Grattis Emily! 18 Oktober 2014

Grattis Cole! 18 Oktober 2014

Grattis Eli! 9 Oktober 2014

Grattis Rae! 8 Oktober 2014

Grattis Alex! 4 Oktober 2014

Skrivpuff - 1 oktober 2014

*
Förklara

Sun City, California. Hösten 2000


De små flickorna i rosa balettdräkter dansade runt som flytande fjärilar till
den klassiska musiken.
"Mamma Jo, hör du - det är Twinkle, Twinkle Little Star!" utropade 7-åriga Maxine förtjust till sin fostermor.
Maxine var den minsta flickan i salen - och den mest energiska.
Hon "fjärils-flög" så att hennes mörka skruvlockar yrde om hennes huvud.
"Jag kan denna här sången!" fortsatte hon glatt och började sjunga om den lilla stjärnan som tindrar som en diamant i skyn.
"Lilla vän..." sa danslärarinnan i förklarande ton. "Ni ska inte sjunga, bara dansa."
Maxine stannade upp för ett ögonblick och såg storögd på damen.
"Gillar inte du när man sjunger?"
Danslärarinnan log ett stramt leende.
"Nej lilla vän, inte här. Dansa nu, som dom andra flickorna är du snäll."
Maxine ryckte på axlarna och dansade vidare.

Några minuter senare började Maxines jämnåriga fosterbror Alex att fnissa.
"Mamma Jo, titta på Maxie...!"
Den 7-åriga pojken pekade bort mot balettstången, där hans syster nu hängde som en balettklädd fladdermus.
Joanne Clarke undertryckte ett skratt och gick fram till sin dotter.
"Maxie... du ska inte hänga där, du ska dansa. Du måste göra som dina lärare säger, vet du."
"Men mamma, jag vill vara så här..." förklarade Maxine. "som fladdermusar."
Danslärarinnan såg inte glad ut.
"Lilla Maxine..." sa hon strängt. "Hoppa genast ner därifrån. Detta är en balettskola, inte ett zoo."

Joanne lyfte ner den lilla tösen och tänkte att balett nog inte var något som Maxine inte var särskilt förtjust i...
Flickan apade sig ofta så här om hon var hyperaktiv eller väldigt uttråkad.
"Jag är hemskt ledsen." sa Joanne till danslärarinnan.
Den äldre kvinnan såg också ut att vara ledsen - eller snarare väldigt sur.
"Mrs. Clarke, jag tror inte att balett är något för lilla Maxine. Balett kräver mycket disciplin."
Maxine såg förnärmad ut.
Hon förstod inte riktigt vad tanten sa, men att det inte var trevligt förstod hon mycket väl.
Barnet krånglade sig ner från mammas famn och funderade på vad hon skulle göra härnäst.

"Mamma Jo... dom hära byxorna åker upp i rumpan." sa hon till slut och började dra lite i sina ljusrosa tights. "Väldigt oskönt."
När danslärarinnan och de andra flickornas mammor började blänga skyndade sig Joanne att lyfta upp Maxine i famnen igen. Sedan tog hon lilla Alex vid handen och gick mot dörren.
"Dom ville inte inte ha oss där." sa Maxine.
"Tanten var sträng." sa Alex ogillande.
Maxine nickade med eftertryck.
"Vet du mamma... jag dansar hemma istället. Då får jag dansa som jag vill!"
Hennes stora blå ögon glittrade busigt när hon fnittrande tillade:
"Och jag ska inte ha byxor som åker upp i rumpan mera heller...!"
Både den lilla tösen och hennes lilla bror skrattade glatt.
Joanne kunde inte låta bli att le åt sina söta busungar.

