*
Förklara
Sun City, California. Hösten 2000
De små flickorna i rosa balettdräkter dansade runt som flytande fjärilar till
den klassiska musiken.
"Mamma Jo, hör du - det är Twinkle, Twinkle Little Star!" utropade 7-åriga Maxine förtjust till sin fostermor.
Maxine var den minsta flickan i salen - och den mest energiska.
Hon "fjärils-flög" så att hennes mörka skruvlockar yrde om hennes huvud.
"Jag kan denna här sången!" fortsatte hon glatt och började sjunga om den lilla stjärnan som tindrar som en diamant i skyn.
"Lilla vän..." sa danslärarinnan i förklarande ton. "Ni ska inte sjunga, bara dansa."
Maxine stannade upp för ett ögonblick och såg storögd på damen.
"Gillar inte du när man sjunger?"
Danslärarinnan log ett stramt leende.
"Nej lilla vän, inte här. Dansa nu, som dom andra flickorna är du snäll."
Maxine ryckte på axlarna och dansade vidare.
Några minuter senare började Maxines jämnåriga fosterbror Alex att fnissa.
"Mamma Jo, titta på Maxie...!"
Den 7-åriga pojken pekade bort mot balettstången, där hans syster nu hängde som en balettklädd fladdermus.
Joanne Clarke undertryckte ett skratt och gick fram till sin dotter.
"Maxie... du ska inte hänga där, du ska dansa. Du måste göra som dina lärare säger, vet du."
"Men mamma, jag vill vara så här..." förklarade Maxine. "som fladdermusar."
Danslärarinnan såg inte glad ut.
"Lilla Maxine..." sa hon strängt. "Hoppa genast ner därifrån. Detta är en balettskola, inte ett zoo."
Joanne lyfte ner den lilla tösen och tänkte att balett nog inte var något som Maxine inte var särskilt förtjust i...
Flickan apade sig ofta så här om hon var hyperaktiv eller väldigt uttråkad.
"Jag är hemskt ledsen." sa Joanne till danslärarinnan.
Den äldre kvinnan såg också ut att vara ledsen - eller snarare väldigt sur.
"Mrs. Clarke, jag tror inte att balett är något för lilla Maxine. Balett kräver mycket disciplin."
Maxine såg förnärmad ut.
Hon förstod inte riktigt vad tanten sa, men att det inte var trevligt förstod hon mycket väl.
Barnet krånglade sig ner från mammas famn och funderade på vad hon skulle göra härnäst.
"Mamma Jo... dom hära byxorna åker upp i rumpan." sa hon till slut och började dra lite i sina ljusrosa tights. "Väldigt oskönt."
När danslärarinnan och de andra flickornas mammor började blänga skyndade sig Joanne att lyfta upp Maxine i famnen igen. Sedan tog hon lilla Alex vid handen och gick mot dörren.
"Dom ville inte inte ha oss där." sa Maxine.
"Tanten var sträng." sa Alex ogillande.
Maxine nickade med eftertryck.
"Vet du mamma... jag dansar hemma istället. Då får jag dansa som jag vill!"
Hennes stora blå ögon glittrade busigt när hon fnittrande tillade:
"Och jag ska inte ha byxor som åker upp i rumpan mera heller...!"
Både den lilla tösen och hennes lilla bror skrattade glatt.
Joanne kunde inte låta bli att le åt sina söta busungar.
Förklara
Sun City, California. Hösten 2000
De små flickorna i rosa balettdräkter dansade runt som flytande fjärilar till
den klassiska musiken.
"Mamma Jo, hör du - det är Twinkle, Twinkle Little Star!" utropade 7-åriga Maxine förtjust till sin fostermor.
Maxine var den minsta flickan i salen - och den mest energiska.
Hon "fjärils-flög" så att hennes mörka skruvlockar yrde om hennes huvud.
"Jag kan denna här sången!" fortsatte hon glatt och började sjunga om den lilla stjärnan som tindrar som en diamant i skyn.
"Lilla vän..." sa danslärarinnan i förklarande ton. "Ni ska inte sjunga, bara dansa."
Maxine stannade upp för ett ögonblick och såg storögd på damen.
"Gillar inte du när man sjunger?"
Danslärarinnan log ett stramt leende.
"Nej lilla vän, inte här. Dansa nu, som dom andra flickorna är du snäll."
Maxine ryckte på axlarna och dansade vidare.
Några minuter senare började Maxines jämnåriga fosterbror Alex att fnissa.
"Mamma Jo, titta på Maxie...!"
Den 7-åriga pojken pekade bort mot balettstången, där hans syster nu hängde som en balettklädd fladdermus.
Joanne Clarke undertryckte ett skratt och gick fram till sin dotter.
"Maxie... du ska inte hänga där, du ska dansa. Du måste göra som dina lärare säger, vet du."
"Men mamma, jag vill vara så här..." förklarade Maxine. "som fladdermusar."
Danslärarinnan såg inte glad ut.
"Lilla Maxine..." sa hon strängt. "Hoppa genast ner därifrån. Detta är en balettskola, inte ett zoo."
Joanne lyfte ner den lilla tösen och tänkte att balett nog inte var något som Maxine inte var särskilt förtjust i...
Flickan apade sig ofta så här om hon var hyperaktiv eller väldigt uttråkad.
"Jag är hemskt ledsen." sa Joanne till danslärarinnan.
Den äldre kvinnan såg också ut att vara ledsen - eller snarare väldigt sur.
"Mrs. Clarke, jag tror inte att balett är något för lilla Maxine. Balett kräver mycket disciplin."
Maxine såg förnärmad ut.
Hon förstod inte riktigt vad tanten sa, men att det inte var trevligt förstod hon mycket väl.
Barnet krånglade sig ner från mammas famn och funderade på vad hon skulle göra härnäst.
"Mamma Jo... dom hära byxorna åker upp i rumpan." sa hon till slut och började dra lite i sina ljusrosa tights. "Väldigt oskönt."
När danslärarinnan och de andra flickornas mammor började blänga skyndade sig Joanne att lyfta upp Maxine i famnen igen. Sedan tog hon lilla Alex vid handen och gick mot dörren.
"Dom ville inte inte ha oss där." sa Maxine.
"Tanten var sträng." sa Alex ogillande.
Maxine nickade med eftertryck.
"Vet du mamma... jag dansar hemma istället. Då får jag dansa som jag vill!"
Hennes stora blå ögon glittrade busigt när hon fnittrande tillade:
"Och jag ska inte ha byxor som åker upp i rumpan mera heller...!"
Både den lilla tösen och hennes lilla bror skrattade glatt.
Joanne kunde inte låta bli att le åt sina söta busungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar