6. Det var första dagen på årets sommarläger och nivån på ungarnas iver och förväntningarna var höga.
Snart var det dags för upptäcktsfärd på området, och det kändes extra spännande för Alex som aldrig varit på Camp Orion förut.
Men först skulle bagage ställas in i stugan och sängar skulle väljas.

Denny klättrade snabbt upp till överslafen på en av våningsängarna.
"Dibs* på den här!" utropade han glatt.
"Oj, då minstingarna tar sig ton…" skrattade Johnny.
Alex slog oskyldigt ut med händerna, som för att säga "Jag har inte sagt nåt".
Men sedan flinade han brett och paxade överslafen i sängen intill Dennys.
"Så sant som det är sagt." sa han belåtet till de tre äldre killarna som snopna stod nere på golvet.

Hank valde den enda enkelsängen. Då återstod endast en våningsäng, vilken Scott och Johnny fick dela på.
Johnny blickade upp på småkillarna.
"Nu är ni nöjda va, som har varsin våningsäng för er själva?" log han.
"Super-duper-nöjda!" sa Denny och Alex unisont och gjorde tummen upp.
"Kom nu, små-smurfar, så går vi ut och inspekterar ägorna." sa Scott i viktig ton.
"Wohoooo!" jublade Alex och Denny.
Killarna tog med sig lite godis och kakor - proviant var ju bra att ha när man skulle på upptäcksfärd - och så rusade alla fem ut i solskenet.

_______________________________________
*Dibs ≈ Göra anspråk på, paxa, tinga

Skrivpuff - 5 April 2017

Vi ses

Sun City, California. Våren 2011.

Maxine sov djupt när Janie och Alex kom in i hennes rum på sjukhuset. Och eftersom de inte ville väcka sin syster lade de bara ett paket från bokhandeln på sängbordet.
"Så att hon ser det direkt när hon vaknar." sa Alex.
Janie log mot lillebror och gjorde tummen upp.
Förutom bokpaketet hade de med sig en mjuk vit nallebjörn, en krya-på-dig-present från hela syskonskaran, plus Alex och Maxines kompisgäng. 
De placerade nallebjörnen intill Maxine i sängen. Sedan pussade de henne på kinden.
"Vi kommer tillbaka senare, Maxie." viskade Janie.
Till Alex sa hon:
"Ska vi gå ner till kafeterian och äta nåt, eller vi du ta en promenad i sjukhusparken och äta glass?"
"Promenad i sjukhusparken." sa Alex, utan att tveka.
Sjukhusparken var en lugn och vacker plats och det kändes inte som den hördes till en otäck plats som ett sjukhus.

Alex svalde och Janie kunde tydligt se ångesten i hans ögon.
Sjuksköterskan som satt i en stol intill sängen märkte det också. Hon reste sig och gick fram till ungdomarna och så gav hon Alex en liten kram.
"Var inte orolig, raring." sa hon med sin lugnande och vänliga röst, den som alltid fick en att känna sig så trygg. "Maxie behövde bara sova lite, hon fick inte så mycket sömn i natt."
Alex snörvlade till.
"Tack. Jag får såna här dumma oros-attacker och konstiga tankar ibland…"
Då slog Maxine upp ögonen och såg sömnigt på sina syskon.
"Vem är konstig?" frågade hon och gäspade.

Alex blev alldeles full i skratt.
"That would be me." log han.
Janie skakade fnissande på huvudet.
"Nej då, ingen är konstig. Brorsan var lite orolig för dig bara."
"Aha." nickade Maxine och så kramade hon sin brors hand. "Men du behöver inte oroa dig, Alex. Jag sov ju bara, det är ingen fara med mig."
Men Alex leende hade slocknat och han såg lite ledsen och orolig ut nu, så Maxine satte sig upp och gav honom en lång kram.
"Lilla brorsan…" sa hon ömt och kärleksfullt. "jag är bara lite nyopererad."
Flickan klappade sig på buken, där hennes mjälte hade suttit.
"Men jag ska inte dö, så jäklarns taskig tänker jag inte vara mot dig."
Nu log Alex igen. Han satte sig på sjuksängen och höll om sin syster.

"Vi saknar dig här hemma." sa han efter en liten stund. "Får du komma hem i morgon?"
Maxine skakade på huvudet.
"Nope, tyvärr… Men i övermorgon kanske. Och då ses vi igen."
"Ja, det gör vi." sa Alex och log.
Han kramade Maxine igen.
"Orkar du följa med ut i parken?" frågade Janie.
Maxine sa att hon gärna ville gå ut.
"Jag gillar sol och frisk luft."
Den snälla sköterskan följde med tonåringarna, hon körde Maxine i rullstol.
"Sjukhus-policy." förklarade Maxine.
"Äh… du är bara lat." flinade Alex.
Maxine brast ut i ett porlande och lyckligt skratt, som ekade i hela sjukhuskorridoren.
Hon var så glad att Alex orkade skämta på det här viset, trots sin ångest.
"Jag älskar din knasiga humor, brorsan!"
"Åh, tackar!" log Alex och gjorde en dramatisk bugning.

Sjuksköterskan blev alltid lika rörd av att se den fina kärleken mellan syskonen Clarke.
Och hon tyckte att det var helt underbart att de (nästan) alltid kunde skoja och skratta, trots Maxines svåra sjukdom. 
Vilka fantastiska ungar! tänkte hon kärleksfullt.