Grattis Emilia! 30 September 2014

Grattis Lova! 28 September 2014

Grattis Lars! 28 September 2014

Grattis Maxine! 25 September 2014

Skrivpuff - 22 september 2014

*
Medge

Paradise, California. Våren 2011


Fiskskålen var fylld till bredden av bål som mest liknade en giftgrön vätska. Bålen bestod av så många alkoholsorter att Denny hade tappat räkningen.
Scott hällde isbitar i häxbrygden och stack i ett par röda sugrör.
Tonårskillarna jublade berusat och började suga i sig av alkoholmixen.
Denny stod vid sidan av och såg på hur de äldre killarna söp sig ännu fullare än de varit innan bålen blandades.
"Ni måste medge att det inte är helt smart att göra så där..." sa Denny.
Ingen av de större killarna brydde sig.
Det var bara Scott som slutade upp med drickandet för ett ögonblick och flinade mot sin yngre kompis.
Han lade handen på Dennys axel.
"Raccoon!" utropade han glatt, som han först nu insåg att Denny var på festen.
Raccoon var ett smeknamn som kamraterna använt på Denny sedan ett par år tillbaka.
"Är du törstig?" frågade Scott och gjorde en pekande gest mot fiskskålen.
Denny gjorde en liten grimas och skakade på huvudet.
"Jag klarar mig med det här." sa han och höll upp en burk med Pepsi.
Scott studerade honom.
"Oh! Vet vad jag kom på, lillkillen? Du är så jäkla liten att du skulle kunna simma omkring i den här skålen!"
Denny tvingade fram ett litet leende. Visserligen var han rätt liten och tanig för att vara 18 ½ år, men inte ens han skulle få plats i en guldfiskskål.

"Och du är så packad att du inte ens kommer hitta hem." kontrade Denny.
"Jag ska inte hem..." sluddrade Scott. "Jag ska supa som om det inte finns nån morgondag!"
Denny himlade med ögonen. Dessa killar kunde vara så puckade ibland...
Han var rätt så nöjd över att han själv inte skulle vakna upp med en bakfylla från Helvetet nästa dag.
Han lämnade festen och fiskskål-suparna och gick hemåt.
Antingen skulle grabbarna tuppa av, eller så skulle festen bli jobbigt stökig, och då ville inte Denny vara där.

När han gått en liten bit hörde han Scott ropa på honom från trappan.
"Vad fan... ska du gå hem - nu...?"
"Ja!" ropade Denny tillbaka. "Jag ska hem till Cheryl."
Åh nej...!
Han fick lust att bita av sig tungan. Han hade ju inte tänkt berätta för någon att han skulle sova över hos den äldre tjejen som han strulade med ibland.
"Cheryl minsann....?" hojtade Scott.
Han skrockade förtjust och busvisslade.
Denny var sååå glad att Scott stod flera meter ifrån honom, för nu såg kompisen inte att han rodnade.
"Ska du sova hos henne?" ville Scott veta. "Ska ni knu..."
Längre hann inte Scott. Berusad som han var tappade han balansen och dråsade ner i rosenbusken som var planterad nedanför husets trappa.
Idiot... tänkte Denny och skyndade iväg.
Han hörde hur Scott ropade på honom igen:
"Öh...! Denny! Hur hamnade jag här...?!"
Denny bara skrattade.
"Fundera på det du." sa han för sig själv medan han fortsatte att gå.

Skrivpuff - 17 september 2014

*
Tryck

Paradise High School, Paradise, California. 
Våren 2011


Den lilla skolans simhall fylldes av klordoft och tonåringars skratt.
Gympaläraren började känna sig irriterad. Att lära dessa high school-ungar något så viktigt som hjärt- och lungräddning var inte lätt.
Jo, de flesta ville lära sig, så de lyssnade och tittade uppmärksamt på instruktionerna, medan en del bara larvade sig och skämtade friskt.
Läraren suckade djupt och kände hur hans irritation växte.
"Skärp till er nu!" röt han.
Sedan tog han ett djupt andetag och lugnade ner sig en aning.
"Det här är en viktig lektion." fortsatte han. "En vacker dag kanske ni kan rädda en annan människas liv tack vare era kunskaper."
Han såg på sina elever, en efter en.
"Vem vill komma fram hit och prova på hjärt- och lungräddning?"

En av killarna, Scott, såg på livräddningsdockan och flinade.
"Nej tack, det där är inte min typ."
Några skrattade, men läraren gav Scott en mörk blick.
"Du satsar verkligen på sänkt betyg och kvarsittning i år också, förstår jag." sa han och log, nästan lite hånfullt.
Scott hade fått gå om ett år, av flera anledningar, och nu verkade det som läraren ville sätta dit honom.
Scott ryckte bara på axlarna och mumlade att gå i skolan var överskattat.
Gympaläraren skakade på huvudet åt tonåringens likgiltighet och återgick till att instruera de som var intresserade av hjärt- och lungräddning.

Efter en stund hade flera av eleverna gett dockan hjärt- och lungräddning och läraren var äntligen nöjd.
"Bra jobbat, ungar. Nu när ni vet hur man gör kan ni få prova på en människa istället."
Eleverna såg ivrigt på varandra. Det har var roligt och spännande!
"Nån frivillig som vill komma fram och agera livräddningsdocka?" undrade läraren.
Scott var tydligen fortfarande på skämthumör, för han gav sin yngre kamrat en puff i ryggen.
"Denny är frivillig!" ropade han och och pekade ivrigt på den taniga lilla killen som satt bredvid honom.
Denny lovade att han skulle dränka Scott i poolen sedan, men han gick fram och tog livräddningsdockans plats.
"Ska jag rädda dig?" hojtade Scott.
"Nej...!" skrattade Denny. "Håll dig borta."
Några av tjejerna fnissade. Denny var ju för söt!
Han hade alltid varit klassens lilla charmtroll och flera av tjejernas favorit.

Ava, en av tjejerna som stod Denny ganska nära, anmälde sig som livräddare.
"Nu ska du spela död, Denny." skrockade Scott. "Inte hångla med brudarna."
Scotts retsamma kommentar och Avas närvaro fick Denny att rodna en aning. Han hade alltid varit lite blyg inför tjejer.
Han log generat mot Ava innan han lade sig till rätta och låtsades vara avsvimmad.
Ava gjorde precis som man skulle göra och fick mycket beröm av gympaläraren.
Det är ett under att de kan fokusera så bra... tänkte läraren. Med Scott i lokalen kan det inte vara lätt...
Som om lärarens tänkar varit en stickreplik, öppnade Scott truten igen:
"Ava, du vet om att lilla Denny är super-kittlig, va...? Tänk på det när du trycker på honom." sa han och skrockade menade.
Denny satte sig upp och gav Scott en blick.
"Kan ingen sätta silvertejp över truten på killen där borta." flinade han.
Alla skrattade - till och med gympaläraren.
"Det var ingen dum idé, Denny." sa han.
Denny skrattade glatt och Ava kramade om honom.

Skrivpuff - 5 September 2014

*
Fristad

Blue Creek, Minnesota. Maj 2010


23-åriga Angel Mancini var så nöjd med dagen.
I skolans hjälpklass som hon jobbade som extralärare i hade allt varit lugnt och trevligt idag. Ingen kaos, ingen oro.
Barnen som på olika sätt hade sina speciella behov anpassade sig allt bättre till sin fristad som det lilla klassrummet skänkte dem.
Angel älskade "sina" specialklass-ungar: Elle, Blake och Amy och de älskade henne lika mycket.
Imorgon skulle hon vara specialpolis igen, hennes egentliga yrke. Det var också ett jobb hon trivdes bra med.
Hon tyckte om sina kollegor och sina chefer - och framför allt gillade hon att hon fick jobba med sin pojkvän, tillika bästa vän, varje dag.
Nick Malone var polis och brukade också hjälpa till i skolan; som en slags livvakt till lilla 10-åriga Amy, som var på flykt undan sin våldsamme far.

Nu var det kväll. Angel och Nick pratade om hur dagen hade varit och när det blev sent, gick de mot sovrummet och lämnade ett spår av avslängda kläder efter sig.
De kramades och kysstes en stund, lite trevande först, men sedan allt mer hetare.
Plötsligt drog sig Angel undan.
"Jag kan inte..." nästan viskade hon.
Hon satte sig upp i sängen och svepte in sig i täcket och så började hon gråta.
"Förlåt, Nick. Jag kan bara inte..."
Nick blev förkrossad av att se henne få sådan här ångest. Han drog henne intill sig och höll om henne.
"Älskling..." sa han mjukt och strök henne över håret.
Han kysste henne lätt på kinden och med pekfingret torkade han försiktigt bort hennes tårar.
"Du är inte redo... och det är inte ditt fel, Angel. Allt du har varit med om har förstört så mycket för dig..."
Angel lade armarna om hans hals och höll om honom hårt. Hon grät så mycket att hon skakade.

"Älskling..." fortsatte Nick. "livet är så mycket mer än bara sex... och du borde absolut inte om ursäkt om det inte känns bra för dig."
Angel tog ett djupt andetag och lugnade sig en aning.
"Jag önskar att alla var så förstående som du." sa hon och log blekt.
Nick förstod vad hon syftade på.
Fyra år tidigare, när Angel bara var 19 år, hade hon varit ihop med en kille som var ett par år äldre. Den skitstöveln hade inte brytt sig om att förstå att Angel hade svårt med intimitet, på grund av övergrepp och misshandel, som hennes mammas sambo utsatt henne för i de yngre tonåren.
Istället hade den så kallade "pojkvännen" gång på gång tvingat sig på henne. Och när Angel ville lämna honom hade han misshandlat henne.
När Nick fick veta det hade han nästan åkt ända till New York City, där Angel bodde då, för att ge skitstöveln en rejäl omgång.

Han åkte aldrig ner till New York, men till hans stora glädje flyttade hans älskade Angel tillbaka till Blue Creek, Minnesota, till sina gamla barndomsstad, och sina gamla vänner.
"Jag är så glad att du kom tillbaka hit." sa Nick nu och kramade Angel igen.
Angel log.
"Jag med. Jag borde ha kommit tillbaka till dig tidigare bara..."
Nick gav henne en mjuk puss.
"En del saker är värda att vänta lite på."
Han log och tillade:
"Du förstår att jag pratar om dig, va?"
Angel fnissade och nickade.
Hon kröp in i hans famn och kramade honom.
"Jag älskar dig." viskade hon.

Grattis Cassie! 4 September 2014

Grattis Denny! 4 September 2014

Skrivpuff - 23 augusti 2014

* 
Fel
*
Bliss Street Pre-school, California. September 1996

"Grrrr...! Jag är Hulken!" vrålade den 6-årige pojken och kastade sig fram mot 3-åriga Maxine.
Den lilla lockhåriga flickan hann inte backa undan från den vilda, rätt kraftiga, tornadon. Hon fick en rejäl knuff och rasade ner på golvet.
Maxine tittade upp på det äldre barnet, hennes stora blå ögon var förvånade och blanka av tårar.
Att den äldre pojken länge varit arg och frustrerad för att han var tvungen att gå om dagis, istället för att börja skolan som sina kompisar, var ingenting Maxine visste något om.
Hon förstod bara att hon nu blev väldigt orättvist behandlad.
"Du är dum!" fräste Maxine.
"Jag är Hulken!" hävdade den stora pojken. "Och du är en bebis!"
Maxine skakade ilsket på huvudet. Ingen skulle komma här och kalla henne för bebis...! Hon hade faktiskt fyllt hela 3 år för några dagar sedan.
"Jag inte bebis!" skrek Maxine.
"Johoooo!" skrek Hulken-pojken. "En dum liten bebis!"
Han klippte till Maxine, med handflatan över kinden.
Den lilla tilltufsade tösen började gallskrika och såg sig om efter någon som kunde hjälpa.

Just då kom Jason (pojkvän till Maxines mamma) in genom dörren.
En 5-årig pojke skyndade fram, tog tag i Jason hand och ledde honom längre in i förskolans tambur.
"Du! Din Maxine är lessen... Dom bråkar."
Jason kom in alldeles lagom för att se Maxine få ännu en knuff av "Hulken".
"Grabben, nu lägger du av!" sa Jason.
Han rusade fram och tog tag i bråkmakaren.
"Maxine är mycket mindre än du och man slåss inte. Är det uppfattat?"
Hulken tystnade och stirrade bara på Jason.
Maxine klamrade sig fast vid sin styvfar och blev upplyft.
"Han knuffa' Maxie..." snyftade flickan. "Och slogde..."
Tösen var mycket riktigt alldeles röd på kinden och flammig av gråt i ansiktet.
"Gör aldrig om det där." sa Jason strängt till Hulken-ungen. "Du får inte slåss och knuffas."
Hulken-ungen räckte ut tungan och sprang fram till en av förskollärarna, som stod i närheten, för att söka skydd.

"Det är bättre att du kommer till någon av oss om ungarna bråkar." sa förskolläraren till Jason. "Det är inte rätt av dig att ta tag i barnen så där."
Den unge mannen stirrade på kvinnan.
"Är det bättre att stå och titta på när en 3-åring får stryk av en mycket större unge, som ni gör?" kontrade han. "Det är inte första gången Maxie får spö på det här stället... Hon är en liten unge och jag tänker fan inte stå och se på när hon - eller någon annan unge här - råkar illa ut!"
Den lilla 5-åriga pojken kramade Jasons hand.
"Du hjälper oss." sa han och log blygt.
Förmodligen var han också ett offer för Hulkens framfart här på förskolan.
"Ja, grabben, det gör jag. När saker och ting går fel, då säger jag ifrån."

"Maxie fick spö..." grät Maxine.
Jason kramade och pussade henne.
"Jag vet älskling. Men nu är det slut med det. Du behöver inte vara på det här dagiset mer. Nu går vi hem till mamma och mormor."
De gick till Maxines hylla och hämtade hennes lilla jacka, en plastburk med nappar och ett gosedjur.
"Tack för oss." sa Jason.
Sedan lämnade de förskolan, för gott.
Hulken-ungen stirrade häpet och den lilla 5-åriga pojken vinkade.
"Hej då Maxie, lilla kompis!"
Maxine vinkade tillbaka till den snälla pojken. Han hade i alla fall varit hennes vän.

"Jason var arg." sa Maxine när de gick hemåt.
Jason log.
"Ja, min sötnos, när någon gör dig illa blir jag arg."
"Monster-arg." sa Maxine och lindade armarna om Jasons hals.

Skrivpuff - 22 augusti 2014

*
Undergång

Philadelphia, Pennsylvania. Våren 2002 


Undergången var här nu.
Nja... inte i biblisk bemärkelse förstås... Men för 9-åriga Holly McCarthy kändes flytten från Philly som en slags undergång.
Hon hade gråtit och skrikit många gånger sedan mamma och pappa berättat att de skulle flytta från Philadelphia-förorten till en liten stad någonstans i California.
Jag kan inte fatta att vi ska till andra sidan av landet... och bo där...! tänkte Holly.

"Mamma, jag kommer aldrig att få några vänner där borta i California..." klagade hon och stoppade ner sin gamla nallebjörn i ryggsäcken.
Hennes mamma strök henne över håret.
"Jodå, Holly, det kommer du att få."
"Spelar förresten ingen roll..." suckade Holly. "jag vill bara ha mina vänner som bor här, i Philly."
Hon kastade sig på sängen och snyftade.
"Jag vill inte flytta! Du och pappa kan åka. Jag stannar här."

Några flyttkillar kom in rummet för att hämta sängen och några andra möbler som skulle stuvas in i flyttbilen. Holly fick motvilligt gå ner från sin säng.
Hon suckade. Nu fanns det ju inga möbler att ligga och känna sig helt förkrossad på...
När rummet, och resten av huset, var helt tomt kände sig Holly också tom.
Och ledsen.
Snart skulle en annan familj bo i det här huset. Någon främmande unge skulle ha hennes rum.
"Orättvist!" grät Holly och rusade ut ur huset.

Skrivpuff - 21 augusti 2014

*
Ärende

Sun City, California. Våren 2011

Det var en ruggig och regnig vårkväll i Sun City.
Joanne Clarke skulle just göra varm choklad åt sig, Alex och Maxine när hon upptäckte att de inte hade någon mjölk hemma.
Hon suckade. Att gå ut i det regnet kändes inget vidare. Dessutom var hon nyduschad och ombytt till myskläder.
"Det gör inget." sa Maxine.
Tösen hade kommit hem från sjukhuset över helgen och låg nu och vilade på soffan.
"Jag kan kan gå och köpa mjölk." erbjöd sig Alex.
Joanne log mot sin fosterson.
"I det här vädret?"
Alex log snett.
"Vädret kan jag inte ändra på, 'morsan'... Men vi behöver väl mjölk? Du och Janie har ju mjölk i morgonkaffet. Och man behöver mjölk när man gör pannkakssmet."
Han gav sin fostermor en charmig, menande blick.

Joanne skrattade.
"Du har så rätt, lilla gubben. Vi brukar ju ha pannkakor på helgerna. Men har du verkligen lust att gå ut nu då?"
Alex nickade.
"Inga problem. Jag är inte skraj för några små vattendroppar. Och jag kilar ner till närbutiken bara."
Joanne kramade honom.
"Du är fin du. Jag ska hämta pengar åt dig. Och du tar på dig regnkläder."
Alex gjorde en liten grimas.
"Ska jag inte ta på mig dykardräkt och simfötter också...?"
Maxine fnissade åt sin bror.
"Det får du, om du vill." skrattade Joanne. "Knasiga unge... Det räcker med regnjacka och gummistövlar."
Hon tog pengar ur en burk som det stod "Hushållskassa" på och räckte sedlarna till Alex.
"Du kan köpa några goda kakor också om du vill, så kan vi ha dem till chokladen."
"Sweet!" utbrast pojken.
Maxine och han gjorde tummen upp.

Alex drog på sig ett par blå Crocs, som han mest brukade när han promenerade nere på stranden, och sin blå regnjacka. Pengarna fick vara i byxfickan på jeansen.
"See you later, alligator!" ropade han till mamma och syster och vinkade.
"In a while, crocodile!" ropade Maxine efter honom när han gav sig ut i regnmörkret.
Sedan såg hon på Joanne och sa snusförnuftigt.
"Vi borde ha skickat med honom en båt också."
Joanne nickade.
"Ja... Bara han inte blir förkyld i regnet..."
"Äsch!" sa Maxine kavat. "Brorsan har bra immunförsvar. Han är förvisso lite knasig som utför ärenden i detta här vädret - frivilligt... men annars är han nog helt frisk."
Joanne skrattade och kramade om tösen.
"Du har så rätt, Maxie."

Skrivpuff - 20 Augusti 2014

*
Förbjuda

Paradise, California. Våren 2011

"Jag förbjuder dig att träffa honom, Nora!"
17-åriga Alex och hans 13-åriga lillasyster Cassie vaknade upp till styvfaderns arga stämma.
Sömndruckna och oroliga kom syskonen ut från sina rum. De gick mot köket där deras mamma satt på en köksstol.
"Vad händer?" frågade Alex, rösten hes efter sömnen och lite grötig på grund av rädd-klumpen i halsen.
Nora drog sina barn intill sig och höll om dem.
"Darryl vill inte att jag ska träffa Keith idag." sa hon så lugnt hon förmådde.
"Vill...?" spottade Darryl ur sig. "Jag sa att jag förbjuder dig! Du ska inte träffa andra män!"
Nora suckade trött.
"Men snälla du, var inte så oresonlig. Jag ska bara äta lunch med Keith, inget annat. Han är barnens gudfar och har alltid varit en god vän till familjen."
Darryl skrek åt Nora att hon skulle göra som han sa och varnade henne för att säga emot honom.

"Du kan inte förbjuda min mamma att träffa sina vänner!" sa Alex, rösten full av het ilska.
Darryl närmade sig pojken, tog tag om hans överarmar och såg honom stint i ögonen.
"Kom inte här och stick upp mot mig, lilla skitunge! Jag varnar dig..."
Cassie började gråta.
"Släpp honom, du gör honom illa!"
Styvfadern stannade upp i sin "uppfostran" av pojken och tittade på flickan.
"Såja, stumpan... jag bara lär din bror att inte vara så uppkäftig."
"Men han är faktiskt redan skadad..." snyftade Cassie och pekade på Alex vänstra hand och handled som var inlindade i bandage.
Darryl släppte Alex och så klappade han Cassie mjukt på kinden.
"Jag vet det. Du behöver inte vara orolig, jag ska inte röra din brors små skärsår."
Nu skrockade Darryl, nästan hånfullt. Och det såg ut som han fått en ond idé.
Cassie blev livrädd att det var hon som givit honom idéen.
Åh Gud... tänkte hon. nästa gång Darryl tar tag i Alex kommer han att göra det där han är skadad...

"Du Cassie," sa Darryl och log elakt. "tala om för din rara lilla bror här att han är korkad som skär sig själv."
Cassie skyndade snyftande fram till Alex och slog armarna om sin älskade storebrors midja.
"Darryl," sa Alex. "du kan kyssa dig själv i röven."
Det var inte utan risk man sa sådana saker till en redan uppretad Darryl. Styvfadern var ganska stor och stark och Alex var liten, lätt och tanig.
Nu fick pojken bråttom att hämta kläder i sitt rum och sedan skyndade han in badrummet där han låste in sig.
Han kände sig som en ynklig liten fegis, trots att han innerst inne visste att detta var för hans eget bästa. Genom att låsa in sig var han ju trygg tills Darryl gick ut på jobbsökaruppdrag.

* * *

En timme senare var Darryl ute och Nora och hennes älskade barn kunde andas ut.
Nästan illafall... Lille Alex var yr av alla mörka tankar som tumlade runt i huvudet på honom.
"Mamma, du kan inte bo med honom längre." sa Alex.
Han funderade på hur många gånger han yttrat just dem orden. Utan resultat.
"När Darryl dricker mycket blir han ju helt sjuk i huvudet..."
Pojkens ögon blev blanka av oroliga tårar.
"Tänk om han dödar dig...! Sånt läser man ju om hela tiden."
Nora log blekt.
"Du läser för mycket, min älskling." sa hon och kramade Alex.
Alex drog sig ur sin mors omfamning.
"Jag menar allvar mamma!" nästan skrek han. "Fattar inte du att Darryl kan bli farlig!"

Nora drog in honom i famnen igen. Hon strök honom över ryggen för att lugna honom.
"Jag vet att du menar allvar, älskade unge. Och jag ska lämna Darryl, men just nu är allt väldigt komplicerat."
"No shit Sherlock..." muttrade Alex torrt.
"Senare ska jag förklara vad jag menar med att saker och ting är komplicerade." lovade Nora. "Men nu tycker jag vi lägger alla tråkigheter bakom oss för en stund och så går vi ut och äter frukost."
Hon kysste sin son på pannan och så drog hon även in Cassie i sin famn.
Barnen slappnade äntligen av. Det kändes bra att vara ensamma med mamma.
Alex ilska rann av honom och han kände sig lite bättre till mods nu (även om mammas löfte om att lämna "skithögen" Darryl var en aning vagt - som vanligt).

"Vet ni hur mycket jag älskar er två?" sa Nora.
Alex ryckte truligt på axlarna.
"Till månen och tillbaka, typ...?"
Nu kunde inte Nora låta bli att skratta varmt. Alex var så söt när han var på det här truliga humöret.
"Ja, lilla gubbe. Jag älskar er till månen och tillbaka... typ."
Cassie fnissade och Alex kunde inte låta bli att le.
"Ja, jag visste väl det." sa han.
Både Nora och Cassie kramade honom tills han blev alldeles blyg av alla ömhetsbetygelser.
"Tjejer..." muttrade han, lika truligt som förut. "Dom ska bara kramas och pussas hela tiden."
Lillasyster Cassie rufsade om i hans hår.
"Brorsan, ska jag ringa Holly, så du får ännu fler pussar och kramar...?" sa hon, retsamt, men kärleksfullt.
Alex log och rodnade lite. Holly var hans bästa vän och stora kärlek.
"Nä, nu går vi och käkar frukost." sa han bestämt. "Jag är hungrig som en varg."

Den lilla familjen gick till en mysig liten restaurang inne i stan och åt frukost.
När de var mätta och belåtna tog de en långpromenad ända ner till hamnen. Sedan gick de upp till stan igen och tog en liten shoppingrunda.
De åt en sen lunch, med barnens gudfar Keith (trots Darryls förbud mot det) och Noras goda vän Cathy. De hade så trevligt och roligt tillsammans, pratade och skrattade mycket.
Darryl och hans vredesutbrott var långtifrån bortglömda, men varken Nora, Alex eller Cassie ägnade honom en tanke på hela dagen. Och det var skönt.

"Är du okej?" viskade Cassie till Alex när de väntade på att få in sin lunch.
Alex nickade.
"Nu är jag det."
Pojken gned sig diskret på ena överarmen, men slutade tvärt och sträckte sig istället efter brödkorgen när Cathy tittade åt hans håll.
"Hur är det sötnos?" skrattade Cathy mjukt. "Hungrig?"
Alex nickade ivrigt.
"Det han äter fastnar ju liksom inte." log Nora och petade retsamt sin son i revbenen som kändes tydligt genom hans T-shirt. "Eller hur, Alex? Du skulle kunna äta tio gånger om dagen och ändå inte gå upp ett gram."
Alex fnissade och skruvade kittligt på sig.
"Du är verkligen jätteskojig, morsan."
Cathy lade armen om honom.
"Och du är jättefin, gullunge. Och det är din syster också. Er mor ska tacka sin lyckostjärna för att hon har två så fina ungar."
Nora såg tårögt på sina fina ungar.
"Jag tackar min lyckostjärna varje kväll."
Cassie log ömt.
Alex flinade.
"Jaha ja... nu ska ni bli så där sentimentala igen..."
"Skratta du," sa Nora. "men du ska veta att du och Cassie är dom dyraste gåvorna jag nånsin har fått."
Alex nickade.
"Jag vet det, mamma."
Pojkens röst var full av ömhet.

---

Klicka på bilden för att se en större version

Grattis Angel! 19/8 2014

Skrivpuff - 16 Augusti 2014

*
California, December 1993

"Vad var det du ville nu då?"
Audrey Logans hjärta sjönk av besvikelse när hon hörde hans tonfall - lätt uttråkat. Återseendet var inte alls så romantiskt och rosenskimrande som hon drömt om.
"Jag tänkte att du vill se henne." sa Audrey och sköt fram barnvagnen en bit.
Hon försökte låta peppad och glad.
Lance lämnade sin loja, coola pose vid bryggan och gick henne till mötes.
"Jaha?" sa han.
"Ska du inte säga hej till vår dotter. Hon heter Maxine, och blir snart tre månader. Visst är hon söt?"
Lance viftade avvärjande med ena handen, som för att säga att Audrey skulle sluta svamla.
"Ursäkta...? Vår dotter?"
Han fnyste och började hånskrocka.
"Det där är inte min. Jag har ingen unge."
"Men..." började Audrey.

Lance blängde på henne och babyflickan.
"Hur fan kan du tro att det är min? Håller du inte reda på vilka du knullar med, Audrey?"
Han hånskrockade ännu elakare och började gå upp mot vägen.
När han gått en bit vände han sig om och såg på Audrey, som nu stod kvar på strandens stenar och snyftade med babyflickan i famnen.
Men en suck gick han tillbaka.
"Få se på ungen då?"
Han tog försiktigt babyn från Audrey och tittade på henne en stund.
Audrey sken upp. Hennes hjärta bultade förhoppningsfullt.
"Visst är hon söt, lilla Maxine?"

Lance lade ner baby Maxine i vagnen och började gå igen.
"Hon är inte min. Och även om jag skulle råkat vara din spermadonator skulle jag inte vilja ha en unge. Stör inte mig mer med dina små triviala problem nu, Audrey. Jag har ett riktigt liv - utan såna där småskitar som bara stör."
Baby Maxine gav ifrån sig ett arg grymtande och började gråta ilsket.
"Dra åt helvete, Lance!" skrek Audrey och lyfte upp Maxine i sin famn igen.
Maxine grät ännu högre och argare nu, som om hon ville ge sin mamma medhåll.
"Såja Maxie..." vyssjade Audrey i barnets lilla öra. "Vi klarar oss bra utan kräk som han, eller hur? Honom vill du ändå inte ha som pappa."
Maxines gråt lät nu som ett bestämt och utdraget Nääää!
"Du förtjänar en pappa som fattar hur söt och underbar du är." snyftade Audrey.
Maxine sög på tummen och tittade på Audrey. De stora blå ögonen var klara och fokuserade, som om den lilla förstod vartenda ord.

När Audrey hade lugnat sig en stund senare stoppade hon ner sin lilla telning i barnvagnen och gick in mot staden.
Överallt kändes julstämningen av och den vackra julmusiken gjorde Audrey lugn. Lilla Maxine sov nu skönt och snuttade ljudligt på sin napp.
Just som hon stod och funderade på om hon skulle gå till något trevligt matställe eller inte märkte hon att en söt, blond kille kom fram till henne och barnvagnen.
"Jason!" utbrast Audrey.
Jason log soligt.
"Hej Audrey! Det var längesen." sa han och gav henne en varm kram.
De hade inte setts på flera månader och Audrey var nu väldigt glad över att se honom. Jason var en av de finaste och snällaste killar hon kände.

Jason kikade ner i barnvagnen.
"Jäklar vilken sötis! Tjej eller kille?"
"Tjej." svarade Audrey. "Hon heter Maxine."
Då slog Maxine upp ögonen och blickade upp mot Jason. Hon spottade ut nappen och log mot honom. Det stora baby-leendet fick Jasons hjärta att smälta.
"Hej liten! Vilken charmör man kan vara då! Hon är supersöt och vilka ögon...!"
Maxine jollrade glatt.
"Du får ta upp henne om du vill." sa Audrey.
Jason tog försiktigt upp den lilla.
"Den som är farsa till dig måste vara den lyckligaste killen i världen."
Då började Audrey gråta.
"Oh shit... sa jag nåt korkat nu...?" sa Jason förskräckt.

Audrey skakade på huvudet.
"Det är bara det att... att jag inte vet vem som är far till Maxie... Jag trodde det var Lance, men han dumpade oss precis."
Jason såg nästan arg ut.
"Lance är en egoistisk jäkla idiot. Du ska vara glad att han inte är farsa till din fina lilla unge." sa han och gav Audrey en lång kram.
Lilla Maxine tycktes trivas bra i Jasons famn. Babyflickan lade huvudet i hans halsgrop, stoppade tummen i munnen och somnade.
Audrey småskrattade.
"Ska jag ta henne?"
Jason log.
"Nej, det behövs inte. Jag kan bära henne ett tag. Och så kanske jag kan få bjuda dig på en bit mat?"
Audrey nickade.
"Du är fin du. Jag är så glad att jag träffade på dig idag."
"Jag med." sa Jason.
Han lade armen om Audrey och kysste henne på kinden.

http://www.flickr.com/photos/jem2452/11257998115/sizes/z/in/photostream/